Förstatligande saboterade Arbetsförmedlingen

afSociologen Roland Paulsen sammanfattar i Veckans Affärer sin nya bok om Arbetsförmedlingen med titeln Vi bara lyder.

Av sammanfattningen att döma verkar det vara en synnerligen intressant bok och ett arbete nästan i klass med den gamla sociologiska skolan.

Visserligen har staten, kapitalet och facket på många sätt saboterat den svenska arbetsmarknaden, vilket minskat antalet förmedlingsbara jobb och knappast gjort Arbetsförmedlingens uppdrag lättare. Men dessutom har Arbetsförmedlingen själv gjort sitt ursprungliga uppdrag omöjligt, vilket är vad boken handlar om. Roland Paulsen säger

Den fanns en tid då Arbetsförmedlingen främst ägnade sig åt förmedling av arbete.

Här är en sammanfattning av vad som skett.

1902 öppnades Sveriges första arbetsförmedling. Helsingborgs Stads Arbetskontor är Sveriges första arbetsförmedling. Förmedligen skulle vara en neutral mötesplats för arbetssökande och arbetsgivare – en princip som lever kvar än i idag. Lediga jobb förmedlas via tryckta regionala listor. (Källa Arbetsförmedlingen)

Alltså ett lokalt initiativ, ingen stat inblandad. Fram till förstatligandet 1948 var arbetsförmedlingarna regionala utan central samordning av kontoren.

1948 Tillkommer Arbetsmarknadsstyrelsen genom att Statens Arbetsmarknadskommission ombildas. Den 1 januari 1948 skapades Arbetsmarknadsverket för att omsätta den statliga arbetsmarknadspolitiken i hela landet. (AF)

Staten träder in för att hjälpa till… Men det brukar ta ett tag att förstöra något som fungerar.

Under närmare tjugo år efter andra världskriget brottades arbetsförmedlarna med ett problem som kan vara svårt att ens föreställa sig i dag: för många jobb…

”Så mycket jobb det fanns att erbjuda!” berättar en arbetsförmedlare som var verksam under sextiotalet. ”De lediga platserna var registrerade på kort som placerades i ’vaggor’, det vill säga kortlådor. Det var arbetsförmedlaren som föreslog vilka arbeten kunden borde söka. När det kom in någon som sökte kontoristjobb var det att bläddra i vaggan – de sökande fick inte själva ta del av informationen!”

En annan konstaterar att det var ganska enkelt att vara arbetsförmedlare under den här tiden.

Eller: ”att det var enkelt var väl en sanning med modifikation. Arbetsgivarna låg på ganska hårt och krävde att vi skulle ’gräva’ fram personal åt dem även om det inte fanns några lämpliga sökande att tillgå.”

De arbetssökande – vi talar alltså om de hypercurlade generationerna som nu går i pension – kunde å sin sida ställa krav som ”inte maskinskrivning”, ”arbetstid 10-14”, ”inte för långt från hemmet”.

Med tiden politiseras arbetsmarknaden och det blir sämre utbud på arbeten. Samtidigt ökar staten sin makt över AF och centraliseringen tilltar. Förmedlingen används i allt större grad som slasktratt för att realisera statens arbetsmarknadspolitiska ambitioner och öka ”sysselsättningen”.

Tre andra institutioner – Försäkringskassan, Migrationsverket och Socialförvaltningen – skickar nu ett aldrig så stort flöde av uteslutna individer rakt in på Arbetsförmedlingens kontor. Analysen som görs är följande: som sjuk, nyinvandrad eller fattig är ditt största problem att du inte har något jobb. Alltså är det till Arbetsförmedlingen du ska.

Det fungerar sådär, så den vanliga statliga åtgärden vidtas: Staten tar över för att ”hjälpa till”.

2008 Nya myndigheten Arbetsförmedlingen skapas. Den 1 januari ersattes Arbetsmarknadsverket av den nya myndigheten Arbetsförmedlingen. Länsarbetsnämnderna avvecklas. (AF)

Arbetsförmedlingen omvandlas till en statlig myndighet. Angeles Bermudez-Svankvist tar över rodret. Mer centralisering. Nu går det riktig utför. Större avstånd till riktiga företag och vanliga människor. Men att Arbetsförmedlingen får i uppdrag att sysselsätta svenska folket…

…skulle kunna uppfattas som helt i enlighet med den av alla riksdagspartier omhuldade ”arbetslinjen”. Problemet är bara att Arbetsförmedlingen varken primärt, sekundärt eller ens tertiärt ägnar sig åt förmedling av arbete i dag.

Vilket för oss till en annan sida av mysteriet. Om Arbetsförmedlingen inte bedriver förmedling av arbete, vad gör de då?

När en arbetslös går till Arbetsförmedlingen är det inte främst för att erhålla dess tjänster. Det den inskrivne möter på ett arbetsförmedlingskontor är något helt annat: myndighetsutövning.

Här finner vi mysteriets kärna. Arbetsförmedlingen har ett namn som inte återspeglar dess verksamhet. Arbetsförmedlingen är den institution som förväntas lösa världsekonomins kärnproblem. Arbetsförmedlingen är Sveriges minst omtyckta myndighet – även mindre populära myndigheter som Migrationsverket och Försäkringskassan framstår som klassens stjärnor i jämförelse.

Så fungerar det, kära läsare. Vill du sabotera en fungerande verksamhet så se till att omedelbums centralisera den, och allra helst omvandla den till statlig myndighet. Det finns en uppsjö av andra ursprungligen goda idéer som perverterats till statliga myndigheter och på liknande vis utvecklats till själva motsatsen av sitt ursprungliga syfte. Vad sägs om

  • Skolverket
  • Försäkringskassan – Med visionen ”Ett samhälle där människor känner trygghet om livet tar en ny vändning.”
  • Pensionsmyndigheten – Inrättad 1 januari 2010
  • Inspektionen för vård och omsorg – Inrättad 2013
  • Polismyndigheten – Ny sedan 1 januari 2015

Hur detta ska sluta är på förhand givet.

Paulsen inleder sin text med följande träffsäkra citat tagna från Flashback:

”Varje gång jag går hem ifrån Arbetsförmedlingen så fantiserar jag om att vända mig om, plocka fram kulsprutan och bara kötta ner allt och alla där inne.”

”Efterblivenheten vet inga gränser. Kanske fel tråd att gråta ut i men Arbetsförmedlingen är verkligen helvetet på jorden.”

Staten är i sanning efterbliven och inkompetent.

9 reaktioner på ”Förstatligande saboterade Arbetsförmedlingen”

  1. ”Så mycket jobb det fanns att erbjuda!” Och

    ”De arbetssökande – vi talar alltså om de hypercurlade generationerna som nu går i pension – kunde å sin sida ställa krav som ’inte maskinskrivning’, ’arbetstid 10-14’, ’inte för långt från hemmet’.”

    Tänk om det vore så idag, skulle vi då behöva några fackföreningar? Skulle vi ens behöva någon a-kassa? Med tanke på att det faktiskt finns oändligt antal jobb och det bara är priset som avgör, hur kommer det sig då att vi inte fixar en marknad där möjligheten att få jobb är det stora ”tryggheten” för alla?

  2. Min favorit när det gäller statliga slogans är skatteverkets: ”Vår vision är ett samhälle där alla vill göra rätt för sig”

    Låt det sjunka in.

    1. @Ante : Som vanligt så innefattar det naturligtvis inte politiker eller anställda på skatteverket. Frälset omfattas inte av vare sig juridiska eller moraliska påbud.

      1. @ Hans

        Nej, dessa påbud brukar oftast gälla vad Makten kallar ”småskuttare”!

  3. Simon Månskiöld

    Min erfarenhet av AF är nog den enskilt största faktorn som fick mig att tappa tron på socialstaten. Det finns inget skyddsnät. Det finns resurser lagda på hög du kan sluta häcken av dig för att kunna kränga ur byråkraternas händer. Orkar du inte det, så finns det ingen hjälp att få.

    Jag tycker vi ska ha socialhjälp, de allra flesta av oss har nog perioder i livet där vi inte själva kan lyfta oss i kragen och där våra närstående står maktlösa, men socialhjälpen får gärna lov att vara effektiv och inriktad på att faktiskt HJÄLPA de som söker sig till dem. Dagens system gör människor till pinnar i en statistik och inte mycket mer.

    1. Jag ogillar socialhjälp. Varje individ ska kunna samla på sig egna ekonomiska resurser så att socialhjälp inte behövs.

      Hur fungerar social hjälp via myndigheterna. Säg att du inte fungerar och vet exakt vad som kan hjälpa dig. Du begär hjälp. Tror du att du kommer att få hjälp med det du anser hjälper dig? Nej. Du kommer få den hjälp som socialtjänstemännen anser att du behöver. De vet bäst och du vet inte ditt bästa.

      Nyss nämnda har jag sett många gånger. Inte för egen del men jag har ideellt hjälp människor och deltagit i många samtal med socialen tillsammans med de personer som behöver hjälp. Vad gör då dessa personer som behöver hjälp i konfrontation med socialtjänstemännen. Jo, de blir först uppgivna och inser att de inte kommer att få någon hjälp som hjälper dem, men de kan få en viss ekonomiskt hjälp genom att lisma med socialtjänstemannen. Så länge tjänstemannen tror att deras ”profession” hjälper klienten matar de på med hjälp, pengar, bostad, utbildning osv. Bara ett enda bedrägeri från båda parters sida. Klienten vet om det till 100 %. Socialtjänstemannen mår bra på sin godhetsinsats och låtsas inte se bedrägeriet, eller förstår det inte ens.

      Det finns massor med ideella föreningar som hjälper människor och de fungerar långt mycket bättre än den statliga hjälpverksamheten, som enligt min uppfattning endast ger hjälp på sådant sätt att de anställda har ett jobb. För rättvisans skulle hjälper de nog säkert några individer, men det motiverar inte att de existerar.

      Har du lite egna pengar eller inga alls kan du alltid vända dig till en ideell föreningen. Har du sedan pengar kan du bidra till deras verksamhet och de skulle kunna göra bra mycket mer än staten någonsin skulle kunna göra. Och som brukas påpekas på mises.se kan man lämna pengar till sådan verksamhet. Man kan vara stödmedlem t.ex. Och gärna hjälpa till lite.

      Jag kan se en brist i att många människor inte själva kan förmå sig att spara. Det kan tänkas att man helt enkelt gör upp med sin arbetsgivare som tar undan pengar från lönen och förmedlar dem till sparande.

  4. Simon Månskiöld

    Göran: Missförstå mig rätt. Med ”effektiv socialhjälp” menar jag så långt från statlig sådan som man kan komma. Bara den existerar, men det ska vara upp till mig och de många andra som också ser detta behov att se till att dessa altruistiska organisationer existerar.

    Precis som du säger så var också min poäng att statliga organisationer aldrig levererar villkorslös hjälp utan endast belöningar efter korrekt beteende hos den sökande. Själv varit i den sitsen och jag blev utskälld av AF eftersom jag inte betedde mig önskvärt enligt dem.

    Staten kan inte idka välgörenhet. Bara människor kan göra detta. Varför vi behöver ta omvägen via byråkrati för att förmedla hjälp är obegripligt.

    1. Aha! Jag hänger med på det.

      I min lilla barnsliga ungdom levde jag med en föreställning att de som jobbar på arbetsförmedlingen hade ett nätverk bland företag. En dag upptäckte jag att det inte var så utan mer att de som jobbar där knappt vet vad ett företag är för något.

  5. Någon mer som tänk på att Arbetsförmedlingens logga ser ut som en snigel?
    En symbol för den långsamma byråkratin men även en symbol för den långsamma döden i ett maskineri som nästan stannat samt Kafkas slottet..

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *