icke-aggressionsprincipen Archives - Ludwig von Mises-Institutet i Sverige

Ge aldrig efter för ondska, kämpa i stället allt djärvare mot den

Det är valrörelse och doften av rädsla ligger tung över Konungariket Sverige.

Man skulle kunna tro att vi som räknar oss som frihetliga skulle passa på att få ut det enda som är möjligt att få ut ur politiken: underhållning.

Nejdå. Och icke. Förutom att de frihetliga forumen fylls med enkäter om vilka partier medlemmarna tänker rösta på så drivs det även regelrätta valkampanjer. Självklart för det Klassiskt Liberala Partiet, men det hejas även på en del andra alternativ och det tävlas längs en skala av frihetlighet, som om det ens vore möjligt för partier att tävla mot en sådan måttstock.

Liksom alla valrörelser är denna en orgel med tusentals olika toner av fruktan där politikerna trycker på tangenterna och deras kampanjorganisationer trampar in luften. Orolig för din pension? Samma politiker som med hög precision sett till att du har all anledning att vara det, lovar dig nu att de skall fixa så att din ålderdom inte blir i fattigdom. Bekymrad över att dina anhöriga inte får cancervård i tid? Låt den som orsakade den situationen ta hand om det.

Detta är dock exempel på frågor som lyser med sin frånvaro bland politikernas samtalsämnen mellan valen. Doften av rädsla som tätnar när vi närmar oss valritualens klimax har ett annat innehåll. Den består av substanser som hålls sjudande sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Alla år. Det är de frågor som det går att krama panik och svår ångest ur. Frågor som politiker kan spinna till verkligt stora hot.

För att ge sig hän i valkampanjande krävs det tydligen rejält stora hot för att mobilisera några nämnvärda mängder av de som ser sig som libertarianer. Klassiskt Liberala Partiet har kampanjat i flera valrörelser nu utan att se ut att växa nämnvärt. Bland partier har de stuckit ut genom att de försökt använda hopp i stället för rädsla som verktyg. I denna valrörelse har de tyvärr vikit av en del från hoppets väg i ett försök att rida ångestvågen och börjat röstfiska med rädsla som bete. Men jag gissar att de fortfarande uppfattas som på tok för fredliga för att locka speciellt många libertarianer in i politiken.

Hos libertarianer verkar det suga till ordentligt i valrörelsetarmen först när det står något så allvarligt som ett kulturkrig för dörren. Notera ordet krig där, det är centralt. Krig är motsatsen till fred, och ett ord som ofta tas till när det skall odlas och destilleras fram pur rädslosubstans.

Exakt vad kulturkriget går ut på avstår jag från att referera det här, eftersom det saknar relevans för den poäng jag vill driva hem. Jag nöjer mig med att konstatera att en del upplever hotet så reellt och så allvarligt att det är ett läge där principer måste läggas åt sidan:

Först tar vi hand om detta hot, annars finns det ändå snart ingen frihet kvar att försvara. När vi avvärjt den hotade förödelsen kan vi åter ta upp, marknadsföra och försvara våra fredsprinciper.

Hotet är så stort att om du inte är beredd att rucka på dina principer nu så har du bekänt färg – du är en fiende. Vi befinner oss vid den sista strofen i Imperiets Var é vargen?

Som en levande lavin kommer hungriga djur
över vidden hörs deras tjut
och vinden sjunger ett mollstämt dur
människa, är du för eller mot till slut?

Men om människan skall pausa arbetet för sina värden varje gång ett tillräckligt stort hot kommer rullandes ned från bergsväggarna skulle hon inte få göra annat. Det skulle alltid vara paus. För det råder sannerligen aldrig brist på hot stora nog att förgöra allt vi håller kärt.

Pågår det inte ett kulturkrig så håller de hemska människorna på att förstöra planetens klimat, eller så är de på väg att bli allt för många för att kunna försörjas av jordens sinande resurser. Rädslan för befolkningsökningen generellt ledde bland den svenska härskarklassen till en oro för kvaliteten i folkmaterialet, och sterilisering av tiotusentals svenskar över flera decennier.

Alternativt håller automatiseringen på att utplåna alla möjligheter för människor att få arbete. Just detta hot återkommer ständigt eftersom det alltid är ett helt nytt läge. Den automatiska vävstolen! Robotorna! AI! Singulariteten ter sig sannerligen oundviklig.

De flesta sådana här hot är våra följeslagare genom historien. Även om de då och då tappar en del av sin luft, ligger de och lurar och förses med respirator ute i folklagren. Där samlar de kraft. Där väntar de på rätt tillfälle att åter resa sig i hela sin fruktansvärda längd. Som judehotet. Eller, rent generellt alla kollektivistiska uppdelningar av människor efter grova attribut som kön, hudfärg och sexuell läggning. Detta är den näring som just i dessa tider göder hatet hos krigarna för social rättvisa.

Krigare. Krig är ett återkommande tema när det gäller att uppvigla till principlöshet. Därför har vi de förödande krigen mot droger, terrorismen och mot fattigdomen.

Tyvärr kan vi även konstatera att hot stora nog ofta leder till att enorma arméer mobiliseras för att begå massmord. Mord är annars något de allra flesta anser vara emot deras principer, men i krig får dessa principer flyga och fara. Principer är för fredstid. (Kanske).

För människor som inte har principer mot mord kan det vara andra principer som får ge vika när de trummar igång krig på grund av stora hot. Så var det för Abraham Lincoln, för vilken hotet om att de södra staterna skulle lämna unionen fick honom att bryta mot sina vidriga principer om att svarta är underlägsna vita och inte värda att befrias från slaveriet:

My paramount object in this struggle is to save the Union, and is not either to save or to destroy slavery. If I could save the Union without freeing any slave I would do it, and if I could save it by freeing all the slaves I would do it; and if I could save it by freeing some and leaving others alone I would also do that. What I do about slavery, and the colored race, I do because I believe it helps to save the Union.

Inbördeskriget (som det så eufemistiskt kallas) ledde till att besinningslöst och urskiljningslöst våld släpptes lös över människorna på kontinenten och till att över en halv miljon mördades. Vad kan få annars fredliga människor att göra så mot varandra? Rädsla. Riktigt hur Lincoln och hans kumpaner lyckades få så många i unionen så rädda har jag svårt att begripa. Men över en halv miljon döda kan berätta för oss att det lyckades dåtidens politiker mycket bra med. Liksom politiker i alla tider lyckas förfärande bra med denna uppgift.

Det är när vi blir ordentligt uppskrämda, när fruktan griper tag i våra hjärtan, och mängden lösningar ser ut att krympa till enbart en som våra principer sätts på prov. Allt för många gånger har mänskligheten dragits ned till nollpunkten av att politiker lyckats plantera tillräckligt mycket rädsla i människornas sinnen för att principerna skall ställas på hyllan.

Men nej! Vi står inte inför ett så allvarligt läge att vi måste våldföra oss på våra principer. Nu, liksom alltid, är det ett så allvarligt läge att vi mangrant måste ställa oss upp och försvara dessa principer mer passionerat än någonsin förr!

Politik är aldrig svaret för att stilla vår oro eller mota våra hot.

Slå inte först, men slå hårdast – en relevant libertarianism

Vi har att förvalta våra anfäders verk. Det blod de blödde, den svett de utgjöt och de tårar de fällde måste göras rättvisa. De skall inte ha gjort allt detta, lämnat oss detta vackra arv förgäves. Vi behöver ta vid där de lämnade av, i den riktning de pekade ut.

För detta krävs fred. Vad våra förfäder gjorde var att att grundlägga förutsättningarna för fred. Det är vår kultur. Och det enda rimliga tankesättet som leder till verklig fred, fred värd att ha, är libertarianismen. Men det kan inte vara vilken meslibertarianism som helst, där alla enbart är snälla och ofarliga. Utan en libertarianism som tar hänsyn till realiteter och det faktum att alla människor inte alltid har goda avsikter.

Faran med icke aggressionsprincipen är att den kan tilltala just mesar. Den är ett utmärkt verktyg för att identifiera förtryck. I sin mest naiva form är den, likt den intersektionella förtrycksmatrisen, en utmärkt galge att hänga offerkoftan på innan man ger sig ut på nätet för att ägna sig åt bitter signalering.

Denna typ av tandlösa libertarianism är icke-relevant, och kan inte försvara sig mot våldsbenägna kollektiv. En relevant libertarianism är att odla kapacitet för kompetent våld (och kompetens generellt), samtidigt som man genuint siktar på fred. Detta måste man göra tillsammans med andra människor.

Men med försiktighet! Det är illa nog att det är omöjligt att avgöra vad människor omkring dig siktar på, särskilt idag – i en tid av kulturellt sönderfall – en tid där hysteriker på olika håll envisas med att dra hela samhällsbygget åt sitt håll utan hänsyn till att vi står längst upp på en bergstopp. Man kanske kan vinna dragkampen – visst – men vad ska man göra sen? Jubla hela vägen ner till bergets fot? Splatt.

Med försiktighet! Vad vet jag egentligen om mig själv? Under ytan, om jag är tyst och lyssnar inåt, hör jag ilskans dova muller, och våld. Inte bara våld, utan våld med njutning. Hur många människor finns det egentligen i vårt avlånga land med fallna anleten och hårt knutna nävar? Är det en villfarelse som enbart jag erfar? Nej jag tror inte det. Finns det inte också i dig en skadeskjuten björn, redo att riva?

Det är talande hur det ser ut när någon form av grällt våldsbrott har begåtts. Vänstern hoppas öppet att förövaren ska vara en arg vit man, bonuspoäng om han hör till någon slags högergrupp. När mördaren bekräftas vara en radikal muslim, så får högermänniskor kämpa med att hålla locket på sin extatiska schadenfreude. Och vice versa. Detta är inte friskt, och det är viktigt att notera denna typ av tendens i sig själv. Det betyder någonting!

Bläddrar du dig igenom youtubevideo efter youtubevideo med titlar som ”Butthurt SJW DESTROYED with logic”, ”Liberal tears” eller ”Moronic lefty”? Det kanske är harmlöst i lagom doser. Eller så matar du din inre tribalistiska best med helt fel mat.

Besten måste lyssnas på, den är ovärderlig, men den måste också kopplas och underordna sig en ägare. Ägaren måste ha en riktning. En princip.

Under tiden måste besten matas; ta med den till MMA-studion och låt den sträcka ut, låt den känna på stryk, lär känna den så att du kan kontrollera den. Låt den banka, skjuta, springa, lyfta och klättra så att du har kapaciteten för kompetent ursinne. Låt den få sitt lystmäte av tribalistisk gemenskap – det ligger i din natur. Du blir åtminstone mindre naiv och vinner respekt för vad den kan ställa till med om du inte siktar oerhört noggrant!

Roten till rötan i vårt land är samma röta som i hela västvärlden. Staten har under den “progressiva” eran tagit över, eller helt enkelt raserat traditionella institutioner som tidigare stod för kultur och gemenskap och som framgångsrikt kunde medla mellan olika intressen utan att för den delen vara fullständigt och storskaligt kategoriska. Kyrka och tro, giftemål och familj, grannskap och byggd, näringsliv och arbete, idrott, kultur och konst, ideella engagemang och tradition. Dessa saker har utgjort det korallrev vi har frodats i, och som nog har kunnat upplevas tillräckligt förtryckande (korallrev är brutala och kräver att du finner din plats om du ska överleva). Men dessa institutioner är det som våra förfäder använde sig av när de byggde västvärlden och den absurda nivå av individuell frihet som vi idag åtnjuter. Och de deltog i att anpassa institutionerna över tid utan att för den delen lämna människor helt utan kontext och tillhörighet.

Idag finns enbart två kontext kvar, om man ska hårddra det: individen och staten (och en familj på dekis). Däremellan en öken full av kontext-törstande irrbloss till människor, en del av dem finner mening och tillhörighet i ofarliga sammanhang, men fler och fler hamnar naturligtvis i mer romantiska, känslobaserade, tribalistiska och intoleranta grupperingar som till exempel AFA, radikal Islamism eller NU. I öknen som den kulturbärande välfärdsstaten har lämnat efter sig växer en flerhövdad best, olika ansikten: samma kropp, och den släpar sig fram emot Statsapparaten för att födas.

Mitt förslag för att bota sjukan är att individer bör delta i återuppbyggnaden av de institutioner som har förlorats, eller i alternativ därtill. Att göra detta med icke aggressionsprincipen vid sin sida, sin tribalistiska best hårt kopplad, uppriktig och sann konversation som sitt första (men inte enda) vapen och med ett cementerat motstånd mot kategoriska lösningar via statligt tvång. Det vore om någonting att bedriva en kulturell kamp. Fruktansvärt svårt, kanske omöjligt – men åtminstone inte destruktivt.

Bördor frivilligt burna. Allianser frivilligt slutna. Egendom och nationen frivilligt försvarad. Laster frivilligt njutna. Risker frivilligt tagna. Allmosor frivilligt givna. Det är mitt ansvar. Inte ditt, såvida du inte frivilligt axlar det.

För egen del vill jag lägga ytterligare en sten till den väg som mina förfäder byggde. Vägen må vara mossbevuxen och svår att hitta, och dåligt underhållen så jag kanske får börja med att restaurera den, om jag därefter kan lägga till en enda sten så kunde jag dö lycklig. En enda sten som är oerhört mycket tyngre än den ynkliga röstsedeln. Och längs denna väg kanske jag hittar en verklig vän. Det vore bra.

Det vore mycket bra.