Kinas ekonomiska mirakel är en bluff

Under ett tre-och-en-halv-timme långt tal vid Kinas femårskongress i Peking lade President Xi Jinping ut sin vision för landets framtid. Xi ägnade en stor del av presentationen åt att belysa de ekonomiska frågor som bekymrar Kinas beslutsfattare. Frågor som rör bland annat sjukvård, utbildning, arbetsmarknad och växande inkomstklyftor.

President Xi var inte negativ, men den antydan av pessimism som låg i luften var uppseendeväckande för en kongress vars själva syfte är att stärka det Kinesiska Kommunistpartiets självförtroende. Framträdandet ägde rum bara veckor efter att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor skrivit ner Kinas kreditvärde på grund av landets allt djupare skuldsättning. Kinesiska staten har efteråt kritiserat nedskrivningen och kallat den för ett ”felaktigt beslut”, men vi har data som tyder på att landets ekonomi inte är det välsmorda maskineri den verkar vara.

Jag var nyligen på besök i Kina för att närvara vid en rad ekonomikonferenser. Landskapet jag reste igenom var spektakulärt, men jag slogs även av alla pågående byggprojekt. Massiva kranar tornade upp över staden och ljudet av konstruktion pågick genom natten. Infrastrukturprojekten råder det ingen brist på, allt ifrån höghastighetsbanor till broar och storslagen arkitektur tar form.

På ytan kan det framstå som att en blomstrande ekonomi växer i ljusets hastighet, men dessa projekt består inte av verklig tillväxt. De är allt som oftast resultatet av en svågerpolitik som gynnar investerare, byggmästare och andra nyckelpersoner genom politisk reglering och finansiering.

Trots en ständig ström av konstruktion verkar många byggnader påfallande ödsliga. När du tar en promenad genom Kinas storstäder på natten omges du av mörka skyskrapor där flitens lampa lyser från enstaka kontor. Hela bostadsområden ligger öde och mörklagda, vilket ger en olustig känsla i tillsynes växande städer.

De här tomma strukturerna utgör en perfekt metafor för Kinas ”ekonomiska mirakel” som alla älskar att prata om. Medan fasaden kan verka imponerande vid första anblick blir den tomma verkligheten uppenbar vid närmare inspektion.

Stora kontrollbehov

Många av Kinas problem härstammar från en brist på entreprenörskap och värdeskapande. Att ha kontakter bland de styrande inom Kommunistpartiet för med sig betydligt fler fördelar än att faktiskt vara av värde. Konsumenter har samtidigt väldigt liten påverkan på vilka projekt som prioriteras. Även om Kinas marknadsregleringar har lättat är det långt ifrån en fri marknad.

Statliga tjänstemän kan försätta entreprenörer i konkurs när som helst genom att dra in licenser och tillstånd. Affärsmän måste därför ständigt navigera en invecklad labyrint av licenser, hierarkier och personliga kontakter för att hålla sin verksamhet vid liv. Entreprenörer jag talade med intygade att medlemskap i Kommunistpartiet och kontakter med politiskt inflytande är en nödvändighet för att nå minsta framgång eftersom alla de som inte tjänar på svågerpolitiken får kämpa hårt för att konkurrera med övriga företag som gör det. Denna kontroll över företagandet sträcker sig till ett Naturresursdepartement som sätter strikta utvecklingskvoter som ibland direkt motverkar entreprenörers intressen.

Det bör tilläggas att sättet vi mäter Kinas tillväxt skapar ett falskt narrativ. Kinesiska statens tjänstemän har som enda mål att öka bruttonationalprodukten (BNP) – inte att utveckla förutsättningar för värdeskapande.

Jag har hört berättas att Kommunistpartiet beställt helt onödig infrastruktur för att öka BNP samtidigt som de försäkrat sig om att det byggts med så låg kvalitet att nödvändiga reparationer ytterliggare ska spä på siffrorna.
Staten bygger således värdelösa och irrelevanta monument – eller misslyckanden som Ring of Life i Fushun – för att artificiellt öka BNP, vilket gör att Kinas tillväxt drivs av infrastruktur, medan serviceorienterade branscher sett minimal förändring.

Istället för att mäta Kinas tillväxt i BNP och jämföra den med västerländska ekonomier, eller tiden före liberaliseringen, så bör man jämföra med hur Kinas ekonomi kunnat se ut om statens hand lyftes från marknaden. Jämfört med dess tillväxtpotential är den nuvarande utvecklingen varesig imponerande eller bestående. Förr eller senare kommer de höga kostnaderna, som lämpas över på företagare och husägare, bromsa aktiviteten.

Felriktad Rädsla

Oavsett vad som händer i Kina är Amerikaner i det närmaste besatta av utfallet. Otaliga politiker verkar panikslagna av den växande Kinesiska ekonomin medan det sanna hotet ligger i ett Kina som sluter sig allt mer, blir mindre gästfritt och mindre marknadsorienterat.

President Xi har konsoliderat makt och ökat centraliseringen som en del av sitt korståg ”mot korruption”. I praktiken är målet att se till att staten har större kontroll genom striktare lagar.

Kommunistpartiet kan granska även de minsta omkostnader, vilket skapar unika problem. Jag drogs in i månaders förhandling när ett universitets statliga representant beslöt sig för att inte täcka mina resekostnader för en ekonomikonferens som tidigare utlovats. Det krävdes att jag skrev ett ganska otrevligt brev till betydande personer på universitetet för att de skulle hålla överenskommelsen, även om de framhöll att de gick mig till mötes pågrund av min status som utländsk ”dignitär”.

Den politiska implikationen av tillväxt i Kina – även minsta synvilla föreställande tillväxt – är förbryllande även om man enbart ser till att det ytterligare stärker landets politiska inflytande internationellt. Ökat ekonomiskt välstånd betyder mer pengar till vapen som kan användas för politiska och imperialistiska offensiver gentemot andra länder. Men istället för att utgå ifrån ekonomisk tillväxt så vilar detta korthus på Kommunistpartiets förmåga att utöva makt över landet och dess ekonomi.

Landets växande internationella inflytande genom utlandsinvesteringar och projekt som ”One Belt, One Road” innebär att många länders regeringar idag är beroende av fortsatt stöd från Kina. Man har alltså lånat ifrån USAs repertoar när man använder ekonomiskt inflytande och löften om investeringar som i sin tur skapar skuldsättning och beroende satellitstater. När ett ekonomiskt luftslott som Kina blir inblandat i otaliga andra länders finanser kan det leda till en global katastrof.

Tecken på en bubbla

Kinas ytliga finansiella markörer visar på ett land på uppgång, men Kommunistpartiet kommer inte kunna skryta om en blomstrande ekonomi för evigt.

Det investeras flitigt i Kina, men en relativt liten andel av investeringarna ligger i konsumenternas intresse. Kinesiska statens storslagna projekt är istället menade att krydda BNP-statistiken och stödja den billiga produktionen av varor åt utländska konsumenter. Tillväxt i Kina är alltså helt beroende av västerländsk konsumtion. Sann tillväxt över tid, å andra sidan, kommer från produktionen av varor och tjänster som folk köper av fri vilja, vilket i realitet bara kan tillgodoses av fri konkurrens och entreprenörskap.

Detta kan inte existera i Kina förrän staten bestämmer sig för att genom omfattande reform övergå till en fri marknad. När den dagen är här kommer människor världen över kunna fira att Kinas rikedom såväl som andra ekonomiers är kopplad till ömsesidigt utbyte – i bästa fall utan att vi behöver oroa oss för politiska bakslag.

Per Bylunds originalartikel publicerades 15:e september 2017 i the Observer, i översättning av Jesper Holmberg.

Tillgänglig på Mises Ljud. Som du väl prenumererar på i din podcastspelare?

9 kommentarer till ”Kinas ekonomiska mirakel är en bluff

  • Hm, om vi jämför mängden kalorier och mängden bränsle som kina konsumerar per capita 1978 och 2017 lär tillväxten varit enorm. Libertarianska invändningar mot tillväxt i Kina påminner nog litet om Sovjetisk propaganda om misären i väst. Kommunismen ansågs vara ett överlägset system, följaktligen måste levnadsstandarden vara högre i ett kommunistiskt system. Circulus in probando.

    Nu kommer naturligtvis Kina att gå igenom bubblor och krasher och andra obalanser, de är trots allt nybörjare i marknadsekonomi, de kinesiska folken kommer ha lätt att bli överentusiastiska eftersom de aldrig upplevt krasher. Men tillväxten har definitivt varit hög i Kina, långt högre än i till exempel Ryssland på nittiotalet som var mycket frihetligt och som hatas av ryssarna än idag för den skada de led.

    • Det är förvisso sant det du säger, men det är lite att skjuta bredvid målet. Jag tror inte någon skulle hävda att det inte skett några som helst framsteg i Kina. Det jag hävdar i artikeln är att den statistiskt påvisade tillväxten är gravt missvisande. BNP-siffror är förvisso alltid felvisande, men i Kina används detta politiskt och högst medvetet: samtliga politiska instanser har BNP-mål, vilket för med sig att de ”investerar” i värdelösa projekt med syfte att öka BNP – inte med syfte att öka landets (befolkningens) välstånd. Så Kina är ett ypperligt exempel på hur BNP och levnadsstandard kan vara olika saker.

      Men givetvis är det också så att en hel del projekt som den kinesiska staten investerar i inte är helt värdelösa. De är fortfarande att anse som ekonomiskt slöseri eftersom de inte på något sätt är maximerande, men slöseri kan förstås fortfarande skapa visst värde. Och Kina har mycket riktigt, som du påpekar, visst entreprenörskap och även produktion, även om landet förbjuder t ex privat ägande av mark och bestämmer vilka som har rätt att dra nytta av deras ekonomiska utvecklingszoner.

      En korrekt ekonomisk analys jämför inte dagens Kina med hur det var tidigare, utan med hur det annars hade varit (den kontrafaktiska situationen). Och där råder det ingen tvekan om att Kina hade kunnat åtnjuta långt mer välstånd – på riktigt.

      • Att jämföra dagens situation med en situation som inte finns och därmed inte kan mätas är bättre än med något vi kan mäta och som faktiskt har hänt? Jag föredrar emperi.

        Däremot har du ju helt rätt i att Kina just nu ägnar sig åt politiskt motiverade felinvesteringar. Och att regimen binder upp sin legitimitet helt och hållet på ekonomisk tillväxt är såklart att binda ris för egen rygg. Lär inte bli kul för dem när levnadsstandarden sjunker.

        Förresten, vad menade du med ”..medan det sanna hotet ligger i ett Kina som sluter sig allt mer, blir mindre gästfritt och.. ”
        Vad har du med det att göra? Kinas regim bör ju vara lojal med kinesiska medborgare? Mindre öppenhet höjer säkerheten och oberoendet för Kina. Ger dem större robusthet mot geoplitiskt fulspel. Allt går inte ut på ökad levnadsstandard, emå.

      • Att jämföra dagens situation med en situation som inte finns och därmed inte kan mätas är bättre än med något vi kan mäta och som faktiskt har hänt? Jag föredrar emperi.

        Hm, empiri måste göras på rätt sätt om det ska ha något värde. Man kan jämföra före och efter för att bestämma effekten av en parameter endast om man kan hålla alla andra parametrar lika. Det är så gott som aldrig fallet i ekonomi. Du kan inte säga att arbetslösheten var x% innan minimilönen höjdes och Y% efter, och därför… Det är inte bara minimilönen som ändrats, utan hela samhället – så skillnaden i arbetslöshet måste härledas till de olika faktorerna. Detsamma gäller ekonomisk tillväxt; den korrekta jämförelsen är mellan det som blev och det som inte blev, inte mellan det som var och det som blev.

        Förresten, vad menade du med ”..medan det sanna hotet ligger i ett Kina som sluter sig allt mer, blir mindre gästfritt och.. ”
        Vad har du med det att göra?

        Originalartikeln skrevs för New York Observer och alltså för en amerikansk publik, där Kinas ökande ekonomiska ”makt” ses som ett stort problem. Hotet är alltså mot USA i det här fallet. (Samt, givetvis, mot kinesers frihet.)

      • @Per
        Aha, tack, jag hade inte gjort sammanhanget klart för mig.
        Ja, jag förstår att USA hellre skulle vilja se Kina utfläkt och försvarslöst än slutet och med sin egen styrning och kontroll. Så ur ett amerikanskt perspektiv är Kinas slutenhet ett hot.

  • Hej.

    Låt oss hoppas att den kommunistiska dynastin vågar låta Kina utvecklas mot större öppenhet, friare ekonomi och att man väljer att återuppväcka meritokratiska och moraliska värden som motverkar dagens djupt korrupta kleptorati inom byråkratin – utan mutor (avgifter som en del kallar det) får du inget gjort i Kina.

    Låt oss också hoppas att den kinesiska majoritetskulturen utvecklas i sådan riktning att det hierarkiska tänkande som fortfarande är stommen i kinesisk majoritetskultur börjar tyna bort, och ersätts av värderingar om den enskilda människans rätt till frihet och frihet till rättigheter.

    Kinas regim står inför samma vägval som alla tidigare dynastier (de som inte störtats via yttre tryck eller inre uppror): att se bakåt mot traditionen, att fortfarande söka det Himmelska Mandatet, och att fortfarande se Kina som väldens navel och som den mest framstående civilisationen; sådan nostalgi kommer ofelbart att piska fram en än starkare rasism och chauvinism hos mellanskikten i statsapparaten, och kan lätt leda till kraftig eskalering av flertalet konflikter. (För västvärldens del skulle det inte nödvändigtvis vara dåligt om vi bortser från kostnaden i människoliv…)

    Den andra vägen har Kina egentligen aldrig prövat, givet sin historia och sin kultur vilken ständigt och jämt riktar kompassen bakåt: hur gjorde man förr, när kejsardömet var den dominanta hegemon man man ser som normaltillståndet. Om Kina kan skapa en väg framåt mot större frihet utan att falla i de fällor som vulgärliberalismen skapat i Väst (och som är konservativa krafters främsta argument mot liberalisering av samhällets värderingar) hänger på om Kinas styrande kan göra detta utan att känna att Kina slutar vara Kina – en utmaning, som vår av en minoritet röstad på statsminister uttrycker saken.

    Kanske vi inom femtio år åter har ett Kina som består av flera mindre stater (relativt dagens), så som det varit under flera tidigare perioder? Kanske inte. Det är svårt för oss att förstå till vilken grad folkgrupps-, traditions- och språklojaliteter samverkar hos Kinas befolkning – för oss är de ju alla ‘kineser’, på samma sätt vi för dem är européer. Kineser kan ha svårt att förstå skillnaden mellan EU och Kina, men ser med glädje hur EU:s ledning emulerar just dagens Kina.

    Vill vi verkligen vara ‘elaka’, så skall vi försöka få islams länder att utse Kina som sin fiende…

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  • Något som borde tala för tillväxt i Kina är väll att de står ”Made in China” på det mesta som säljs nu?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *