En stat är ett territoriellt våldsmonopol, en myndighet som sysselsätter sig med kontinuerlig institutionaliserad kränkning av äganderätten och exploatering av ägare till privat egendom genom förstatligande, beskattning och reglering.
Men hur skapas stater? Det finns två teorier om staternas ursprung. En uppfattning som är associerad med namn som Franz Oppenheimer, Alexander Ruestow, och Albert J. Nock, menar att stater uppstod som ett resultat av en grupps militära erövring av en annan.
Detta är teorin om Statens exogena ursprung. Men den här uppfattningen har blivit hårt kritiserad på både historiska och teoretiska grunder av etnografer och antropologer som t.ex. Wilhelm Muehlman.
Dessa kritiker menar att alla stater inte bildades genom extern erövring. Faktum är att dessa kritiker menar att uppfattningen att de första staterna var ett resultat av nomadiska herdar som la under sig fast bosatta bönder, är kronologiskt falskt. Dessutom, denna uppfattning förutsätter en statsliknande organisation hos erövrarna. Därför behöver Statens exogena ursprung kompletteras med en mer grundläggande teori om statens endogena ursprung.
En sådan teori har tagits fram av Bertrand de Jouvenel. Enligt hans teori är stater den naturliga följden av en naturlig elit: det naturliga resultatet av frivilliga affärer mellan ägare av privat egendom är icke-jämlikt, hierarkisk och elitistisk.
I varje samhälle finns det ett antal individer som uppnår elitstatus genom begåvning. På grund av överlägsna prestationer inom rikedom, kunskap och mod, har de här individerna en naturlig auktoritet, och deras åsikter och omdöme åtnjuter vida erkännande. Dessutom på grund av selektivt partnerskap, giftermål och lagarna om civilt och genetiskt arv kommer positioner av naturlig auktoritet sannolikt att föras vidare inom ett fåtal adliga familjer.
Det är till ledarna i dessa familjer med ett väletablerat rykte av överlägsna meriter, framåtanda och exemplariskt personligt uppförande som folk vänder sig till med sina konflikter och klagomål mot varandra. Dessa ledare av den naturliga eliten agerar ofta domare och fredsmäklare gratis, utifrån den pliktkänsla som förväntas av en person med auktoritet, eller utifrån att man är mån om rättvisa som en privat producerad ”allmännytta”.
De små men beslutsamma stegen i övergången till en stat består av just monopoliseringen av domar- och fredsmäklarfunktionen. Detta uppstod så fort en enskild medlem av den frivilligt erkända naturliga eliten var i stånd att insistera att, trots motståndet från andra medlemmar av eliten, så skulle alla konflikter inom ett specifikt område framläggas för honom. Meningsmotståndare kunde inte längre välja någon annan domare eller fredsmäklare.
Monarkins ursprung
Så fort statens ursprung betraktas som en utväxt av en tidigare hierarkiskt strukturerad ordning av naturliga eliter blir det klart varför mänskligheten, i den mån den lydde under en stat överhuvudtaget, har varit under ett monarkiskt (snarare än demokratiskt) styre större delen av dess historia. Det har så klart funnits undantag: Atens demokrati, Rom tills 31 f. Kr., republikerna i Venedig, Florens och Genua under Renässansen, de Schweiziska kantonerna sen 1291, De förenande provinserna (Nederländerna) från 1648 till 1673, och England under Cromwell. Men detta var sällsynta förekomster, och ingen av dessa liknade alls det moderna, ”en man en röst” demokratiska systemet. Snarare var även de i hög grad elitistiska. I Aten, till exempel, röstade inte mer än 5 % av befolkningen och endast dessa var valbara till styrande positioner. Det var inte förrän efter slutet av första världskriget som mänskligheten verkligen lämnade den monarkiska tidsåldern.
Monopoliserad makt
Från den stund då en enskild medlem av den naturliga eliten framgångsrikt monopoliserade domar- och fredsmäklarfunktionen, blev lag och upprätthållandet av lag och ordning dyrare. Istället för att erbjudas avgiftsfritt eller i utbyte mot frivillig betalning, blev det finansierat av en obligatorisk skatt. Samtidigt försämrades lagens kvalitet. Istället för att upprätthålla forntida privata lagar för privat egendom och applicera universella och oföränderliga rättviseprinciper, kom en monopolistisk domare, som inte behövde vara rädd för att förlora sina kunder som ett resultat av partiskhet, att förvränga den existerande lagen till sin egen fördel.
Hur var detta lilla men avgörande steg av kungens monopolisering av lag och ordning, vilket precis som väntat ledde till högre priser och lägre kvalitet på rättvisa, möjligt? Givetvis skulle andra medlemmar av den naturliga eliten stått emot ett sådant försök. Men detta är orsaken till att kungarna i slutändan vanligtvis allierade sig med ”folket” eller ”gemene man”. För att vädja till den alltid populära känslan av avundsjuka lovade kungarna folket billigare och bättre rättvisa i utbyte mot, och på bekostnad av, beskattning av folk som var förmer än de själva (kungens konkurrenter). För det andra tog kungarna hjälp av den intellektuella klassen.
De intellektuellas roll
Efterfrågan på intellektuella tjänster kan förväntas växa med ökad levnadsstandard. Å andra sidan är de flesta människor intresserade av ganska världsliga och triviala angelägenheter, och har liten användning för intellektuella ansträngningar. Förutom kyrkan var de enda människor som hade en efterfrågan på intellektuella tjänster medlemmarna av den naturliga eliten–som lärare till deras barn, personliga rådgivare, sekreterare, och bibliotekarier. Anställningar för intellektuella var osäkra och betalningen typiskt låg. Dessutom, även om medlemmar av den naturliga eliten sällan var intellektuella själva (d.v.s. personer som tillbringar all sin tid med en akademisk sysselsättning,) utan istället var personer som var intresserade av skötseln av världsliga företag, var de typiskt minst lika begåvade som sina intellektuella anställda, och således var uppskattningen för ”deras” intellektuellas prestationer endast blygsamma.
Det är knappast överraskande då, att intellektuella, som led av en mycket uppblåst självbild, var förbittrade över detta faktum. Så orättvist att de–den naturliga eliten–som undervisades av dem, i själva verket hade högre rang och levde ett bekvämt liv medan de –de intellektuella–var jämförelsevis fattiga och beroende. Det är heller inget konstigt att intellektuella lätt kunde bli övertalade av en kung i hans försök att etablera sig som en rättvisemonopolist. I utbyte mot deras ideologiska rättfärdigande av monarkiskt styre, kunde kungen erbjuda dem inte bara bättre och högre status-anställningar, utan som kungliga intellektuella kunde de till slut ge igen på den naturliga eliten för deras brist på respekt.
Fortfarande hade intellektuellas ställning endast förbättrats måttligt. Under monarkiskt styre, fanns det en knivskarp skillnad mellan härskaren (kungen) och tjänarna, och tjänarna visste att de aldrig skulle bli härskare. Som väntat fanns det ett betydande motstånd, inte bara från den naturliga eliten utan även ifrån gemene man, mot en utökning av kungens makt. Det var alltså extremt svårt för kungen att driva in skatt, och möjligheterna för anställningar av intellektuella var fortsättningsvis högst begränsad. Dessutom, när kungen väl stärkt sin ställning behandlade han inte sina intellektuella mycket bättre än den naturliga eliten gjorde. Och förutsatt att kungen kontrollerade större områden än den naturliga eliten någonsin gjorde var det ännu farligare att inte vara i kungens gunst vilket gjorde de intellektuellas ställning än mer nyckfull.
En genomgång av biografier från ledande intellektuella–från Shakespeare till Goethe, från Descartes till Locke, från Marx till Spencer–visar på ungefär samma mönster: en bra bit in på 1800-talet finansierades deras arbete av privata givare, medlemmar av den naturliga eliten, prinsar, eller kungar. Genom att komma i nåd eller onåd med sina finansiärer, bytte de ofta anställning och var geografiskt mycket rörliga. Medan detta ofta betydde finansiell osäkerhet bidrog det inte bara till en unik kosmopolitism av intellektuella (vilket indikerades av deras kunnighet i ett flertal språk,) utan även till en ovanligt intellektuell självständighet. Om en finansiär inte längre stödde dem fanns det många andra som lyckligtvis kunde fylla tomrummet. Faktum är att det intellektuella och kulturella livet blomstrade allra mest, och de intellektuellas oberoende var allra störst, där kungens eller den centrala regeringens makt var relativt svag och där den naturliga eliten fortfarande var relativt stark.
Demokratins uppkomst
En grundläggande förändring i relationen mellan staten, den naturliga eliten och de intellektuella uppstod i övergången från monarkiskt till demokratiskt styre. Det var det uppblåsta priset på rättvisa och förvanskningen av forntida lagar av kungar, i egenskap av monopolistiska domare och fredsmäklare, som motiverade det historiska motståndet mot monarki. Men förvirringen kring orsakerna till detta fenomen kvarstod. Det fanns de som mycket riktigt förstod att problemet var monopolet, inte eliten eller adeln. Emellertid var de betydligt färre än de som felaktigt menade att problemet berodde på härskarens elitistiska karaktär, och som förespråkade att man skulle behålla monopolet på lag och på upprätthållandet av lag och ordning och endast ersätta kungen, och den tydligt märkbara kungliga ståten, med ”folket” och den förmodade anständigheten hos ”vanligt folk”. Härav demokratins historiska framgång.
Så ironiskt att monarkin blev förstörd av samma samhällskrafter som kungarna först hade stimulerat och väckt när de började exkludera naturliga auktoriteter ifrån att agera som domare: avundsjukan från vanligt folk mot de som var förmer än de själva, och de intellektuellas längtan efter sin påstådda rättmätiga plats i samhället. När kungens löften om bättre och billigare rättvisa visade sig vara tomma, vände de intellektuella de egalitära tankarna kungarna förut hade använt sig av mot de monarkiska härskarna själva. I enlighet med dessa verkade det logiskt att kungar också skulle bli störtade och att de egalitära reglerna som monarkerna hade påbörjat skulle tas till sin slutgiltiga slutsats: vanligt folks monopolistiska kontroll över den dömande makten. För de intellektuella innebar detta att de blev folkets talesmän.
Som grundläggande ekonomisk teori kunde förutsäga blev saker och ting värre, i och med övergången ifrån monarkisk till demokratisk en-man-en-röst styre och ersättningen av kungen för folket. Priset på rättvisa steg astronomiskt medan kvaliteten på lagen konstant försämrades. För vad den här övergången i slutändan innebar var att ett system med privatägt styre–ett privat monopol–ersattes av ett offentligägt styre–ett offentligägt monopol.
Ett så kallat ”allmänningens dilemma” skapades. Alla, inte bara kungen, hade nu rätt att försöka ta alla andras privata egendom. Konsekvenserna blev mer statlig exploatering (beskattning); försämring av lagen till den punkt där idén om en stomme av universella och oföränderliga principer för rättvisa försvann och ersattes med idén om lag som lagstiftning (tillverkad, istället för funnen och evig ”given” lag); och en ökning av samhällets tidspreferens (ökad nutidsorientering.)
En kung ägde området och kunde ge vidare det till sin son, och försökte därför bevara dess värde. En demokratisk härskare var och är en temporär förvaltare och försöker därför maximera nuvarande statlig inkomst av alla sorter på bekostnad av kapitalvärden, och slösar således.
Här är några av konsekvenserna: under den monarkiska tidsåldern före första världskriget var statliga utgifter i procent av BNP (GNP) sällan högre än 5 %. Sedan dess har de typiskt stigit till omkring 50 %. Före första världskriget utgjorde statliga jobb typiskt färre än 3 % av totala antalet jobb. Sedan dess har de ökat till mellan 15 och 20 %. Den monarkiska tidsåldern karaktäriserades av nyttighetsvaluta (guld) och köpkraften hos pengar ökade gradvis. I motsats till detta så är den demokratiska tidsåldern papperspengarnas tidsålder, vars köpkraft permanent har minskat.
Kungar blev mer och mer skuldsatta, men de reducerade typiskt, åtminstone i fredstid, sin skuldbörda. Under den demokratiska eran har den statliga skulden ökat både i krig och i fred till otroliga nivåer. Reella räntenivåer under den monarkiska tidsåldern hade gradvis fallit till någonstans kring 2,5 %. Sedan dess, har reella räntenivåer (nominella nivåer justerade för inflation) stigit till någonstans kring 5% – likvärdigt med 1400-talets nivåer. Lagstiftning existerade i realiteten inte förrän i slutet av 1800-talet. Idag, under ett enda år, tas 10000-tals lagar och regleringar fram. Räntan på sparkapital minskar istället för att öka med stigande inkomster, och indikatorer på familjeupplösning och brott ökar konstant.
Den Naturliga Elitens öde
Då det gick mycket bättre för staten under demokratiskt styre, och då det har gått mycket sämre för ”folket” sedan de började härska över ”sig själva”, hur gick det för den naturliga eliten och de intellektuella? När det gäller den förstnämnda, lyckades demokratiseringen med det som kungar endast blygsamt påbörjat: med den naturliga elitens och adelskapets ultimata förstörelse. De stora familjernas rikedomar har upplösts av konfiskatoriska skatter, både under deras livstid och vid dödstillfället. Dessa familjers tradition av ekonomiskt oberoende, intellektuellt förutseende, och moraliskt och andligt ledarskap har sedan länge förlorats och glömts.
Rika människor existerar idag, men oftare än inte så har de direkt eller indirekt staten att tacka för sina rikedomar. Därför är de oftare mer beroende av statens fortsatta tjänster än många människor med mycket mindre rikedomar. De är typiskt nog inte längre ledare för gamla ledande familjer utan ”nyrika”. Deras beteende betecknas inte av dygd, visdom, värdighet eller smak, utan är en reflektion av samma proletära masskultur som kännetecknas av nutidsorientering, opportunism, och hedonism, som de rika och berömda nu delar med alla andra. Följaktligen–och gudskelov– har deras åsikter inte större inverkan på den allmänna opinionen än andra människors.
Demokrati har uppnått vad Keynes endast drömde om: ”dödshjälpen för rentierklassen. [rentier är en person som lever på ränta]” Keynes uttalande att ”i det långa loppet är vi alla döda” beskriver exakt vår tids demokratiska anda: nutidsorienterad hedonism. Även om det är perverst att inte tänka bortom sitt eget liv har sådant tänkande blivit typiskt. Istället för att förädla proletärerna har demokratin proletariserat eliten och systematiskt förstört massans tankesätt och omdöme.
De Intellektuellas öde
Å andra sidan, medan den naturliga eliten förstördes tog de intellektuella en mer framstående och kraftfull ställning i samhället. Faktum är att de i stor utsträckning har uppnått sitt mål och har blivit den härskande klassen, med kontroll över staten och agerandes monopolistiska domare.
Med detta är det inte sagt att alla demokratiskt valda politiker är intellektuella (även om det sannerligen är mer intellektuella idag som blir presidenter än det var intellektuella som blev kungar.) När allt kommer omkring krävs det ganska annorlunda färdigheter och talanger att vara en intellektuell än vad som krävs för att vädja till massorna och att vara en framgångsrik insamlingsledare. Men även icke-intellektuella är produkter av indoktrineringen i skattefinansierade skolor, universitet, och av offentligt anställda intellektuella, och nästan alla deras rådgivare tas från denna samling.
Det finns knappast några ekonomer, filosofer, historiker, eller samhällsteoretiker med hög ställning som är anställda privat av medlemmar av den naturliga eliten. Och de få som kvarstår av den gamla eliten och som skulle kunna köpa deras tjänster har inte längre råd att finansiera intellektuella. Istället är intellektuella numera offentligt anställda, även om de arbetar för nominellt privata institutioner eller inrättningar. Nästan helt beskyddade ifrån konsumentens nycker när det gäller efterfrågan (”fast”) har deras antal ökat dramatiskt och deras kompensation är i snitt långt över deras verkliga marknadsvärde. Samtidigt har kvaliteten på vad de intellektuella presterar konstant fallit.
Du kommer att upptäcka att det mesta är irrelevant och obegripligt. Vad som är än värre, i de fall då dagens intellektuella lyckas producera något överhuvudtaget som är relevant och begripligt är det ondskefullt statsdyrkande. Det finns undantag, men om praktiskt taget alla intellektuella är anställda inom flera grenar av Staten borde det knappast komma som en överraskning att det mesta av deras allt mer voluminösa produkter antingen kommer att vara, på beställning eller av försummelse, statlig propaganda. Det finns flera som propagerar för demokratiskt styre idag än det någonsin har funnits sådana som propagerat för monarkist styre i hela mänsklighetens historia.
Denna till synes ostoppbara framdrift mot förstatligande illustreras av ödet för den s.k. Chicagoskolan: Milton Friedman, hans föregångare, och hans anhängare. Under 1930-talet och 1940-talet ansågs fortfarande Chicagoskolan ligga på vänsterkanten, och på goda grunder, med tanke på att Friedman t.ex., förespråkade en centralbank och papperspengar istället för en guldstandard. Han stödde helhjärtat principen om en välfärdsstat med sitt förslag om en garanterad minimum-inkomst (negativ inkomstskatt,) på vilken han inte kunde sätta en gräns. Han förespråkade en progressiv inkomstskatt för att uppnå sina explicita jämställdhetsmål(och han hjälpte personligen till att implementera källskatten [motsvarar t.ex. modellen i Sverige att arbetsgivaren håller inne och drar av skatten istället för att man betalar in den själv i syfte att maximera skatteuttaget].) Friedman förespråkade idén att staten kunde införa skatter för att finansiera produktionen av alla varor som hade en positiv effekt på omgivningen eller som han trodde skulle ha en sådan effekt. Detta innebär, såklart, att det nästan inte finns någonting som staten inte kan skattefinansiera!
Dessutom var Friedman och hans anhängare förespråkare av den ytligaste av alla ytliga filosofier: etisk och epistemologisk (kunskapsteoretisk) relativism. Det finns inga definitiva moraliska sanningar och all vår objektiva, empiriska kunskap är i bästa fall hypotetiskt sann. Men de tvekade aldrig om att det måste finnas en stat, och att den staten måste vara demokratisk.
Idag, ett halvt århundrade senare, betraktas Chicago-Friedmanskolan, utan att väsentligt ändrat några av sina ställningstaganden som högerorienterad och marknadsliberal. Faktum är att skolan definierar gränsen för respektabla åsikter på den politiska högerkanten, en gräns som endast extremister passerar. Sådan är omfattningen på förändringen i den allmänna opinionen som offentligt anställda har åstadkommit.
Betänk ytterligare indikationer på statlig förvrängning av de intellektuella. Om man tittar på valstatistik kommer man i stort sett hitta följande bild: ju längre en person spenderar i utbildningsinstitutioner, någon med en Ph.D., t.ex. jämfört med någon med endast en B.A., desto mer sannolikt är det att denna person kommer att vara ideologisk förespråkare av staten och rösta Demokratiskt [amer. Democratic Party]. Dessutom, ju högre mängd skatter som används för att finansiera utbildning desto lägre SAT [Scholastic Aptitude Test, standardiserat test för intagning till universitet i USA] poäng och liknande mått på intellektuell prestanda kommer att falla, och jag misstänker även ytterligare att de traditionella standarderna av moraliskt beteende och artigt uppförande kommer att förfalla.
Eller betänk följande indikator: 1994 kallades det en ”revolution” när talesmannen i representanthuset, Newt Gingrich, kallades ”revolutionär” när han förespråkade New Deal och socialförsäkring, och berömde lagstiftning för medborgerliga rättigheter, d.v.s. positiv särbehandling och påtvingad integration som är ansvarig för den nästan kompletta förstörelsen av rättigheten till privat egendom, och urholkningen av kontraktsfrihet, tillhörighet och icke-tillhörighet. Vilken typ av revolution blir det när de revolutionära helhjärtat har accepterat de statliga förespråkarnas premisser och orsaker till den nuvarande katastrofen? Uppenbarligen kan detta endast betecknas som en revolution i en intellektuell miljö som är statsdyrkande ända in till kärnan.
Historien och idéer
Situationen verkar vara hopplös, men det är den inte. Först måste man erkänna att denna situation knappast kan fortsätta för evigt. Den demokratiska tidsåldern kan knappast bli ”slutet på historien”, som de neo-konservativa vill få oss att tro, för det finns även en ekonomisk sida av processen.
Ingrepp i marknaden kommer oundvikligt orsaka mer problem än de är avsedda att bota, vilket leder till mer och mer kontroll och regleringar tills vi slutligen når fullt utvecklad socialism. Om den nuvarande utvecklingen fortsätter kan man med säkerhet förutspå att den demokratiska välfärdsstaten i Väst till slut kommer att kollapsa precis som ”folkens republik” i Öst i slutet av 80-talet. Under årtionden har de faktiska inkomsterna i Väst stagnerat eller t.o.m. fallit. Regeringars skuld och kostnaden för ”socialförsäkringssystem” har förorsakat en framtida ekonomisk härdsmälta. Samtidigt har samhälleliga konflikter stigit till farliga nivåer.
Kanske måste man vänta på en ekonomisk kollaps innan den nuvarande förstatligande utvecklingen ändras. Men även när det gäller en kollaps är något annat nödvändigt. Ett sammanbrott kommer inte automatiskt resultera i att staten reduceras. Saker och ting kan bli värre.
Faktum är att i nutida Västlig historia finns det endast två entydiga instanser där den centrala regeringens makt faktiskt reducerades, även om det endast var temporärt, och som ett resultat av en katastrof: i Västtyskland efter andra världskriget under Ludwig Erhard, och i Chile under general Pinochet. Vad som är nödvändigt förutom en kris är idéer–korrekta idéer–och människor som är kapabla att förstå och implementera dem så fort tillfälle uppstår.
Men om historiens gång inte är oundviklig, vilket den inte är, då är en katastrof varken nödvändig eller oundviklig. Slutligen avgörs historiens gång av idéer, sanna eller falska, och av människor som handlar och blir inspirerade av sanna eller falska idéer. Bara så länge falska idéer styr är en katastrof oundviklig. Å andra sidan, när väl korrekta idéer är införda och segrar i den allmänna opinionen–och idéer kan i princip förändras nästan omedelbart–måste inte en katastrof inträffa.
Intellektuellas roll
Detta tar mig till rollen som de intellektuella måste spela i den nödvändigt radikala och grundläggande förändringen av den allmänna opinionen, och rollen som medlemmarna av den naturliga eliten, eller det som är kvar av den, också måste spela. Kraven på båda sidor är höga, men trots att de är höga måste dessa krav accepteras av båda som deras naturliga plikt, för att förhindra en katastrof eller för att resa sig framgångsrikt ifrån den.
Även om de flesta intellektuella har blivit korrumperade, och i hög grad är ansvariga för det nuvarande fördärvet, är det omöjligt att uppnå en ideologisk revolution utan deras hjälp. De offentliga intellektuellas styre kan endast brytas av anti-intellektuella intellektuella. Lyckligtvis kommer inte idéerna om individuell frihet, privat egendom, kontrakt och associationsfrihet, ansvar, och statlig makt som den primära fienden till frihet och egendom, att dö ut så länge det finns en mänsklig ras, helt enkelt för att de är sanna och sanningen upprätthåller sig själv. Dessutom kommer inte böckerna av gamla tiders tänkare som uttryckte dessa idéer att försvinna. Emellertid är det även nödvändigt att det finns levande tänkare som läser sådana böcker och som kan komma ihåg, upprepa, tillämpa igen, vässa, och föra fram dessa idéer, och som är kapabla och villiga att ge den deras personliga uttryck och öppet motsätta sig, attackera och motbevisa sina intellektuella kollegor.
Av dessa två krav–intellektuell kompetens och karaktär–är den andra mer viktig, speciellt i dessa tider. Från en intellektuell ståndpunkt är saker förhållandevis enkla. De flesta statliga argument vi hör dag in och dag ut är lätt motbevisade som moraliskt och ekonomiskt nonsens. Det är heller inte sällsynt att träffa intellektuella som privat inte tror på vad de med stora gester deklarerar offentligt. De har inte bara fel. De säger och skriver medvetet saker som de vet inte är sant. De saknar inte intellekt; de saknar moral. Detta betyder i sin tur att man måste vara förberedd att inte bara bekämpa lögnaktighet utan även ondska–och detta är en betydligt svårare och mer vågad uppgift. Förutom bättre kunskap kräver det mod.
Som en anti-intellektuell intellektuell kan man förvänta sig att bli erbjuden mutor–och det är förvånande hur lätt vissa människor kan korrumperas: några hundra dollar, en trevlig resa, fotografering med de mäktiga och kraftfulla, är alldeles för ofta tillräckligt för att få folk att sälja ut sig. Sådana frestelser måste förkastas som föraktliga. Dessutom, när man bekämpar ondska måste man vara villig att acceptera att man antagligen aldrig kommer att bli ”framgångsrik.” Det finns inga rikedomar att se fram emot, inga storslagna befordringar, ingen professionell prestige. Faktiskt borde intellektuell ”berömmelse” betraktas med största misstanke.
Det är faktiskt så att, inte bara måste man acceptera att man kommer att bli marginaliserad av det akademiska etablissemanget, utan man måste även förvänta sig att ens kollegor kommer att försöka göra nästan vad som helst för att fördärva dig. Titta bara på Ludwig von Mises och Murray N. Rothbard. De två största ekonomerna och samhällsfilosoferna på 1900-talet var båda i själva verket inte accepterade och ej anställningsbara av det akademiska etablissemanget. Ändå, genom deras liv fogade de sig aldrig, inte ett dugg. De förlorade aldrig sin värdighet eller gav efter för pessimism. Tvärtom, ställda inför konstant motgång fortsatte de oförskräckt och till och med muntert, och arbetade med en ofattbar nivå av produktivitet. De var nöjda med att vara hängivna sanningen och inget annat än sanningen.
Den Naturliga elitens roll
Det är här som resterna av vad som är kvar av den naturliga eliten kommer in. Äkta intellektuella, som Mises och Rothbard, kan inte göra vad de gör utan den naturliga eliten. Trots alla hinder var det möjligt för Mises och Rothbard att göra sig hörda. De var inte dömda till tystnad. De kunde fortfarande undervisa och publicera. De kunde fortfarande vända sig till en läsekrets och inspirera folk med sina insikter och idéer. Detta hade inte varit möjligt utan stödet av andra. Mises hade Lawrence Fertig och William Volker Fund som betalade hans lön på NYU, och Rothbard hade Ludwig von Mises Institutet som stödde honom, hjälpte honom att publicera och marknadsföra hans böcker, och tillhandahöll det institutionella ramverk som tillät honom att säga och skriva vad som behövdes sägas och skrivas, och som inte längre kan bli sagt och skrivet inom den akademiska världen och det allmänna, statsdyrkande, etablissemangets media.
En gång i tiden, i den pre-demokratiska tidsåldern, när andan av jämställdhet ännu inte hade förstört de flesta människor med oberoende välstånd, oberoende sinnen och gott omdöme, togs uppgiften att stödja icke populära intellektuella upp av individer. Men vem kan i dessa dagar ensam ha råd med att anställa intellektuella privat, som sin personliga sekreterare, rådgivare, eller lärare till sina barn? Och de som fortfarande kan är oftare än inte djupt involverade i den alltmer korrupta storstatliga-storföretagande alliansen, och de för fram samma intellektuella kretiner som dominerar den statsdyrkande akademiska världen. Tänk bara t.ex. på Rockefeller och Kissinger.
Därför kan uppgiften att stödja och hålla sanningen levande om privat egendom, kontraktsfrihet och tillhörighet och icke tillhörighet, personligt ansvar, och bekämpandet av falskheter, lögner och ondskan i statsdyrkan, relativism, moral korruption, och oansvarighet, i dessa dagar endast tas kollektivt, genom att förena och stödja organisationer som Mises Institute, en oberoende organisation hängiven de underliggande värderingarna i den Västliga civilisationen, principfast och långt avlägsen, t.o.m. fysiskt, från maktens korridorer. Dess program med stipendium, utbildning, publikationer, och konferenser är inget mindre än en ö av moral och intellektuell anständighet i ett hav av perversion.
Säkerligen är varje anständig persons första skyldighet gentemot sig själv och sin familj. Han borde–på den fria marknaden–tjäna så mycket pengar han bara kan, för ju mer pengar han tjänar, till desto större nytta har han varit för sina medmänniskor.
Men det är inte tillräckligt. En intellektuell måste vara hängiven sanningen, oavsett om det betalar sig på kort sikt eller inte. På liknande sätt har den naturliga eliten skyldigheter som vida sträcker sig förbi dem själva och deras familjer.
Ju mer framgångsrika de är som affärsmän och yrkesmän, och ju fler som erkänner dem som framgångsrika, desto viktigare blir det att de föregår med gott exempel: att de strävar efter att leva upp till de högsta standarderna av moraliskt uppförande. Detta innebär att acceptera som sin plikt, ja verkligen som sin nobla plikt, att öppet och stolt stödja, och så generöst man möjligtvis kan, de värderingar man har erkänt som rätta och sanna.
De får tillbaka intellektuell inspiration, näring, och styrka, såväl som vetskapen om att deras namn kommer att leva för evigt som framstående individer som reste sig över massorna och gjorde ett bestående bidrag till mänskligheten.
Ludwig von Mises institutet kan vara en mäktig institution, en modell för återupprättandet av genuint lärande, och ett närstående universitet med utbildning och stipendium. Även om vi inte ser våra idéer triumfera under vår livstid kommer vi att veta och vara evigt stolta att vi gav allt, och att vi gjorde vad varje ärlig och nobel person måste göra.