Etikett: icke-vålds-principen

Kategorier
Artiklar

Utan fredsmaxim, ingen dans

Och Jesus sade: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna.”

Det här är den kristna versionen av den gyllene regeln: ”Vi bör behandla andra så som vi själva vill bli behandlade.” Ett vida spritt maxim som har spårats så långt som 4000 år bakåt i tiden, till det antika Egypten.

De flesta skriver automatiskt under på denna regel. Den tycks självklar som levnadsdevis för alla goda människor. Många anser den så bra att de tycker att all mänsklig samvaro bör baseras på den. Det är till exempel vad Karen Armstrong föreslår i Charter for Compassion. Armstrong är religionshistoriker och har funnit maximet i i stort sett alla religioner. Jag skulle kunna räkna upp otaliga varianter, men nöjer mig med två utöver Jesus:

Islam säger: ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv.”

Jainismen använder en negativ formulering: ”I lycka och lidande, i glädje och sorg, bör vi se på alla varelser som vi ser på oss själva och bör därför avstå från att tillfoga andra sådana skador som vi inte önskar tillfoga oss själva.”

Det verkar som att detta med att regeln är uråldrig och uppträder överallt, i kombination med att den verkar så uppenbart god, har gjort att den helt har undgått ifrågasättande. Men ifrågasättas bör den! För om vi människor följde den gyllene regeln, så som den är formulerad, skulle vi göra varandra illa. Andra vill oftast inte bli behandlade på samma sätt som man själv vill bli, eftersom de inte är som man själv är.

Tyvärr lider vi redan av att denna regel efterföljs. Människor som tycker att det känns bra att tvingas betala skatt för saker de gillar har till exempel inga problem med att tycka att även andra skall tvingas finansiera dessa saker. Det bryter inte mot jainismens bud om att inte skada andra på sätt man inte önskar att bli skadad själv.

Och de politiker som känner obehag inför tanken på spontan dans, kan använda den gyllene regeln för att förbjuda andra detta nöje. Trist för oss som gillar att dansa. Att den gyllene regeln har följts, är föga tröst.

Det är i viss mån möjligt att förstå andra människors behov genom att ta avstamp ur våra egna, och därifrån sträcka ut vår empati. Men att andra verkar bete sig likt oss själva, kan få oss att dra felaktiga slutsatser om att de är som oss själva. Denna missuppfattning orsakar besvär utöver skatt och tyranniska förbud. Det leder till frustration, missförstånd och gräl. Färre bra saker blir gjorda på ett bra sätt.

Det är dags att lansera en uppdaterad gyllene regel. Den bör formuleras något i stil med: ”Sträva efter att behandla andra så som de vill bli behandlade.” Vi kan kalla det för fredsmaximet.

I negativ form är fredsmaximet mycket likt icke-agressionsprincipen: ”Gör inte mot andra sådant de inte vill att du gör mot dem.”

Fredsmaximet

Det är svårare att följa denna regel än den Jesus gav oss. Med hans maxim räcker det att vi vet vad vi själva tycker om, men för att behandla andra som de vill bli behandlade behöver vi göra oss omaket att förstå dem. Då räcker det inte med att förstå sig på människor generellt, vi behöver förstå den individ vi vill behandla väl. Vi måste se henne, och lyssna mycket noggrant, på just henne. I någon mening behöver vi försöka bli henne. Genom att låta våra öron växa till satellittallrikar och sträcka ut våra empatiska morrhår kan vi föreställa oss att vi är i hennes skor, och se världen med hennes ögon.

En ansträngning för att förstå hur någon annan fungerar ökar samtidigt våra kunskaper om oss själva, vilket är jättebra, eftersom självkännedom är viktigt när man ska följa fredsmaximet. För även om du lyckats ta reda på hur någon annan vill bli behandlad, kommer du att agera genom det filter som är din personlighet. Du uppfattar att du gör på ett visst sätt, men du gör i själva verket på ett annat vis.

Det kan jämföras med att med pil och båge försöka träffa en fisk som vilar en bit under vattenytan. Ljuset bryts mellan luften och vattnet. Pilen kommer därför inte att träffa det den ser ut att peka på, oavsett hur stadig skytt du är. Bara genom att känna till hur stor brytningen är kan du rikta om för säker träff. Bara genom att känna dig själv kan du rikta om och kompensera rätt för jagfiltrets brytning.

När vi bemödat oss om att förstå den andre, och lärt oss mer om oss själva, ökar våra chanser att vi behandlar vår medmänniska så som hon vill bli behandlad och inte gör något mot henne som hon inte vill att vi skall göra. Våra amorpilar har nu en större chans att göra gott, och de löper mindre risk att åsamka skada

Genom att följa fredsmaximet; att alltid försöka behandla andra så som de vill bli behandlade, kan vi bidra till en bättre värld. Dels genom hur vi beter oss mot andra, dels med det exempel vi ger andra att följa.

De som ansluter sig till vår modell kommer tycka att det är mycket bättre att använda argument och dialog för att uppmuntra andra att finansiera de saker de gillar, än att via ombud använda hot och våld för att tvinga andra att betala för dem.

Och i vår version av Matteusevangeliet skulle Jesus kunna säga: ”Om eder nästa viljen dansa, skolen I låta henne dansa; ty detta är lagen och profeterna”.

Texten ovan är en transkibering av ett tal som Peter Strömberg framförde på bubb.la-träffen den 4 januari 2018, i Stockholm. Du kan se talet här (och lyssna på det på Mises Ljud).

Kategorier
Artiklar

Av princip, eller för att jag gillar det bättre?

Ayn Rand hade en förmåga att uttala sig för saker in absurdum. Av god anledning: för om man står för principen bakom något, vilket även Kants etik bygger på, så bör man stå bakom principen även om den dras längre än man själv tycker är lämpligt. Om man inte kan stå för den ”hela vägen” så är den ingen princip utan endast en personlig preferens. Och dessa är ju, som vi vet, subjektiva. Därav ”personlig”.

De flesta libertarianer, både etatister och anarkister, förstår resonemanget. Många icke-libertarianer mäktar inte ens förstå resonemanget, utan tycker snarare att rimliga eller ”lagom” uttolkningar av en princip är rätta vägen. Man ser det ofta som djupt problematiskt och argumentationstekniskt tarvligt att ta principen ur ett argument och ”dra det för långt”. Men detta tyder nog endast på principlösheten hos de flesta människor, i alla fall vad gäller deras moraliska principer.

Men faktum är att denna principlöshet återfinns även hos de flesta libertarianer, vilket är än värre helt enkelt för att de förstår resonemanget men ändå vacklar och väjer undan för det när situationen kräver. Sådant flackande och viftande med principflagg som snabbt byts ut mot preferenser när det börjar blåsa, är förstås inte mycket bättre än rakryggad principlöshet.

Jag har diskuterat denna frågeställning i ett antal artiklar både på svenska och engelska under de senaste femton-tjugo åren, men poängen verkar inte gå fram. Givetvis är det okej att inte läsa det jag skrivit, men det smärtar mig att vara delaktig i en rörelse som framhäver principer som sin styrka – men som inte förmår stå för dem. Oavsett om man förstår det eller inte så blir det till syvende og sidst endast hyckleri i slutänden. Inte konstigt att folk inte tar libertarianer på allvar!

Ett sätt att skilja på princip och preferens som jag själv tycker är utomordentligt tydligt är att applicera vad vi kan kalla för svartvitregeln. Vad det betyder är att en principiell fråga per definition måste vara svartvit: den är antingen helt i linje med principen eller så är den inte det. Det är samma som Rands argument för principer ”in absurdum”. Om man inte kan stå för den fullt ut så är det ingen princip. Med andra ord: principer är absoluta. Principen man står för är något gott på filosofiskt plan, så allt annat är per definition ont.

Motsatsen är gråzonsregeln, eller synen på att olika nyanser av grått är bättre eller sämre. Exempel på detta är Walter Blocks så kallade paradox, vilken jag uppriktigt sagt aldrig riktigt förstått vitsen med det. Walter illustrerar ofta paradoxen med skattepolitik. Så, givet lafferkurvan, ska libertarianer stå för en högre skattesats (ett ”ont”) om det ger lägre inkomster för staten (något ”gott”) eller en lägre skattesats (något ”gott”) om det ger högre skatteinkomster (något ”ont”)?

Avvägningen mellan två onda ting gör tydligt att det, precis som orden ”bättre” och ”sämre”, handlar om personlig preferens snarare än princip. Så svaret på frågan är inte principiellt: det är ingen princip att stå för ”lägre skattesats” eller ”lägre skatteinkomster för staten”. Bägge ståndpunkter är väl förvisso att fördra av en mängd anledningar, men magnituder är inte en princip. Man kan inte sätta en princip på en skala så att man är ”lite mer” eller ”lite mindre” principiell. Principer är absoluta: ”lite” principlös är detsamma som principlös.

Varför? Helt enkelt för att hur ”nära” man kommer en princip är en tolkningsfråga och därför beroende på ens personliga preferenser. Andra kan ha andra preferenser.

Se till exempel på frågeställningen om statens storlek, vilket är kärnfrågan inom libertarianismen. Är det bättre att ha en liten, global stat i form av en planetkung än en lokal, decentraliserad stat? Tja, det beror ju på vad man fokuserar på. Å ena sidan är planetkungen långt borta och har säkert väldigt lite intresse av mig som individ, vilket gör att jag kanske kan hålla mig undan. Å andra sidan är en starkt decentraliserad stat – även om den är stor – ”närmare” och därför har jag kanske mer inflytande över vad den ställer till med.

Men vilket är bättre? Det beror ju förstås på vad du själv värderar. Om du föredrar att ligga lågt och hålla dig utom räckhåll från statens lortiga tassar så är det förra klart bättre, för det är antagligen omöjligt att göra om staten är lokal. Men om du å andra sidan föredrar att påverka vad staten sysslar med och få inflytande över vad den fokuserar på, ja då är en planetkung antagligen ett riktigt dåligt alternativ – du får ju som bäst en röst av sju miljarder, så chansen att han eller hon lyssnar just på dig är ju väldigt liten.

Ord som ”bättre” och ”sämre” leder osökt till att det måste finnas ett subjekt som tycker detta eftersom det handlar om en ständig vägning av positivt mot negativt. Och värderingen är förstås subjektiv.

Det jag hävdat tidigare är just detta: att det finns en betydelsefull skillnad mellan princip och preferens. Förvisso väljer man att stå för en princip, så valet av princip är i sig ett tecken på preferens. Men det gör inte att principen i sig ska vara en preferens. För om den är det så blir den en preferens. Skillnaden dem emellan är faktiskt anledningen till att vi har olika ord. Principer är generella ståndpunkter som är filosofiskt svartvita, medan det finns ett gytter preferenser med avvägningar upp och ner, till höger och vänster, osv.

Problemet är alltså att folk anser sig stå för en princip – och gärna uttalar detta som faktum – medan de är principlösa kräk som bara låtsas att deras preferenser är ”finare” än andras. För det är egentligen detta vi till slut hamnar i: om jag bestämt hävdar att min personliga preferens för svarta bilar är en princip som måste efterlevas, så betyder det just att jag upphöjt ”jag tycker” till princip. (Och detta är i sig principlöst.)

Preferenser är ofta godtyckliga – och de är framför allt personliga. Principer är istället universella värden. Man kan välja att inte stå för en princip, dvs ha en annan preferens, men det betyder att man förkastar hela principen. I exemplet med svarta bilar är det inte speciellt uppenbart, men det är helt enkelt för att det är en preferens – inte en princip.

Ta istället icke-våldsprincipen. Den är absolut. Man behöver inte hålla med om den, men i så fall öppnar man Pandoras ask inför en ändlös diskussion om vilken utsträckning av våld som är legitimt och när och av vem och… så vidare. Att bryta mot en princip betyder att man befinner sig på ett sluttande plan och måste tjafsa om att ens egna preferenser är bättre än någon annans preferenser.

Om jag vill ha 10% i skatt och någon annan vill ha 11%, vem har principiellt rätt? Det principiella är ju inte skattesatsen, utan skatteuttaget. Vi har bägge accepterat principen att staten tar ut skatt. Det vi tjafsar om är ”hur mycket” som är rimligt och lagom, dvs vilket vi tycker skulle vara ”legitimt” (för att tala i orwellska termer).

Det är här det går fel för libertarianer. Visserligen kan de principiellt vara emot beskattning, men ändå komma fram till att det av pragmatiska skäl måste tas ut en viss ”avgift”. Och hycklare som Rand talade om att centralplanera samhället kring en stämpelskatt för kontrakt, som givetvis staten skulle ha monopol på (för annars fallerar Planen).

Den absolut tydligaste frågan är den om statens vara. Och det är denna fråga jag tagit upp vid ett otal tillfällen, nästan uteslutande med resultat att folk blir heligt förbannade och tillgriper diverse okvädningsord istället för att diskutera sakfrågan. Egentligen är det enkelt: (1) en libertarian står för icke-våldsprincipen; (2) staten är ”monopol på våld”; så (3) staten bryter mot principen och är således illegitim (om man står för principen, vill säga).

Vad ger skillnaden mellan princip och preferens för vägledning vad gäller den ständiga debatten mellan minarkister och anarkister inom den libertarianska rörelsen? Enkelt: slutsatsen blir (3) eller principlöshet (vad gäller icke-våldsprincipen).

Minarkister vill hemskt gärna verka radikala, så de hittar på en massa anledningar till varför slutsatsen inte nödvändigtvis alltid måste dras. T ex försöker man med det underliga resonemanget att en ”liten” stat på något sätt kan ha monopol på våld utan att det ”egentligen” är våld. Låt oss bortse ifrån detta. För det viktiga här, syftet med artikeln, är att påvisa vad distinktionen princip-preferens betyder vad gäller praktisk politik. Och det illustrerar i sin tur varför minarkister spelar på samma planhalva som socialdemokrater och stalinister.

Det hävdas allt som oftast, framför allt från minarkistiskt håll, att vi som bundsförvanter borde hålla sams tills vi står inför ministatens fullbordande och därmed kan besluta om huruvida den också ska bort. Frågeställningen är helt felaktig, för den bygger till fullo på att man redan kastat ut icke-våldsprincipen. Varför? För att den utgår ifrån att principer handlar om magnituder (dvs preferenser). Man är alltså tillbaka vid Walters paradox: ska vi ha en ytterligare lite mindre stat eller är det bra som det är?

Principfrågan handlar inte om statens storlek, utan om dess vara. Principen är absolut: skiljelinjen går mellan ingen stat och stat, inte mellan ”lite mindre” och ”lite mer” stat. Jag skulle tycka att det var bättre med en högre skattesats om jag själv (och de jag tycker är viktiga) betalar mindre i skatt som följd. Jag skulle föredra en stat långt bort framför en stat alldeles nära. Men det är ju min egen åsikt, dvs min preferens. Det har inte ett dugg med principen om icke-våld att göra – samtliga alternativ bryter mot principen.

Ur anarkistiskt principiellt perspektiv kan vi alltså inte tala om att ”rulla tillbaka” staten bit för bit. För varje litet steg ”i rätt riktning”, som det heter, är ett uttryck för preferens. Staten snedvrider allt genom sin blotta existens, vilket gör att varje liten lag eller regel skapar både vinnare och förlorare. Att ta bort en viss lag handlar alltså om vilka vinnare som ska bli förlorare och tvärtom: för att ta bort en specifik lag ändrar statens komposition – och alltså dess effekt på människor – men inte det faktum att den har en effekt. Och eftersom den snedvrider så måste man väga det man tycker blir ”bättre” mot det man tycker blir ”sämre” – alltså: personliga preferenser.

Det kan för en libertarian inte vara en principfråga att ”sänka skattesatsen” eller att ”ta bort minimilönen”. Principfrågan rör huruvida vi accepterar våld eller inte. Med andra ord: principiellt finns det ingen skillnad mellan en minipyttemikrostat och en jättemegamakrostat. Bägge är stat. Därmed är det ingen principiell skillnad mellan den ”mini”-stat som minarkisten yrkar på och den välfärdsstat vi har idag eller Stalins Sovjet. Det är en fråga om magnitud – statens storlek, inte dess vara.

Det klart att jag som anarkistisk libertarian, som står för icke-våldsprincipen utan godtyckliga begränsningar på densamma, skulle föredra en viss sorts stat framför en annan. Men det beror på vad vi menar med minipyttemikro och jättemegamakro. Om jag, min familj och mina vänner inte omfattas av jättemegamakro så är det inte helt otroligt att jag hellre tar den än en mycket mindre, t ex minipyttemikrostaten, som faktiskt gör åverkan på min frihet. Jag bor t ex hellre i dagens Sverige än i Stalins Sovjet; men bara för att jag inte ser det som troligt att jag i det senare hade kunnat vara speciellt framgångsrik som rebell. För om jag hade kunnat vara den som räddar hundratals eller tusentals människor och störtar regimen, ja då föredrar jag nog Sovjet. Kanske.

Om man diskuterar preferenser så hamnar man tveklöst i sådana frågeställningar: men om, osv. Och man måste göra avvägningar. Det behöver man inte om man talar principer som icke-våldsprincipen. Antingen tillåts någon form av våld (principen håller inte) eller så tillåts det inte (principen håller). Enkelt.

Det betyder givetvis inte att man inte kan ha en åsikt om enskilda lagar, politiska partier, osv. Men man kan inte hävda att dessa ståndpunkter har principiell grund. Likaså kan en minarkist inte hävda sig stå för frihet som den definieras av icke-våldsprincipen. Och på samma sätt finns det ingen ”gemensam väg” för minarkister och anarkister att vandra på ”mot” målet. Vi har helt olika mål: de vill ha stat, vilket bryter mot vår princip. Vi kan hålla med varandra i enskilda sakfrågor, men vi är sannerligen inte bundsförvanter.

Vi kan inte göra gemensam sak på principiellt plan till dess vi ”rullat tillbaka” staten till dess ”mini”-form – och först därefter jämföra våra preferenser (stat/icke-stat). Det handlar nämligen inte om preferenser, utan om princip. Och mot den bakgrunden är minarkisten en lika god kålsupare som socialdemokraten eller stalinisten. Den enda skillnaden jag kan se, bortsett ifrån att minarkister verkar hamna rätt i en del sakfrågor, är att minarkister inte förstår att de är principlösa hycklare. För säga vad man vill om socialdemokrater eller stalinister – de hycklar inte. De säger trots allt att de nog aldrig blir klara – det finns alltid mer som kan ”fixas” genom staten.

Kategorier
Artiklar

Dechiffrera godhet med icke-aggressionsprincipen

2015-04-02 07.29.46Människosläktet är ett gott släkte, generellt begår vi inte brott mot våra medmänniskor.  Vi går inte hem från en middagsbjudning med värdparets silverbestick i byxlinningen, än mer sällsynt är det att vi brukar våld mot varandra. Vi har en god känsla för vad som är rätt och fel i det personliga samspelet —  i den fysiska världen är vi utmärkt skapade att bete oss på ett sätt som gagnar människor och natur omkring oss och inte bara oss själva.

De allra flesta är dock blinda för de omoraliska handlingar vi begår mot varandra via mellanhanden staten. Jag vill mena att denna blindhet endast är möjlig förutsatt att dessa handlingar stöps om i ett ljus av godhet.

Denna mekanik gäller även de som står vid rodret, otaliga är de politiker som i djup affekt och med genuint intresse för de svagastes situation agiterar för skadliga men ack så vackra statliga program.

Vi behöver ett tankeverktyg för att dechiffrera denna process. För egen del känner jag ett behov av ett sådant verktyg när jag debatterar min libertarianska övertygelse med etatister. Det är svårt att nå fram med yttranden som enbart har en moraliskt principiell grundval. Det räcker inte. Antagligen beror detta på att de flesta av oss i varierande grad är utilitarister. Bäst utfall vinner debatten, alldeles oavsett tvång.

Det verktyg jag talar om är icke-aggressionsprincipen som primärt är en etisk ansats och inte alls utilitaristisk. Men jag vill mena att principen som sådan är användbar i rena nyttoresonemang.

Föreställningen att tvång är ett nödvändigt ont är provocerande, ett rött skynke för libertarianer, vilket ofta får oss att tappa fattningen och avfärda motparter som idioter. Det är ett misstag. Det ger en otrevlig framtoning, och i vår motpart planterar vi en förgrymmad känsla av att vi ämnar tvinga människor att uppleva tvång som tvång. Det är inte DEN kognitiva dissonansen vi vill åstadkomma.

Vill vi nå fram räcker det inte att bara åkalla icke-aggressionsprincipen som vore det en besvärjelse vars kraft skulle åstadkomma det fria och goda samhället. Vi måste aktivt hjälpa förståelse för tvångets negativa effekter på traven.

Att rama in sin argumentation med icke-aggresionsprincipen kan snarare innebära att man bedömer “god” statlig interventionism och försöker destillera fram vad som inte fungerar, vilka de negativa konsekvenserna är och att framför allt härleda dessa negativa effekter till det inblandade tvånget. Det är genom denna debatt-teknik som jag tror vi har bäst chans att ge de många av våra medmänniskor som har fastnat i en typisk statlig utilitaristisk tankevärld en aha-upplevelse som kanske leder dem till en frihetlig tankevärld.

När det gäller sakfrågor vill jag nu exemplifiera ett antal populära “godheter” som staten genom tiderna har implementerat,  vars negativa effekter vi kan förklara som ett resultat av tvång, och vars (bättre) alternativ vi kan beskriva med hjälp av frihet.

Minimilönen

Minimilönen är en känslosam fråga för den som ger sig in i debatten. På ena sidan har vi den vanliga människan som med sund (men vilseledd) äkthet VET att minimilönen skyddar arbetstagare från att arbeta under alltför dåliga förutsättningar. På andra sidan har vi naturligtvis den som lyckats resonera sig fram till att minimilönen har en lång rad destruktiva egenskaper.

Att argumentera mot minimilönen görs bäst genom att vända på steken. Vi kan erkänna minimilönens goda inverkan på de som har arbete. Minimilönen fungerar alldeles utmärkt för att åstadkomma en lägsta nivå, men bara för de som redan arbetar och för de som någonsin kommer arbeta. Minimilönen har helt enkelt en protektionistisk effekt, och därigenom också en exkluderande effekt. Detta kan inte med enkelhet försvaras som godhet.

Med tvång åtnjuter den protektionistiskt inkluderade gruppen en kortsiktigt garanterad nivå av lönetrygghet på bekostnad av  att en annan grupp hålls utanför och inte kan konkurrera ens på sikt. Den arbetslösa gruppen måste naturligtvis försörjas, sysselsättas eller utbildas. Vi exkluderar människor på ena kanten, alltså måste vi inkludera dem på den andra, båda dessa alternativ måste underhållas med tvång eftersom de går tvärtemot den naturliga grundförutsättningen — att ingen bör exkluderas på grund av hur billigt man erbjuder sig på arbetsmarknaden.

Vidare kan vi med lätthet se att de som är exkluderade från arbetsmarknaden tenderar fortsätta att leva exkluderade från arbetsmarknaden. Över tid skulle många av de som kommer in på en låg lön lära sig saker, göra sig viktiga för arbetsgivare, höja sitt värde och förbättra sina förutsättningar. Så länge de inte kan få in foten, hålls de på samma permanent låga nivå.

För mig är detta en solklar empirisk vinst för icke-aggresionsprincipen. Det är med hjälp av kapitalisering och flexibel arbetskraft som våra förfäder har skapat det välstånd med vilket vi idag kan idka felriktad tvångsgodhet. Verkligheten är inte är grunden förändrad, det är fortfarande kapitalisering och fri kontraktsrätt som kommer tjäna oss bäst, och ge flest människor chansen att skapa sig materiell bekvämlighet.

(Minimilönen representeras i Sverige av de så kallade kollektivavtalen, en avtalsform som bara genom sitt namn avslöjar sitt syfte. Kollektivavtal har via statlig lagstiftning exakt samma nedriga inverkan på de svagaste i samhället som verksamma minimilöner.)

Centralbanksystemet

Uppkomsten av centralbanksystemet i USA såldes på gemene man som vore det en gräsrotsrörelse — en ärofylld kamp ämnad att tämja starka bank-karteller och därmed skydda den fria marknaden. Denna berättelse var så stark att man med dess hjälp kunde grunda världens största bankmonopol, the Federal Reserve.

Murray Rothbard menar i sin skrift “The Origins of the Federal Reserve” att rörelsen var orkestrerad av opinionsbildning och lobbyverksamhet centrerad kring bank och industrimagnaterna Rockefeller och J.P Morgan, deras syfte var att kunna kartellisera sina banknäringar ostört, samtidigt som de viftade fanan om att de gjorde det för att tygla monopolisering och stabilisera banknäringen för folkets bästa. Rothbard har rätt, det som gjorde att reformerna kunde implementeras var rörelsens godhetsretorik. Jag är övertygad om att det fanns ett verkligt stöd från gemene man.

Idag ser den ekonomiskt bildade människan vilka skadliga effekter centralbanksystemet har på ekonomin och på människan i stort. Det finns ytterst få verkliga marknadskrafter kvar i banksystemet, för de banker som har turen att ha lyckats införliva sig själva i systemet medan tid fanns (eller som idag lyckas betala inträdesavgifterna) är det naturligtvis trevligt med en centralbank som hjälper dem ägna sig åt inflation i gemensam takt och därmed säkra jämn och förutsägbar vinst år efter år, utan att behöva konkurrera i någon egentlig bemärkelse.

Man är ond idag om man skulle förespråka att det vore bra om banker kunde falla. Man måste ju tänka på alla de som sparat sina pengar hos banken och därmed hamnar i tråkigheter. Det är i sanning hemskt att se ens livs besparingar försvinna, någonting som jag känner djup sympati för. Men det vi gör idag är att döda allas besparingar i en jämn, centraliserad takt som enbart är möjlig på grund av en tilltalande godhetsretorik. Precis som minimilönen slår dessutom centralbankens aktiviteter allra hårdast mot de som har det sämst. Samtidigt gör centraliseringen av banknäringen att att inga banker har incitament att vara bättre än någon annan, det enda som skiljer banker åt idag är möjligtvis några punkter på bostadslånet och bekvämligheten på deras nättjänster.

Det verkar som att när tvång och godhet gör gemensam sak så åstadkoms motsatsen till det uttalade syftet. Avsaknad av tvång i banksektorn skulle leda till starkare konkurrens, stabilare banker, lägre marginaler, och kunnigare kunder. Dessa mekanismer skulle i frivillig samverkan åstadkomma en samhällsfunktion som bättre skulle tjäna folket. Det är klart bankerna aldrig vill se att det händer. Idag kan de driva sin verksamhet utför ruinens brant och ändå bli räddade på grund av sin “systemkritiska” funktion.

Nätneutralitet

Införandet av nätneutralitetslagstiftningen som nyligen klubbades igenom är ganska lik Federal Reserve-reformen i sin retorik. Det är alldeles uppenbart att lagstiftningen inte kommer föra med sig några fördelar överhuvudtaget för folk i gemen. Och att den skulle vara konkurrensfrämjande är fullkomligt nys. Den är sämre för samtliga förutom för leverantörer av undermåliga nättjänster.

Den enda anledningen till att Netflix kan betala för gräddfil hem till slutkonsument är att deras tjänst är fantastisk. De betalar för en snabb upplevelse, och denna kostnad påförs de som konsumerar Netflix. Därför är det upp till Netflix att upprätthålla en hög kvalitet och rätt prissättning så att folk fortsätter betala för de omkostnader som driften av tjänsten har, plus lite vinst. Annars tar andra över. Marknadskrafterna, som verkar utan statlig inblandning, säkerställer att folk får det de vill ha. Det är mycket möjligt att Netflix kan skaffa sig en monopol-liknande position, men det är inte automatiskt av ondo, de kan nämligen bara upprätthålla den genom att fortsätta vara fantastiskt bra.

Kontrastera denna “naturliga” monopolsituation, som endast kan hållas vid liv genom att jobba hårt och bra, med vad ett verkligt monopol är: nämligen ett statligt privilegie där det enda som krävs är att man trampar vatten och följer reglerna. Det senare är dåligt för kunderna, det föregående är bra.

Tack vare en  lagstiftning med ett frihetsklingande namn har miljontals människor världen över engagerat sig i nätneutralitetsfrågan på den amerikanska statens sida, mot de farliga kapitalisterna. Nu när faktumet är fullbordat kommer staten anställa ett gäng byråkrater att reglera Internets infrastruktur, dess marknadskrafter och priser. Resultatet kommer på sikt att bli högre priser, och sämre tjänster.

Jag ser fram emot den dag då tillräckligt många inser hur felriktat och kontraproduktivt det är med tvång i alla sammanhang. Men fram till den dagen förväntar jag mig att samma människor som idag med uppriktig klentrogenhet undrar hur i hela friden vägar någonsin skulle kunna finnas utan staten kommer undra samma sak om Internet om några år. Det är komiskt, och sorgligt, att den kraft som vi bär på som gör att vi vill andra människor väl så i grunden kan perverteras genom några retoriska knep.

Återigen kan vi se att när tvång och godhet slår ihop sina kloka huvuden får vi ett dåligt resultat där avsaknaden av tvång snarare leder till bättre och snabbare innehåll på internet.

(Det är inte så enkelt som att Netflix betalade för gräddfil, läs denna fantastiska och korta artikel om hur marknaden såg till att Netflix kunder fick betala för de infrastrukturförbättringar som krävdes för att tillgodose den stora efterfrågan på streamat material. Denna infrastruktursförbättring gjorde ALL trafik snabbare, inte bara Netflix.)

Avslutande kommentar

Texten är lång och tiden knapp. Min poäng är denna: för den som vill skrapa på ytan av det utilitaristiska politiska godhetslingot ger libertarianismen ett fantastiskt verktyg i icke-aggresionsprincipen. Trots att den enbart är ett etiskt axiom anser jag att empirin visar att avsaknad av tvång leder till ett bättre utfall jämfört med påtvingad godhet.

Kategorier
Artiklar

Jesus och den fria marknaden

För några år sedan skrev ekonomen William H. Peterson att ”det är så fascinerande att upptäcka att nästan alla världens huvudsakliga religioner upphöjer den gyllene regeln på ett eller annat sätt”. Han återgav de olika formuleringarna som han hade läst enligt följande.

KRISTENDOMEN
Allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni göra dem.

JUDENDOMEN
Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa.

ISLAM
Ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv.

BUDDHISM
Plåga inte andra med det som pinar dig själv.

KONFUCIANISM
Gör intet mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig.

jesus-300Det är allmänt accepterat att alla huvudreligioner lär ut den gyllene regeln. Detta tilltalar oss eftersom det visar på människans broderskap. När vi studerar det närmare upptäcker vi dock att detta vanliga påstående faller inom den sfär som utgörs av uppfattningar som är allmänt accepterade, men felaktiga. Spencer Heath brukade ofta och gärna påpeka att den positiva version som uttalades av Jesus inte bara var unik, utan den hade även djupsinniga implikationer.

Budet som Jesus lärde ut betonade görandet, medan de andra religionerna ger råd om att människor ska avstå – ja till och med att vi ska sluta handla.

Det kan te sig som en liten skillnad, men skillnaden är dramatisk. Den förebådar övergången från den antika världen som bestod av många stammar med egna intressen till dagens världsekonomi. Denna ekonomi förlänger våra liv och leder till en massiv ökning av våra tillgångar och möjligheter att leva ett kreativt liv, i enlighet med den första moseboken. Jesus var en profet som faktiskt kunde se; för bland alla världens religiösa bud överensstämmer endast hans bud med fri företagsamhet. Alla andra föreställde sig att människan skulle avstå från den skada de åsamkar varandra, och på detta sätt fly undan den antika världens plågor. Jesus visade hur detta åstadkoms i praktiken. Han visade hur man effektivt vinner mot ondskan: Genom att ersätta den med det goda.

Den fria marknadsprocessen består av människor som gör varandra gott, inte att de avstår från att skada varandra vilket de andra religionerna enligt Peterson råder människan till. Vi kan till hundra procent följa de andra buden medan vi står stilla och svälter ihjäl, precis som vår granne. Även om dessa bud är bra råd i sig lyckas de inte nå högre än den aforism som tillskrivs Benjamin Franklin att ”ärlighet är den bästa politiken”. Det krävs inte mycket tänkande för att inse att det inte räcker att bara vara ärlig. Det är en ofullständig beskrivning för fri företagsamhet. I sig själv ger den inte upphov till något. Inte heller räcker det med att älska din broder, som i det islamska exemplet. Oavsett hur vackert kärlek är, räcker det inte med att älska.

Peterson var nära att upptäcka det unika med det kristna budet när han kallade marknaden för ”den gyllene regeln i praktiken”. Han kunde inte ha sagt detsamma om någon av de andra.

Vissa föredrar de negativa buden över det kristna budet just för att de är negativa. De är rädda att det positiva budet kommer att öppna dörren för okynne, att det skulle kunna användas för att tvinga på sina värderingar på andra. Är till exempel jag, som gillar filmjölk, kallad att ge det till dig som hatar det? Hur står det till med masochisten då? Alla tolkningar som dessa två trivialiserar en regel avsedd att tillämpas på alla. Jesus bud kan endast tolkas på ett enda universellt sätt; enbart görandets hur, och inte görandets vad, kan appliceras universellt. Alltså föreskrivs det att vi ska göra mot andra så som vi vill att de ska göra mot oss, vilket betyder att vi tar hänsyn till den andra personens önskemål i frågan. Även masochisten vill detta.

Jesus lära kräver två saker. Den kräver att vi gör saker för andra, och att vi ger varandra perfekt frihet. Att tjäna varandra i perfekt frihet är marknadsprocessen. En person tjänar en annan, och detta tjänande för med sig ömsesidighet. Alltså lever de som praktiserar denna regel längre och i större överflöd. Som kontrast finns det inget sätt att praktisera den negativa regeln. Den version av regeln som uttrycks positivt är den strikta formeln för privat företagsamhet. Har det någonsin uttrycks bättre?

Moses väldigt liknande lära, att älska din nästa som dig själv (Tredje Mosebok 19:18) är en direkt föregångare, och dessutom uttryckt i det positiva. Moses uttryckte sin lära i termer av känslor snarare än handling eftersom det var passande för en tid i den mänskliga historien då den samarbetande gruppen var relativt liten och kraftigt begränsad av släktskapets bekvämligheter. Under sådana förhållanden är sambandet mellan känsla och ömsesidigt beteende så nära att det nästan inte går att skilja åt. Men även om vi idag fortfarande gynnas av ett familjeumgänge där vi interagerar på ett intimt och psykologiskt plan är den samarbetande gruppen inte längre familjen. Genom marknadsprocessens utveckling, en utveckling som nu sker exponentiellt, har den samarbetande gruppen blivit global. Vi blir snabbt medvetna om hur vi tjänar och blir tjänade av främlingar, folk som vi inte känner och aldrig förväntas träffa. Den antika regeln som uttrycks i form av subjektiva känslor är lämplig bland familj och vänner, men den inkluderar inte främlingar. Jesus övervann denna begränsning. Jag tror att han på ett eller annat sätt förutspådde ett mänskligt kreativt öde som knappt var synbart på hans tid och som man kanske fortfarande bara kan ana konturerna av.

Andra har förutsett att mänskligheten har ett öde, som Shelly i dikten ”Queen Mab”, eller juristen Oliver Wendell Holmes då han skrev: ”I think it not improbable that man, like the grub that prepares a chamber for the winged thing it never has seen but is to be — that man may have cosmic destinies that he does not understand”. Men Jesus uttryckte det ytterst viktiga sättet som detta öde kunde förverkligas på, något som han kallade för ”himmelriket” på jorden.

Det är dessutom väldigt inspirerande och häpnadsväckande hur väl den positiva versionen av den gyllene regeln harmoniserar med den judisk-kristna läran. Trots allt, vad lovar Bibeln som belöning för ett liv i enlighet med den gudomliga viljan om inte ett liv i överflöd, till och med oändligt liv. Idag ser vi frukterna av denna regel. Människorna har börjat lära sig praktisera denna gudomliga vilja universellt, inte bara bland familj och vänner utan genom handel med främlingar på andra sidan jorden, och de har således ersatt järnregeln (reds. anm. den starkes rätt) med den gyllene regeln, vilket har resulterat i att vår förväntade livslängd har dubblerats samtidigt som vår levnadsstandard är betydligt högre. Detta innebär att vi i allt större grad blir vår världs skapare, och vi följer, även om det kanske är ändligt så ändå i allt större omfattning, Guds exempel i Första Moseboken,

En skeptiker kanske säger att även om företag har alla dessa kvaliteter är de trots allt rovgiriga. Företagare går ofta samman och använder statens makt för att begränsa konkurrensen och exploatera varandra. Svaret på detta är att ett sådant beteende har lika mycket att göra med företagsamhet som fusk har att göra med kortspel, även om det är relativt vanligt. Ingen av de tragedier vi lider av kan vi lasta företagen för. De är istället rester från gamla tyrannier som vi håller på att växa ifrån medan vi lär oss praktisera den gyllene regeln universellt. Dagens välsignelser har att göra med att denna regel har spritts, inte bara på ett känslomässigt utan även på ett opersonligt plan, och således universellt, i marknadsplatsens rationella och avvägda beteende.

Vi kan nu uppskatta följande stycke där Jesus, efter att redan ha övergivit politiken med orden ”Vik hädan, Satan!”, tillrättavisar sina följeslagare eftersom de bråkade om vem som skulle vara först till himmelriket:

”Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare.”

Oavsett hur omedveten företagaren är om att han faktiskt praktiserar den gyllene regeln då han strävar efter att tjäna den största mängden människor är det han som mer än någon annan närmar sig att vara ”de andras tjänare”.

Men om allt detta är en rimlig tolkning av Jesus evangelium, varför betonar den kristna traditionen som vi är vana vid att höra till skillnad från den tidiga kristna kyrkan vikten av livet efter döden, till den grad att det nästan utesluter det jordliga livet? Historien ger oss svaret på den frågan. Den tidiga kristna motsättningen mot beskattning och våld var ett allt större hot mot det romerska styret, och Konstantin den store använde sig av ett urgammalt politiskt knep. Han förde in kristendomen i imperiet och utropade att det var den officiella religionen och såg till att avsätta avsevärda offentliga medel för byggandet av kyrkor och andra materiella behov. Från denna tidpunkt och framåt utövade imperiet ett stort inflytande på kyrkans utveckling. Eftersom staten inte lever efter den gyllene regeln, utan efter svärdets järnregel, hade imperiet inget annat val än att förvisa idén om himmelriket till en avlägsen plats.

Det finns många sätt som man kan uppskatta Jesus på men jag ser honom främst som en poet och siare som verkligen kunde se, som någon som hade en intuition, gudomligt inspirerad om du så vill, om vad som väntade mänskligheten i den avlägsna framtiden. Detta öde skulle inte bara ges till människan, utan det krävde en viss sorts beteende, och evangelierna gör det tydligt att snickarsonen hade en tydlig uppfattning om vad detta beteende var. Jag tror inte att det var en slump att regeln formulerades som ett kall till ett beteende som, om det inte begränsas till att praktiseras bland familj och vänner utan även universellt bland främlingar, ofelbart leder i riktning mot hans intuitivt förutsedda ”himmelrike” på jorden. Idag kan vi börja skönja, även om det till viss del fortfarande är delvis dolt, vad som i hans dagar var den avlägsna framtiden. När denna vision blir tydlig kommer den dock att inspirera oss att agera medvetet och i allt större grad som vår gudslika avbild.

Icke-aggressionsprincipen är bra och god för libertarianer, men hur långt sträcker den sig? Vilken kraft har den att inspirera? Den är inte kreativ. Den faller in under samma kategori som de negativa versionerna av den gyllene regeln, vilket inte betyder att vi ska avfärda den, eftersom den impliceras i den positiva versionen. Den är enbart inkomplett. Låt oss alltså titta bortom ren icke-aggression, mot den positiva och kreativa potential som världen nu vaknar upp inför. Låt oss blicka framåt mot den kreativa principen, skapandet av en bättre värld, ett himmelrike på jorden och till och med bortom, men inte genom att göra mot folk vad vi tror de borde vilja utan genom att verkligen tjäna dem genom den fria marknadsprocessen. Låt oss bli entreprenörer med en vision. Låt oss uppfinna. Jesus positiva regel är det Gudomliga budet, om du så vill. Det är livet.

 

Artikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Kategorier
Blogg

Motstånd som icke-våld

Jag fann den här bilden via Facebook och kunde inte låta bli att posta den. John Lennon var kanske ingen libertarian, men liksom Gandhi (och av samma anledning) bör han vara en libertariansk förebild. Libertarianismens kärna är icke-vålds-principen (den som på engelska förkortas NAP, non-aggression principle, eller ZAP, zero aggression prinnciple). Det är också därför vi är så ”dogmatiskt” emot staten, som per definition är en institution som bygger på och hävdar monopol på våldsbruk.

Precis som Lennon visar i citatet här intill består libertarianismens ”hot” mot staten i just icke-våldet som både princip och medel. Vi står inte för våld och tar inte till våld, vilket för den med etatistiskt sinnelag framstår som oförståbart och – antagligen – misstänkt. Vårt motstånd består till stor del av att inte ta till statens medel; så fort vi förfaller till att ta till våldsmedel spelar vi på statens planhalva – och vi förlorar såväl vårt existensberättigande som vårt moraliska övertag.