Nedsläckningens tid och demokratiska bakslag

Allt som har att göra med demokrati verkar nästan definitionsmässigt vara ”gott” – alldeles oavsett vad det är. Är det möjligen den moderna tidens masspsykos eller hjärntvätt? Kanske.

Det är i alla fall oerhört sorgligt, tragiskt och skrämmande med den snabba nedmontering som nu görs av de framsteg som mänskligheten gjorde filosofiskt, moraliskt och politiskt under Upplysningen. Detta var tiden då människan upptäckte att hon bestod av individer, att varje individ har ett värde och måste vara politiskt och moraliskt okränkbar, att grupper endast är en abstraktion av individer som delar något karaktärsdrag, intresse, el dyl. Oavsett vilket, så är individen viktigare än gruppen. Med andra ord har individen vissa rättigheter, som gruppen endast kan få genom explicit delegering.

Därav har vi t ex den juridiska principen att individen är oskyldig tills dess motsatsen bevisats. Individen har att försvara sig mot anklagelser, men bevisbördan ligger på den som beskyller, anklagar och vill påvisa skuld. Inte tvärtom. Individen kan nämligen samla fakta och styrka sådant som hänt, men det är omöjligt att finna bevis för, bestyrka och redovisa fastställda fakta om att något inte har hänt. Det är alltså inte möjligt för mig att bevisa att jag inte stulit från dig, för det betyder att jag måste dokumentera precis allting som hänt i mitt liv – för att därigenom visa att jag inte kunde ha stulit. Men jag kan fortfarande inte bevisa att jag inte stal; bara att det inte verkar som att jag kunde ha gjort det.

Att bevisa skuld, däremot, är enklare att fastslå om det verkligen hänt: då finns objektiva fakta, då har det hänt i verkligheten och därmed finns också spår som kan dokumenteras, bestyrkas och påvisas bortom rimliga tvivel. Därför ligger bevisbördan och bevisningskravet på åklagaren – den som hävdar brott måste visa (1) att brott begåtts och (2) att den anklagade begått det.

Det låter självklart – för visst har varje individ rätt att anses oskyldig om man inte bevisats skyldig till någonting? Om man inte bevisats skyldig så kan man ju inte med säkerhet säga att personen ifråga agerat brottsligt.

Men detta är något vi nu i snabb takt går ifrån. Varför? Jo, staten har alltid ansett detta vara ett rejält problem: genom att lägga bevisbördan på den som anklagar så måste staten förlita sig på fakta och öppet och tydligt bevisa att ett brott begåtts och vem som är skyldig. Men det kostar pengar, tar tid, samt betyder att man måste spela med öppna kort. Dessutom kan man inte särdeles enkelt slå undan benen från fiender och ”icke önskvärda element” – att fabricera brott och bevis för brott är svårt och dyrt. Alltför svårt och dyrt om man har intresse av att hålla ett samhälle under full kontroll.

Så terrorismen utgör en fantastisk möjlighet för de styrande. […]

Medelsvenssons hybris

Jag kan knappast kalla mig annat än debattglad – och framför allt gäller detta online. Jag har debatterat politska och ekonomiska idéer sedan mitten på 1990-talet i en stor mängd diskussions- och nyhetsgrupper, e-postlistor, samt i webbforum. Och ständigt råkar man ut för samma underliga fenomen: den ignorantes hybris.

Förvisso ska jag erkänna att jag, framför allt i min ungdom, kunde vara kaxig, använda svepande termer och avfärda folk till höger och vänster. Vi är alla unga någon gång och har således upplevt tonårens ”självklarhet” i allt som vi tycker – och att alltsom andra tycker lika självklart är fel. Men det förklarar inte varför vuxna människor, även medelålders, agerar på samma sätt: de vet exakt hur allting är, och är inte sena att tala om för alla andra hur det ligger till.

Jag började fundera över detta ganska nyligen, då jag ifrågasatte en svepande kommentar på SvD Näringslivs Wall Street-blogg om den amerikanska statens finanser som var av tydlig Keynesiansk prägel. Det jag skrev var egentligen ganska uppenbart och jag var noga med att beskriva varför jag skrev som jag gjorde. Men detta går de vuxna tonåringarna förbi – de kan uppenbarligen inte se ett argument ens när det slår dem i ansiktet. […]