Kategorier
Artiklar Mises Ljud

Formulera, förpacka, förkunna – så vinner vi myternas krig

Alla som argumenterar mot staten kommer att stånga pannan blodig mot dess mur av myter. Det hjälper inte hur försiktigt vi lägger fram vår kritik. De vuxna bland undersåtarna är hyperkänsliga och alltid beredda att beskydda staten. Det som skänker staten ett sådant mangrant och ilsket glödande försvar är att den är skicklig på att forma berättelsen om sig själv. Staten behöver sällan använda sitt våldsmonopol. Mytbildning är dess superkraft. Myter håller undersåtarna i schack effektivare än vapen någonsin skulle kunna göra.

Uppdraget att göra staten irrelevant kräver av oss att vi presenterar konkurrenskraftiga alternativ till dess myter, att vi behärskar berättarkonsten. Vi behöver bli virtuoser i att formulera, förpacka, förädla och förkunna vår berättelse.

För att förstå hur viktig berättarkonsten är kan man läsa Sapiens, av Yuval Noah Harari. Det är nämligen just förmågan att berätta som gjort att människan idag behärskar den här planeten. Harari lär oss att för 100 000 år sedan fanns det minst sex människoarter. Den småväxta Homo Florensis höll till i Indonesien. Man hittade Homo Neanderthalis i mellanöstern och Europa. I Asien var människan representerad av Homo Erectus. Ville man träffa representanter för vår art, Homo Sapiens, behövde man ta sig till Afrika.

Idag finns Sapiens över hela världen och alla andra arter av släktet Homo är borta. Detta trots att även de gick upprätt, även de kunde föra samman fingerspetsarna med sina tummar, även de kunde tillverka redskap. De kontrollerade till och med elden. Men allt detta var inte nog för att att ta herreväldet över jorden.

Avgörandet kan istället, enligt Harari, härledas till för 70 000 år sedan. Till den kognitiva revolutionen. Då gjorde en förändring i vårt språk att Sapiens började kunna föreställa sig sådant som inte finns. Till exempel morgondagen, änglar och ett liv efter detta. De andra människoarternas kommunikation toppresterade med saker som ”akta, lejon i antågande” eller ”häng med, jag såg just en stor buffelhjord”. Det är viktiga saker att kunna förmedla, men inte tillräckligt för att skapa det sociala klister som krävs för att hålla samman grupper större än 50 individer. Och det räcker absolut inte för att forma allianser mellan stora samhällen. Med språkets förmåga att abstrahera kan Sapiens berätta om nationen, om gud, mänskliga rättigheter och mycket annat som gjort det möjligt för oss att göra gemensam sak med miljontals andra, utan att ens ha mött dem.

Människan är alltså som art mottaglig för pretentiösa berättelser. En egenskap som staten skickligt utnyttjar för att så rädsla och skörda lojalitet. Murray Rothbard pekar i Statens anatomi ut de viktigaste verktygen för statens bevarande. Han nämner bland annat myten om att utan staten existerar bara kaos. Samt även myten att:

Statens härskare är stora och visa män. De “styr med gudomlig rätt”. De är “de ädla” bland män. De är “experterna”. De är mycket större och visare än de goda, men enkla undersåtarna.

Vad är staten ens? Består den inte enbart av myt? Larken Rose tycks vara av den åsikten. Han menar att staten står och faller med en specifik myt. Han kallar den den farligaste vidskepelsen av dem alla: Tron att en grupp människor kan ha rätt att skada andra människor.

Rothbard och Rose visar att ingredienserna i statens berättelser är så skramlande tomma och så urbota dumma att ingen vuxen skulle gå på dem. De behöver planteras in tidigt, och staten riktar därför mycket medvetet in sig på barnens sinnen, vilket gör den urstark. Den ser stundtals oövervinnelig ut. Jag misstänker att staten kommer att plåga mänskligheten för all dess framtid. Det är kanske lika bra att vi ger upp och går hem?

Nej, självklart inte! Vi kan besegra staten; inuti oss själva. De flesta som hör denna uppmaning har redan gjort det. Statens myter biter inte längre på oss. Det är när vi blir tillräckligt många som vunnit denna inre strid, som vi är starka nog att hävda vårt utträde. Vår kärlek till friheten kräver därför att vi blir skickligare på att hjälpa andra att våga släppa sargen. Vårt viktigaste verktyg för det är förmågan att forma vår berättelse, att väva våra myter.

Innan någon av oss helt släppte taget om statens, med lögner indränkta, snuttefilt behövde vi ersätta dess myter med vår nya gemenskaps berättelser. Det är för att myten är ett kraftfullt verktyg för att bygga tillit. Jag tror, att utan tillit går vi under. Vi kollapsar känslomässigt. Så när vi inte längre litar på staten behöver vi lita på något annat.

Vi behöver lita på oss själva och på våra medmänniskor. När vi väljer våra berättelser, bör vi därför väga in hur väl de bygger tillit. Jag har några förslag som baserar sig på att vi har en rik tillgång i vår uppslutning bakom äganderätten. Den utgör ett ramverk av tillit som minimerar konflikt och skapar förutsättningar för spontan ordning. Den förankrar också icke-aggressionsprincipen. Där har vi ett utmärkt startpaket av myter: äganderätten, den spontana ordningen och icke-aggressionsprincipen.

Nästa steg är att börja utnyttja våra berättelser bättre: Måla ut dem till gripande sagor. Väv in dem i era samtal. Försitt aldrig chansen att påminna om dem. Om våra barn skall ha en chans att uppleva frihet måste vi gå segrande ur den här striden. Det här är myternas krig. Må den med bäst berättelse vinna!

Författarens kommentar: Jag gick med i Liberty Toastmasters i augusti i år. Jag stormtrivs! Ovanstående var min andra talaruppgift. Det blir lätt små manifest när jag skriver tal. ?

Kategorier
Artiklar

Galt som Kristusgestalt

Jag vet. Att försöka läsa in religiösa symboler i Ayn Rands verk är lömskt och närmast kätterskt gentemot Rands egen objektivistiska filosofi, men när det kommer till gestaltningen av Galt kan jag bara inte undgå frestelsen. Den är mig närmast övertydlig.

Galt är en perfekt gestalt. I en fiktion där nästan samtliga protagonister beskrivs som ett slags övermänniskor så lyckas Galt ha en särställning. Dagny söker hela tiden efter denna bild av perfektion. Hon hittar den nästan i Fransisco respektive Hank, men jagar fortsatt vidare efter någon som helt kan förkroppsliga hennes ideal, och finner honom till slut i Galt. De i den redan befriade kretsen ser Galt som en självklar ledargestalt, dessa självständiga människor tänker instinktivt vid ett ställe i berättelsen att de ”inte skulle klara sig” utan Galt. Galt är ingen människa i vanlig mening, han är en ”äkta människa”, någon som förmår sig vara totalt kompromisslös till sina- korrekta- ideal. Han är med kristlig terminologi… syndfri.

Därtill, vad är Galts uppdrag? Han vill släcka världens motor genom att ta bort de som uppehåller samhällets struktur från deras förtryckare. Som en tjuv om natten får han en efter en av dem att försvinna, han har förmågan att se vilka som håller måttet och minutiöst och noggrant ser han till att skilja agnarna från vetet (eller snarare vetet från agnarna i den dystopiska tillvaro som Atlas Shrugged utspelar sig i) Galt utför Kristus roll i apokalypsen och genom att ta bort förnuftets ande i världen så släcks den också ner. Samma sak som skulle inträffa ifall Guds Ande drog sig undan, enligt kristen teologi.

Vad krävs av de utvalda människorna för att de ska bli räddade av Galt? Det är här liknelsen börjar bli häpnadsväckande tydlig; De måste ge upp sina liv, de verksamheter de gett all sin kärlek och produktivitet till. Hank måste bryta med sin familj, klippa banden till sin mor och bror, skilja sig från sin hustru och offra sin älskade metall. Jesus uppmanar just sina följare att mista sina liv för honom och att vara beredda på att hata sin familj och sina sammanhang ifall de skulle vara ett hinder. Inte för ingenting utan för att det finns en tillvaro att vinna som är värt att offra allt för. Precis som det fanns för protagonisterna i Atlas Shrugged…

Men ingen kristusliknande gestalt utan ett offer och inte tusan kan väl Galt, världslitteraturens mest egoistiska karaktär, utföra något sådant? Jodå, visst gör han det. I bokens slutskede så blir åtrån efter Dagny alltför stor och trots att han vet att ett för tidigt möte mellan dem i slutändan kommer innebära att han blir anhållen och säkerligen dödad så söker han upp henne och de älskar med varandra. (Kom ihåg här att i Atlas Shrugged så är sexualakten den mest upphöjda formen av interaktion mellan två individer. Där möts de själviska begären i en ömsesidig akt som är tagande och givande simultant. Kanske av andra skäl, men Skriften säger inte emot vad gäller sexualaktens betydelse, det finns ett antal skäl till att den erotiskt präglade boken Höga Visan placerats mitt i Bibeln. Sexualakten som symbolhandling är ytterst central och sättet Rand använder den i Atlas Shrugged är ett eko från hur kyrkofäderna tenderade att se på den.) Hursom: Galt, mannen som älskar livet över allting annat, ger sitt liv för sin åtrå till Dagny- inte av uppoffring, förstås, utan för att han anser att Dagny är värt priset. Detta lär oss kristna* något om vad Kristus-offret innebär. Gud kan inte offra sig själv i någon slags altruistisk gest och därigenom göra allting väl, det är inte av osjälvisk uppoffring inkarnationen sker. Nej, det Gud gör genom Kristus är att hysa en kärlek, en passion, för sin skapelse så stark att han kan genomgå ett mänskligt liv i vanära och en död på ett kors trots att det inte ens finns några garantier att hans gärning kommer att godtas. Att hans skapelse kommer förstå vad det är han har gjort och gensvara så som Dagny mötte Galt. Han gör det ändå. För sitt begär efter mänskligheten. För att det är värt priset att försöka nå fram.

Sammantaget kan man säga att jag inte läser Atlas Shrugged som en lovsång till den rationella egoismen, så som Rand menar att den ska läsas, utan snarare som en korrigering om vad kärlek innebär när den inte är korrumperad av socialistiska bedragare och andra djävulska påfund. Karaktärerna, som är oförmögna att känna till Gud eftersom dess författare förnekar konceptet, älskar det som de finner ett värde i. De älskar sig själva eftersom enligt deras uppfattning så är det därifrån de får tillgång till existensen. De älskar sina egna kvalitéer och egenskaper eftersom det är genom dem de förmår att skapa, producera, bygga ett gott liv. De älskar produktion och materiella ting eftersom genom dem och effektiviseringen av sin produktion får de utrymme att lägga tid på sådant som de värdesätter allra högst – firandet av livet, festerna, vänskapsbanden, familjen, vad det än må vara. I Atlas är kärlek meningslöst om det inte knyts till ett konkret värde. Antagonistem James Taggart vill bli älskad, men inte av någon specifik orsak, utan enbart för att han är till. Protagonisterna ödslar inga känslor på det de finner värdelöst, men så snart de upptäcker ett värde är de beredda att vara så generösa som det krävs för att få värdet att växa. Cheryll, James hustru, kommer en gång i desperation till Dagny för att be om hjälp och om Dagny vore sann egoist skulle man kunna förvänta sig att hon skulle möta henne med en stängd dörr. Men inte. Dagny ser nämligen att Cheryll börjat förstå sig på sitt eget värde och respektera sitt eget liv och förmågor oberoende av någon annan- ideal som Dagny värdesätter högt. Följaktligen möter hon henne istället med öppna armar och ett hem som Cheryll kan återvända till närhelst hon behöver. Hank skulle aldrig skänka bort några resurser, men i de desperata tider som uppstår i bokens slutskede, tvekar han inte med att ge frikostiga lån till de som han bedömer försöker göra skillnad. De som ännu inte har gett upp. Ideal som Hank värdesätter högt och följaktligen är han så generös som det krävs för att hålla dem igång.

I Atlas Shrugged är kärleken inte bunden vid plikt utan fixerad vid livslust och skaparglädje. Det ser ut att vara i kontrast mot Bibelns självuppoffrande budskap, men det är i mitt tycke en illusion. Kristendomen har samma inneboende syn på kärlek, men vårt mål är annorlunda. I en värld där Gud tillåts existera så är inte Självet det högsta värdet utan istället Gud, Skaparen och upphovet av allt gott. Värdesättandet av existensen, livet och ens förmågor behöver inte stanna hos en själv utan kan strömma tillbaka till en betydligt större Urkälla. Ett självuppoffrande för Guds skull är därför inte skadlig altruism utan en kommersiell handling riktad mot den som givit oss allt i första hand. Han som i själva verket har ett ägande-anspråk på oss. Fortfarande är Atlas Shruggeds korrigering av kärlekens väsen viktig. Vi kan, och ska, inte älska det som är värdelöst. Det är lönlöst att känna kärlek till ondska och onda ting. Att binda godheten till en plikt, ett ok, en mästare som inte själv tjänar godheten är att lura sig själv att man gör gott när man i själva verket bidrar till det destruktiva som vi tror att Gud bekämpar. Hellre Randianskt självisk än fåraktigt god.

Nej, jag tror inte Rand medvetet skrivit in en kristusanologi i sin berättelse, och jag tror hon skulle bli tämligen upprörd över den religiösa tolkning jag lyckats läsa in i hennes magnum opus, men själv känner jag att det hedrar hennes text. Rand har lyckats skriva något som flyger högt över hennes egen, ganska torftiga, filosofi och som talar om mer än hon själv kan sammanfatta. Atlas Shrugged är en berättelse som kan tilltala betydligt fler än de som känner sig bekväma i den snäva ram som Rands objektivism innebär.

Vackert så, tycks det mig.

* Artikeln publicerades ursprungligen på ett kristet libertarianskt forum.

Kategorier
Artiklar

Makromyt nr 1: Sparandeparadoxen

paradoxNationalekonomin brukar delas upp i mikroekonomi och makroekonomi. Av dessa två är mikron förbunden med verkligheten, medan makron är närmast besläktad med alkemi. De två teorierna är oförenliga. Makro är inte ens en sammanhängande teori utan snarare ett lapptäcke av motstridiga modeller.

Ett vanligt argument för makrons nödvändighet är följande. ”På individnivå (mikro) är sparande inget problem, men om många sparar samtidigt stannar ekonomin.” Alltså behövs en särskild teori som gäller när det är ”många” inblandade. Detta är makromyt nummer 1. (Makromyt nr 2 är den om handelsbalans, vilken Per Bylund klädde av här.)

Exempel på myt nr 1 ser vi till exempel i följande text från våra vänner på ETC: Äntligen bryts sossebromsen.

I måndags gick fem fackförbund ut och krävde att regeringen ska satsa minst 280 nya miljarder  på mer infrastruktur, mer byggande, mer investering i trafik och järnväg.

Äntligen.

Ett samhälle kan inte bli rikt genom att alla sparar. Man måste investera. Bygga, utbilda, forska. Om en privatperson sparar ihop en miljon så ökar hen förvisso sin förmögenhet. Men om en kommun eller stat sparar en miljon så minskar vi den ekonomiska aktiviteten i samhället.

När staten sparar blir nämligen samhället fattigare, inte rikare.

Texten innehåller en uppsjö av ekonomiska lustigheter, men i det följande ska vi nöja oss med att avliva sparandeparadoxen.

Låt oss i vanlig österrikisk ordning börja med den ensamme Robinson Kruse på sin öde ö. Ekonomin består enbart av de nötter som han plockar varje dag. Anta nu att Robinson sparar en nöt varje dag. Vi har här ett exempel på det av makroekonomerna fruktade tillstånd där inte bara många utan ALLA i hela ekonomin sparar! Kollapsar ekonomin? Svälter han ihjäl? Han kan till och med spara inte bara en nöt per dag, utan alla som blir över efter att han varje dag ätit sig mätt. Helt utan katastrof.

Faktum är att Robinsons sparade lager av nötter gör det möjligt för honom att ibland ta ledigt från nötsamlandet och istället bygga kapital, i form av en åker där han planterar nötträd så att hans produktion med tiden växer. Sparandet har alltså lett till kapital och ekonomisk tillväxt. Detta, enligt makroekonomer, ohyggliga tillstånd av samtidigt sparande har lett till ekonomisk tillväxt. Varför skulle det vara paradoxalt?

Ju mer Robinson sparar desto mer åker kan han anlägga och desto fortare växer ekonomin. Och utan sparande blir det ingen tillväxt alls.

Låt oss nu befolka ön med inte bara två utan tusen, eller miljarder, eller rentav ”många” nötsamlare. Så många att mikroteorin slutar gälla och vi nödgas ta till makro. Men det inses lätt att hur många de än är så kan alla ö-innevånare spara samtidigt och vi kan ändå kan få ekonomisk tillväxt enligt samma resonemang som ovan.

Blir det någon skillnad om invånarna börjar handla med varandra? Låt oss återgå till den ensamme Robinson och sätta dit Fredag, som är en hejare på att jaga kanin. Utan handel mellan Robinson och Fredag kan de var för sig spara utan ekonomisk katastrof, och med tillväxt. En vacker dag börjar de handla med varandra, Robinson byter nötter mot kaninkött. Det inses lätt att båda kan fortfarande spara utan att finanskollaps inträder.

Vi diversifierar och specialiserar ekonomin ytterligare. Sätt dit en fiskare på ön. Sen en krukmakare. En snickare. En glasblåsare. En trubadur. Alla kan de fortfarande spara samtidigt utan att det uppstår mass-svält. Ännu kan ekonomin växa utan problem, även om alla sparar samtidigt. Faktum är att ju mer de sparar desto mer kan de investera och desto fortare växer ekonomin. Trots att alla sparar samtidigt!

Ingenting förändras om vi sätter dit ”många” specialiserade öbor.

En resurs kan antingen sparas eller konsumeras. Tertium non datur. Resurser som inte konsumeras utan sparas frigörs för att omvandlas till kapital. Det betyder att mängden sparande påverkar hur fort ekonomin växer. Ju mer sparande desto högre tillväxttakt är möjlig. Detta är tvärtom mot gängse uppfattning som säger att vi måste konsumera för att skapa efterfrågan som leder till tillväxt. Enligt detta synsätt växer Robinsons välstånd snabbare ju fler av sina nötter han äter upp.

Låt oss nu ta det sista steget för att se om paradoxen uppenbarar sig: Ön övergår från naturahushållning till penninghushållning, öborna börjar handla med hjälp av pengar. Men pengar är bara ett bytesmedium för handel. I slutändan byter Robinson ändå sina nötter mot kaniner och krukor även om bytet sker med pengar som mellansteg. Och om han sparar pengar betyder det att han låter bli att konsumera kaniner och krukor som då istället frigörs till investeringar i kapital. Även om alla sparar samtidigt utförs full ekonomisk aktivitet, men produktionen skiftar mer från konsumtionsvaror till att producera kapital. Även i en penningekonomi kan således alla spara utan att det uppstår finanskris.

Mind blown?

Om ekonomin bromsar in, arbetslöshet uppstår och välfärden urholkas så har det andra orsaker än att för många sparar. Den vanligaste orsaken är att staten strör grus i maskineriet i form av regleringar, osäkerhet på grund av nyckfulla politiska beslut, kreditexpansion och höga skatter som dränerar resurser som kunnat investeras i välståndshöjande kapital.

Men om statligt grus bromsar privata investeringar, kan inte staten kompensera och höja den ekonomiska aktiviteten genom att investera i infrastruktur, forskning, utbildning etc.? Jodå, det kan den visst, men den kan inte höja välståndet. Ekonomisk aktivitet bringar bara välstånd om den leder till produktion av sådant som människor vill ha. Om staten kräver att alla män, kvinnor och barn gräver gropar tio timmar om dagen och sedan fyller igen dem får vi maximal ekonomisk aktivitet, men sänkt välstånd. Strikt talat är detta inte ens ekonomisk aktivitet utan ”sysselsättning”.

Det bästa sättet att få produktionsapparaten att tillverka sådant som folk vill ha är att konsumenterna med hjälp av efterfrågan och prissignaler dirigerar produktionen på marknader. Det bästa staten någonsin skulle kunna uppnå med sin centralplanering vore att exakt kopiera och kommendera fram den produktionsstruktur som konsumenterna via marknader uttrycker önskemål för; varje avvikelse från detta innebär lägre välstånd. Men i så fall är ju staten i bästa fall onödig som ekonomisk aktör, och eftersom idealet aldrig kan kopieras exakt kommer den alltid vara ekonomiskt skadlig och välståndsförstörande.

Sammanfattningsvis är det sparande som möjliggör ekonomisk tillväxt. Det är inget problem om alla sparar samtidigt eftersom det bara innebär att produktionen skiftar till mera kapitalvaror istället för konsumtionsvaror. Staten kan visserligen öka den ekonomiska aktiviteten genom att konfiskera resurser ur den produktiva ekonomin och tvångsinvestera dessa i gropar, betongbyggen, järnvägar, vindsnurror, kärnkraft, jämställdhet, utbildning, genusteknologi, rymdresor, etc. Men den kan inte öka välståndet.

De fem fackförbundens krav och ETC:s dröm skulle leda till ett fattigare Sverige. Vi drar därför slutsatsen att det antagligen kommer att genomföras.

Kategorier
Artiklar

Att acceptera verkligheten

reality checkNär man sysslar med vetenskap, även om det är på hobbynivå, handlar det till syvende och sist om att skilja verklighet från fiktion. Nästa steg är att övertyga andra om att acceptera denna verklighet. I naturvetenskaperna är det sällan något problem. Ingen ifrågasätter gravitationens existens och innebörd. Ingen klagar på att vi behöver mat, vatten och kläder för att leva. Vi har vant oss vi den verkligheten och lärt oss leva med den. Ekonomerna har det inte lika lätt. Även de sysslar med att skilja verklighet från fiktion lika mycket som naturvetarna, men med synbart sämre framgång.

Skuldsättning spelar roll. Västländerna har under flera decenniers tid levt över sina tillgångar med skarpt ökande skuldsättning som följd. Vi har inga problem att förstå de problem som skuldsättning innebär för privatpersoner och företag, men när det kommer till staten tar förnekandet vid. Det här är uttryck för idén om att skuldsättning egentligen inte spelar någon roll för staten. Några slutsatser av t.ex. Greklands öde vill man absolut inte dra.

Åtstramningar hämmar inte tillväxten. Att åtstramningar hämmar tillväxten är ett av de mest uttjatade mantran idag. Sanningen är raka motsatsen, på vilket det finns flera exempel. USA:s svar på depressionen 1920 och Estlands svar på krisen 2008 är värda att tittas närmare på. Tillväxten hämmas enbart enligt den formel som användas för att beräkna BNP, en formel som föga med verkligheten att göra. Tvärtom så frigör statliga åtstramningar resurser i den privata sektorn och det är där allt välstånd skapas, varav en del går till att finansiera den offentliga sektorn.

Satsningar på infrastruktur stimulerar inte ekonomin. En annan gammal ”sanning” som fortfarande lever kvar är att satsningar på infrastruktur är bra för ekonomin. Det finns inga bevis för detta, men det finns en uppsjö bevis på motsatsen. I Europa torde Spanien vara det land som spenderat mest på infrastruktur det senaste decenniet. Det har byggts tusentals kilometer väg och järnväg samt flera internationella flygfält. Flera av dessa satsningar hann börja förfalla innan de ens var färdigbyggda. Ingen använder dem, ingen lär använda dem inom överskådlig framtid och ingen vet vart pengarna tog vägen. Det enda man vet är att dessa satsningar lämnade en enorm skuldbörda efter sig och gjorde ingenting för att förbättra den spanska ekonomin.

Gratis utbud leder till begränsad tillgång. I Norden har vi nästan avgiftsfri sjukvård, vilket många tycker är bra eftersom det garanterar att ingen nekas vård på grund av brist på pengar. Men det stämmer inte riktigt. Den avgiftsfria sjukvården skapar en artificiellt höjd efterfrågan på sjukvårdstjänster. I klartext betyder det att antalet patienter vida överstiger sjukvårdens kapacitet. Det leder till långa köer, inte bara vad gäller speciella ingrepp utan också till hälsocentralerna för rutin- eller akutbesök. Vill man slippa köerna måste man gå privat och det kostar pengar.

En annan sanning är att ekonomerna i mångt och mycket har sig själva att skylla. De har låtit sig själva och sin vetenskap bli politiserade samtidigt som de nästan med våld försökt få nationalekonomi till en naturvetenskap. Därav allt modellerande och irrelevanta matematik som nationalekonomi allt för ofta förknippas med. Kanske det blir lättare för folk i gemen att acceptera ekonomiska verkligheter när ekonomerna accepterar sin egen?

Kategorier
Blogg

Samuel Gregg’s misconceptions about Sweden

[Följande text har skickats till The American Spectator som svar på Simon Greggs artikel om Sverige]
In a recent article in the American Spectator Samuel Gregg writes about Sweden and America. His main point and conclusion is that even if Sweden is not perfect it is moving towards a free market and that America is moving towards Socialism. He also points out several “free market reforms” in Sweden during the last decade.

I am sorry to say that Mr Gregg is simply wrong. I am not surprised that Mr. Gregg has drawn this conclusions because the misconceptions about Sweden are well spread over the world and we meet it everywhere. Recently I spoke at the Mises supporters summit in Vienna about the Swedish Mises Institute and common misconceptions about Sweden on exactly this theme. But Swedish Mises Institute’s and my conclusions are in some aspects very different from Mr. Greggs.

First of all I must give Mr. Gregg some credit that his analysis of the historical facts and background is correct. I would also like to give Mr. Gregg some more credit for describing Americas way towards Socialism, and if you continue on this path I am afraid that Sweden will stand there and welcome you to the “paradise” of Socialism.

Yes it is true that the income tax has been decreased somewhat but it is the a form of a deduction, and if you ask me it will only be temporarily. To receive a net salary of $3,448/month on your account $2,550/month already has been paid in taxes (In this income bracket you only pay tax on the municipal level, above $4,560/month you pay an additional 20% and over $6,466/month an additional 25% tax to the state.).

Oh wait there is more, if you choose to consume your hard earned money you pay another 25% sales tax on consumer goods. So of the originally $5,998 that the employer has to pay for you to receive a net salary of $3,448 only $2,758 remains after consumption with a sales tax of 25%. This is of course if you didn’t spend your money on some goods where there are special taxes like alcohol, tobacco etc (the gas tax is around 60%).

Total cost to employer $5, 998
Social security tax (paid by the employer 31,45%) – $1,434
Your gross salary = $4,564
Municipal taxes (29,58%) – $1, 345
Deduction + $229
Your net salary = $3,448
Total amount of taxes $2,550

The total tax burden has decreased by 3% from 48,9% 2005 to 45,9% 2010. To call this a liberalization is a slap in the face of the people who are slaves under a socialistic regime. To watch them brag about how they reformed Sweden is a mockery of true freedom. We don’t want their candy, we want real freedom.

The next misconception is that Sweden accelerated privatizations of once-state owned businesses. It also permitted private providers to enter the healthcare market, thereby introducing competition into what had been one of the world’s most socialized medical systems. This would be great if it is true but it is simply not the truth at all. The so called Swedish privatizations mostly consist of hiring companies to perform socialized healthcare. So what we have instead is a single-payer and a voucher system. Predictably, the arising problems are blamed on the free market and capitalism. And the solution? The solution is always a call for more state.

The biggest misconception in Mr. Gregg’s article is this:

State education and electricity monopolies were ended by the introduction of private competition.

All education in Sweden is state education. Yes there are private companies but again they have to operate under heavy regulations and rules [and follow the state curriculum]. And again it is a single payer system where they care nothing about the real clients because the payer is again the state. In 2010 Sweden also forbid homeschooling, Hitler Germany also did this 1938. As far as I know Sweden is the only democratic country in the world that has forbidden homeschooling. The ultimate effect of this is that the social services take your children from you if you choose to homeschool. Please read more about it here, here and here. Ask Domenic and his parents how they felt when their child was taken from them by brute force when they tried to escape Sweden and the ban against homeschooling.

What Mr. Gregg also doesn’t mention or what he might not be aware of is the massive amounts of new laws that has been legislated related to surveillance and other laws affecting personal freedom. The state gets even more oppressive every year, it is important to see through the deception when they wave some candy in front of you to make you forget.

We can’t let Socialism get a safe-heaven not even in Sweden and certainly not under a new disguise were it is called liberalization. Oppression is oppression and Socialism is Socialism so let us start by calling things for what they really are. The new “right-wing” government is as socialist to the core as the old, ”left-wing”, one.

In a recent freedom index about economic freedom in the world Sweden was ranked as number 39 (America is back at 10th place and Hong Kong is still holding on to the first place). It is true that our ranking has improved since the seventies and the eighties but our ranking is actually worse than eight years ago. This means that we have gone in the opposite direction with our recent government. Of course you should always be cautious when reading data like this but you would think that these liberalizations would improve our ranking if they were so great. And by the way Mongolia, Montenegro, and Zambia are ahead of us in this index.

From my point of view you can take everything I own, I won’t like it but I will survive. But what is even worse is when you further restrict my freedom, tighten the grip of our children’s mind with socialism and state education and invade my personal integrity even more. So spare me the candy in the so called “reforms”, I want real freedom not your deception so you can travel around the world and brag about your “liberalizations”.

If you care about freedom, please stop spreading these lies and misconceptions. In Sweden we still have the same old enemy and that is Socialism. We need to crush socialism and statism, end the state parasite and cleanse it out of our society before it devours ourselves and our children.