Libertarianismen och Alt-Högern, Sökande efter en libertariansk strategi för samhällsförändring

Följande är ett tal som först hölls av Hans-Hermann Hoppe inför samlade libertarianer på Property and Freedom Society 2017. I översättning av Jesper Bleeke.

 

Jag vill tala om libertarianismen och alt-högern, eller den alternativa högern. Som undertitel har jag valt: Sökande efter en libertariansk strategi för samhällsförändring.

Vi vet alla vilket öde som termen ”liberal” och ”liberalism” har gått till mötes. Det har fästs vid så många olika människor med så många olika åsikter, att det förlorat sin innebörd och blivit en tom och obestämbar etikett. Samma öde, befarar jag, hotar nu också termen ”libertarian” och ”libertarianism”, som uppfanns för att återta den begreppsmässiga precision som gick förlorad med termen ”liberal” och ”liberalism”s förfall.

Men den moderna libertarianismens historia är fortfarande i ett förhållandevis tidigt stadie. Den tog faktiskt sin början i Murray Rothbards vardagsrum och tog sitt första uttryck som ”kanon” i hans bok ”För en Ny Frihet: Det Libertarianska Manifestet” som gavs ut 1973. Den libertarianska rörelsen innefattade från början knappt tio personer som alla rymdes i Murray Rothbards vardagsrum. På grund av libertarianismens unga ålder är jag ännu hoppfull och inte beredd att överge termen, som har definierats av Rothbard med oöverträffad klarhet och precision, trots otaliga försök från ”så kallade” libertarianer att vilseleda och förknippa libertarianismens goda namn med något helt annat.

Den teoretiska och obestridliga kärnan i libertariansk doktrin är klar och tydlig och jag har förklarat den vid upprepade tillfällen här förut. Om det inte fanns någon brist i världen skulle mänskliga konflikter, eller mer specifikt, fysiska sammandrabbningar, vara omöjliga. Konflikter människor emellan rör alltid knappa saker. Jag vill göra A med en given sak och du vill göra B med samma sak. På grund av detta och att vi är kapabla att kommunicera och argumentera med varandra, söker vi normer för beteende med syfte att undvika dessa konflikter. Syftet med normer är att undvika konflikt. Hade vi inte velat undvika konflik, hade sökandet efter normer för beteende varit meningslöst. Vi hade helt enkelt slagits och kämpat.

I avsaknad av perfekt harmoni mellan intressen kan konflikter rörande knappa resurser endast undvikas om alla knappa resurser delas upp som privat, exklusiv egendom tillhörande specifika individer eller specifika grupper bestående av individer. Endast då kan jag agera med mina tillhörigheter oberoende av dig och dina tillhörigheter utan att du och jag fysiskt drabbar samman.

Men vem äger vilken knapp resurs som sin privata egendom och vem gör det inte? Först och främst äger varje person sin fysiska kropp som endast han och ingen annan har direkt kontroll över. För det andra, vad gäller knappa resurser som endast kan kontrolleras indirekt – som måste tas i anspråk via vår av naturen givna, det vill säga, ej i anspråktagna kropp – tilldelas exklusiv kontroll och ägande den person som först tog resursen i fråga i anspråk, eller kom över den genom frivilligt och konfliktfritt utbyte från dess föregående ägare. Endast den som först tar en resurs i anspråk och alla efterföljande ägare som är kopplade genom frivilliga utbyten kan komma över eller ta kontroll över den utan konflikt. Fredligt med andra ord. Om exklusiv kontroll annars skulle tilldelas eftersläntare istället skulle konflikt inte kunna undvikas, utan snarare, i rak motsats till syftet med normer, göras oundviklig och permanent.

Inför denna publik behöver jag inte gå in i mer detalj. Jag vill bara säga det här: Om du vill leva i fred med andra människor, undvika alla fysiska sammandrabbningar, och om sådana sammandrabbning inträffar försöka lösa de på fredligt vis, måste du vara en anarkist eller förespråkare av ett privatlagsamhälle, eller mer specifikt, måste du vara en privat-egendoms-anarkist, en anarkokapitalist, eller som jag sa, en förespråkare av ett privatlagsamhälle.

Med det sagt. Någon är inte en libertarian, eller endast en falsk libertarian, om den föredrar eller förespråkar en eller flera av följande saker: Behovet av en stat, vilken stat som helst, av offentlig eller statlig egendom, av skatter för att leva i fred, eller, som försvarar existensen eller berättigandet av någon form av mänskliga rättigheter förutom äganderätten, som kvinnorättigheter, gayrättigheter, minoriteters rättigheter, rätten att inte bli diskriminerad, rätten till fri och obegränsad invandring – det vill säga, rätten till fritt inkräktande – rätten till en garanterad minimilön, gratis sjukvård, rätten att slippa höra obekväma saker yttras. Förespråkare av något av dessa kan kalla sig vad de vill, och som libertarianer kan vi mycket väl samarbeta med dem så länge samarbete för oss närmare vårt slutgiltiga mål, men de är inte libertarianer. De är bara fejklibertarianer.

Nåväl, ”en märklig sak hände på vägen till forumet.” Även om Rothbard och jag, följande i hans fotspår, aldrig avvek från dessa teoretiska grundsatser har, inte bara ickelibertarianer, utan också i synnerhet fejklibertarianer – det vill säga, människor som falskt hävdar att de är libertarianer och även till stor del möjligtvis ärliga men tröga libertarianer – förtalat oss och gjort oss till sin favorit bete noire och ondskan förkroppsligad. Rothbard, libertarianismens spiritus rector, har stämplats av denna så kallade ”anti-fascistiska” massan som en reaktionär, en rasist, en sexist, en auktoritär, en elitist, en xenofob, en fascist och, för att avrunda det hela, en självhatande nazistisk jude. Och jag har ärvt alla dessa hederstitlar och några därtill (förutom det judiska). Så vad är det för märkligt som hänt här?

Mitt försök att besvara denna fråga leder mig till talets huvudämne, nämligen förhållandet mellan libertarianism och den alternativa, eller alt- högern, som blivit nationellt och internationellt ökänd efter att Hillary Clinton, under den senaste presidentkampanjen, identifierat den som en av inspirationskällorna till ”de bedrövliga” som hejade på Trump och som, vilket jag måste säga gäller de flesta, efter Trumps valseger snabbt bröt med honom då det uppdagades att han bara var ännu en presidentlik krigshetsare.

Alt-högern som rörelse är i grund och botten efteträdaren till den paleokonservativa rörelsen som slog igenom tidigt 90-tal med kolumnisten och bästsäljande författaren Patrick Buchanan som sin främsta företrädare. Den var vilande under period från senare 90-talet, och har nyligen, med hänsyn till den ständigt tilltagande skadan som åsamktats Amerika och dess rykte av de efterföljande Bush I, Clinton, Bush II och Obama administrationerna, kommit tillbaka kraftigare än tidigare under den nya etiketten ”alt-höger”. Många föregångsmän som associeras med alt-högern har närvarat här vi våra möten under årens gång: Paul Gottfried, som var först med att mynta begreppet, Peter Brimelow, Richard Lynn, Jared Taylor, John Derbyshire, Steve Sailer, och Richard Spencer. Även Sean Gabb’s namn nämns stundtals och mitt eget nämns ofta i samband med alt-högern och mitt arbete har också kopplats till den nära besläktade nyreaktionära rörelsen, inspirerad av Curtis Yarvin, som jag också känner personligen, som skrev under namnet Mencius Moldbug på sin numera utdöda blogg Unqualified Reservations. Sammantaget har jag genom dessa personliga relationer och associationer gjort mig förtjänt av flera hedersomnämnanden från Amerikas mest kända smutskastnings-och-förtals liga, SPLC (Southern Poverty Law Center), som min gode vän Tom DiLorenzo refererar till som ”Soviet Poverty Lie Center”.

Så hur föreligger relationen mellan libertarianismen och alt-högern och vad är anledningen till att jag bjudit in representater från alt-högern till möten för libertarianer? Libertarianer är enade kring den obestridliga teorin som nämndes i början. De är tydliga med målet de vill uppnå. Men den libertarianska doktrinen antyder ingenting, om någonting alls, vad gäller dessa två följande frågor: För det första, hur man behåller en libertariansk ordning när den väl är uppnådd. För det andra, och än viktigare, hur man uppnår en libertariansk ordning från en olibertariansk utgångspunkt – vilket såklart kräver, å ena sidan, att man på ett korrekt sätt beskriver utgångspunkten, och å andra sidan, att man på ett korrekt sätt identifierar de hinder som står i vägen för ens libertarianska mål, som en direkt följd av denna utgångspunkt. För att besvara dessa frågor behöver du, utöver teori, behöver du viss kunskap om mänsklig psykologi, sociologi eller åtminstone sunt förnuft. Men många libertarianer och fejklibertarianer är helt och hållet okunniga vad gäller mänsklig psykologi, sociologi eller saknar helt och enkelt sunt förnuft. De accepterar blint, trots alla empiriska bevis, en egalitär syn på människans natur som ett oskrivet blad, det vill säga, att alla folk, alla samhällen, alla länder och kulturer är i grund och botten jämlika och utbytbara.

Medan mycket av samtida libertarianism kan betraktas som teorier och teoretiker utan psykologi eller sociologi kan en stor del, eller det mesta, av alt-högern beskrivas som det motsatta, psykologi och sociologi utan någon teori. Alt-högern är inte enade av en gemensam teori. Det finns inte heller någonting som kan liknas vid kanon, som preciserar dess mening. Alt-högern enas istället i sin beskrivning av samtiden, specifikt i USA och den så kallade västvärlden, samt identifieringen och diagnostiseringen av dess sociala patologier. Det har korrekt påpekats att alt-högern är långt mer enad i vad den står emot än vad den står för. Den står emot, och hyser ett passionerat hat gentemot, eliten som kontrollerar staten, konventionell media och den akademiska världen. Varför? Därför att staten, konventionell media och den akademiska världen alla förespråkar social degenerering och patologi. De förespråkar därför, vilket alt-högern är starkt emot, egalitarianism, kvotering, antidiskrimineringslagar, mångkulturalism och fri massinvandring för att få till denna mångkulturalism. Alt-högern avskyr även allting som stinker av kulturmarxism, eller Gramsciism uppkallad efter den italienska kommunisten Antonio Gramsci, och hatar all politisk korrekthet och slår ifrån sig, vilket jag anser vara strategiskt smart, alla beskyllningar om att vara rasistisk, sexistisk, elitistisk, extremistisk, homofobisk, xenofobisk och så vidare. Alt-högern skrattar även åt det hopplöst naiva och problematiska motto som antagits av så kallade libertarianer som ”Students for Liberty”– som jag kallar ”Stupids for Liberty” och som min unge tyske vän Andre Lichtschlag kallar ”Liberalala-libertarianer” – bestående av fred, kärlek och frihet som Lichstschlag passande nog översatt till tyska ”Friede, Freude, Eierkuchen”. I klar kontrast till detta insisterar alt-högern på att livet också består av strid, hat, strävan och kamp, inte bara mellan individer utan också mellan diverse grupper människor som agerar i samförstånd. ”Millenial Woes” (pseudonym för Colin Robertson) har därför skickligt beskrivit alt-högern på följande vis ”Jämlikhet är humbug. Hierarki är nödvändigt. Raserna är olika. Könen är olika. Moral spelar roll. Förfallet sker på riktigt. Alla kulturer är inte jämlika och vi är inte obligerade att tro något annat. Människan är en förtappad varelse. Livet består av mer än tom materialism. Slutligen, den vita rasen är av betydelse. Civilisationen är dyrbar. Detta är alt-högern.”

Men bortsett från en enande teori finns det ännu mindre enighet bland alt-högern om vilket mål den vill uppnå. Många av dess föregångsmän har en tydlig dragning till libertarianismen, inte minst de som har kommit hit på besök, vilket såklart var anledningen till inbjudan från första början, även om de inte var hundra procentiga. Alla tillhörande alt-höger som varit här, har också varit bekantade med Rothbards verk, medan Libertarianska partiets presidentkanditat aldrig ens hört talas om honom. Alla, som vi gästats av, har så vitt jag vet talat väl om Ron Paul under hans pågående kampanj för Republikanska partiets nominering till presidentkandidat – alla – medan många självutnämnda libertarianer attackerade och försökte smäda Ron Paul för hans påstådda – och ni vet redan vad som kommer – rasistiska åsikter.

Men många av alt-högerns ledare och flera av dess följare har åsikter som är oförenliga med libertarianism. Som Buchanan före och Trump nu, söker de bestämt en restriktiv, snäv och diskriminerande invandringspolitik – vilket är helt förenligt med libertarianismen och dess strävande efter associationsfrihet, motsatsen till tvingad integration – i kombination med en politik som består av begränsad handel, ekonomisk protektionism och beskyddande tullavgifter – vilket såklart är motsatsen till libertarianismen och hindrar mänskligheten från att blomstra. Men låt mig tillägga att trots mina farhågor om hans ekonomi anser jag fortfarande Pat Buchanan vara en storslagen man.

Vissa går tillochmed längre, som Richard Spencer, som var först med att mynta begreppet alt-höger. Med en rad publicitetsstunt, som har gjort honom delvis ökänd i USA, har Spencer utnämnt sig själv till högsta ledare av en förmodad storslagen, enad rörelse – något som förresten hånats av Taki Theodoracopulos, en veteran inom den palekonservativa, numera alt-höger, rörelsen och Spencers föredetta arbetsgivare.

När Spencer deltog här för några år sedan uppvisade han fortfarande en stark dragning till libertarianismen. Tyvär har detta förändrats och Spencer tar nu avstånd från alla libertarianer och allting som har med libertarianism att göra, för att tillochmed stå ut med socialism, så länge det är socialism av och för vita människor. Ni kan tänka er min besvikelse.

Givet att den saknar en teoretisk grund, kan denna splittring av alt- högern i två rivaliserande falanger knappast ses som överraskande. Men man bör inte förledas att avfärda alt-högern på grund av detta, då den gett oss många insikter som är avgörande för att nå ett svar på de två tidigare nämnda frågor som libertariansk teori lämnat obesvarade: hur man behåller en libertarianskt samhällsordning och hur man uppnår en sådan samhällsordning från det nuvarande, bestämt olibertarianska läget. Alt-högern kom inte ensam fram till dessa insikter. De hade etablerats långt dessförinnan och i stora drag består de helt enkelt av sunt förnuft. Men i vår tid har sådana insikter begravts med berg av egalitär, vänsterpropaganda och det är alt-högerns förtjänst att de åter sett dagens ljus.

För att illustrera vikten av dessa insikter börjar jag med den första obesvarade frågan.

Många libertarianer är av åsikten att allt som krävs för att bibehålla en libertariansk samhällsordning är ett strikt upprätthållande av ickeagressionsprincipen. Så länge man avstår från aggression, enligt deras sätt att se på saken, bör principen ”lev och låt leva” hålla. Men medan ”lev och låt leva” säkert låter tilltalande för tonåringar som gör uppror mot föräldrarnas auktoritet och alla samhällets konventioner och kontroll – och jag bör tillägga att många ynglingar dragits till libertarianismen i tron att ”lev och låt leva” är allt libertarianismen har att erbjuda – och medan denna principen gäller för människor som bor långt ifrån varandra och bara har med varandra att göra indirekt på avstånd, är den inte hållbar vad gäller människor som bor nära varandra i samma grannskap.

Det räcker med ett enkelt exempel för att klargöra detta faktum. Anta att det helt plötsligt flyttar in en ny granne. Grannen begår ingen agression mot dig eller din egendom på något vis. Han är helt enkelt en dålig granne. Han skräpar ner på sin egen egendom, och bränner sopor till exempel. Han ägnar sig åt öppen och synlig rituell slakt av djur så du tvingas se på. Eller, han omvandlar sitt hus till ett ”freudenhaus”, en bordell, med klienter som kommer och går dag som natt. Eller, han hjälper aldrig sina grannar och håller aldrig några löften som han avlagt. Eller, han kan inte eller vägrar prata med dig på ditt eget språk, och så vidare. Vi har alla erfarenheter av hur jobbigt livet kan vara med dåliga grannar. Ditt liv förvandlas alltså till en mardröm, men du får inte använda våld emot honom eftersom han har inte inlett med våld mot dig. Vad kan du göra? Du kan såklart utesluta och isolera honom. Men låt oss säga att din granne inte bryr sig, eller hur som helst, att enbart du straffar honom har liten eller ingen inverkan på hans beteende. Du måste ha grannskapets respekt och auktoritet, eller vända dig till någon som har detta, för att övertyga och övertala alla, eller åtminstone de flesta, boende i grannskapet att göra som du. Förvandla den dåliga grannen till en socialt utstött, för att påverka honom att sälja sin fastighet och ge sig av. De libertarianer som utöver sitt ”lev och låt leva” motto också hyllar idealet att inte respektera någon auktoritet, inte respektera någon hierarki, inte respektera någon som står över dig, dugar alltså inte till något.

Lärdomen? En fredlig samlevnad mellan grannar och människor med regelbunden direkt kontakt med varandra inom ett givet område, det vill säga, en lugn, stilla och gemytlig stämning, kräver också en gemensam kultur, ett gemensamt språk, en gemensam religion, gemensamma seder och bruk, och allmänt accepterade uppfattningar. Det kan finnas fredlig samexistens mellan olika kulturer på avlägsna, fysiskt separerade territorier, men multikulturalism och kulturell heterogenitet kan inte existera på ett och samma ställe och territorie utan att det leder till minskad tillit i samhället, ökad spänning och i slutändan kravet på en stark man och förgörelsen av allt som kan liknas vid en libertariansk samhällsordning.

Dessutom, samtidigt som en libertariansk samhällsordning måste vakta mot dåliga, om än inte aggressiva, grannar genom social utfrysning, det vill säga, ett gemensamt ”du är inte välkommen här”, behöver den vara ännu mer vaksam mot grannar som öppet förespråkar kommunism, socialism, syndikalism, eller demokrati i någon form. De här människorna, som utgör ett öppet hot mot privat egendom och ägarna av denna egendom, bör inte bara uteslutas utan också, vad som numera är en ganska känd hoppe-meme, fysiskt avlägsnas, om så krävs med våld och andra medel till andra betesmarker. Att inte göra det, leder oundvikligen till kommunism, social, syndikalism och demokrati – raka motsatsen till en libertariansk samhällsordning.

Med de här högerinsikterna, eller vad jag skulle kalla sunt förnuft, i åtanke försöker jag mig nu på den svårare frågan: hur vi tar oss härifrån, status quo, till dit vi vill komma. För detta kan det hjälpa att för en stund betrakta svaret givet av liberalala, fred-kärlek-och-frihet, friede-freude- eierkuchen, kapitalism-är-kärlek libertarianerna, eftersom det avslöjar samma egalitära, om än i en något annorlunda skepnad än den som uppvisas av lev-och-låt-leva libertarianer. Dessa lev-och-låt-leva libertarianer, som jag precis försökt beskriva, definierar vad vi kan kalla ”problemet med dåliga grannar” – och som såklart bara är en del av det övergripande problem som utgörs av flera olika samexisterande, för varandra främmande, oroande, irriterande, märkliga eller hotfulla kulturer – som ej existerande, eftersom, antar de, alla människor är exakt likadana, alla kulturer är likadana, och om detta stämmer så kan ”problemet med dåliga grannar” helt enkelt inte existera.

Samma egalitära, eller som liberalala-libertarianerna föredrar att kalla sig själva, ”humanitära anda”, ger sig till känna i deras svar på en libertariansk strategi. I ett nötskal, är deras råd som följer: var trevlig, prata med alla, och i längden kommer de bättre libertarianska argumenten att vinna. Ta till exempel min föredetta vän, numera fiende, Jeffrey Tucker, som ger oss fem saker vi inte ska göra när vi pratar frihet. Jag citerar: För det första ”var inte stridslysten”. För det andra ”anta inte att andra hatar frihet”. För det tredje ”anta inte att ni har olika mål”. För det fjärde ”anta inte okunskap”. För det femte ”se ingen annan som en fiende”. Bortsett från att Tucker inte följer sina egna råd när han i sin stridslystnad fördömmer hela alt-högern som frihetshatande fascister, finner jag hans uppamaningar fullständigt häpnadsväckande. Det kan vara bra råd gällande människor som precis uppstått ur tomma intet, utan någon historia att tala om, men vad gäller verkliga människor och deras historia, slår de mig som hopplöst naiva, orealistiska och kontraproduktiva för den som strävar efter libertarianska mål. Jag, och jag antar det samma gäller för alla andra här, har mött många människor i mitt liv som är okunniga, som har andra än libertarianska mål, som faktiskt hatar friheten som den förstås av libertarianer. Varför i hela friden skulle jag inte se sådana människor som dårar eller fiender? Varför skulle jag inte hata och vara stridslysten gentemot mina fiender? Som ett libertariansk strategi bör Tuckers råd därför ses som ett dåligt skämt. Det är säkerligen bra råd om man söker en tjänst som någon form av libertariansk rådgivare åt staten. Och detta kan mycket väl förklara entusiasmen med vilken Tuckers råd har mottagits av hela den liberalala-libertarianska rörelsen.

Utanför egalitärernas fantasivärld däremot, i den verkliga världen, måste libertarianer först och främst vara realistiska. De måste erkänna som utgångspunkt, som alt-högern gör, ojämlikheten, inte enbart mellan individer utan också olika kulturer, som en ofrånkomlig del av människans existens. Vi måste även erkänna att det finns gott om fiender till friheten som den definieras utav libertarianismen och att dem, inte vi, styr världen på daglig basis. Att i många delar av vår samtida värld är deras kontroll över befolkningen så total att idén om frihet och en libertariansk samhällsordning är helt främmande eller ses som otänkbara (förutom som någon intellektuell övning eller mental gymnastik utförd av ett fåtal exotiska individer) och att det i stort sett bara är i västvärlden, det vill säga, länderna i västra och centrala europa, och länderna som befolkats av deras tillhörande folk, som frihetsidén är så djupt rotad att dessa fiender fortfarande kan utmanas öppet. Genom att begränsa vår strategi endast till västvärlden, kan vi identfiera, som alt-högern i stort sett lyckats med, dessa aktörer som våra huvudsakliga fiender.

De är först och främst den styrande eliten som kontrollerar statsapparaten, i synnerhet den såkallade djupa staten eller ”katedralen” bestående av militären, underrättelsetjänsterna, centralbankerna och de högsta domstolarna. De innefattar även ledarna för det militärindustrin, av nominellt privata firmor som enbart existerar pågrund av staten, som exklusiv eller största konsument av deras produkter, och även ledarna för de stora komerciella bankerna som får sitt privilegium att skapa pengar och skuld ur tomma luften från centralbanken. De, det vill säga, staten, storbolagen och storbankerna, utgör tillsammans en extremt mäktig, om än ytterst liten, klubb för inbördes beundran, som rånar skattebetalarna och lever stort på deras bekostnad.

Den andra, mycket större gruppen fiender, utgörs av de intellektuella. Utbildarna och ”utbildningsaristokraterna” från den akademiska världens högsta nivå, ner till grundskolor och förskolor. Finansierade nästan uteslutande, vare sig direkt eller indirekt, av staten har de i sin överväldigande majoritet blivit verktyg för mjuk påverkan och villiga bödlar i händerna på den styrande eliten och dess planer på absolut makt och total kontroll.

Och för det tredje har vi journalisterna i konventionell media, fogliga produkter av det offentliga ”utbildningssystemet”, och fega mottagare och spridare av statlig ”information”.

Av lika stor vikt, i utvecklingen av en libertariansk strategi, är den följande frågan: Vilka är offren? Libertarianers standardsvar är skattebetalarna, snarare än de som tar emot skattepengar. Men medan detta är i grund och botten korrekt, är det som bäst bara en del av svaret. Här kan libertarianer lära av alt-högern. Det är nämligen så att, utöver det smala ekonomiska perspektivet, finns också ett bredare kulturellt perspektiv som måste tas i beaktning när man identfierar offren. För att kunna expandera och öka sin makt, har den styrande eliten under årtionden fört, vad Pat Buchanan identifierat som systematiskt kulturkrig med målet att kullkasta alla värderingar och bryta upp alla naturliga eller ”organiska” sociala band och institutioner som familjer, samhällen, etniska grupper och genealogiska nationer, för att kunna skapa en allt mer splittrad befolkning, vars enda gemensamma drag och enande kraft är att dess existentiella beroende av staten. Första steget i denna riktningen, som togs för nästan ett halvcekel eller längre sedan, var att introducera allmän välfärd. Underklassen och de äldre blev därmed beroende av staten, medan värdet av familj och samhälle i samma utsträckning förminskades och försvagades. På senare tid har ännu mer långtgående åtgärder vidtagits, en ny offerteori har förkunnats och förespråkats. Kvinnor, och i synnerhet ensamstående mödrar, svarta, bruna, latinos, homosexuella, lesbiska, bisexuella, transexuella har tilldelats en status som offer och medföljande lagliga privilegier genom anti-diskrimineringslagar och positiv särbehandling. Senare har sådana privilegier även tilldelats invandrare från andra länder, vare sig de är lagliga eller illegala, så länge de faller i en av de tidigare nämnda kategorierna eller tillhör en av de icke-kristna religionerna, som islam till exempel. Som konsekvens har det så kallade ”problemet med dåliga grannar” inte undvikits eller löst, utan istället systematiskt spridits och intensifierats. Kulturell enhetlighet har förstörts, associationsfriheten och den frivilliga och fysiska segregationen och separationen av olika människor, samhällen, kulturer och traditioner, har ersatts med ett allomfattande system för påtvingad social integration. Varje tidigare nämnd offer-grupp har därmed även vänts mot varandra, och alla grupper har vänts mot vita, heterosexuella, kristna män, i synnerhet de som är gifta och har barn, som den enda kvarvarande, i lag, obeskyddade gruppen med påstådda förbrytare. Som resultat av kullkastandet av alla värderingar som förespråkats av den styrande liten har världen vänts upp och ned. Familjen som institution, med far, mor och barn, som lagt grunden för västerländsk civilisation, som den friaste, mest flitiga, genialiska, och överlag mest framgångsrika civilisationen mänskligheten skådat, det vill säga, den institution och det folk som har haft bäst inverkan på mänsklighetens historia, har officiellt stigmatiserats och misstänkliggjorts som källan av alla samhällets plågor och gjorts till den mest förfördelade och tillochmed förföljda gruppen av fiende- elitens obevekliga härskande och söndrande.

Givet det nuvarande tillståndet måste varje lovande libertariansk strategi följaktligen, på samma sätt som alt-högern, först och främst rikta sig till denna grupp, gravt orättvist behandlade människor. Vita, gifta par med barn, särskilt om de tillhör klassen skattebetalare istället för ”skattekonsumenter”, och alla som liknar denna mall för samhällsordning och organisation, kan realistiskt antas vara de åhörare som är mest mottagliga för det libertarianska budskapet. Samtidigt bör minst stöd antas komma från de mest skyddades grupperna, som till exempel ensamstående, svarta, muslimska mödrar som går på bidrag.

Med den här uppsättningen fiender och offer i den samtida västvärlden kan jag till sist börja närma mig en realistisk libertariansk strategi för samhällsförändring, vars detalj måste föregås av två överväganden. För det första, givet att den intellektuella klassen, från den akademiska världens högsta nivå och ner till de åsiktsformande journalisterna i konventionell media, finansieras av och har nära anknytning till systemet, det vill säga, att de är en del av problemet, borde de inte heller antas spela en stor roll, om någon, i lösningen av problemet. Således måste den så kallade Hayekianska strategin för samhällsförändring, som föreställer sig spridningen av korrekta libertarianska idéer från toppen och ner, i sin början bland ledande filosofer, för att sedan spridas ner till journalister och sedan till de stora orena massorna, som fundementalt orealistisk. Istället, måste en realistisk libertariansk strategi för förändring vara en populistisk strategi. Libertarianer måste alltså kringgå den dominerande intellektuella eliten, vända sig till massorna direkt, för att väcka förakt och avsky för den styrande eliten.

För det andra, medan den huvudsakliga mottagaren av ett populistiskt libertarianskt budskap måste vara den nämnda gruppen rånade vita ursprungsbefolkningen, ser jag det som ett allvarligt strategiskt misstag att göra ”vithet” till ett uteslutande kriterium i utformningen av sin strategi, som vissa delar av alt-högern har föreslagit. Det är trots allt vita män som utgör den styrande eliten och som prackat på oss röran vi lever i. Det må vara sant att de olika ovan nämnda minoriteterna utnyttjar de lagliga privilegier som tilldelats dem och att de har blivit fräckare med tiden och kräver ännu mer ”beskydd”, men ingen av dem och alla tillsammans, besitter inte den intellektuella färdighet som skulle gjort detta möjligt, om det inte vore för den hjälp de fått och fortfarande får från vita män.

Om vi nu tar stickreplikerna från Buchanan-, Paul- och Trump-rörelserna, går vi vidare till detaljerna i en populistisk strategi för libertariansk förändring, i slumpmässig ordning förutom den första, som just nu är viktigast enligt allmänhetens uppfattning.

1) Stoppa massinvandringen.

Den våg av invandring som för tillfället dränker västvärlden har belastat den med horder av välfärdsparasiter, tagit hit terrorister, ökat brottsligheten, skapat utbredningen av no-go zoner, och resulterat i otaliga ”dåliga grannar”, som på grund av deras främmande uppväxt, kultur och tradition, saknar all förståelse och uppskattning av frihet och är bundna att bli framtida, tanklösa förespråkare av värlfärds-etatism. Ingen är emot invandring och invandrare i sig, men invandring måste begränsas till att föregås av inbjudan. Alla invandrare måste vara produktiva och bör därför uteslutas från alla bidrag. För att säkerställa detta måste den som bjudit in dem stå som borgenär gentemot samhället, vilket leder till tvångsinlösen och invandrarnas utvisning om de någonsin blir en allmän börda. Alla som bjuder in eller anställer en invandrare bör, utöver uppehälle och lön, betala samhället för de förslitningar på de allmäna faciliteterna som är förknippade med invandrarens närvaro för att undvika en socialisering av någon eller all kostnad associerad med hans bosättning. Därutöver, långt före man tillåter inträde måste inbjudaren genomgå en bakgrundskontroll, inte bara för att säkerställa dennes produktivitet, utan också för kulturell samhörighet och egenskaper som förknippas med en bra granne – med de empiriskt förutsägbara resultatet bestående av för det mest, men på intet vis uteslutande västerländska, vita, invandringskandidater. Och alla kända kommunister eller socialister, oberoende av färg, religion, eller ursprungsland, måste förbjudas att permanent slå sig ned, så vida inte samhället där invandraren vill bosätta sig officiellt godkänner plundrandet av de boendes egendom av utländska nyanlända, vilket inte är särskilt troligt ens när det gäller existerande kommunistsamhällen.

(Ett kort budskap till alla öppna-gränser och liberalala-libertarianer, som med all säkerhet kommer stämpla detta som – ni gissade rätt – fascistiskt. I en fullt privatiserat libertariansk samhällsordning finns inget som heter en rätt till fri invandring. Privat egendom antyder gränser och rätten att exkludera som man vill. Och offentlig egendom har också gränser då det inte är oägd egendom utan egendom tillhörande inhemska skattebetalare, och helt klart inte utlänningars egendom. Även om det är sant att staten är en kriminell organisation och att anförtro den uppgiften att kontrollera gränserna oundvikligen resulterar i otaliga orättvisor mellan inhemska medborgare och utlänningar, är det också sant att staten gör någonting när den bestämmer sig för att inte göra någonting åt gränskontroll och att det under nuvarande omständigheter, om staten inte gjorde någonting åt gränskontroll, skulle leda till ännu större orättvisa för de inhemska medborgarna än någon annan politisk policy.)

2) Sluta attackera, döda och bomba människor i andra länder.

Den huvudsakliga, om än långt ifrån den enda, anledningen till invasionen av västerländska länder av horder med främmande invandrare är krigen som förs i mellanöstern och på andra platser av USAs styrande elit och deras underordnade västerländska marionettdockor. Dessutom, de nu till synes ”normala” och allestädes närvarande terrorattackerna som utförs i Islams namn över västvärlden är i stora mått en reaktion på dessa krig och det efterföljande kaos som drabbat Mellanöstern och Nordafrika. Det borde inte finnas någon tveksamhet att kalla dessa västerländska härskare vad de är: mördare eller medhjälpare till massmord. Vi måste kräva och höja rösten för en strikt icke-interventionistisk utrikespolitik. Dra er ur alla internationella och överstatliga organisationer som FN, NATO, EU som blandar in ett land i de inhemska affärerna tillhörande ett annat. Stoppa alla hjälppaket från ett land till ett annat och förbjud all vapenförsäljning till utländska stater. Låt det vara Amerika först!, England först!, Tyskland först!, Italien först!, Turskiet först! och mindre Bavaria först! Venetto först!, och så vidare, det vill säga, alla länder handlar med varandra men ingen annan lägger sig i någon annans inhemska affärer.

3) Stryp finansieringen av den styrande eliten och dess intellektuella livvakter.

Avslöja och publicera de flotta lönerna, fördelarna och pensionerna och mutorna som tas emot av den styrande eliten, av de högt uppsatta i regeringar, statliga byråkratier, högsta domstolar, centralbanker, underrättelsetjänster, av politiker, parlamentärer, partiledare, politiska rådgivare och konsulter, svågerkapitalister, offentliga utbildningsaristokrater, universitetspresidenter och akademiska stjärnor. Tydliggjör att all deras prakt och lyx finansieras med pengar som avtvingats skattebetalarna med utpressning, och insistera på att alla dessa skatter avskaffas: inkomstskatt, egendomsskatt, mervärdesskatt, arvsskatt och så vidare.

4) Avskaffa Federal reserve och alla centralbanker.

Den styrande elitens andra finansieringskälla, förutom utpressningspengarna från skatter, kommer från centralbankerna. Centralbankerna tillåts skapa papperspengar från ingenting. Detta förstör köpkraften och sparandet för vanliga människor. Det gör inte och kan inte göra samhället rikare. Det omfördelar inkomst och välstånd inom samhället. Den första mottagaren av de nya pengarna, vilken oftast är den styrande eliten, görs därmed rikare och den senare eller sista mottagaren, vilken är människor i allmänhet, görs fattigare. Centralbankernas manipulerande av räntan är skälet till att bubblor ständigt skapas och spricker. Centralbankerna tillåter en ständigt ökande ”offentlig skuld” som överlämnas som en börda åt okända framtida skattebetalare eller helt enkelt görs av med via inflation. Som en facilitator av offentlig skuld är en centralbank också en facilitator av krig. Detta vidunder måste avskaffas och ersättas med ett system bestående av ett fritt och konkurrerande bankväsen på en grund av verkliga pengar, en handelsvara, så som guld och silver.

5) Avskaffa alla ”kvoterings-” och ”anti-diskriminerings”-lagar och regleringar.

Alla sådana påbud är skamlösa överträdelser av principen ”likhet inför lagen”, som åtminstone i västvärlden, intuitivt känns och erkänns som en fundamental princip för rättvisa. Som ägare av privat egendom måste människor vara fria att associera eller disassociera sig, att inkludera eller exkludera, att integrera eller segregera, att förena sig med eller separera sig från, ena och inkorporera eller bryta upp och bryta sig ur. Stäng alla universitetsavdelningar för svart-, latino-, kvinno-, kön-, queer-studier, etcetera, som är oförenliga med vetenskap och avfärda dess fakulteter som intellektuella lurendrejare och skurkar. Kräv även att alla kvoteringskommissarier, och alla mångfalds- och hr- tjänstemän, från universitet och ner till grundskolor och förskolor, sätts på gatan och tvingas lära sig ett användbart yrke.

6) Krossa den anti-fascistiska pöbeln.

Kullkastandet av alla värderingar i västvärlden: Uppfinnandet av otaliga fler offer-grupper, spridandet av kvoteringsprogram, och det obevekliga förespråkandet av politisk korrekthet har lett till framväxten av en anti- fascistisk pöbel. Med underförstått stöd och indirekt finansiering från den styrande eliten, har den pöbel som beskriver sig själv som ”social justice warriors” (social rättvise-krigare), tagit på sig uppgiften att eskalera kampen mot så kallat ”vitt privilegium” genom avsiktliga terrorhandlingar riktade på vad som helst och vem som helst som kan klassas som ”rasistisk”, ”höger”, ”fascistisk”, ”reaktionär”, ”oförbätterlig” eller ”orekonstruerad”. Sådana ”utvecklingens fiender” misshandlas fysiskt av den anti-fascistiska pöbeln. Deras hus bränns ner, deras egendom vandaliseras, och deras arbetsgivare hotas till att avskeda dem och förstöra deras karriär, medan polisen är beordrad av de högre makterna att stå tillbaka och inte undersöka brotten som begås eller åklaga och straffa de kriminella. Med hänsyn till denna grova förolämpning måste allmän ilska väckas till liv, det måste krävas att polisen släpps lös och får banka vett i denna pöbel.

(Frågeställning åter igen ämnad för liberalala-libertarianer, och stupids- for-liberty, som säkerligen sätter sig emot detta kravet med motiveringen att polisen som ombeds krossa den anti-fascistiska pöbeln är statlig polis: Protesterar ni även, med samma motivering, mot att polisen arresterar mördare och våldtäktsmän? Är inte detta legitima uppgifter även i en libertariansk samhällsordning, utförda av privat polis? Och följaktligen, om polisen inte får ingripa mot denna pöbeln, är det då inte okej för de som angrips av dessa attacker, den så kallade ”rasistiska högern” att ta saken i egna händer och ge social rättvise- krigarna näsblod?)

7) Krossa de kriminella och gatugängen.

Genom att göra sig av med principen av likhet inför lagen och dela ut alla möjliga grupprivilegier (förutom för gruppen vita, gifta, heterosexuella, kristna män och deras familjer) har den styrande eliten gjort sig av med principen av lika bestraffning för lika brott. Vissa, av staten favoriserade, grupper tilldelas snällare straff för samma brott än andra. Vissa, särskilt favoriserade, grupper tillåts helt enkelt göra vad de vill och straffas knappt alls. På så vis förespråkar man faktiskt och effektivt brott istället för att stävja brott. No-go zoner har också tillåtits växa fram där all lag och ordning upphört att existera, där våldsamma ligister och gatugäng har tagit över. I ljuset av detta måste allmänhetens ilska provoceras fram och det måste tydligt krävas att polisen slår hårt och snabbt mot varje inbrottstjuv, rånare, våldtäktsman och mördare, och hänsynslöst rensar varje nuvarande no-go zon från våldsamma gäng. Denna policy borde såklart vara färgblind, men om det råkar vara så, som det ofta faktiskt är, att de flesta kriminella och gatugäng är unga, svarta eller latinomän, eller som i Europa, unga invandrade män från Nordafrika, Mellanöstern, Balkan eller Östeuropa, så är det inte mer med det och sådana mänskliga exemplar borde vara de som får smaka på näsblod. Och naturligtvis, för att kunna försvara sig mot brott, oavsett vanliga brott eller terrorhandlingar, måste alla förbud mot privat vapenägande av föredömliga medborgare avskaffas.

8) Gör er av med alla välfärdsparasiter och lodisar.

För att stärka sin egen ställning har den styrande eliten satt underklassen på bidrag och därmed förvandlat den till en ytterst pålitlig källa till offentligt stöd. Påstått för att hjälpa människor bli självförsörjande. Den verkliga avsikten med statens så kallade ”sociala politik” är raka motsatsen. Den har gjort en persons underklass-status än mer permanent och gjort att underklassen permanent växer (samtidigt sker en parallell ökning av skattefinansierade socialarbetare och terapeuter med uppgift att ”hjälpa” denna grupp). För i enlighet med ofrånkomlig ekonomisk lag producerar varje subsidie åt något påstått behov eller brist mer, inte mindre, utav samma vara som den försöker avhjälpa eller eliminera. Rot-orsaken till en persons underklass-status: hans undermåliga impulskontroll och höga tidspreferens, det vill säga, hans okontrollerade behov av omedelbar tillfredsställelse, och de olika manifestationerna av denna orsak, som arbetslöshet, fattigdom, alkoholism, drogmissbruk, våld i hemmet, skilsmässa, kvinnoledda familjer, barn utanför äktenskap, boende med olika män, barnmisshandel, försumlighet och småaktiga brott, avhjälps eller elimineras därmed inte utan förstärks och sprids systematiskt. Istället för att fortsätta och spä på denna allt förskräckligare sociala katastrof, borde det krävas att man tar till sig den bibliska uppmaningen att den som kan, men inte jobbar, inte heller skall äta, och att han som inte kan jobba, på grund av svår mental eller fysisk nedsättning, tas om hand av familjen, samhället och frivillig välgörenhet.

9) Få bort staten från utbildning.

De flesta, om inte alla, sociala patologier som plågar den samtida västvärlden har sin gemensamma rot-orsak i ”offentlig utbildning”. När de första åtgärderna vidtogs, över tvåhundra år sedan, i Prussia, för att komplettera och slutligen ersätta det tidigare helt och hållet privata utbildningssystemet med ett universellt system av obligatorisk ”offentlig utbildning”, sträckte sig tiden man spenderade i statliga skolor i de flesta fall inte till mer än fyra år. Idag, över hela västvärlden, sträcker sig tiden man spenderar i denna institution av ”offentlig utbildning”, till ett minimum av runt tio år, och i många fall blir det vanligare med tjugo eller även trettio år. Vilket betyder att en stor, eller tillochmed den största delen, av den formativa perioden i en persons liv tillbringas i en statsfinansierad och statsövervakad institution, vars själva syfte från början inte var att uppfostra en upplyst befolkning, utan att träna ”bra soldater” och ”bra statstjänstemän”. Inte självständiga ”mundige Burger”, utan underordnade och tjänstvilliga ”Staats-Burger.” Resultatet? Indoktrineringen är komplett: ju längre tid en person spenderar inom systemet av offentlig utbildning, desto mer har den blivit hängiven åt vänsteregalitära idéer och svalt och helhjärtat internaliserat den officiella läran och agendan vad gäller ”politisk korrekthet”. Särskilt bland samhälls-lärare och professorer, har människor som inte räknar sig till vänstern praktiskt tagit upphört att existera. Det måste därför krävas att kontrollen över skolor och universitets slits ur centralstatens grepp och, som första steg, återbördas till regionala eller ännu bättre lokala och lokalt finansierade myndigheter, och slutligen privatiseras helt och hållet, för att ersätta systemet av obligatorisk uniformitet och konformitet med ett system av decentraliserad utbildning som återspeglar samhällets naturliga variation, multiplicitet och diversitet bland mänskliga talanger och intressen.

10) Förlita dig inte på politik och politiska partier.

Precis som den akademiska världen inte kan förväntas spela en betydande roll i den libertarianska strategin för samhällsförändring, gäller detsamma för politik och politiska partier – det är trots allt libertarianismens slutgiltiga mål att sätta ett stopp för all politik och ställa alla mellanmänskliga relationer och konflikter under privat lag och civilrättsliga förfaranden. Med all säkerhet kan, under nuvarande, politiserade förhållanden, en inblandning i politik och partipolitik inte helt och hållet undvikas. Men, i varje sådan inblandning måste man vara väl medveten om och vara på sin vakt mot den korrumperande kraften i makt, pengar och fördelar som medföljer. För att minimera risken och lockelsen, är det klokt att koncentrera sig på regional och lokal stället för nationell politik, och där förespråka en radikal agenda av decentralisering: av ogiltigförklaring och fredlig separering, segregering och secession. Men viktigast av allt är att vi tar Ludwig von Mises motto i akt: Ge inte efter för ondska, utan fortsätt mer orädd än någonsin mot den.

Vi måste säga emot, när och var, vare sig i formella eller informella samlingar, vem som helst som förolämpar oss med sitt numera allt för bekanta politiskt korrekta dravel och vänsteregalitära nonsens, och säga ”Nej. I helvete heller. Du måste skämta.” Givet den näst intill kompletta hjärntvätten utförd av den styrande eliten, den akademiska världen och konventionell media, kräver det redan nu ordentligt mod att göra detta. Men om vi saknar modet att göra det nu och därmed sätter ett exempel för de som kommer efter oss, kommer saker och ting bli värre och farligare i framtiden, och vi, västerländsk civilisation och västerländska idéer som frihet kommer utplånas och försvinna.

Tack så mycket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *