Om fri invandring och påtvingad integration

I

Det klassiska argumentet för fri invandring lyder på följande sätt: Under i övrigt lika förhållanden flyttar affärsverksamheter till låglöneområden, och arbetskraft flyttar till höglöneområden, och därför skapas en tendens mot en utjämning av lönenivåer (för samma typ av arbete) och en optimal lokalisering av kapital. Ett tillflöde av invandrare till ett höglöneområde av en given storlek kommer att sänka de nominella lönenivåerna. Emellertid kommer det inte att sänka de reella lönenivåerna om befolkningen är lägre än sin optimala storlek. Tvärtom, om detta är fallet kommer den producerade avkastningen att öka mer än proportionellt, och reella inkomster kommer i själva verket att stiga. Således kommer restriktioner på invandring att skada de skyddade inhemska arbetarna i egenskap av konsumenter mer än de tjänar i egenskap av producenter. Dessutom kommer begränsningar av invandring att öka ”flykten” av kapital utomlands (exporten av kapital som annars hade stannat), fortfarande orsakandes en utjämning av lönenivåerna (fastän något mer långsamt), men ledandes till en mindre än optimal allokering av kapital, vilket således skadar levnadsstandarder över hela världen.

Dessutom är traditionella fackföreningar, och nuförtiden även miljöaktivister, motståndare till fri invandring, och detta borde vid en första anblick räknas som ännu ett argument som talar för en policy av fri invandring.

II

Som nämns ovan är argument till fördel för fri invandring obestridliga och korrekta. Det skulle vara dumdristigt att attackera det, precis som det skulle vara dumdristigt att förneka att frihandel leder till högre levnadsstandarder än protektionism.

Det skulle också vara omdömeslöst att attackera ovanstående bevis för fri invandring genom att peka ut att på grund av existensen av en välfärdsstat har invandring till en betydande omfattning blivit en invandring av socialfall, som, även om t.ex. USA är under sin optimala befolkningsnivå, inte ökar utan snarare minskar den genomsnittliga levnadsstandarden. För detta är inte ett argument mot invandring utan mot välfärdsstaten. Helt klart borde välfärdsstaten förstöras i grunden. Emellertid, i vilket fall som helst så är problemen med invandring och välfärd analytiskt distinkta problem, och de måste behandlas därefter.

Problemet med ovanstående argument är att det lider av två besläktade brister som kullkastar dess villkorslösa slutsatser till fördel för invandring och/eller som gör argumentet applicerbart endast till en högst osannolik – för länge sedan passerad – situation i mänsklighetens historia.

Den första bristen kommer endast att beröras kort. För libertarianer av den Österrikiska skolan borde det vara tydligt att vad som utgör ”välstånd” och ”välbefinnande” är subjektivt. Materialistiskt välstånd är inte det enda som räknas. Således även om reella inkomster ökar på grund av invandring betyder inte det att invandring måste betraktas som ”god”, för man kan föredra ett större avstånd till andra människor över högre levnadsstandarder och mindre avstånd.

Istället kommer fokus här att ligga på en annnan relaterad brist. I relation till ett givet område som folk immigrerar till är det inte analyserat vem, om någon, som äger (kontrollerar) detta område. Faktum är att för att kunna göra ovanstående argument applicerbart, är det – implicit – antaget att området i fråga är utan ägare, och att immigranterna beträder ett orört område (öppen gräns). Uppenbarligen kan detta inte lägre antas. Emellertid, om detta antagande tas bort får problemet med invandring en helt ny mening och kräver ett grundläggande nytänkande.

III

Som ett förklarande exempel, låt oss först förutsätta ett anarkokapitalistiskt samhälle. Även om jag är övertygad om att ett sådant samhälle är den enda samhällsordning som kan försvaras som rättvist vill jag inte förklara här varför så är fallet. Istället vill jag använda det som en konceptuell måttstock, eftersom detta kommer att klargöra de grundläggande missuppfattningar som finns hos de flesta nuvarande förespråkare av fri invandring.

All mark är privatägd, inklusive alla vägar, floder, flygplatser, hamnar osv.. Avseende vissa stycken mark kan äganderätten till egendomen vara oinskränkt; d.v.s., ägaren kan göra vad han vill med sin egendom så länge han inte fysiskt skadar egendom som ägs av andra. Avseende vissa andra områden kan äganderätten till egendomen vara mer eller mindre strängt begränsad. Under nuvarande omständigheter, i vissa bostadsområden, så kan ägaren vara bunden genom kontraktsbegränsningar beträffande vad han får göra med sin egendom (frivillig stadsplanering), vilket kan inkludera bostäder kontra kommersiellt användande, inga byggnader mer än fyra våningar höga, ingen försäljning eller uthyrning till judar, tyskar, katoliker, homosexuella, haitier, familjer med eller utan barn, eller rökare, till exempel.

Helt klart så existerar det, i detta scenario, ingenting som kan kallas fri invandring. Istället existerar friheten för många oberoende privata egendomsägare att tillåta tillträde eller att exkludera andra ifrån sin egendom i överensstämmelse med sina egna obegränsade eller begränsade äganderätt till sin egendom. Att få tillträde till vissa områden kan vara enkelt, medan det kan vara nästan omöjligt till andra. I vilket fall som helst innebär, dock, tillträde till egendom av den vedertagna personen inte en ”frihet att förflytta sig,” om inte andra ägare av egendom samtycker till denna typen av förflyttning. Det kommer att finnas precis så mycket invandring eller icke-invandring, inkluderande eller exkluderande, desegration eller segration, icke-diskrimiminering eller diskriminering baserat på ras, etiska, språkmässiga, kulturella eller oavsett vilka grunder, som den individuella ägaren, eller sammanslutningen av individuella ägare, tillåter.

Notera att inget av detta, inte ens den mest exklusiva formen av segration, har någonting att göra med förkastandet av frihandel och införandet av protektionism. Från det faktum att man inte vill associera sig eller leva i områden med svarta, turkar, katoliker eller hinduer, osv., betyder det inte att man inte vill handla med dem på avstånd. Tvärtom är det exakt den mänskliga associations- och seperationsfriheten – avsaknaden av någon form av påtvingad integration – som gör fredliga relationer – frihandel – mellan distinkt skilda folk, tillhörande olika kulturer, raser, etniciteter och religioner, möjliga.

IV

I ett anarkokapitalistiskt samhälle finns det ingen stat och således finns det ingen entydig distinktion mellan personer som bor inne i landet (inrikes invånare) och utlänningar. Denna distinktion uppstår endast vid etableringen av en stat, d.v.s., en institution som äger ett territoriellt aggressionsmonopol av aggression (beskattning). Området som statens makt att beskatta inkluderar, blir ”inrikes”, och alla som bor utanför detta område blir utlänningar. Statliga gränser (och pass), är en ”onaturlig” (tvingande) institution. Faktiskt innebär deras existens (och existensen av en inrikes stat) en dubbel förvanskning avseende människors naturliga tendens att associera sig med andra. För det första kan inte personer som bor inne i landet exkludera staten (skattmasen) från sin egendom, utan är utsatta för vad man kan kalla ”påtvingad integration” av statens hantlangare. För det andra måste en stat, för att kunna inkräkta på sin undersåtes privata egendom i syfte att beskatta dem, alltid ta kontroll över existerande vägar, och den kommer att använda sina inkomster ifrån beskattning till att producera ännu fler vägar för att få ännu bättre tillgång till all privat egendom, som en potentiell källa för beskattning. Således involverar denna överproduktion av vägar inte bara ett oskyldigt främjande av handel mellan regioner – en sänkning av affärskostnader – som blåögda ekonomer vill få oss att tro, utan det involverar påtvingad inrikes integration (konstlad desegration av separata geografiska lägen).

Dessutom får invandring, med etablerandet av en stat och statliga gränser, en helt ny mening. Invandring blir en invandring av utlänningar över statliga gränser, och beslutet om huruvida en person ska få tillträde ligger inte längre hos den privata ägaren av egendom, eller sammanslutningar av sådana ägare, utan hos staten, som den yttersta härskaren över alla inrikes bofasta och den yttersta överordnande ägaren av all deras egendom. Om nu staten exkluderar en person, även om en inrikes invånare vill släppa in just denna personen till sin egendom, är resultatet påtvingande exkludering (ett fenomen som inte existerar under privat egendomsanarkism). Dessutom, om staten släpper in en person även om det inte är en enda inrikes invånare som vill ha denna person på sin egendom, är resultatet tvingande integration (inte heller detta existerar under privat egendomsanarkism).

V

Det är nu dags att berika analysen genom att introducera några få ”realistiska” empiriska antaganden. Låt oss anta att staten är privatägd. Härskaren äger bokstavligen hela landet inom statens gränser. Han äger delar av området helt och hållet (hans äganderätt till egendomen är helt oinskränkt), och han är delvis ägare av resten (som hyresvärd eller residual fordringsägare på alla sina medborgares/hyresgästers fasta egendomsinnehav, dock begränsad av någon typ av redan existerande hyreskontrakt). Han kan sälja och lämna sin egendom i arv, och han kan kalkylera och ”realisera” det monetära värdet av sitt kapital (hans land).

Traditionella monarkier – och kungar – är det mest närstående historiska exemplet av denna typ av stat.

Vad kommer en kungs typiska immigrations- och emigrationspolicy att vara? Eftersom han äger hela landets kapitalvärd kommer han, förmodat inget mer än sitt egenintresse, tendera att välja en invandringspolitik som bevarar eller förbättrar hellre än att förminskar värdet av sitt kungadöme.

Beträffande emigrering vill en kung förhindra emigrering av produktiva undersåtar, i synnerhet hans bästa och mest produktiva undersåtar, eftersom att förlora dem skulle sänka värdet på kungadömet. Således förbjöd exempelvis en lag, från 1782 till 1824 emigreringen av skickliga hantverkare ifrån Storbrittanien. Å andra sidan vill en kung förvisa sina icke-produktiva och destruktiva undersåtar (kriminella, luffare, tiggare, zigenare, vagabonder, osv.), eftersom deras avlägsnande ifrån området skulle öka värdet av hans rike. Av denna anledning förvisade Storbrittanien tiotusentals vanliga kriminella till Nordamerika och Australien.

Å andra sidan, beträffande invandringspolitik, vill en kung hålla pöbeln, likväl som människor med underlägsen produktiv duglighet, ute. Människor i den senare kategorin skulle endast få temporärt, om vid överhuvudtaget, som säsongsarbetare utan medborgarskap, och de skulle bli hindrade från permanent äganderätt till egendom. Således var, till exempel, efter 1880, ett stort antal polacker inhyrda som säsongsarbetare i Tyskland. En kung skulle endast tillåta permanent immigration för överlägsna, eller åtminstone människor som är över medel; d.v.s., de, vars bosättning i hans kungadöme skulle öka värdet på hans egendom. Således tilläts, till exempel, efter 1685 (med upphävandet av Ediktet i Nantes), tiotusentals av hugenotter att slå sig ner i Preussen; och på liknande sätt skulle Peter den store, Fredrik den store, och Maria Teresia senare förespråka immigration och bosättningar av ett stort antal av tyskar i Ryssland, Preussen, och i de östra provinserna av Österrike-Ungern.

I korthet även om en kung, genom sin invandringspolitik, kanske inte helt och hållet kan undvika alla fall av påtvingad exkludering eller tvingande integration, skulle en sådan politik i stort sett göra det samma som ägare av privat egendom skulle göra, om de fick/tilläts bestämma vem som skulle få tillträde och vem som skulle exkluderas. D.v.s., kungen skulle vara högst selektiv och mycket intresserad av att förbättra kvaliten på det bofasta humankapitalet för att driva värdet på sin egendom upp, inte ner.

VI

Invandringspolitik blir förutsägbart annorlunda så fort staten är offentligt ägd. Härskaren äger inte längre landets kapitalvärde, utan har endast användning av den för stunden. Han inte inte sälja eller lämna sin position som härskare i arv; han är endast en temporär förvaltare. Dessutom existerar ”fritt inträde” till positionen som förvaltare för staten. Vem som helst kan i princip bli härskare för landet.

Demokratier som de uppstod på global basis efter första världskriget erbjuder historiska exempel på offentliga stater. Vad är en demokratisk invandringspolitik? Återigen förmodat inget mer än egenintresse (maximera den monetära och psykiska inkomsten: pengar och makt), tenderar demokratiska härskare att maximera nuvarande inkomst, som de kan tillägna sig privat, på bekostnad av kapitalvärden, som de inte kan tillägna sig privat. Följaktligen, i överensstämmelse med demokratins inneboende jämlikhethetssträvande med ”en man – en röst”, tenderar de att sträva efter en distinkt jämlik – icke-diskriminerande – emigrations- och immigrationspolitik.

Beträffande emigrationspolicy är det underförstått att det för en demokratisk härskare gör liten, om någon, skillnad om produktiva eller icke-produktiva människor, genier eller luffare, lämnar landet. De har alla en jämlik röst. I själva verket, demokratiska härskare kan mycket väl vara mer bekymrade över förlusten av en luffare än av ett produktivt geni. Medan förlusten av den senare uppenbarligen skulle sänka landets kapitalvärde, och förlusten av den föregående faktiskt skulle kunna öka det, äger inte en demokratisk härskare landet. På kort sikt, vilket är det som för det mesta intresserar en demokratisk härskare, skulle luffaren, som sannolikt röstar till fördel för jämlikhetssträvande åtgärder, kanske kunna vara mer värdefull än det produktiva geni, jämlikhetssträvarnas primära offer, som sannolikt kommer att rösta emot den demokratiska härskaren. Av samma anledning tar en demokratisk härskare, till skillnad ifrån en kung, sig föga an att aktivt förvisa de människor vars närvaro inom landet utgör en negativ externalitet (människor som driver ner individuella egendomsvärden). Faktum är att sådana negativa externaliteter – icke-produktiva parasiter, luffare och kriminella – sannolikt kommer att vara hans mest pålitliga anhängare.

Beträffande immigrationspolitik är incitamenten och hindren förvanskade på samma sätt, och reslutaten är lika perversa. För en demokratisk härskare spelar det liten roll hurvida luffare eller genier, under- eller ”över-medel”-civiliserade och produktiva människor immigrerar in i landet. Inte heller är han särskilt bekymrad över distinktionen mellan temporära arbetare (innehavare av arbetstillstånd) och permanenta immigranter som äger egendom (medborgare som fått medborgarskap). Faktum är att luffare och icke-produktiva människor mycket väl kan föredras som bofasta och medborgare, eftersom de orsakar så kallade ”sociala” problem, och demokratiska härskare frodas när dessa problem existerar. Dessutom kommer sannolikt luffare och underlägsna människor att stödja hans jämlikhetssträvande politik, medan genier och överlägsna människor däremot inte kommer att göra det. Resultatet av denna politik av icke-diskriminering är påtvingad integration: påtvingandet av massor av underlägsna immigranter på inrikes ägare av egendom som, om de hade kunna bestämma för sig själva, tvärt skulle ha diskriminerat och valt väldigt annorlunda grannar till sig själva. Således eliminerade USA:s immigrationslagar från 1965, som det bästa tillgängliga exemplet på demokrati i arbete, alla tidigare existerande ”kvalitetsbekymmer” och den explicita preferensen för europeiska immigranter och ersatte den med en policy av nästan komplett icke-diskriminerande (multikulturalism).

Faktiskt är, fast det nästan aldrig uppmärksammats, invandringspolitiken för en demokrati spegelbilden av dess politik gällande interna befolkningsförflyttningar: mot det frivilliga valet av tillhörighet och icke tillhörighet, segregation och desegration, och den fysiska distansieringen och närmandet av olika privata egendomsägare. Precis som en kung kommer en demokratisk härskare att förespråka rumslig överintegration genom att överproducera ”allmännyttan”, i form av vägar. Emellertid kommer det, för en demokratisk härskare, till skillnad ifrån en kung, inte att vara tillräckligt att alla kan flytta närmare någon annan på statliga vägar. Bekymrad över sin nuvarande inkomst och makt istället för kapitalvärden, och framtvingad av jämlikhetskänslor, tenderar en demokratisk härskare att gå ännu längre. Genom icke-diskriminerande lagar – kan man inte diskriminera mot tyskar, judar, svarta, katoliker, hinduer, homosexuella osv. – staten kommer att vilja öppna även den fysiska tillgången och tillträdet till allas egenodom åt alla andra. Således är det knappast överraskande att den så kallade ”medborgarrättslagstiftningen” i USA, som förbjöd inrikes diskriminering baserat på färg, ras, nationellt ursprung, religion, kön, ålder, sexuell läggning, handikapp, osv., och som därigenom faktiskt gav mandat till påtvingad integration, sammanföll med godkännandet av en icke-diskriminerande invandringspolitik; d.v.s., gav mandat till internationell desegration (påtvingad integration).

VII

Den nuvarande situationen i USA och i Västeuropa har inget som helst att göra med ”fri” invandring. Det är påtvingad integration, helt enkelt, och påtvingad integration är den förutsägbara utkomsten av demokratiskt – ”en man-en röst”-styre. Avskaffandet av påtvingad integration kräver en avdemokratisering av samhället , och slutligen avskaffandet av demokrati. Mer specifikt, makten att ge tillträde eller att exkludera borde tas bort från den centrala statens händer och ges tillbaka till delstater, provinser, städer, orter, byar, bostadsdistrikt, och slutligen till privata egendomsägare och deras frivilliga sammanslutningar. Medlen för att uppnå detta mål är decentralisation och secession/utträde (båda inneboende icke-demokratiska och icke-majoritära). Man skulle vara på god väg mot återupprättandet av friheten att associera och exkludera, som det är underförstått i idén och inrättandet av privat egendom, och mycket av den sociala rivalitet som för närvarande orsakas av påtvingad integration skulle försvinna, om bara städer och byar kunde, och skulle, göra det som de gjorde som en självklarhet långt in på artonhundratalet i Europa och i USA: att sätta upp skyltar avseende krav för tillträde till staden, och väl i staden för att beträda vissa specifika stycken mark (inga tiggare eller luffare eller hemlösa, men även inga muslimer, hinduer, judar, katoliker, osv.); att sparka ut de som inte uppfyller dessa krav som inkräktare; och genom att lösa ”naturaliseringsfrågan” i stil med den schweiziska modellen, där lokala sammankomster, inte den centrala staten, bestämmer vem som kan eller inte kan bli en schweizisk medborgare.

Vad skulle man hoppas på och förespråka som den förhållandevis korrekta invandringspolitiken så länge den demokratiska centralstaten fortfarande är på plats och framgångsrikt gör anspråk på makten att avgöra en enhetlig nationell invandringspolitik? Det bästa man kan hoppas på, även om det går emot demokratins ”natur” och således inte är särskilt sannolikt att inträffa, är att de demokratiska härskarna agerar som att de vore landets personliga ägarna och som att de måste besluta vem som ska inkluderas och vem som ska exkluderas utifrån deras personliga egendom (ända in till sina egna hus). Detta innebär att följa en linje av största möjliga diskriminering till fördel för de mänskliga kvaliteterna av skicklighet, karaktär och kulturell kompatibilitet.

Mer specifikt innebär det att särskilja mellan ”medborgare” (naturaliserade immigranter) och ”bofasta utlänningar” och exkludera de senare från allt välfärdsberättigande . Det innebär nödvändigheten för bofasta utläningars status som för medborgarskap att ha ett personligt fadderskap av en bofast medborgare och dennes ansvarstagande för all egendomsskada som orsakas av immigranten. Detta innebär att kräva ett existerande anställningskontrakt med en bofast medborgare; dessutom, för båda kategorier men speciellt den för medborgarskap, innebär det att alla immigranter genom tester måste demonstrera inte bara språkkunskaper, utan en allsidigt överlägsen (över medel) intellektuell prestationsförmåga och karaktärstruktur såväl som ett kompatibelt system av värderingar – med det förutsägbara resultatet av en systematisk benägenhet till fördel för pro-europeisk immigration.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Fagerström.

Kommentera på bloggen.