Problemet med offentliga upphandlingar

En komisk kolumn i Aftonbladet beskriver en nytillkommen dimension av det svenska sjukvårdskaoset. Över 160 operationer har fått ställas in på grund av brist på grundläggande sjukvårdsmateriel.

Orsaken är att ett företag som ”tidigare ägnat sig åt frozen yoghurt och sälja VHS-band med filmen Dirty Dancing” vunnit en upphandling om att leverera sjukvårdsmateriel. Företaget heter Apotekstjänst och är nybörjare i den påstått avreglerade apoteksbranschen.

Apotekstjänst vann den senaste upphandlingen om leveranser av sjukvårdsmaterial, med ett betydligt lägre bud än konkurrenterna. Hela 14 miljoner billigare än tidigare leverantören Mediq, som skött ruljansen i 18 år. Enligt Varuförsörjningen som gör upphandlingar åt de fem drabbade regionerna, var det prislappen som avgjorde.

Den vanliga reaktionen på dylika nyheter hos en befolkning som är vana att tänka vänster är denna:

Men i grunden handlar det ju om ett grovt systemfel, en skandal, att vinstdrivna bolag har makt att lamslå våra sjukhus.

Tydligen behöver den som driver verksamhet med vinst inte bry sig om sina kunder, till skillnad från sjukhusen som drivs med skatt och politik. Lustigt nog visar det sig ofta att samarbete mellan offentlig och privat verksamhet ger sämre resultat än rent offentlig verksamhet. Det är egentligen inte så konstigt eftersom offentlig och privat verksamhet arbetar efter helt olika incitamentsstrukturer och därför passar dåligt ihop. I glappet mellan incitamentsstrukturerna finns fina pengar att tjäna för lycksökare. En antydan till problemet får vi till och med i AB-kolumnen:

… ägarfamiljen Versteegh lockades in i den avreglerade apoteksbranschen, med höga vinster och lägre krav än hos filmbolagen.

På grund av den stora risken för korruption vid inköp från vinstdrivande sektor till det offentliga har man utvecklat komplicerade regelverk och lagar om offentlig upphandling. Kriterierna för att vinna kontrakt är lågt pris och löften om vad man kommer att prestera. I praktiken vinner man genom att erbjuda lägsta pris och lova guld och gröna skogar. Det är ungefär som en skönhetstävling: hon som är snyggast och säger de finaste sakerna om hur hon vill rädda världen vinner, även om hon inte är den smartaste. Ett kontrakt med offentlig sektor sträcker sig ofta över många år, och när man väl vunnit det kan man underprestera, göra fina vinster och skapa kaos ett bra tag utan att riskera att förlora affären. Kraven på löften är höga, men inte på leverans.

Så fungerar det inte i det privata, som kolumnisten antyder. Där är kraven ofta högre, inköparna mer kompetenta och framför allt är avtalen flexibla. Dessutom skulle man aldrig ta risken att lägga vitala delar av verksamheten (för fem landsting!) i händerna på en enda oprövad leverantör. Och om en leverantör i privat sektor missköter sig ersätts han direkt. Man skulle aldrig binda upp sig i långa exklusiva kontrakt över lång tid.

Detta är anledningen varför man sällan hör talas om privata företag som i fredstid tvingas ställa in verksamheten på grund av brist på toalettpapper, slangar etc.

Det finns otaliga exempel på problemet med offentliga upphandlingar. En av mina personliga favoriter är när 3G-licenser skulle fördelas på ett antal teleoperatörer i början av 2000-talet. Då var det också skönhetstävling. Den gången i Post- och telestyrelsens regi. Många lycksökare strömmade till Sverige och bjöd över varandra i hur många telemaster de skulle bygga på fantastiskt kort tid eftersom signaltäckning var ett av bedömningskriterierna. Telia, som varit i branschen länge, lämnade in ett verklighetsbaserat anbud. Det ledde till att Telia blev utan licens medan några av segrarna snart fick slut på pengar och försvann från jordens yta.

Bäst är att låta viktiga saker som sjukvård skötas av utförare med vinstintresse. För de fattiga och sjukas skull.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *