Coase_working_2000sDet finns åtminstone två olika sätt att motivera varför äganderätten är viktig.

Det finns ekonomiska argument och det finns moraliska argument, varav de ekonomiska argumenten är de vanligaste i dagsläget. Det finns gott om erfarenheter som talar för att en stark äganderätt är den viktigaste förklaringen till att vissa länder har högre välstånd än andra. Det beror helt enkelt på att i ett samhälle med stark äganderätt så kan mer långsiktiga investeringar göras. Om man inte vet om man kommer att få skörda det man har sått, så är det bättre att äta upp utsädet – enkelt uttryckt.

Jag tänkte börja med att säga något om de rent moraliska argumenten, innan jag går in på ett ekonomiskt resonemang.

Rätten till egendom är en av de grundläggande så kallade negativa rättigheterna. Vid sidan av rätten till liv är rätten till egendom en av de rättigheter som jag tror att de flesta har en rent intuitiv känsla för – man får inte mörda och man får inte stjäla – helt enkelt.

Trots att det, som sagt, finns starka ekonomiska argument för en stark äganderätt så finns det även ekonomiska argument för kränkningar av äganderätten. Kränkningar som jag inte kan se är förenliga med min moraluppfattning. Det ska visa sig att dessa ekonomiska teorier bygger på en bräcklig grund och borde kunna avfärdas. Detta trots att de har belönats med det så kallade Nobelpriset i ekonomi.

Jag illustrerar med ett exempel:

Tänk dig en åker där det odlas vete. I nära anslutning till åkern byggs en järnväg som trafikeras av ånglok. Ånglokens skorstenar är konstruerade så att gnistor sprutar ut ur dem och dessa gnistor landar på bondens åker och gör att vetet brinner upp.

Ungefär såhär målar Nobelpristagaren Ronald Coase upp scenariot. Han ställer sig sedan frågan om det skulle bli olika konsekvenser om det (1) är olika ägare till järnvägsbolaget och veteåkern eller om det (2) är samma ägare.
Rent intuitivt känns det som att det ska spela roll, men inte enligt Coase.

Vi tänker oss att järnvägsbolaget, genom att bygga om skorstenarna på ångloken, kan förhindra gnistorna från att flyga iväg till åkern. Om järnvägsbolaget äger åkern så kommer de att investera i nya skorstenar bara om kostnaden för detta är lägre än (marknads)värdet på veteskörden.

Om åkern ägs av någon annan, en bonde till exempel, så ska det gå till såhär:

Bonden går till järnvägsbolaget och kräver ersättning för den nedbrända skörden. Om skadeståndet, som motsvarar marknadsvärdet på skörden, är lägre än kostnaden för att köpa nya skorstenar till loket så kommer järnvägsbolaget att ersätta bonden. Om skadeståndet är högre än kostnaden för nya skorstenar så kommer järnvägsbolaget att investera i nya skorstenar.

Det blir alltså exakt samma utfall av detta oavsett vem som har äganderätten till åkern. Detta är Coase:s teorem. Enklare uttryckt kan man säga att om två parter fritt får handla i en knapp resurs är resultatet av deras affär alltid oberoende av vem som råkade äga resursen från början.

Jag har två invändningar – ett ekonomiskt och ett moraliskt. Jag börjar med det ekonomiska.

Grundläggande inom den österrikiska ekonomiska skolan är teorin om att värden är subjektiva. Det är insikten om att olika människor värderar samma saker olika. Det är det som gör att handel kan förekomma.

Jag har en banan och du har ett äpple. Jag vill hellre ha ett äpple än en banan och du vill hellre ha en banan än ett äpple. Vi byter helt enkelt frukt och vi båda blir lyckligare av affären. Vi har alltså olika uppfattningar om värdet på bananen och äpplet. Om värdet av bananen och äpplet inte hade varit subjektiva utan fastslagna enligt en objektiv modell – ungefär som att en meter alltid är en meter lång – så hade vi aldrig genomfört bytesaffären. Om det – liksom – var en objektiv sanning att äpplen alltid är mer värda än bananer så skulle du ju inte vilja byta ditt äpple mot min banan.

Den här slutsatsen leder fram till att bonden som äger veteåkern värderar åkern högre än marknadsvärdet. För om han eller hon hade värderat åkern till marknadsvärdet så hade han eller hon ju sålt den för det priset. I princip kan vi säga att alla saker som vi äger värderar vi högre än dess marknadsvärde – för om så inte vore så skulle vi ju genast sälja de saker som vi värderar lika eller lägre än marknadsvärdet.

Hur mycket högre än marknadsvärdet vi värderar något är omöjligt för någon utomstående att säga. Min första leksak som jag fick när jag var liten har troligtvis ett marknadsvärde på ca 5 kronor. Men jag skulle inte sälja den ens för 1000 kronor, för det är det värde jag sätter på den. Så är läget just nu, men om jag befann mig i öknen utan vatten och med bara min första leksak i ryggsäcken och någon kom och erbjöd mig ett glas vatten i utbyte mot min leksak så skulle jag förstås värdera min leksak lägre än vattnet. Värdet på något är alltså både person- och situationsberoende.
Vi kan alltså inte veta vilket skadestånd för den förstörda åkern som verkligen skulle täcka den förlust som bonden anser sig ha lidit. Men vi vet att ett skadestånd som är likvärdigt med marknadsvärdet alltid är för lågt i förhållande till bondens subjektiva bedömning av åkerns värde.

Ett rimligare sätt att angripa problemet är att gå efter vem som ”var där först”. Om bonden hade köpt åkern innan järnvägen byggdes så köpte han en åker ”utan gnistor”. I så fall borde järnvägsbolaget ta med i kalkylen för sitt järnvägsbygge att de skadestånd som bonden kan komma att kräva kan bli hur höga som helst och därför ta med kostnaden för gnistfria skorstenar i kalkylen.

Om bonden köpte en åker som han visste, eller borde ha vetat, var föremål för gnistregn så har han ingen rätt att kräva skadestånd av järnvägsbolaget. Han var ju mycket väl medveten om vad han köpte och antagligen blev priset på åkern därefter. Om han känner sig lurad så är det säljaren av åkern, inte järnvägsbolaget han ska gå efter.
Så till den moraliska invändningen och här måste jag ta till ett väldigt drastiskt exempel. Det är nödvändigt för att visa på den moraliska tveksamheten i nobelpristagare Coase:s teori. Jag ber känsliga läsare om ursäkt redan nu.
Tänk dig en munk som levt i ett kloster utan sexuell kontakt med kvinnor i 30 år. Han överger plötsligt sin tro och kommer ut från klostret. Han är otroligt sugen på att ligga med en tjej. Han värderar en sådan övning otroligt högt. Han letar därför upp en prostituerad men hon vill inte ha sex med honom. Istället så våldtar han henne.
Hur ska man, enligt Coase, resonera här?

Enligt teorin är det rätt av munken att göra som han gör! Han ska dömas till ett skadestånd som motsvarar marknadsvärdet på den sexuella tjänst som den prostituerade i normalfallet säljer. Eftersom han tydligen värderar sexet högre än kostnaden (skadeståndet) så maximerar hans handlande både nyttan och effektiviteten i det ekonomiska systemet.

Exemplet visar hur viktigt det är att ha med sig de negativa rättigheterna och, iallafall, grundläggande moraliska värderingar när man diskuterar ekonomi.

De allra flesta håller med om att det inte är OK att slå ihjäl någon bara för att samhället tjänar på det. Men förvånansvärt många verkar tycka stöld av egendom är acceptabel om det ökar nyttan (ofta angående miljö) eller  effektiviteten (enligt något godtyckligt mått) i ekonomin.

Etiketter:

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>