Hans-Hermann Hoppe och frågan om migration

Artikeln är en utveckling av de argument Hans-Hermann Hoppe fört fram angående migration och fri invandring.[1] Efter att ha konstaterat att fri invandring och följaktligen öppna gränser är bra för ekonomin enligt det klassiska ekonomiska argumentet för fri rörlighet för varor, tjänster och kapital, går Hoppe in på pudelns kärna som rör att människor inte bara är intresserade eller drivna av materialistiska/ ekonomiska incitament och att elefanten i rummet rörande fri invandring är att den utgår från att denna sker till regioner som inte ägs av någon annan. Detta problematiseras i grunden då antagandet helt enkelt är orimligt utifrån libertariansk utgångspunkt: All offentligt ägd markegendom har nämligen alltid uppstått genom brott mot den privata äganderätten. Och om man sedan är för ekonomisk, social och kulturell associationsfrihet har man även gått med på ekonomisk, social och kulturell separationsfrihet. Den reglerade invandringen kan således analyseras utifrån två aspekter:

1.)   Rörande associationsfriheten. Dels hindrar staten privatpersoner eller företag från att bjuda in invandrare till sina områden och företag. Staten hindrar associationsfriheten och (vilket vi i Sverige sett flera tragiska exempel på) utvisat fäder, mödrar och barn enbart för att de missat att ta ut tillräcklig semester eller för att de missat att skicka in intyg i rätt tid. Hela människors liv och tillvaro låter således staten rasera på grund av formaliteter.

2.)   Rörande separationsfriheten. Dels påtvingar staten en migration till områden och kommuner vilket aktivt försvårar möjligheterna för en gynnsam integration vilket de facto har resulterat i utanförskapsområden, kriminalitet och minskat socialt kapital.  

Men vi tar det från grunden.

Hans-Hermann Hoppes socialpolitiska modell av vad han kallar för ”naturlig ordning” och som helt grundas på privata äganderätter, är den form av libertarianism/ voluntarism som tilldrar sig mest kritik och höjda ögonbryn. Hoppe är ekonomen som inte nöjer sig med att göra deskriptiva analyser av hur ekonomin ser ut, om miseansk apriorisk metod och hur vi genom en sund monetär teori och avregleringar kan undvika konjunkturcykler. I Murray Rothbards efterföljd (For a New Liberty – A Manifesto 1973) vill Hoppe dessutom ge ett bidrag till politisk filosofi. I ett helt decentraliserat och privatiserat sammanhang får man enligt Hoppe inte rösta om sin grannes egendom, sin grannes militärtjänstgöring eller vilken pedagogik och teori som grannen väljer att undervisa sina barn med. I ett helt privatiserat sammanhang är grannen fri att göra vad han eller hon vill så länge samma fri- och rättigheter respekteras för andra. Frågan om migration i ett sådant samhälle löses därför enbart lokalt eftersom det inte finns ett politiskt centrum som vi kallar regering eller kommunstyrelse. De som invandrar bjuds således in och måste underkasta sig samma frihetliga regler som gäller för alla andra. Alternativt måste den som invandrar själv köpa sig markegendom på en fri marknad. Eventuella konflikter blir således en fråga för försäkringsbolag och privata domstolar. Om en grupp privatpersoner bjudit in en grupp till sin stad som sedan begår brott, kan jag stämma dem som bjudit in gruppen och kräva ersättning. Jag får även gå samman med andra till skydd för hem och familj.

En slags kritik mot denna modell är att den är hopplöst naiv och förutsätter att människan är rationell, socialt kompetent och enkel att ha att göra med. Grannen behöver inte bara respektera dina fri- och rättigheter; han har också god personlig hygien, skötsamma barn, en hund som inte pinkar på din gräsmatta och underlåter att driva en privat bordell där kunder kommer och går dygnet runt. Hoppe har adresserat dessa invändningar tidigare och dragit en tydlig gräns mellan dem som inte bara i handling respekterar dina fri- och rättigheter utan även delar dem kulturellt (ideologiskt).[2] Givetvis kan man här tänka sig att personer med en annan kultursyn än den Hoppe förfäktar söker sig till likasinnade. I ett helt decentraliserat sammanhang låter man ju socialister, syndikalister, buddhister, lutheraner och Amish vara i fred och sköta sitt så länge de respekterar andras friheter. Men social ostracism räcker inte alltid och i sista hand kan en person som systematiskt beter sig illa mot andra och som ideologiskt och kommunikativt kränker dem verbalt, fysiskt avlägsnas från samhället om personen vägrar att flytta. Modellen är således inte alls särskilt naiv utan faktiskt realistisk. Hoppe lämnar ett rent aprioriskt och abstrakt resonemang (som han ofta blir beskylld för i andra sammanhang) och intar ett pragmatiskt.

Och detta är viktigt att förstå. Hoppe lämnar alltså ett rent aprioriskt resonemang baserat på rättigheter eftersom ett sådant är otillräckligt för att analysera frågan om migration i ett tillstånd då staten äger mark. Hoppe säger därmed inte att ett rent aprioriskt rättighetsresonemang är fel i sig. Tvärtom så måste vi alltid utgå ifrån det och ha det som grund. Det han däremot säger är att ett sådant resonemang inte räcker till. Om Icke-Aggressions Principen säger Hoppe:

“…medan denna princip gäller för människor som bor långt ifrån varandra och bara har med varandra att göra indirekt på avstånd, är den inte hållbar vad gäller människor som bor nära varandra i samma grannskap.[3]

Detta översätts även till epistemologi och teori när Hoppe säger att ekonomiska teorier och en rent deduktiv apriorisk metod behöver kompletteras (utan att överges) med kunskaper i psykologi, historia och sociologi för att korrekt förhålla sig som libertarian till samtidens problem. Istället för att fastna i akademiska teorier finns det således alltid frågor i ett fritt samhälle som måste lösas genom pragmatik, juridiska förhandlingar och politik. Givet att grundläggande fri- och rättigheter är utgångspunkten måste ett sådant samhälle också, för att vara stabilt över tid, enas kring vissa normer och strukturer på lokal nivå. Du är fri att associera dig med liksom att separera dig ifrån vem du vill, men där du väljer att hamna så behöver ni antagligen utveckla egna strukturer för grannsämja, gemenskap och ömsesidiga intressen för att ert grannskap skall kunna bestå över tid.  

Det är denna punkt som därför är svårast för libertarianer att ta till sig eftersom argumentationen öppnar för osäkerhet. Om man kan ge ett otvetydigt rakt svar på frågan om vem som skall äga vägar, skolor och sjukvård så är frågan om migration i ett tillstånd där vi har öppna gränser, en stat som äger mark och en välfärdsstat som skapar incitament lite bökig att hantera. Vi måste belysa frågan från flera perspektiv, inte minst hur migration ter sig lönsam för röstfiskande politiska partier och pekuniärt för privata aktörer i det välfärdsindustriella komplexet.

Vi finner två huvudsakliga grupper i det libertarianska lägret och som angriper frågan med lite olika utgångspunkter.    

Den ena gruppen resonerar som så att statens gränser är socialt konstruerade, att vem som helst därför får röra sig över dessa konstruerade gränser, att vem som helst får bosätta sig var som helst (men givetvis inte på privata äganderätter) och att det råder en slags allemansrätt ifråga om rörlighet till den mark som staten av olika anledningar genom historien har lagt beslag på. Analogt har jag rätt att flytta till Ukraina, hävda att jag är ukrainare när jag passerat gränsen, försvara min rätt att vägra lära mig ukrainska, hävda min rätt att sprida Antje Jackelens postmoderna katekes till landets katoliker och ortodoxa och kräva att de lämnar mig ifred när jag pinkar offentligt på allmän (av staten) ägd plats eftersom min handling inte utgör våld mot någon annan.

Den andra gruppen som resonerar med Hoppe hävdar å sin sida att även om statens gränser är socialt konstruerade så måste vi utgå från att det bott människor i flera generationer i städer, orter och grannskap vilka skulle ha ägt marken om inte överheten konfiskerat den. Dessa individer har blivit avtvingade mark som borde ha varit deras egen och därtill påtvingade utanförskapsområden präglade av bristande integration och kriminalitet. De har dessutom blivit ”avtvingade” goda grannar som invandrat och som staten, i många fall godtyckligt, utvisat.  Staten har lockat människor genom att fördela andras egendom och har utvisat människor genom att avtvinga dem egendom och arbete.

I fortsättningen vill jag försvara de delar av Hoppes argument som vanligtvis missförstås i debatten. Problemet många har rör distinktionen mellan statlig egendom och privat egendom och vad som definierar all form av statlig egendom. All form av statlig egendom, även vägar, är alltid per definition en kränkning av privat äganderätt eftersom staten tagit något i besittning med hot om våld och våld. Således måste den immigration där staten anvisar en plats på sådan mark också vara en kränkning av den privata äganderätten. Att således förespråka fri invandring till egendom som andra har byggt upp och till nyttigheter som staten ”äger”, är inte och kan inte vara en rättighet. Utifrån resonemanget om statligt och privat ägande måste vi således tänka utanför en strikt aprioriskt-deduktiv metod och se pragmatiskt på själva frågeställningen. Rent pragmatiskt menar jag här att kommunägd mark i en stad som Katrineholm i första hand tillhör de människor som betalat och arbetat för gatstenar, hus, vägar och gemensamma nyttigheter. Vi måste dessutom identifiera vilka individer och kluster av individer som hotar att kränka friheten i ett decentraliserat sammanhang. Om du bor i ett område som riskerar att övertas av en intolerant ideologisk eller religiös minoritet som kränker dina personliga och privata fri- och rättigheter har du rätt till självförsvar.  Dessutom har samhället som sådant rätt att fysiskt avlägsna sådana grupper:

“De här människorna, som utgör ett öppet hot mot privat egendom och ägarna av denna egendom, bör inte bara uteslutas utan också, vad som numera är en ganska känd hoppe-meme, fysiskt avlägsnas, om så krävs med våld och andra medel till andra betesmarker.” [3]

En omedelbar invändning mot Hoppe är att principen om att en grupp har företrädesrätt till statligt konfiskerad mark öppnar för kollektivism och kollektivt ägande? En annan kritik är att gränserna blir diffusa om vilka som skall ingå i detta kollektiv. Detta är en konsekvens av att teorin är pragmatisk. Liknande invändningar är legitima, men saknar vid närmare granskning bättre alternativ. Då vi lämnat en rent deduktiv libertarianism som inte ger oss säkra svar, måste vi söka det minst dåliga alternativet. En pragmatisk lösning vore att privatisera statlig markegendom till den grupp som bott på en region och betalat skatt under längre perioder och att sälja övrig egendom på marknaden. Principen leder således inte till kollektivt ägande, men utgår från en historisk realitet att det just är ett kollektiv som historiskt blivit bestulna. Fördelningen kan ske genom secession och att man på politisk väg verkar för frihet och radikal decentralisering av politisk och ekonomisk makt.

Kulturellt måste vi dessutom förstå att vi befinner oss i ett öppet krig för friheten. Det är ett krig där naturliga sammanhang, familjer och individer systematiskt har blivit underordnade staten, tillåtits att bli beroende av staten och av det politiska och blivit utsatta, ja påtvingade, en omstörtande ekonomisk, kulturell men också demografisk förändring av deras samhällen och närmiljöer:

“För att kunna expandera och öka sin makt, har den styrande eliten under årtionden fört, vad Pat Buchanan identifierat som systematiskt kulturkrig med målet att kullkasta alla värderingar och bryta upp alla naturliga eller ”organiska” sociala band och institutioner som familjer, samhällen, etniska grupper och genealogiska nationer, för att kunna skapa en allt mer splittrad befolkning, vars enda gemensamma drag och enande kraft är att dess existentiella beroende av staten. ” [3]

Som en följd av dessa omfattande sociala experiment varav en del har förändrat Europas utseende på bara några decennier, har verkliga fri- och rättigheter reducerats och en likformighet i tänkande, känslor och attityder blivit påbjuden från förskola till högre studier. Det är av denna anledning Hoppe med flera har insett att libertarianismen inte kan vinna kriget för friheten i ekonomin eller i politiken om den ignorerar det konstanta krig mot friheten och en fri social ordning som äger rum i kulturen och där jag med kultur inkluderar skola, utbildningsväsende och journalistik:

“Som ett resultat av kullkastandet av alla värderingar som förespråkats av den styrande liten har världen vänts upp och ned. Familjen som institution, med far, mor och barn, som lagt grunden för västerländsk civilisation, som den friaste, mest flitiga, genialiska, och överlag mest framgångsrika civilisationen mänskligheten har skådat, det vill säga, den institution och det folk som har haft bäst inverkan på mänsklighetens historia, har officiellt stigmatiserats och misstänkliggjorts som källan av alla samhällets plågor och gjorts till den mest förfördelade och till och med förföljda gruppen av fiendeelitens obevekliga divide et impera. ” [3]

Hur kunde politiska partier och ekonomiska riskkapitalister göra såhär mot oss? Vad driver dem? Svaret står att finna i politiska och ekonomiska incitament. I en demokratisk stat som den svenska leds politiska partier av incitament att få så många röster som möjligt. Om migration till statligt ägd mark, liksom överenskommelser med intresseföreningar som associeras med Muslimska Brödraskapet, gynnar ett parti politiskt så kommer de att utnyttja detta oberoende av långsiktiga effekter på samhället och politiken. Partier kan här ingå löften om migration och olika slags särlagstiftningar och undantag för att köpa röster. De kan bevisligen gå mycket långt om det gynnar dem politiskt. Socialdemokraterna kan exempelvis berätta om röstfiske genom organisationen ”Socialdemokrater för Tro och Solidaritet” och Ann Ramberg kan berätta om de summor som gått till advokatarvoden och om de juridiska tjänster som skapats till följd av överklaganden av avslag på asyl, juridiska ombud och gode män för ensamkommande och så vidare. Jan Emanuel Johansson och Pär Nuder som investerat i välfärdsföretag kan berätta om hur deras genuina humanism beblandats med statliga miljardregn. Att vara för fri invandring till Sverige idag måste således av rent pragmatiska orsaker ta liknande samband i beaktande. Gör man inte här som libertarian vissa partier till vänster en tjänst genom dylik politik? Ser dessa partier positivt eller negativt på så kallade klanröster som gynnar dem själva?

Andra aspekter av dagens system som kan gynna politiska partier men missgynna allmänheten är förlusten av socialt kapital i betydelsen minskad social tillit mellan människor och grupper, men ökat beroende till stat och politik. Det finns därtill en tydlig korrelation mellan vissa typer av brott och de sociala, mentala och kulturella utanförskap som uppstått till följd av att samtliga politiska partier utom ett låtit Miljöpartiet bestämma innehållet i svensk migrationspolitik under både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Hade vi haft lika många överfallsvåldtäkter om den privata äganderätten satt gränser för liknande politiska experiment och storsvulstiga miljöpartistiska ambitioner? Jag tror inte det. Och jag måste därför också hålla överheten ansvariga för de svåra sociala situationer som råder på sina håll i Sverige idag. Om man emellertid skall blicka framåt och se långsiktigt på frågan om migration så måste man först lösa problemet med offentligt ägd mark. Man måste hitta en form där migration både blir lättare för individer och företag som bjuder in och som samtidigt effektivt hindrar de utanförskapsområden som uppstått på statlig mark och som upprätthålls med skattemedel.

Till sist måste jag understryka att få politiska filosofer är så missförstådda i de egna leden som Hans-Hermann Hoppe. Ändå är jag övertygad om att det just är Hoppes teorier som ger oss de bästa verktygen för att realisera ett fritt samhälle över tid. Libertarianer liksom konservativa behöver helt enkelt sluta att be om ursäkt för att de har rätt.  


[1] Hans-Hermann Hoppe, Om fri invandring och påtvingad integration

[2] Hans-Hermann Hoppe, Libertarianismen och Alt-Högern: Sökande efter en libertariansk strategi för samhällsförändring

[3] Ibid

1 kommentarer till ”Hans-Hermann Hoppe och frågan om migration

  • För en libertarian i ett dito samhället borde rörelsefrihet och invandring inte vara ett problem. Ingen kommer in i landet (givet att vi har kvar det konceptet) utan att betala för sig. Men de som betalar kommer in. De köper rätt att färdas på de privata vägarna, och köper/hyr bostad mm. Och får se till att arbeta och försörja sig som alla andra.

    Problemen ser ut att uppstå när vi har förekomst av en stat och omfördelar inkomster.

    Historiskt har människor tittat snett på konkurrenter. Folk i grannstammen slog man ihjäl. De konkurrerade ju om samma resurser. Och drängarna i grannbyn hade man ingen acceptans för. De kunde ju ta den ”egna byns” honor.
    Och sedan var det andra städer och landsändar. Och sedan grannländerna. Numera verkar det mest vara människor från andra världsdelar det man tittar snett på.

    Genom åren har det ”egna gänget” vuxit från stammen till världsdelen. (Ja, vissa har fortfarande problem med Danskar, Finnar mfl).

    Det folk verkar ha problem med nu är att det kommer in folk som blir mottagare av statens omfördelning. De som är stora invandringsmotståndare brukar till slut landa i det som problemet. De ser, kanske utan att själva vara medveten om det, att de själva och närstående skulle kunna få ut mer ur staten, om det inte vore för invandrare.
    Dvs i grund och botten samma skäl som när folk slog ihjäl folk från grannstammen.

    (Genom att ställa lite frågor ang invandring till motståndare går det att ringa in detta som kärnan i motståndet).

    Genom historien har vi varit med om en del omflyttningar. För 200 år sedan bodde nästan alla på landet och jobbade med jordbruk. Sedan dess fram till i dag har det varit omfattande omflyttningar i Sverige. Det har funnits missnöje med det genom åren. På 60-talet ville en hel del Stockholmare kasta ut inflyttade landsortsbor t ex.
    Men det vi haft samtidigt är stigande levnadsstandard, och då har det gjort invasionen av utbölingar uthärdlig. Antagligen därför som Singapore kunnat ha en så enorm invandring. Där har tillväxten varit stark.

    Slutsats. Invandring och rörelsefrihet är ok så länge folk tror att de inte går back på det. Och det är ju inget förvånande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *