När jag studerade till civilekonom i mitten av 1990-talet hade jag en professor i finansieringsteori som på största allvar hävdade att man alltid ska investera precis motsatt till sin bankmans råd. Faktum var att denna professor hade flera detaljerade exempel över hur han själv gick till sin bankman för investeringstips – för att sedan göra precis tvärtom. Och det gick nästan alltid bra, om man får tro hans egen utsago.
En av anledningarna till att det är långt ifrån bara nämnda professor som har denna erfarenhet visades på SvD Näringslivs webbplats. Där fick läsarna chatta med Jens Magnusson, ”välfärdsekonom” på SEB, om allehanda sparandeformer, investeringar osv. Så här kan det se ut då:
Fråga: Om jag har en större bostadsrätt i Stockholms innerstad, som idag är belånad till cirka 60 procent. Är detta en bra pensionsförsäkring om jag går i pension om 15 år?
Svar: Ja, det tycker jag. Det är en trygghet att ha en bostad som är värd mer än man har i lån. Samtidigt är det inte alldeles lätt att leva på de tillgångar man har i form av en fastighet och de flesta har ju trots allt ett pensionssparande för att leva av pengarna. Har man då allt sitt sparande i en fastighet behöver man antingen sälja den för att få loss pengar eller börja belåna den igen när man går i pension. Det är för de flesta fullt möjligt men det är också beroende av hur fastigheten är värderad när du går i pension och vilka regler och förhållanden som i övrigt råder på lånemarknaden. Mitt tips är att lägga mycket krut på amortering så länge man har höga lån men att sedan sprida sitt sparande mer, både för att få chansen till högre avkastning och för att säkerställa att man har lättillgängliga pengar när man ska börja använda dem.
Detta är intressant. Och det är intressant främst om vi bortser ifrån det rätt banala uttalandet att det är ”en trygghet” att ha mer tillgångar än skulder (!) och bortser ifrån att välfärdsekonomen uppenbarligen tolkar frågan som att frågeställaren inte har andra tillgångar eller källor till pension än just bostadsrätten (men tydligen har obegränsat med pengar just nu). Vad är rekommendationen? Jo, att ”lägga mycket krut på amortering så länge man har höga lån” men att annars investera i allt möjligt annat.
Min gamle professors ord låter rimliga: gör precis tvärtom. Och faktum är att det framstår som ganska klokt. Inte minst som välfärdsekonomen uppenbarligen tycker att det är en god strategi att både amortera av lånen och investera en massa pengar i annat. Jag antar att hans kunder brukar ha obegränsat med pengar – för de allra flesta är det ju avvägningen mellan alternativen som är det viktiga just för att man inte har obegränsat med pengar.
Motsatsrådet blir alltså: amortera inte på lånet utan låt det vara – men se över vilka andra investeringar (om några) du vill göra. Hur låter det?
Ur ett österrikiskt perspektiv låter det ju inte helt fel. Faktum är att vi ”tack vare” keynesianernas framfart kan räkna med ganska hög inflation framöver. Det gäller också i Sverige, som visserligen är beroende av omvärlden – men som också har en finansminister som av någon obegriplig anledning är ”mycket glad” när valutan nedvärderas. Hög inflation innebär att det reella värdet på lånet minskar samtidigt som det nominella värdet på fastigheten ökar. Ganska precis som på 1980-talet, alltså, då man i realiteten fick låna pengar gratis av bankerna för att investera i fastigheter som dagligen gick upp i värde. Det låter som en ganska bra pensionsförsäkring i mina öron: luta dig tillbaka, gör ingenting – och casha in vinsten.
Alternativt kan man följa ”expertens” råd och amortera av lånet innan det blir billigt (och dessutom med dyra pengar intjänade nu) och därmed samtidigt undvika skatteavdrag för räntekostnader. Låter som dubbel olycka.
Jag håller mig till min gamle professors råd. Mina bankmän har alltid sagt till mig att det är ”dumt” att investera i guld, för det är både säkrare och ger bättre utdelning att investera i aktier och fastigheter. Tja, jag är rätt nöjd med att det lilla guld jag har är köpt för $450/toz och är värt $1,600/toz. Mina aktiefonder i det påtvingade pensionssparandet, däremot…
Pingback: Amortera, nu!
Det handlar väl om att vara försäljare snarare än om att försöka beskriva tillvaron objektivt. Nån som ägnar hela dagarna åt att maximera försäljningen av ”fondprodukter” och liknande är förstås mycket mer kunnig om den försäljningssituationen än vad nästan alla kund som bara ändrar sitt sparande/lånande då och då är. Dig skulle försäljaren hastigt ignorera när han inser att hans taktik inte funkar där, för att istället leta upp ett lämpligare kund.
Ditt inlägg påminner mig förresten om en professor i finansiell ekonomi som jag hade, som (tyvärr i andan av ”rational market hypothesis” om att lönsamhet är omöjlig snarare än någon verklig ekonomisk teori) läste högt ur en av SEB:s fond-broschyrer om att SEB-fonden si-och-så har *sålt* HM-aktier därför att de förväntar sig en korrektion efter den tidigare kursuppgången. Och sen vände han blad och läste om nästa SEB-fond som *ökat* sitt innehav av HM-aktier med den lovande fortsatta expansionen som motivering. Där fick din professor lite mothugg, för hur definierar man ”tvärtom” när banken själv gör både och inte? 🙂
Bra fråga, Egensinnig! Det är väl precis det som är problemet – banken vet inte och gissar alltså bara. Därför kan olika fondförvaltare se olika saker. Men det betyder inte att din bankman nödvändigtvis säger både och… 😀
”Motsatsrådet blir alltså: amortera inte på lånet utan låt det vara – men se över vilka andra investeringar (om några) du vill göra. Hur låter det?”
Låter som en helt klockren strategi! Är du student kan jag dessutom tipsa om det mycket förmånliga CSN-lånet. Ger en fin hävstång i portföljen till mycket låg räntekostnad.