Alla som argumenterar mot staten kommer att stånga pannan blodig mot dess mur av myter. Det hjälper inte hur försiktigt vi lägger fram vår kritik. De vuxna bland undersåtarna är hyperkänsliga och alltid beredda att beskydda staten. Det som skänker staten ett sådant mangrant och ilsket glödande försvar är att den är skicklig på att forma berättelsen om sig själv. Staten behöver sällan använda sitt våldsmonopol. Mytbildning är dess superkraft. Myter håller undersåtarna i schack effektivare än vapen någonsin skulle kunna göra.
Uppdraget att göra staten irrelevant kräver av oss att vi presenterar konkurrenskraftiga alternativ till dess myter, att vi behärskar berättarkonsten. Vi behöver bli virtuoser i att formulera, förpacka, förädla och förkunna vår berättelse.
För att förstå hur viktig berättarkonsten är kan man läsa Sapiens, av Yuval Noah Harari. Det är nämligen just förmågan att berätta som gjort att människan idag behärskar den här planeten. Harari lär oss att för 100 000 år sedan fanns det minst sex människoarter. Den småväxta Homo Florensis höll till i Indonesien. Man hittade Homo Neanderthalis i mellanöstern och Europa. I Asien var människan representerad av Homo Erectus. Ville man träffa representanter för vår art, Homo Sapiens, behövde man ta sig till Afrika.
Idag finns Sapiens över hela världen och alla andra arter av släktet Homo är borta. Detta trots att även de gick upprätt, även de kunde föra samman fingerspetsarna med sina tummar, även de kunde tillverka redskap. De kontrollerade till och med elden. Men allt detta var inte nog för att att ta herreväldet över jorden.
Avgörandet kan istället, enligt Harari, härledas till för 70 000 år sedan. Till den kognitiva revolutionen. Då gjorde en förändring i vårt språk att Sapiens började kunna föreställa sig sådant som inte finns. Till exempel morgondagen, änglar och ett liv efter detta. De andra människoarternas kommunikation toppresterade med saker som ”akta, lejon i antågande” eller ”häng med, jag såg just en stor buffelhjord”. Det är viktiga saker att kunna förmedla, men inte tillräckligt för att skapa det sociala klister som krävs för att hålla samman grupper större än 50 individer. Och det räcker absolut inte för att forma allianser mellan stora samhällen. Med språkets förmåga att abstrahera kan Sapiens berätta om nationen, om gud, mänskliga rättigheter och mycket annat som gjort det möjligt för oss att göra gemensam sak med miljontals andra, utan att ens ha mött dem.
Människan är alltså som art mottaglig för pretentiösa berättelser. En egenskap som staten skickligt utnyttjar för att så rädsla och skörda lojalitet. Murray Rothbard pekar i Statens anatomi ut de viktigaste verktygen för statens bevarande. Han nämner bland annat myten om att utan staten existerar bara kaos. Samt även myten att:
Statens härskare är stora och visa män. De “styr med gudomlig rätt”. De är “de ädla” bland män. De är “experterna”. De är mycket större och visare än de goda, men enkla undersåtarna.
Vad är staten ens? Består den inte enbart av myt? Larken Rose tycks vara av den åsikten. Han menar att staten står och faller med en specifik myt. Han kallar den den farligaste vidskepelsen av dem alla: Tron att en grupp människor kan ha rätt att skada andra människor.
Rothbard och Rose visar att ingredienserna i statens berättelser är så skramlande tomma och så urbota dumma att ingen vuxen skulle gå på dem. De behöver planteras in tidigt, och staten riktar därför mycket medvetet in sig på barnens sinnen, vilket gör den urstark. Den ser stundtals oövervinnelig ut. Jag misstänker att staten kommer att plåga mänskligheten för all dess framtid. Det är kanske lika bra att vi ger upp och går hem?
Nej, självklart inte! Vi kan besegra staten; inuti oss själva. De flesta som hör denna uppmaning har redan gjort det. Statens myter biter inte längre på oss. Det är när vi blir tillräckligt många som vunnit denna inre strid, som vi är starka nog att hävda vårt utträde. Vår kärlek till friheten kräver därför att vi blir skickligare på att hjälpa andra att våga släppa sargen. Vårt viktigaste verktyg för det är förmågan att forma vår berättelse, att väva våra myter.
Innan någon av oss helt släppte taget om statens, med lögner indränkta, snuttefilt behövde vi ersätta dess myter med vår nya gemenskaps berättelser. Det är för att myten är ett kraftfullt verktyg för att bygga tillit. Jag tror, att utan tillit går vi under. Vi kollapsar känslomässigt. Så när vi inte längre litar på staten behöver vi lita på något annat.
Vi behöver lita på oss själva och på våra medmänniskor. När vi väljer våra berättelser, bör vi därför väga in hur väl de bygger tillit. Jag har några förslag som baserar sig på att vi har en rik tillgång i vår uppslutning bakom äganderätten. Den utgör ett ramverk av tillit som minimerar konflikt och skapar förutsättningar för spontan ordning. Den förankrar också icke-aggressionsprincipen. Där har vi ett utmärkt startpaket av myter: äganderätten, den spontana ordningen och icke-aggressionsprincipen.
Nästa steg är att börja utnyttja våra berättelser bättre: Måla ut dem till gripande sagor. Väv in dem i era samtal. Försitt aldrig chansen att påminna om dem. Om våra barn skall ha en chans att uppleva frihet måste vi gå segrande ur den här striden. Det här är myternas krig. Må den med bäst berättelse vinna!
—
—
Författarens kommentar: Jag gick med i Liberty Toastmasters i augusti i år. Jag stormtrivs! Ovanstående var min andra talaruppgift. Det blir lätt små manifest när jag skriver tal. ?