Joakim uppmärksammar mig på Peter Wolodarskis söndagskrönika i DN. Andemeningen i artikeln är tröttsamt okunnig: den amerikanske presidenten Herbert Hoover var en frimarknadsvän utan dess like vilket ”förvandlade en svår nedgång till en social, ekonomisk och politisk katastrof”. Så kan det gå när inte staten lägger sig i! Det var istället Roosevelt med dennes New Deal som klarade biffen och räddade världen, möjligen med lite hjälp av ett världskrig för tillväxt.
Det är i alla fall vad myten säger. Och den upprepas gärna av keynesianer, som givetvis tar tillfället i akt att visa att allt annat än keynesiansk stimulanspolitik gör att ekonomin helt enkelt rämnar, vi förfaller till våra ”animal spirits” och hela världen faller i kaos.
Men nu råkar det vara så att det gång på gång skrivits om just Hoover och den bild som ges av honom. Faktum är att man bortom alla rimliga tvivel visat att han – myten till trots – var långt ifrån en laissez-faire-president. Det finns t o m citat från den efterträdande New Deal-regimen om att de egentligen inte behövde göra så mycket – för Hoover hade redan gjort en hel del av det man ville åstadkomma.
Detta struntar såväl Wolodarski som medias favorit-keynesianer (Brad DeLong, Paul Krugman, osv) i, för det passar liksom inte i den oerhört simplistiska bild man vill ge. Man kan helt enkelt säga att Wolodarski ljuger sina läsare rakt upp i ansiktet och sprider dessa lögner som propaganda. En enkel googlesökning hade visat hur fel han har. Men detta är kanske alltför mycket begärt av modern journalistik.
För mer om den verkliga Hoover, se t ex: Herbert Hoover: Father of the New Deal av Steve Horwitz, The Myths of the Interventionists av Steve Horwitz, Great Myths of the Great Depression av Larry Reed, Herbert Hoover and the Myth of Laissez Faire av Murray Rothbard. Man kan också läsa om detta i Wall Street Journal: Five Myths About the Great Depression: Herbert Hoover was no proponent of laissez-faire.
Notera att detta endast är ett axplock. Det finns mycket mer. UTFG, som de säger.
Vissa myter dör långsamt, särskilt sådana som kontinuerligt används som politiska moralfloskler. En mycket destruktiv myt i detta fall också.
Peter Wolodarskis har skrämmande dålig kunskap om den stora depressionen. Man kan hoppas att hans ”medicin” att strunta i budgeten och att börja trycka papperspengar för att råna sparpengarna från folk inte får genomslag i Sverige.
Ett guldcitat från finansminister mellon måste jag säga:
Krisen ”Den kommer att rena systemet från allt ruttet. Höga levnadsomkostnader och lyxliv försvinner. Människor kommer att arbeta hårdare, leva ett mer moraliskt liv. Värderingarna anpassar sig och de företagsamma plockar upp spillrorna efter de mindre dugliga.”
Extra dåliga citat från Peter:
”1930-talet rymmer några av den ekonomiska historiens mest avgörande lärdomar: den centrala roll som staten spelar vid en finansiell kris, vikten av att centralbanker aktivt motverkar stora nedgångar”
”Vilket ansvar har överskottsnationer mot de skuldsatta? ”
Inte mer än vad än sparare har bredvid en man som lånar och spekulerar som en galning.
”Precis som en gång guldmyntfoten låste fast de deltagande nationerna, bakbinder medlemskapet i euron flera av krisländerna”
Ja gyldmyntfoten låste verkligen fast politikerna att hålla fingrarna från sedelpressarna.
”Att tillåta underskott i ett sådant läge är tvärtom vad de ledande nationalekonomerna lärt ut de senaste 75 åren.”
Han menar de nationalekonomerna som tillfredställer staten och som därmed blir kallad ledande.