Etikett: staten

Kategorier
Blogg

Utbildningen av den moderna socialisten

Libertarianer undrar ofta varför socialismen fortsätter att vara så populär, trots att den har visat sig vara ett sådant misslyckande som politisk ideologi och ekonomiskt system. Även om ett offentligt utbildningssystem och vinklade media är viktiga förklaringar, så är socialismens envisa varaktighet till viss del fiktiv, eftersom socialismen har förändrats: dagens socialism är inte gårdagens. Denna skillnad är viktigt att komma ihåg när man funderar på hur en behövlig utbildning i frihet borde utformas. 

Skillnaden mellan den traditionella och den moderna socialisten motsvarar den skillnad som Ludwig von Mises gjorde mellan socialism och statligt ingrepp i den fria marknaden. De traditionella socialisterna, av direkt marxistisk påverkan, har nästan försvunnit i dag samtidigt som de socialistiska experimenten ett efter ett har misslyckats under tjugohundratalet och under vår tid. I stort sett ingen som kallar sig socialist eller ”progressiv” idag tror att statens ägande av produktionsmedlen är det bästa sättet att organisera samhället. Få moderna socialister tolererar den socialistiska statens typiska politiska förtryck och ekonomiska kvävning av samhället.

Men den moderna socialisten blundar fortfarande för de överväldigande fakta som visar att den fria marknaden är historiens största skapare av välstånd – statligt ingripande till trots. Den moderna socialisten vägrar ofta fortfarande att acceptera att miljarder människor har lyfts ur fattigdom genom kapitalismen – om än en hämmad version av den – och att hundratals miljoner människor har anslutit sig till medelklassen tack vare avregleringen av världshandeln och liberaliseringen av stora delar av utvecklingsländers ekonomier. 

Den moderna socialisten är därför en paradoxal varelse; han både accepterar och avvisar den fria marknaden. Att tro på fria marknader i vissa fall men inte i andra är ett tvetydigt ideologiskt ställningstagande; ett som verkar intellektuellt ohållbart och som åtminstone borde försvaras. Men de moderna socialisterna försöker i allmänhet inte reda ut denna intellektuella motsättning. Snarare hävdar de vanligtvis att den fria marknaden fungerar till viss del och att den bör begränsas och kontrolleras. De är övertygade om att staten måste spela en grundläggande roll i samhället, för att skydda ”de svaga” mot ”ohämmad” kapitalism som annars kommer att inte bara fortsätta att förtrycka dem, men även förstöra själva civilisationen.

Moderna socialister inbegriper klassiska socialdemokrater och resten av vänstern, men också den ”liberala” eliten, högern och de flesta konservativa; de som har övergett klassisk liberalism för att anpassa sig till tiden. De företräder således en mycket stor och mångfaldig majoritet av befolkningen, men de har en sak gemensamt: de har alla förtroende för staten. Moderna socialister anser alla att staten bör ingripa i marknaden för att rätta dess många inbillade misslyckanden och skapa ett reglerande ramverk utan vilket den skulle köra i diket. Stora områden av ekonomin (som skola och sjukvård) måste komma under statlig kontroll, om de inte redan är det. De sektorer som är kvar i privata händer måste, enligt deras uppfattning, ändå regleras av staten och skyddas, om om nödvändigt, genom subventioner, tullavgifter, och andra typer av förmåner. Dessutom tycker moderna socialister ofta, även om de kanske inte alltid erkänner detta öppet, att ”olämpliga” sociala och kulturella värden, såsom konsumtion eller konservatism, bör kvävas av Staten.

Sådana idéers popularitet har haft mycket allvarliga ekonomiska, politiska och sociala följder under de senaste decennierna, inte minst i Sverige. De flesta moderna socialister menar väl, men de har indoktrinerats med en ideologi som bygger på felaktiga övertygelser, missförstånd, och – ärligt talat – okunnighet. Kanske det mest grundläggande misstag som moderna socialister gör är hur de definierar begreppet ”kapitalism”. Vad de kallar ”kapitalism” är egentligen ”statskapitalism”. Detta är kapitalism som nationell korporativism, med sina maktmissbruk, konstgjorda monopol, och riktade förmåner, som libertarianer länge har kritiserat som oundvikliga följder när staten blandar sig i samhällets ekonomi. Med andra ord, vad många förvirrade moderna socialister tycker är ”ohämmad” kapitalism är egentligen en marknad som är fjättrad till staten. De blandar ihop orsak och verkan, eftersom det är deras socialistiska idéer som i första hand har skapat de politiska och ekonomiska förhållanden som de sedan kritiserar. Med andra ord, de är övertygade om att staten måste ingripa i samhället för att rätta till misslyckanden för vilka staten till stor del själv är ansvarig.

De flesta moderna socialister är inte medvetna om denna motsättning, eller de skadliga följder som deras politiska idéer får. Detta är begripligt, eftersom de inte har lärt sig hur den fria ohämmade marknadsekonomin fungerar och de otaliga sätt varpå statligt ingripande förvränger den. De är helt enkelt anhängare av de moderna socialistiska idéerna och de ”progressiva” värden som de har fått sedan barnsben, i skolor, från media, och från familj och vänner. Den överväldigande majoriteten av befolkningen har tyvärr aldrig någonsin utsatts för libertarianismens idéer, och har därför inte de begreppsliga verktyg för att förstå varför de mottagna åsikterna är felaktiga.

Det finns ett skriande behov av en annan typ av utbildning – en libertariansk utbildning. Det är utbildningen i libertarianismens ekonomiska och politiska pelare; respektive österrikisk ekonomi och naturrätt. Det kan tyckas förmätet, och även nedlåtande, att påstå att moderna socialister måste utbildas. Förmätet skulle det självfallet vara att föreslå en alternativ utbildning för majoriteten om dagens moderna samhällen vore fria, fredliga, harmoniska och välmående. Men detta är inte fallet, vilket de flesta moderna socialister omedelbart kan erkänna. Dessutom bibehåller ofta libertarianer en viss ödmjukhet eftersom de flesta av dem var själva moderna socialister innan de också fick samma frihetlig utbildning. Det kan vara därför libertarianer förstår moderna socialister så väl, medan motsatsen nästan aldrig är fallet.

När man vill framställa en sådan utbildning, blir skillnaden mellan traditionella och moderna socialister högst relevant. Eftersom moderna socialister tolkar och uttrycker ”socialism” olika jämfört med traditionella socialister, så behöver de en särskild utbildning. Argumenten för att övertyga moderna socialister om galenskapen i sina politiska och ekonomiska idéer är inte riktigt de argument som fungerade förr. Traditionella socialister behövde bli utbildade i första hand i begreppet frihet, i planekonomins ödesdigra följder, och i den viktiga roll som marknadspriser spelar i samhället. Det var därför de behövde förstå Böhm-Bawerks tidiga kritik av marxismen, Mises kritik av socialistisk ekonomisk beräkning, Hayeks varning mot kollektivism och hans lika kända teori om användningen av kunskap i samhället.

Dessa insikter, trots att de fortfarande är grundläggande, är kanske inte riktigt lika viktiga som de brukade vara, eftersom moderna socialister redan har blivit övertygade om dem. De förstår att Marx värdeteori är felaktig och att försöket att avskaffa privat egendom så småningom leder till samhällskollaps. Det som den moderna socialisten behöver utbildas i är orsakerna till och följderna av Statens ingripande i ett fritt samhälle. Den moderna socialistens utbildning bör därför omfatta sådana nyckelbegrepp som Cantilloneffekten, Says marknadslag, Bastiats allegori om det sönderslagna fönstret, Rothbards analys av staten, och Hoppes kritik av beskattning.

Det är dessa grundläggande libertarianska begrepp och idéer som gör det möjligt att förstå varför ett starkt reglerat och skattefinanserat statskapitalistiskt samhälle blir ohållbart och instabilt på lång sikt. Ett sådant samhälle inleder ofrånkomligen en ekonomisk, politisk och kulturell nedgång, som man redan ser klara tecken på idag. En frihetlig utbildning är avgörande för att vända denna trend, genom att lära den yngre generationen att modern socialism är till sin natur dekadent därför att den minskar besparingar, den försvagar familjevärden, den upplöser personligt ansvar och ökar välfärdsberoendet. Samtliga av dessa resultat är förutsägbara följder av modern socialism.

Det moraliska och ekonomiska sammanbrottet av det nuvarande politiska och ekonomiska systemet, och med det den gnagande känslan av att detta system nu ligger på fallrepet, kan göra moderna socialister mottagliga för de svar som libertarianismen föreslår. Utbildningen av den moderna socialisten borde dessutom vara en enklare uppgift än att omvandla en traditionell socialist till libertarianism. De senare hade ofta en gedigen ideologi baserad på Hegels, Marx, Engels och Lenins verk. Men de flesta moderna socialister har aldrig läst dessa författare, och är i bästa fall bara vagt bekanta med deras idéer, hur felaktiga den än var. Moderna socialister har ingen verklig ideologi att tala om; deras politiska övertygelse bygger vanligtvis mer på känslor än principer. Ett typiskt exempel är när den obligatoriska betalningen av skatt tolkas som en “solidarisk” handling.

Den frihetliga utbildningen måste därför också innehålla frågan om moral. Moderna socialister måste bli övertygade om att anammadet av frihetliga idéer kommer att göra dem till bättre människor. Om de inleder denna utbildning med ett öppet sinne, om de tar sig tid att verkligen förstå libertarianismens politiska och ekonomiska insikter, kommer de att finna att fri marknadskapitalism, riktigt förstådd, är det rättvisaste sättet för samhället att organiseras på.

Kategorier
Artiklar

Julian Assange och kampen för politisk frihet

Julian Assanges heroiska men tragiska liv kommer till ett avgörande under de närmaste veckorna. En brittisk domstol skall snart bestämma om Assange, av allt att döma en förläggare och journalist, ska utlämnas till USA där han har anklagats för spioneri. Även om många människor runt om i världen har följt Assanges svårigheter till och från det senaste decenniet, är det verkligen nu, under denna farsartade rättegång i London, som innebörden av kampen för politisk frihet borde bli tydlig för alla.

I den vidaste bemärkelsen kan politisk frihet definieras som frihet från statens tvång. När det finns en stat, hur liten den än må vara, så kan politisk frihet aldrig vara fullständig. Och den kan aldrig tas för givet heller; det måste finnas en kamp för politisk frihet i varje samhälle, inte minst för att försvara gårdagens framsteg. Även om det finns mer politisk frihet i väst idag än när Bertrand Russell låstes in för att ha motsatt sig värnplikten under första världskriget, har staten fortfarande inga betänkligheter med att trampa på individuella rättigheter när dess intressen utmanas. Assange har spionerats på, fängslats och torterats. Rätten till privatliv för miljontals vanliga människor har kränkts genom hemliga, olagliga övervakningsprogram som genomförs av underrättelsetjänster, av vilka vissa har avslöjats av Assange och de källor han har arbetat med.

Även om Assange inte precis är en libertarian, så följer han den libertarianska tanken att staten inte ska ha några hemligheter från folket. Han anser att ”transparency and accountability [of the State] are moral issues”. Det är den moraliska principen att folket har rätt att veta allt som dess statstjänare säger, skriver och gör; särskilt när de begår handlingar som är olagliga enligt statens egna rättssystem. Naturligtvis blir denna tanke mer relevant ju mer staten växer i storlek och omfång; en nattväktarstat kan inte ha mycket att dölja.

Allmänhetens godkännande av den moderna statens överdrivet stora roll i samhället har uppnåtts genom det offentliga utbildningssystemets inflytande under flera generationer och med hjälp lydig systemmedia. Denna acceptans har också upprätthållits av staten genom hot om våld (och faktiskt våld om det behövs, som med Assange) för att hantera allvarliga avvikare. Staten behöver en tillmötesgående folkopinion för att styra, och tolererar därför inte någon som kan försvaga folkets tysta godkännande av en stat med fingrarna i alla syltburkar.

Sedan den moderna statens uppkomst har många så kallade ”statsfiender” blivit utsatta för dess våld, från Voltaire och Emma Goldman till Mahatma Gandhi och Martin Luther King Jr. Att ta upp kampen för politisk frihet är en oehörd utmaning, vilket Julian Assange upplever nu. När denna kamp börjar ge resultat medför den omedelbara faror, eftersom staten, som vilken organism som helst, kommer att försvara sig. Den kan inte acceptera framgångsrika försök att undergräva dess berättigande, att begränsa dess makt, eller att avslöja dess hemligheter. Den börjar då med att försöka avskräcka och ofta framgångsrikt truga de mindre beslutsamma dissidenterna. Om detta inte fungerar börjar staten varna sina offer, i sann maffiastil, och kan sedan besluta att förstöra karriärer, fängsla och slutligen begå mord, om det skulle krävas för att avlägsna ett allvarligt hot.

Detta är vad som händer med Julian Assange, precis som med många före honom. Ironiskt nog bekräftar behandlingen av Assange statens natur. Den amerikanska regeringen uppfattar Assange som ett allvarligt hot eftersom han har hjälpt till att avslöja dess brott och kan fortsätta att göra det om han inte stoppas. Tack vare Wikileaks som Assange har lett, känner nu allmänheten till amerikanska militärens krigsförbrytelser, CIA:s massövervakningsprogram (Vault7), USA:s politiska korruption (DNC Email Archive) och många andra olagliga handlingar som begåtts av statsapparaten. Eftersom alla sådana brott måste hållas hemliga för att bibehålla skenet av en välvillig och god stat, har den amerikanska regeringen beslutat att straffa Assange för dessa avslöjanden och för att avskräcka andra från att följa i hans fotspår.

Washingtons åtgärder mot Assange bekräftar den amerikanska federala statens hänsynslösa och våldsamma karaktär. Europeiska stater är långt ifrån oskyldiga, men beter sig bättre i våra dagar eftersom de är mer begränsade, både av yttre och inre krafter. Trots detta, eller på grund av det, är Storbritannien (och Europa) oförmöget eller ovilligt att stå upp mot Förenta Staterna, även om detta innebär att man offrar en av sina mest grundläggande principer. Som John Pilger skrev : “the land that gave us Magna Carta, Great Britain, is distinguished by the abandonment of its own sovereignty in allowing a malign foreign power to manipulate justice”.

Förenta Staterna, med lojalt samarbete från Storbritannien, Sverige, och Ecuador, ser Assange som en fiende som måste neutraliseras, även om detta innebär att man öppet strider mot grundläggande rättsstatsprinciper som denna stat mer eller mindre har följt sedan grundandet. De viktigaste av dessa principer är naturligtvis yttrande- och tryckfrihet, skyddade av Första Tillägget till USA:s författning. Men det faktum att Förenta Staterna och Storbritannien nu öppet struntar i Assanges grundläggande rättigheter är en risk för deras anseende och därför antagligen också ett tecken på en viss ängslighet.

Även om den amerikanska regeringen ännu inte har vunnit, ​​så ser Assanges framtid ganska dyster ut, trots det stöd han har fått från många välkända institutioner.[1] Men på lång sikt kan hans mycket offentliga fall sannolikt bidra till ökad politisk frihet. Assanges öde efter att ha publicerat sanningsenlig information om statens olagliga och omoraliska beteende skulle äntligen kunna få fler människor att inse att många av statens handlingar, vare sig de är dolda eller inte, i grund och botten strider mot deras egna intressen. Även om den allmänna befolkningen inte kan förväntas försvara politisk frihet som Julian Assange, kan hans exempel få dem att vakna upp politiskt. Som George Santayana skrev:

”Unless all those concerned keep a vigilant eye on the course of public business and frequently pronounce on its conduct, they will before long awake to the fact that they have been ignored and enslaved.” [2]

Rättegången mot Julian Assange kan få följder som är mycket större än han själv. Vad som än blir Assanges framtid är han redan en martyr i den historiska kampen för politisk frihet som alla kan få inspiration av.

Referenser:
[1] The Council of Europe, the UN Working Group on Arbitrary Detention, and Amnesty International, among many others, have all come out in support of Julian Assange.
[2] G. Santayana, The Life of Reason, Chapter V: Democracy (1905).

Ursprungligen publicerad på https://mises.org/wire/why-they-want-destroy-julian-assange

Kategorier
Artiklar

Tumregler för politisk analys på husvagnssemestern

Så här i semestertider, när du har tid att diskutera politik och religion med dina vänner, kan det vara bra med några enkla tumregler som gör dig till en skarpare politisk analytiker. De är något förenklade och grova men är verifierade med evidens och beprövad erfarenhet till att fungera utmärkt för husbehov.

  1. Den politiska eliten består av psykopater och ett stort antal nyttiga idioter.
  2. Psykopaterna (personlighetstyper som Carl Bildt, Reinfeldt, Wolodarski) är beroende av de nyttiga idioterna (personlighetstyper som Löfven, Annie, Ebba, Mp-rören) för att verkställa sina planer.
  3. Psykopaterna förstår vad de sysslar med, medan idioterna tror att de gör gott när de verkställer och omedvetet förgör civilisationen.
  4. Den politiska eliten struntar fullständigt i dig och din frihet; du är blott en bonde på deras schackbräde, redo att offras för deras mål.
  5. Eliten bryr sig inte det minsta om klimatet, covid, asylrätt, rasism, arbetslöshet, våldseskalering, HBTQ, rättvisa eller feminism, men det funkar på bönderna.
  6. Den politiska eliten har sin gemenskap med den politiska eliten i övriga delen av världen – inte med dig!
  7. Varje ny lag som stiftas minskar din frihet och undergräver civilisationen; det finns en grupp människor som stiftar nya lagar hela dagarna – när de inte har världens längsta sommarlov.
  8. Valutan hos psykopaterna är det lokala självbestämmandet, dvs. makt, vilket de nyttiga idioterna gärna lämnar över i utbyte mot ett bekvämt liv.
  9. VIKTIGT: Det gör att den politiska eliten över tid bildar allt större unioner och flyttar politisk makt till dessa (EU, FN, etc.) på bekostnad av lokalt självbestämmande och böndernas frihet.
  10. Ju större unioner desto mindre frihet, desto mera kaos, våld och till slut krig – den som vill ha frihet måste motarbeta alla nya politiska unioner och bör arbeta för separatism.
  11. Eliten har inget emot kaos, våld och krig – tvärtom, det gör bönderna rädda och får dem att böna och be eliten om ännu fler lagar, om munskyddstvång, sprutor, skoltvång, censur, högre skatter, ja mindre frihet – och eliten ställer alltid upp.
  12. Bästa sättet att förutspå framtiden är att ta ett aktuellt fenomen och dra det till sin mest vansinniga och osannolika spets, t.ex inbördeskrig.
  13. Medierna ljuger; det händer att de talar de sanning men det är så sällan att du får mindre fel om du utgår från att de alltid ljuger än tvärtom.
  14. Medierna försöker påverka bönderna snarare än att informera; medierna granskar inte eliten, de är dess megafoner och bedriver psyops; när medierna talar om ett ämne som du själv behärskar märker du hur de ljuger – så behandlar de alla ämnen.
  15. Det mesta av historien som rättfärdigar eliten och regimen är lögn.
  16. Pedofili är det sista tabut; att utöva det utan att straffas är den yttersta maktdemonstrationen och därför särskilt populärt hos eliten.
  17. Det eliten fruktar mest är att bönderna börjar tänka själv och organiserar sig; eliten är i numerärt underläge och vet att den skulle vara chanslös om bönderna fick för sig att agera.

Bönder i alla länder, organisera er!

Kategorier
Artiklar

Den minimala staten kan inte försvaras

Tankesmedjan Timbro har återutgivit Robert Nozicks bok: “Anarki, stat och utopi”, en klassiker som enligt Timbro känns mer aktuell än någonsin. Detta uppmärksammas nyligen genom ett evenemang med titeln ”Till försvar för den minimala staten”. Framstående nyliberala som Johan Norberg, tillsammans med Timbros företrädare ställer upp bakom Nozicks idé om den minimala staten. Nozick hyllas som en av 1900-talets viktigaste liberala tänkare och i boken formuleras ett filosofiskt försvar för individuella rättigheter och den minimala staten. Timbro vill genom mötet belysa vad svenska liberala kan lära sig av Nozick i en tid där staten flyttar fram sina positioner genom ökad övervakning och beskattning.

Låt mig börja med att framhäva de värderingar som förenar minarkister, det vill säga företrädare av en minimal stat, och anarko-kapitalister som anser att staten inte behövs. Dessa är:

  • Försvar av individuella rättigheter
  • Respekt för privat egendom
  • Fri marknadsekonomi.

Anarko-kapitalister sätter dessutom synnerligen högt värdepå icke-våld principen (Non Aggression Principle/ NAP) och voluntarismen. NAP innebär att våld ellerhot om våldär enbart tillåtet i självförsvar. Voluntarismen innebär att alla avtal måste vara frivilliga. 

Ett logiskt problem för minarkister är att man å ena sidan tycker att marknadsekonomin alltid är bättre på att leverera en service eller produkt än planekonomin och staten. Å andra sidan skall detta inte gälla viktiga områden som polis, rättsväsende och militär, vilka enligt minarkisten bör skötas av staten.

Det finns ett moraliskt dilemma som diskvalificerar staten som institution. Staten kränker individuella rättigheter genom att inte följa NAP, voluntarismen och fundamentala rättsprinciper. Staten tar in skatter vilka inte är frivilliga. Den tvångsrekryterar till militärtjänst och stiftar lagar som kränker de individuella och fria rättigheterna på många områden. Skatt är stöld, militärtjänst är lågavlönat tvångsarbete och att föra krig är statligt sanktioneratmord även om detta förskönas med eufemismer. Även inom rättsväsendet bryter staten mot fundamentala rättsprinciper. Likhet inför lagen sargas och omvänd bevisföring praktiseras. Staten utser sina egna domare i mål mellan medborgaren och staten. Därmed ges privilegier till statens anställda. Således råder inte likhet inför lagen eftersom medborgarna alltid är i underläge i tvister med staten. I skattemål är det vanligt med omvänd bevisföring, det vill säga att en privatperson måste bevisa sin oskuld och inte att staten måste bevisa eventuellt skattefusk. De moraliska och juridiska kriterier som gäller för enskilda gäller således inte för staten. Därför kan inte ens en liten stat accepteras och minarkister förespråkar en våldsbejakande organisation, nämligen staten.

Beträffande de tre områden som minarkister anser måste bedrivas av staten: polis, domstolar och militär, har anarkokapitalister följande synsätt:

I USA och i Sverige finns fler privata “poliser” än statliga. I  Sverige skyddar Securitas och andra vaktbolag fler människor än statliga poliser gör. Om skyddsbehovet är högthar privata säkerhetsföretag även rätt att bära vapen. 

Inom civilrätt och internationell rätt finns det privata skiljedomare som löser tvister och konflikter inom givna regelverk. Grundprincipen inom dessa regelverk är NAP, voluntarism och respekt för privat egendom. Dessa grundprinciper återfinns som moraliska riktlinjer i alla stora religioner. Författare som har skrivit mycket om privaträtt och privata skiljedomsförfaranden är Bryan Caplan, David Friedman och David Dürr.

Även privata militära lösningar finns redan idag, om man inte vill avstå helt från en skattefinansierad militär. Globalt sett har 22 länder avrustat delvis eller helt. Vissa länder köper sig skydd genom avtal med andra länder, exempelvis Lichtenstein med Österrike och Schweiz.

Ett annat kärt argument för minarkister är det så kallade marknadstestet. Om anarko-kapitalismen är så bra – varför har marknaden inte skapat ett samhälle som fungerar efter dess principer? Samma argument gäller dock också för den minimala staten. Om marknaden fungerar så bra – varför finns det ingen nattväktarstat?  

Avslutningsvis några tankar kring Nozicks och minarkistens pessimistiska människosyn: varför måste man utgå ifrån att människan i grunden är ond och farlig och att det därför behövs en stat som skyddar medborgarna? Det är några få procent av människorna som är onda psykopater som ansvarar för en stor andel av brotten. Resten fördelas enligt en Gauss-kurva. Det finns goda människor som gömde judar undan nationalsocialistisk förföljelse med sitt eget liv som insats. Det finns medlöpare som tittade på när judarna “förflyttades” och det finns angivare som ringde Gestapo. Men utgångspunkten måste vara att de flesta människor inte är onda, vilket är det moraliska omdöme som de flesta anarko-kapitalister företräder.

Sammanfattningsvis finns inget försvar för den minimala staten. Den uppfyller inte de moraliska kriterier som man avkräver en privatperson, nämligen att aldrig använda våld annat än i självförsvar. Vidare saknas ett frivilligt avtal mellan stat och medborgare. Ävenför polis, domstolar och militär finns redan idag privata lösningar som kan vidareutvecklas. Minarkister har en pessimistisk människosyn vilket gör att de accepterar en våldsbejakande institution i form av staten. Den intellektuella eliten bör se anarko-kapitalismen och inte Nozick och minarkismen som den bärande politiska filosofin.

Kategorier
Artiklar

Samtycke bortom sängkammaren – libertarianism för feminister

Inledning

Feminister har under de senaste årens debatt gällande samtyckeslagen identifierat samtycke som avgörande för att fastställa vilka mänskliga handlingar som är moraliskt rättfärdigade. Dock sträcker sig inte deras analys längre än till sängkammaren och inte ens där vill jag påstå att de kommer speciellt långt. Denna analys kan dras ännu längre och bör så även göras. Oundvikligen slutar man i en övergripande kritik av staten och dess fundamentala struktur.

När jag för första gången för många år sedan fick nys om samtyckeslagsdebatten som fördes inom vissa kvinnokampskretsar, fick jag plötsligt hopp om den rörelsen. Har de äntligen insett vikten av samtycke och att man därför inte har rätt att påtvinga andra människor sin vilja? Skall de nu också låta kvinnor få välja själva vad de vill göra med sina liv, så som att legalisera prostitution, narkotika och surrogatmödraskap? Drar de till och med samtyckesanalysen så långt att de ser att skatt är en form av stöld i och med avsaknaden av samtycke? Svaret på alla dessa frågor blev givetvis i hög grad: nej.

Samtycke i sängkammaren

Det som skiljer ett samlag åt från en våldtäkt är att båda parter har valt att delta i aktiviteten. Vid ett ömsesidigt samlag har ingen tvingat den andra, utan genom samtal, kroppsspråk och andra kommunikationsmetoder har båda parter visat sitt samtycke till att ha sex. Samtycket är den kritiska punkten för att avgöra om ett samlag verkligen är ett samlag eller en våldtäkt. Det som gör våldtäkten fel är just att den ena parten tvingar den andra till sex. Våldtäktsförövaren ger inte sitt offer något annat alternativ än att följa dennes kommando genom att antingen hota med våld eller till och med använda våld. Offrets ägande av den egna kroppen har kränkts. Här går nämligen gränsen mellan frihet och ofrihet, när individen måste underkasta sig någon annans vilja med hot om våld vid protester, vilket resulterar i att individen inte längre styr över sin mest grundläggande egendom – den egna kroppen.

Samtyckesanalysen är inte enbart knuten till sex och någon kvinnokamp, utan är en ypperlig metod för att identifiera orättvisor i alla delar av samhället. Den är nyckeln till att undersöka om någon typ av mänskligt handlande är berättigat eller inte, det vill säga om någons äganderätt inkräktas på eller inte. Om vi erkänner att varje enskild individ äger sin kropp måste samtycke vara en fundamental förutsättning för mänskligt samspel. Om vi inte äger våra egna kroppar, varför skulle då en våldtäkt inte vara rättfärdigad? När egendom tillhör alla, och den egna kroppen räknas in i denna kollektiva egendom, suddas gränsen mellan våldtäkt och samlag ut.

Samtycke bortom sängkammaren

Våldtäkt kontra samlag är ett tydligt exempel av när samtycke existerar respektive inte existerar och förklarar även varför det ena är rätt och det andra inte. Det finns dock många fler exempel där samtycke är den kritiska punkt som skiljer annars identiska aktiviteter åt. Slaveri kontra lönearbete skiljer sig åt på grund av att samtycke saknas i det första fallet och existerar genom avtal i det andra. Skillnaden mellan misshandel och proffsboxning består också i avsaknaden av samtycke i det förstnämnda fallet. Samma sak gäller stöld kontra frivilligt utbyte av varor och tjänster, där samtycke saknas vid stöld men finns på en fri marknadsplats och vid exempelvis donationer.

Vi kan därför spåra att samtycke är ett av de mest väsentliga kriterierna för att avgöra om en mänsklig handling som påverkar en annan individ är moraliskt rätt eller fel. När samtycke finns är handlingen och det påföljande samspelet mellan individer ej klandervärdig eftersom båda parter har valt att delta i aktiviteten, oavsett om den utspelas i sängkammaren, på bomullsfälten eller på en marknadsplats. Om samtycke inte går att finna, och om således den ena parten har med våld eller hot om våld tvingat den andra är handlingen fel och den part som har initierat handlingen och utfärdat tvånget är en brottsling.

Samtycke och staten

Samtyckets logik genomsyrar det västerländska rättspatoset där individen och dess äganderätt står i centrum. Många missar emellertid att tillämpa denna analys på den egna tillvaron i en demokratisk stat. Varken jag själv eller någon jag känner har fått frågan om de vill betala skatt och på så sätt delta i finansieringen av statens otaliga projekt. Något samhällskontrakt har ingen fått skriva under. Ingen har bett om samtycke och dessutom hotar staten med våld i form av fängelse, och i värsta fall döden för den som väljer att försvara sig. Gällande statens våldsmonopol går samma analys att göra. Den som vill konkurrera med staten på säkerhetsmarknaden, det vill säga med polis- och försvarstjänster, kommer att bli stoppade med våld eller hot om våld av staten trots att samtycke finns mellan producent och konsument.

Samma felande faktor som gjorde våldtäkt, slaveri och stöld fel, avsaknaden av samtycke, hittar vi således även i frågan gällande beskattning och statens våldsmonopol. Därav är skatt stöld och våldsmonopolet samt alla andra statliga monopol som följer ur det, oberättigade. Oavsett om man i nuläget gärna vill betala skatt eller använda sig av statens tjänster har ingen blivit tillfrågad. Något val för individen existerar inte. Feministerna hamnar i en svår sits där de behöver dra en godtycklig gräns mellan vilken typ av samtycke som är relevant och vilken typ av samtycke som är godtagbar. Det libertarianer må vara kända för, på gott och ont, är att ta premisser till deras logiskt giltiga slutsatser och det är till denna fundamentala kritik av staten man slutligen kommer när samtycke är premissen för godtagbart mänskligt samspel.

Likt en våldtäktsman, likt slavägaren i 1700-talets USA, likt prins John i Robin Hood, agerar staten som en brottsling på grund av avsaknaden av samtycke. En dag kommer vi se tillbaka på vårt demokratiska samhälle och statsapparaten med samma förakt som vi idag ser tillbaka på slaveriet. Vi lyckades spåra den springande punkten med både slaveri och våldtäkt, avsaknaden av samtycke, och vägen därifrån till att se staten som en institutionaliserad och storskalig form av slaveri, är inte speciellt lång och till slut oundviklig.

Kategorier
Artiklar

Entreprenörskap – samhällets naturliga motor

Vad är det egentligen som får civilisationen att fortskrida och utvecklas? Vad är det som gör att nya problem som samhället stöter på löses? Tron på att det är staten vi har att tacka är mycket utbredd, men ack så oriktig. Tack vare den fria sjukvården, vägarna, nolltoleransen mot narkotika etc. visar staten oss – sägs det – hur vi skall konsumera, hur livet skall levas och hur problemen i samhället skall lösas. Denna paternalistiska vägledning tros av många vara grunden till att vi är där vi är idag, men staten har bara ridit på den våg som motorn till samhällsutvecklingen kommer ifrån: entreprenörskap. Om något sätter staten enbart käppar i hjulen för den företagsamma kreativiteten.

Vi måste vidga våra vyer gällande vad som menas med entreprenörskap och företagsamhet. Det innefattar inte bara så kallade ’egenföretagare’ eller unga, välbärgade typer som kallar sig entreprenörer. Alla som försöker förbättra sina liv genom att hjälpa andra kan de facto kallas för entreprenörer. Detta kan låta mycket diffust, men låt mig utveckla.

Den grundläggande drivkraften för entreprenörskap, oavsett om det handlar om att starta ett företag eller om man sitter i kassan på ICA, är viljan att förbättra sitt eget liv genom att skapa värde åt andra. För att göra detta på en marknad krävs att man som potentiell entreprenör hittar någon typ av missanpassning eller ’obalans’ mellan människors behov och de resurser som finns att tillgå, och agerar därefter. På så sätt är även kassörskan på ICA en entreprenör, i den mån att hon ser ett behov hos folk (att köpa mat) som hon är villig att hjälpa till att mätta i utbyte mot betalning. I följande mycket förenklande exempel kommer jag att visa hur entreprenörskapsprocessen går till.

Förställ dig att Bob är mycket törstig och i stort behov av vatten, men vet inte var han ska få tag på det. I en närliggande by några mil bort från Bob bor Erik som har så mycket vatten att han vill slänga överskottet. En tredje person, Johan, är på besök hos Bob och ser den misär Bob är nära att hamna i på grund av vattenbrist. Nästa dag åker Johan in till staden där Erik bor och ser hur denne häller ut mängder med vatten i sina rabatter. Johan får en snilleblixt och springer fram till Erik för att köpa hans vatten för 10 kronor per dunk. Erik förstår inte varför någon skulle vilja köpa just det han vill göra sig av med, men går såklart med på utbytet och säljer några dunkar vatten till Johan. Istället för att slänga vattnet kan Erik nu tjäna pengar på det! Johan tar risken att köpa dunkarna vatten, åker sedan tillbaka till Bob och erbjuder sig att sälja dessa dunkar vatten till honom för 15 kronor per dunk i hopp om att Bob inte har hittat något annat vatten. Bob har inte det, blir överlycklig och köper allt vatten Johan har att erbjuda. Johan behåller då 5 kronor per dunk för sig själv som vinst.

Alla tre aktörerna vinner på ovanstående process: Bob får sitt vatten, Erik får pengar för något han värderar till nästintill noll och Johan tjänar 5 kronor per dunk för den risk han tog som entreprenör.

I detta exempel kan vi se de essentiella egenskaperna som entreprenörskap innefattar. Först och främst (1) skapar entreprenörskap ny information om feljusteringar i samhället. Denna process kräver inga resurser förutom kreativitet och tid från entreprenören. För det andra (2) överförs informationen i nästa steg till alla inblandade parter. Den som vill ha vatten, vet nu att vatten går att köpa. Den som vill bli av med vatten, vet att det går att sälja. Men sist, men ack så viktigt, (3) leder entreprenörskap till att samhället koordineras. De som har ett överflöd av en resurs som efterfrågas av andra, kommer nu att spara denna resurs istället för att slänga den. De som efterfrågar en resurs kommer nu att kunna fokusera på annat, då de vet att den resurs de så gärna ville ha finns tillgänglig att köpa. Det finns dock alltid en inneboende risk i entreprenörskapet i den tid det tar för resurserna att flyttas från A till B. Frågan varje entreprenör måste ställa sig är om resurserna ifråga alls kommer att efterfrågas i framtiden. Mycket kan hända under produktionstiden och enbart de entreprenörer som förutspår framtida behov bäst blir de som lyckas och kan fortsätta verka på marknaden.

Denna typ av problemlösning står i skarp kontrast till den metod som stater använder sig av. Stater utgår från att de redan från början vet hur problemen i samhället skall lösas. De lämnar inga dörrar öppna för prövning av olika idéer där folket själva får avgöra vad som är bäst. På så sätt stänger de ner den företagsamma kreativiteten till fullo i de branscher där de har monopol, exempelvis utfärdandet av pengar, utbildning, pensionssparande, vägbyggen, försvar, polis etc. Inte bara hindrar de entreprenörer att utforska nya idéer i de branscher de har monopol på, utan genom beskattningen kommer de att påverka incitamenten för entreprenörer att frivilligt lösa problem i samhället. Om de vinster som entreprenörerna kan plocka ut blir mindre än vad de annars hade varit, kommer färre att våga ta risker och färre obalanser i samhället kommer att rättas till. Detta kan sägas a priori och är inget staten kan komma undan, trots hur goda intentioner den än må ha. Till och med statens blotta existens hämmar marknadens inneboende problemlösningsprocess, i och med dess beroende av skatteintäkter.

Det är genom ovan förklarade process som samhället finner lösningar på sina problem. Entreprenören agerar som skapare och förmedlare av information, genom ett arbete som i slutändan koordinerar hela samhället efter de behov som finns. För att entreprenörer skall vara villiga att söka efter obalanser i samhället, måste de kunna plocka ut vinster som kompensation för de risker de utsätter sig för, och som belöning för den kreativitet som för civilisationen framåt.

Kategorier
Artiklar Mises Ljud Skatt

Därför är skatt stöld, inte en fråga om tillit

Det svenska folket har degenererat sedan Nils Dackes tid. Från att ha vetat exakt vad skatt är – vad det är kungens fogdar gör när de samlar in den del av människornas arbete som staten anser sig äga – har skatteboskapet övergått till att försöka intala sig självt att det älskar att bli beskattat. Statens hovpoeter av idag behöver inte arbeta alls lika hårt som deras kollegor av svunna dagar behövde, även om kunskapen om att skatt är, alltid har varit, och förblir, stöld är svår, till och med för staten, att helt radera ut. Än finns det bland oss de som inte försöker inbilla sig att det är något annat. Än finns det bland oss de som försöker påminna andra om att:

”skatt fråntar människor något som är deras.”

För det mesta får vi motståndare till skatt skrika oss hesa på våra egna, i sammanhanget små, plattformar. Lena Anderssons satir på ledarplats i Dagens Nyheter, om när lön blir stöld från staten är ett underbart och fantastiskt undantag.

De vars uppdrag det är att uppmuntra folket att fortsätta anstränga sig för att internalisera statens version av vad beskattning är har inga som helst problem att få utrymme på de bredare plattformarna. Det finns hela mediehus vars enda funktion är just detta. Och SVT och SR behöver inte dra hela lasset själva. Alla huvudfårans stora plattformar gör sig villigt tillgängliga. Det tycks inte ens finnas någon verkshöjdströskel för berättelser som går i linje med vad staten vill trumma ut.

För några veckor sedan fick till exempel historieprofessor Lars Trägårdh stort utrymme på Expressens kultursidor att blanda bort korten kring vad skatt är. Han tar i stort sett hela nyspråksordboken i bruk för att ”bevisa” att skatt inte är stöld utan handlar om tillit. Till och med låtsaskompis Mållgan får vara med, under den orwelliska beteckningen samhällskontraktet. Trägårdh påstår sig vara en vän av tillit, men menar då inte tillit människor emellan, något han uppenbart ser som dåligt. Tillit betyder i hans ordlista att människor underkastar sig staten. När folk i stället synar härskarklassens myter blåser han i Hesa Fredrik och målar med tjocka mörka färger upp skräckscenarier kompletta med grindsamhällen och misär.

Om skatt verkligen var ett uttryck för tillit, skulle människor då behöva tvingas att betala den? Staten är inte samhället, utan den utväxt på samhället som upprätthålls med våldsmonopolet. Människor behöver inte hotas och tvingas till att lita på varandra, eller till att samarbeta och erbjuda varandra hjälp. Skatt är stöld eftersom den tas ifrån oss oavsett om vi vill det eller ej.

En frivillig transaktion karaktäriseras av att det finns en överenskommelse. Anders vill ha något Beata har och erbjuder henne något i utbyte. Om Beata värderar det hon har lägre än det Anders erbjuder, sker utbytet. Både Anders och Beata tjänar på denna transaktion.

Stöld känns igen på att en överenskommelse saknas. Anders tar det Beata har, oavsett vad Beata vill. Anders är vinnare och Beata är förlorare. Om Anders sedan levererar något till Beata som Beata kanske eller kanske inte vill ha ändrar det inte på handlingens karaktär.

Trägårdh är mycket medveten om att definitionen av frivillig transaktion kräver en överenskommelse. Det är därför han tar till den gamla käpphästen ”samhällskontraktet”. Det kontraktet finns inte. Inte ens i den version där skattebetalaren får vårdköer och indoktrinering av sina barn i utbyte mot att bli bestulen. Ett kontrakt är en överenskommelse mellan villiga parter. Att tvinga någon att betala vare sig han tycker om det eller ej uppfyller inte definitionen.

Paradisläckan väckte precis den indignation mot att företagare undanhåller skatt från svenska staten som journalisterna i den statliga televisionen önskade. Representanter för det näringsliv som bygger upp välståndet i samhället hängs ut som vore de skurkar. Men även något annat väcktes; en effekt Uppdrag granskning-redaktionen antagligen inte räknat med: Uråldriga uppfattningar om skattemoral ligger fortfarande och slumrar i folksjälen. Tänk om det är vi människor som äger det vi arbetar ihop, inte staten?

Under hashtaggen #vadfanfårjag påminde folk varandra om att ett land som tävlar om topplacering för skattetryck i världen inte nödvändigtvis levererar social trygghet och välfärd på elitnivå. Även hashtaggen #backaleif tog fart, som ett tack för att Leif Östling artikulerat den fråga som alla som bryr sig om ett välmående Sverige bör ställa sig: Vad man egentligen bidrar till, villigt eller ej, när staten stjäl det allra mesta av det man arbetar ihop.

Uppdrag granskning råkade, i sina försök att säkra betalningsviljan för maktens bevarande, även att tända en eld som istället riskerar att undergräva människors blinda tro på skatt som något fint och häftigt att betala. Påpekandet att skatt är stöld väcker i hettan från denna brand, i stället för den vanliga ilskan och huvudskakningarna, nyfikna frågor från folk som vill veta mer om det resonemanget. Bra då för staten att det finns fler som kan rycka in och sjunga dess lov.

Men hovpoet Lars Trägårdhs försök att kratsa kastanjerna ur elden är betecknande slarvigt och illa underbyggt. Han påstår, till exempel, helt utan att belägga det (varför skulle han behöva det?), att ”individens frihet är större i ett samhälle med starkare stat”. I vilken ordbok återfinns den definition av frihet som skulle göra det påståendet sant? Individens frihet definieras annars som frihet från att utsättas för våld, hot och tvång. Alla råkar vara funktioner som statens makt vilar på.

Fler påståenden som symptomatiskt saknar stödjande resonemang är: att skattesystemet ”skapat gynnsamma förutsättningar för såväl näringslivet som för medborgarna”, att USA är ett splittrat land på grund av att tilliten till den stora staten minskat, att ”ojämlikhet, polarisering och segregering” växer när människor synar samhällskontraktets existens, samt att ”alla – även de rika – har mycket att förlora” om inte en världsomspännande stat tillåts ta över.

Dessa utsagor är dessutom mycket tveksamma till sin sanningshalt. Världen över har välståndet ökat som mest när staternas inflytande varit som minst. Det borde en professor i historia känna till. Men det passar inte in i Trägårdhs världsbild, där ordet ”privat”, som egentligen bara betyder att människor gör något för varandra utan tvång inblandat, skall fulas ned och människor förmås att sträcka sig efter statens hand när de behöver något.

Statens dåliga inflytande på samhället avslöjas av att metoden för att skaffa sådant som man själv tycker är bra är att via ombud använda hot och våld för att tvinga andra att betala för det.

Ett friskt samhälle känns igen på att den som vill att något skall finnas själv arbetar för det, och övertygar andra, via dialog och väl valda argument, att vara med.

—

Tillgänglig på Mises Ljud. Som du väl prenumererar på i din podcastspelare?

Kategorier
Artiklar Mises Ljud

Formulera, förpacka, förkunna – så vinner vi myternas krig

Alla som argumenterar mot staten kommer att stånga pannan blodig mot dess mur av myter. Det hjälper inte hur försiktigt vi lägger fram vår kritik. De vuxna bland undersåtarna är hyperkänsliga och alltid beredda att beskydda staten. Det som skänker staten ett sådant mangrant och ilsket glödande försvar är att den är skicklig på att forma berättelsen om sig själv. Staten behöver sällan använda sitt våldsmonopol. Mytbildning är dess superkraft. Myter håller undersåtarna i schack effektivare än vapen någonsin skulle kunna göra.

Uppdraget att göra staten irrelevant kräver av oss att vi presenterar konkurrenskraftiga alternativ till dess myter, att vi behärskar berättarkonsten. Vi behöver bli virtuoser i att formulera, förpacka, förädla och förkunna vår berättelse.

För att förstå hur viktig berättarkonsten är kan man läsa Sapiens, av Yuval Noah Harari. Det är nämligen just förmågan att berätta som gjort att människan idag behärskar den här planeten. Harari lär oss att för 100 000 år sedan fanns det minst sex människoarter. Den småväxta Homo Florensis höll till i Indonesien. Man hittade Homo Neanderthalis i mellanöstern och Europa. I Asien var människan representerad av Homo Erectus. Ville man träffa representanter för vår art, Homo Sapiens, behövde man ta sig till Afrika.

Idag finns Sapiens över hela världen och alla andra arter av släktet Homo är borta. Detta trots att även de gick upprätt, även de kunde föra samman fingerspetsarna med sina tummar, även de kunde tillverka redskap. De kontrollerade till och med elden. Men allt detta var inte nog för att att ta herreväldet över jorden.

Avgörandet kan istället, enligt Harari, härledas till för 70 000 år sedan. Till den kognitiva revolutionen. Då gjorde en förändring i vårt språk att Sapiens började kunna föreställa sig sådant som inte finns. Till exempel morgondagen, änglar och ett liv efter detta. De andra människoarternas kommunikation toppresterade med saker som ”akta, lejon i antågande” eller ”häng med, jag såg just en stor buffelhjord”. Det är viktiga saker att kunna förmedla, men inte tillräckligt för att skapa det sociala klister som krävs för att hålla samman grupper större än 50 individer. Och det räcker absolut inte för att forma allianser mellan stora samhällen. Med språkets förmåga att abstrahera kan Sapiens berätta om nationen, om gud, mänskliga rättigheter och mycket annat som gjort det möjligt för oss att göra gemensam sak med miljontals andra, utan att ens ha mött dem.

Människan är alltså som art mottaglig för pretentiösa berättelser. En egenskap som staten skickligt utnyttjar för att så rädsla och skörda lojalitet. Murray Rothbard pekar i Statens anatomi ut de viktigaste verktygen för statens bevarande. Han nämner bland annat myten om att utan staten existerar bara kaos. Samt även myten att:

Statens härskare är stora och visa män. De “styr med gudomlig rätt”. De är “de ädla” bland män. De är “experterna”. De är mycket större och visare än de goda, men enkla undersåtarna.

Vad är staten ens? Består den inte enbart av myt? Larken Rose tycks vara av den åsikten. Han menar att staten står och faller med en specifik myt. Han kallar den den farligaste vidskepelsen av dem alla: Tron att en grupp människor kan ha rätt att skada andra människor.

Rothbard och Rose visar att ingredienserna i statens berättelser är så skramlande tomma och så urbota dumma att ingen vuxen skulle gå på dem. De behöver planteras in tidigt, och staten riktar därför mycket medvetet in sig på barnens sinnen, vilket gör den urstark. Den ser stundtals oövervinnelig ut. Jag misstänker att staten kommer att plåga mänskligheten för all dess framtid. Det är kanske lika bra att vi ger upp och går hem?

Nej, självklart inte! Vi kan besegra staten; inuti oss själva. De flesta som hör denna uppmaning har redan gjort det. Statens myter biter inte längre på oss. Det är när vi blir tillräckligt många som vunnit denna inre strid, som vi är starka nog att hävda vårt utträde. Vår kärlek till friheten kräver därför att vi blir skickligare på att hjälpa andra att våga släppa sargen. Vårt viktigaste verktyg för det är förmågan att forma vår berättelse, att väva våra myter.

Innan någon av oss helt släppte taget om statens, med lögner indränkta, snuttefilt behövde vi ersätta dess myter med vår nya gemenskaps berättelser. Det är för att myten är ett kraftfullt verktyg för att bygga tillit. Jag tror, att utan tillit går vi under. Vi kollapsar känslomässigt. Så när vi inte längre litar på staten behöver vi lita på något annat.

Vi behöver lita på oss själva och på våra medmänniskor. När vi väljer våra berättelser, bör vi därför väga in hur väl de bygger tillit. Jag har några förslag som baserar sig på att vi har en rik tillgång i vår uppslutning bakom äganderätten. Den utgör ett ramverk av tillit som minimerar konflikt och skapar förutsättningar för spontan ordning. Den förankrar också icke-aggressionsprincipen. Där har vi ett utmärkt startpaket av myter: äganderätten, den spontana ordningen och icke-aggressionsprincipen.

Nästa steg är att börja utnyttja våra berättelser bättre: Måla ut dem till gripande sagor. Väv in dem i era samtal. Försitt aldrig chansen att påminna om dem. Om våra barn skall ha en chans att uppleva frihet måste vi gå segrande ur den här striden. Det här är myternas krig. Må den med bäst berättelse vinna!

—

—

Författarens kommentar: Jag gick med i Liberty Toastmasters i augusti i år. Jag stormtrivs! Ovanstående var min andra talaruppgift. Det blir lätt små manifest när jag skriver tal. ?

Kategorier
Artiklar Mises Ljud

Staten som tar mer än våra pengar

Författaren har givit sin tillåtelse till denna återpublicering av originalartikeln från bloggen Pophöger.

Sverige har en lång historia. Från början var Sverige många små riken som sedan drevs ihop till en nation av Gustav Vasa. Från kungavälde gick landet in i demokrati. Kungaväldet fick ett nytt ansikte med nya anspråk.

Steg för steg har anspråket utvecklats. System för system har lagts under statens makt, skola, pensioner, föreningar, medier och partiväsende. Genom bidragen kommer statens värderingar och staten blir ett självspelande piano.

I botten på systemet sitter medborgaren. Förment oberoende från någon förutom staten, utan behov av familj, vänner eller ens ett jobb.

Skatterna i Sverige är enormt höga, och dolda för medborgaren. De är ett av de uttryck statens förtryck tar sig. Men kanske viktigare och brutalare är de psykologiska anspråken.

Två citat har påverkat mig starkt genom åren. Först Mona Sahlin, i en intervju med turkiska ungdomsförbundet (från wikiquote):

”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.”

Mona Sahlins efterträdare vid makten, Fredrik Reinfeldt, har uttalat sig i samma anda (från wikiquote):

”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

Dessa citat är för mig maktens syn på oss medborgare. Genom skolan har vi lärt oss att Sverige blivit rikt tack vare socialdemokraterna. De skapade det moderna Sverige och välfärdsstaten, som gör Sverige till ett rättvist samhälle. Här tas alla om hand genom statens försorg.

Men vår rikedom är skapad på ett orättfärdigt sätt. Sverige och västvärlden har skapat sin rikedom genom att utnyttja, genom invasion, genom stöld. Vi förorenar miljön och lever på ett i grunden orättfärdigt sätt. Vi kan inte ta bort detta grundliga fel, men genom staten kan en del av orättvisorna rättas till. Det bistånd staten ger gör gott i världen och rättar till en del av felen.

Resten av bristerna ska vi bära med oss. Vi ska hålla koll på varandra så vi källsorterar, inte reser för långt, kanske inte ens skaffar barn för att det skadar miljön. Detta skapar ett djupt lidande och en känsla av otillräcklighet.

Vi är priviligierade, och i grunden fördömda genom vår rikedom och vårt välstånd. Det enda vi kan kämpa för är att utsträcka vårt samhällssystem till hela världen, så att de kan bli välsignade genom den svenska socialdemokratiska staten.

Vi alla förväntas engagera oss i denna hopplösa kamp, och leva med skammen över att det aldrig kommer att gå fullt ut.

Erik Lidström skrev en gång om välfärdsstaten som Saxen som klipper sönder samhället. Det politiska system vi har klipper de naturliga banden mellan människor. Det klipper även banden till vår historia och vårt ursprung.

För mig är det det värsta övergreppet.

Den moderna svensken har inget ursprung. Vi existerar som i ett vakuum, i ett det rymdskepp av påstådd rättfärdighet som den svenska välfärdsstaten är.

Tino Sanandaji skrev någon gång på sin blogg om ämnet: Invandrare byggde inte Sverige

Historierevisionism är ett potent politiskt vapen. Det är vad George Orwell menade med “He who controls the past controls the future. He who controls the present controls the past”. Att frånta rättigheter från en folkgrupp genom att skriva om historien är aldrig trevligt, men att se ett lands elit försöka delegitimisera sitt eget folk är häpnadsväckande.

Svenskar är ett folk och många olika folk i ett. Vi har en stolt historia och en fantastisk kultur. Vi har på många sätt varit fria men alltid verkat under förtryck och statens nycker. Statens makt och anspråk har idag blivit fullständiga, övermäktiga.

Nu ser vi hur staten krackelerar och lögnen som staten har uppfostrat oss i blir tydlig. Idén om välfärdsstaten är en religion för oss svenskar. När vi inser att gud inte finns eller kommer och räddar oss känns det tungt.

Det är dags att börja en ny resa, att upptäcka Sverige och oss själva på nytt.

Vi svenskar är en del av ett folk, ett stolt folk med en lång historia. Vi har starka värderingar, vi har byggt ett starkt samhälle trots alla galna infall från kungar och socialdemokrater.

Var stolt över ditt ursprung och den du är. Säg nej till de moderna prästernas påbud, som idag förmedlas från mediernas upphöjda och dömande position, istället som förr från predikstolen.

Vi måste bygga upp ett verkligt civilsamhälle, utan statens kvävande bidrag och politiska viskanden.

Projekt Allmogen är ett projekt som strävar efter att berätta folkets historia. Här är ett utvandrarbrev från en medborgare som flydde Sverige för länge sen. Hans tankar känns märkvärdigt bekanta än idag:

Daniel Sjöberg säger i podden några starka ord som sammanfattar det jag känner:

Vi är allmogen
Vi är många
Vi glömmer inte
Vi förlåter inte

Kategorier
Artiklar

Borgare – förena er!

Staten, särskilt den demokratiska staten, betraktas vanligtvis inte som ett våldsmonopol, även om det är precis det den är. Staten marknadsför sig själv (framgångsrikt) som ett monopol på välvilja. Därför är det ingen större mening att utmana dess monopol på våld via lagstiftning. Det som däremot är nödvändigt är att vi socialiserar välvilja och själva tar på oss uppdraget att vara positiva och givande moraliska agenter i våra samhällen.

I annat fall kommer staten och dess släptåg av företag som marknadsför sina produkter via “välgörenhet” och mörka, mestadels fejkade “filantropiska” NGOs och stiftelser att ta på sig uppdraget att ytterligare råna oss. Det är inte bara våra pengar de är ute efter, det är vår essentiella mänsklighet som är det egentliga villebrådet.

Ja – jag använde ordet “socialiserar” – i dess rätta bemärkelse. Det vill säga: att agera socialt. I ordet är det underförstått att man är tolerant och lite smidig utan att nödvändigtvis tumma på sina principer. Idag används ordet “socialt” främst för att beteckna asociala företeelser. Att någonting är “socialt” betyder i dagens Sverige bisarrt nog följande:

  1. Det finns människor som behöver varandra – och de behöver komma överens om hur de ska samarbeta. Detta kräver socialisering.
  2. Mellan dessa människor finns dock byråkrater som ska befria oss från huvudbryet att faktiskt samtala och komma överens (alltså att socialisera).

Eftersom människor är sociala varelser är vi ytterligt sårbara om vi outsourcar vår natur. Eller rättare sagt, om vi delegerar ansvaret för vissa delar av vår natur.

Driften att göra detta är förståelig – det är nämligen ett härke att ha med folk att göra. Det vi gör via byråkrater är att försöka bli av med de krångliga, stökiga delarna av mänskliga relationer och bara behålla de givande och livsförädlande godbitarna. Detta resulterar oundvikligen i en mer oengagerad och ytligare kontakt människor emellan. Du kan när du vill strunta i din senila och jobbiga mamma ety det är någon annans problem. Du kan bussa byggnadskontoret på din entusiastiskt spaljebyggande granne, utan att ens möta dennes blick när ni slänger soporna. På köpet har staten approprierat dina ungar.

I mitt tycke är det främsta problemet med vänstersympatisörer (och nuförtiden den politiskt representerade så kallade högern) att de föreställer sig att den sociala ordningen är en direkt förlängning av politisk avsiktlighet. Deras prioritet blir därför är att putsa upp samtligas tänkande och kännande i syfte att därigenom generera ett konsensus – som i sin tur kan generera resultat som de anser vara godtagbara.

Det handlar om tankestyrning, och slutligen om en polisiär inställning till ord och tankar – det är därför inte konstigt att den “progressiva” rörelsen i ökande takt blir fradgatuggande puritanskt. Likt Al Gores mamma, förlåt ex-fru Tipper Gore och hennes “Washintongfruar” på åttio-talet presenterar identitetsvänstern förbjudna (och påbjudna) ord på löpande band. De brännmärker, utfärdar bannbullor och agerar ut sin rättmätiga förgrymmelse utan synbar återhållsamhet. Att vara identitetspolitiskt lagd verkar innebära ett gudomligt kall att ständigt hunsa sin omgivning.

För den progressive är människor som gör motstånd liktydigt med ännu ej korrekt formade människor. De är att betrakta som individer som oturligt nog missat sin chans att bli frälsta – tyvärr är det bästa kanske att kassera dem, eller åtminstone få dem att gå hem och hålla käft.

Libertarianismens och den klassiska liberalismens kärninsikt är att samhället drivs framåt av sig självt. Ett bra samhälle är ICKE resultatet av någon enskild vilja eller vision. Detta är i det närmaste omöjligt för en progressiv att förstå. Och tyvärr är vi så “progressiva” idag – det vill säga så insnöade på att det enda sättet att åstadkomma förändring är genom politiska initiativ, att borgerligheten – som borde vara konservativ och agera bromskloss – till och med hunsar sig själv.

Ja vi hunsar oss själva. Vi ber om ursäkt vart vi går. Detta måste upphöra.

Det är skämmigt att vara konservativ. Och detta är ytterst märkligt. Det är trots allt inte ett typiskt historiskt skeende att den borgerliga medelklassen agerar monster. Däremot har den borgerliga medelklassens svurna fiender ofta tagit vida steg över mardrömmens brant, från Lenin till Pol Pot. Hur kommer detta sig?

Den progressive och den konservative

Den progressive kan inte föreställa sig ett alternativ till en total och samhällsvid sammansmältning av samtliga människor i en himmelsk och gemensam värdegrund. Den individualism som tillåts består av ytliga krusiduller (som ska firas och bedåras). På så vis kan den progressive inbilla sig vara tolerant.

Men ack nej, verkligt oliktänkande måste bekämpas eftersom det representerar hinder för ett virilt effektuerande av den sanna lösningen. Oliktänkande smolk i bägaren måste till och med aktivt letas upp och filteras fram, återigen likt Tipper Gores tvångsmässiga läsande av och tolkande av låttexter för att förhindra spridningen av osedligheter. Vilket naturligtvis fick den motsatta effekten. Vägen till utopin måste sopas ren innan de färgsprakande kolonnerna kan marschera fram på den. Det får icke finnas oönskade värderingar någonstans – samtliga måste vara upplysta (eller tystas) – det är nämligen upplysningen i sig som är slutpunkten. Det är när den enda sanna viljan får verka – på alla nivåer, och utan gränser – som den bästa möjliga situationen infinner sig. När människan är formad i de korrekta tankebanorna kan planen omöjligen fallera.

Den konservative individualisten, å sin sida, kan inte föreställa sig en värld där samtliga problem är lösta. Den kan inte ens tänka sig att problem som en gång lösts därmed kommer att förbli lösta-i-all-evighet, amen. Det finns ingen “bästa av världar”. I hans eller hennes sinne finns inte en jämn yta där oliktänkare smolkar ner den vackra och rena sanningen. Det som finns är världen; och en tillhörande insikt om att den innehåller både njutning och smärta i alla möjliga olika tappningar. Det finns kompromisser och en mängd ofullständigheter – ety sådant är livet. Den borgerlige kan tolerera olikheter i utfall, förutsättningar, tankegångar, religioner, sexualiteter men den reserverar sig rätten att icke befatta sig med företeelser som den upplever som frånstötande eller osanna. Den konservative letar inte upp oönskade element för att bedriva korståg emot dem, om otrevligheter dyker upp får man vara beredd att ta itu med dem.

Den borgerlige är nöjd med att få styra upp sitt eget och att få samarbeta med andra människor som också vill göra det – och att därefter få hjälpa eller strunta i att hjälpa människor i sin omgivning efter behag. Att få dela sina tankar och värderingar med den som vill höra, och att strunta i att tvinga på sina åsikter på den som inte vill ha med dem att göra. Den borgerlige förväntar sig att olika människor kommer att uppleva olika saker som behagliga, och förväntar sig därmed inte en enhetlig värld – och är inte intresserad av att effektuera sina värderingar utanför sin omedelbara intressesfär. Den borgerlige är kort och gott intresserad av att bidra, först och främst genom att reda sig själv, och att därefter genom att erbjuda sitt värde för utbyte med de som vill.

Det innebär inte att den borgerlige är obenägen att hjälpa eller att vara givmild. Det innebär bara att den är benägen att ställa samma krav på sin omgivning som den ställer på sig själv. Nämligen att visa sig villig att vara nyttig för någon annan än sig själv.

Detta är en paradox. Det är detta som gör att den borgerlige låter den progressive hållas – det går helt enkelt inte upp för den borgerlige att någon skulle vilja tvinga på sin favoritpryl på honom. Och därför står han där med rumpan bar när lagboken kommer ifatt och när hans barn är färdiginstitutionaliserade. Den konservative måste då flytta tillbaka sina positioner, och trots sin försynta borgerliga privilegieskam försöka argumentera emot nästa idiotiska grepp som progressivisterna kommer släpande med. Det slutar i bästa fall med en kompromiss som flyttar bak målpinnarna ytterligare.

För Sveriges del börjar det bli dags för borgerligheten att rycka på axlarna. Att släppa sin börda. Att sluta bidra till den fördömt korrumperade statsapparaten – som utan undantag och i accelererande takt verkar för en progressiv och centraliserad världsordning.

Vi borgerliga och konservativa individualister måste hitta ett sätt att arbeta åt varandra utan att en endaste smula går till samhällsingenjörerna. Eller rättare sagt: vi måste hitta en mängd olika sätt att göra detta på. Vi måste organisera oss enligt ekonomiska värdeströmmar, och flöda som ett vatten kring de stenstoder som de progressiva vill att vi ska stå och fruktlöst banka på.

I korta ordalag: vi behöver organisera oss entreprenöriellt och utanför det politiska. Vår starkaste egenskap är att göra gott, och att arbeta hårt. Så låt oss göra det, för varandra. Vår kamp är inte att få staten att göra som vi vill, vår kamp är att göra staten ointressant och hopplöst passé.

Kategorier
Blogg Skatt

Modern demokrati baserar sig på bedrägeri

Många analytiker behandlar politik och statligt regerande som ett utbytessystem. Ta till exempel systemet i det feodala medeltida Europa, där godsherren bytte beskydd av trälarna mot att de arbetade på hans ägor och försåg honom allehanda andra tjänster, avgifter och skatter. I moderna demokratier betalar människor skatter i utbyte mot beskydd, allmän ordning och diverse förmåner och tjänster som staten förser dem med. Nåja, det går i alla fall att tänka på upplägget på detta sätt.

Även om detta synsätt innehåller ett korn av sanning, ser verkligheten helt annorlunda ut. Där har vi en dominerande härskare med monopol på tvång och våld som prackar på sitt styre på de som bor i vad han hävdar är hans territorium. Detta utan frivilliga, tydligt uttalade kontrakt och samtycke. Det påstådda utbytet är snarare helt teoretiskt än något vi ser utövas i det politiska och sociala livet.

robert-higgs-ro%cc%88stra%cc%88tt-a%cc%88r-trams

Som jag ser utbytet i nutida demokratiska stater, består det i att folket ger upp många av sina naturliga rättigheter och friheter till staten i utbyte mot rätten att få rösta på några parametrar kring hur och av vem systemet skall styras. Rösträtten ger en blek och livlös möjlighet att påverka systemet eftersom människorna som väljs in att styra inte kan hållas ansvariga för de lögner de använt för att locka till sig rösterna som behövdes för att ta dem till makten. Det är år mellan de allmänna valen och när det är dags för en oansvarig härskare att bli omvald har denne haft möjligheten att gång på gång ställa omgivningen inför fullbordat faktum efter fullbordat faktum. Verkligt ansvarsutkrävande är omöjligt när de styrda redan låtit härskaren komma undan med så mycket så många gånger.

Dessutom fixar alltid de vid makten systemet på ett otal sätt för att försäkra sig om att bli omvalda. Det spär ut utkrävandet av ansvar än mer. Vid en närmare granskning bleknar det politiska utbytet som systemet påstås representera så mycket att vad vi har kvar mycket mer liknar auktoritärt styre än något som utförs av några folkvalda ”allmänhetens tjänare”. Modern demokrati, du kan inte existera utan att vilseleda och bedra.

 

Översatt av Peter Strömberg. (Något anpassat efter ickeamerikanska förhållanden.) Originalet är detta Facebook-inlägg.

Kategorier
Artiklar Skatt

Staten söndrar och härskar näringslivet

Stridsropen skallar just nu bland intresseorganisationerna för att just deras medlemmar ska slippa höjda skatter. Men vad är det de gör när de samtidigt kräver att ”alla andra” ska betala? Borde vi inte i stället hålla ihop? Hur kunde det bli så här? Skatter som är så bra! Eller är det kanske ett väldigt förutsägbart fenomen vi nu observerar?

Att solidariskt dela på bördor är vackert och sympatiskt. Ensam är inte stark och vi behöver gemenskaper och samarbeten för att ha ett robust samhälle. Men det är bara vackert så länge det sker frivilligt. När solidariteten är påtvingad, och bördorna sådana som krossar de svagaste, kommer vi att få splittring där vi i stället behöver förbrödring. Ett sådant klimat uppmuntrar ett beteende där människor försöker skydda sig själva genom att peka ut andra som borde ta mer av bördan än man själv.

Stefan Löfven
Mannen på bilden har bara delvis med artikeln att göra.

Skatter skadar alla privata verksamheter, även om det självklart drabbar olika företag på olika sätt. Om man sorterar alla företag efter hur nedläggningshotade de är av skattetrycket kommer man, för en given höjning av skatterna, att kunna dra en linje där företagen på ena sidan linjen kommer att klara sig, medan de på den andra går under. Tänk dig en större skattehöjning och linjen flyttar sig så att antalet företag på nedläggningsidan blir allt fler.

Innan det visat sig vilka som klarade sig från nedläggning vid en viss höjning, är det många företag som har anledning att oroa sig för sin fortsatta existens. I en miljö med en regering som på löpande band presenterar nya skatter och skattehöjningar kommer vi att hitta väldigt många företagare som måste ställa sig frågan om de kommer att behöva kasta in handduken. Det är lätt att föreställa sig med vilken förfäran de följer regeringens utspel. De har satsat sitt sparkapital, eller tagit lån och arbetat dag och natt för att uppfylla sin nu hotade dröm.

Det hör dock inte till entreprenörens natur att ge upp lättvindigt. En förutsägelse man därför kan göra är att när staten drar åt tumskruvarna med fler och högre skatter, ofta i sällskap av fler och strängare regleringar, kommer vi att se många små företags intresseorganisationer öka sina aktiviteter i att bilda opinion för att avvärja faran. Tyvärr kommer vi även se att den frivilliga solidariteten slängs överbord. De som känner faran för nedläggning kommer att försöka få undantag för sig själva samtidigt som de ger klartecken för att skatterna skall drabba andra.

Tyvärr finns det här beteendet inte bara i teorin. Vi har bara den senaste veckan kunnat se flera sådana aktiviteter i form av ledare och debattartiklar. Det räcker med att läsa Svenska Dagbladet för att hitta vitvarubranschen som vill att även deras utländska konkurrenter skall drabbas lika hårt av en planerad skatt på vitvaror, åkeribranschen som hellre vill att bensinstationer skall beläggas med existenshotande regleringar än att lastbilstrafiken specielbeskattas, och småbryggerinäringen som tycker att höjda alkoholskatter är lovvärt, men att det bara skall drabba stora bryggerier.

Låt oss titta lite närmare på just alkoholskatteexemplet: I fredags gav Sveriges Oberoende Småbryggerier, i en debattartikel, röst åt sina medlemmars oro över att inte kunna ta verksamheten till nästa steg, eller kanske till och med tvingas lägga ned den, till följd av den planerade ökningen av alkoholskatter.

Småbryggeriernas oro är fullt befogad. Skattehöjningen riskerar, som de konstaterar i debattinlägget, att ”kväva ett gryende hantverksskrå i sin linda”. Deras medlemmar tillhör gruppen företag som är extra ömtåliga för höjningar av skattetrycket; kategorin små företag, bland vilka många befinner sig i startskedet av sin verksamhet. Men småbryggerierna är knappast ensamma i denna utsatthet. Tvärtom.

Bland deras olycksbröder och -systrar hittar vi många företag som vänder sig till konsumenter som ska betala för sig med redan hårt skattade medel. Det är företag på den redan avfolkade landsbygden. Det är småbönder, bagerier, restauranger, verkstäder, skribenter, fotografer, filmare, biografer, butiker, tillverkningsföretag, caféer, hantverkare, matproducenter, hotell och service. Dessa företag är viktiga för många fler än de som startade dem. De ger ofta många unga människor deras första arbetslivserfarenhet och en start på karriären.

Man kanske ska ha överseende när Sveriges Oberoende Småbryggerier glömmer att nämna detta fina sällskap. Men när de även föreslår att regeringen skall gå vidare med de höjda alkoholskatterna, men enbart riktade mot de stora bryggerierna, är en förtvivlad protest ändå på sin plats. Att de större aktörerna har bättre marginaler innebär inte att de är immuna mot skattehöjningens effekter. Även här kommer det att skäras i verksamheten och även här kommer projekt att kvävas i sin linda när skatten höjs.

Att grupp ställs mot grupp är alltså en lika förutsägbar som tragisk bieffekt av att staten kräver ut ”sin” höga andel av vad andra har skapat. Istället för att se den totala skadan som skatter orsakar allt företagande, och protestera mot det, svarar många drabbade reflexmässig med att skydda sig själva och försöka förmå staten att hellre slå ner på andra. Att läsa Småbryggeriernas debattartikel blir som att läsa sagan om de tre bockarna Bruse: ”Nej, ack nej, ta inte oss som är små. Ta storbryggerierna i stället, de är runda och feta och tjocka!”

Det blir extra tragiskt om man ser bortom det omedelbara. Det som på ytan ser ut att gynna småföretagarna får vid en närmare granskning effekten att de små företagen drabbas hårdast. Avsaknaden av principiell hållning leder alltför lätt till förslag om specialregler, vilket i sin tur resulterar i tröskeleffekter och ökad regelmassa, och sådant är de små företagen extra illa rustade att hantera. Utanför sagan om bockarna Bruse är det självmål att vädja om speciallagstiftning till förmån för de små och svaga, för vi kan inte ens hoppas på att storbocken kommer att kunna stånga tillbaka trollet ned i ån.

Låt inte staten slå in dessa kilar i våra led. Att försöka föra över skattebördan på andra är ojuste och osmart. Kampen mot skatter och regleringar måste föras till förmån för alla privata företag i Sverige, såväl de stora som de små, såväl de som driver verksamhet med goda marginaler som de för vilka en skattehöjning är spiken i kistan.