En kritik av konservatismen

Vi är så vana att kritisera vänsterideologier att vi ibland missar de ideologier som brukar räknas som höger. Dessa är i plural och bara inom konservatismen behöver man då, om kritiken skall vara ärlig, förhålla sig till flera olika inriktningar. 

För att börja i någon ände så har den enkla höger-vänsterskalan ifrågasatts under senaste decennier som otillräcklig. Dock lever den kvar i allmän politisk debatt. Varför är den problematisk? Jo, bland annat därför att det är mycket svårt att skilja de ideologier som läroböcker i samhällskunskap ser som yttervänster från ytterhöger på detta spektra, eftersom både kommunistiska riktningar och fascismen tenderar att se lika dana ut när det kommer till tron på en stark och totalitär stat som utövar tvång och våld i syfte att uppnå respektive politiskt ideal. Idealen skiljer sig inte heller så mycket åt. Den ena vill ha det som i Östtyskland, den andra som Salorepubliken i Italien. Mussolini såg sig dessutom inte själv som höger, utan placerade sin ideologi, som var inspirerad av vänstersyndikalistiska tankegångar i fusion med nationalism, i mitten. Mussolini upplevde sig med andra ord som det dåtida Italiens motsvarighet till Annie Lööf som också hon placerar sig i mitten.      

Intresserade av politisk filosofi har därför gjort en annan kartbild där man istället för blott höger och vänster ser på fyra kvadrater och har tagit med vad man kallar ”auktoritära” och ”frihetliga” inriktningar. Detta har varit bättre, men är fortfarande otillräckligt och felaktigt i två avseenden. 

Som libertarian och tillhörande den mest frihetliga politiska filosofin har jag nämligen inga som helst problem med auktoriteter. Jag behöver dessa varje dag. Jag behöver någon som vet hur man lagar mina tänder och vars råd jag följer. Jag behöver någon som vet hur man kör tåg bättre än jag själv och som jag litar på när jag sätter mig på pendeln och så vidare. På samma sätt har jag frivilligt valt att följa råd vad gäller allt från datorer till andlighet, eftersom det helt enkelt finns dem som kan dessa områden bättre än jag själv. De är mina ”frivilligt valda” auktoriteter. Det jag däremot har problem med som libertarian är om någon tvingar mig på ett visst pendeltåg, tvingar mig till en tandläkare som borrar i mina tänder, tvingar i mig mat och tvingar mig att följa en viss religion. Auktoriteter är med andra bara bra om och endast om de är frivilliga. Och det är utifrån samma frivillighet som libertarianer ifrågasätter varför vi bara skall hålla oss till en enda påtvingad fiatvaluta, när marknaden erbjuder fler, och varför vi tvingas betala för tjänster i staten som vi inte vill ha och till och med skulle betala för att slippa få? Jag har exempelvis ingen lust att tvingas att finansiera Muslimska Brödraskapets organisationer och studieförbund i Sverige, men är däremot villig att privat betala för att de förlorar inflytande i vår kultur. 

Den dimension jag saknar på kvadranten är förhållandet mellan politik och kultur, en djupare dimension om man så vill och som gör det politiska spektrat till en kub, men det tar vi vid annat tillfälle.  

Konservatismerna

Det finns olika inriktningar inom konservatismen och man brukar exempelvis tala om socialkonservatism, nationalkonservatism, liberalkonservatism, anarkokonservatism, radikalkonservatism och paleokonservatism. Det finns säkert fler prefix. Intressant är då vad dessa har gemensamt? Varför är jag libertarian och inte konservativ? 

Man måste då ringa in vad alla riktningar inom konservatismen har gemensamt, analysera detta och sedan kritisera det utifrån vad vi har skäl att se som bra och dåligt. Jag kommer även att ta upp vanliga konservativa invändningar mot libertarianismen och kritisera dessa. 

Försöket till en definition av konservatismen och oberoende av riktning är min egen. Det vore intressant om någon har en invändning emot den och om den är för smal eller för bred. 

Konservatismerna är de politiska riktningar som:

Utifrån filosofiska, kulturella och historiska iakttagelser och har en syn på hur samhället och kulturen borde se ut och som samtidigt inte härleder sina uppfattningar från de socialistiska och liberala idéer som fördes fram i och med den franska revolutionen 1789 och som inte heller är anhängare av någon annan idé i revolutionens kölvatten som exempelvis en evolutionsbiologisk socialdarwinism (nationalsocialism) eller en hegeliansk statsnationalism (fascism – nationalsyndikalism) eller en postmodern utveckling/ degenerering av upplysningens och romantikens idéarv (postmodern vänster och postmodern höger /identitetspolitik åt vänster liksom åt höger).

Generellt är dessutom allt konservativt och traditionalistiskt tänkande kritiskt till att man behandlar människan och samhället som fristående från den faktiska historia och kultur vari människan ingår. Detta är ett av de teman som Edmund Burke för fram i Reflections on the Revolution in France. Därför blir historien en källa till politisk lärdom. Alla konservativa hämtar förr eller senare kunskaper från historien för att resonera om nuläge och framtid. Detta betyder inte att alla gånger vill återgå till ett förflutet, utan att man vill dra lärdom av det förflutna. Ett exempel kan ges. Där en socialist eller en liberal resonerar kring individers rättigheter, ser en konservativ inte enbart på individer med lika rätt till något utan vill även förstå vilken grupp individerna tillhör, vad de har för religion och kultur och härleder kunskaper från historien om hur individer med dessa religioner och kulturer fungerat i relation till andra grupper och samhällen.  

Så beskriven innehåller konservatismen mycket som är bra och användbart för politiskt tänkande. Det är bra att se på människan i sin aktuella historiska och sociala miljö och givande att dra slutledningar från konkreta omständigheter. 

Min kritik rör inte detta, utan snarare vad konservatismen inte är och hur den bemöter problem politiskt. 

Vad konservatismerna och oberoende av inriktning inte är, är koherenta och konsistenta moraliska teorier om när våld och tvång får användas och varför. Ingen konservativ åskådning gör reda för frågan om tvång och våld eller skiljer auktoriteter från tvång och våld. Konservativa brukar därför inte heller ha en gräns för hur stor staten kan bli. Socialkonservativa inom Sverigedemokraterna i Sverige idag behöver exempelvis inte lägga ner en enda statlig institution. De vill måhända göra om innehållet i flera institutioner, men de är till sist lika tvångsbenägna som dem de kritiserar. Om skillnader finns med avseende på tvång är de inte grundade på en konsekvent teori. Om en sådan teori finns, vill jag gärna veta hur den ser på tvång och våld eftersom staten per definition är ett våldsmonopol som utövas på en region över tid.  

Problemet med konservatismen är därför inte att man söker lärdomar från historien eller värdesätter sin dåtid, sin familj, kyrkan, monarkin eller något liknande. Problemet är att man inte har en konsekvent moralisk syn på vilka tvångsmedel som får användas. Flera av dessa värden har dessutom vuxit fram i frihet från den stat som många konservativa ser som medel för att uppnå samma värden idag. 

Ett exempel som belyser skillnaden är synen på homosexuella äktenskap. 

Konservativa brukar kritisera homosexualitet och homosexuella äktenskap. De brukar mena att äktenskapet och sexuella relationer borde vara mellan en man och en kvinna. 

En libertarian kan å sin sida ha vilken syn på homosexualitet som han eller hon vill, då detta inte ses som en politisk fråga eller som en fråga som bör leda till lagstiftning. Libertarianen kan både dela den konservativa uppfattningen om att homosexuella äktenskap är fel, men libertarianen kan också anse att homosexuella äktenskap är rätt och till och med mer rätt än heterosexuella äktenskap. 

Där en socialist skulle lösa frågan om homosexuella partnerskap och äktenskap genom att ge dem lika erkännande i staten och tvinga religioner att viga homosexuella par, skulle en konservativ göra en juridisk åtskillnad mellan heterosexuella relationer och homosexuella dito och förbjuda exempelvis Svenska Kyrkan från att viga homosexuella. 

En libertarian tänker å sin sida: Sexualitet angår inte överheten överhuvudtaget (om det inte är fråga om våld och tvång mot exempelvis barn eller våldtäkt) och om en religion eller grupp vill viga homosexuella så får de göra det och om andra inte vill detta så får ingen tvinga dem heller. Analogt får en bagare specialisera sig på bröllopstårtor för homosexuella par, medan en annan bagare tolereras när han eller hon bara bakar bröllopstårtor åt heterosexuella. Marknaden löser problemet och människor får helt enkelt acceptera att man värderar olika.  

Ett annat exempel är från Kanada och Jordan B Peterssons kritik av en lagstiftning som tvingar vissa yrkeskategorier att använda vissa personliga pronomen. Här har vi följande kombination.

  1. Kulturradikaler vill i sann totalitär anda påtvinga människor ett språkbruk (man gjorde även detta i kommunistiska stater under 1900-talet). 
  1. Konservativa vill inte detta, men kanske sviktar på frågan om staten borde ha ett finger med i andra frågor som rör språket (att exempelvis bevara vissa gamla ord i en statssanktionerad utgåva av en ordbok).
  1. Libertarianer menar att staten alltid begår övergrepp om den försöker styra, övervaka och kontrollera hur språket används och att det är fel att använda tvångsmonopolet för att reglera hur individer kommunicerar. 

Konservativa brukar därtill göra vissa fel när de kritiserar libertarianismen. Ett sådant fel är anklagelsen om att libertarianer har en ”atomistisk människosyn”. Faktum är att libertarianismen (i alla fall austrolibertarianismen) inte har en filosofisk antropologi eller människosyn överhuvudtaget. Det vi däremot vänder oss emot är den så kallade statsindividualismen som har uppstått i vår stat där människor är beroende av sin relation med staten via myndigheter och därigenom har blivit oberoende av andra relationer i civilsamhället. I ett mer frihetligt samhälle ökar individens beroende av fungerande relationer i civilsamhället. 

Konservativa brukar även kritisera libertarianismen för vad de ser som en egoistisk moralfilosofi. Detta stämmer inte på all libertariansk filosofi och i synnerhet inte på austrolibertarianismen. Den stämmer på Ayn Rand och objektivismen och vissa andra grupper, men inte på oss andra. Faktum är att Ayn Rand använder samma syn på kapitalisten som marxismen, men drar motsatta slutsatser av detta.  Austrolibertarinismen ser nämligen inte själviskhet som något människan bör eftersträva. Den analyserar däremot ekonomin utifrån att människan agerar i egenintresse. Det är sedan upp till individen vilka mål hon eller han har och om någon har altruistiska mål, är inte detta något negativt. Tvärtom är libertarianer i gemen positiva till välgörenhetsorganisationer då de stärker civilsamhället. 

Konservativa brukar kritisera libertarianismen för att vara utopisk och särskilt austrolibertarianismen för vår voluntaryism eller så kallade ”anarkokapitalism” (jag har alltid ogillat den sistnämnda benämningen, även om jag delar filosofin bakom den). Det är givetvis trevligt att slippa lobotomerad vänsterliberal kritik som ser allt motstånd mot demokratin som ”diktatur”, men lite jobbigt när konservativa tror att vi försvarar ett utopiskt ideal. Det gör vi inte. Vi säger nämligen endast att det är: 

Rättvist om alla respekterade icke-aggressionsprincipen och icke-bedrägeri som grund för alla mellanmänskliga relationer och detta oberoende av vilket samhälle som blir resultatet av denna rättvisesyn.  

Vi målar därför inte upp ett perfektionistiskt samhällsideal och vi tror oss inte ha lösningen på alla problem. Faktum är att vissa, exempelvis politiker, kan få det sämre i ett frihetligt samhälle jämfört med idag men att detta samhälle ändå är eftersträvansvärt. 

Konservativa brukar även beskylla libertarianer för att tillåta omoral genom att lämna allting fritt. Vi libertarianer är ju för:

Legalisering av prostitution (alla äger ju sina kroppar). 

Legalisering av substanser. 

Legalisering av vapen. 

Och att människor får leva efter sin egen filosofi som mycket väl kan vara otrevlig i andras ögon. 

Självklart så stämmer detta, men det finns en skillnad här som många konservativa inte vill kännas vid. 

En libertarian kan anse att substansberoende och promiskuösa relationer är dåligt utan att vilja förbjuda det eftersom förbudet dels medför att människor med beroendesjukdom tvingas in i kriminellt beteende, dels eftersom det inte minskar problemet. Att knark är skadligt behöver inte översättas med att knark skall förbjudas och särskilt inte om förbudet leder till att skadan ökar och människor lider ännu mer. 

Konservativa brukar även kritisera libertarianer för att vara ”republikaner”. Alla libertarianer är inte detta. Tvärtom menar vi ”hoppeaner” att monarki är bättre än både demokrati och republik eftersom en monark äger och har incitament att ta hand om sitt land på längre sikt. 

Flera skribenter och tänkare på Mises internationellt och i Sverige är snarare anakomonarkister och för försvarssamverkan mellan decentraliserade och autonoma regioner.  Vi är också för vad Hoppe kallade ”fysiskt avlägsnande” då ingen individ som agerar aggressivt eller hotar friheten för andra har automatiskt rätt att vara medborgare eller boende i ett fritt samhälle. 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.