Det här kan vi anta att svensk media inte kommer rapportera om: Wikileaks publicerar ett brev där NY Times nationell säkerhets-reporter, Scott Shane, förvarnar Hillary Clintons stab om kommande publiceringar kring innehållet i dokument läckta av Wikileaks.
Det är ett sådant svek mot allt vad en journalistisk organisation säger sig stå för att i en parallell värld, där media är undersåtarnas vakthund mot makten, skulle helvetet bryta lös och huvuden rulla. NY Times hade med detta avslöjande satt sin sista potatis. I den värld vi lever i sopas det under mattan, och de som gör det behöver inte oroa sig för att avslöjas.
En populär konspirationsteori är att gammelmedia samarbetar med makten så att nyheter skall passa den rådande ordningen. Liksom med så många andra konspirationsteorier har Wikileaks visat att denna var sann. Det blir nu tydligare varför såväl de med den politiska makten som de som enligt sin egen berättelse är satta att bevaka den härskande klassen är så ivriga med att ta kontrollen över vad som är falska nyheter och faktaresistens.
Blott den sant faktaresistente kan undgå att se att kejsaren är naken, att hans ståtliga kläder är fejk, att hans glittrande smycken och regalier består enbart av stinkande lögner, om än skickligt vävda.
Ekonomi är så enkelt att alla tycker att de förstår det. Och därmed går det också så enormt fel ganska ofta. Som t ex den här utrikeskrönikan av Erika Bjerström, som vi bjuder på godbitar från nedan. Hon vet nog inte vad hon säger, men det gör inte saken bättre. För problemet är att hon upprepar myter och dumheter och därmed hjälper till att förleda ytterligare en generation ekonomiskt okunniga och oförstående.
Krönikan har rubriken Trump har redan nått politiska framgångar och är förvånansvärt saklig och neutral vad gäller den politiska analysen, bortsett ifrån det lilla tillägget att en språkanalys av twitterinlägg tydligen inte bara visar utan ”vetenskapligt bevisar” (vilket för en vetenskapsman framstår som ett orimligt starkt uttalande) Trumps språkliga nivå.
Det stora problemet är att krönikan givetvis innehåller en del genvägar och helt onödiga kommentarer om ekonomi, som för den som är bara minimalt kunnig i ekonomi gör krönikan oerhört frustrerande att läsa. Här är några axplock med förklaringar (ifall, mot förmodan, en journalist läser detta):
Ett statligt stimulanspaket med löfte om stora investeringar och jobb kommer i alla fall på kort sikt bädda för flera år med ekonomisk tillväxt.
Nja. Det höjer BNP för att det är så det beräknas, men en större siffra i beräkningen betyder inte att ekonomin faktiskt blivit mer värdeskapande och produktiv. Problemet är att BNP är ett oerhört dåligt mått på en ekonomis ”storlek”, vad nu det är. (Jag skriver varför i bl a Observer här.) Och faktum är att det inte tas på allvar av ekonomer, som använder måttet eftersom det är det ”enda” som är tillgängligt (vilket inte är sant, för Mark Skousen har föreslagit det mycket bättre måttet Gross Output). Men man kan använda ett dåligt mått till bra saker om man använder det korrekt. Och om man gör klart att måttet är rätt dåligt, men att det erbjuder begränsat analytiskt värde så som det används. Men det vet förstås varken politiker eller journalister något om. De tror att ekonomin än BNP och därmed gör fifflande med siffrorna att vi blir rikare och ”större”.
Men vi ska förstås vara rättvisa. stora statliga investeringar leder givetvis till BNP-tillväxt. Dock inte ekonomisk tillväxt (vilket är fenomenet som BNP är en dålig ”proxy” på).
En lång rad av de beslut han lovat driva igenom under sina 100 första dagar som president bygger på att skapa ett ekonomiskt starkt, men mer isolerat USA.
Något säger mig att Bastiat och i stort sett alla ekonomer som inte bara är usla statistiker spinner hejdlöst i sina gravar eller mår fysiskt mycket dåligt (beroende på om de är vid liv eller ej, förstås) av att läsa detta. Att isolering – dvs isolering från värdeskapande handel – skulle göra något land ekonomiskt stark är en myt som motbevisats så många gånger att det inte längre går att hitta en bra källhänvisning. Det finns helt enkelt så många, som fokuserar på så många aspekter att det är ett gytter av bevis. Riktiga bevis, alltså – både sund deduktiv teori och induktiva statistiska evidenser – inte en språkanalys av tweets.
Det som gör någon ”stark” ekonomiskt är ökad produktivitet, som leder till bättre levnadsstandard. Produktiv blir man genom specialisering, som kräver att man handlar med andra som också är specialiserade. Det kallas arbetsdelning. Givetvis har frivillig handel samma godartade och värdeskapande effekt för parterna oavsett om de är Kalle och Pelle på Storgatan eller om de är storföretag eller ”länder”. Isolering betyder att Kalle och Pelle vägrar handla med varandra och därmed får de det bättre? Dumheter.
För övrigt är det inte svårt att gissa att samma journalist säkert också kan rapportera om handelssanktioner som ett straff. Men det klart, isolering inifrån gör dig ekonomiskt stark – isolering utifrån gör dig svag. Det är medie- och den politiska logiken. Häng med om ni kan!
USA har världens mest konsumtionshungriga hemmamarknad. Förutsättningarna för att USA ett bra tag ska klara sig utan resten av världen är ganska goda.
Det här är svårt att kommentera på, för de två meningarna är så uppenbart varandras motsatser. Fast om man svalt lögnen att konsumtion är det som ”driver” en ekonomi (vilket givetvis är nonsens) så blir kanske en ”konsumtionshungrig hemmamarknad” en fördel för ett land som stänger sina gränser för import av det som konsumeras. Men som det är skrivet är det ju tydligt att det inte kan stämma.
Men det ska erkännas att kräver en viss talang att kunna skriva keynesianska trossatser som vore de sanna men ändå göra helt klart för läsaren att slutsatsen är helt uppenbart falsk.
Det finns forskare som menar att Trumps anti-globaliseringspolitik är visionär. Att det negativa ordet protektionism kan bytas ut mot närhetsprincip, för att beskriva hans politik att skapa jobb och behålla produktionen i hemlandet.
Det här är utan tvekan sant, men vi kan ju gissa vad det är för någon slags forskare (vilka de är får vi förstås inte veta). Min gissning är att det är någon inom ekonomihatarvänstern som lyckats med konststycket att skaffa sig en doktorshatt, som får uttala sig i SVT-krönikan. Eller möjligen någon med examen av lägre rang som ändå fått jobb på universitet eller tankesmedja och pillar med statistik (för då är man Nationalekonom, serru!).
Men visst är anti-globaliseringspolitiken visionär! På samma sätt som Chavez var visionär i Venezuela och Castro på Kuba. De är visionära isolationister.
Trumps isolationistiska politik kommer att skapa nya konflikter i en globaliserad värld där definitionen av ordet globalisering är, eller var, närmare varandra. Men ekonomiskt tyder det mesta på att USA kommer att stå starkare, i alla fall på kort sikt.
Bastiat noterade för länge sedan att ”om inte varor korsar gränser så kommer trupper att göra det” (parafraserat). Sant. Att sluta handla med sina grannar gör att man får sämre förståelse för dem och givetvis har mindre nytta av dem. Det verkar nästan som att Bjerström inser detta på slutet av krönikan, men det är nog snarare ett exempel på blind-höna-hittar-ett-korn. Eller ett resultat av alltför hastig redigering av texten.
Trump har också deklarerat att han inte är riktigt lika blodtörstig som Obama (den mest krigiska presidenten hittills, tillika fredspristagare) eller som Hillary Clinton. Isolationism militärt är inte alls dumt, men isolationism ekonomiskt är motsatsen (vilket Bastiat kärnfullt uttrycker). Problemet är att det senare gärna leder till det förra. Så det återstår att se vad som händer. Framtiden är oviss.
Det man däremot kan hålla för sant även framöver är att journalister kommer att fortsätta uppvisa sin okunskap om ekonomi. Det verkar vara en naturlag snarare än ett olyckligt tillstånd. Fast det är förstås inte ”vetenskapligt bevisat” i språkanalyser.
Bråkandet om Gina Dirawi är det senaste lite större exemplet på en som det verkar ständigt pågående debatt om ”vänster”-vridning av stats-media. Den pågår alltid parallellt med debatten om huruvida det finns ett ”höger”–monopol när det gäller alla andra media.
Är stats-TV styrda av en kommunistisk klick? Strävar Bonniers efter att alla deras mediakanaler ska förmedla ett budskap som bara kan göra Jan Björklund glad?
Jag kan inte se att det här är debatter värda att ägna sig åt, därför att när man diskuterar media i Sverige i dag så glömmer man ofta bort att gammelmedia – oavsett om den är statlig eller privat – är ett av de sista framgångsrika rent leninistiska projekten i Sverige. Det gäller oavsett vilken flagg tidningen eller kanalen seglar under.
Leninismen utgår enkelt uttryckt ifrån att folk är dumma i huvet och behöver någon som uppenbarar sanningen.
Under 1970-talet började media befolkas av den ”vänster” som då växte fram och formerade sig. Något som givetvis var ganska naturligt – den som tror sig tillhöra en upplyst elit som ska fostra massorna ser det förstås som lämpligt att försörja sig genom att bli en del av stats-TV eller ta tjänst på en tidning.
Under 1970-talet stärks också den maoistiska strömningen i vänstern – och där finns också tanken på att människor är korkade och måste fostras i alla avseenden för att tänka och handla rätt. Men det ska göras genom att man utgår från den kultur som man tror talar till folk – det blev rockgrupper som sjöng om vikten av att skära strupen av folk eller tipspromenader där man skulle pricka in rätt årtal för en revolution eller ett fotbolls-VM.
När den organiserade 70-talsvänstern kollapsar under 1980-talet finns dock en massa individer kvar formade av den leninistiska synen – folket är korkat.
En del av dessa individer behöll sin tro på att det ändå var viktigt att uppfostra människorna till intagande av rätt politisk ståndpunkt.
De stannade kvar i stats-TV och stats-radio … och den som talar om faran för att vi får ett klansamhälle i Sverige kanske bör påminna sig om att det har vi haft ett tag … stats-TV och stats-radion är en enklav där klansamhällets principer och man strävar efter att anställa släkt, vänner och likasinnade. Här finner vi också förklaringen till den hysteriska ”mångfalds”-politiken inom statsmedia. Eftersom de som arbetar där tror att folk är dumma i huvudet och att man måste tala till dem på enklast tänkbara sätt så utgår stats-media-folket från att ska man nå ut till tittare från Västasien eller Afrika så måste man ha arabiska eller svarta människor i rutan.
Men väldigt många i den här gruppen tappade tron på både socialism och att det gick att upplysa det folk man såg som korkat, och de kunde därför väldigt enkelt börja göra karriär hos Bonniers, Stenbeck och sedemera Schibsted – för där utgår en stor del av tidnings- och magasinsproduktionen just från tanken på att människor är korkade och bara vill underhållas.
Här finner vi också en av delförklaringarna till gammelmedias pågående irreversibla dödskamp, de kan bara gå under.
För om medieleninisterna har fel, och istället jag och likasinnade har rätt, då vill människor söka kunskap, bli upplysta, ta del av ett förnuftigt offentligt samtal och visst vill de bli underhållna, av goda berättelser i olika former. Eftersom gammelmedia inte erbjuder detta kommer de att dö.
Men om medieleninisterna har rätt och folk är tämligen obegåvade och bara vill ha underhållning av enklaste sort, då är gammelmedia i alla fall dömda.
För vem i hela världen vill bli underhållen av personer med en leninistisk mentalitet?
De saknar något som ens avlägset påminner om humor.
Boris Benulic kallar sig som bekant marxist. För den som är intresserad av likheterna mellan den marxistiska och den österrikiska, eller libertarianska, klassanalysen, se Hans-Hermann Hoppes artikel ”Klassanalys enligt den österrikiska och den marxistiska skolan”.
Det är inte sällan man hittar stolligheter i media, inte minst i ekonomi. SvD Näringsliv, till exempel, är en aldrig sinande källa till kommentarer utan grund, ”analyser” som inte säger någonting och keynesianska stollerier upphöjda till Sanningar. Men detta gäller samtliga media – och med internet finns möjlighet att själv hitta vari felen ligger.
Något jag gjort för egen underhållning på sistone är att snabbt webbsöka (googla, binga, osv) på de personer som framhålls som experter i en nyhetsartikel eller ett nyhetsinslag på tv. Det är nämligen väldigt upplysande vilka man i media framhåller som experter. Det är också sällan man talar om varför man valt experterna, eller ens varför de ska anses vara experter. Och ofta plockar man in någon som inte har någon egentlig kompetens på området, men som säger sådant som journalisten (redaktören?) vill ha sagt.
Se till exempel artikeln Greklandskrisen för nybörjare i SvD Näringsliv. Här ställs två experter mot varandra, Stockholms handelskammares chefekonom Andreas Hatzigeorgiou och nationalekonomen Stefan de Vylder. OK, två experter som uttalar sig. Verkar rimligt.
Men så webbsöker man på deras namn och hittar att Hatzigeorgiou har en utbildning i internationell handel, ekonomisk politik, tillväxt och globalisering. Utan tvekan relevant expertis. de Vylder, å andra sidan, är ”utvecklingsekonom” och har jobbat bland annat för SIDA. Visserligen har han författat en skrift on eurokrisen, som föga förvånande är publicerad av vänsterförlaget Ordfront. Utvecklingsekonomer, för den som inte vet det, är nästan uteslutande vänsterpolemiker som i sitt medkännande för tredje världen gärna kastar ut allt vi vet om ekonomi. Som Ha-Joon Chang, t ex.
Utvecklingsekonomer är ofta (och vill uppenbarligen gärna vara) dumvänsterns gullegrisar. Och det enda de verkar vara kapabla till är att uttala sitt förakt för ekonomisk kunskap och prata om hur synd det är om tredje världen (tydligen framför allt för att de inte får tillräckligt med bistånd). Huruvida de Vylder säger detta låter jag vara osagt. Men att Chang säger det är klart.
Vad vet en utvecklingsekonom om krisen i Grekland? Om hur euron påverkar? Om hur de kan komma till rätta med sina finanser? Tja, det enda en utvecklingsekonom kan bidra med är möjligen erfarenhet av IMF, Världsbanken och andra centralplanerande internationella organ. Men är det detta de Vylder tillåts kommentera i artikeln? Nja…
Detta är bara ett sätt som media (journalister) medvetet väljer experter som säger sådant som journalisten vill ha sagt, snarare än experter som uttalar sig som experter. Inte sällan ställs en verklig experts kommentarer mot någon annan, som i det närmaste saknar formell kompetens på området. Och bägge framställs som experter.
Förvisso behövs knappast formell utbildning i ett ämne för att man ska ha något vettigt att säga. Ofta verkar det vara precis tvärtom, att den som har utbildning säger de mest knasiga saker (tänk keynesianer). Men att man är expert om det står ”fil dr” efter ens namn är inte mitt påhitt, det är det underliggande antagandet i media. Men de ser till att alltid välja en expert som uttalar sig på journalistens villkor. Är det inte underlig rapportering?
Men det förklarar i alla fall varför man aldrig kan uttala sig i media utan att bli felciterad eller åtminstone se sina uttalanden tagna ur sitt sammanhang. Journalister håller inte med libertarianer (eller österrikare), så oavsett vad vi säger till en journalist så kan vi räkna med att det ser helt annorlunda ut i tryck. Vi är fel sorts experter, helt enkelt. Och dessutom ställs våra kommentarer mot någon stolle som har någon helt annan, ofta irrelevant, expertis.
Det är så media fungerar och det är så de har hållit järngrepp om hur folk sett på världen. Är det konstigt att de har panik inför utmaningen på Internet? Deras bluff kan nu synas av i stort sett varje läsare. Men det vill till att vi också gör det. Syna medierna. Om inte annat så för den egna sinnesfriden.
En bil är på väg uppför en backe. Ett vägkrön närmar sig. Vid någon tidpunkt måste föraren börja bromsa för att undvika risken att förlora kontrollen. Men sker inbromsningen för tidigt så har bilen inte fart nog att ta sig över krönet.
När är rätt tillfälle att bromsa?
Bilen ska tydligen vara ekonomin och föraren är centralbanken Federal Reserve. Uppenbarligen känner författaren att det inte riktigt håller, så direkt efter den retoriska frågan står: ”Man kan tycka vad man vill om försöket att likna en centralbank vid en bil”. Men sedan fortsätter han att stapla dumheter på varandra som vore de analys à la cutting edge.
”Helt värdelös” är ändock en överdrift, även om samtliga ”data” i artikeln är helt irrelevanta för den analys som man påstått gör. För artikeln är högst informativ om vad det är för smörja som går som ekonomisk analys numera. Problemet är inte att man gör en höna av en fjäder, utan att hönan uppstår utan att man ens funderat över fjädern. (Detta kallas också keynesianism.)
Därefter blandar man hejdlöst en massa saker som folk (framför allt politiker) tycker är viktiga och som nog har något med ekonomi (och därmed centralbanken) att göra: arbetslöshet/sysselsättning, räntan, tillväxt, inflationsmålet, löneläget, köpkraft osv.
Och så slutklämmen, som låtsas som att man inte förstått ett dugg:
Även om Fed sedan i fjol upphört med kapitalinjektionerna i USA:s ekonomi så innebär nollräntan att ekonomin ändå går på steroider. Stimulanserna må ha genererat en betydligt mer beskedlig tillväxt än vad Fed hoppats på, men har utan tvekan lyft börsen och skapat oreda på obligationsmarknaderna.
På aktiemarknaden finns ännu en sorts bakvänd logik som tar sig uttryck i fallande kurser så fort en räntehöjning kommer på tal. Det borde egentligen vara tvärt om – en höjd ränta visar ju att centralbanken bedömer ekonomin som stark.
Att aktiemarknaden går bättre när räntan är lägre, vilket ju görs genom att Fed pumpar in mer pengar på Wall Street (även om det numera, efter QE, bara sker indirekt), är långt ifrån en paradox. Men att tro att aktieindex skulle ha något med ekonomins ”styrka” att göra under en centralbanksregim…. det är ganska ofattbart. (Värdering av ett företags utstående aktier har bara med företagets verkliga och förväntade värde för konsumenter att göra om värderingen görs genom köpslående på en marknad som funkar ungefär som en marknad.)
Hela denna problematik och till synes paradoxala vy över det ekonomiska landskapet, som kräver en ordvrängande journalist för att bli klok över (nåja…), är egentligen baserat på ett enda och riktigt dumt antagande: att ekonomi inte handlar om produktion av sådant som konsumenter värderar. För om man ser ekonomin som sådan, då faller allt vad inflationsmål, ränteinterventioner och styrning av ekonomin (oavsett om den kör uppför en backe eller inte) osv på startlinjen. För då handlar det inte längre om att ”sysselsätta” folk, utan om att producera så mycket som möjligt med så lite som möjligt. Det handlar inte heller om att öka ”konsumtionen”, utan om att låta konsumenter köpa det de värderar och anpassa produktionen därefter.
Men ur keynesianskt perspektiv handlar konsumtion om att ”smörja” de ekonomiska hjulen så att fler kan få jobb så att fler kan konsumera så att… Ja, ni fattar. Värdet? Tja, det är en fråga vi inte ställer oss. Det är i vart fall inte en ekonomisk fråga.
Martin Moraeus, som är känd sedan tidigare här på mises.se, uppmärksammar oss på att han har skrivit ett helt gäng artiklar för Gotlands Allehanda. Med andra ord har intet ont anande gotlänningar under en period matats med verklighetsekonomi och sunda ekonomiska tankar, i bjärt kontrast till vad som basunerats ut i resten av media. Bra för Gotland! Kanske är det på denna stora ö med anor som Sveriges framtid ligger?
Hur som helst är artiklarna kul läsning! Vi bjuder på länkar till dem (klicka på rubrikerna):
Efter att Syriza vunnit valet i Grekland och med stöd från den yttersta högern nu bildar regering så riktas åter ljuset mot Greklands skuldtyngda ekonomi. Det grekiska folket har visat sitt missnöje med den åtstramningspolitik som de har genomgått sedan finanskrisen. Det är fullt förståligt att de reagerar som det gör…
Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillén förespråkar i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga igår ytterligare lättnader från Riksbanken i form av negativ styrränta eller andra ”okonventionella åtgärder”. När banken SEB:s VD Annika Falkengren igår presenterade helårsbokslutet för 2014 säger hon att negativa sparräntor inte är uteslutet.
När man får betala för att spara och betalt för att låna, då är det något som är fel. Väldigt fel…
I går kom beskedet att riksbanken sänker reporäntan till -0,10 procent. Negativ ränta alltså. Detta ger anledning att fundera över de viktigaste ekonomiska begreppen. Pengar, kapital och ränta – vad är det? Egentligen…
De flesta verkar äntligen ha förstått att företagande är viktigt för välståndsutvecklingen. Politiker från vänster till höger talar sig varma för företagande och det är bra. Tyvärr har politiker av alla färger missförstått vad i företagande som skapar välståndet. Företagande skapar skatteintäkter och arbetstillfällen, visst är det så, men det är inte det som är grunden för företagandet och inte heller det som egentligen skapar välstånd…
”Klockrent”, tycker banken SEB:s chefekonom Robert Bergqvist om riksbankens besked om negativ ränta och stödköp av statsobligationer. Det är vid en första anblick svårt att förstå varför det är ”klockrent”. Bergqvist hjälper som tur är till med en förklaring: Kronan försvagades som en följd av beskedet. En svagare krona förväntas höja inflationen när importpriserna stiger.
Den som har följt TV-serien Seinfeld kommer kanske ihåg avsnittet ”Bizarro-Jerry” där Elaine träffar nya kompisar, som är som de hon redan har – fast tvärt om. ”Up is down; down is up. He says ’Hello’ when he leaves, ’Goodbye’ when he arrives”…
Förvisso har svensk parti- och medievänster alltid hävdat att moderaterna varit nyliberala kapitalister uppväxta på Östermalm i Stockholm och födda med guldsked i munnen. Och det hävdar man givetvis fortfarande. Idag skriver till exempel Karin Eriksson, ytterligare en i raden ignoranter i gammelmedia som inte förstår att hennes tid är förbi, en kusligt lång artikel om tidigare överförtryckaren (”statsministern”) Fredrik Reinfeldt. Det är i det närmaste ett idolporträtt skrivet utifrån ett ursvenskt mellanmjölksperspektiv. Så långt är allt oerhört ointressant.
Men så kommer en passus som etatisterna som häckar på mises.se nog känner sig lite bedrövade över. Eriksson skriver om den ”konservative” Reinfeldt att:
Han trodde inte, som nyliberalerna, på perfekta individer eller perfekta marknader.
Det är någon slags försök till omvänd ”guilt by association” kombinerad med nidbild av det onda. Givetvis var Reinfeldt inte nyliberal. Han var aldrig nyliberal, utan svängde kappan helt och fullt (och medvetet) efter hur vinden blåste. Det är så ”Det sovande folket” ska tolkas – den passade nämligen som hand i handske för karriären i Muf. Reinfeldt är en duktig realpolitiker, men han är lika mycket nyliberal som han har principer eller ryggrad.
Men Reinfeldt är i sig ointressant, det som är intressant är Erikssons implicita avfärdande av nyliberalismen som troende på den värld som främst återfinns i chicagoskolans ofta (och med rätta) hånade nationalekonomiska modeller med ”perfekt konkurrens”. Vem har väl någonsin mött en nyliberal som trott att alla människor är helt felfria? Att marknaden är lika effektiv som modellerna grundade på absurda antaganden?
Nej, det är ju tvärtom: just eftersom vi varken är allvetande eller obegränsat goda kan vi inte centralisera makten i ett fåtals händer. För då ökar risken, kostnaden och lidandet. Lägg därtill att det helt enkelt är omöjligt att planera ett samhälle eller ens förstå vad människor kommer att vilja ha. Då är det enda som återstår som möjlig modell för samhället en stark decentralisering där var och en i slutänden får (själva eller med hjälp av andra) ta ansvar för sina egna brister.
Jämför denna syn med socialisters utopi om Socialist Man, som likt kaninen ur trollkarlens hatt magiskt kommer från ingenstans så fort världen blivit socialistisk. Eller som etatister som Eriksson ser på staten, som någon slags ställföreträdande gud – i det närmaste felfri.
Eriksson har ingenting emot att lägga till lite osanningar och direkta tjuvknep i sin artikel, för det är så gammelmedia alltid fungerat. Från sin privilegierade position som Journalist och Reporter kan de basunera ut sin åsikt som Sanning och hamna på miljontals intet ont anande medborgares frukostbord. Problemet är att med Internet, inte minst med sajter som mises.se, ska betoningen i ordet gammelmedia ligga på gammel, inte media. För osanningar, brister och försök till påhopp genom direkta lögner (som Erikssons söta känga) kan omedelbart uppmärksammas – och lögnen uppdagas och spridas.
Eriksson får själv vänta tills nattens tryckpressar rullat och tidningsbuden kört runt i midvinternatten och levererat tidningar innan hon har svarat på kritiken. Men hon kommer förstås inte att svara, för hon jobbar i gammelmedia. De är för fina för att gå i svaromål; de sitter i sina elfenbenstorn och gömmer sig bakom sina tangentbord. På samma sätt som de näthatare som de så gärna hatar på numera. Kanske just för att deras position som officiella hatare, om än med större och till synes finare ord (och, i alla fall ibland, mer indirekt språkbruk), undergrävs av att alla kan göra samma sak.
– Varför blir det såhär, frågar värden i tv-soffan.
– För att det är ekonomisk oro, marknaden har tappat förtroendet för marknaden, svarar expertkommentatorn.
– Vad märkligt, hur kommer det sig att alla tappar förtroende för allting exakt samtidigt, undrar den ovanligt intelligenta värden.
– Ibland blir det så, ganska regelbundet faktiskt. Men den ekonomiska trenden pekar uppåt, svarar experten.
Samtalsämnet är vilken lågkonjunktur som helst, till exempel den som är runt hörnet.
Den allmänna förståelsen för lågkonjunkturen ser ungefär ut såhär: giriga ekonomiska aktörer blir tagna på sängen, och tappar synkroniserat förtroendet för allting — i hysteri försöker de rädda sina tillgångar — och ingen kan egentligen svara på varför.
Om man köper denna bild av verkligheten då vill man gärna att marknaden ska kontrolleras och hägnas in för att undvika framtida galenskaper. Och det är också vad vi har försökt göra om och om igen, receptet är välbeprövat. Det verkar inte fungera.
Nästa lågkonjunktur kommer snart igen, och om det istället fanns ett rationellt sätt att förklara varför den kommer, vore det inte trevligt att förstå den förklaringen? Det är viktigt — i brist på kunskap finns nämligen utrymme för ideologiska besvärjelser och särintressen att ta över de offentliga resonemangen.
När lågkonjunkturen kommer, aktiveras politiker med att skylla ifrån sig och därefter föreslå och genomföra allsköns regleringar. Skatter ska höjas eller sänkas, stimulanspaket ska påbörjas, banker ska räddas, de offentliga utgifterna ska höjas, särskilda samhällssektorer ska “värnas.” Det är blir helt enkelt ett evinnerligt fipplande till samhällets förtret och skada.
Vi låter dem hållas, vi vet inte bättre. Vi stoppar huvudet i sanden och låter istället de som låter mest och bestämmer sämst föra oss djupare ner i den svindlande offentliga spiralen.
Lågkonjunkturen är faktiskt inte ett problem i sig, det är dess tokige motpart högkonjunkturen och dess supportrar som är till skuld. Högkonjunkturen är ett sjukdomstillstånd som åstadkoms av en kombination av konstgjort låga räntor, ökad kreditgivning (en slags inflation) och ökad statlig konsumtion. Det är centralbanker och stater som åstadkommer denna situation. Det är stater och centralbanker som fipplar med marknaden och därmed skapar felaktiga signaler.
På en fri marknad betyder en låg ränta enkelt uttryckt att det verkar som att många sparar, det vill säga inte konsumerar och därmed inte använder resurser. Marknadssignalen är då att det finns möjlighet till avkastning på långsiktiga investeringar eftersom det finns resurser att bruka i ekonomin.
Men i en reglerad marknad där räntan hålls nere på konstgjort manér, där skapas bränsle för sjukdomen högkonjunktur. En overkligt låg ränta signalerar en overkligt god framtida avkastning på investeringar. Andra priser på marknaden påverkas också indirekt vilket förstorar felet. Långt fler hushåll och företag gör felinvesteringar än om räntan hade fåtts sättas av marknaden själv.
Det är därför det blir så hysteriskt när verkligheten till slut kommer ikapp. Marknaden tycks fullkomligt irrationell och farlig och måste kontrolleras. Men lågkonjunktur är inte mystiskt. Det inträffar när rationella men vilseledda aktörer försöker rädda det som räddas kan. När verkligheten gör sitt återtåg till det ekonomiska klimatet måste alla balansera sina räkenskaper, inklusive staten, till exempel genom att använda dina pensionspengar (se Göran Person och de 260 pensionsmiljarderna).
Lågkonjunktur gör ont. Men smärta är en bra lärare för människor som vill ta ansvar för sitt beteende. Men vi vill hellre att någon annan tar ansvar. Folkets öron står i givakt för rösterna som förespråkar mer regleringar, mer statlig inblandning och beslutcentralisering.
Människor med verklig ekonomisk bildning kommer inte till tals. Samhället genomsyras istället av en felaktig uppfattning om de grundläggande orsakerna till svängningar i ekonomin, vilka som är skyldiga, och vad den egentliga kostnaden är.
Det ligger staten och centralbanken till last att vi har dessa enorma konjunktursvängningar. Och det ligger samtidigt i politikens allmänna intresse att underblåsa myten om att det är genom staten och enbart genom staten som vi trots den farliga fria marknaden kan få till ett ekonomiskt gångbart samhälle. Denna myt är politikernas levebröd. Utan denna myt, vad ska de då hålla på med?
Jag tycker till exempel att istället för att författa publikfriande trollformler som “Sverige har råd!” eller “Ladan är tom!” att de kunde göra exakt ingenting. Möjligen ta ett riktigt jobb.
Men politikerna hytter istället skamlöst med näven mot föregående socialistiska regering och tävlar om att utmåla utvalda kapitalister och spekulanter som syndabockar.
Det går naturligtvis alltid att hitta någon privat aktör som varit smart nog att skydda sina tillgångar när konjunkturen svänger, de som sålde i tid, eller till och med de som framgångsrikt spelat på en nedgång. Dessa få vinnare mals tyvärr raskt ner i mediadrevets köttkvarn, det hade varit intressant att höra dem berätta hur de resonerade, hur visste de?
Ta till exempel en känd spekulant som George Soros, mannen som enligt svensk mytbildning förvärrade finanskrisen i början av 90-talet genom sin valutaspekulation mot kronan (och pundet). Jag minns fortfarande hur ursinnigt arg jag var på Herr Soros. Han utnyttjade situationen! Han utnyttjade Sveriges temporära svaghet! Först på senare år inser jag hur media lät politikerna slippa undan med att skylla på honom. Politikerna som i decennier verkställt devalveringar, inflation, statsskulder och kreditexpansion i sin kamp om röster, på bekostnad av civilsamhället.
George Soros var inte en skurk när han bidrog till att stjälpa kronförsvaret, snarare kan man säga att han hjälpte oss hitta det verkliga priset på kronan och tog ut en avgift för besväret. Han är en person av högst tvivelaktig karaktär, men inte i egenskap av spekulant och han var verkligen inte ansvarig för krisen. Det finns saker att lära av honom och hans handlingar.
Men vi lyssnar hellre på de som med ”krafttag ska få ekonomin på fötter.” Samma slags personer som satte oss i klistret till att börja med.
Gå inte på det.
Dessa personer borde inte få ta hand om de konjunkturer de själva orsakar.
Ett av de stora problemen i det moderna samhället är varifrån man skall få pålitlig information. Detta är naturligtvis inget nytt, men om vi förr i tiden led av en brist på information lider vi nu av det som på engelska kallas
Har rysk media återvänt till Sovjet-tiden?
”information overload”. Det hela blir inte enklare av svårigheten i att fastställa om en källa är seriös eller inte, vilket i bästa fall leder till att man av misstag länkar upp en artikel från The Onion, och i värsta fall att man på allvar börjar tro på saker som enkelt kan motbevisas. Det blir inte det minsta enklare för de av oss som försöker leta efter alternativa förklaringar bland alternativa nyhetskällor, för där är förvirringen ofta ännu större. Jag brukar benämna mig själv som en en konspirationsteoretiker som inte vill ha något med andra konspirationsteoretiker att göra, detta av den enkla anledningen att det är svårt nog att utröna sanningen utan att ha ett gäng andra sanningssökare som slänger ur sig det ena mer osannolika än andra som man måste försöka ta ställning till. Sanningen är den att majoriteten av alla ”alternativa förklaringar” är precis lika felaktiga som de som är allmänt accepterade. Med detta sagt tänkte jag försöka tala lite generellt om saker som sprids på internet som hör till kategorin ”garanterade lögner”, med förhoppning om att sprida lite ljus över vad som i alla fall INTE är sanningen. Det kommer garanterat göra ett antal människor förbannade.
Del 1 : Rysk engelskspråkig media
Ryssland var under Sovjet-tiden känt för det statliga propaganda-organet Pravda. Pravda publicerade det regimen ville skulle publiceras, för att befolkningen skulle tro på lämpliga sanningar. Under en kortare period efter Sovjetunionens fall verkar det ha funnits fria, oberoende media i Ryssland, men av allt att döma är den eran nu över. De av oss som följt ”RT” (f.d. Russia Today) har kunnat notera att det numera tycks finnas en definitiv rysk statlig vinkling på det hela. Likaså gäller den engelskspråkiga Sputnik. Båda dessa mediekanaler kan vara intressanta för att de ger ett alternativt perspektiv, men man skall vara högst medveten om att det är statligt finansierad media. Värst blir det om man läser de engelska översättningarna av just Pravda, som numera tycks vara någon form av skvallertidning. Tyvärr har det blivit allt vanligare att webbsidor och nyhetskanaler som publicerar sådant som klassificeras som ”extremistiskt innehåll” stängs ned[1], vilket gör att antalet man rimligen kan anta att det snart bara kommer finnas den här typen av rysk media kvar. Detta innebär att media alltid kommer ge en pro-rysk synvinkel på alla nyheter där en sådan vinkel finnes, inte minst i konflikter som Ukraina-krisen. Skillnaden mot västerländsk media är att det här, i teorin skall tilläggas, finns en möjlighet att publicera sådant som går emot vad staten tycker. Än så länge.
För att exemplifiera problemet med rysk engelsk-språkig media tänkte jag använda Ukraina-konflikten, för det är där det är mest uppenbart när det finns statlig inflytande i bakgrunden.
Fascister och nazister
Bland det vanligaste spridda halvsanningen i rysk media för tillfället är att Ukraina styrs av fascister och nazister[2], och att upproret mot Yanukovych drevs av just fascister och nazister. Är detta sant? Som all annan propaganda finns det ett korn av sanning i den. En av de mer framträdande grupperingarna under Maidan-kravallerna var Ukrainska ”Högra sektorn”[3], som är en högernationalistisk gruppering. Det faktum att de till skillnad från de flesta andra grupper var beväpnade och gick i öppna strider mot polisen gör att de sannolikt får ses som en av de huvudsakliga faktorerna som sänkte Yanokovych styre. I kaoset under tiden direkt efter Yanukovych avgång så agerade Högra Sektorn som en extra-legal polisstyrka, och hamnade i öppna stridigheter med pro-ryska grupper. I dagsläget kämpar en mindre mängd personer från Högra Sektorn på den ukrainska armens sida mot de Donetsk-baserade secessionisterna.
Innebär detta då att Ukraina styrs av fascister och nazister? Nej. Vare sig ”Högra Sektorn”, eller det högernationalistiska partiet Svoboda fick särskilt stort politisk inflytande efter valet i Ukraina. Att dessa människor finns, och utgör ett inrikespolitiskt problem kan knappast förnekas, men att hävda att dessa skulle styra Ukraina är osanning. Högra sektorn har garanterat begått övergrepp under de pågående striderna i Östra Ukraina, men det är inte relevant i diskussionen kring huruvida Ukraina styrs av ”fascister och nazister”. Att Ukraina däremot styrs av mycket korrumperade politiker är mer eller mindre garanterat, då det styrande skiktet i Ukraina har varit bland de mest korrumperade i världen ända sedan frigörelsen från Sovjet. Likaså kan varje människa utrustad med förnuft inse att såväl USA som EU garanterat är insyltade i det nuvarande Ukrainska styret på ett eller annat sätt, om inte annat på grund av vissa läckta samtal från amerikanska diplomater.
Tillägg : Nyligen var det en relativt krystad nyhet i Sverige om hur leksaker som föreställde tyska soldater med järnkors och örnar såldes på Ullared. Notera den subtila ändringen av vinkling i rysk media när järnkorsen blir svastikor :
Även vad gäller Sverige och övriga väst-europeiska länder tycker rysk media om att luta sig på ”nazist-synvinkeln”.
Krim
Från rysk sida har Krims secession och anslutning till Ryssland självklart ansetts vara legitim. Något spår av något annat går inte att se i rysk media. Stämmer detta? Det är högst osäkert. Faktum är att omröstningen om secession utlystes av en lokal regering på Krim som i princip tillsattes genom statskupp kort innan. 95% av rösterna som registrerades sades vara för en secession, vilket verkar fruktansvärt osannolikt då etniska ryssar enbart utgör runt 55% av befolkningen, och 25% Ukrainier samt 10% tatarer. För att dylika röstsiffror skulle uppnås krävs det sannolikt att stora grupper valde att stanna hemma; så kan mycket väl vara fallet då valet övervakades av ryska soldater. Poängen i just denna fråga är att inget av detta går att läsa i rysk media. Det är teoretiskt möjligt att secessionen faktiskt var legitim, det är inte alls omöjligt att majoriteten av befolkningen på Krim faktiskt ville lämna Ukraina och uppgå i Ryssland. Men är det ”sanning” att påstå det? Jag skulle hävda nej. Sanning är att konstatera vad som hände, att Krim under plötsliga omständigheter bytte styre, att omröstning om secession utlystes, att ryska soldater anlände och att omröstningen sedan visade att 95% röstat för secession. Det är sanningen. Detta lär man dock ej få höra från rysk media.
Ryska trupper i Ukraina
Finns rysk trupp i Ukraina? Svårt för någon som ej är insatt att veta, men det blir ganska bisarrt när rysk media hävdar att Nato hävdar att ingen rysk trupp eller materiel finns i Ukraina, när det är just det som NATO hävdar![4] Bisarrt? Ja. Och en indikation på att rysk, statligt kontrollerad media inte riktigt är ute för att sprida ljus i frågan. Det mest intressanta är att Sputnik den 17:e publicerar en artikel där det medges att NATO hävdar att de har övertygande bevis om rysk trupprörelse kring Ukrainska gränsen, och den 21:a publicerar en artikel där det ryska sändebudet till NATO säger att NATO erkänner att de inte har bevis. Denna typ av nyhetshantering syftar uppenbarligen inte till att förtydliga, utan snarare att fördunkla, vilket generellt är intrycket man får när man läser rysk media i frågan om relationen till västvärlden och krisen i Ukraina.
En intressant händelse värd att bevaka framöver är informationen om att runt 300 soldater, eventuellt en hel Spetznas-brigad kan ha dödats under striderna i striderna vid Donetsk flygplats. Ryska Itar-Tass rapporterade den 3 oktober att flygplatsen helt tagits över av secessionister[5]. Den 17 November rapporterar Reuter som artilleri-beskjutning av flygplatsen från Ukrainskt håll [6]. Den 1 December rapporteras av Reuters och brittiska Mail Online att Ukraina hävdar att rysk trupp har funnits på plats i minst tre dagar. [7] Drygt två veckor senare rapporterar ukrainska Kiev Post att 300 ryska soldater har dödats och 200 har sårats under strider kring Donetsk flygplats[8]. På div. webbplatser på internet sprids ryktet att det eld-upphör som rapporterades den 2 december accepterades helt enkelt för att de döda skulle kunna transporteras bort ur krigszonen. Rysk media väljer att kommentera kring eld-upphöret[9], som för övrigt bröts relativt omgående, men än så länge ingenting om eventuella döda ryska soldater.Om det är så att inga ryska döda soldater fanns torde det vara relativt enkelt att gå ut i dementi i frågan, men än så länge har ingen sådan dementi stått att finna. Om det å andra sidan är så katastrofalt att 300 ryska soldater är döda, och 200 skadade så innebär det en mindre katastrof för Ryssland, av två skäl :
Det blir omöjligt att hävda att rysk militär inte har varit inblandad i konflikten. 300 soldater kan omöjligen ha tagit sig till Donetsk utan att befäl märkt det
Det är en militär pinsamhet utan dess like, då dessa soldater för det första officiellt inte är där, och å det andra har blivit massakrerade av den Ukrainska armén, kanske av artilleri-beskjutning. Det kan alltså röra sig om att dessa soldater har skickats till Donetsk av en rysk militär som visste att om de kom under artilleri-beskjutning skulle de står försvarslösa och bli massakrerade.
Är detta vad som har hänt? Eller ljuger ukrainska Kiev Post? Uppenbarligen är det omöjligt att säga för någon som inte har ordentlig kunskap om vad som försiggår, d.v.s. ingår i den lilla grupp på endera sidan som faktiskt bedriver kriget. Tills dess finns bara indicier – där det faktum att rysk media inte kommenterar på det hela är en anledning att tro att det rör sig om rysk trupp. Det är dock långt ifrån ett bevis, då vi befinner oss i ett internationellt informations-krig. Den som lever får helt enkelt se om rysk media har valt att inte rapportera detta för att det inte har hänt, eller valt att inte rapportera det för att den ryska regimen sannolikt inte skulle uppskatta att informationen spreds.
Tillägg : Radio Free Europe, som får räknas till andra sidan i informationskriget rapporterar även de om eld-upphör och publicerar även en intervju med en ukrainsk soldat som stridit på Donetsk flygplats (vilka nu går under namnet ”cyborger”) [10]
Tillägg 2 : Den ryska organisationen ”soldatmödrar” som för inrikespolitisk debatt för att få ett slut på att ryska män skickas i strid i hemlighet hävdar att de är säkra på att rysk reguljär trupp befinner sig i Ukraina. De anklagas av den ryska regimen för att vara utländska infiltratörer, men organisationen har funnits långt tillbaka, och var aktiv även under Tjetjenien-kriget. [11] . Den ryska aktivisten Elena Vasilieva hävdar att runt 200 soldater dödats vid Donetsk, och att sammanlagt 4000 ryska soldater kan ha dödats i konflikten [12]
Malaysian Airlines MH17
Bland de övertydligaste exemplen på propaganda-spridning är den ”satellit-bild” som hävdas visa att det civila Malaysian Airlines MH17 sköts ned av ett Ukrainskt stridsflygplan. Förutom det faktum att det skulle vara ytterst osannolikt att en satellit med fokus på marken skulle fånga upp flygplan, så indikerar proportionerna på bilden att den togs, om den var autentisk, på mycket kort avstånd från själva flygplanet. Satelliten måste alltså ha svävat kort ovanför MH17….
Denna bild spreds i rysk statlig television, RT valde dock att inte publicera den, kanske för att de tidigt insåg att något inte var rätt. En snygg genomgång av alla fel på bilden finns tillgänglig hos Bellingcat[13]. Vem eller vilka som faktiskt sköt ned MH17 är i dagsläget fortfarande oklart, men preliminärt tycks det se ut som att ryska secessionister, sannolikt av misstag, sköt ned den med ett ryskt BUK-luftvärnsvapen. Kommer vi få veta sanningen? Kanske inte. Men den sköts i alla fall inte ned av ett inklistrat Ukrainskt stridsflyg medan det hängde en satellit snett ovanför och fotograferade det hela.
Summering
Man skall vara tacksam för alternativa nyhetskällor, men samtidigt vara medveten om att det finns minst lika mycket anledning att misstänka att det finns en bakomliggande agenda. När samma media dessutom finansieras av en statsapparat som till viss del består av f.d. KGB-agenter så bör man vara försiktigt med vad man tror på. Ett kritiskt öga till ALLA uttalanden, oavsett källa, borde vara obligatoriskt. Annars är risken att man blir en nyttig idiot, åt propaganda-organ från antingen den ena eller andra sidan.
Idag skriver Per Bylund, senior fellow på Ludwig von Mises-institutet i Sverige, en replik till Birger Schlaugs tidigare debattartikel om ”overshoot day”. Artikeln är en introduktionskurs i ekonomi (inte minst österrikisk sådan) och kan läsas här: Tillväxt och miljö är inte motsatser.
Journalistik handlar om att skapa nyheter där sådana inte finns. Det är i alla fall vad journalisterna själva har gjort av sitt yrke de senaste decennierna. Ju dummare desto bättre, för då kan man får riktigt feta rubriker. (Rubrikerna behöver dessutom inte ha med artikelns innehåll att göra.)
Detta är tydligt vareviga dag, men är extra komiskt när journalister försöker haka på ett verkligt avslöjande men gör det så avskalat, avskärmat och småskaligt att det bara blir dumt. Eller, med en modern tolkning av ordet, ”journalistik”. Knut Rognerud gör detta idag på SVT Nyheter i en artikel där Piketty uppenbarligen anses få upprättelse.
För den som inte hängt med så jublade hela världsvänstern (inklusive alla journalister) när Piketty kom ut med sin bok på engelska, för äntligen var det bevisat att allt är skit och att det är pengars fel. Sedan gjorde Financial Times en granskning av boken och hittade en mängd fel i hur Piketty använder data: vissa årssiffror ligger på fel år, upprepas just där det ”behövs” för att tesen ska stärkas, vissa hela rader i databasen har mystiskt försvunnit, för världsdata ges statistik från t ex Sverige lika stor vikt som liknande siffror i Storbritannien och Frankrike (trots att dessa länder är långt mycket större och har många gånger större befolkningar) osv osv osv. En mängd fel, som nästan allihop ”råkar” ha blivit fel så att Pikettys hypotes stärks.
Hade det inte varit en bok utan en vetenskaplig artikel så hade den blivit tillbakadragen och Piketty hade portats från åtminstone den tidskriften (antagligen fler). Men nu är det en storsäljare som har en massa ”data” och då är det ju en annan sak. Och eftersom Piketty är vänster, för höga skatter och rent allmänt emot allting som vi njuter av i vår vardag (dvs det som etatistvänstern ser som en skymf och jobbar hårt för att avskaffa, även om de säger tvärtom) så kan man ju gräva fram någon som kan tolkas som att Piketty egentligen inte gjorde något större fel. Dvs som Rognerud.
För i SVT-artikeln har Rognerud letat upp två svenska nationalekonomer som uttalar sig om hur Piketty använt sig av svensk statistik. Notera att dessa forskare säger som det är, vilket forskare har en förbenad förmåga att nästan alltid göra. Det enda Rognerud får ur dem som på något sätt kan styrka den tes som artikeln nästan förgäves vill föra fram är:
– Man kan ifrågasätta om man ska göra som förmodligen Piketty gjort. Att han till exempel har tagit genomsnitt över årtionden. Helt enkelt för att göra serierna mer lättlästa. Men det är väldigt svårt att se att något de hittat skulle förändra den bild som visas i serierna, säger Jesper Roine vid Handelshögskolan.
Detta är en kommentar om användningen av svensk data, dessutom om metoden att ta genomsnitt (inte felinmatning eller dubbelanvändning av vissa år). Är det allt? Japp. Det är allt Rognerud kan förmå sig att hitta.
Men uttalandet handlar ju om en liten delmängd av de problem som FT framställt, dessutom en liten delmängd av de fel i de svenska data som i sig är en väldigt liten del av de fel som FT rapporterat. Med journalistiska glasögon (skygglappar?) betyder det att Piketty fått upprättelse. Alltså: nu ”försvaras” han av svenska forskare: Kritiserad stjärnekonom får svenskt försvar, som rubriksättaren uttrycker det.
Vad handlar artikeln om? Tja… att en av de många bristerna, dessutom en av de mindre viktiga för ett av flera länder (dessutom det minsta) använt i studien, fortfarande är att anse en brist – Pikettys metod ”kan ifrågasättas”. Med journalistisk logik innebär detta naturligtvis att Piketty fått upprättelse och ”försvarats”. Så kör igång med skattehöjningarna, för bövelen!
Idag skriver Per Bylund, senior fellow vid Ludwig von Mises-Institutet i Sverige, i Wall Street Journal om hur erfarenheterna av svensk sjukvård kan användas för att förstå effekterna av ObamaCare: What Sweden Can Teach Us About ObamaCare
