Välfärdsstaten fungerar

Så här i valtider slåss politikerna om vad exakt staten bör göra härnäst. Och det handlar nästan alltid om att stärka välfärdsstaten. Generellt sett ser ”högern” till hur systemet fungerar och föreslår att det ska effektiviseras så att färre resurser går till spillo (dvs vi får mer för pengarna). ”Vänstern”, å andra sidan, vill stoppa in fler resurser i maskineriet så att det blir mer ”ut” i andra änden. Bägge läger är med andra ord i någon utsträckning missnöjda med hur välfärdsstaten fungerar.

Libertarianer utmärker sig genom att inte bara hävda att vissa delar av välfärdsstaten fallerar, utan att systemet som sådant inte fungerar (eller inte kan fungera) och är omoraliskt. Men det kräver ett specifikt perspektiv för att komma till sådana libertarianska slutsatser, ett perspektiv som få icke-libertarianer delar.

En bättre analys utgår ifrån vad man faktiskt försöker åstadkomma med välfärdsstaten och, utifrån dessa mål, utvärderar den. Och då blir analysen faktiskt en helt annan. Medan riksdagspartierna käbblar om hur välfärdsstaten ska reformeras eller förstärkas så bör frihetsvänner istället påpeka att den fungerar – och dessvärre fungerar väl.

Omfördelning genom skatter och bidrag

I en ny rapport från Cato Institute dras följande slutsats: att efter 50 år av den amerikanska statens ”krig mot fattigdom” (War on Poverty) har fattigdomen i USA nästan helt suddats ut. Med andra ord: detta politiska åtagande har uppnått det mål som utfästes. Programmet var alltså framgångsrikt.

Vad är det då som skett? I korta ordalag har USA följt Sverige och andra europeiska länder och infört en omfattande välfärdsstat, vilken syftar till att omfördela resurserna i samhället: den tar från de rika och ger till de fattiga. Phil Gramm och Bob Ekelund sammanfattar resultatet i Cato-studien i en artikel i Wall Street Journal, där de visar att skillnaderna i ”botten” av inkomstfördelningen i det närmaste suddats ut.

Gramm och Ekelund delar in den amerikanska befolkningen i lika stora femtedelar sorterade på inkomst och jämför den genomsnittliga nettoköpkraften i vardera femtedel. Nettoköpkraft är här inkomst efter att skatt betalats samt med tillägg av allehanda bidrag och offentliga stöd. Det är med andra ord ett sätt att mäta den totala andel pengar som ett hushåll har att röra sig med.

Vad visar då denna statistik? Jo, att fördelningen av köpkraft mellan femtedelarna är i det närmaste densamma för dem i de tre understa femtedelarna. Den lägsta femtedelen (de 20% av befolkningen med lägst löner) tjänade totalt sett bara 2,2% av alla utbetalda löner, men har efter skatter och bidrag 12,9% av köpkraften. Relativt resterande befolkningen gör alltså välfärdsstaten att de ökar sin köpkraft med i det närmaste sex gånger. De i den näst lägsta femtedelen tjänade 7% av lönerna, men har 13,9% av köpkraften – en dubblering. Och de i femtedelen i mitten tjänade 12,6% av lönerna men har i slutänden 15,4% av köpkraften.

Med andra ord, den som har en förvärvsinkomst som är bland de 20% lägsta i landet har i stort sett lika mycket köpkraft som den som ligger i mitten av löneligan trots skillnader i löneinkomst.

Dessutom: de 60% av befolkningen med lägst löner har högre relativ köpkraft än de har löner. För de övre femtedelarna gäller motsatsen: den översta femtedelen tjänar 57,7% av lönerna men har ”bara” 39,3% av köpkraften; för den näst översta är siffrorna 20,5% respektive 18,6%. Det sker alltså en ganska omfattande omfördelning där de som har högst inkomster genom höga och progressiva skatter betalar för att de med lägst inkomster ska kunna åtnjuta köpkraft som överstiger – ibland, som för den understa femtedelen, vida överstiger – inkomsten.

Det är alltså fel att hävda att välfärdsstaten inte fungerar, för det gör den otvivelaktigt. I den mån målet är att skapa jämlikhet så åstadkoms detta. Kanske kan det göras mer effektivt, som högern efterfrågar. Kanske kan ännu mer omfördelas den vägen, som vänstern vill. Men det är knappast så att välfärdsstaten – i USA, till råga på allt – är ett misslyckande.

Det verkliga problemet

Att välfärdsstaten fungerar är emellertid inte en anledning att vara för den. Det finns mycket som fungerar så som det är tänkt, men som ändå är skadligt och destruktivt. Så är det med välfärdsstaten: den fungerar genom att förgöra. Och då menar jag inte att den förgör ”de rika” genom att omfördela inkomsten till dem som, enligt gängse politisk retorik, är ”mer behövande”. Det är välfärdsstatens (p)åverkan på samhällskroppen, normerna och moralen som är det egentliga – och stora – problemet.

Problemet är att välfärdsstaten är att dess effekt på samhället är godartad så länge den inte gör någon verklig skillnad. Eller, för att uttrycka det annorlunda: välfärdsstaten fungerar så länge ingen är beroende av den. För om de som idag är i den lägsta femtedelen skulle bete sig på samma sätt om de inte fick till dels köpkraft omfördelat från de som tjänar mer, då skulle de fortsatt försöka förbättra sin situation: de skulle jobba hårdare, kanske skaffa ett extra jobb, spara mer, dra ned på kostnaderna – för att därigenom kunna lyfta sig själva och sina familjer.

Men välfärdsstaten förändrar beteenden. Den som inte tjänar pengar men ändå åtnjuter hyfsad köpkraft – och som dessutom, vilket skräcksiffrorna från USA visar, inte kan öka sin köpkraft genom att öka sin inkomst – har mindre anledning att försöka öka sin lön, kvalificera sig för bättre jobb, osv. Den som idag är ”fattig” i USA ökar inte sin levnadsstandard mer än marginellt även om inkomsten ökar till strax över medel för landet! Varför skulle man då kämpa?

Den naiva vänstern hävdar att människor ändå vill, att de försöker, samt att de känner en stolthet i att tjäna sitt levebröd. Det stämmer, men inte under ett system som omedelbart snor åt sig de förbättringar man jobbat till sig. Det Cato-rapporten visar är att för 60% av amerikaner spelar det egentligen ingen roll hur mycket de försöker – de har i stort sett samma levnadsstandard ändå.

Detta leder inte bara till att färre försöker skapa sig ett bättre liv genom hederligt arbete. Det leder också till att många, med rätta, börjar se ned på dem som inte har ett arbete att gå till. Man behöver ju trots allt inget jobb för att få samma levnadsstandard som den som ”slavar” 40 timmar i veckan. Om man då har ett jobb som man går till, och kanske försöker förbättra sin situation, men inte får något för det hårda arbete – då ligger det inte långt bort att man riktar skulden för detta på andra.

Delvis skyller man kanske dem som verkligen åker snålskjuts på systemet, vilket ofta varit fallet i Sverige (där en sund arbetsmoral länge överlevde trots välfärdsstaten – man skulle ”göra rätt för sig”). Men delvis skyller man dem som är en belastning men verkligen behöver hjälp: handikappade, sjuka, lågutbildade eller utan värdefulla färdigheter, samt nyligen inflyttade som inte behärskar språket. Resultatet blir att de som systemet syftar till att hjälpa blir offer för det: de blir inte bara utstötta av andra, utan mister också sin förmåga att tjäna egna pengar. De blir beroende av systemet.

Så varför avskaffar vi inte välfärdsstaten?

Det är en bra fråga. Men det har sina anledningar. Så fort en välfärdsstat etablerats finns det också vinnare på systemet. De som inte vet bättre skulle antagligen hävda att ”de fattiga” är vinnare eller att ”samhället” vinner på att det blir minskade motsättningar mellan fattiga och rika. Men det är oerhört ignorant.

I en demokrati finns det framför allt tre grupper som anser sig vara vinnare på att välfärdsstaten existerar, och som därför antagligen också stödjer den – om inte helhjärtat och högröstat vurmar för den.

En är de som är fattiga, sjuka, osv, samt minoriteter som har svårt att få jobb. Det är i det närmaste omöjligt för dem att få jobb under en välfärdsstat, vilket gör att de är i beroendeställning. Enkel matematik gör gällande att utan bidragen skulle deras ekonomi inte gå runt, så det är inte så konstigt att de vill ha den kvar.

En annan är den naiva och empatiska vänstern, som så gärna vill ”hjälpa till” (under hot, givetvis, för annars är det inte ”riktig” solidaritet – tvi vale för allmosor!). De kommer alltid att vara för och stödja välfärdsstaten, för de vill så gärna hjälpa de som inte kan. Och dessa ser ju faktiskt ut att inte kunna alls efter att välfärdsstaten införts och omintetgjort samtliga möjligheter för dem att tjäna sitt eget levebröd. Till denna grupp kan vi också räkna de politiker som både moraliskt och ekonomiskt (se tredje gruppen) tjänar på att ”erbjuda” en välfärdsstat.

Den tredje gruppen är den som redan tillskansat sig fördelar och som medelst politiska kontakter tjänar ytterligare på att politiken tar över ekonomin. Det är allt från dem som har företag som blir utvalda som leverantörer till de statliga systemen till dem som får flotta tjänster som generaldirektörer och allehanda småchefer i de gigantiska byråkratier som förgäves försöker ratta välfärdsstaten. Samtliga har positioner som de antingen fått genom att de varit rätt positionerade gentemot den politiska makten eller haft något att erbjuda politiker i utbyte mot speciella privilegier.

Denna tredje grupp tjänar på regleringarna för att de är (eller gjort sig till) ”insiders” och därmed, med politiska medel och kontakter, manövrerar ut och utestänger konkurrenter. Med andra ord, de tjänar pengar på att vara det fåtal utvalda som fortsätter att bedriva verksamheter i en ekonomi som välfärdsstaten för ”jämlikheten” reglerar. Förvisso förlorar de delvis genom den progressiva beskattningen, men det är inte sällan som det finns möjlighet för den yttersta toppen att undvika beskattning. Och man ska inte heller glömma att dessa ”insiders” inte hade tjänat några pengar, i alla fall inte i närheten av lika mycket, om inte det politiska systemet skapat vinnare och förlorare.

Så resultatet är en befolkning som i allt större utsträckning blir beroende av (och därmed kräver förstärkning och utbyggnad av) systemet, en politisk klass som lever gott på det system de är satta att ratta (eller, för dem i lägre rang i partierna, siktar på en karriär i den politiska toppen), samt en svågerkapitalistisk klass som tjänar enorma pengar på speciella överenskommelser med politiken.

Förlorarna är dem som inte ges chansen att stå på egna ben, att tjäna sitt eget levebröd.

Så nog fungerar välfärdsstaten. Den fungerar ypperligt: den är nödvändig för dem som är beroende av den, den tjänar dem väl som styr över den och kan nyttja den för politisk makt, och den är en god inkomstkälla för dem som inte har några skrupler i affärslivet.

2 kommentarer till ”Välfärdsstaten fungerar

  • Den tredje gruppen är mycket större än vad du vill få den att vara. Alla som jobbar inom den offentliga sektorn och som inte besitter någon kunskap som efterfrågas på den fria marknaden stödjer välfärdsstaten. Jag har många bekanta som är medvetna om fördelarna med ett fritt samhälle, men som menar att de själva inte tjänar på det. De är så förbaskat bekväma. Man måste inte vara på toppen för att medvetet parisitera på skattebetalarna.

    • Bra tanke där! Om man tar en titt i ett privat företag så finns det inte många tjänster där som är onödiga. Tar man en titt i offentlig förvaltning kommer man att finna väldigt mycket totat meningslösa och onödiga tjänster.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *