Det uppstår ofta tillfällen där många personer måste enas om ett beslut, både i det privata och det offentliga. Att rösta om beslut har antagligen gjorts sedan mänsklighetens begynnelse. De två viktigaste aspekterna av beslut genom röstning är
(1) rösternas viktning och
(2) beslutens omfattning.
Punkt 1 innefattar frågan om vilka som får rösta emedan man kan säga att icke-röstberättigades röster viktas med noll. Huvudfrågan i punkt 2 gäller om privat egendom hos personer som inte vill vara med påverkas eller ej.
Några exempel illustrerar:
| Rösternas viktning | Besluten omfattar | |
| Aktiebolag | Röster i proportion till ägarandel i bolaget | Enbart den gemensamma egendomen aktiebolaget |
| Reskassan i klass 9A | En röst per elev | Enbart den gemensamma egendomen klasskassan |
| Kommuner 1862 | Män, kvinnor, bolag i proportion till betald skatt | Alla |
| Andra kammaren 1866 | En röst per fastighetsägande man med minimiinkomst (vid sekelskiftet ca var fjärde vuxen man) |
Alla |
| Andra kammaren 1909 | En röst per man som betalat sina skatter, är ostraffad och gjort värnplikt | Alla |
| Andra kammaren 1921 | En röst per man och kvinna som betalat sina skatter, är ostraffad, män måste gjort värnplikt | Alla |
| Riksdagsval idag | Allmän och lika rösträtt för alla vuxna män och kvinnor, inklusive kriminella | Alla |
Aktiebolaget och klasskassan är privata företag. Alla som är med i dem har själva gått med på att underordna sig beslutsordningen och rösternas viktning. Här finns ett explicit ”socialt kontrakt” som medlemmarna själva ingått. Den som inte vill vara med kan dra sig ur. I aktiebolaget får man fler röster om man investerar ett större belopp i företaget. Den viktigaste egenskapen hos dessa två företag är att utomstående inte påverkas av besluten. Om bolagsstämman beslutar att dubbla styrelsemedlemmarnas arvoden trots grav inkompetens så drabbar det ingen utomstående. Om klassresan går till Skövde istället för Barcelona så kan någon elev bli besviken, men den risken var en del av kontraktet. Dessutom gäller besluten bara den gemensamma egendomen som deltagarna frivilligt bidragit till men inte övrig privat egendom utanför överenskommelsen.
Alla de övriga exemplen är politiska. Det mest kännetecknande för dem är att besluten påverkar alla som bor inom våldsmonopolets territorium, oavsett rösträtt eller intresse. Till exempel drabbas barn ofta av politiska beslut av det som kallas familjepolitik och kan inte försvara sig. Politiska beslut genom röstning innebär därför ett systematiskt övergrepp på personer som inte skrivit på något kontrakt, som vill vara ifred, eller bara behålla sin egendom. Denna egenskap är konstant även om rösternas vikter varierat över tiden.
Kommunalvalen från 1862 är intressanta. De påminner om beslut i ett aktiebolag så tillvida att rösterna var proportionella mot den ”investering” man bidrog med till den gemensamma potten. Man kan hävda att en rösträtt som graderas efter ekonomiskt bidrag är mest rättvis. Problemet är dock, förutom att det inte är ett frivilligt företag, att även de som inte har någon röst drabbas av besluten. Praxeologiskt, utan att behöva ens behöva resa oss ur vår bekväma fåtölj, kan vi därför räkna ut att över tid kommer de med hög röststyrka att börja tillskansa sig mer privilegier och samt resurser från dem som har ingen eller låg röst. Det var också vad som skedde, varför kommunerna redan 1869 började införa maxbegränsningar i röststyrkan.
Med 1866 år representationsreform avskaffades den över 400 år gamla ståndsriksdagen. Efter jordreformer och den industriella revolutionen inbrott hade Sverige genomgått demografiska förändringar, stora grupper var inte längre representerade av något av de fyra stånden. År 1848 var revolutionernas år i Europa och kraven på representation från folk och liberaler var stora. Kung Oscar I kände av trycket. År 1866 infördes tvåkammarriksdagen. Ledamöterna i första kammaren tillsattes av landstingen och för att vara valbar fanns höga krav på förmögenhet. Till andra kammaren valde en del av allmänheten representanter, och valmanskårens urvalskriterier varierade över åren. Sverige har inte längre tvåkammarriksdag, men i Storbritannien finns ännu motsvarigheten över- och underhus, och i USA finns representanthuset och senaten. I riksdagshuset på Helgeandsholmen finns ännu de två kamrarnas salar kvar men används inte längre av riksdagen.
Från 1866 fick enbart en liten del av allmänheten rösta fram representanter till andra kammaren. Dagens läsare, hårt drillade i könskunskap, noterar omedelbart i tabellen ovan att det bara var män som fick rösta. Men det var inte allmän rösträtt för män då kraven på inkomst och förmögenhet var höga. Med tiden som välståndet i landet steg kvalificerade fler män för att få rösta, men kring sekelskiftet var det ännu bara ca en fjärdedel av alla vuxna män som var röstberättigade. I denna fas kan man praxeologiskt förvänta sig en samhällsutveckling som gynnade redan förmögna familjer på de mindre bemedlades bekostnad. En intressant fråga att fundera på är om detta på ett onaturligt sätt gynnade kapitalackumulation och därmed bidrog till accelererad ekonomisk tillväxt. Liksom i kommunalskattefallet ovan kan man hävda att det var rättvist att bara de som bidrog till skatteintäkterna skulle få rösta om hur skattemedlen skulle användas. Men återigen, beslut fattas i riksdagen som inte bara gäller skattemedlens användning, utan påverkar alla undersåtar. En stor fråga gällde värnplikten. De som kunde tvingas ut i krig ville naturligtvis vara med och bestämma över krigandet.
I den stora reformen 1909 utökades följaktligen rösträtten till alla män som gjort värnplikt och inte var kriminellt belastade. Krav på inkomst och förmögenhet försvann. Det är först nu man kan börja tala om lika rösträtt, då varje man hade en röst. Praxeologiskt innebar denna reform en stor förändring. Det tar inte lång tid för politiker att inse att de fattigastes röster är de billigaste att köpa, och att de köps effektivt med sociala program. Det har gjorts i alla tider. Vi kan därmed förvänta oss att börja se en omfördelning av välstånd från den rikare till den fattigare delen av befolkningen och de första fröerna till välfärdsstaten. Vid denna tid var ännu skatteuttaget lågt och det begränsade de praktiska möjligheterna till omfördelningspolitik.
Kvinnorna ville också vara med och rösta. År 1921, blott tolv år efter lika manlig rösträtt infördes även kvinnlig rösträtt. Den ofta utpekade orättvisan mellan mäns och kvinnors rösträtt var alltså inte särskilt långvarig. Till andra kammaren blev rösträtten nu både lika och allmän. Kvinnor fick rösträtt utan krav på värnplikt, så från 1921 var orättvisan till kvinnornas fördel. År 1922 togs kravet på värnplikt för män bort och då blev rösträtten helt allmän. Kriminella fick dock inte vara med och besluta om rikets utveckling förrän 1937.
Den kvinnliga rösträtten innebar en stor förändring. Låt oss för ett slag bortse från modern könsvetenskap och påminna oss om att i den riktiga världen är män och kvinnor i genomsnitt olika. Då kan vi praxeologiskt förvänta oss en annan utveckling av statsmaskineriet. Ilana Mercer pekade på forskning som gör gällande att den kvinnliga rösträttens införande i USA ledde till en mycket kraftig tillväxt i välfärdsstaten. Även i Sverige är skillnaden markant där kvinnliga röstare trivs bättre på vänsterkanten än män. Forskarna vågar sig inte riktigt på en teori om varför, men antyder att det kan bero på att kvinnor är rädda för att bli övergivna av sina män och själva behöva försörja barnen och därför röstar sig till trygghet i form av en stor välfärdsstat. I och med familjens sammanbrott förväntar de sig därför ännu större diskrepans mellan mäns och kvinnors röstande. Min egen teori är att kvinnor i medel är mer utrustade med moderskänslor vilka i praktiken omsätts i en vilja att vårda och ta omhand. Men medan viljan att vårda är till nytta i familjen, förverkligas den via politiken till en destruktiv välfärdsstat.
Eftersom demokratiska stater alltid växer blir allt fler av invånarna involverade i den icke-produktiva sektorn. Praxeologiskt kan vi förvänta oss att dessa kommer att rösta för ännu mer statlig tillväxt i en accelererande takt tills ekonomin slutligen stagnerar. Den utvecklingen borde kunna bromsas genom att bara ge rösträtt till dem som bidrar till statskassan, det vill säga de som arbetar i den produktiva sektorn. Den som är intresserad av att förlänga livet på den demokratiska staten borde därför argumentera för att alla offentliganställda fråntas sin rösträtt. Främst gäller det politiker, men även övriga som lever på skattemedel, som domare, poliser, militärer, övriga myndighetstjänstemän, lärare, sjukvårdspersonal i offentlig sjukvård.
Att i privata sammanhang rösta om beslut över gemensam egendom är oproblematiskt. Men ett politiskt system som bygger på röstning kan aldrig bli ”rättvist”. Dels för att det inte finns något objektivt mått på sådan rättvisa, men också för att det alltid finns möjlighet att oförtjänt rösta till sig frukten av andras arbete. Beroende på hur rösträtt och röstvikter fördelas får man olika förskjutning av välståndet i samhället. Emedan demokrati således innebär systematiskt förtryck av minoriteter måste det enligt normala etiska kriterier klassas som institutionaliserad mobbning och därmed dömas ut som ett omoraliskt system. Något att tänka på i valtider.
Systemet där antalet röster är proportionellt med inkomst eller huruvida man betalar skatt eller inte, skulle väl fungera om man har en stark konstitution som bestämmer vad som parlamentet får bestämma över (ex. hur hög skatten ska vara samt hur mycket av skatteintäkterna som ska gå på respektive militär och federal polis; domstolsväsendet försörjer väl sig i stort sätt självt). Eller?
Man har ju pratat om viktiga papper i podcasten och kontentan är att konstitutioner och alla andra påhittade hinder mot politiker aldrig har fungerat.
Blev lite förvånad att se att Rotbard argumenterade för att man faktiskt kan rösta:
”NEW BANNER: Some libertarians have recommended anti-voting activities during the 1972 election. Do you agree with this tactic?
ROTHBARD: I’m interested to talk about that. This is the classical anarchist position, there is no doubt about that. The classical anarchist position is that nobody should vote, because if you vote you are participating in a state apparatus. Or if you do vote you should write in your own name, I don’t think that there is anything wrong with this tactic in the sense that if there really were a nationwide movement – if five million people, let’s say, pledged not to vote. I think it would be very useful. On the other hand, I don’t think voting is a real problem. I don’t think it’s immoral to vote, in contrast to the anti-voting people.
Lysander Spooner, the patron saint of individualist anarchism, had a very effective attack on this idea. The thing is, if you really believe that by voting you are giving your sanction to the state, then you see you are really adopting the democratic theorist’s position. You would be adopting the position of the democratic enemy, so to speak, who says that the state is really voluntary because the masses are supporting it by participating in elections. In other words, you’re really the other side of the coin of supporting the policy of democracy – that the public is really behind it and that it is all voluntary. And so the anti-voting people are really saying the same thing.
I don’t think this is true, because as Spooner said, people are being placed in a coercive position. They are surrounded by a coercive system; they are surrounded by the state. The state, however, allows you a limited choice – there’s no question about the fact that the choice is limited. Since you are in this coercive situation, there is no reason why you shouldn’t try to make use of it if you think it will make a difference to your liberty or possessions. So by voting you can’t say that this is a moral choice, a fully voluntary choice, on the part of the public. It’s not a fully voluntary situation. It’s a situation where you are surrounded by the whole state which you can’t vote out of existence. For example, we can’t vote the Presidency out of existence – unfortunately, it would be great if we could – but since we can’t why not make use of the vote if there is a difference at all between the two people. And it is almost inevitable that there will be a difference, incidentally, because just praxeologically or in a natural law sense, every two persons or every two groups of people will be slightly different, at least. So in that case why not make use of it. I don’t see that it’s immoral to participate in the election provided that you go into it with your eyes open – provided that you don’t think that either Nixon or Muskie is the greatest libertarian since Richard Cobden! – which many people, of course, talk themselves into before they go out and vote,
The second part of my answer is that I don’t think that voting is really the question. I really don’t care about whether people vote or not. To me the important thing is, who do you support. Who do you hope will win the election? You can be a non-voter and say ”I don’t want to sanction the state” and not vote, but on election night who do you hope the rest of the voters, the rest of the suckers out there who are voting, who do you hope they’ll elect. And it’s important, because I think that there is a difference. The Presidency, unfortunately, is of extreme importance. It will be running or directing our lives greatly for four years. So, I see no reason why we shouldn’t endorse, or support, or attack one candidate more than the other candidate. I really don’t agree at all with the non-voting position in that sense, because the non-voter is not only saying we shouldn’t vote: he is also saying that we shouldn’t endorse anybody. Will Robert LeFevre, one of the spokesmen of the non-voting approach, will he deep in his heart on election night have any kind of preference at all as the votes come in. Will he cheer slightly or groan more as whoever wins? I don’t see how anybody could fail to have a preference, because it will affect all of us.”
http://archive.lewrockwell.com/rothbard/rothbard103.html
Kommentarer!?
Jag skulle vilja påstå att man är ansvarig för sina handlingar även om man är tvingad. Så Spooner och Rothbard ska skämmas.:)
Problemet för Rothbards utilitaristiska position är dessutom att de som vill avskaffa staten omöjligen kan veta vilket parti och politik som på bästa sätt uppnår det målet.
Det omoraliska i en handling står i proportion till den skada som handlingen orsakar. En handling som inte drabbar någon har jag svårt att se som omoralisk.
Att rösta drabbar inte någon i den meningen. Alltså har jag ganska svårt att säga att det är omoraliskt att rösta. Däremot är det kontraproduktivt om man är motståndare till politik.
Rothbards resonemang påminner också om Pascals trossats, att man spelteoretiskt sett borde tro på gud. Rothbard säger att man spelteoretiskt borde rösta på den man hoppas ska vinna.
Problemet med båda dessa resonemangen är att röstningen (eller tron på gud) inte bara handlar om det omedelbara resultatet. Det handlar också om en själv. Om man gör något i strid med sin övertygelse (till exempel röstar när man är övertygad om att politik är fel) så förlorar man sig själv.
Nja, jag vet inte riktigt hur jag ska tänka. Men jag tror inte på utopier. De är farliga. Även om vi skulle lyckas avskaffa staten så har inte vi inte uppnått något lyckorike. Människan måste fortfarande brottas med sina inre fiender. Kanske är det egentligen bäst att se pragmatiskt på situationen? Hur ska här och nu bäst hantera den statsform som man blivit påtvingad. Det bästa man kan göra tror jag att är leva utan staten så bäst man kan och tydligt visa sitt missnöje med statens övergrepp. Att rösta emot eller inte rösta alls kanske båda kan båda vara medel till detta. Det viktigaste tror jag är politiker ska känna sig rädda för folket att de aldrig kan känna sig trygga och därför inte vågar ställa till alltför mycket dårskap för vanligt folk.
Lyckoriket finns redan här och nu, ödslar man tid på den primitiva och kriminella fars som staten utgör så missar man det.
Jag tror att det enda sättet att motverka statens utbredning är korruption.
Sant, det är lätt att deppa ihop, när nu staten ska vara i vägen över allt, istället för att göra det bästa av sitt liv.