Kategorier
Artiklar

Brev till motionsförfattare om dagistvånget

Med anledning av Motion 2020/21:1993 av Anna Wallentheim m.fl. (S)

”Det kan låta DRASTISKT med en förskoleplikt från två års ålder…”

Ni borde skrivit DRAKONISKT. Detta är något av det värsta jag sett komma ur politikens förslagslåda, och då har jag sett en hel del.

Att en stor majoritet av barnen redan går på dagis vid två års ålder är ett icke-argument. Med samma logik kan man skriva en motion för att göra köttätande obligatoriskt eftersom de flesta ändå äter kött. Att de flesta redan gör ett politiskt korrekt val är snarare ett argument för att en dylik motion inte behövs.

Ni talar om att “förskolan är till för barnen”. Det är ingen liten roll ni tar på er när ni gör anspråk på att veta vad som är bäst för alla barn. Har någon av er barn själva? Vuxna människor som har barn vet att alla barn är olika. Barn utvecklas i olika takt. Vissa barn blir stressade av för mycket folk och av att tvingas umgås med människor de inte känner.

Givetvis finns ett litet antal barn som har “destruktiva familjeförhållanden”, så har det alltid varit. Men hur många lider idag inte av destruktiva dagisförhållanden, av att vara ett litet barn i en stor grupp, utan möjlighet till närhet och tid med en egen vuxen människa som älskar just dem.

”Idén om en stark välfärdsstat bygger på individens möjlighet till frigörelse från klass, kön och familjebakgrund. En frigörelse som bör börja redan i förskoleåldern.”

Jag förstår att det måste låta otroligt för er, men de flesta av oss vanligt folk är inte intresserade av att frigöra oss från våra familjeband, vårt kön och vår klass. Det är där vi känner samhörighet och trygghet och trivs allra bäst. För de flesta av oss är relationer viktigare än ideologi.

Det viktigaste argumentet mot den här motionen är ändå frihetsargumentet, vilket även förekommer i diverse deklarationer om mänskliga rättigheter: Det ska vara föräldrars privilegium att välja den fostran, de värderingar och den skolning åt sina barn som passar deras egen övertygelse bäst. I klarspråk: de folkvalda ska hålla sina ideologiska tassar borta från barnens fostran. Det ni föreslår är att sopa undan denna grundläggande rättighet till förmån för ett ideologiskt experiment.

Känner ni till Albert Camus, en vänsterkollega till er? Han var motståndare mot sovjetstaten på grund av dess totalitarism, det vill säga förtryck av mänskliga friheter. En viktig del av sovjetstatens program var att sätta barn på dagis i så tidig ålder som möjligt. Tanken var att ta dem från modersbröstet fostra dem i korrekt ideologi så tidigt som möjligt under samma förevändning som ni använder, att detta var “bäst för barnen”. Om den synen på människan hade Camus följande att säga:

Mänsklighetens välfärd är alltid tyrannernas alibi

Studera gärna hur det gick för sovjetbarnen. Allt ni försöker göra har redan prövats. Det finns en hel del att lära av historien.

Med vänliga hälsningar och hopp om att era riksdagskollegor har vett nog att såga den här motionen vid fotknölarna.

Klaus Bernpaintner
Ledamot i Ludwig von Mises institutet i Sverige
www.mises.se

Skickat till motionsförfattarna:
Anna Wallentheim (S)
Emilia Töyrä (S)
Ida Karkiainen (S)
Sultan Kayhan (S)
Erik Ezelius (S)
Laila Naraghi (S)
Fredrik Lundh Sammeli (S)
Johan Büser (S)
Kalle Olsson (S)
Hanna Westerén (S)
Adnan Dibrani (S)

Kategorier
Artiklar

Utan fredsmaxim, ingen dans

Och Jesus sade: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna.”

Det här är den kristna versionen av den gyllene regeln: ”Vi bör behandla andra så som vi själva vill bli behandlade.” Ett vida spritt maxim som har spårats så långt som 4000 år bakåt i tiden, till det antika Egypten.

De flesta skriver automatiskt under på denna regel. Den tycks självklar som levnadsdevis för alla goda människor. Många anser den så bra att de tycker att all mänsklig samvaro bör baseras på den. Det är till exempel vad Karen Armstrong föreslår i Charter for Compassion. Armstrong är religionshistoriker och har funnit maximet i i stort sett alla religioner. Jag skulle kunna räkna upp otaliga varianter, men nöjer mig med två utöver Jesus:

Islam säger: ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv.”

Jainismen använder en negativ formulering: ”I lycka och lidande, i glädje och sorg, bör vi se på alla varelser som vi ser på oss själva och bör därför avstå från att tillfoga andra sådana skador som vi inte önskar tillfoga oss själva.”

Det verkar som att detta med att regeln är uråldrig och uppträder överallt, i kombination med att den verkar så uppenbart god, har gjort att den helt har undgått ifrågasättande. Men ifrågasättas bör den! För om vi människor följde den gyllene regeln, så som den är formulerad, skulle vi göra varandra illa. Andra vill oftast inte bli behandlade på samma sätt som man själv vill bli, eftersom de inte är som man själv är.

Tyvärr lider vi redan av att denna regel efterföljs. Människor som tycker att det känns bra att tvingas betala skatt för saker de gillar har till exempel inga problem med att tycka att även andra skall tvingas finansiera dessa saker. Det bryter inte mot jainismens bud om att inte skada andra på sätt man inte önskar att bli skadad själv.

Och de politiker som känner obehag inför tanken på spontan dans, kan använda den gyllene regeln för att förbjuda andra detta nöje. Trist för oss som gillar att dansa. Att den gyllene regeln har följts, är föga tröst.

Det är i viss mån möjligt att förstå andra människors behov genom att ta avstamp ur våra egna, och därifrån sträcka ut vår empati. Men att andra verkar bete sig likt oss själva, kan få oss att dra felaktiga slutsatser om att de är som oss själva. Denna missuppfattning orsakar besvär utöver skatt och tyranniska förbud. Det leder till frustration, missförstånd och gräl. Färre bra saker blir gjorda på ett bra sätt.

Det är dags att lansera en uppdaterad gyllene regel. Den bör formuleras något i stil med: ”Sträva efter att behandla andra så som de vill bli behandlade.” Vi kan kalla det för fredsmaximet.

I negativ form är fredsmaximet mycket likt icke-agressionsprincipen: ”Gör inte mot andra sådant de inte vill att du gör mot dem.”

Fredsmaximet

Det är svårare att följa denna regel än den Jesus gav oss. Med hans maxim räcker det att vi vet vad vi själva tycker om, men för att behandla andra som de vill bli behandlade behöver vi göra oss omaket att förstå dem. Då räcker det inte med att förstå sig på människor generellt, vi behöver förstå den individ vi vill behandla väl. Vi måste se henne, och lyssna mycket noggrant, på just henne. I någon mening behöver vi försöka bli henne. Genom att låta våra öron växa till satellittallrikar och sträcka ut våra empatiska morrhår kan vi föreställa oss att vi är i hennes skor, och se världen med hennes ögon.

En ansträngning för att förstå hur någon annan fungerar ökar samtidigt våra kunskaper om oss själva, vilket är jättebra, eftersom självkännedom är viktigt när man ska följa fredsmaximet. För även om du lyckats ta reda på hur någon annan vill bli behandlad, kommer du att agera genom det filter som är din personlighet. Du uppfattar att du gör på ett visst sätt, men du gör i själva verket på ett annat vis.

Det kan jämföras med att med pil och båge försöka träffa en fisk som vilar en bit under vattenytan. Ljuset bryts mellan luften och vattnet. Pilen kommer därför inte att träffa det den ser ut att peka på, oavsett hur stadig skytt du är. Bara genom att känna till hur stor brytningen är kan du rikta om för säker träff. Bara genom att känna dig själv kan du rikta om och kompensera rätt för jagfiltrets brytning.

När vi bemödat oss om att förstå den andre, och lärt oss mer om oss själva, ökar våra chanser att vi behandlar vår medmänniska så som hon vill bli behandlad och inte gör något mot henne som hon inte vill att vi skall göra. Våra amorpilar har nu en större chans att göra gott, och de löper mindre risk att åsamka skada

Genom att följa fredsmaximet; att alltid försöka behandla andra så som de vill bli behandlade, kan vi bidra till en bättre värld. Dels genom hur vi beter oss mot andra, dels med det exempel vi ger andra att följa.

De som ansluter sig till vår modell kommer tycka att det är mycket bättre att använda argument och dialog för att uppmuntra andra att finansiera de saker de gillar, än att via ombud använda hot och våld för att tvinga andra att betala för dem.

Och i vår version av Matteusevangeliet skulle Jesus kunna säga: ”Om eder nästa viljen dansa, skolen I låta henne dansa; ty detta är lagen och profeterna”.


Texten ovan är en transkibering av ett tal som Peter Strömberg framförde på bubb.la-träffen den 4 januari 2018, i Stockholm. Du kan se talet här (och lyssna på det på Mises Ljud).