Många får smak för österrikisk ekonomi efter att ha läst Rothbards What Has Government Done to Our Money, eller liknande. Där förklaras hur staten och bankväsendet i symbios, med legaliserat systematiskt bedrägeri, förstör samhällets pengar. Effekten blir den välbekanta ekonomiska berg-och-dalbana vi är så vana med, vilken i slutändan uppgår i ett färgsprakande monetärt ka-boom. Men den som efter dessa böcker försöker tillämpa sina nyvunna insikter på europeiska banker inser snart att det fattas något i begreppsapparaten. För att bättre förstå bankväsendet i Europa är det bra att komplettera dessa böcker en aning.

Vad är en bank?

Mycket av världens elände orsakas av att begreppet bank har blivit luddigt. Det blandar samman två helt olika verksamheter: depositionsbank och lånebank. En kort sammanfattning av skillnaderna följer.

Depositionsbank Lånebank
Verksamhet Penningförvaring Penningförmedling
Kontotyp Avistakonto Sparkonto
Uttag Avista (omedelbart) Efter kontraktsmässigt bestämd tid
Betalning Insättare betalar avgift Insättare får ränta
Risk Likviditet (vid bedrägeri) Kreditförlust
Riskmått Kassakvot Kapitalkvot

En depositionsbank förvarar pengar (t.ex ädelmetall) i bankvalv och som förvaringsbevis utfärdar banken penningsubstitut (sedlar) eller elektroniska banksaldon. Eftersom kunderna har rätt att hämta ut sina förvarade pengar avista (”mot uppvisande”, vilket innebär närsomhelst) får inte depositionsbanken låna ut kundernas pengar om den inte vill riskera att bli avslöjad med byxorna nere.

En lånebank å andra sidan har två typer av kunder: insättare och låntagare. Den förmedlar insättarnas och aktieägarnas sparkapital till låntagare i form av lån. Ett lån löper under en viss bestämd tid, till exempel ett år. Hos lånebanken kommer pengarna in genom en lucka och går ut genom nästa, den förvarar därför inga stora penningbelopp och behöver inget valv. Lånebankens utmaning är att hitta kreditvärdiga låntagare. Den måste tidmässigt matcha utlåning med inlåning, så att lånen betalas tillbaka innan dagen då sparkunderna enligt insättningskontraktet har rätt att ta ut sina pengar.

Om bankerna skötte sina affärer korrekt och moraliskt som ovan beskrivits vore dessa rörelser lika nyttiga, glamorösa och ofarliga för allmänheten som vilken glasskiosk som helst. Problemen uppstår då depositionsbankerna börjar extraknäcka som lånebanker genom att låna ut kundernas pengar, och profitera inte bara på avgifter utan även på ränta. När de gör detta utsätter de sig omedelbart för risk att bli avslöjade i sitt bedrägeri, vilket brukar leda till bankrusning. I och med att depositionsbanken lånar ut kundernas depositioner producerar den kreditpengar (Mises: circulation credit) vilket leder till att penningmängden i samhället ökar.

Kassakvot

En hederlig depositionsbank är en som behåller alla sina kunders pengar i valvet, precis som den lovat. Pengarna i valvet kallas ibland reserver efter engelskans reserves. Det är ett förvirrande ord för det kan leda tankarna till någon slags buffert som banken kan använda i knepiga tider, som ett reservdäck. Icke så, reserverna är de medel bankens kunder anförtrott till förvaring. Ett vanligare ord på svenska är kassa. För en depositionsbank definierar man kassakvoten R (reserve ratio) som

R=C/D

där C är kassan och D är avistadepositioner, det vill säga banksedlar eller elektroniska saldon. Då en hederlig bank förvarar alla depositioner i valvet blir C=D, vilket ger R=C/D=D/D=1. Detta kallas full reserve banking. En tjyvaktig depositionsbank har däremot C<D vilket ger R<1. Då säger man att banken ägnar sig åt fractional reserve banking.

(Pris utlyses härmed till den som hittar en bra svensk översättning av dessa engelska utryck. På mises.se försöker vi vårda det svenska språket.)

I vår moderna tid av finansiellt sofisteri finns det ingen bank som har fullständig kassa, de är alla tjyvaktiga i detta avseende. ”Annars kan man ju inte tjäna pengar” och ”det skulle inte finnas tillräckligt pengar att låna” hävdar de. Nonsens på styltor, som Walter Block brukar säga. Det vore samma logik som om en penningförfalskare ursäktade sig med att ”annars har jag inte råd att äta”.

I Sverige cirkulerar idag cirka 100 miljarder kronor i sedlar och mynt. Ovanpå detta har bankerna producerat elektroniska kreditpengar till ett belopp som är femton gånger större! Försök förklara för en lekman, att när han lånar till sitt hus så producerar banken dessa pengar elektroniskt åt honom ur tomma intet. Man får en förvirrad blick till svar. Han trodde i sin enfald att han fick låna pengar som någon sparsam insättare hade lånat till banken. Påpekar man samma sak för en banktjänsteman får man nästan alltid samma sorts förvirrade blick till svar. Bara ett fåtal av dem begriper vad de sysslar med, och dessa brukar svara ”Ja, och vad är problemet med det då?” Tja, vad sägs om eskalerande finanskriser?

Kapitalkvot

För en lånebank definierar man ett annat riskmått, kapitaltäckningsgraden, eller kapitalkvoten K (capital ratio) som

K=E/U

där E är bankens ägares eget kapital och U är bankens totala utlåning. När en bank lånar ut pengar skriver kunden på ett skuldebrev och alla skuldebrev låses in och bokförs som tillgångar i banken. U är summan av skuldebrevens belopp och utgör en del av bankens totala tillgångar. Man kan jämföra med ett företags soliditet, vilket definieras som E/T, där T är företagets totala tillgångar. K är alltså en typ av soliditetsmått, men där man jämför E med en del av företagets tillgångar, U, istället för totalen, T.

Till skillnad från kassakvoten innebär en kapitalkvot mindre än 1 inte bedrägeri. När en bank lånar ut pengar lånar den i första hand ut det egna kapitalet och i andra hand insättningarna. Det innebär att det egna kapitalet ska ta smällen först om det uppstår kreditförluster. Teoretiskt sett kan en lånebank ha en kapitalkvot K≥1, men bara om E≥U, vilket skulle innebära att banken enbart lånar ut det egna kapitalet och således inte förmedlar några lån. Inte mycket till lånebank alltså. En normal bank förmedlar lån större än det egna kapitalet och kommer därför ha U>E och därmed K<1.

En medveten sparkund bör fråga sig tre saker. (1) Är banken kompetent på att bedöma kreditrisk så att dess lånekunder inte slarvar bort pengarna? (2) Hur mycket eget kapital har banken till att buffra kreditförluster med innan förluster drabbar insättarnas kapital? (3) Tidmatchar den utlåning med inlåning på ett korrekt sätt?

Efter många år av insättningsgarantier och andra typer av socialbidrag till banksektorn finns inte många medvetna sparkunder kvar idag. De har alla blivit riskmässigt bedövade. De har fått lära sig att staten (skattebetalarna) tar hand om dem oavsett hur ansvarslös banken är.

Kapitalkvoten svarar på fråga 2 ovan: Hur stor buffert av eget kapital har banken för att buffra sparkunderna mot förluster? Om två banker i övrigt är lika väljer en medveten sparkund den bank som har den högsta kapitalkvoten.

Tidmatchning är också mycket viktigt, men här finns inget enkelt mått som kapitalkvot.

Blandbanker

Moderna banker är märkliga hopkok av depositionsbank och lånebank i en enda stor soppa. I princip är det inget som hindrar en blandbank att hederligt driva båda typer av verksamhet, banken behöver bara hålla dem åtskilda. Men de moderna bankernas hela affärsidé går ut på att låna ut kundernas depositioner, att låna upp på kort och låna ut på lång sikt, samt att överskrida moralens gränser långt bortom vad som vore möjligt i en oreglerad bankmiljö med osentimental konkurrens. Det patetiska bankspektakel vi beskådar idag är enbart möjligt på grund av den särställning bankväsendet har lobbat till sig hos statsmakten. Riksbanken ger nödlån, Riksgälden tillhandahåller insättningsgarantier, Finansinspektionen sätter upp konkurrensbarriärer och Finansdepartementet (skattebetalarna) rycker ut med extrapengar i alla väder. Utan det statliga beskyddet vore bankerna tvungna att stå på egna ben och uppföra sig som riktiga företag.

Istället för att låta de hänsynslösa marknadskrafterna, bland annat i form av riskmedvetna kunder, styra bankväsendet, försöker myndigheter sig på det omöjliga konststycket att reglera bankerna med godtyckligt valda kassakrav (R<1) och komplicerade kapitalkrav (K) à la Basel 3. Detta är på förhand dömt att misslyckas och kompenseras därför med stödåtgärder av olika slag.

Räntestyrning i Europa och USA

Det som tenderar att förvirra en modern europeisk läsare av Rothbards bankböcker är hur ränta regleras idag. I en frisk värld skulle givetvis ingen komma på att försöka reglera räntan, men nu har vi det sovjetiska monetära system vi har. Penningmängd och ränta regleras på olika sätt i Europa och i USA. Men för båda gäller att bankernas kreditproduktion och därmed deras kassakvoter har en nyckelroll i denna cirkus.

Utöver hänsyn till kassakvoten måste bankerna upprätthålla en viss minimal kapitalkvot, det så kallade kapitalkravet för att åtminstone ge insättarna ett drägligt skydd mitt i det monetära missbruk som pågår. Kapitalkravet bestäms enligt ett reglemente som heter Basel 3. Det är ett byråkratiskt och (givetvis) komplicerat system, som för varje bank mynnar ut i en uppsättning vikter som ska användas för att beräkna ett viktat värde på dess lånestock U. Det är detta viktade U som sedan används i beräkningen K=E/U. Vikterna sätts för varje bank av respektive nationell finansmyndighet (Finansinspektionen). Denna subjektiva process har en mycket tydlig tendens att gynna stora banker och starkt vikta ner risken på alla lån till den offentliga sektorn (stat, kommuner etc.). För varje ny version av Basel blir detta mer tydligt. I snitt verkar det som att Basel 3 kräver ca 7 procent kapitaltäckning. Inte direkt ett imponerande tal.

Tillbaka till ränta, penningmängd och kassakvot. I USA styr Federal Reserve räntan genom att manipulera penningmängden. Amerikanska banker måste ha en kassakvot på tio procent. I normala tider kommer bankerna att producera så mycket kreditpengar de kan tills de pressat ner sin kassakvot till denna gräns. När staten vill sänka räntan injiceras nytryckta pengar i ekonomin genom att centralbanken Fed köper statsobligationer av staten för nytryckta pengar. Dessa nya pengar hamnar snart hos bankerna som då kan producera tio gångar så mycket nya kreditpengar och därmed utfärda lån till lägre ränta än tidigare. Det leder till den eftersökta lägre räntan. Detta fungerar så länge som bankerna verkligen vill pressa sin kassakvot hela vägen till den nedre gränsen. Men i kristider som dessa är bankerna rädda för bankrusning och då vill de gärna ha en högra kassakvot än de måste. Man säger att de har excess reserves. En Fed-ordförande kan bli ledsen när bankerna inte vill vara med och trycka pengar för att sänka räntan; han kan då frestas att ta till extrema och farliga åtgärder.

I Europa ger sig staten på räntan mer direkt istället för via penningmängden. Kassakraven tenderar att vara mycket låga, i Eurozonen gäller 2 procent, och i Sverige och Storbritannien finns inga kassakrav alls. Svenska banker kan i teorin producera hur mycket elektroniska pengar de vill, och europeiska kan nästan göra det också. Det som begränsar svenska bankers kreditproduktion är att de måste ha tillräckligt mycket kontanter i valvet för att klara kundernas beräknade dagliga uttag. När bankerna spelar för högt och räknar fel lånar de i förstone av varandra och i sista hand av Riksbanken (lender of last resort) till reporänta, och denna kostnad vill de undvika. Kassakvoten i det svenska banksystemet är idag cirka 0,5 procent.

Föga förvånande tycks det europeiska systemet leda till en större produktion av elektroniska bankpengar än det amerikanska. USAs kassakrav på tio procent gör att deras banker producerar högst tio gånger som mycket elektroniska bankpengar som det finns sedlar och mynt. I Sverige har bankerna producerat femton gånger så mycket krediter som Riksbanken producerat pengar. När en bank producerar kreditpengar försämrar den både sin kassakvot och sin kapitalkvot (se övningarna nedan). Eftersom toleransen för låga kassakvoter är mycket högre i Europa kan kreditproduktionen drivas längre och det tycks som att kreditproduktionen därför i högre grad begränsas av kapitalkraven. Det tycks vara så att Baselkriterierna är en större begränsande faktor för europeiska banker än amerikanska.

Den som läst Rothbards böcker inser att den effektivaste kraften mot bankers kreditproduktion är ett oreglerat bankväsende. Men eftersom fixarna inte kan släppa taget vill jag ge dem ett tips om vad de skulle kunna reglera för att faktiskt få ordning i bankvärlden: Se bara till att bankerna har en kassakvot på 1, det vill säga håller alla sina kunders depositioner i valvet och slutar att producera egna pengar i form av krediter. Detta skulle finansinspektionen klara med en personalstyrka på tre man, varav en ansvarar för fikat.

Avslutande balansövningar

Här ett exempel på en balansräkning hos en hederlig (R=1) och konservativ (K=0,5) blandbank.

Tillgångar Finansiering
Kassa (C) 100 Avistadepositioner (D) 100 R=C/D=100/100=1
Utlåning (U) 400 Inlåning 300 K=E/U=200/400=0,5
Annat 100 Eget kapital (E) 200

Med K=0,5 ser vi att så mycket som halva lånestocken (400/2=200) kan explodera utan att det drabbar depositioner eller inlåning.

Anta nu att banken producerar (inte förmedlar) en kredit om 400 pengar. Det gör den genom att fylla på låntagarens avistakonto med billiga elektroner till ett belopp om 400 pengar och bokföra det som utlåning. Inga kontanter flyttas. Balansräkningen blir som följer.

Tillgångar Finansiering
Kassa (C) 100 Avistadepositioner (D) 500 R=100/500=0,2
Utlåning (U) 800 Inlåning 300 K=200/800=0,25
Annat 100 Eget kapital (E) 200

Notera att så fort banken börjar producera pengar blir R<1, vilket indikerar tjyveri och bråkdelsreserver.

Dessutom försämras samtidigt kapitalkvoten så att det egna kapitalet nu bara buffrar sparkunderna för en förlust av en fjärdedel (0,25) av lånestocken. Det gör att den här gången skulle en förlust av halva lånestocken (800/2=400) leda till att hela det egna kapitalet (200) plus en del (200) av inlåningen eller depositioner raderas ut. Kreditproduktion ökar alltså risken för både banken, och kunder som deponerat eller lånat pengar till banken.

Lägg särskilt märke till att kontot Avistadepositioner ökade när banken producerade krediter, helt utan att dess kunder gjorde den minsta insättning. Denna bokföring kan vara förvirrande när man första gången stöter på verklig banks balansräkning: Den största delen av ”avistadepositionerna” har banken tillverkat själv.

Kommentera på bloggen

Etiketter: ,

Kommentarer (30)

  • Patrik Dahlberg

    5 år sedan

    Mycket intressant!

    Jag har själv försökt reda ut begreppen och statistiken utifrån SCBs finansmarknadsstatistik:
    http://www.scb.se/Pages/ProductTables____37270.aspx

    Tittar man där verkar det som att allmänheten håller 89,8 miljarder av mynt och sedlar i cirkulation medan bankerna har 7,76 miljarder i sin kassa (Oktober). Samtidigt uppgår avista-inlåningen till 1469,99 miljarder. Innebär det att kassakvoten eller reservkvoten är 7,76/1469,99=0,53%?

    Stämmer det då att utlåningen kopplad till denna verksamhet är 1469,99-7,76=1462,23 miljarder kronor?

    Det skulle ju i så fall förklara 1462,23 miljarder kronor av den totala utlåningen från MFI till allmänheten på ca 2600 miljarder kronor enligt samma dokument. Vad är det egentligen som förklarar övrig utlåning och övrig penningmängd (exempelvis M3-M1) och kan den kopplas till ofullständiga reserver eller inte? (har ställt ungefär samma fråga till SCB och inväntar svar)

    Om inte, kan man egentligen säga något om vilka lån som de här 1462,23 miljarderna egentligen består av? Är det konsumtionslån eller lån till investeringar exempelvis?

  • Patrik, bankerna har precis som du säger producerat 1470-8=1462 miljarder SEK. Snyggt att det kallas ”avistainlåning” eller hur?

    Samtidigt har staten producerat 90+8=98 miljarder SEK i papperspengar. Bankernas penningproduktion är således 1462/98=15 gånger så stor som statens.

    Och ja, kassakvoten blir makalösa 8/1470=0,5 procent.

    Eurozonen har ett kassakrav 2 procent, vilket naturligtvis är löjligt lågt och i stort sett försumbart. Sverige, Australien, Nya Zeeland och Kanada har inget krav alls.

    Hittade följande roliga snutt på Bundesbanks hemsida.

    The Eurosystem aims to ensure that the minimum reserve system neither puts a burden on the banking system in the euro area nor hinders the efficient allocation of resources. For this reason, credit institutions’ holdings of required reserves are remunerated.

    Stackars banker som behöver få kompensation för att hålla sina kunders pengar (reserver) i förvar. I dagsläget får de 1.5 procent.

    Jag planerar att i en framtida artikel gå igenom SCB:s månatliga finansmarknadsstatistik i detalj och bland annat gå igenom de olika penningmängdsmåtten.

  • Tumba

    5 år sedan

    Finns det några depositionsbanker i Sverige? Inga av Sveriges storbanker tillhandahåller den tjänsten.

    Personligen väljer jag hellre en depositionsbank eftersom räntan man får idag när man lånar ut pengar till banken ändå är negativ.

    Varför lånar så många ut pengar till bankerna trots att banken bara har några procent i täckning (i svenska kronor) för utställda löften på balansräkningen? Verkar dumt

  • Nej det finns inga rena depositionsbanker. När du deponerar dina kontanter hos en vanlig bank lånas de genast ut till någon annan utan att hållas i förvar.

    Man kan inte, inom ramen för nuvarande system, tjäna pengar som hederlig depositionsbankir. Det går ju ut på att ta ut en avgift för att förvara folks pengar. De vanliga bankerna gör ju detta ”gratis” idag. De finansierar det genom att låna ut dina pengar istället för att faktiskt förvara dem. Detta riskfyllda bedrägeri är subventionerat av staten.

  • Tumba

    5 år sedan

    ”bankerna har precis som du säger producerat 1470-8=1462 miljarder SEK”

    Bankerna kan inte producera svenska kronor. Det är krediter/löften om svenska kronor, inte svenska kronor i sig.

    Hur kan man ställa ut så många löften om svenska kronor utan täckning? Pga att bankens kunder aldrig växlar tillräckligt mycke av sina bankkrediter mot svenska kronor och att betalningsflöden mellan bankerna i SEK tar ut varandra.

    Skulle någon rik nog få för sig att syna balansräkningen hos någon bank kommer Riksbanken enkelt skapa tillräckligt med kronor för att rädda banken.

  • Korrekt, bankerna producerar kreditpengar och inte ”riktiga” pengar, kronor.

    Om det trots alla försiktighetsåtgärder och begränsningar av uttag et cetera skulle gå upp ett ljus hos kunderna och de rusar för att hämta ut sina pengar så står Riksbanken redo att trycka upp mera pengar som bankerna får låna. Men det skulle bli dyrt för bankerna.

  • Tumba

    5 år sedan

    14:23

    Men finns tjänsten förvaring alls i Sverige, ordet insättning betyder väl att jag sätter in fysiska pengar hos banken som sedan förvarar pengar åt mig? Om jag har en 100 kr sedel och vill sätta in den på banken så finns inte möjligtheten. Jag får inte lägga den i ett bankfack t.ex. Det finns inget konto som kopplar min sedel till mig personligen, eller?

    Det finns bara en möjlighet och den handlar inte om förvaring, den handlar om utlåning, som märkligt nog kallas för ”sätta in pengar på banken”. Att sätta in pengar på ett bankkonto är att låna ut pengar till banken. Bankens återbetalningsförmåga är minimal (om det inte vore för riksbanken) så varför ska jag ta risken? Bättre att ”sätta in” pengar i ett kassaskrin hemma.

    Du skriver ”När du deponerar dina kontanter hos en vanlig bank lånas de genast ut till någon annan”

    Med deponera menar du låna ut? Ordet känns missvisande, jag lånar inte ut mina pengar tilll banken för att de ska förvara pengarna. Att deponera (deposit) är att sätta in något, t.ex i ett bankfack? Eller är jag helt fel ute?

    Jag kan förstå varför bankerna vill ge intryck av att det rör sig om insättningar istället för riskfylld utlåning.

  • Förvaring i betydelsen depositionsbank finns inte. Och numera tillåter bankerna inte ens att du lägger kontanter i bankfack. (Hm… undrar varför.) Om du vill ha förvaring får du gå till Shurgard eller liknande.

    Enda anledningen att ha pengar på bank (bortsett från den förnedrande låga räntan) är att använda banken för transaktioner, betalningar. För övrigt kan du lika gärna stoppa dem i madrassen.

    En annan anledning är i och för sig också att kontantbetalningar numera förvandlats till något suspekt. Om du betalar en bil kontant så kommer du få förklara dig. Men om du gör en överföring av beloppet från en bank så är det ingen som reagerar. Att ha pengarna på bank innebär att de är ”rena”. Det är bara terrorister och barnpornografer som använder kontanter, vet du väl. Penningtvätt innebär att få in kontanter med i banksystemet.

    När du deponerar (sätter in) 100 kronor kontant på ditt lönekonto så gör du inte det för att banken ska låna ut dem under säg 6 månaders tid. Du gör det för att kunna ta ut dem när du vill. Men det struntar banken i, de lånar ut dem ändå. Eller snarare låser de in hundralappen hos Riksbanken och med denna som säkerhet producerar de krediter flera gånger större än hundralappen.

    Det är detta jag menar med att de lånar ut din hundralapp, men egentligen använder de den som säkerhet för att producera krediter. Slutresultatet blir detsamma, förutom att om de lånar ut hundralappen kan de bara göra det en gång, men krediter kan de producera många gånger större med din hundralapp som säkerhet.

  • Tumba

    5 år sedan

    Ok, förhoppningsvis kan det bli ändring på det. Riksbanken borde kanske låta vanligt folk öppna konton hos dem, eller så får Shurgard starta clearingverksamhet 🙂

    Jag tycker fortfarande det är helt fel att säga ”sätta in” på lönekonto. Det är utlåning till banken, det står i kontoavtalet (som 0,00001% läst). Jag lånar ut mina pengar till banken, banken ger mig krediter (löften om återbetalning).

    Oavsett folk är medvetna eller ej om att de lånar ut sin lön, besparingar osv till banken så ser banken det som ett lån eftersom kontraktet säger det. Banken kan oftast betala tillbaka (när folk begär ut svenska kronor) eftersom så få gör det.

    Det är också felaktigt att säga att man ”tar ut sina” pengar från banken. Man ber banken att betala tillbaka det den lånat. Detta kan endast ske genom att ta ut fysiska kontanter, tyvärr kan man inte öppna konton i Riksbanken som är backade av svenska kronor.

  • tomas

    5 år sedan

    Är det bankernas oktroy som avgör om de kan skapa krediter ?

  • Ja, för därmed blir de medlemmar i Riksbankens clearingsystem. När en bank skapar kredit åt en kund, kan kunden använda krediten för betalning. Denna betalning kanske görs till ett företag som har en annan bank. När krediten hamnar hos företagets bank kommer denna bank begära utbetalning av verkliga pengar från den bank som skapade krediten. Detta görs i bankernas clearingsprocess.

  • Joakim Höglund

    5 år sedan

    Mycket intressant och underhållande artikel. Tack för det Klaus. Tur att jag inte har så mycket pengar som måste tas om hand. Då skulle man ju bli gråhårig. 😉

  • Ännu en fantastisk och pedagogisk artikel av Klaus, bra research.

  • Christian Strandh

    5 år sedan

    Tack för den viktiga och goda insatsen att översätta det vi lär oss i amerikansktninriktad österrikisk litteratur till svenska förhållanden.

  • Lincoln

    5 år sedan

    ”Men de moderna bankernas hela affärsidé går ut på att låna ut kundernas depositioner”

    Näpp! Bankerna lånar inte ut insättarnas pengar. De hittar på krediterna/skulderna först och letar efter reserver senare. Bl.a två ”Nobel”pristagare har bevisat detta empiriskt. Multiplikatormodellen är felaktig.

    Så utgående från den exempelräkning som Riksbankschefen redogjorde för (utgående från Basel2) behöver banken bara skaffa 2 800 kr för att hitta på 1 miljon kronor som de eldat på ”bostadsmarknaden” (som mer ska ses som en skuldslavsauktion som bankerna anordnar):

    ”Ett exempel kan belysa vad kapitaltäckningsreglerna tillät och fortfarande tillåter. Antag att vi har en husköpare som lånar 1 miljon kronor och belånar sitt hus till 100 procent. Riskvikten för bolån kan vi uppskatta till 10 procent. I så fall blir de riskvägda tillgångarna för lånet 100 000 kronor. Det totala kapitalkravet är på 8 procent, vilket innebär att banken måste hålla kapital på 8 000 kronor. Det mer relevanta primärkapitalkravet är 4 procent, så primärkapitalet måste motsvara 4 000 kronor. Av primärkapitalet kan 30 procent vara hybrider av olika former. Det innebär att en bank kan komma undan med ett eget kapital – riktigt aktiekapital och upparbetade vinster – på 2 800 kronor för en utlåning på 1 miljon kronor. Ger 2 800 kronor i förlustabsorberande kapital tillräcklig motståndskraft vid utlåning på 1 miljon kronor?
    Mitt svar är nej”

    http://www.riksbank.se/upload/Dokument_riksbank/Kat_publicerat/Tal/2009/091119.pdf

    För skapande av skulder/krediter påhittade till stater/kommuner är ”riskvikten” satt till 0 så till stat/kommun kan banken hitta på obegränsat med krediter/skulder som vi sedan får betala genom skatten.

    Så skalar man bort allt skit i Tier2 och Tier1 så finns inte mycket alls som håller upp bedrägeriet.

  • Lincoln, tack för ditt räkneexempel.

    För att hålla diskussionen på en principiell nivå nöjde jag mig med att nämna riskviktning men inte gå in på detaljer, så ditt bidrag var mycket intressant. Det visar tydligt att situationen givetvis är ännu värre än folk tror.

    När jag säger att bankerna lånar ut insättarnas depositioner så är det inte ett precist uttryck. En bank skulle visserligen mycket väl kunna låna ut de nyligen insatta fysiska depositionerna, men då kan den bara skapa ny kredit upp till det insatta beloppet. Om den istället skapar elektronisk kredit, dvs höjer saldot på låntagarens konto, så finns det ingen teoretisk gräns för hur mycket kredit den kan skapa. Men när den gör detta har låntagaren rätt att omedelbart ta ut sin kredit i kontanter, och om han gör det kommer banken att behöva ta de nyligen insatta medlen i anspråk, vilket innebär att banken tvingas att ”låna ut insättarnas depositioner”. Att skapa kredit oavsett metod innebär att de insatta depositionerna antingen lånas ut eller riskerar att när som helst behöva lånas ut.

    Återigen, tack för ditt bidrag. Vill du skriva en längre artikel tar vi gärna emot det.

  • Kaj Grüssner

    5 år sedan

    Precis.

    Multiplikatormodellen är inte felaktig. Den beskriver på ett enkelt sätt den grundläggande mekansimen bakom kreditexpansion, om hur lån blir nya lån som blir nya lån.

    Liksom allting annat har kreditexpansionen utvecklats i takt med att regelverket har utvecklats, med nya nyckeltal och klassificeringar av eget kapital.

    Principen är dock fortfarande den samma, liksom konsekvensen: Banker skapar kredit ur tomma intet och ökar på så sätt mängden pengar i cirkulation.

    Det är förstås stor skillnad på kreditexpansion och regelrätt penningtryckande. Båda ökar penningmängden, men på olika sätt och med olika konsekvenser.

  • Tumba

    5 år sedan

    Är det någon som vet ungefär hur stor del av överföringar/betalningar som görs utan att gå genom RIX, hur stor del görs i ren bankkredit.

    Exempel, jag för över kredit till ett annat bankkonto hos min bank, mottagaren nöjer sig med krediter som betalning trots att inga Svenska kronor var inblandade (förmodligen för att mottagaren inte förstår skillnaden).

    Samma gäller om din arbetsgivare använder samma bank som du, din lön betalas ut i ren bankkredit.

    Det borde väl utgöra en ganska stor del eftersom det görs så många överföringar/betalningar inom Sveriges storbanker varje dag?

  • Lincoln

    5 år sedan

    @Tumba
    Tja ba, Tumba!

    Jo, faktiskt är multiplikatormodellen felaktig. Base money, M0 fylls på ungefär 1 år efter det att kreditexpansionen skett. Ekonomiprofessor Steve Keen skrev utförligt om att multiplikatormodellen är felaktig (han hänvisar bl.a till empiriskt arbete av de två ”nobel”pristagarna Kydland och Prescott)
    http://www.debtdeflation.com/blogs/2009/01/31/therovingcavaliersofcredit/

    Faktiskt finns det flera skäl till bankparasiterna vill att vi ska tro att de lånar ut insättarnas pengar -som blir ett lån som blir en insättning som blir ett lån osv i en fallande geometrisk serie. Det absolut enklaste sättet att din kontoinnehav INTE är utlånat är att kolla om de finns kvar när du gör ett kontoutdrag (om man inte pallar läsa Steve Keens artikel).

    Raddar upp några skäl till varför bankerna vill att vi ska tro att de lånar ut:insättarnas pengar.

    1)
    Är ju närmast trivialt: Det ser bättre ut för bankerna att vi tror att bankerna lånar ut pengar som de har istället för att säga som det är – att de hittar på krediter från luften som de skuldsätter med.

    2)
    Nästan lika trivialt: Bankerna får folk att tro att bankerna har pengar som täcker det de har på sina konton – men det har de som sagt inte alls. Vid en bankrusning får bara ytterst få ut sina pengar.

    3)
    Bankerna vill dölja att de skapar egna valutor. Pengar är ett socialt kontrakt som alla i samhället ingått och därför är det viktigt att det råder konsensus om vad som är pengar. I det sociala kontraktet ingår att ingen får skapa sina egna förfalskade pengar Men Handelsbanken skapar Handelsbanks-kredit-kronor, SEB skapar SEB-kredit-kronor, Swedbank skapar Swedbank-kredit-kronor os.v.. Dvs alla banker skapar sina egna falskmyntade kronor och ingen bank accepterar en annan banks falskmynteri – det är bara vi andra som ska acceptera krediterna, som bankerna inte ens själva ser som pengar sinsemellan. Faktum är att de ersatt nästan alla pengar som vi gemensamt tror är pengar med sina egenpåhittade falskmyntade krediter.

    Jag gjorde en kort redogörelse utgående från bankernas balansräkningar varför bankerna inte kan acceptera varandras krediter då de ser dem som de falskmynterier de är och måste ha något de kan enas om är pengar (=centralbankspengar, där kontanter ingår).
    http://parasitstopp.wordpress.com/2011/07/29/varfor-banker-ljuger-och-sager-att-de-lanar-ut-pengar/

  • Kaj Grüssner

    5 år sedan

    Nej, multiplikatormodellen är inte felaktig, däremot är den ofta felaktigt återgiven.

    Men oberoende av det så är det ju ingen som tror att kreditexpansion betyder att bankerna lånar ut depositioner. Krediten skapas ur tomma intet och pyramidiseras på depositionerna. Om alla deponenter tog ut sina pengar samtidigt skulle förstås de flesta bli utan, men banken skulle också gå omkull. Ett tydligare samband mellan kreditexpansion och depositioner går knappast att hittas.

    Trots att bankernas verksamhet har blivit mycket mer komplicerad med tiden håller den här principen fast. Ditt kontoutdrag säger absolut ingenting. Det är helt värdelöst om du kommer för sent till en bank run. Det är liksom det som är poängen med bedrägeri. Att få något att se ut som en sak medan verkligheten är en helt annan.

    Pengar är heller inget socialt kontrakt, det är ett bytesmedium.

  • Tumba

    5 år sedan

    Hej Lincoln, det är korrekt, multiplikatormodellen är felaktig och missvisande. Ska man bli förvånad över att den lärs ut i skolan? I min skola utan källa, undra varför :).

    ”its much more realistic to say that the banks create credit, that is, that the create deposits in their act of lending, than to say that they lend the deposits that they have been entrusted to them.” Schumpeter

    Pengar är det som marknaden efterfrågar som pengar, håller med dig om det nu är vad du menar med socialt kontrakt. Ingen kan bestämma vad som är pengar, det måste marknaden själv göra frivilligt. Jag kan lova dig att marknaden inte kommer att efterfråga något som kan skapas ur tomma intet av bankerna, så falskmynt (bankkredit) är inget problem, det är bara ett problem då staten lägger sig i med lagar och monopol.

    Det vore intressant att se siffror på hur stor del av överföringar och betalarningar som görs i ren bankkredit, någon som vet?

  • Kaj Grüssner

    5 år sedan

    Om en bank förlorar alla sina depsositioner och går i konkurs, kan den inte ge nya lån.

    En bank kan inte börja låna ut pengar förrän den har pengar själv. Dessa pengar kommer antingen från insättning av eget kapital eller från inlåning. Depositioner är en del av inlåningen.

    Multiplikatormodellen är right on the money, pun intended. Varken Keen eller någon annan har bevisat motsatsen, framför allt inte då man ser till bankingens historia.

  • Tumba

    5 år sedan

    Hur kan multiplikatormodellen vara right on the money? När banken skapar kredit tar den inte inlånade pengar och ger till låntagaren.

    Banken kan skapa maximalt med kredit utan att gå igenom någon multiplikatormodell och därmed är modellen felaktig och missvisande. Den ger intryck av att banken förflyttar något till låntagarens konto, kan det bli mer fel?

  • Kaj Grüssner

    5 år sedan

    ”Hur kan multiplikatormodellen vara right on the money? När banken skapar kredit tar den inte inlånade pengar och ger till låntagaren.”

    Det är inte det multiplikatormodellen egentligen säger. Det är en förenklad och egentligen felaktig återgivelse av den.

    En bank utan pengar kan inte låna ut någonting alls.

  • Kaj Grüssner

    5 år sedan

    En bokföringsteknisk detalj:

    Säg att en bank har 1,000 SEK i kassan tillföljd av att någon har deponerat 1,000 SEK.

    Pengarna bokas som en tillgång på balansräkningens aktiv sida och depositionen som en skuld på den passiva sidan.

    Banken trollar fram 9,000 SEK i nya lån. Dessa nya lån bokas också som tillgångar på den aktiva sidan. För att balansräkningen ska balansera måste motsvarande bokning göras på den passiva sidan. Hur gör man det? Jo, genom att boka 9,000 som nya depositioner.

    Totalt har banken 1,000 i kassan och 9,000 i lånefordringar, alltså 10,000 SEK på aktiva sidan.
    På den passiva finns 10,000 i depositioner. Det balanserar.

    Poängen är att 9,000 av depositionerna på passiva sidan är precis lika ur luften skapade som lånefordringarna på den aktiva sidan. Det är alltså inte på något sätt fråga om att låna ut insatta pengar. Banken skapar både lån och depositioner och båda är lika overkliga, ur luften tagna.

    En bank kan inte bara skap lån på lån på lån på lån. Den måste hela tiden balansera sin balansräkning. Det gör den genom att skapa nya depositioner. Ingen har deponerat dessa pengar dit. De finns inte i verkligheten. Däremot SER DET UT som de faktiskt existerar. Det är denna illusion som Lincoln ser på sitt kontoutrag. En massa siffror, men ingen substans.

    Multiplikatormodellen är alltså 100% korrekt. Varken Keen eller någon annan har motbevisat den. De har bara inte förstått vad det är frågan om.

  • Och det är egentligen inte heller bara en bokföringsteknisk detalj. De 9000 på tillgångssidan utgörs av lånebrevet som lånekunden undertecknat, vilket banken låser in i tryggt förvar och bokför som en tillgång, vilket det är. Men i och med lånet får lånekunden också 9000 elektroniska kreidtkronor på sitt konto, och det är detta högst verkliga belopp (kredit till låntagaren) som banken bokför som en skuld (till låntagaren). Skulden innebär att låntagaren har rätt att ta ut bankkrediten i riktiga fysiska pengar när han vill, vilket naturligtvis innebär en risk för banken. Faran ligger i att låntagaren utnyttjar denna rätt till fysiskt uttag, eller att han köper något för bankkrediten och mottagaren av betalningen begär fysisk utbetalning. Banken kan inte kan leva upp till alla sina löften om rätt till uttag för den har mindre fysiska pengar än insättningar och krediter.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>