Etikett: skatt

Kategorier
Artiklar

En svensk ekonomisk historia: 90 år av socialdemokratisk förödelse

Den svenska ekonomiska politiken följde länge etablerad ekonomisk teori. Svenska nationalekonomer var tidigt ute med att utveckla konjunkturteori och studera hur man kunde skapa en väl fungerande finanspolitik på basis av denna. Den svenska nationalekonomikåren under tidigt 1900-tal stod sig ytterst väl internationellt, och hade bra kontakter med bl.a. forskare i Cambridge i England.

När 1930-talets stora ekonomiska kris rullade runt världen var därför den svenska regeringen relativt väl förberedd. Stabiliseringpolitik var inte ett etablerat begrepp, men det fanns en intellektuell öppenhet för att pröva olika finanspolitiska strategier. Sverige klarade sig därför ganska hyggligt genom 30-talet.

Detta förändrades dock mot slutet av decenniet. Den socialdemokratiska regering som vunnit valet 1932 vann återigen 1936 och började därmed sätta i verket den stora, samhällsomvandlande plan som Gunnar och Alva Myrdal skapat i sin bok Kris i befolkningsfrågan. Denna plan, som vi idag känner som ”välfärdsstaten”, omformulerade grunden för finanspolitiken: det var inte längre fråga om stabiliseringspolitik i den genuina, makroekonomiska meningen. Målet var i stället att omfördela inkomster och konsumtion genom stora, permanenta utgiftsprogram.

Det kan vara på sin plats att notera att Myrdalarna gick mycket långt i sin vision av en samhällsomvandling. Man ville till och med använda statsmakten för att bygga en ny ”befolkningsstock”, en term som förekommer flitigt i boken. Man ville omstöpa varje del av människors liv, från separation av barn från deras föräldrar till ett utbildningssystem som skulle vara helt fokuserat på att bygga en högproduktiv arbetskraft.

När offentliga utgifter inriktas på permanenta program, och inte ökar och minskar med konjunktursvängningarna, minskar naturligtvis förmågan för staten att lindra recessioner. Myrdalarna var medvetna om detta, men ansåg att deras plan för en demografisk omvandling av Sverige skulle borga för ett permanent högt tillväxttryck. Ekonomin skulle, kort sagt, aldrig mer hamna i en recession.

Det här är naturligtvis gallimatias, men det påverkade den svenska ekonomiska politiken under flera årtionden. Under 1950-talet insåg dock flera nationalekonomer att den massiva utbyggnaden av välfärdsstaten – som vid det laget var nästan klar (†) – och de medföljande skattehöjningarna skulle kväva den ekonomiska tillväxten. Därför skapade en grupp fackföreningsekonomer den s.k. Rehn-Meidner-modellen, enligt vilken man skulle sätta lönepress på industrin att hela tiden utveckla sin produktivitet. Med hjälp av konsistenta, nationella löneförhandlingar (vilka man började experimentera med redan under 1930-talet) ville man höja lönerna tillräckligt för att improduktiva företag skulle gå i konkurs, men tillräckligt låga för att gynna högproduktiva industrier.

I realiteten ledde Rehn-Meidner-modellen till att existerande storföretag med stora finansiella muskler och tillgång till exportmarknader kunde solidifiera sin ställning inom sina respektive branscher. Den höga, centralt satta lönenivån gjorde det omöjligt för konkurrerande företag att etablera sig och växa. Redan under 1950-talet formerades därför den företagsstruktur som kom att dominera svensk ekonomi genom resten av 1900-talet.

Rehn-Meidner-modellen såg länge ut att fungera väl. Sverige hade hög tillväxt långt inpå 1960-talet. Denna tillväxt användes av den offentliga makten för att breda ut skatter av alla de slag över ekonomin. Både statliga och kommunala inkomstskatter steg stadigt. Mervärdesskatten, känd som ”moms”, tillkom och blev snart en signifikant intäktskälla för staten. Och, naturligtvis, en kostnad för landets företag och konsumenter.

På grund av den stora offentliga sektorn steg skatterna, som sagt, under hela 1960-talet. Detta skapade dock inga större problem i ekonomin, eftersom staten satte igång ett mycket omfattande bostadsbyggnadsprogram. Mellan 1965 och 1975 byggdes en miljon bostäder i Sverige, med största delen av investeringarna runt decennieskiftet. Därtill skedde stora investeringar i infrastruktur och energiproduktion.

Därtill tjänade exportindustrin bra med pengar på en global marknad med stark tillväxt.

Det var således inte förrän den svenska ekonomin drabbades av en lågkonjunktur runt 1970, som de negativa effekterna av den stora offentliga sektorn började bli kännbara. Denna konjunkturnedgång blev annorlunda än de som landet erfarit de senaste decennierna. Under framför allt 1960-talet hade den offentliga sektorn vant sig vid att ha gott om pengar: kombinationen av stigande skatter och hög tillväxt hade utraderat minnet av vad en lågkonjunktur faktiskt kan innebära för den offentliga sektorn.

Konjunkturnedgången 1970-71 blev snabbare än den ekonomiska teorin sade att den skulle vara. Orsaken var, naturligtvis, de höga skatterna och den omfattande offentliga sektorn. Ju större denna är, desto mindre utrymme finns det för den privata sektorn att verka och anpassa sig till förändringar i ekonomin. Den socialdemokratiska regeringen togs därför på sängen och svarade med det s.k. ”idiotstoppet”.

Detta blev den första finanspolitiska åtstramningen i modern svensk finanspolitik. Den var mild jämfört med vad som komma skulle under 90-talet, men den visade på den makroekonomiska sårbarheten hos ett land med en stor välfärdsstat. Det blev inte bättre av att både Sverige och dess stora handelspartners drabbades av oljekrisen 1973-74, med efterföljande prischock på olja (temporärt steg oljepriserna med 500 procent). För svenskt vidkommande blev dock krisen en lök på laxen mer än något annat, för en ekonomi som redan kämpade med att anpassa sig till vad som då blivit världens högsta skatter.

I och med de höga skatterna passerade Sverige också en annan tvivelaktig milstolpe: ungefär 1970 steg de offentliga utgifterna till över 40 procent av BNP. Av flera orsaker innebär denna nivå en permanent nedväxling av den ekonomiska tillväxten, bland annat ett förändrat företagarbeteende. Man anpassar sig inte längre till skatterna genom att förändra sin verksamhet; man bibehåller i stället vad man har och lägger expansiva investeringar i andra jurisdiktioner med lägre skatter.

Den svenska ekonomin växte således långsammare under 70-talet. Detta ledde till allt större problem i de offentliga finanserna, något som snart ledde till en permanent förändring av den ekonomiska politiken. Efter flera valhänta försök till finanspolitisk förnyelse under de borgerliga regeringarna 1976-82 startade socialdemokraterna sin nya regeringsperiod med en kraftig devalvering och fokus på stram finanspolitik, höjda skatter och långsiktiga besparingar i den offentliga sektorn.

Det är viktigt att notera att denna politik inte var någon traditionell socialdemokratisk vara. Den kom i stället ur en intern debatt inom arbetarrörelsen, där nationalekonomer knutna till LO propagerade för en konjunkturstabiliserande strategi med underskott i lågkonjunkturer och ”balanserande” skattehöjningar i högkonjunktur. Mot dem stod en grupp runt Kjell-Olof Feldt, som blev finansminister 1982. Deras argument var att man genom strikt fokus på årlig balans i de offentliga finanserna skulle hålla räntorna nere och skapa långsiktiga, stabila spelregler för den privata sektorn.

Den sistnämnda finanspolitiska strategin byggde delvis på den nyklassiska makroekonomiska teori som växte fram i slutet av 1970-talet. Denna teori förutsätter emellertid att man samtidigt har en liten offentlig sektor med låga skatter; om och endast om detta är fallet, kan staten fokusera hela sin finanspolitik på att bekämpa budgetunderskott. Ju större välfärdsstaten är, desto mer destruktiv blir dess budgetbalanseringspolitik för den privata sektorn.

Detta visade sig också vara alldeles sant. Under 1980-talet växte den svenska ekonomin knappt med två procent om året i reala termer, nästan en halvering av tillväxttakten från 1960-talet. Den stora välfärdsstat man byggt upp under 1940- och -50-talen, och de skatter man skapade under 1960-talet för att betala för kalaset, var alla baserade på premissen att ekonomin skulle växa betydligt snabbare än den gjorde på 80-talet.

Följden blev kroniskt ansträngda offentliga finanser. Den socialdemokratiska regeringen svarade med skattehöjningar och utgiftsnedskärningar, vilket sammantaget innebar efterfrågestress för hushåll och företag. Det var enbart tack vare två faktorer som den svenska välfärdsstaten inte kollapsade finansiellt under 80-talet:

1.) De finansiella avregleringarna. I början av 1980-talet förändrades reglerna för finansiella flöden mellan Sverige och andra länder. Riksdagen avskaffade Riksbankens överförmyndarroll och man tillät fria kapitalflöden. Även banksystemet avreglerades i viss mån, vilket innebar större frihet för dem att både ta risker och utveckla nya produkter. Sammantaget ledde dessa avregleringar till ett stort inflöde av ny kredit i den svenska ekonomin, något som både hushåll och företag drog fördel av.
2.) Den starka internationella konjunkturen. Världshandeln fördubblades under 1980-talet, vilket tillät svenska företag att i stort sett tälja guld med smörkniv. Deras inkomster från exportmarknaderna var oerhört stora, de bibehöll lågproduktiv produktion i Sverige och öste i stället in sina vinster i banksystemet. Det fanns gott om industrijobb, även om lönetillväxten var allt annat än imponerande.

Kort sagt: den svenska ekonomin tog sig igenom 1980-talet på konstgjord finansiell andning. När 90-talskrisen kom stod Sverige illa rustat, långt värre än inför lågkonjunkturen 20 år tidigare.

För det första hade man som sagt etablerat en specifik roll för finanspolitiken: eliminera budgetunderskott till varje pris. Denna doktrin kom att bli förödande för Sverige under 90-talet.

För det andra genomförde man en stor skattereform alldeles i slutet av 80-talet, en reform som dubblerade momstrycket på ekonomin, höjde skatten på konsumtion och sänkte skatten på sparande.

För det tredje hade Sverige vid det här laget en industristruktur som i mångt och mycket var en cementerad version av 1970-talet. Dess tillväxtpotential var i stort sett obefintlig, vilket visade sig i stora internationella uppköp, inte minst av bilindustrin.

Industristrukturen borgade för låg produktivitet och därmed låg tillväxt. Skattereformen sände en formlig sparchock genom ekonomin, vilket innebar platt fall för privatkonsumtionen och därmed en kraftig inbromsning av industriinvesteringarna. Dessa hade redan vänt nedåt som ett resultat av en internationell avmattning, men den inhemska ekonomiska nedgången strödde rikligt med salt i såren för de svenska företagen.

Resultatet av den kraftiga ekonomiska nedgången, som började i slutet av 1989, var att de offentliga finanserna snabbt urholkades. Politiker som trott att skattereformen permanent skulle vaccinera stat och kommuner mot budgetunderskott stod plötsligt och såg hur skatteintäkterna mer eller mindre imploderade. Eftersom finanspolitiken var helt inriktad på att bekämpa budgetunderskott valde man att höja skatter och panikskära i offentliga utgifter. Resultatet blev en finanspolitisk chock ovanpå den redan politiskt skapade lågkonjunkturen. Åren 1991 och 1992 befann sig den svenska ekonomin i fritt fall. På 18 månader steg arbetslösheten steg från två till 15 procent när ett tusen svenskar om dagen förlorade jobbet.

Statsmakten svarade i två riktningar. Den första riktningen var finanspolitisk. Efter att ha slitits mellan ett försök att hålla fasta spelregler under den borgerliga regeringen 1991-94, men fortfarande genomföra nedskärningar, övergick man med den socialdemokratiska valsegern 1994 till en formidabel finanspolitisk massaker på den svenska ekonomin. Inom loppet av tre år skar man ner utgifter och höjde skatter med totalt sju procent av BNP.

Resultatet blev som man kunde förvänta sig: en permanent nedväxling av sysselsättning och hushållsinkomster.

Den andra riktningen var internationell. Man utnyttjade krisen till att föra in Sverige i EU. Redan hösten 1990 utsattes Sverige för en artificiellt skapad valutakris, vars tillfälliga men för den tiden uppseendeväckande inverkan på ekonomin följdes av propåer om att landet behövde ansöka om EU-medlemskap. Kollapsen av den svenska valutan på hösten 1992 användes också som argument för EU-medlemskap; efter en folkomröstning fick statsmakten som man ville och Sverige höll sitt första EU-parlamentsval 1995.

Medlemskapet i EU förändrade naturligtvis ingenting i fråga om den ekonomiska tillväxten, framför allt inte till det bättre. Den s.k. inre marknaden har inte notabelt påverkat den svenska ekonomin. Däremot har Sverige, under EU:s stabilitets- och tillväxtpakt, förbundit sig att än hårdare balansera de offentliga finanserna än man tidigare gjorde på egen hand.

Under 90-talet tappade Sverige initialt sju procentenheter i sysselsättningsgrad. Detta har man delvis återhämtat sedan dess, men det har skett i stort sett uteslutande genom en större offentlig arbetskraft. Offentlig service har anpassats efter en svagare ekonomi, men skatterna är fortfarande i världstopp. Orsaken till detta står i stora delar att finna i den finanspolitiska doktrinen om budgetbalansering: statsmakten tar för givet att storleken på den offentliga sektorn inte har någon negativ inverkan på ekonomin, och att man faktiskt gör den privata sektorn en tjänst genom att höja skatterna och minska utgifterna som svar på budgetunderskott.

Sveriges ekonomiska problem idag är med andra ord ett arv från 1900-talet, dess välfärdsstat och dess finanspolitiska doktriner. Dessa problem kan bara lösas med hjälp av omfattande privatiseringsreformer inom sjukvård, inkomstförsäkringar och utbildning. Endast genuina privatiseringar, där man avvecklar de offentliga systemen och kraftigt sänker skatterna i motsvarande mån, kan ge svensk ekonomi den vitalisering som är så skriande nödvändig.

(†) Det förekommer uppgifter i litteraturen om den svenska ekonomin att välfärdsstatsbygget började 1960. Nima Sanandaji, till exempel, påstår detta i bl.a. sin bok om de nordiska länderna. Detta är felaktigt. Välfärdsstatsbygget påbörjades i slutet av 1930-talet och nådde sin institutionella slutpunkt med ATP-reformen 1959. Därefter expanderade man i viss utsträckning existerande program, men dessa skapades som sagt främst under 1940- och -50-talen.

Sven R Larson, Ph.D., bor i USA sedan 18 år tillbaks. Han är författare och politisk-ekonomisk rådgivare och har arbetat för flera libertarianska tankesmedjor. Han har skrivit flera böcker om välfärdsstaten, bl.a. ”Industrial Poverty” där han analyserar den svenska 90-talskrisen och dess finanspolitiska efterverkningar, samt ”The Rise of Big Government” som visar på de svenska ideologiska rötterna hos den amerikanska välfärdsstaten. Följ honom på www.libertybullhorn.org.

Bildkälla: Wikimedia

Kategorier
Artiklar

Öland – en gång Sveriges Hong Kong

Öland är ett lysande exempel på hur en nation blir fattig eller rik. Alla dessa tusentals kvarnar på en sån liten ö. Allmogen byggde under 1700-talet kvarnar för det öländska malningsbehovet många gånger om! Varför lägga pengar på sådant ekonomiskt slöseri? Hade de svårt att samarbeta och dela kvarn med grannen? Var ölänningarna sällsynt irrationella?

Öländsk stubbkvarn

Jag frågade en gång Kalmar läns museum och de kunde inte svara säkert, men jag fick följande förslag på förklaringar per epost:

  • ”Det blåste inte alltid, och när det blåste gällde det att kompensera genom att mala för glatta livet!”
    – Muséet måste missat att Öland kallas solens och vindarnas ö. Det måste isåfall blåst mera i övriga landet eftersom man där tycktes klara sig med färre kvarnar.
  • ”Det kan ha varit en fråga om prestige att äga en kvarn.”
    – Skulle det vara prestige att äga en likadan stubbkvarn som alla andra? Det vore lika mycket prestige som att äga en likadan grå Volvo 240 som alla andra öbor.
  • En kunglig förordning från 1746 lättade på begränsningarna i skogsavverkning och plötsligt fanns det billigt virke till att bygga kvarnar.
    – På fastlandet fanns det betydligt mera virke och mig veterligen inget sådant förbud. Där borde i så fall finnas ännu fler kvarnar.

Man kommer ofta längre i sin analys om man utgår ifrån att även våra förfäder var hyfsat ekonomiskt rationella. Lite efterforskningar visade på en annan möjlig förklaring. Det vanliga sättet att driva kvarn var med vattenkraft. Det fanns flera typer av vattenkvarnar. Stora kvarnar med stora vattenhjul, och mindre så kallade skvaltkvarnar.

Parentes: Skvaltan är ett område på Sicklaön, precis söder om Värmdöleden i Nacka kommun. Genom området går Skvaltans väg. Skvalta var ursprungligen en sjö vars avflöde genom Vikdalen drev flera Skvaltkvarnar. (Wikipedia)

Det var svårt att få tillstånd att bygga kvarn. Vattenkraft var tidens viktigaste energiform och en värdefull tillgång. Eftersom all säd måste passera en kvarn var de också väldigt praktiska beskattningspunkter. Vattenkraften var därför (givetvis) hårt reglerad av staten, vilken inventerade vattenkraften i återkommande kvarnkommissioner.

För att få tillstånd att bygga kvarn behövde man betala dryga avgifter, få besiktning av lokala fiskaler, och dessutom måste dina framtida konkurrenter intyga att det fanns behov av ytterligare kvarn i området. Föga förvånande rådde kvarnbrist i riket. Folk svalt ibland på grund av kvarnbrist. Inte alla hade egen häst utan fick hyra för att ta sig till en kvarn. Väl framme kunde det visa sig att det var flera dagars kö för att få mala. Ibland hade man rest förgäves till en kvarn som visade sig var trasig och man fick söka sig vidare till en annan. Allmogen svalt, men staten i Stockholm fick in sin skatt.

Öland är en liten och platt ö, och därför saknas stora vattendrag. Gissningsvis fick allmogen ibland resa över till fastlandet för att få malet. Det var alltså knappt värt att driva in någon kvarnskatt från Öland. Allmogen på Öland ansökte i samband med 1697 års kvarnkommission om skattefrihet på sina kvarnar. Detta beviljades av Kongl. Maj:t:

Såsom alla emot specificerade, små skvalta- och väderkvarnar, äre av så ringa värde att de omöjeligen kunna till något skatt läggias helst som största delen intet äre större än de kunna bära stenarna uti dem, varest de vilja, varföre ock allmogen, på senaste riksdag underdånigst ansökt Kongl. Maj:t att bliva för någon skattläggning befriade, vilket ock hans Kongl. Maj:t aller nådigst eftergivit har, ty varda de här med allenast med deras namn införde, samt varest de äre belägne.

Nu behövdes inga avgifter, tillstånd eller skatter längre. Det räckte med att registrera plats och namn för sin kvarn. En väderkvarn är visserligen dyrare att bygga än en skvaltkvarn, men på grund av skattefriheten lönade det sig. Öland blev ett veritabelt skatteparadis för kvarnar. (Efter 1850 kom ång- och oljedrivna kvarnar vilka gjorde väderkvarnarna jämförelsevis olönsamma.)

Det är rimligt att tänka sig att efter skattefriheten började fastlandet, där kapacitetsbrist rådde, skeppa säd till Öland för billig och lättillgänglig malning. Den kvarntätaste delen av Öland visar sig också vara den som låg närmast fastlandet och Kalmar.

Vickleby, Ölands kvarntätaste socken, nära Kalmar

Enligt länsmuseet:

Uppgiften att det fanns 1677 kvarnar år 1822 kommer från den öländske prästen Abraham Ahlqvists bok Ölands Historia och Beskrifning. Enligt Ahlqvist stod kvarnarna allra tätast i Vickleby socken, där det fanns 77 stycken. De många kvarnarna i Vickleby kommenterades 1816 av en annan öländsk präst, Nils Isak Löfgren. Han berättade att traktens ekskog gått åt till att bygga kvarnar. ”För hvilken orsak man nu för tiden i stället för skog ser en stor mängd med quarnar i rad efter hvarandra på landborgen emellan Weckleby och Thorslunda kyrkor. Blott vid Weckleby och Carlevi byar räknar man omkr. 50 st. Hvar bonde har nästan alltid 2 sådane, en hvete och en Rågquarn,…” Löfgren såg det främst som en misshushållning med ekskog, men var ändå imponerad av vyn med alla kvarnar på rad. Sett från sjösidan tyckte han, trots allt, att kvarnarna vid landborgskanten gav ”… ett förmöget och vackert utseende.”

Svårare än så är det inte. Om det viktigaste är att kosingen ska in idag, under innevarande mandatperiod, fortsätt för all del att kväva allmogen med höga skatter. Vill man låta allmogen bli rik och tänka långsiktigt på riket, lämna allmogen i fred och sänk skatterna så kommer välståndet som ett brev på posten.

Kategorier
Artiklar

Offentlig sektor som försäkringsbolag

Enligt Bamses vän Skalman är skatt ett slags försäkringspremie. Han är inte ensam i den föreställningen. Det finns till och med myndigheter, som Försäkringskassan, som använder ordet i sin namn. Det finns dock några väsentliga skillnader mellan riktiga försäkringsbolag och den statliga avarten.

Grundidén med försäkringsbolag är riskreducering genom att man betalar en mindre avgift och sprider en större risk på flera personer. Tänk tio arbetare som vill minska risken att svälta om de skulle bli arbetsoförmögna. De bestämmer sig för att starta en gemensam kassa som de pytsar in en premie i varje månad. Om någon av dem blir sjuk får han använda pengarna i potten. När kunderna, som här, äger försäkringsbolaget kallas det för ett ömsesidigt försäkringsbolag.

Med tiden kanske konstruktionen visar sig framgångsrik och man bestämmer sig för att bjuda in flera för att sprida riskerna ytterligare. Då vill man ha medlemmar som åtminstone inte har en sämre riskprofil än de redan befintliga. Helst sådana med ännu säkrare anställning än de befintliga medlemmarna. Man är mån om att kassan fortsatt ska fungera och helst med tiden kunna sänka premien. Med tiden kanske kassan blir så stor och får så många medlemmar att man anställer administratörer som investerar kassan och reglerar försäkringsanspråk. En annan möjlighet är att bolaget utvecklas från ömsesidighet till att bli ett vinstutdelande försäkringsbolag.

Sådana sjukkassor bildades under 1700-talet i Sverige. År 1902 inrättads Riksförsäkringsanstalten som med tiden kom att bli Försäkringskassan, en av Sveriges största myndigheter med en omsättning på 15 procent av Sveriges BNP.

Skillnaderna mellan ett försäkringsbolag – ömsesidigt eller ej – och en statlig myndighet gör att de får helt olika incitament. Den största skillnaden är att medlemskap i försäkringsbolag är frivilligt medan associationsfriheten är avskaffad vad gäller Försäkringskassan. Ett försäkringsbolag måste för sin överlevnad prestera en tjänst som medlemmarna tycker är prisvärd. På en konkurrensutsatt försäkringsmarknad finns dessutom en press till ständiga förbättringar. Försäkringskassan behöver inte prestera något av värde och kan till och med förnedra sina kunder, utan att behöva stänga. Den saknar en naturlig press att förbättra sig.

Ett försäkringsbolag styrs i slutändan av sina kunders önskemål. Försäkringskassan styrs i slutändan av politikers önskemål. Den moderna välfärdsstaten skapades av Otto von Bismarck som var rädd för socialisternas framgångar:

Min tanke var att muta arbetarklassen, eller snarare att få dem att se staten som en social inrättning som existerar för deras skull och som är angelägen om deras välfärd.

Politikers yttersta mål är att bli omtyckta och omvalda. Man kan därför förvänta sig att de använder alla till buds stående medel som redskap för att uppnå detta, inklusive Försäkringskassan. Med tiden kommer allt fler röstberättigade att inkluderas i kassan. Människor som aldrig bidragit eller sannolikt kommer att bidra till kassan kommer bjudas in så länge de har rösträtt. Deras röster är billiga att köpa. Om de är tillräckligt många blir det en positiv kalkyl för de styrande att inkludera dem även om de förlorar sympatierna från dem som tvingas bidra till kassan. Med tiden får man rubriker som (slumpmässigt googlade utan faktakoll):

Fler barn förlorar personlig assistans

Under första halvåret 2017 förlorade nästan dubbelt så många barn rätten till statlig ersättning för personlig assistans jämfört med samma period förra året, skriver Dagens Nyheter.

Allt svårare att få sjukersättning

Inga Smedman fick skuldsätta sig och leva på mat från vänner i nästan ett år. Cahrina Lundholm lever på sin sambos pension. Båda har tvingats till liv utan inkomster för att de lever med kronisk värk. De senaste åtta åren har antalet personer som får sjukersättning minskat med 85 procent.

En annan typisk illustration är höjningen av garantipensionen. Pengarna i den gemensamma kassan ska nu delas ut till röstberättigade som inte varit med och betalat in premien.

Ska det inte löna sig att jobba i ett helt yrkesliv?

– Det sänder ut konstiga signaler när de som jobbat i 40 år får lika mycket eller mindre än gruppen med grundskydd, säger Anna Eriksson på SPF Seniorerna.

Nåväl, signalerna blir fullt begripliga om man ser drivkrafterna utan rosafärgade glasögon.

Ett pseudo-försäkringssystem som delar ut till dem som inte betalat in får även mentala effekter i befolkningen. Från att ha varit ett självreglerande system för ekonomisk riskminimering byggt på samverkande incitament förvandlas försäkringstanken under trycket av demokratisk demagogi till något man har rätt till oavsett vad man stoppar in. Det är inte ett hållbart system utan ett recept för plundring.

Mises-instutets faktakoll måste härmed ge Skalman underkänt: Att betala skatt är ingen försäkring.

Kategorier
Artiklar Mises Ljud Skatt

Därför är skatt stöld, inte en fråga om tillit

Det svenska folket har degenererat sedan Nils Dackes tid. Från att ha vetat exakt vad skatt är – vad det är kungens fogdar gör när de samlar in den del av människornas arbete som staten anser sig äga – har skatteboskapet övergått till att försöka intala sig självt att det älskar att bli beskattat. Statens hovpoeter av idag behöver inte arbeta alls lika hårt som deras kollegor av svunna dagar behövde, även om kunskapen om att skatt är, alltid har varit, och förblir, stöld är svår, till och med för staten, att helt radera ut. Än finns det bland oss de som inte försöker inbilla sig att det är något annat. Än finns det bland oss de som försöker påminna andra om att:

”skatt fråntar människor något som är deras.”

För det mesta får vi motståndare till skatt skrika oss hesa på våra egna, i sammanhanget små, plattformar. Lena Anderssons satir på ledarplats i Dagens Nyheter, om när lön blir stöld från staten är ett underbart och fantastiskt undantag.

De vars uppdrag det är att uppmuntra folket att fortsätta anstränga sig för att internalisera statens version av vad beskattning är har inga som helst problem att få utrymme på de bredare plattformarna. Det finns hela mediehus vars enda funktion är just detta. Och SVT och SR behöver inte dra hela lasset själva. Alla huvudfårans stora plattformar gör sig villigt tillgängliga. Det tycks inte ens finnas någon verkshöjdströskel för berättelser som går i linje med vad staten vill trumma ut.

För några veckor sedan fick till exempel historieprofessor Lars Trägårdh stort utrymme på Expressens kultursidor att blanda bort korten kring vad skatt är. Han tar i stort sett hela nyspråksordboken i bruk för att ”bevisa” att skatt inte är stöld utan handlar om tillit. Till och med låtsaskompis Mållgan får vara med, under den orwelliska beteckningen samhällskontraktet. Trägårdh påstår sig vara en vän av tillit, men menar då inte tillit människor emellan, något han uppenbart ser som dåligt. Tillit betyder i hans ordlista att människor underkastar sig staten. När folk i stället synar härskarklassens myter blåser han i Hesa Fredrik och målar med tjocka mörka färger upp skräckscenarier kompletta med grindsamhällen och misär.

Om skatt verkligen var ett uttryck för tillit, skulle människor då behöva tvingas att betala den? Staten är inte samhället, utan den utväxt på samhället som upprätthålls med våldsmonopolet. Människor behöver inte hotas och tvingas till att lita på varandra, eller till att samarbeta och erbjuda varandra hjälp. Skatt är stöld eftersom den tas ifrån oss oavsett om vi vill det eller ej.

En frivillig transaktion karaktäriseras av att det finns en överenskommelse. Anders vill ha något Beata har och erbjuder henne något i utbyte. Om Beata värderar det hon har lägre än det Anders erbjuder, sker utbytet. Både Anders och Beata tjänar på denna transaktion.

Stöld känns igen på att en överenskommelse saknas. Anders tar det Beata har, oavsett vad Beata vill. Anders är vinnare och Beata är förlorare. Om Anders sedan levererar något till Beata som Beata kanske eller kanske inte vill ha ändrar det inte på handlingens karaktär.

Trägårdh är mycket medveten om att definitionen av frivillig transaktion kräver en överenskommelse. Det är därför han tar till den gamla käpphästen ”samhällskontraktet”. Det kontraktet finns inte. Inte ens i den version där skattebetalaren får vårdköer och indoktrinering av sina barn i utbyte mot att bli bestulen. Ett kontrakt är en överenskommelse mellan villiga parter. Att tvinga någon att betala vare sig han tycker om det eller ej uppfyller inte definitionen.

Paradisläckan väckte precis den indignation mot att företagare undanhåller skatt från svenska staten som journalisterna i den statliga televisionen önskade. Representanter för det näringsliv som bygger upp välståndet i samhället hängs ut som vore de skurkar. Men även något annat väcktes; en effekt Uppdrag granskning-redaktionen antagligen inte räknat med: Uråldriga uppfattningar om skattemoral ligger fortfarande och slumrar i folksjälen. Tänk om det är vi människor som äger det vi arbetar ihop, inte staten?

Under hashtaggen #vadfanfårjag påminde folk varandra om att ett land som tävlar om topplacering för skattetryck i världen inte nödvändigtvis levererar social trygghet och välfärd på elitnivå. Även hashtaggen #backaleif tog fart, som ett tack för att Leif Östling artikulerat den fråga som alla som bryr sig om ett välmående Sverige bör ställa sig: Vad man egentligen bidrar till, villigt eller ej, när staten stjäl det allra mesta av det man arbetar ihop.

Uppdrag granskning råkade, i sina försök att säkra betalningsviljan för maktens bevarande, även att tända en eld som istället riskerar att undergräva människors blinda tro på skatt som något fint och häftigt att betala. Påpekandet att skatt är stöld väcker i hettan från denna brand, i stället för den vanliga ilskan och huvudskakningarna, nyfikna frågor från folk som vill veta mer om det resonemanget. Bra då för staten att det finns fler som kan rycka in och sjunga dess lov.

Men hovpoet Lars Trägårdhs försök att kratsa kastanjerna ur elden är betecknande slarvigt och illa underbyggt. Han påstår, till exempel, helt utan att belägga det (varför skulle han behöva det?), att ”individens frihet är större i ett samhälle med starkare stat”. I vilken ordbok återfinns den definition av frihet som skulle göra det påståendet sant? Individens frihet definieras annars som frihet från att utsättas för våld, hot och tvång. Alla råkar vara funktioner som statens makt vilar på.

Fler påståenden som symptomatiskt saknar stödjande resonemang är: att skattesystemet ”skapat gynnsamma förutsättningar för såväl näringslivet som för medborgarna”, att USA är ett splittrat land på grund av att tilliten till den stora staten minskat, att ”ojämlikhet, polarisering och segregering” växer när människor synar samhällskontraktets existens, samt att ”alla – även de rika – har mycket att förlora” om inte en världsomspännande stat tillåts ta över.

Dessa utsagor är dessutom mycket tveksamma till sin sanningshalt. Världen över har välståndet ökat som mest när staternas inflytande varit som minst. Det borde en professor i historia känna till. Men det passar inte in i Trägårdhs världsbild, där ordet ”privat”, som egentligen bara betyder att människor gör något för varandra utan tvång inblandat, skall fulas ned och människor förmås att sträcka sig efter statens hand när de behöver något.

Statens dåliga inflytande på samhället avslöjas av att metoden för att skaffa sådant som man själv tycker är bra är att via ombud använda hot och våld för att tvinga andra att betala för det.

Ett friskt samhälle känns igen på att den som vill att något skall finnas själv arbetar för det, och övertygar andra, via dialog och väl valda argument, att vara med.

—

Tillgänglig på Mises Ljud. Som du väl prenumererar på i din podcastspelare?

Kategorier
Blogg

Trump och skatteillusionen

Trumpadministrationen och finansminister Steven Mnuchin offentliggjorde under gårdagen sitt förslag till skattereform. Förslaget marknadsförs som ”den största skattesänkningen i amerikansk historia” och innehåller bland annat:

  • Sänkningar av bolagsskatten från 35 till 15%
  • Sänkningar av den federala inkomstskatten och förenklingar genom minskning av antalet marginalskattesatser från 7 till 3 st. (toppnivån sänks från 39,6 till 35%)
  • Kraftig höjning av grundavdraget
  • Avskaffande av en skatt på kapitalinkomster (3,8%) som införts för delfinansiering av Obamacare
  • Avskaffande av arvsskatten

Många avdragsmöjligheter tas bort, varför den effektiva sänkningen kommer vara mindre än vad den verkar i förslaget.

Skatt är stöld. Lägre skatter är att föredra gentemot högre skatter, men frågan är om detta verkligen handlar om en betydande skattesänkning, snarare än ett uppskov som förs över till framtida generationer. Underskott är framtida skatter uppräknade med ränta, och oansvarig keynesiansk stimulanspolitik är knappast vad historiens största nettolåntagare behöver.

Med andra ord: var är utgiftsminskningarna? Trumps agenda går säkert igenom – i modifierad form – med kortsiktigt positiva BNP-effekter som följd, men knappast någon oberoende bedömare (se bl.a. tidigare prognoser från Tax Foundation och Tax Policy Center) betraktar den som självfinansierande.

Kategorier
Artiklar Skatt

Staten söndrar och härskar näringslivet

Stridsropen skallar just nu bland intresseorganisationerna för att just deras medlemmar ska slippa höjda skatter. Men vad är det de gör när de samtidigt kräver att ”alla andra” ska betala? Borde vi inte i stället hålla ihop? Hur kunde det bli så här? Skatter som är så bra! Eller är det kanske ett väldigt förutsägbart fenomen vi nu observerar?

Att solidariskt dela på bördor är vackert och sympatiskt. Ensam är inte stark och vi behöver gemenskaper och samarbeten för att ha ett robust samhälle. Men det är bara vackert så länge det sker frivilligt. När solidariteten är påtvingad, och bördorna sådana som krossar de svagaste, kommer vi att få splittring där vi i stället behöver förbrödring. Ett sådant klimat uppmuntrar ett beteende där människor försöker skydda sig själva genom att peka ut andra som borde ta mer av bördan än man själv.

Stefan Löfven
Mannen på bilden har bara delvis med artikeln att göra.

Skatter skadar alla privata verksamheter, även om det självklart drabbar olika företag på olika sätt. Om man sorterar alla företag efter hur nedläggningshotade de är av skattetrycket kommer man, för en given höjning av skatterna, att kunna dra en linje där företagen på ena sidan linjen kommer att klara sig, medan de på den andra går under. Tänk dig en större skattehöjning och linjen flyttar sig så att antalet företag på nedläggningsidan blir allt fler.

Innan det visat sig vilka som klarade sig från nedläggning vid en viss höjning, är det många företag som har anledning att oroa sig för sin fortsatta existens. I en miljö med en regering som på löpande band presenterar nya skatter och skattehöjningar kommer vi att hitta väldigt många företagare som måste ställa sig frågan om de kommer att behöva kasta in handduken. Det är lätt att föreställa sig med vilken förfäran de följer regeringens utspel. De har satsat sitt sparkapital, eller tagit lån och arbetat dag och natt för att uppfylla sin nu hotade dröm.

Det hör dock inte till entreprenörens natur att ge upp lättvindigt. En förutsägelse man därför kan göra är att när staten drar åt tumskruvarna med fler och högre skatter, ofta i sällskap av fler och strängare regleringar, kommer vi att se många små företags intresseorganisationer öka sina aktiviteter i att bilda opinion för att avvärja faran. Tyvärr kommer vi även se att den frivilliga solidariteten slängs överbord. De som känner faran för nedläggning kommer att försöka få undantag för sig själva samtidigt som de ger klartecken för att skatterna skall drabba andra.

Tyvärr finns det här beteendet inte bara i teorin. Vi har bara den senaste veckan kunnat se flera sådana aktiviteter i form av ledare och debattartiklar. Det räcker med att läsa Svenska Dagbladet för att hitta vitvarubranschen som vill att även deras utländska konkurrenter skall drabbas lika hårt av en planerad skatt på vitvaror, åkeribranschen som hellre vill att bensinstationer skall beläggas med existenshotande regleringar än att lastbilstrafiken specielbeskattas, och småbryggerinäringen som tycker att höjda alkoholskatter är lovvärt, men att det bara skall drabba stora bryggerier.

Låt oss titta lite närmare på just alkoholskatteexemplet: I fredags gav Sveriges Oberoende Småbryggerier, i en debattartikel, röst åt sina medlemmars oro över att inte kunna ta verksamheten till nästa steg, eller kanske till och med tvingas lägga ned den, till följd av den planerade ökningen av alkoholskatter.

Småbryggeriernas oro är fullt befogad. Skattehöjningen riskerar, som de konstaterar i debattinlägget, att ”kväva ett gryende hantverksskrå i sin linda”. Deras medlemmar tillhör gruppen företag som är extra ömtåliga för höjningar av skattetrycket; kategorin små företag, bland vilka många befinner sig i startskedet av sin verksamhet. Men småbryggerierna är knappast ensamma i denna utsatthet. Tvärtom.

Bland deras olycksbröder och -systrar hittar vi många företag som vänder sig till konsumenter som ska betala för sig med redan hårt skattade medel. Det är företag på den redan avfolkade landsbygden. Det är småbönder, bagerier, restauranger, verkstäder, skribenter, fotografer, filmare, biografer, butiker, tillverkningsföretag, caféer, hantverkare, matproducenter, hotell och service. Dessa företag är viktiga för många fler än de som startade dem. De ger ofta många unga människor deras första arbetslivserfarenhet och en start på karriären.

Man kanske ska ha överseende när Sveriges Oberoende Småbryggerier glömmer att nämna detta fina sällskap. Men när de även föreslår att regeringen skall gå vidare med de höjda alkoholskatterna, men enbart riktade mot de stora bryggerierna, är en förtvivlad protest ändå på sin plats. Att de större aktörerna har bättre marginaler innebär inte att de är immuna mot skattehöjningens effekter. Även här kommer det att skäras i verksamheten och även här kommer projekt att kvävas i sin linda när skatten höjs.

Att grupp ställs mot grupp är alltså en lika förutsägbar som tragisk bieffekt av att staten kräver ut ”sin” höga andel av vad andra har skapat. Istället för att se den totala skadan som skatter orsakar allt företagande, och protestera mot det, svarar många drabbade reflexmässig med att skydda sig själva och försöka förmå staten att hellre slå ner på andra. Att läsa Småbryggeriernas debattartikel blir som att läsa sagan om de tre bockarna Bruse: ”Nej, ack nej, ta inte oss som är små. Ta storbryggerierna i stället, de är runda och feta och tjocka!”

Det blir extra tragiskt om man ser bortom det omedelbara. Det som på ytan ser ut att gynna småföretagarna får vid en närmare granskning effekten att de små företagen drabbas hårdast. Avsaknaden av principiell hållning leder alltför lätt till förslag om specialregler, vilket i sin tur resulterar i tröskeleffekter och ökad regelmassa, och sådant är de små företagen extra illa rustade att hantera. Utanför sagan om bockarna Bruse är det självmål att vädja om speciallagstiftning till förmån för de små och svaga, för vi kan inte ens hoppas på att storbocken kommer att kunna stånga tillbaka trollet ned i ån.

Låt inte staten slå in dessa kilar i våra led. Att försöka föra över skattebördan på andra är ojuste och osmart. Kampen mot skatter och regleringar måste föras till förmån för alla privata företag i Sverige, såväl de stora som de små, såväl de som driver verksamhet med goda marginaler som de för vilka en skattehöjning är spiken i kistan.

Kategorier
Artiklar

Högre skatter, sämre vårdskolaomsorg

sjukhus-bankok
Sjukhus i Bankok, snäppet över landstingsstandard.

Skattehöjningarna duggar tätt samtidigt som det mytiska samhällskontraktets utlovade tjänster uteblir. Förhållandet med staten börjar kännas ensidigt. Vi har middagen klar på bordet när den kommer hem, tvättar dess byk och ger den kärlek men får mest stryk tillbaka.

Exakt vad skattetrycket är i Sverige går inte att fastställa, det florerar tal mellan 30 och 70 procent men det varierar givetvis kraftigt från person till person. Dessutom lever många på skattemedel, till exempel politiker och andra nettobidragstagare, och de har i praktiken mindre än noll procent skatt: de har negativ skatt och är vinnare på arrangemanget.

Vi läser varje dag fantastiska historier om polis som inte dyker upp, lärare som inte orkar, sjukvårdspersonal som inte finns. Uppenbarligen räcker resurserna inte till. Den inlärda reflexen hos ett folk som skolats av en välfärdsstat är att välfärdsstaten måste ha mer resurser. Eftersom vi inte får någon kärlek tillbaka så måste lösningen vara att vi behöver mer stryk.

Om högre skatt är det ständiga svaret borde 100 procent skatt vara den ultimata lösningen. Nej, protesterar den som läst nationalekonomi på universitet, för då säger ”lafferkurvan” att folk slutar jobba och staten får noll intäkter. Det är inte strikt sant men är inte huvudpoängen här.

Problemet är inte att staten har för lite intäkter utan att den inte kan låta bli att vara fruktansvärt slösaktig med dem den har. Det beror inte på att de anställda inom offentlig sektor är inkompetenta utan på att staten rör sig sig med andra människors pengar och inte har något bindande krav på att skapa ekonomiskt värde.

Det enda påtagliga beviset på att värde skapas i ett samhälle är att två parter frivilligt genomför en transaktion och utväxlar sina egna resurser (varor, tjänster) med varandra. I och med att de gör detta frivilligt har båda per definition fått mer nytta än innan och värde har skapats — annars hade de ju inte genomfört bytet! Om exempelvis A byter sin leksaksbil mot B:s rostiga skruv har båda fått nytta. Om däremot A rånar B på hans rostiga skruv så har visserligen A fått nytta, men B har förlorat och därmed kan vi inte säga att värde har skapats. Samma gäller till exempel om A beskattar B på hans skruv under hot om våld.

Resonemanget kan utvidgas till produktion, som också kan vara värdeskapande eller värdeförstörande. Anta att jag köper ingredienser för 30 kronor och bakar kakor med arbetstid som jag värderar till 25 kronor. Om jag lyckas sälja kakorna för 100 kronor så har jag skapat ömsesidig nytta, det vill säga värde. Min vinst på 55 kronor är beviset för min nytta av transaktionen, medan det faktum att kunderna frivilligt betalat för varan är beviset för deras nytta. Anta nu istället att jag bara lyckas sälja kakorna för 50 kronor; då gör jag 5 kronor förlust och produktionen har varit värdeförstörande. Resurserna hade varit bättre använda till att skapa värde i någon annan verksamhet.

Den som producerar för att sälja och skapa värde för sig själv kommer göra två saker för att maximera vinsten, och därmed värdeskapandet: (1) Maximera intäkterna genom att sträva mot högre kundnytta och (2) minimera kostnaderna genom att sträva mot lägre resursförbrukning. Dessa två saker är komplicerat beroende av varandra. Vinstmaximering är således ett svårt och riskabelt optimeringsproblem som går ut på att hitta den kombination av servicegrad och resursförbrukning som skapar mest värde för samhället. Att skapa vinst är hårt arbete eftersom det innebär strävan mot (1) och (2). Det innebär alltså en avvägning av hur man värderar sin egen tid och ansträngningar.

Offentlig verksamhet är inte vinstdrivande och tar därför bort incitamenten för sådan strävan varför intresset att maximera kundnytta (intäkter) avtar liksom ansträngningarna att hushålla med resurser. Kundnyttan sjunker, resursförbrukningen ökar och värdet på produktionen avtar och blir rentav värdeförstörande. Men det syns inte att den är förstörande eftersom utan vinst och förlust är värdet icke-observerbart. Under sådana förhållanden kan slöseriet nå enorma proportioner utan att det syns att det är värdeförstörande. I privat verksamhet satsar man mer resurser på de områden som genererar mest vinst och värde medan de som går dåligt stängs ner. Offentlig verksamhet å andra sidan, får mer resurser när de går dåligt på bekostnad av dem som går bra. Incitamenten är felskruvade.

Värdeförstöringen i de offentliga verksamheterna går inte att lösa med mer pengar. De kommer alltid förbruka alla pengar som slängs på dem och ändå aldrig få nog, inte ens med 100 procent skatt. Lösningen är att exponera deras grad av värdskapande, vilket enbart kan göras genom att låta dem drivas på vinst och förlust, det vill säga med någons egna pengar i privat regi.

Kategorier
Blogg Skatt

En artig twitterdiskussion om begreppet frihet

Sedan vi startade Skatt är stöld har jag varit med om en, även för mig, ovanligt hög dos konversationer som börjar typ ”utan skatt skulle vi inte ha råd med sjukvård” eller ”vill du ha det som i USA?” (vad nu det betyder, speciellt med tanke på att de har skatt i USA). Dessa diskussioner slutar sällan i att någon av parterna har lärt sig något alls och de slutar allt för ofta med otrevliga tillmälen.

Så, om det inte vore för kallet jag har skulle jag ha slutat för länge sedan. Även som det är drar jag efter andan och förbereder mig mentalt för besvikelse när dessa konversationer startar. Jag försöker påminna mig själv om att jag själv varit där. Jag har betraktat alla som ifrågasätter skattesystemet som giriga eller onda eller dumma i huvudet eller oftast en kombination av allt detta. Jag försöker komma ihåg vad det var för sorts bemötande som gjorde att jag själv började lyssna och verkligen vrida och vända på argumenten. Jag försöker vara den sortens diskussionspartner som är trevlig att vara oense med och som man får ut något av att prata med.

Det här är extra svårt på Twitter, med sin idiotiska 140-teckensspärr. Ibland tryter mitt tålamod och jag blir en usel samtalspartner som bara spyr ur sig sarkasmer. Jag har börjat lära mig att tveka en stund innan jag trycker skicka, vilket skapar ett hälsosamt filter och ibland gör att jag hittar mycket konstruktivare sätt att fortsätta diskussionen.

För någon vecka sedan fick jag ytterligare lektioner i hur man kan föra diskussioner, även på Twitter, på ett artigt och mer lärande sätt. Huvudpersonerna i den diskussionen var Stefan Jämtbäck (@fembarnsfarsan) och Joakim Ohlrogge (@johlrogge). Själva tankeutväxlingen slutade så här:

Jag repeterar slutrepliken:

”Tack för ett givande samtal. Allt gott.”

Nej, ingen hade bytt ståndpunkt. Ingen hade blivit konverterad. Det bör aldrig vara målet i en diskussion om dessa frågor. Att försöka få någon att byta ståndpunkt är ociviliserat. Allt vi kan göra är att försöka svara på frågor, informera oss om vad den andra verkligen undrar över och presentera vårt sätt att se saken. Och när någon annan gör samma för oss bör vi ta emot det som den generösa gåva det är. Håller ni med?

Nog snackat. Här är hela (nåja, inte hela, den sprang iväg på en hel del andra tangenter som inte kom med i denna sammanställning) konversationen. Inga stora upptäckter. Men ett väldigt trevligt exempel på hur man kan föra en diskussion fast man har dramatiskt skilda ståndpunkter och utgångspunkter.

Jag upprepar rekommendationen att undersöka konversationen på Twitter för att se mer av vart den tog vägen.

Hoppas på att få vara med i många diskussioner som denna framöver. Här på bloggen, på Twitter, Facebook, IRL och överallt.

Hälsar Skatt är stöld-apan.

Uppdatering: Jag såg i en kommentar att det möjligen kan se ut som att jag håller med om att sanningen ligger någonstans och svävar mellan att skatt är stöld och att skatt är något fint och bra. Så är det naturligtvis inte. Skatt är stöld hur man än vrider och vänder på frågan. Det jag finner uppmuntrande med konversationen och hur den slutar är hur trevligt den hålls och hur målet är att försöka förstå den andre.

Kategorier
Artiklar

Sverige behöver inte invandring

babies
Många fler såna här

Myrdalarna hade rätt. Det blev en Kris i befolkningsfrågan till slut, men det tog lite längre tid än de trodde. När boken publicerades år 1934 var Sveriges befolkning ca 6 miljoner och på 1980-talet hade den växt till den 8 miljoner. Idag däremot är födelsetalen i Sverige (och övriga västvärlden) för låga för att upprätthålla folkstammen.

På 1880-talet rådde en omvänd debatt i befolkningsfrågan. Fattigdomen (som var i avtagande) var den stora frågan. Tack vare teknisk utveckling och därpå stigande välstånd ökade befolkningsmängden relativt fort. De socialradikala ansåg märkligt nog att befolkningen ökade fortare än den ekonomiska tillväxten gav utrymme för och därmed orsakade fattigdomen. De radikala var ofta nymalthusianer och menade att den nya tidens preventivmedel gav möjligheter till födelsekontroll som borde användas fullt ut för att minska befolkningstillväxten. Nationalekonomen Kurt Wicksell var en av de ledande nymalthusianerna. Han propagerade för tvåbarnssystemet och menade att den stora utvandringen till Amerika som kulminerade i mitten av 1860-talet varit en lyckosam befolkningsmässig nödventil för Sverige.

De konservativa, å andra sidan, såg inte befolkningsökningen som ett problem. De var ”anti-nymalthusianer” och såg istället preventivmedlen som det stora hotet mot framtiden. Myrdalarna redogjorde för den konservativa ståndpunkten:

Den såsom följd inträdande befolkningsminskningen skulle beteckna en rasens degeneration och betyda ”släktets självmord”. När befolkningstrycket minskades, skulle landet översvämmas av invandrare från främmande folkraser med högre fruktsamhetstal. Med de starkares rätt skulle dessa överta och omforma vårt dyrbara kulturarv. Denna invasion skulle därtill kunna dra med sig internationella förvecklingar och riskera vår fred. Samtidigt skulle därvid de minskade barnkullarna sänka vår försvarskraft och blottlägga landet för rovlystna erövrare.

Vid sekelskiftet vände diskussionen. Amerikautvandringen hade tagit ny fart. Statsmakterna oroades nu istället av befolkningsutflödet och tillsatte år 1907 Emigrationsutredningen för att få stopp på emigrationen.

Nordisk familjeboks två upplagor illustrerar idéskiftet. I den första upplagan (1886) finner man under sökordet Malthus en längre entusiastisk beskrivning av dennes befolkningslära. I den andra upplagan (1914) återfinns under nymalthusianism istället bara detta korta stycke:

Nymalthusianism, såväl den praktiska rörelse som den teoretiska lära, som afse inskränkning af familjernas storlek… genom s. k. preventiva medel… Som folksed uppenbarade sig nymalthusianismen i nyare tid tidigast i Frankrike i form af det s. k. tvåbarnssystemet; f. n. håller denna rörelse på att utbreda sig till alla kristna folk utom slaverna… Senare har den predikats af en mängd ekonomer och filantroper i alla länder såsom bästa medlet till fattigdomens bekämpande (i Sverige af K. Wicksell). I forntiden förde tvåbarnssystemet Grekland och Rom mot undergången. Det torde göra detsamma med våra folk, därest det blir allmän folksed.

Den stora frågan i tiden var nu istället varför födelsetalen minskade. Myrdalarna konstaterade att de konservativa fått rätt i sin förutsägelse, men menade att det inte främst var på grund av preventivmedlens intåg, utan snarare det ojämnt fördelade välståndet. Lösningen var följaktligen att bygga upp en ambitiös välfärdsstat med omfattande ekonomisk omfördelning, vård, skola, omsorg, dagis och barnuppfostran i det offentligas regi:

Det blir då fråga om en ganska radikal omfördelning av inkomsterna mellan familjer med en olika stor barnförsörjningsbörda och olika stor inkomst. Det kommer att gälla en profylaktisk socialpolitik, närmast styrd av syftet att stegra folkmaterialets kvalitet men samtidigt förverkligande den radikala fördelningspolitiken genom att göra en väsentlig del av barnförsörjningsbördan till en hela samhällets angelägenhet. En hel del sociala institutioner – och i första hand familjen – komma därvid att behöva anpassa sig i den riktning, att vår folkstam återigen skall finna det lönt att förnya sig själv.

Med tiden har en imponerande dagis- och omfördelningsapparat byggts upp i sant myrdalsk anda. Men det har inte stoppat födelsetalen från att falla. Därför får man söka andra förklaringar till födelsetalens klena utveckling än ojämn ekonomisk fördelning. Det beror snarare på i grunden förändrade värderingar hos befolkningen, och var dessa förändringar har sin rot kan man spekulera i.

Men till exempel är stora familjer besvärliga, får inte plats i bilen och blir dyra att flyga ner till Thailand. Och det moderna utbildningsväsendet förbrukar många år av befolkningens fruktbara livstid vilket gör att människor bildar familj och skaffar barn sent. Dessutom har yrkesliv, snarare än familjeliv, kommit att bli ett mått på mäns och kvinnors värde. Eller som tidigare statsminister Göran Persson beskrev saken: ”den som är hemma med barn bidrar inte till samhället” — och med samhället menade han skatten och välfärdsstaten. Vi lever också i en tid som genomsyras av idén att varje nyfött barn blir ännu en börda för planeten.

I äldre tider var en stor familj liktydigt med rikedom och trygghet på samma sätt som stora skördar och växande boskapshjordar. På statsnivå betydde en stor och växande befolkning geopolitisk makt eftersom det innebar tillgång till soldatmaterial och därmed möjlighet till expansion och behållande av territorium. I modern tid kräver politisk makt främst ett växande skatteunderlag för att kunna köpa röster i inför varje ny fyraårs-cykel. Med dylika prioriteringar blir det viktigare att främja skatteförsörjningen än befolkningens långsiktiga tillväxt; det blir viktigare att få ut hela befolkningen på arbetslinjen idag än att bygga nästa generation för imorgon.

Historiskt har fallande befolkningstal inneburit oförmåga att hålla territorium. Det finns egentligen ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda idag om befolkningsfallet skulle gå alltför långt. I slutändan är det inte grundlagar, värdegrund eller demokrati som avgör utvecklingen, utan demografi. Ur kosmiskt perspektiv spelar det inte någon roll vilka folkstammar som bebor Sveriges territorium, men man kan ha subjektiva sentimentala synpunkter på det. Men det är inte detta problem vi avhandlar här.

Idag liksom i 1900-talets början är staten bekymrad över de fallande födelsetalen. Då var det av omsorg om ”folkstammen”, arbetskraftsförsörjningen och det ekonomiska välståndet. Idag är det på grund av insikten att man inte kommer kunna hålla välfärdsstaten vid liv. Även FNs ”Befolkningsavdelning” är bekymrade över hur man ska kunna rädda välfärdsstaterna. Utöver högre pensionsåldrar och sociala avgifter rekommenderar man för västeuropa, USA, Korea och Japan att fylla på med ”replacement migration” bestående av ”stora antal internationella migranter och deras avkomlingar”:

policies and programmes relating to international migration, in particular replacement migration, and the integration of large numbers of recent migrants and their descendants.

(FN tar inte i beaktande vad som händer i de länder som exporterar välfärdsarbetskraft till de gamla välfärdsstaterna.)

Fallande befolkning är inget välfärdsproblem, invandring behövs inte

Välfärdsstaten är ett pyramidspel. Dagens förmånstagare blir fler medan försörjarna blir färre. Alla pyramidspel behöver en växande bas av insättare. Välfärdsstaten i sin nuvarande allomfattande form överlever inte en befolkningsminskning eftersom toppen växer medan botten smalnar. Och då tar vi inte ens hänsyn till effekterna av det enorma slöseriet i den offentliga förvaltningen.

Men är befolkningsminskning verkligen ett välståndsproblem utanför välfärdsstaten? Härmed hävdas bestämt Nej. Det hela inses lätt med en verklighetsekonomisk illustration.

Anta en isolerad självförsörjande bonde. Han räknar med att kunna arbeta tills han är 65 år och därefter leva i fem år till. Med denna kalkyl i bakhuvudet kommer han inför sin 65-årsdag se till att spara ihop fem års förråd av förnödenheter för att kunna leva som pensionär – och lite extra för eventualiteter.

Några generationer senare har välståndet ökat och hälsan förbättrats så att bönder räknar med att leva tills de är 80 år. Utvecklingen har gått framåt. Livslängden har ökat. Längre livslängd är en god sak (såvida man inte förvaltar en välfärdsregim). Om bonden envisas med att göra som man gjorde förr, och bara jobba tills han är 65 år eftersom han ju ”har rätt att gå i pension i pension” så kommer han få svälta på ålderns höst. Men med det mänskliga livet förhåller det sig så att när livslängden ökar så ökar också de arbetsförmögna åren.  Bönder som räknar med att leva till 80 kommer antagligen i genomsnitt arbeta tills de är 70-75.

Poängen här är att längre livslängd inte innebär att automatiskt att välståndet sjunker. När människor själva anpassar sitt sparande efter sin förväntade livslängd så uppstår inga ”problem” med längre livslängd.

Annorlunda blir det givetvis om en statlig pensionsförvaltare träder in och garanterar att man får gå i pension vid 65 års ålder med bibehållen nivå på utbetalningar även om medellivslängden ökar. Då förvandlas pensionssystemet med nödvändighet till ett pyramidspel. När spektaklet inte längre kan finansieras, löftet måste brytas och pensionsåldern höjas blir kunderna besvikna.

I verkligheten lever vi i en komplex ekonomi med arbetsdelning, import, export, monetära besparingar och hus som kan säljas på ålderns höst. Men principen är exakt densamma: Människor som tar hand om sig själva vet hur mycket de måste spara.

Men räcker arbetskraften till att ta hand om alla gamla om befolkningen minskar? Återigen, människor ligger inte på långvården från 65 till sin dödsdag utan fortfarande bara den sista tiden i livet. Det behövs inte särskilt mycket mer arbetskraft. Men om det skulle behövas mer arbetskraft till vård av gamla så har entreprenörer och marknader den magiska förmågan att alltid nosa upp och reallokera arbetskraft för att tillfredsställa efterfrågan. Och om det mot all förmodan inte skulle finnas tillräcklig arbetskraft innanför rikets gränser så kommer arbetskraft importeras. Men till skillnad från idag när det importeras människor med slumpmässiga kvalifikationer enbart efter politiska nycker så skulle det importeras precis den arbetskraft som efterfrågas. Pyramidspelet kan inte räddas med invandring för det är inte arbetskraft som saknas utan resurser att betala arbetskraften. Import av godtyckliga, icke-efterfrågade, kvalifikationer kan inte skapa de resurser som behövs för att finansiera välfärdsstaten.

Principerna som illustreras ovan med pensioner gäller även övriga delar av välfärdsstaten. Om pyramidspelet med de orimliga utfästelserna eliminerades och ansvaret återfördes till undersåtarna vore en sakta minskande befolkningsmängd inga problem. Färre konsumenter kräver färre producenter. Den komplexa ekonomin skalar ner och anpassar sig lätt.

Sammanfattning

Att folkmängden i Europa minskar är ett problem för välfärdsstaterna eftersom de gjort utfästelser de inte kan hålla när befolkningspyramiden smalnar av. Välfärdsstatens problem är inte brist på arbetskraft, utan brist på resurser för att betala arbetskraften. Politiskt styrd import av godtycklig, icke-efterfrågad, arbetskraft kan inte skapa de nödvändiga resurserna.

Utan välfärdsstat vore minskande befolkning inget ekonomiskt eller välfärdsmässigt problem eftersom samhället och produktionsapparaten lätt anpassar sig. (Däremot kan det bli ett problem att behålla territoriet i orostider om folkmängden blivit alltför liten, men det är ett annat problem.)

Att invandring inte behövs för välståndet är inget argument för att inte tillåta människor att immigrera. Det är bara en falsifiering av påståendet att immigration är nödvändig för att upprätthålla välfärden.

Sedan kan man ha sentimentala synpunkter på att Europas befolkning avskaffar sig själv. Gillar man inte det är det bara att sätta igång och bidra genom att själv skaffa fler barn. Det är inte svårt. Och helst ”minst 3 barn innan 30”.

PS. Här är en intressant motion på befolkningstemat. Den lades första gången 2001 och sedan en andra gång 2005.

Kategorier
Blogg Populära Artiklar

Man kan alltid höja skatten. Alltid.

Från vänsterpartistiskt håll får vi som vanligt höra att man alltid kan höja skatten. Inget problem finns som inte kan lösas med höjd skatt. Skall vi inte ta lite höjd skatt, hörni? Och när det inte hjälper, så kan vi för all del testa att höja skatten.  Folk som sa att Bo Lundgren lät som en trasig skiva när han sa ”sänk skatten” kan lyssna på vänsterpartiet om de vill höra B-sidan.

Meningen med att bemöta dylikt är noll, utan vi väljer att repetera vår vanliga kritik : Till och med någon som på allvar tror att alla andras tillgångar tillhör dem, borde åtminstone vara medveten om att Sverige konstant ligger på gränsen till skattemaximum. För att illustrera detta för de som har svårt att förstå ekonomi återpublicerar vi följande lärorika bild.

Lafferkurvan (LvMIs tolkning)
Lafferkurvan (LvMIs tolkning)

Kategorier
Blogg

Taxiförbundet lanserar skattefria hantverkstjänster

sharefixPå sharefix.se försöker Taxiförbundet med ironi visa hur orimlig världen skulle vara om man kunde köpa billiga hantverkstjänster av hantverkare som inte betalar skatt eller konkurrensskyddas av behörighetskrav, licensieringar, tillstånd etc. Se bara själv hur orimligt det skulle bli.

ShareFix är appen för dig som letar efter en billig renovering utan stök. Vi på ShareFix är trötta på höga priser, krångliga regler och långsamma hantverkare. Nu när ROT-avdraget dessutom kommer att reduceras, kommer det bli ännu dyrare för dig som vill renovera. Detta tycker vi på ShareFix är fel. Genom ett kreativt skatteupplägg kan vi erbjuda dig allt som etablerade byggfirmor kan, fast till ett betydligt lägre pris. Det är vad vi kallar ”disruptive”!

ShareFix partners utför alla typer av byggjobb, från elektrikerjobb till VVS. Vårt mål är att göra det enkelt för dig att få vad du vill, när du vill. Vi gör det genom ett smart system, delningsekonomi, som kopplar ihop utbud och efterfrågan utan mellanhänder. Det gör att vem som helst kan utföra tjänsterna du efterfrågar. Ingen onödig byråkrati, legitimationer eller huvudkontor. Inga onödiga avgifter, dyra försäkringar eller obegripliga skattetillägg. En vinst för alla inblandade.

Det är en helt fantastisk värld de beskriver. En så kallad fri värld.

Vi hoppas på en ljus framtid för både delningsekonomin och taxiresandet i Sverige. För att detta ska vara möjligt kommer det att krävas en marknad där alla aktörer konkurrerar på lika villkor, och där företagen är med och bidrar till det gemensamma genom att betala skatt. Det tror vi är framtiden. Vad tror du?

Nej det tror vi inte. Det är snarare dåtiden.

Kategorier
Blogg

Vadå legitimt skattesystem?

I mitt Facebookflöde idag gjorde Martin Borgs reklam för Timbroseminariumet ”Nystart för den moraliska skattedebatten”. Jag gillar verkligen Borgs och tycker det är spännande och angeläget hur han nästan startat en genre i att exponera statens slöseri. När han talade på FreedomFest Stockholm 2013 stod håret på mina arma. Speciellt när han berättade om sin närkontakt med den svenska sjukvården när den är som bäst. Dels för att jag själv upplevt denna sjukvård, dels för att det kändes hur Borgs verkligen hämtade från sitt hjärta i sitt tal.

Men jag tycker också att Slöseriombudsmannens raison d’être att ”skattepengar borde bara gå till bra saker” är totalt irrelevant i relation till att skatt är ett övergrepp på varje människas rätt till sitt eget liv. Naivt när jag den tröstande tanken att Martin Borgs bara använder detta grepp för att han förstår att det är effektivt i ett land där det är coolt att betala skatt.

Skatt är stöld

Det må vara hur det vill med detta, men som jag ser det borde ett seminarium om moralisk skattedebatt vara en väldigt snabbt avklarad grej. En frände i frihetskampen påpekade dock att en av debattörerna är Peter Santesson, analyschef på Demoskop, presenterad i seminarieprogrammet så här:

Santesson resonerar om vad som gör ett skattesystem legitimt, där förutsägbarhet, likabehandling och att fusk beivras är avgörande.

Det låter ju inte sådär väldigt lovande. Men, optimist som jag är kom jag snabbt fram till förhoppningen att kanske, kanske, Santesson har insett vad skatt egentligen är och att han anmält sig till debatten för att göra avbön. Nämligen:

Mina damer och herrar! Låt mig presentera ett legitimt skattesystem!

Skatt är olagligt

Systemet är:

  • Hundraprocentigt förutsägbart: Ingen är skyldig betala skatt.
  • Ofelbart likabehandlande: Alla betalar noll spänn i skatt.
  • Beivrandet (olagligt = fusk) står offret för: ”Du tog mina saker. Snacka med mynningen på mitt gevär.”

Fotnot: Det kan se ut som att jag är en anhängare av svensk sjukvård när man läser ovan. Det är jag inte. Den suger för det allra mesta. Men det finns många som arbetar inom sjukvården som alldeles tydligt är där eftersom de känner ett kall. Man möter dessa när livet hänger på en skör tråd och de gör att den sjukvård man får då är av sådan karaktär att man (eller i alla fall jag) blir smått religiös.