Det ”goda”, etatistiska hatet

Paulina Neuding gör oss alla en tjänst när hon i SvD pekar ut att det så kallade näthatet inte endast drabbar de moraliska klasskrigarna till vänster. Nej, faktum är att det finns en massa hat åt andra hållet också. Skillnaden är att de på vänsterkanten ofta har fördelen av att hysa standardåsikten på tidningsredaktionerna – de får betalt för att hata. Och nu verkar det inte längre som att hatet är ytterligare en manlig härskarteknik, utan det är lika mycket kvinnor som ”ger igen” (godtyckliga grupper som i den politiskt korrekta diskursen anses allmänt förtryckta kan förstås inte initiera hat, för de är ju per definition nedtryckta av allehanda strukturer och kan endast försöka hata/slå sig fria).

Så vem är det som egentligen är hataren? Enligt Uppdrag Granskning verkar det vara högermän, rasister och invandrarkillar kombinerat. Enligt Neuding & Co är det lika mycket åt andra hållet (jag har för min del aldrig ansett grupper som AFA, AntiFascistisk Aktion, vara fredliga hedersknyfflar). Så vari ligger de förtryckande strukturerna?

Svaret är ganska enkelt om man ser på det ur det perspektiv vi brukar anamma här på mises.se. Och det är uppenbarligen helt omöjligt att se om man befinner sig i den politiska diskursens ständiga gnäll om vilken grupp som bräcker de andra i att vara förtryckt, härskad och underställd. Faktum är att hatarna och de som utsätts är etatister, samt att dessa etatister får mer eller mindre panik när den ”andra sidan” får för mycket utrymme i det ”offentliga samtalet”. Högeridioter ger sig på vänsterkvinnor som uttalar åsikter som direkt inskränker eller hotar de förras ställning. Och vänsteridioter drar sig inte för att ge sig på den höger som ibland får en syl i vädret i media.

Det handlar om makt och inflytande, precis som feministerna hävdar. Men det handlar om makten och inflytandet över det formella, fysiska och ”goda” våldet. Det är en strid om vem som ska få det moraliska uppdraget att köra ned sin åsikt i de andras strupar – med hjälp av statens ”goda” våldsmaskineri. För både de som hatar och de som drabbas är mycket klara över vad de anser att staten ska göra – och att den ”andra sidan” därigenom ska lära sig sin plats.

”Hatet” är förvisso otrevligt, osunt och skadligt. Men det är vad det statliga systemet i grund och botten bygger på. Så vem är förvånad mär det bubblar upp till ytan utan att gömma sig bakom offentlig retorik? Endast en etatist är förvånad. Och så får vi en moralpanik över de hemskheter som de annars förlitar sig till men utan att kalla det vid dess rätta namn. Man får inte säga vad det är vi håller på med, för det kan förgöra illusionen – och då mister vi vår påstådda godhet. Det är ingen överraskning för en sann libertarian att etatister träter – eller att de träter med omoraliska och våldsamma metoder. Det är deras signum. Endast de själva är överraskade när de ser sig själva i spegeln och bilden återges utan smink.