Bok: Folkrepubliken Walmart: planekonomi fungerar!

Fungerar planekonomi? Det beror på vad man menar med ”fungerar”. Om man menar går det att överleva så visst fungerar det men alla kända försök till planekonomi i stor skala har lett till ekonomisk efterblivenhet och onödig misär. Nu har Aftonbladet kultur läst den nyöversatta boken Folkrepubliken Walmart och blivit övertygade om att planekonomi fungerar år 2020!

Det ska sägas med en gång: årets viktigaste vänsterbok är här. Glöm Pikettys stapeldiagram och Martin Hägglunds överskattade livsvåndor, för här kommer en bok som drämmer konkreta socialistiska förslag rätt ner i den samtida ekonomiska debatten.

Folkrepubliken Walmart är en liten skrift på 224 sidor, författad av den amerikanska vänsterns två mest hajpade vetenskapsjournalister, och boken lyckas med bedriften att skapa hopp, vara stringent och samtidigt skitrolig. Och nu finns den på svenska, i översättning av Per Björklund.

Nu har jag inte läst boken själv, utan recenserar en recension, som faktiskt nämner ”nyliberalismens gudfader Ludwig von Mises”. Det följande skrivs med reservation för att recensenten missförstått boken. Beviset för att planekonomi fungerar tycks vila på två punkter:

  1. ”När libertarianen Edward Lampert tog över företaget 2013 införde han intern konkurrens mellan olika avdelningar”. Det ledde till interna bråk och ekonomisk katastrof.
  2. När företagsledningen istället planerade fördelning av golvyta och marknadsbudget centralt ledde det till framgång.

Ergo: Att ersätta konkurrens med centralplanering fungerar! Anledningen att det fungerar år 2020 men inte 1917 är för att vi idag har Big Data och snabba datamaskiner. Anledningen till att Sovjetunionen kollapsade ekonomiskt beror alltså på att snabba räknemaskiner ännu inte var utvecklade. Det är faktiskt ett vanligt argument, tro’t eller ej.

Detta är naturligtvis trams i gyllene dosor. För det första: Att företag planerar sin verksamhet är inget nytt och inte vad man menar med centralplanering. Med centralplanering menas avskaffandet av priser och därmed ekonomins signalsystem. Istället för att vägledas av priser styrs produktionen på måfå av byråkrater utan någon hänsyn till – eller aning om – vad konsumenterna vill ha. Recensenten är inte dummare än att han försöker föregripa denna invändning: ”Nu skulle man kunna invända att Walmart verkar på en marknad och styrs av prissignaler. Men … glöm det. Affärerna är djävulusiskt utformade för att valla kunden mellan olika köpstationer. Vill vd Doug McMillion [sic!] att du ska köpa en uppblåsbar kanin kommer du att göra det.”

Nej man kan inte ”glömma” prissignaler. Walmart och deras kunder agerar fortfarande på en marknad och de vägleds av prissignaler. Att bolagsledningen kan påverka kundernas beteende betyder inte att prissignalerna är avskaffade. Det finns nämligen fortfarande konkurrenter och alternativa produkter. Om Walmart var den enda lagliga och tillgängliga varuhuskedjan i hela USA kunde vi ”glömma” prissignalerna. Men nu är prissignalerna kvar och vägleder Walmart i sin planering och kunderna i sina inköp. Att företag planerar är ett ogiltigt argument för att centralplanering fungerar.

För det andra: Socialister ogillar konkurrens eftersom de menar att det är slösaktigt (de försöker låta klyftiga) med både Volvo och Ford. De tror att båda gör samma sak, att det kräver dubbla uppsättningen resurser och förstår inte att konkurrens accelererar framsteg. De vill gärna hitta exempel på att konkurrens inte fungerar. Men det tillfälliga märkliga tillståndet på Walmart där klädesavdelningen under en tid tvingades konkurrera med sin granne grönsaksdisken är inte vad man normalt menar med konkurrens.

Volvo och Ford är konkurrerande, separata verksamheter med helt egna lönsamhetskalkyler. Problemet på Walmart är att avdelningar i samma företag är extremt svåra att separera kalkylmässigt eftersom de har så många gemensamma kostnader som isåfall behöver fördelas. Det är ett välkänt företagsekonomiskt problem att beräkna lönsamhet hos olika produkter och avdelningar inom ett företag. Tekniken kallas kostnadsredovisning och är ett knepigt område med många godtyckliga parametrar. Det är som att ta ett par siamesiska tvillingar och försöka beräkna hur många kalorier var och en av dem omsätter. Gör man alltför mycket fel kan en produkt (avdelning) som egentligen är lönsam bedömas som olönsam och vice versa. Det blir lätt att fatta dåliga beslut. Avskaffandet av ”internkonkurrens” visar alltså inte heller att konkurrens är skadligt för samhället.

Det enda som fallet Walmart visar är att ”libertarianen” var dålig på att leda ett stort företag.

Det ska dock medges att det finns en poäng med att jämföra planeringen i stora företag med centralplanering. Ju mer diversifierat ett företag blir desto svårare blir det att avgöra vad som bidrar till lönsamheten eftersom kostnadsredovisningen blir allt svårare. Är det bättre att sälja ett fåtal stora åkgräsklippare med stor vinstmarginal som kräver mycket personal, lager- och butiksyta eller många små kryddburkar med liten marginal och minimalt personalbehov? I tillverkande företag är det svårt att veta om det är billigare att tillverka komponenter själv eller köpa in dem utifrån eftersom man inte vet vad de kostar att tillverka. För lönsamhetskalkylerna brukar man därför använda konkurrenternas priser på sina egentillverkade komponenter. På samma sätt som man i Sovjetunionen sneglade på den fria världen för att få ett hum om vilka priser man skulle sätta på brödet. Och så blev det brödköer. Ju större ett företag blir desto diffusare blir prissignalerna, desto större slöseriet och desto sämre lönsamheten. Stora företag brukar dock vara duktiga på att kompensera sin tröghet och internbyråkrati genom att liera sig med statsmakten för särskilda favörer. Walmart är mycket duktiga på det. Det gör att bokens undertitel och recensentens observation blir oavsiktligt intressanta:

För att citera bokens undertitel: ”Hur storföretagen lägger grunden till socialismen”. Walmart är nämligen lika stort och komplext som … Sveriges ekonomi. Man behöver med andra ord inte ens tänka ”om vi bara skalade upp det till nationalstatsnivå”.

Socialister gillar planekonomi och stora, medgörliga företag. Och stora företag tenderar att gilla staten. Men nej, planekonomi är ingen bra idé för folkflertalet. Man kan överleva i det, men det är inte roligt och gynnar inte civilisationen. Walmart är inget bevis för att det fungerar.

Dela för frihetens skull

3 reaktioner på ”Bok: Folkrepubliken Walmart: planekonomi fungerar!”

  1. Profilbild

    Hej Klaus, tack för detta. Min invändning kommer här: ”genom att liera sig med statsmakten för särskilda favörer. Walmart är mycket duktiga på det”.

    Här skulle jag gärna få detta bekräftat.

  2. Profilbild

    Kapitalismens stora fördel är att den tillåter en mängd ”kungar” som får styra sina riken, medan planekonomin koncentrerar all makt och kapital i mycket få händer. De ogillar konkurrens, men konkurrensen om topplatserna i en planekonomi blir mördande (bokstavligt) och gynnar enbart mycket hårdföra människor.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *