Detta är del två i serien om ränta och penningmängd.

I första delen Ränta och penningmängd kom vi fram till slutsatsen att om penningmängden är konstant eller förändras mycket långsamt kommer marknadsräntan bli lika med den naturliga räntan, vilken sätts av samhällets sammantagna tidpreferens. I och med att denna ränta är en tröskel för nya investeringar kommer individernas sammantagna tidpreferens bestämma ekonomins tillväxttakt. Självreglerande, elegant och helt utan behov av fixare.

Politiker föraktar det naturliga, varför de inte nöjer sig med den ynkliga ekonomiska tillväxt som deras undersåtar föredrar. De vill ”stimulera” till investeringar och öka tillväxten till onaturliga nivåer. Det görs genom att trycka ner marknadsräntan under den naturliga räntan, vilket lockar till nya investeringar och ”tillväxt”. Eftersom politik inte kan skapa välstånd bör man genast misstänka att denna fixade tillväxt inte är gratis, utan antagligen något som i vanlig ordning stulits från något annat ställe.

Att hålla marknadsräntan under den naturliga räntan kräver enligt slutsats från del 1 att man kontinuerligt ökar penningmängden, det vill säga att man skapar inflation. Tillväxten fixas alltså genom att man kontinuerligt stjäl resurser från änkor, faderlösa, framtida pensionärer, sparare och andra sena mottagare av nyskapade pengar, och istället sätter deras resurser i händerna på dem som politikerna vill gynna.

Penningmängdsmått

Penningmängden består enkelt uttryckt av två delar. Den ena delen är fysiska pengar, alltså vanliga hederliga kontanter. På den gamla goda tiden utgjordes fysiska pengar av varupengar i form av till exempel guld eller silvermynt. Idag utgörs de fysiska pengarna av riksbankspengar i form av papperslappar och billig plåtmetall. Mängden av fysiska pengar kallar vi M0 (M-noll). Den del av M0 som inte är inlåst hos bankerna utan finns hos ”svensk allmänhet” kallar vi M0:SA.

Svensk penningmängd i februari 2012 (miljarder SEK)

M0 M0:SA M1 M2 M3 Monetär bas Belopp
Sedlar och mynt i bankers kassa och utlandet X X 7
Sedlar och mynt hos svensk allmänhet X X X X X X 87
Avistainlåning hos banker X X X 1501
Kort inlåning hos banker X X 565
Repor, korta räntebärande värdepapper X 254
Bankers inlåning i Riksbanken X 23
Bankers innehav av Riksbankscertifikat X 0
Penningmängd 94 87 1588 2153 2407 117

(Källa: SCB Finansmarknadsstatistik)

Den andra delen av penningmängden är de elektroniska pengar som banksystemet på statlig licens tillverkar när de skapar krediter i fractional-reserve systemet. Detta är pengar som bara finns i elektronisk form på kundernas avistakonton (exempelvis lönekonton). Om vi lägger ihop mängden fysiska pengar hos svensk allmänhet med alla elektroniska kontosaldon får vi penningmängdsmåttet M1. Genom att lägga till ytterligare komponenter som är successivt mindre penningmässiga får vi de större måtten M2 och M3. Bankerna har konto hos Riksbanken. När de får in pengar från allmänheten kan de välja att förvara dem inlåsta i eget valv, eller lagra dem hos Riksbanken. Den monetära basen är M0 utökat med de pengar som bankerna förvarar åt kunderna hos Riksbanken.

När vi tittar på svenska förhållanden så ger M0 och M1 en bra bild över vad som pågår. Banker skapar kreditpengar genom att låna ut pengar som kunderna satt in på sina avistakonton. Vi går inte här in på detaljerna utan konstaterar bara att när röken lagt sig innebär detta förfarande att de skapat pengar ur intet. Tar vi kvoten mellan avistainlåning och M0 ser vi att de kommersiella bankerna är en väloljad penningpress. Vi ser att de skapat 1501/94=16 gånger så mycket pengar som Riksbanken!

Av kundernas pengar förvarar de kommersiella bankerna 7 miljarder i sin egen kassa, och 23 hos Riksbanken. Det innebär att om deras kunder tar ut (7+23)/1501=2,7 procent av sina avistatillgångar måste bankerna nödlåna av Riksbanken till reporänta+0,75 procent. Mer om reporäntan i del 3 i denna serie.

Följande graf visar hur M0 och M1 förändrats.

M1 har ökat duktigt de senaste femton åren och vi ser att det är de kommersiella bankerna som ordnat kalaset. Man skulle härav kunna få för sig att Riksbanken är en oskyldig och ansvarsfull inflationsbegränsare. Glöm det. Snart nog ska vi sätta tänderna i Riksbanken och reda ut skuldförhållandena.

Som parentes köpte jag hus år 2000. På basis av husförsäljningar i grannskapet uppskattar jag att husets marknadsvärde har fördubblats sedan dess. Intressant nog har också M1 ganska precis fördubblats från 800 till 1600 under samma tid. Det är inget bevis, men ett litet indicium på att de ekonomiska lagarna verkar gälla: dubbel penningmängd, dubbelt pris.

Hade jag köpt huset kontant hade värdeökningen inte varit särskilt imponerande eftersom de flesta andra priser, till exempel bensin också gått upp sedan dess. Men eftersom jag finansierat huset med lån (hävstång) skulle jag kunna göra en reell vinst om jag sålde det idag. För denna profit kan jag, och alla andra lånare, tacka änkor, faderlösa och ett inflationistiskt banksystem.

Låt oss flytta blicken till det stora landet i väster och se hur förhållandena är där. Till att börja med tittar vi på hur penningmängderna definieras. Enligt denna tabell i Wikipedia motsvaras Sveriges M0:SA av deras M0. Och vid en första anblick ser Sveriges M1 ut att motsvara deras M1. ”Demand deposits” betyder ju avistainsättningar. Följande graf visar hur deras penningmängder utvecklats över tiden.

Den blå kurvan benämnd BASE är den amerikanska monetära basen, det vill säga ungefär M0. Den röda kurvan visar M1. Det ser ut som att M1 hållit sig ganska stabilt på bara ungefär dubbla BASE. Vad är det för fel på amerikanska banker? Gillar de inte att göra pengar?

Förklaringen är att en stor andel av det som ingår i svenska M1 av amerikanerna istället bokförs i M2. Amerikanska M2 innehåller nämligen ”savings deposits”, vilket i strikt mening inte är avistakonton utan sparkonton eftersom insättningar på sparkonton egentligen inte kan hämtas ut när som helst. I realiteten är det dock under normala omständigheter väldigt lätt att flytta pengar från sitt ”savings account” till sitt ”checking account” (demand deposits) varifrån man sedan betalar sina räkningar. Det svenska M1 är mer likt det amerikanska M2 än det amerikanska M1. När vi undersöker förhållanden i Sverige kommer vi för det mesta hålla blicken på M1, men när vi undersöker USA kommer vi huvudsakligen se på M2.

Kvoten mellan amerikanska M2 och BASE har legat ungefär konstant på 8 ända fram till 2008 (se gröna kurvan). Det innebär att M2 har ökat i samma takt som BASE sedan 1995. Om vi istället ser på den svenska grafen upptäcker vi att M0 varit ungefär konstant sedan 1998 har (efter 2008 till och med avtagande) medan M1 har ökat kraftigt från 600 till 1600 miljarder. Att amerikanska M2 varit konstant i förhållande till den fysiska penningstocken medan svenska M1 ökat kraftigt mot den svenska penningstocken har sin förklaring i de två olika metoder varmed ränta manipuleras i USA och i Sverige.

Många europeiska österrikare har läst mycket av den amerikanska litteraturen, till exempel Rothbards ”What has government done to our money” och är därför mer bekanta med det amerikanska systemet än de europeiska. Här ska vi försöka reda ut begreppen. Men först en genomgång av the American way.

Räntemanipulation med kassakrav

Amerikanska banker har kassakrav på cirka tio procent. (Se denna artikel för en uppfriskning om kassakvot.) Det innebär att en amerikansk bank får skapa kreditpengar ända tills bankens kassakvot kommer ner till tio procent. Därefter måste den stoppa tryckpressen. Om en kund sätter in 10 dollar kan banken skapa ytterligare 100 dollar i krediter. Detta är en förenklad beskrivning, för i praktiken lånar banken kanske ut 9 av de 10 insatta dollar, och när dessa pengar hamnar hos en annan bank lånar denna ut 8,10 osv. Efter några veckor har insättningen om 10 dollar i denna process växt till 100 kreditdollar. Om en kund istället tar ut 10 dollar går processen baklänges och 100 dollar krediter i måste dras in och destrueras.

Under normala omständigheter vill banker skapa så mycket kredit det bara går. Det är ju gratispengar som de får ränta på. Det innebär att kassakravet inte bara blir en hypotetisk utan en verklig gräns på kreditexpansionen. Bankernas strävan efter vinst gör att penningmängden uppför sig likt en gas som expanderar och fyller ut allt tillgängligt utrymme, där utrymmet bestäms av kassakravet.

När staten vill sänka räntan vidgar den bara expansionsutrymmet. De nya krediter bankerna då producerar kommer att bjudas ut till lån och därmed kommer räntan sjunka. Rent tekniskt finns två olika sätt för staten att åstadkomma önskad kreditexpansion.

Det ena sättet är att sänka kassakravet till exempelvis 9 procent. Inom kort kommer banksystemet blåsa upp penningmängden tills man nått den nya gränsen som sätts av det nya kassakravet.

I praktiken brukar man inte reglera räntan genom att ändra kassakraven. Man använder istället en metod där staten utökar den monetära basen, det vill säga skjuter in nya fysiska pengar i ekonomin. Rent praktiskt går det till så att Federal Reserve trycker upp nya pengar och köper något för dem i vad som kallas Open market operations. Egentligen spelar det ingen roll vad de köper, det är bara en bokföringsfråga. De skulle kunna köpa en skrotbil för 10 miljarder och föra upp som tillgång i balansräkningen. Oftast köper de dock statsobligationer, vilket i akademiska kretsar brukar anses vara bättre än skrot. Under senare år har FED har också haft vänligheten att köpa upp och befria bankerna från en mängd dåliga bostadslån som besvärat deras böcker. Oavsett vad FED köper kommer nya pengar ut i ekonomin, studsar runt i systemet, från bank till bank, och i den tidigare beskrivna processen kommer bankerna nu blåsa upp penningmängden ytterligare genom att skapa nya krediter tills de pengar som staten injicerade i systemet utgör 10 procent av de nya bankkrediterna.

I den första metoden påverkas inte FEDs balansräkning eftersom centralbanken inte själv deltar i processen. I den andra metoden kommer FEDs balansräkning att svälla eftersom FED utökar sin balansräkning med nya tillgångar (skräp) och skulder (pengar).

I grafen ovan syns tillväxten i BASE, vilket visar att staten ökat den fysiska penningmängden på just detta vis. Det syns också hur banksystemet mycket riktigt expanderat M2  samma takt så att M2/BASE hållit sig fint på 8. Grafen nedan visar BASE uppförstorat. Mellan 1984 och 2008 har den monetära basen ökat från 200 till 800, vilket är en tillväxt på 6 procent per år.

Sedan hände något under krisens år 2008. Det var då Ben Bernanke räddade världen. Det gjorde han genom att ”stimulera” ekonomin med en injektion av en enorm dos fysiska pengar. Desperat chockterapi är en passande benämning. Han lyfte BASE från 800 miljarder dollar till det dubbla på nolltid. Tanken var nu att bankerna, när staten hade gjort sin del, skulle ta vid och skapa kredit till låg ränta en masse. Som de alltid brukar göra. I normala tider.

Problemet var att det inte var normala tider längre. Kreditproduktion är riskabelt, eftersom banken alltid löper risk att dess kunder kommer och vill ha ut krediten i fysiska pengar, vilket en kreditproducerande bank aldrig har tillräckligt av. Risken ökar när somliga av bankens kunder inte kan återbetala sina lån. Det sista banken vill göra då är att producera ännu mer kredit och öka sin riskexponering ytterligare. Blir det riktigt illa tycker banken till och med att en kassakvot på tio procent är alltför riskabel och den kommer dra in krediter för att höja sin kassakvot i ren självbevarelse. Myndighetskravet på tio procent kommer inte längre att utgöra en verksam gräns.

Sådan var situationen 2008. Det ledde till att bankerna inte utnyttjade de pengar staten injicerade i ekonomin som bas för nya krediter. Den mängd baspengar banksystemet har tillgodo att använda som bas för att skapa krediter kallas överskottsreserver, eller excess reserves. Normalt är banksystemet så ivrigt att skapa krediter att överskottsreserverna är noll. Grafen ovan visar att i stort sett inga av de pengar staten ökade basen med nyttjades för kreditproduktion. De hamnade alla som excess reserves. Och där ligger de än idag.

Under 2010 och 2011 ökades den monetära basen ytterligare och den är nu 3,5 gånger så stor som under 2008. Den dag bankerna använder dessa överskottsreserver för kreditproduktion kommer amerikanerna få uppleva en imponerande prisexplosion!

I det svenska banksystemet finns inga kassakrav, istället används reporänta som styrmedel. I del tre av denna artikelserie kommer vi titta på hur Riksbanken manipulerar räntan i det svenska banksystemet.

Kommentera på bloggen.

Etiketter: , ,