Aristoteles och den Österrikiska skolan

”Mänskligt Handlande” förklarar Ludwig von Mises valet av vetenskaplig metod och där han skiljer ut sin egen metodologi, som baseras på Immanuel Kants axiomatiskt deduktiva och rationalistiska filosofi, från positivism och historicism. Alla empiriska undersökningar av ekonomi är ju, mot positivismen, undersökningar i dåtid och alltså ekonomisk historia. Att däremot axiomatiskt härleda ekonomiska slutsatser från axiom, intuitioner och erfarenheter i ekonomi är grunden för vad Mises kallar praxeologi. När Ludwig von Mises utvecklar sin teori om mänskligt handlande ser vi emellertid en ytterligare filosofisk röd tråd som, även om Mises själv skiljer ut mänskligt handlande från etiken, kan härledas till Aristoteles som först introducerar teorin. Människan, menar nämligen Aristoteles, är styrd av sina mål. Hon är en handlande agent som agerar utifrån subjektiva mål, konstaterar i sin tur Mises. Det som skiljer Aristoteles teleologi inom exempelvis den Nikomachiska etiken från ekonomin som vetenskap ligger däremot i det att etiken handlar om vilka mål människan borde ha, medan ekonomin som vetenskap enligt Ludwig von Mises inte värderar målen i sig.

Vem var då Aristoteles? Aristoteles föddes 384 fKr i Stageiraoch började läsa vid Platons Akademi som 18-åring. Efter Platons död lämnade Aristoteles Akademin för att på begäran

av kung Filip II bli Alexander (den stores) privatlärare. Han grundade också sin egen motsvarighet till Akademin som han kallade Lyceum. Talande för Aristoteles inflytande på Västerlandets vetenskapliga utveckling var att hans teori om Universum ändrades först på 1500-talet (Newton, Copernicus, Galileo) där man gick ifrån Aristoteles geocentriska världsbild (jorden är i centrum i solsystemet) till en heliocentrisk och mekanisk världsbild. Aristoteles klassificeringssystem inom biologi korrigerades först av Carl von Linné och delar av hanslogik gäller fortfarande som så kallad formallogik. Inom politisk filosofi använder man fortfarande Aristoteles distinktioner mellan Aristokrati, Monarki och Demokrati.Aristoteles var inte för demokrati borde kanske tilläggas. Mycket av dagens vetenskapliga terminologi härstammar från Aristoteles. Inom kunskapsteorin så har hans teori, här kallad kritisk realism, fortfarande inflytande. Inom moralfilosofin fick Aristoteles teori om dygder en liten renässans med de så kallade ”kommunitarianerna” eller ”kommunitärerna” (gemenskaparna) som Charles Taylor och Alisdair MacIntyre. 

Om vi ser på den kristna eran så inleds denna med en lutning åt platonsk filosofi, även om man inte kunde acceptera delar av Platons lära för att senare och i synnerhet i och med Thomas av Aquino mer och mer utgå från Aristoteles. Det var också Aristoteles bidrag till den romersk-katolska teologin som i hög grad bidrog till skolastiken och de mer systematiska försöken att förstå världen. 

Det som emellertid händer i filosofihistorien och med filosofer som Bacon, Hobbes och Newton var att den Aristoteliska telologiska metoden, som även användes inom biologi och fysik innan Newton, ersattes med en annan syn på kausallagar. Där Aristoteles biologi menade att även ett blomfrö har en ”ändamålsenlighet” att gå från frö (potentialitet) till blomma (aktualitet) så sökte den nya synen på kausalitet en enklare orsak-effekt förklaring till blommans utveckling. Vilken effekt har exempelvis fotosyntesen? Vad blir effekten om fröt inte får tillräckligt med vatten. Om det nya sättet att se på kausalitet bidrog till det vetenskapliga språnget, innebar det förändrade synsättet också att synen på etik och mänskligt handlande förändrades. Hos filosofen Hobbes ser vi hur mänskligt handlande blott är effekter av motsvarigheten till nerver och biologiska strukturer. Människan handlar på stimuli. Hobbes trodde paradoxalt nog på att människan hade en slags fri vilja som bestod av att människan inte var påverkad av krafter utanför sig själv i sitt handlande. Dock ser vi teleologin som metod inom etiken försvagas och till sist försvinner helt. Alasdair MacIntyre skriver i ”History of Ethics” att upplysningsetiken därför av nödvändighet utvecklades mot utilitarism. Om han har rätt i detta är omtvistat. Det vi däremot kan konstatera är att den aristoteliska dygdteorin ersattes av andra etiska filosofier. 

En tragedi i sammanhanget är att endast en tredjedel av Aristoteles skrifter har bevarats för eftervärlden. En stor del förstördes i samband med de islamska erövringarna och bränderna av Alexandrias och Konstantinopels bibliotek. En del av Aristoteles skrifter hade däremot redan  översatts av greker i det helleniserade Mellanöstern till arabiska och kom att bidra till den så kallade islamska guldåldern. 

Aristoteles var tvungen att utveckla en helt egen terminologi för sin filosofi. Därför innehåller flera av hans böcker många terminologiska förklaringar vilka gjort honom svår att översätta. Ett exempel på ett sådant begrepp, vilket är viktigt för metafysiken är essens vilket han förstår som det något verkligen är. Essens är av latinets esse och den grekiska motsvarigheten hos Aristoteles är to ti ên einai. Föreställ dig att du är i ett halvmörkt rum och ser något som ser ut som en orm på golvet. Du ställer frågan till dig själv: vad är det? Du tänder lampan och ser att det inte är (essensen) en orm, utan en centerpartist som krupit in i jakten på barn i huset. Ormen visade sig således inte vara en orm. Åtminstone inte i biologisk mening. 

I Aristoteles ”Organon” (Ὄργανον – medium, medel) vill Aristoteles utveckla de första principerna och logiska systemen för att härifrån deduktivt genomföra vetenskapliga härledningar. Han menar att slutsatser om enskilda ting (inklusive) människor kan härledas deduktivt. De första principerna kan emellertid inte härledas från något annat utan är axiomatiska – självförklarande och evidenta utifrån sig själva. Detta synsätt påverkade empirismens genombrott i anglosaxisk filosofi där man talade om hypotetiska första principer. Och det påverkade även Kant och således indirekt, Ludwig von Mises.  

Under 1500-talet skrev Francis Bacon ”Novum Organum” där han radikalt modifierar Aristoteles metod. Bacon var ute efter kausala lagar i naturen. Aristoteles söer å sin sida inte lagbundenheter utan essenser i naturen.

Det finns idag fyra huvudriktningar inom epistemologin: 

1.) Rationalism som är idealismens fortsättning (Platon).

2.) Empiricismen (våra sinnen ger kunskaper).

3.) Aristoteles: Rationalistisk empirism (fusion av idéerna, kategorierna med empiriska härledningar och samspel mellan deduktion och induktion).

4.) Skepticism (kan vi lita på våra sinnen, kan vi lita på vår logik, våra intutioner och omvänt – vad har vi för skäl (rationella skäl) att inte lita på dem?

Ett exempel på en metod som Aristoteles använder är det som kallas ”syllogismer”. En syllogism inleds med ett generellt påstående, konstaterar sedan att något faller innanför definitionen och drar sedan en deduktiv slutsats. 

Ett exempel: Alla ungkarlar är ogifta. Tobias är en ungkarl. Alltså är Tobias ogift. 

Om vi härifrån går in mer specifikt på politiken och etiken skriver Aristoteles att människan dels är en ”zoon politicon” – ett socialt eller ett politiskt djur, dels ett tänkande djur. Hennes sätt att vara, hennes essens, är att leva socialt och att tänka. Hon har således både en intellektuell och en social / politiskpotentialitet. Därför delar Aristoteles in dygderna (karaktärsegenskaperna) i moraliska och intellektuella dygder.

Dygderna förenas sedan med en teleologi. De moraliska dygderna skall göra människan ”funktionell” som samhällsvarelse och i relation till yrken och karaktärsutveckling. De intellektuella dygderna skall utveckla hennes förståelse av omvärlden. Sedan menar Aristoteles att det högsta målet (telos) för människans dygder är eudaimonia– en slags kvalitativ och intellektuell lycka. Aristoteles gör en åtskillnad mellan denna form av lycka och vad en hedonist skulle kalla ”lust”. Den lycka människan borde eftersträva, menar Aristoteles, är den som kommer av att hon förverkligat sin ”natur”. Denna teori är idag ifrågasatt i synnerhet inom postmodern teoribildning som förnekar att något som en mänsklig natur eller essens existerar. 

Hur når man då dygder i allmänhet enligt Aristoteles? Aristoteles svar är att dygder uppnås genom vana. Om du exempelvis är ett intelligent djur och har som vana att söka intellektuell kunskap och aktivitet så når du intellektuella dygder. Om du däremot har som vana att inte tänka, utan att istället bara vara en representant för den rådande normen, tenderar du att inte utveckla intellektuella dygder. Aristoteles verkar också vara anhängare av idén om den mänskliga viljans frihet (filosofisk voluntarism).  Betydelsen av filosofisk voluntarism är att människan har en fri vilja, vilket inte skall förväxlas med den politiska filosofi som jag råkar dela och som säger att människan borde vara fri att göra vad hon vill om och endast om hon inte tvingar eller bedrar någon annan.

Aristoteles etik svarar mot hans filosofiska antropologi som han skriver om i ”Om Själen” (grek: Psyche). Den vegetativa själen har enligt Aristoteles blott reproduktion och föda som telos (vilket alla djur inklusive människan delar med växtriket). Den sinnliga själen har sinnena och rörelsen som telos (detta delar människan med djuren). Den rationella själen har förnuftet och intellektet som telos (detta utmärker människan som specie/ genera). En liknande hierarkisk syn på människan finner vi inom stoicismen vars filosofi redan omnämnts i tidigare artikel på Mises.se. 

Det är självklart viktigt att också konstatera att Aristoteles dygdteori är förenlig med den politiska filosofin libertarianism, men att den självklart inte följer av denna. Man behöver alltså inte vara anhängare av Aristoteles teori om dygder för att vara libertarian. Däremot ser vi hur Aristoteles teleologi bidragit till utvecklingen av praxeologin inom Österrikisk metod, samt att Aristoteles öppnar för både deduktion och induktion som metoder inom epistemologin. 

Avslutningsvis är också Aristoteles intressant då han tycks försvara privat äganderätt. Privat äganderätt gör människorna lyckligare än gemensam egendom, menar han (och avviker här från Platon). Privat äganderätt kultiverar även dygden generositet enligt Aristoteles. Medelklassen bör sedan utgöraen balans mellan klasserna i samhället.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.