Vad är österrikisk ekonomi?

Den österrikiska skolan

Se också Henry Hazlitts ”Understanding Austrian Economics”.

Historien om den österrikiska skolan börjar på 1400-talet, då St. Thomas Aquinas anhängare, som skrev och undervisade vid universitetet i Salamanca i Spanien, undersökte allt som rörde mänskliga handlingar och samhällelig organisation.

Dessa sena skolastiker observerade existensen av ekonomiska lagar, ofrånkomliga krafter av orsak och verkan, som opererade väldigt mycket likt naturlagar. Under flera generationer upptäckte och förklarade de lagarna om tillgång och efterfrågan, orsakerna bakom inflation, hur valutahandel fungerade, och ekonomiska värdens subjektiva natur – alla dessa var orsaker till att Joseph Schumpeter hyllade dem som de första verkliga ekonomerna.

De sena skolastikerna var förespråkare av egendomsrättigheter och kontrakts- och handelsfrihet. De hyllade det bidrag som företag gav till samhället, och motsatte sig envist skatter, priskontroller och regleringar som hämmade företagsamhet. Som moraliska teologer uppmanade de stater att lyda under etiska restriktioner mot stöld och mord. Och de levde upp till Ludwig von Mises regel: en ekonoms första jobb är att säga till stater vad de inte kan göra.

Den första generella ekonomiska avhandlingen, Essay on the Nature of Commerce, skrevs 1730 av Richard Cantillon, en man som var skolad i den skolastiska traditionen. Född på Irland emigrerade han till Frankrike. Han såg ekonomi som ett självständigt forskningsområde, och förklarade formationen av priser genom ”tankeexperiment”. Han förstod marknaden som en entreprenörsaktig process, och vidhöll en österrikisk teori om penningskapande: att pengarna inträder i ekonomin steg för steg, vilket stör priserna på vägen.

Cantillon efterföljdes av Anne Robert Jacques Turgot, den marknadsliberala franska aristokraten och finansministern under den gamla regimen (fr. ancien regime). Hans ekonomiska skrifter var få men djupsinniga. Hans uppsats ”Value and money” redogjorde för pengars ursprung, och den inneboende naturen hos ekonomiska val: att det är en reflektion av individuella preferensers subjektiva rangordning. Turgot löste den kända diamant-vatten-paradoxen som förbryllade senare klassiska ekonomer, artikulerade lagen om avtagande avkastning, och kritiserade ockerlagar (en ihållande tradition hos de sena skolastikerna). Han förespråkade en klassiskt liberal hållning till ekonomisk politik, och rekommenderade upphävandet av specialprivilegierna för de statskopplade industrierna.

Turgot var den intellektuella fadern av en lång rad franska ekonomer på 1700-talet och 1800-talet, mest framstående av dessa var Jean Baptiste Say och Claude-Frederic Bastiat. Say var den första ekonomen att tänka djupt på den ekonomiska metoden. Han insåg att ekonomi inte handlade om att samla data, utan snarare om de verbala förklaringarna av universella fakta (till exempel, behov är obegränsade, medel är knappa) och deras logiska implikationer.

Say upptäckte produktivitetsteorin om resursprissättning, kapitalets roll i arbetsdelningen, och ”Says lag”: det kan aldrig finnas en permanent ”överproduktion” eller ”underkonsumtion” på den fria marknaden om priser tillåts justera sig. Han var en försvarare av laissez-faire och den industriella revolutionen, precis som Bastiat. Som marknadsliberal journalist argumenterade Bastiat också för att icke-materiella tjänster lyder under samma ekonomiska lagar som materiella varor. I en av hans många ekonomiska liknelser lade Bastiat ut vanföreställningen om den krossade rutan (eng. broken window fallacy) som senare populariserades av Henry Hazlitt.

Trots det teoretiska förfinandet av den utvecklande pre-österrikiska traditionen var det den brittiska skolan av det senare 1700-talet och tidiga 1800-talet som segrade, mestadels av politiska orsaker. Den brittiska traditionen (baserad på den ”objektivia kostnaden” och ”arbetsproduktivitetsvärdeteorin”) ledde slutligen till att den Marxistiska teorin om kapitalistisk exploatering uppstod.

Den dominanta brittiska traditionen fick sin första seriösa utmaning på många år då Carl Mengers ”Principles of economics” publicerades 1871. Menger, grundaren av den verkliga österrikiska skolan, återupplivade den skolastiska-franska hållningen till ekonomi och satte den på fastare mark.

Tillsammans med samtida verk av Leon Walras och Stanley Jevons, förklarade Menger ekonomiska värdens subjektiva grund, och förklarade för första gången helt och hållet teorin om marginalnytta (ju större antalet enheter av en vara som en individ innehar, desto mindre kommer han att värdera varje given enhet). I tillägg till detta visade Menger hur pengar har sitt ursprung på den fria marknaden när den mest marknadsbara varan efterfrågas, inte för konsumtion, utan för att användas i utbyte mot andra varor.

Mengers bok var en stöttepelare för den ”marginalistiska revolutionen” inom den ekonomiska vetenskapens historia. När Mises sa att boken ”gjorde en ekonom” av honom, refererade han inte bara till Mengers teori om pengar och priser, utan också till hans hållning rörande själva disciplinen i sig. Som sina föregångare inom traditionen var Menger en klassisk liberal och en metodologisk individualist, och såg på ekonomi som vetenskapen om individuella val. Hans bok Investigations, som kom ut 12 år senare, stred mot den tyska historiska skolan (eng. German Historical School), som förkastade teori och såg ekonomi som insamlandet av data i statens tjänst.

Som professor i ekonomi vid Wiens universitet, och som lärare till den unga men olycksaliga kronprinsen Rudolf av Habsburg, återupprättade Menger ekonomi som vetenskapen om mänskliga handlingar baserad på härledande logik, och beredde vägen för senare teoretiker att bemöta inflytandet av socialistiska tankar. Faktum är att hans student Friedrich von Wieser hade ett starkt inflytande på Friedrich von Hayeks senare verk. Mengers verk förblir en utmärkt introduktion till det ekonomiska tankesättet. På någon nivå har varje Österrikare sedan dess sett sig som en av Mengers studenter.

Mengers beundrare och anhängare vid Innsbrucks universitet, Eugen von Böhm-Bawerk, tog Mengers redogörelse, omformulerade den, och applicerade den på en mängd nya problem som involverade värde, priser, kapital och ränta. Hans History and Critique of Interest Theories, som dök upp 1884, är en omfattande redogörelse för vanföreställningarna inom tankehistorian och ett försvar för idén att räntenivån inte är en artificiell konstruktion utan en inneboende del av marknaden. Det är en reflektion av det universella faktumet ”tidspreferens”, tendensen hos folk att föredra tillfredställelse av behov tidigare hellre än senare (en teori som senare utökades och försvarades av Frank Fetter).

Böhm-Bawerks Positive Theory of Capital demonstrerade att den normala nivån av affärsvinster är räntenivån. Kapitalister sparar pengar, betalar arbetare, och väntar tills den slutliga produkten är såld för att erhålla vinst. Vidare visade han att kapital inte är homogent utan en intrikat och mångfaldig struktur som har en tidsdimension. En växande ekonomi är inte bara en konsekvens av ökade kapitalinvesteringar, utan också av längre och längre produktionsprocesser.

Böhm-Bawerk deltog i en långvarig kamp med Marxisterna gällande kapitalets exploateringsteori, och motbevisade den socialistiska doktrinen om kapital och löner långt före kommunisterna kom till makten i Ryssland. Böhm-Bawerk drev också ett seminarie som senare skulle bli modellen för Mises egna Wien-seminarie.

Böhm-Bawerk favoriserade politik som tog hänsyn till den evigt närvarande verkligheten av ekonomiska lagar. Han ansåg att interventionism var en attack på marknadsekonomiska krafter och som i det långa loppet inte kunde vara framgångsrik. Under Habsburgs-monarkins sista år tjänade han tre gånger som finansminister, och stred för balanserade budgetar, sunda pengar (eng. sound money), och guldmyntfoten, frihandel, och avskaffandet av exportsubventioner och andra monopolprivilegier.

Det var hans forskning och skrivande som fastställde den österrikiska skolans status som ett enat sätt att se på ekonomiska problem, och som lade grunden till att skolan skulle få stort inflytande på den engelskspråkiga världen. Men ett område som Böhm-Bawerk inte hade vidareutvecklat från Mengers analys var pengar, den institutionella korsningen mellan ”mikro” och ”makro”. En ung Mises, då ekonomisk rådgivare åt den österrikiska handelskammaren, antog utmaningen.

Resultatet av Mises forskning var The Theory of Money and Credit, som publicerades 1912. Han förklarade hur teorin om marginalnytta gäller för pengar, och förklarade också, i sitt regressionsteorem, hur pengar inte bara har sitt ursprung i marknaden, utan att det alltid måste vara så. Influerad av den brittiska valutaskolan (eng. Brittish Currency School), Knut Wicksells teori om räntor, och Böhm-Bawerks teori om produktionsstrukturen, presenterade Mises en grov skiss av den österrikiska teorin om konjunkturcykeln. Ett år senare blev Mises utnämnd till fakultetet på Wiens universitet, och Böhm-Bawerks seminarie spenderade två hela terminer till att debattera Mises bok.

Mises karriär avbröts i fyra år av första världskriget. Han spenderade tre av dessa år som en artilleriofficer, och ett som stabsofficer inom ekonomisk underrättelseverksamhet. Vid krigets slut publicerade han Nation, State and Economy (1919), en bok som argumenterade för ekonomisk och kulturell frihet för minoriteterna i det nu splittrade imperiet, och som lade ut en teori om krigsekonomi. Under tiden fick Mises monetära teori uppmärksamhet i USA genom Benjamin M. Anderson Jr.s, en ekonom vid Chase National Bank, verk. (Mises bok förlöjligades av John Maynard Keynes, som senare erkände att han inte kunde läsa tyska).

I det politiska kaos som uppstått efter kriget, var den huvudsakliga teoretikern i den numera socialistiska österrikiska regeringen marxisten Otto Bauer. Mises, som kände Bauer från Böhm-Bawerks seminarie, förklarade ekonomi för honom natt efter natt, och lyckades till slut övertala honom att inte anta en Bolsjevik-aktig politik. De österrikiska socialisterna förlät aldrig Mises för detta, och förde ett krig mot honom inom den akademiska världen, vilket till slut ledde till att de lyckades hindra honom från att få ett betalt proffesorskap på universitetet.

Föga avskräckt vände sig Mises till problemet med socialismen i sig, och skrev en succéartad uppsats 1921, vilken han senare gjorde om till boken Socialism under de nästkommande två åren. Socialism tillåter ingen privat egendom eller utbyte av kapitalvaror, och erbjuder således inte heller ett sätt för resurser att hitta sina högst värderade användningsområden. Socialism, förutsåg Mises, skulle resultera i totalt kaos och i civilisationens slut.

Mises utmanade socialisterna att förklara, i ekonomiska termer, exakt hur systemet skulle fungera, en utmaning som socialisterna hittills har undvikit. Debatten mellan Österrikarna och socialisterna fortsatte under nästa årtionde och framöver, och fram till världssocialismens kollaps 1989 hade akademikerna länge trott att debatten hade slutat med en vinst för socialisterna.

Under tiden lockade Mises argument för den fria marknaden en grupp som hade konverterat från socialismen. Dessa inkluderade Hayek, Willhelm Röpke och Lionel Robbins. Mises började hålla ett privatseminarie på sitt kontor på handelskammaren där Fritz Machlup, Oskar Morgenstern, Gottfried von Haberler, Alfred Schulz, Richard von Strigl, Paul Rosenstein-Rodan, och många andra intellektutella från hela Europa, deltog.

Dessutom stred Mises under 20-talet och 30-talet på två andra akademiska fronter. Han utdelade det avgörande slaget till den tyska historiska skolan med en serie uppsatser som försvarade ekonomins härledande metod, något han senare kom att kalla praxeologi eller handlingars logik. Han grundade också det österrikiska Institutet för Konjunkturcykelforskning, och satte sin student Hayek som ansvarig för det.

Under dessa år författade Hayek och Mises många studier om konjunkturcykeln, varnade för kreditexpansionens fara, och förutsåg den kommande valutakrisen. Verken citerades av nobelpriskommitén när Hayek fick priset för ekonomi. Verksam i England och USA blev Hayek senare en huvudsaklig mostståndare till Keynsiansk ekonomi med böcker om växelkurser, kapitalteori, och monetära reformer. Hans populära bok, Vägen till träldom, hjälpte till att återuppliva den klassiskt liberala rörelsen i USA efter New Deal och anda världskriget. Och hans serie Law, Legislation and Liberty utvecklade den sen-skolastiska hållningen till lagar, och applicerade den för att kritisera egalitarianism och samhällsrättvisa som botemedlet mot allt ont.

Under det senare 1930-talet, efter att ha lidit av den världsomfattande depressionen, hotades Österrike av ett nazistiskt maktövertagande. Hayek hade redan lämnat för London 1931 på Mises uppmaning, och 1934 flyttade Mises själv till Geneve för att undervisa och skriva vid The International Institute for Graduate Studies, och kom senare att emigrera till USA. Nazisterna, som kände till Mises som den svurna fienden till nationalsocialism, konfiskerade hans uppsatser från hans lägenhet och gömde dem medan kriget pågick. Ironiskt nog var det Mises idéer, filtrerat genom verken av Röpke och Ludwig Erhards statsmannaskap, som ledde Tysklands ekonomiska reformer under efterkrigstiden och som återuppbyggde landet. 1992 upptäckte österrikiska arkivarier Mises stulna Wien-uppsatser i ett nyöppnat arkiv i Moskva.

Under tiden i Geneve skrev Mises sitt mästerverk, Nationalökönomie, och efter att ha kommit till USA reviderades och utökades den till Human Action, som dök upp 1949. Hans student Murray N. Rothbard kallade den ”Mises största bedrift och en av de finaste produkterna att komma från ett mänskligt sinne under vårt århundrade. Det är ekonomi som en helhet”. Publikationen av detta verk blev gångjärnet för hela den österrikiska skolans historia, och den återstår än idag som den ekonomiska avhandling som definierar skolan. Trots detta mottogs den inte väl inom den ekonomiska yrkeskåren, som redan hade gjort en tydlig sväng mot Keynsianismen.

Även om Mises aldrig hade den betalda akademiska post han förtjänade samlade han studenter kring sig vid New York University, precis som i Wien. Redan innan Mises emigrerade hade journalisten Henry Hazlitt blivit hans mest framstående förespråkare, recenserade hans böcker i New York Times och Newsweek, och populariserade hans idéer i sådana klassiker som Economics in One Lesson. Men Hazlitt gjorde även sina egna bidrag till den österrikiska skolan. Han skrev en rad-för-rad kritik av Keynes General Theory, försvarade Says skrifter, och återupprättade honom till att inneha en central plats inom den österrikiska makroekonomiska teorin. Hazlitt följde Mises exempel av att omedgörligt hålla fast vid sina principer, och som ett resultat av detta knuffades han ut från fyra högt profilerade positioner inom den journalistiska världen.

Mises New York – seminarie fortsatte till två år före hans död 1973. Under dessa år var Rothbard hans student. Faktum är att Rothbards Man, Economy, and State (1963), använde Human Action som en modell, och inom vissa områden – monopolteori, nytta och välfärd, och statsteori – stärkte Mises egna synsätt. Rothbards hållning till den österrikiska skolan följde i direkt linje de sena skolastikernas tankesätt genom att applicera ekonomisk vetenskap inom ett ramverk av en naturrättslig teori om egendom. Det som blev resultatet var ett fullfjättrat försvar för den kapitalistiska och statslösa samhällsordningen, baserad på egendom och associations- och kontraktsfrihet.

Rothbard följde sin ekonomiska avhandling med en undersökning om den stora depressionen som använde österrikisk konjunkturcykelteori för att visa att börskraschen och den ekonomiska nedgången kunde tillskrivas en tidigare bankkreditexpansion. Senare, i en serie av studier gällande regeringspolitik, etablerade han det teoretiska ramverket för att undersöka effekterna av alla typer av marknadsinterventioner.

Under sina senare år såg Mises början av återuppvaknandet av en österrikiska skolan, som började i och med framträdandet av Man, Economy, and State och som fortsätter än idag. Det var Rothbard som fast etablerade den österrikiska skolan och den klassiskt liberala doktrinen i USA, speciellt med Conceived in Liberty, hans fyra voymer långa historia om det koloniala amerika och utbrytningen från England. Återföreningen mellan naturrättsteorin och den österrikiska skolan kom i hans filosofiska verk, The Ethics of Liberty, alltmedan han skrev en serie akademiska ekonomiska uppsatser som samlades i den två volymer långa Logic of Action, som publicerades i Edward Elgars serie Economists of the Century.

Dessa betydelsefulla verk tjänar som den avgörande länken mellan Mises och Hayeks generation och de Österrikare som nu arbetar på att utöka traditionen. Faktum är att utan Rothbards vilja att trotsa sin tids intellektuella trender hade kanske framsteg inom den Österriska traditionen helt stannat av. Nu blev det istället så att hans vida och djupa kunskap, glada personlighet, encyclopediska kunskap och optimistiska inställning insipirerade otaliga studenter att vända sin uppmärksamhet till frihetskampen.

Även om Österrikare nu befinner sig i en mer framstående position än någon gång sedan 1930-talet, behandlades Rothbard, precis som Mises före honom, inte bra av den akademiska världen. Även om han hade en professur under sina senare år på University of Nevada i Las Vegas, undervisade han aldrig i en ställning som tillät honom att dirigera doktorsavhandlingar. Trots det lyckades han att rekrytera ett stort, aktivt och interdisciplinärt följe för den österrikiska skolan.

Grundandet av Ludwig von Mises – institutet 1982, med Margit von Mises, Hayeks och Hazlitts hjälp, bidrog med en mängd nya möjligheter för både Rothbard och den österrikiska skolan. Genom en stadig ström akademiska konferenser, undervisningsseminarier, böcker, monografier, nyhetsbrev, studier, och till och med filmer, tog Rothbard och Mises-institutet den österrikiska skolan framåt in i den efter-socialistiska tidsåldern.

Den första utgåvan av den Rothbard-redigerade Review of Ausrtian Economics dök upp 1987, blev en halvårspublikation 1991, och en kvartalspublikation 1998, då, och fortfarande, med namnet The Quarterly Journal of Austrian Economics. Mises-institutets undervisande sommarskola har hållits varje år sedan 1984. Under många av dessa år presenterade Rothbard här sin forskning om den ekonomiska tankens historia. Detta kulminerade i och med hans två volymer långa An Austrian Perspective on the History of Economic Thought, som breddade vetenskapsgrenens historia till att omfatta århundraden av skrivande.

Genom Mises-institutets studentsammanslutningar, studieguider, bibliografier och konferenser, har den österrikiska skolan trängt igenom, på någon nivå, i princip varenda ekonomiska och samhällsvetenskapliga avdelning i USA, och även i många andra länder. Den årliga Austrian Scholars Conference vid Auburn University lockar till sig elever från hela världen för att diskutera, debattera, och tillämpa hela den österrikiska traditionen.

Den fascinerande historien om denna stora samling tankar, genom alla dess uppgångar och nedgångar, är historien om hur stora tänkare kan främja vetenskap och motsätta sig ondska med kreativitet och mod. Nu har den österrikiska skolan gått in i ett nytt årtusende som den intellektuella fanbäraren för ett fritt samhälle. Att den gör det är tack vare de heroiska och briljanta tänkarna som utgör skolans familjehistora, och tack var de som bär arvet vidare med Ludwig von Mises – institutet.

Alla ämnen som diskuterats här diskuteras i större detalj i den massiva litteratursamling som utgör den österrikiska skolan. Studieguiden är en bra början. De flesta böcker finns tillgängliga för nedladdning och att köpa på mises.org.