Du skall icke tala om en kvinnas synder

Tidigare i veckan publicerade tio företrädare för projektet Se barnet ett debattinlägg på Sydsvenskans opinionssida. De börjar med att peka på ett verkligt problem om barn som tvingas bevittna vuxnas våld i nära relationer, men skiftar snabbt läsarens fokus genom att sätta på sig genusglasögonen: Idag lever 150 000 barn i Sverige i våld, enligt den nationella kartläggningen Brott i nära Läs mer om Du skall icke tala om en kvinnas synder[…]

Extremvänsterns våld och samhällsanalys

I kölvattnen till SVT Uppdrag Gransknings dokumentär om extremvänsterns våld – Det goda våldet – har det (äntligen) blivit debatt om våldsvänsterns ”aktioner”. En del av debatten handlar om att trots att extremvänstern hävdar ”självförsvar” så finns inga belägg för detta. Men dessvärre finns inget djup i diskussionen, för problemet är egentligen inte att våldsvänstern Läs mer om Extremvänsterns våld och samhällsanalys[…]

Hur makten behålls

Ur ”Anatomy of the State”. Föregånde kapitel: Vad staten är. När väl staten är etablerad återstår problemet för den härskande gruppen eller “kastet” att behålla makten. Emedan tvång är deras modus operandi är deras grundläggande och långsiktiga problem av ideologisk natur. För att kunna fortsätta styra måste alla regenter (inte bara “demokratiska” regeringar) ha stöd Läs mer om Hur makten behålls[…]

Inkrementalism: de små stegens tyranni

En fråga som mången libertarian bör ha ställt sig är varför frihetens idéer verkar ha så svårt att få verkligt inflytande över samhället. Visserligen hävdas från allehanda etatistiska håll att ”nyliberalismen” (vilken i många sammanhang verkar likställas med libertarianism) varit en stor politisk kraft bakom omvälvande förändringar i västvärlden sedan åtminstone början av 1980-talet. Men Läs mer om Inkrementalism: de små stegens tyranni[…]

Vad staten är

Ur ”Anatomy of the State”. Föregånde kapitel: Vad staten inte är. Människan kommer till världen naken och behöver använda sitt förstånd till att lära sig hur han tar de resurser naturen ger honom för att omvandla dem (exempelvis genom att investera i ”kapital”) till strukturer och former och platser där resurserna kan användas för att Läs mer om Vad staten är[…]

Kravallpraxeologi

Något har definitivt hänt i Sverige och västvärlden de senaste årtiondena. Kostnaden för att begå brott har minskat, åsikterna har polariserats och radikaliserats. Våldsbrotten ökar dramatiskt. Syndabockar börjar utses. Staterna blir våldsammare. Kort och gott känns det som att det börjar vibrera av 30-talet igen. Praxeologiskt kan vi sluta oss till att det kommer bli ännu mer våld, våldtäkter, fler kravaller, upplopp och vansinnesdåd. Det spelar ingen roll hur många poliser vi har, för det är huvudsakligen kulturen som håller ordning i samhället. När kulturen är förstörd finns det ingen polisstyrka i världen som kan hålla ordning på folkmassorna.

Har våldet ökat?

Pinker konstaterar att den tidsålder vi lever i just nu är, statistiskt sett, den fredligaste i världshistorien; det är mycket mindre risk att bli nerslagen eller våldtagen på offentliga platser, dagens krig är färre och mindre blodiga än tidigare, och offentliga avrättningar och tortyr är inte längre populär underhållning. Trots 1900-talets många masskrig och folkmord visar Pinker att risken för att bli dödad av en annan människa var bra mycket högre innan dess. Ändå tror många att samhällsklimatet har blivit allt hårdare och våldsammare. Pinker försöker hitta svaret på båda dessa frågor; varför har våldet minskat, och varför tror vi det motsatta?

Allt eller inget

För oss som ser våld och hot som orsaken snarare än lösningen på världens problem blir därför svaren på många frågor väldigt enkla. De flesta av de frågor som politiken sysselsätter sig med ser vi i svart och vitt, inte på grund av att vi är naiva, utan för att vi är principfasta och kompromisslösa när det gäller stöld och våld. Vår norm är en stålskala snarare än ett gummiband.

Staten — en tankevurpa

Historien har bevisat gång på gång att så snart en människa har fått någon liten form av makt eller inflytande över andra individer börjar hon missbruka denna ställning. Det är lika tydligt i föreningsliv, arbetslivet, definitivt i offentlig sektor och absolut i det politiska etablissemanget. Detta missbruk yttrar sig bland annat i detaljstyrning i uppdrag som delegerats, kränkande särbehandling, brist på empati, hysterisk tillit till lagtext tolkad till medborgarnas nackdel, girighet, ovilja att lyssna på kritik och agera efter den osv. Dessvärre är detta förtryck även en del av det politiska hyckleriet som kallas demokrati.

Det såg fint ut på håll

När tar vi oss tid att titta närmare på saker när de ser bra ut på håll? Det givna svaret är att det är ytterst sällsynt. I dagens informationssamhälle är det snarare ett problem att dämpa intrycken till en fungerande nivå.

”Det såg fint ut på håll” var den passande kommentaren från fastighetschefen i Kramfors, Anders Näslund när han upptäckte att tapens mönster bestod av massor av Kalasjnikovs.

 

Nedsläckningens tid och demokratiska bakslag

Allt som har att göra med demokrati verkar nästan definitionsmässigt vara ”gott” – alldeles oavsett vad det är. Är det möjligen den moderna tidens masspsykos eller hjärntvätt? Kanske.

Det är i alla fall oerhört sorgligt, tragiskt och skrämmande med den snabba nedmontering som nu görs av de framsteg som mänskligheten gjorde filosofiskt, moraliskt och politiskt under Upplysningen. Detta var tiden då människan upptäckte att hon bestod av individer, att varje individ har ett värde och måste vara politiskt och moraliskt okränkbar, att grupper endast är en abstraktion av individer som delar något karaktärsdrag, intresse, el dyl. Oavsett vilket, så är individen viktigare än gruppen. Med andra ord har individen vissa rättigheter, som gruppen endast kan få genom explicit delegering.

Därav har vi t ex den juridiska principen att individen är oskyldig tills dess motsatsen bevisats. Individen har att försvara sig mot anklagelser, men bevisbördan ligger på den som beskyller, anklagar och vill påvisa skuld. Inte tvärtom. Individen kan nämligen samla fakta och styrka sådant som hänt, men det är omöjligt att finna bevis för, bestyrka och redovisa fastställda fakta om att något inte har hänt. Det är alltså inte möjligt för mig att bevisa att jag inte stulit från dig, för det betyder att jag måste dokumentera precis allting som hänt i mitt liv – för att därigenom visa att jag inte kunde ha stulit. Men jag kan fortfarande inte bevisa att jag inte stal; bara att det inte verkar som att jag kunde ha gjort det.

Att bevisa skuld, däremot, är enklare att fastslå om det verkligen hänt: då finns objektiva fakta, då har det hänt i verkligheten och därmed finns också spår som kan dokumenteras, bestyrkas och påvisas bortom rimliga tvivel. Därför ligger bevisbördan och bevisningskravet på åklagaren – den som hävdar brott måste visa (1) att brott begåtts och (2) att den anklagade begått det.

Det låter självklart – för visst har varje individ rätt att anses oskyldig om man inte bevisats skyldig till någonting? Om man inte bevisats skyldig så kan man ju inte med säkerhet säga att personen ifråga agerat brottsligt.

Men detta är något vi nu i snabb takt går ifrån. Varför? Jo, staten har alltid ansett detta vara ett rejält problem: genom att lägga bevisbördan på den som anklagar så måste staten förlita sig på fakta och öppet och tydligt bevisa att ett brott begåtts och vem som är skyldig. Men det kostar pengar, tar tid, samt betyder att man måste spela med öppna kort. Dessutom kan man inte särdeles enkelt slå undan benen från fiender och ”icke önskvärda element” – att fabricera brott och bevis för brott är svårt och dyrt. Alltför svårt och dyrt om man har intresse av att hålla ett samhälle under full kontroll.

Så terrorismen utgör en fantastisk möjlighet för de styrande. […]

Den hemska extremismen

Det blir allt vanligare att i media peka finger mot så kallade ”extremister”. Tydligen ska ordet vara synonymt med att vara våldsbenägen (eller -älskande), hotfull och terrorist. Och tydligen ska det beskriva den sorts människor som inte är som de flesta andra. Det är en rätt underlig syn och tyder på en rätt inskränkt bild av människor och vad samhället går ut på. Som förvisso är vad vi borde förvänta oss av politiska propagandister och journalister.

Ordet extremist är nämligen ett synnerligen dåligt begrepp för att beskriva någon. Det är nämligen helt och hållet relativt – man kan inte utpekas som ”extremist” utan att samtidigt vara ”extrem” gentemot någonting annat. Det betyder att den som är utbildad i ett barbariskt samhälle är extrem, den som står för fred i krigstid är extrem, liksom den som är kristen i Saudiarabien också kan betecknas som ”extrem”. Med andra ord: en frihetlig demokrat i 1930-talets Hitlertyskland var ”extremist” gentemot såväl staten som de flesta av invånarna.

Att ett begrepp är relativt en implicerad norm gör att det inte kan beskriva någonting, lika lite som att säga att något är ”stort” – man måste veta vad det är man jämför med. Exempelvis är Ayers Rock en väldigt ”stor” sten medan månen är en rätt så ”liten” himlakropp. Men det säger ju ingenting alls om man jämför dem sinsemellan: ”stora” Ayers Rock är många tusen gånger mindre än den ”lilla” månen. Så man måste vara väldigt klar över vad det är som gör det relativa begreppet till vad det är – men det görs inte. Istället impliceras en massa saker i användningen av begreppet ”extremism”.

Exempelvis är såväl nazister som kommunister extrema. Liksom pacifister och libertarianer. […]