Studenter! Här är Mises University-guiden för 2016

Som de flesta läsare säkert vet är Mises University (”Mises U”) en årlig konferens på Mises-Institutet i Auburn, Alabama. Den hålls en varm sommarvecka i juli varje år (2016: 24-30 juli) och för samman ett hundratal universitetsstudenter alla med ett stort intresse och nyfikenhet för österrikisk ekonomi. Om inte annat har nog de flesta läsare ramlat på både en Läs mer om Studenter! Här är Mises University-guiden för 2016[…]

”Vi lånar från oss själva”

Mänsklig dumhet vet ingen gräns. Den före detta ekonomen Paul Krugman verkar i alla fall göra sitt bästa för att leda detta i bevis. I en serie blogginlägg (länkar finns längst ned på sidan) på New York Times hemsida skriver han (återigen) om skulder och att belåning inte är ett problem. Anledningen är att ”vi Läs mer om ”Vi lånar från oss själva”[…]

Korrespondens med Munkhammar

Viktor Munkhammar, kolumnist på di.se, skrev en kolumn om deflationshotet, med vilket menas sjunkande priser. Ingenting nytt, rätt så långt samma typ av argument som man hör av alla som talar om deflation. Jag bestämde mig för att skicka litet feedback till Viktor och pressa honom på en djupare förklaring på varför fallande priser är Läs mer om Korrespondens med Munkhammar[…]

Keynesianismens lockelser

Den ganska nyligen avlidne men inflytelserika nationalekonomen Armen Alchian lär ha sagt att ”there is no such thing as macroeconomics” (”det finns inget sådant som makroekonomi”). Det finns ytterst goda skäl till att hålla med Alchian, oavsett om det var ett uttalande gjort i all seriositet eller delvis med glimten i ögat. Makroekonomi är nämligen Läs mer om Keynesianismens lockelser[…]

Tomtar, troll och Paul Krugman

Igår (27 april) kom plötsligt två uppdateringar från Paul Krugmans officiella NYTimes-twitterfeed. Dessa blogginlägg (Krugman skriver inte längre vetenskapliga texter) är intressanta var för sig och tillsammans. Det senare är intressant för att de publicerades (eller i alla fall tweetades) i stort sett samtidigt.

I den första, The Ignoramus Strategy, gör Krugman ett vanligt nedslag: han väljer ut den dummaste och mest skrattretande kommentaren som kritiserar Krugman och Keynes, och låtsas sedan att det är så ”kritiken” (allt) av Krugmans oslagbara ekonomiska analys ser ut. Ha ha. Peka finger. Sedan ett par one-liners om hur sabla enkelt det egentligen är (vilket betyder att Krugmans kritiker måste vara utomordentliga spån), samt en enkel karikatyr med ett par floskler om hur keynesiansk analys fungerar, vad den föreskriver, osv.

I den andra, The American Austerity, An Update, går den store läraren Krugman snabbt igenom hur man bör göra ekonomisk analys. Syftet, vilket titeln visar, är förstås att visa att de oerhörda nedskärningarna av den amerikanska staten (öh?) är till allas förtret. Bland annat visar Krugman hur man inte kan lita på BNP-siffror (vilket är korrekt) utan att man måste istället beräkna det BNP som hade varit om man haft full sysselsättning (vilket är fel).

Full sysselsättning är ett normativt mål som Keynes valde av känslomässiga skäl. Detta är anledningen till att Keynes med valutapolitiken som redskap ville utplåna sparande, för sparande betyder att ingen sätter sprätt på pengarna och därmed ”smörjs” inte de ekonomiska hjulen – och då blir vissa utanför. (Mycket snabbt sammanfattad keynesianism.) Fast här är problemet: Vi vet att även i en marknad där vem som helst kan få ett välbetalt jobb kommer det ändå att finnas arbetslöshet: vissa är lata, andra söker nya möjligheter, ytterligare andra tar ett sabbatsår för att leka poet i Thailand. Full sysselsättning är ett politiskt mål, inte en ekonomisk hypotes.

Men även om vi inte går vidare på det spåret så är Krugmans ekonometriska trollkonster med statistiken verkligt farliga. De passar perfekt under rubriken för hans andra kolumn (den om ignorans).  […]

Krugmans syn på ekonomi

Idag skriver Krugman ett inlägg på sin New York Times-blogg, som är en kritik av republikanerna och främst deras syn på den statliga budgeten. Så långt är inget nytt. Faktum är att Krugman skriver nästan samma sak (men med olika nyanser) vareviga dag. Han är det demokratiska partiets kanske trognaste, antagligen mest ihärdiga, men absolut mest Läs mer om Krugmans syn på ekonomi[…]

Krugman avslöjad

Svårt att hålla sig för skratt?

Vi har förvisso avslöjat en hel del av Krugmans dumheter här på mises.se (en lista här). Ofta får vi svaret att vi inte har rätt att kritisera en sådan som Krugman, för han är oerhört smart, begåvad och har fått Nobelpriset. Med andra ord: han är ”untouchable”. Jag tror säkert att han är både smart och begåvad (och att han fått Nobelpriset känner jag till – dock inte för den typ av ekonomi som han ständigt skriver om på NY Times-bloggen), men det betyder inte att han avhåller sig från dumheter. Snarare tvärtom. Och sådant bör ju uppmärksammas, om inte annat så för att det är lämpligt att han håller sig till sanningen – och stöter på motstånd när han slirar på den.

Men det är av någon besynnerlig anledning väldigt sällan som han på annat håll avslöjas för den bluffmakare han är. Huruvida det är för att han står för ”rätt” åsikter kan vi låta vara osagt. Uppenbarligen anses han vara ”out of one’s league” så till den milda grad att man inte ens söker fakta, utan tror helt och fullt på hans ord. Men ibland trampar han själv i klaveret med sådant oljud att det liksom inte går att komma loss.

Så är fallet i en nyligen publicerad artikelRealClearPolitics.com (RPC) om hur media går på rena påhitt på skämtsajter som The Onion. Ett sådant skämt – en uppenbar och lysande satir – handlar om hur Krugman gått i personlig konkurs efter att ha följt sina egna råd i de personliga finanserna. Att försöka spendera sig ur krisen gick visst inte så bra. (Så klart.)

[…]

Att peka finger i glashus

Paul Krugman är en av de personer jag i dagsläget tycker mest illa om. Anledningen är att man inte hittar maken till arrogans, självgodhet och ohederliga argument ens i Sveriges riksdag ett valår. Krugman presterar sällan någon ekonomisk analys längre, men spelar på att han är ekonom och låter folk tro att det fortfarande är Läs mer om Att peka finger i glashus[…]

Breitbart om Bob

Tro det eller ej, men för ett par dagar sedan skrev Breitbart om det som kommit att kallas Krugman Debate. Det senare är en i ett par år pågående kampanj att få den så storordade före detta ekonomen (tillika nobelpristagaren) Paul Krugman att träda ned från tronen och diskutera sakfrågorna. Krugman har vid flera tillfällen Läs mer om Breitbart om Bob[…]

Krugman fortsätter ljuga

SvD Näringsliv skriver återigen om att Paul Krugman tycker att staten producerar för lite nya pengar och att vi måste spendera-spendera-spendera. Man upphör aldrig att förvånas över att det anses nyhetsmässigt att Paul Krugman återigen sagt precis samma sak. Vad är det med journalister och Paul Krugman?

Jag ser flera problem med det som skrivs i artikeln och i hur media hanterar Krugman som någon slags halvgud: (1) Krugman ljuger obehindrat, (2) han är knappast en auktoritet på ämnet, men (3) han säger det journalisterna tycker om att höra.

Krugman ljuger. Det kan inte längre råda någon tvekan om att Krugman ljuger om den Stora Depressionen. Det har under lång tid forskats ganska omfattande om den politik som president Hoover förde ”innan” Roosevelt och New Deal; forskningen visar otvetydigt att synen på Hoover som frimarknadsvän och låt-gå-politiker är som bäst en myt. Snarare är det fallet att han lade grunden för den New Deal som Roosevelt senare skulle bli känd för. Faktum är att även om Hoover hade en finansminister som förespråkade låt-gå-linjen (vilken utan tvekan hade varit mycket bättre än den förda politiken!), så uttryckte man från centralt håll under Roosevelt förundring över att så mycket av det de tänkt göra redan var gjort. Av Hoover.

För något år sedan hade man kunnat se mellan fingrarna vad gäller Krugmans nyttjande av myten. Men han har många gånger blivit påmind om den mer sentida forskningen och den förändring om vår kunskap om depressionen (inte minst den då förda politiken), så det går inte längre att tro att han helt enkelt inte vet. Och även om det skulle vara så att han faktiskt inte vet – vilket vore såväl remarkabelt som ganska illa för någon som utger sig för att vara forskare – så borde han väl ha letat upp fakta vid det här laget? För vad ska vi tro om forskare som inte först kontrollerar fakta…? […]

Därför bör vi älska Paul Krugman

Det är kanske lite oväntat att här på misesbloggen uttrycka sin uppskattning för just Paul Krugman. Men faktum är att Krugman är ett ypperligt exempel på Rothbards Lag: att folk (tenderar att) fokusera på det de är sämst på. Så är också fallet med Paul Krugman – i stort sett allt han gör numera är ren s-k-i-t.

Krugman fick det som i folkmun kallas nobelpriset i ekonomi. Detta tas gärna som intäkt för att det han säger är smart, genomtänkt och vetenskapligt. Inte minst de som läser hans fruktansvärda blogg på New York Times uttrycker gärna att de som kritiserar det Krugman skriver ”inte själva har fått nobelpriset”. Det är förvisso sant, men precis som Rothbards Lag visar så har inte heller Krugman fått nobelpriset för det han skriver i NY Times.

Priset tilldelades Paul Krugman för dennes ypperliga forskning om internationell handel. Och ja, jag menar verkligen ypperliga. Det Krugman bidragit med är nämligen riktigt bra, i alla fall för att komma från en icke-österrikare. Se t ex på Krugmans kända essä (förvisso inte en vetenskaplig artikel) Ricardo’s Difficult Idea. Det är en suverän essä (om än skriven ur neoklassiskt perspektiv) om hur viktigt det är att förstå komparativa fördelar – och att problemet med dagens utbildning i nationalekonomi är att man inte lär sig denna viktiga idé, utan istället hänger kvar vid direkt felaktiga åsikter om handel som exploaterande, ojämlik, utslående, fattigdomsskapande…

Jo, du såg rätt. Det är samma Krugman som numera är megafon för den dumdemokratisk hållningen i amerikansk politik på NY Times blogg.  […]

Paul Krugman attackerar Ron Paul och österrikisk ekonomi

Paul Krugman gör det igen. Den här gången attackerar han Ron Paul och dennes österrikiska ekonomi (antagligen ett gott tecken). Han påstår att Ron endast är konsekvent när han ignorerar verkligheten. Men faktum är att denna verklighet endast demonstrerar hur rätt Ron Paul har.

Krugmans första attack är mot idén att papperspengar är roten till allt ont i ekonomisk politik. Vi kan be romarna, fransmännen, britterna, tyskarna, sydamerikanerna och egentligen vilka andra folk som helst att se till sin historia om just detta och sedan återkomma till oss om vad de lärt sig. Den store ekonomen Joseph Schumpeter skrev att även om man inte tror på guldmyntfotens fördelar, och även om man tror på ”big government”, så skulle man fortfarande vilja ha guldmyntfot för att kunna skydda sig mot den ekonomiska röra som vi har idag.

Krugmans nästa attack – hans bevis mot österrikisk ekonomi – bygger på att penningmängden formligen exploderat (ökat) men att konsumentprisindex bara ökat marginellt. Det är den här sortens ”bevis” som man förväntar sig endast av ens frisör och en nobelpristagare tillika mainstream-makroekonom.

[…]