Kategorier
Etikett: val2018
Det är valrörelse och doften av rädsla ligger tung över Konungariket Sverige.
Man skulle kunna tro att vi som räknar oss som frihetliga skulle passa på att få ut det enda som är möjligt att få ut ur politiken: underhållning.
Nejdå. Och icke. Förutom att de frihetliga forumen fylls med enkäter om vilka partier medlemmarna tänker rösta på så drivs det även regelrätta valkampanjer. Självklart för det Klassiskt Liberala Partiet, men det hejas även på en del andra alternativ och det tävlas längs en skala av frihetlighet, som om det ens vore möjligt för partier att tävla mot en sådan måttstock.
Liksom alla valrörelser är denna en orgel med tusentals olika toner av fruktan där politikerna trycker på tangenterna och deras kampanjorganisationer trampar in luften. Orolig för din pension? Samma politiker som med hög precision sett till att du har all anledning att vara det, lovar dig nu att de skall fixa så att din ålderdom inte blir i fattigdom. Bekymrad över att dina anhöriga inte får cancervård i tid? Låt den som orsakade den situationen ta hand om det.
Detta är dock exempel på frågor som lyser med sin frånvaro bland politikernas samtalsämnen mellan valen. Doften av rädsla som tätnar när vi närmar oss valritualens klimax har ett annat innehåll. Den består av substanser som hålls sjudande sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Alla år. Det är de frågor som det går att krama panik och svår ångest ur. Frågor som politiker kan spinna till verkligt stora hot.
För att ge sig hän i valkampanjande krävs det tydligen rejält stora hot för att mobilisera några nämnvärda mängder av de som ser sig som libertarianer. Klassiskt Liberala Partiet har kampanjat i flera valrörelser nu utan att se ut att växa nämnvärt. Bland partier har de stuckit ut genom att de försökt använda hopp i stället för rädsla som verktyg. I denna valrörelse har de tyvärr vikit av en del från hoppets väg i ett försök att rida ångestvågen och börjat röstfiska med rädsla som bete. Men jag gissar att de fortfarande uppfattas som på tok för fredliga för att locka speciellt många libertarianer in i politiken.
Hos libertarianer verkar det suga till ordentligt i valrörelsetarmen först när det står något så allvarligt som ett kulturkrig för dörren. Notera ordet krig där, det är centralt. Krig är motsatsen till fred, och ett ord som ofta tas till när det skall odlas och destilleras fram pur rädslosubstans.
Exakt vad kulturkriget går ut på avstår jag från att referera det här, eftersom det saknar relevans för den poäng jag vill driva hem. Jag nöjer mig med att konstatera att en del upplever hotet så reellt och så allvarligt att det är ett läge där principer måste läggas åt sidan:
Först tar vi hand om detta hot, annars finns det ändå snart ingen frihet kvar att försvara. När vi avvärjt den hotade förödelsen kan vi åter ta upp, marknadsföra och försvara våra fredsprinciper.
Hotet är så stort att om du inte är beredd att rucka på dina principer nu så har du bekänt färg – du är en fiende. Vi befinner oss vid den sista strofen i Imperiets Var é vargen?
Som en levande lavin kommer hungriga djur
över vidden hörs deras tjut
och vinden sjunger ett mollstämt dur
människa, är du för eller mot till slut?
Men om människan skall pausa arbetet för sina värden varje gång ett tillräckligt stort hot kommer rullandes ned från bergsväggarna skulle hon inte få göra annat. Det skulle alltid vara paus. För det råder sannerligen aldrig brist på hot stora nog att förgöra allt vi håller kärt.
Pågår det inte ett kulturkrig så håller de hemska människorna på att förstöra planetens klimat, eller så är de på väg att bli allt för många för att kunna försörjas av jordens sinande resurser. Rädslan för befolkningsökningen generellt ledde bland den svenska härskarklassen till en oro för kvaliteten i folkmaterialet, och sterilisering av tiotusentals svenskar över flera decennier.
Alternativt håller automatiseringen på att utplåna alla möjligheter för människor att få arbete. Just detta hot återkommer ständigt eftersom det alltid är ett helt nytt läge. Den automatiska vävstolen! Robotorna! AI! Singulariteten ter sig sannerligen oundviklig.
De flesta sådana här hot är våra följeslagare genom historien. Även om de då och då tappar en del av sin luft, ligger de och lurar och förses med respirator ute i folklagren. Där samlar de kraft. Där väntar de på rätt tillfälle att åter resa sig i hela sin fruktansvärda längd. Som judehotet. Eller, rent generellt alla kollektivistiska uppdelningar av människor efter grova attribut som kön, hudfärg och sexuell läggning. Detta är den näring som just i dessa tider göder hatet hos krigarna för social rättvisa.
Krigare. Krig är ett återkommande tema när det gäller att uppvigla till principlöshet. Därför har vi de förödande krigen mot droger, terrorismen och mot fattigdomen.
Tyvärr kan vi även konstatera att hot stora nog ofta leder till att enorma arméer mobiliseras för att begå massmord. Mord är annars något de allra flesta anser vara emot deras principer, men i krig får dessa principer flyga och fara. Principer är för fredstid. (Kanske).
För människor som inte har principer mot mord kan det vara andra principer som får ge vika när de trummar igång krig på grund av stora hot. Så var det för Abraham Lincoln, för vilken hotet om att de södra staterna skulle lämna unionen fick honom att bryta mot sina vidriga principer om att svarta är underlägsna vita och inte värda att befrias från slaveriet:
My paramount object in this struggle is to save the Union, and is not either to save or to destroy slavery. If I could save the Union without freeing any slave I would do it, and if I could save it by freeing all the slaves I would do it; and if I could save it by freeing some and leaving others alone I would also do that. What I do about slavery, and the colored race, I do because I believe it helps to save the Union.
Inbördeskriget (som det så eufemistiskt kallas) ledde till att besinningslöst och urskiljningslöst våld släpptes lös över människorna på kontinenten och till att över en halv miljon mördades. Vad kan få annars fredliga människor att göra så mot varandra? Rädsla. Riktigt hur Lincoln och hans kumpaner lyckades få så många i unionen så rädda har jag svårt att begripa. Men över en halv miljon döda kan berätta för oss att det lyckades dåtidens politiker mycket bra med. Liksom politiker i alla tider lyckas förfärande bra med denna uppgift.
Det är när vi blir ordentligt uppskrämda, när fruktan griper tag i våra hjärtan, och mängden lösningar ser ut att krympa till enbart en som våra principer sätts på prov. Allt för många gånger har mänskligheten dragits ned till nollpunkten av att politiker lyckats plantera tillräckligt mycket rädsla i människornas sinnen för att principerna skall ställas på hyllan.
Men nej! Vi står inte inför ett så allvarligt läge att vi måste våldföra oss på våra principer. Nu, liksom alltid, är det ett så allvarligt läge att vi mangrant måste ställa oss upp och försvara dessa principer mer passionerat än någonsin förr!
Politik är aldrig svaret för att stilla vår oro eller mota våra hot.
Det är valrörelse och månen vandrar rödgul och full över dårhuset Sverige.
Man skulle kunna tro att vi i den frihetliga rörelsen skulle passa på att luta oss tillbaks och skratta åt spektaklet. Le åt att etatisterna lägger sådan vikt vid, och blir så entusiastiska över, vilket parti eller vilka politiker som skall få nöjet att härska över dem och råna dem blå de kommande fyra åren.
Men icke. De libertarianska forumen fylls med enkäter om vilket parti man som frihetlig bör rösta på. Bland svaren kan man se i stort sett alla partier representerade, och bland kommentarerna en tävling i fantasifulla motiveringar.
Jag minns hur jag baxnade när Johan Norberg skrev rusigt lyriskt om Annie Lööfs tillträde som partiledare för Centerpartiet. Oj, vad frihetligt det partiet skulle bli nu! Han var lycklig som ett litet barn med pengar i fickorna i en godisaffär. Men det var ändå en nyliberal och gick lätt att skrattande vifta undan. Nu är det alltså motsvarande nonsens i de libertarianska leden.
Och diskuteras det inte vilket parti som är mest frihetligt är det pamfletter och argument för varför det är så viktigt att rösta. Vi som inte röstar och berättar om motiven för det får veta att:
Det är därför ni aldrig kan vinna
Påpekar man den enskilda röstens meningslöshet och minimala chans att påverka något alls får man veta att man misslyckades med statistikkursen i skolan.
Förutom att jag tycker detta är ett mysterium tycker jag att det är förfärligt. Hur skall vi komma vidare som frihetsrörelse om så stora andelar av oss sitter fast med ena eller bägge fötterana i den gyttja som är partipolitik? Jag vet att leden fyllts på mycket de senare åren, och det är nog för optimistiskt av mig att räkna hela den nya skaran som allierade, men detta som utspelar sig just nu är deprimerande.
Staten har oss benhårt fast i sin väv av myter. Enbart staten kan lösa problem, speciellt om det är extra stora problem som staten själv skapat.
Vi behöver bryta oss lösa från denna föreställning. Hur ska vi kunna skapa en friare värld åt våra barn om vi själva fortfarande vänder oss till politiker när det drar kallt runt benen?
Fler artiklar på ämnet rösta som publicerats på Mises.se (alls ej komplett lista):
[hoops name=”vote-or-die”]
Att man skall slippa ta konsekvenserna av överenskommelser man inte ingått är en så kallad dagisregel. Inte dagisnivå som i omoget, utan dagis som i att det är självklart. Barn förstår det. Det behöver inte förklaras. Vi är födda med vetskapen om utsagans sanning. Den är universellt förstådd.
Människor hittar på alla möjliga sorters lekar. Roliga, fåniga, otäcka, elaka, snälla, spännande, tråkiga. Vi gör det i alla skeden av livet. Som små barn är vi oftast extra fantasifulla och hittar på våra egna lekar. I takt med att vi blir äldre ärver vi lekar allt mer. Vem hittade på Burken egentligen? Ingen vet, men generation efter generation barn har förgyllt tiden med den leken.
I takt med att vi blir äldre står även allt mer på spel för de som är med och leker. Nåväl, även yngre barn hittar på lekar med allvarliga konsekvenser, men förhoppningsvis har vuxna vett nog att kliva emellan och hjälpa barnen att undvika följder de inte är mogna att bedöma. Med åren eskalerar generellt leken i vad man riskerar om man är med. Vuxna ges inte tillfälle att hjälpa oss. Ryska posten är oskyldig nog. Klädpoker också, om man inte spelar det med psykopater.
Men det finns mycket obehagliga lekar också. Som Kammen. Spelat den? Man turas om att ge den andra chansen att ta kammen där den vilar ovanpå ens handrygg, vända den med vassa änden nedåt och slå till en hårt, hårt på knogarna. Direkt den andre tar kammen får man enligt lekens regler rycka undan handen. Rycker man för tidigt har den andra rätt till ett straffslag, där man inte har rätt att rycka röra handen.
Själv har jag snabbare reflexer än de flesta och kom alltid ur Kammen-aktiga lekar med mindre blodiga händer än lekkamraten. Men idag har jag svårt att förstå varför jag någonsin var med på dessa sjuka överenskommelser. Gruppdynamik är mycket knepigt att förstå, och alldeles speciellt då bland pojkar i yngre tonåren.
Jag tror att de flesta av oss varit med om att lekar spårat ur, eller i alla fall att man haft anledning att kraftigt omvärdera sitt beslut att vara med. Återigen, gruppdynamik och det faktum att det finns människor som inte är snälla gör att det nästan ingår i att växa upp att då och då få ångra att man gav sig in i en del lekar. Men om reglerna varit öppna och kända så håller ändå de flesta med om att man får skylla sig själv om det inte går som man vill, eller till och med om man gör sig måttligt illa.
”Den som ger sig in i leken får leken tåla”
Det är inbyggt i oss. Det behöver inte förklaras. Alla förstår det. Du behöver visa att lekens regler var okända för dig och att lekkamraterna fuskade för att kunna få mer än en gnutta empati om du har klagomål på utfallet.
Likaså är det en tyst, allmänt känd och accepterad överenskommelse att om någon inte givit sig in i leken så är det inte okej att låta denne lida konsekvenser av denna lek. Så gör bara mobbare och även om omgivningen ibland låter det ske så är det illa sett och det behövs bara att någon tar sig modet att peka ut överträdelsen för att mobbarna skall få sin fribiljett indragen.
“Den som inte ger sig in i leken behöver inte leken tåla.”
Vad jag vet finns det bara ett undantag från denna universellt delade norm. Endast en situation när denna av naturen givna regel sätts å sidan av annars helt vettiga människor. Ja, jag pratar om politiska val. Då ger folk fullständigt fan i om du frivilligt gått med i leken eller inte. En första vibb av att det inte står riktigt rätt till i huvudet på människor i valtider är de märkliga reglerna som gäller för de som deltar i leken.
”En röst på X är en röst på Y!”
Och om någon dristar sig till att använda en i spelet ingående mekanism som att rösta blankt så är det också en röst på Y. Eller på X. Eller på Z eller på något annat av alla de usla alternativen. Men riktigt hur knäppt det står till får man klart för sig först när man dristar sig till att berätta att man inte tänker rösta. Då får man vilda blickar och som ett brev på posten får man veta att:
“Om du inte röstar har du inte rätt att klaga!”
Även fast valresultatet med garanti kommer betyda att man blir hotad, bestulen och får sina mänskliga rättigheter grovt kränkta på otaliga andra sätt, har man alltså inte rätt att klaga om man inte deltar i ritualen där det skall avgöras vem som skall hota dig, stjäla från dig och kraftigt kränka dina mänskliga rättigheter de kommande fyra åren. En helt unik, pervers, regel gäller i denna situation:
”Om du inte ger dig in i leken får du leken tåla.”
Fler artiklar på ämnet rösta som publicerats på Mises.se (alls ej komplett lista):
[hoops name=”vote-or-die”]