Etikett: Frihet

Kategorier
Blogg

Sören Kirkegaard och Existentialismens radikala frihetsbegrepp



Frihet är viljan att vara ansvarig för sig själv. -Friedrich Nietzsche

Fotografi efter blyantstegning, ca. 1840 af N. C. Kierkegaard

Det som är gemensamt för den filosofiska riktning som brukar kallas ”existentialism” är betoningen på existensfrågan och att människan alltid är ansvarig inför sig själv för sina handlingar. Att avstå från att vara fri är bara att välja att frivilligt överlåta friheten åt någon annan och därför blir man ansvarig genom vad andra gör i ens eget namn. Människan kommer inte undan friheten och det fria valet.

Människan blir dessutom det hon väljer att bli, vilket inte behöver tolkas som att hon bestämmer sin egen essens, utan snarare att hon med sin frihet kan projicera sitt varande till att bli till och realisera sig själv i framtiden. Hon kan exempelvis bli den atlet hon idag kämpar för att bli. Hon kan projicera sitt varande för att nå egna mål. Hennes varande är inte statiskt. 

Då existentialisterna med namn som Sören Kirkegaard, Friedrich Nietzsche, Fjodor Dostojevskij, Martin Heidegger och Jean-Paul Sartre verkade under en modern tidsera har flera av deras frågeställningar givetvis ställts tidigare i filosofihistorien.

Det var emellertid Kirkegaard som ställde de frågor som senare kom att utgöra själva kärnan i det som kan kallas existentialfilosofin. Kirkegaard skrev i en era där den idealistiska filosofin och den protestantiska teologin hade nått sin höjdpunkt. I Sverige såg samma era Jacob Boström och den ”absoluta idealismen” och i Tyskland hade Friedrich Hegel utvecklat den idealistiska traditionen till vad många i samtiden såg som dess fulländning. Kirkegaard opponerade sig mot idealismens systematiska filosofi och teoribyggen. Istället betonade han den radikala individualismen, återgång till subjektiviteten, den sokratiska metoden att ställa frågor och att söka frihetens korrelation till det djupare värdet om autenticitet. 

Kirkegaard (1813-1855) ställde sig frågan om människan blott kallad att vara konform till andras åsikter, rådande normer, ideologier och trender eller har hon potential till att använda sin frihet till att vara sann mot sig själv och ta ansvar för vad hon vill bli och vara? Frågan rymmer det som inom psykologin kallas individuation och är något som bland annat utforskats av psykologen Gustav Jung. Det Kirkegaard gör och som är viktigt att förstå vid närmandet av hans filosofi är att han överger tänkandet om människan som ett objekt som skall undersökas som sådant och vill komma bort från alla teoretiska abstraktioner om människan för att nå fram till hur det är att vara människa ”på insidan” och hur den egna så kallade ”subjektiviteten” kommer till uttryck. Människans egna upplevda erfarenheter blir således det som har filosofiskt intresse i Kirkegaards filosofi.

Därtill kommer metodologin som Kirkegaard tar från Sokrates och kallar maievtiken och anspelar på ”förlossning”. Kirkegaard, som dog redan 42 år gammal, hade fått en lång akademisk bildning ibland annat klassiska språk. Intresset för grekisk filosofi härstammar från hans egna studier i sokratiska dialoger och annan antik filosofi. Konsten ligger inte i att finna de rätta svaren utan att ställa rätt slags frågor som ”förlossar” eller avtäcker (för att tala med grekerna och Heidegger) sanningen för människan. Istället för att bemöta Hegel med ett alternativt filosofiskt system använder Kirkegaard den sokratiska ironin som pedagogisk metod. Ironin är att anta att den man tilltalar är klokare och visare än man själv är när man ställer frågor och att genom frågorna visa att den man tilltalar inte kan så mycket när det kommer till kritan. Där antiken hade sina sofister som ansåg sig kunna mycket, såg Kirkegaard det som sin uppgift att avslöja samtidens hycklare. Filosofin blev därför en slags mission för att komma fram till sanningen och vad som var verklighet bakom alla påståenden om varat. Och de frågor som ytterst skulle besvaras var vad det innebar att vara människa och kristen?

För Kirkegaard var kristendomen den lära som ställde frågan om den mänskliga existensen på dess spets eftersom den betonar att sanningen gör människan verkligt fri och att denna sanning går att erfara och att den när så sker skänker mening, ”förlossning” och värde.   

Kirkegaard skiljer här ut olika stadier : 

1.)    Det omedelbara (konventionella) stadiet som präglas av att individen styrs av andras normer, idéer, attityder och konventioner.

2.)    Det estetiska stadiet där individen lever för njutningar, sinnesretningar och söker sin egen tillfredsställelse i nuet.

3.)    Den etiska fasen som kan ses som reflektion över om njutning och sinnesretningar verkligen svarar mot mening och autenticitet.

4.)    Den religiösa fasen där etiken söker djupare existentiell och andlig mening i tillvaron och för den egna existensen.

Kirkegaard använde pseudonymer när han beskrev de olika ”stadierna” och de beskrivningar han skildrar vittnar om hans egen utveckling. Intressant är att Fjodor Dostojevskij låter alla dessa stadier representeras av de olika karaktärerna i romanen ”Bröderna Karamazov” och där läsaren själv lämnas med igenkännande frågor. Dostojevskij konfronterar därtill läsaren med vad Jung skulle kalla människans ”skuggsida” och hur denna påverkar mänskliga val.

Centralt i alla stadier står människan med hennes radikalt fria val och där hon blir till summan av de val hon väljer. Så länge hon existerar står hon vidare inför en till synes obegränsad mängd val framför sig. Hon är på sätt och vis ”tvingad till frihet” och kommer inte ifrån att välja. Av denna anledning borde hon välja så att hennes val blir äkta för henne själv och det hon vill vara och utveckla. Och det är bara hon själv som kan förstå vad detta är och blir ansvarig för det. Detta leder till ångest, inte så mycket över konsekvenserna av vad hon faktiskt väljer, utan för att hon kunde ha valt annorlunda och att hon inte lever i ett tillstånd av perfekt visshet inför vad konsekvenserna av hennes val blir. Hon är utlämnad åt att välja, även när hon söker vägledning av andra eller Gud själv. Hon måste själv alltid bära vissheten om att hon valt det hon valt. Hon har här ytterst två vägar enligt Kirkegaard: 1.) Att ”dela ut” existensen åt andra (kanske staten och politiken) att förvalta genom att följa med strömmen och välja konventionen. Att (vilket Kirkegaard själv söker argumentera för) ta språnget på 70 000 famnars djup, att inte känna till konsekvenserna och att ända att välja det som är autentiskt för henne själv.

Istället för att söka fånga in Guds tanke och varande i ett filosofiskt system (vilket är omöjligt) måste vi enligt Kirkegaard betona hur Guds varande framträder för oss själva i den egna ”subjektiviteten”. Det är endast härigenom vi verkligen kan erfara ”sanningen” på djupet. 

Kristendomen skall således inte förstås som ett objekt för undersökning med propositioner och satser utan erfaras ”på insidan”. Ja hela existensen upplevs på samma sätt och de enda ”sanningar” som är av betydelse för individen är de sanningar individen internaliserat och erfar på djupet. Kunskapsteoretiskt utvecklades den metod som ligger till grund för dessa ställningstaganden av Edmund Husserl och fenomenologin. För Kirkegaard liksom för Hedegger skall detta inte tolkas relativistiskt eller som att subjektet bestämmer saningen för sig själv och bara har sin egen sanning. Snarare menar Kirkegaard att det är inför subjektet som sanningen ”avtäcks” och blir relevant. Den kan mycket väl vara gemensam för andra, men den måste upplevas och erfaras av individen själv. Mottot är: ” Ad se ipsum” som betyder ”till sig själv”.

Det var inte bara hos Hegel som Kirkegaard såg sin tids filosofiska problem utan i en västerländsk världsbild som hamnat i kris och där krisen väl fortfarande är rådande än idag? Den filosofiska krisen består av konkurrens mellan samtidens stora idéer som inte tycks haka i varandra. Å ena sidan har vi en newtonsk världsbild (som övergått i samtida fysikaliska teorier) som inte hakar i den kulturella relativismen och som i sin tur inte hakar i etiken och den värld som finns kvar efter ”Guds död” och utropandet av människan till alltings mått (vilket skall skiljas från Kirkegaards egen filosofi). Det finns inte längre en överlappning mellan naturvetenskapens krav på mätbar objektivitet och den relativism som lamslagit exempelvis identitetspolitiken. Debatten om kön och genus är ett exempel. Synen på att kulturer och religioner är rakt av utbytbara mot varandra utan distinktioner är en annan. 

Teologiskt står Kirkegaard mycket nära Östkyrkans teologiska metod genom betoningen på att den andliga sanningen dels går att ”se” på djupet inom människan genom erfarenhet, dels inte i sig är subjektiv och beroende av subjektet utan snarare finns tillgänglig för envar som söker den. Man finner Gud inte i en abstrakt rymd av idéer eller stjärnor utan ”på de 70 000 famnarnas djup”. Jesus sa ju: ”Himmelriket är insides människan”.  Härigenom anses Kirkegaard även stå nära sin samtids romantiska period. Man kan säga att Kirkegaard var för filosofin vad Pre-Refaeliterna var för konsten och vad Fjodor Dostojevskij var för litteraturen.

De som vill läsa honom kan med fördel börja med hans första bok: ”Antingen eller” som gavs ut 1843.

Kategorier
Blogg

Utbildningen av den moderna socialisten

Libertarianer undrar ofta varför socialismen fortsätter att vara så populär, trots att den har visat sig vara ett sådant misslyckande som politisk ideologi och ekonomiskt system. Även om ett offentligt utbildningssystem och vinklade media är viktiga förklaringar, så är socialismens envisa varaktighet till viss del fiktiv, eftersom socialismen har förändrats: dagens socialism är inte gårdagens. Denna skillnad är viktigt att komma ihåg när man funderar på hur en behövlig utbildning i frihet borde utformas. 

Skillnaden mellan den traditionella och den moderna socialisten motsvarar den skillnad som Ludwig von Mises gjorde mellan socialism och statligt ingrepp i den fria marknaden. De traditionella socialisterna, av direkt marxistisk påverkan, har nästan försvunnit i dag samtidigt som de socialistiska experimenten ett efter ett har misslyckats under tjugohundratalet och under vår tid. I stort sett ingen som kallar sig socialist eller ”progressiv” idag tror att statens ägande av produktionsmedlen är det bästa sättet att organisera samhället. Få moderna socialister tolererar den socialistiska statens typiska politiska förtryck och ekonomiska kvävning av samhället.

Men den moderna socialisten blundar fortfarande för de överväldigande fakta som visar att den fria marknaden är historiens största skapare av välstånd – statligt ingripande till trots. Den moderna socialisten vägrar ofta fortfarande att acceptera att miljarder människor har lyfts ur fattigdom genom kapitalismen – om än en hämmad version av den – och att hundratals miljoner människor har anslutit sig till medelklassen tack vare avregleringen av världshandeln och liberaliseringen av stora delar av utvecklingsländers ekonomier. 

Den moderna socialisten är därför en paradoxal varelse; han både accepterar och avvisar den fria marknaden. Att tro på fria marknader i vissa fall men inte i andra är ett tvetydigt ideologiskt ställningstagande; ett som verkar intellektuellt ohållbart och som åtminstone borde försvaras. Men de moderna socialisterna försöker i allmänhet inte reda ut denna intellektuella motsättning. Snarare hävdar de vanligtvis att den fria marknaden fungerar till viss del och att den bör begränsas och kontrolleras. De är övertygade om att staten måste spela en grundläggande roll i samhället, för att skydda ”de svaga” mot ”ohämmad” kapitalism som annars kommer att inte bara fortsätta att förtrycka dem, men även förstöra själva civilisationen.

Moderna socialister inbegriper klassiska socialdemokrater och resten av vänstern, men också den ”liberala” eliten, högern och de flesta konservativa; de som har övergett klassisk liberalism för att anpassa sig till tiden. De företräder således en mycket stor och mångfaldig majoritet av befolkningen, men de har en sak gemensamt: de har alla förtroende för staten. Moderna socialister anser alla att staten bör ingripa i marknaden för att rätta dess många inbillade misslyckanden och skapa ett reglerande ramverk utan vilket den skulle köra i diket. Stora områden av ekonomin (som skola och sjukvård) måste komma under statlig kontroll, om de inte redan är det. De sektorer som är kvar i privata händer måste, enligt deras uppfattning, ändå regleras av staten och skyddas, om om nödvändigt, genom subventioner, tullavgifter, och andra typer av förmåner. Dessutom tycker moderna socialister ofta, även om de kanske inte alltid erkänner detta öppet, att ”olämpliga” sociala och kulturella värden, såsom konsumtion eller konservatism, bör kvävas av Staten.

Sådana idéers popularitet har haft mycket allvarliga ekonomiska, politiska och sociala följder under de senaste decennierna, inte minst i Sverige. De flesta moderna socialister menar väl, men de har indoktrinerats med en ideologi som bygger på felaktiga övertygelser, missförstånd, och – ärligt talat – okunnighet. Kanske det mest grundläggande misstag som moderna socialister gör är hur de definierar begreppet ”kapitalism”. Vad de kallar ”kapitalism” är egentligen ”statskapitalism”. Detta är kapitalism som nationell korporativism, med sina maktmissbruk, konstgjorda monopol, och riktade förmåner, som libertarianer länge har kritiserat som oundvikliga följder när staten blandar sig i samhällets ekonomi. Med andra ord, vad många förvirrade moderna socialister tycker är ”ohämmad” kapitalism är egentligen en marknad som är fjättrad till staten. De blandar ihop orsak och verkan, eftersom det är deras socialistiska idéer som i första hand har skapat de politiska och ekonomiska förhållanden som de sedan kritiserar. Med andra ord, de är övertygade om att staten måste ingripa i samhället för att rätta till misslyckanden för vilka staten till stor del själv är ansvarig.

De flesta moderna socialister är inte medvetna om denna motsättning, eller de skadliga följder som deras politiska idéer får. Detta är begripligt, eftersom de inte har lärt sig hur den fria ohämmade marknadsekonomin fungerar och de otaliga sätt varpå statligt ingripande förvränger den. De är helt enkelt anhängare av de moderna socialistiska idéerna och de ”progressiva” värden som de har fått sedan barnsben, i skolor, från media, och från familj och vänner. Den överväldigande majoriteten av befolkningen har tyvärr aldrig någonsin utsatts för libertarianismens idéer, och har därför inte de begreppsliga verktyg för att förstå varför de mottagna åsikterna är felaktiga.

Det finns ett skriande behov av en annan typ av utbildning – en libertariansk utbildning. Det är utbildningen i libertarianismens ekonomiska och politiska pelare; respektive österrikisk ekonomi och naturrätt. Det kan tyckas förmätet, och även nedlåtande, att påstå att moderna socialister måste utbildas. Förmätet skulle det självfallet vara att föreslå en alternativ utbildning för majoriteten om dagens moderna samhällen vore fria, fredliga, harmoniska och välmående. Men detta är inte fallet, vilket de flesta moderna socialister omedelbart kan erkänna. Dessutom bibehåller ofta libertarianer en viss ödmjukhet eftersom de flesta av dem var själva moderna socialister innan de också fick samma frihetlig utbildning. Det kan vara därför libertarianer förstår moderna socialister så väl, medan motsatsen nästan aldrig är fallet.

När man vill framställa en sådan utbildning, blir skillnaden mellan traditionella och moderna socialister högst relevant. Eftersom moderna socialister tolkar och uttrycker ”socialism” olika jämfört med traditionella socialister, så behöver de en särskild utbildning. Argumenten för att övertyga moderna socialister om galenskapen i sina politiska och ekonomiska idéer är inte riktigt de argument som fungerade förr. Traditionella socialister behövde bli utbildade i första hand i begreppet frihet, i planekonomins ödesdigra följder, och i den viktiga roll som marknadspriser spelar i samhället. Det var därför de behövde förstå Böhm-Bawerks tidiga kritik av marxismen, Mises kritik av socialistisk ekonomisk beräkning, Hayeks varning mot kollektivism och hans lika kända teori om användningen av kunskap i samhället.

Dessa insikter, trots att de fortfarande är grundläggande, är kanske inte riktigt lika viktiga som de brukade vara, eftersom moderna socialister redan har blivit övertygade om dem. De förstår att Marx värdeteori är felaktig och att försöket att avskaffa privat egendom så småningom leder till samhällskollaps. Det som den moderna socialisten behöver utbildas i är orsakerna till och följderna av Statens ingripande i ett fritt samhälle. Den moderna socialistens utbildning bör därför omfatta sådana nyckelbegrepp som Cantilloneffekten, Says marknadslag, Bastiats allegori om det sönderslagna fönstret, Rothbards analys av staten, och Hoppes kritik av beskattning.

Det är dessa grundläggande libertarianska begrepp och idéer som gör det möjligt att förstå varför ett starkt reglerat och skattefinanserat statskapitalistiskt samhälle blir ohållbart och instabilt på lång sikt. Ett sådant samhälle inleder ofrånkomligen en ekonomisk, politisk och kulturell nedgång, som man redan ser klara tecken på idag. En frihetlig utbildning är avgörande för att vända denna trend, genom att lära den yngre generationen att modern socialism är till sin natur dekadent därför att den minskar besparingar, den försvagar familjevärden, den upplöser personligt ansvar och ökar välfärdsberoendet. Samtliga av dessa resultat är förutsägbara följder av modern socialism.

Det moraliska och ekonomiska sammanbrottet av det nuvarande politiska och ekonomiska systemet, och med det den gnagande känslan av att detta system nu ligger på fallrepet, kan göra moderna socialister mottagliga för de svar som libertarianismen föreslår. Utbildningen av den moderna socialisten borde dessutom vara en enklare uppgift än att omvandla en traditionell socialist till libertarianism. De senare hade ofta en gedigen ideologi baserad på Hegels, Marx, Engels och Lenins verk. Men de flesta moderna socialister har aldrig läst dessa författare, och är i bästa fall bara vagt bekanta med deras idéer, hur felaktiga den än var. Moderna socialister har ingen verklig ideologi att tala om; deras politiska övertygelse bygger vanligtvis mer på känslor än principer. Ett typiskt exempel är när den obligatoriska betalningen av skatt tolkas som en “solidarisk” handling.

Den frihetliga utbildningen måste därför också innehålla frågan om moral. Moderna socialister måste bli övertygade om att anammadet av frihetliga idéer kommer att göra dem till bättre människor. Om de inleder denna utbildning med ett öppet sinne, om de tar sig tid att verkligen förstå libertarianismens politiska och ekonomiska insikter, kommer de att finna att fri marknadskapitalism, riktigt förstådd, är det rättvisaste sättet för samhället att organiseras på.

Kategorier
Blogg

Dagens historielektion – Träldom

När skolor på nytt hotas om stängning kan det vara lägligt att putsa upp kunskapen inom olika ämnen då rollen som lärare kanske hamnar hos dig inom kort. Frukta inte, Mises.se hjälper dig på vägen. Idag historia.

På wikipedia kan man tillskansa sig lättillgänglig kunskap om det historiska begreppet träldom. Trälen hade förbundit sig i ett kontrakt med sin godsherre där han skulle få beskydd mot rövare, näringsunderstöd vid missväxt samt få inhysa en mindre bit odlingsbar mark. I utbyte mot detta skulle han avsätta en viss tid av året för att enbart arbeta på godsherrens ägor (red. anm. gissningsvis fram till mitten av juli). Trälen tilläts äga privat egendom och lämnades till stor del ifred så länge han betalade sitt tribut. Kontraktet var livslångt och gick sedan i arv till trälens avkomma som fortsatte att byta sin arbetskraft mot trygghet och välfärd. Ibland kunde träldomskontrakt bytas mellan olika godsherrar om någon annan ansågs kunna styra över trälen på ett bättre sätt. Trälen hade nog inte så mycket att säga till om i den frågan (red. anm. uppskattningsvis mandat på 1/10 000 000) och hoppades nog mest på att avnjuta samma trygghet och sociala bistånd även hos sin nya herre.

Titlarna har kanske bytts ut under årens lopp men rollerna är desamma. Godsherrarna flyttade ut ur sina slott och samlades i Rosenbad och kommunhus medan träldomskontrakten skrevs över på nationalstaten och blev obligata för alla medborgare. Identifierar du dig inte med ordet träl? Då har demokratin fullföljt sin uppgift. 

Instuderingsuppgift: På vilket sätt skiljer sig träldomskontraktet från det så omtalade sociala kontraktet?

Kategorier
Artiklar

E Pluribus Unum

Socialt kapital och mångfald

Den som i forskarsammanhang utgör det tyngsta namnet när frågor om integration, socialt kapital, mångfald och invandring kommer på tal är Harvardprofessorn Robert Putnam. Putnam är också känd för en av de teorier om ”socialt kapital” som fortfarande används inom samhällsvetenskaplig forskning. En annan teoretiker som också skrivit om socialt kapital är Pierre Bourdieu. En känd bok som Putnam skrev i ämnet har den talande titeln ”Bowling Alone”. Socialt kapital beskrivs här som: ”…de band mellan individer, sociala nätverk och normer för ömsesidighet och pålitlighet som uppstår ur dem.” (Robert Putnam, Bowling Alone, sid 18, 2000).

En nyckel till att förstå socialt kapital är förtroende. Ju högre socialt förtroende en individ, men också en grupp, har i ett givet socialt sammanhang, desto högre kan vi förvänta oss att individens sociala kapital är. Den viktigaste normen för socialt kapital beskrivs dessutom som reciprocitet. Även om en individ inte omedelbart utför en gentjänst eller betalar för sig, innebär förtroendet för individen att denne så småningom gör detta. Socialt kapital innebär även att man kan förvänta sig av grannen att denne ”sköter sig”. Högt socialt kapital har således ett grannskap där man kan be främlingar som bor nära en själv att ”vakta ens tillhörigheter” under semestern. Det sociala kapitalet ger en indikation på vad man kan förvänta sig i relationer med andra.

Alla samhällen karaktäriseras av formella och informella nätverk. En del nätverk är horisontella och för samman människor med likvärdig makt och status. Andra nätverk är vertikala och sammanlänkar ojämlika personer i inbördes relationer för ömsesidiga vinster. Ett arbete har normalt både horisontella och vertikala relationer i denna mening. Det sociala kapitalet som en individ har på arbetsplatsen tar skada om förtroendet för individen skadas. Inom psykologisk forskning har också ”samvetsgranna” personer en social fördel i yrkeslivet då de har lätt att stärka sitt sociala kapital genom handlingar, tjänster och eftersom de följer regler och rutiner.

Mot denna bakgrund ligger frågor som rör integration, immigration och kollektiva identiteter nära frågor om socialt kapital. Och det är därför också det forskningsområde där Putnam utmärkt sig eftersom han genomfört den största longitudinella undersökningen som finns att tillgå om etnisk mångfald i ”E Pluribus Unum” och som kom ut 2006 och året därpå renderade honom det nordiska Skyttepriset i statskunskap. Undersökningen baserades på över 30 000 intervjuer i Förenta staterna samt en imponerande forskningsöversikt från flera olika forskningsfält, inte bara i statskunskap utan även inom ekonomi och arbetssociologi. Putnams personliga slutsatser av forskningen renderade initialt höjda ögonbryn då han skrev att:

The more ethnically diverse the people we live around, the less we trust them. This pattern may be distressing normatively, but it seems to be consistent with conflict theory.

(Robert Putnam, E Pluribus Unum, Journal of Scandinavian Political Studies 2007, sid 147)

Man får då komma ihåg att denna slutsats skall ses mot bakgrund av kortsiktiga och långsiktiga förluster. Robert Putnam är positiv till mångfald utifrån ett långsiktigt perspektiv, men är öppen med att det kortsiktigt finns många hinder och problem på vägen. Det är emellertid svårt att finna stöd för det långsiktiga perspektivet i Putnams egen forskning. I ”E Pluribus Unum” beskrivs nämligen återkommande att individer tillhörande olika grupper har lägre förtroende för varandra även efter flera hundra år av samexistens och trots att man vidgat normen bakom vilka som är ”amerikaner”. Det är vidare inte bara mellan olika grupper av kollektiva (självupplevda och självdefinierade, men också socialt igenkänningsbara) identiteter som det sociala kapitalet är lägre än i mer homogena samhällen, utan att även förtroendet mellan individer inom den egna gruppen sjunker i ett samhälle präglat av stor mångfald.

En av vinsterna med högt socialt kapital är att personer som har omgivningens förtroende blir mindre cyniska och utvecklar högre grad av toleranta särdrag. Högt socialt kapital gör människor: ”…klokare, friskare, tryggare, rikare och i bättre stånd att styra en rättvis och stabil demokrati.” (Robert Putnam. Bowling Alone. 2000. Sid 305.)

Analogt tycks intolerans och de tendenser som leder till att misstron ökar mellan grupper vara något som blir mer kännbart ju lägre grad av socialt kapital som råder i ett samhälle präglat av mångfald. Relevanta frågor är då hur man kan integrera individer som upplever sig själva och varandra som olika och där denna olikhet leder till lägre grad av socialt kapital i jämförelse med mer homogena samhällen? Robert Putnam ställer återkommande denna fråga i föreläsningar och talar om de långsiktiga vinsterna av fungerande pluralism, inte bara ekonomiska och intellektuella vinster, utan även kulturella vinster. Ett sätt han tänker sig att det sociala kapitalet kan öka i en mångfald är genom att skapa nya kollektiva identiteter. Han poängterar dock att det är viktigt att varje grupp tolereras i sin egen identitet och får behålla sina särdrag. Det emellertid integrationen behöver är en slags ny ”metaidentitet”, ett nytt ”vi” som inkluderar alla. Alla skall vara ”amerikaner” och ha denna metaidentitet även om de är ”irish-american”, ”afro-american”, ”korean-american” etc.

Alla skall, analogt, vara svenskar och med detta menas inte endast en juridisk tillhörighet genom medborgarskap, utan även en metakulturell tillhörighet som baseras på reciprocitet och erkännande. Man får här komma ihåg att även den svenska versionen på mångkultur och integration har en amerikansk prototyp. En relevant fråga är dock om man inte har missat skillnaderna mellan Europas gamla nationalstater och den förhållandevis unga amerikanska uppstickaren som bara har existerat några hundra år och från början var ett ”migrantsamhälle”? Hur som kommer jag inte gå in på denna fråga här utan hålla mig till Putnams forskning. Den forskning som Putnam nämner och som stärker tesen om kortsiktiga förluster är emellertid nedslående. Han skriver:

”The evidence that diversity and solidarity are negatively correlated comes from many different settings:

  • Across workgroups in the United States, as well as in Europe, internal heterogenity (in terms of age, professional background, etniciteter, tenure and other factors) is generally associated with lower group cohesion, lower satisfaction and higher turnover (Jackson et al. 1991; Cohen & Bailey 1997; Keller 2001; Webber & Donahue 2001).
  • Across countries, greater ethnic heterogenity seems to be associated with lower social trust (Newton & Delhey 2005; Anderson & Paskeviciute 2006; but see also Hooghe et al. 2006).
  • Across local areas in United States, Australia, Sweden, Canada and Britain, greater ethnic diversity is associated with lower social trust and, at least in some cases, lower investment in public gods (Poterba 1997; Alesina et al 1999; Alesina & La Ferrara 2000, 2002; Costa & Kahn 2003b…
  • Within experimental game settings such as prisoners-dilemma or ultimatum games, players who are more different from one another (regardless of whether they actually know one another) are more likely to defect (or cheat). Such results have been reported from many countries, from Uganda to the United States…” (Robert Putnam, E Pluribus Unum, Journal of Scandinavian Studies 2007).

Relevant för problemet med mångfald och den negativa korrelationen med lågt socialt kapital är enligt Putnam att göra en distinktion mellan ”bonding social capital” och ”bridging social capital”. Det förstnämnda handlar om ömsesidig erkännande av likhet. Det andra handlar om hur socialt kapital formas trots olikheter. En effekt av mångfald tycks emellertid vara att båda dessa, som redan nämns, påverkas negativt av mångfald. Åtminstone kortsiktigt enligt Putnam.

Ett dilemma för friheten?

Om vi härifrån skall applicera den libertarianska grundsynen på normer, socialt kapital och grupper hamnar vi i en rad intressanta slutledningar. Jag listar dessa nedan:

  1. Givet att socialt kapital rör förtroende, reciprocitet och ömsesidigt erkännande av normer, identiteter och metaidentiteter så tycks friheten att välja identitet, respektive grupptillhörighet höra samman med socialt kapital. Integration fungerar inte där den påtvingas eller finansieras med andras pengar. Vidare förklarar detta varför individer tenderar att segregera sig själva från sammanhang där de upplever lågt socialt kapital. Det förklarar även varför individer väljer att bosätta sig i områden med högre grad av homogenitet till den egna ingruppen.
  2. Det är svårt att se hur en metaidentitet skall kunna skapas genom stat och politik om den från början inte erkänns socialt och kulturellt i samhället? Att vara ”svensk” och tillhöra Sverige är dessutom fortfarande problematiskt för många som bor och har sin hemvist i Skåne. Tornedalningar, sverigefinnar och samer ser sig fortfarande inte heller oproblematiskt som svenskar. Givet att normer försvaras och prioriteras i politiken, bland journalister, i skolan och i andra kanaler som verkar för social integration, kan det omvänt leda till misstroende om normerna inte svarar mot erfarenheter i vardagen. Om de inkluderande normerna så att säga strider mot hur individer faktiskt beter sig och relaterar till varandra gruppvis, kan de institutioner som försvarar normerna förlora allmänhetens förtroende. Återigen tycks metaidentiteter (vi är alla amerikaner) vara något som måste växa underifrån och baseras på frihet.
  3. Vad är det som styrker att det sociala kapitalet ökar med tiden? Visar inte senaste tidens upplopp i Förenta staterna och Europa att problemen är återkommande och att rasism och främlingsfientlighet, inte bara mellan majoritetsbefolkningen och olika minoriteter, utan även mellan minoriteter, faktiskt är bestående och leder till socialt lidande, utanförskap och associerade problem? Det tycks som att det sociala kapitalet i en mångfald ofta måste forceras politiskt och då på bekostnad av integration och de värden som kommer av frivilliga och ömsesidiga band.
  4. Hur reagerar samhället inför rasism mot majoritetsbefolkningen? Grov gatubrottslighet och där ungdomar rånas, förnedras och får sig serverade rasistiska tillmälen för att de är svenskar är idag vanligt förekommande. Senast skedde en grov sådan förnedring som även innehöll inslag av sexuella övergrepp och en utdragen tortyr på Solna kyrkogård. Hur påverkar detta det sociala kapitalet i samhället och i relationen till vissa av de grupper som Sverige har tagit emot. De långsiktiga vinsterna upplevs av vissa ske med mycket höga kortsiktiga förluster. Detta påverkar förtroendet som ju är ett kärnvärde för socialt kapital och utsikterna för lyckad integration.
  5. En stor och relevant skillnad mellan Sverige och Förenta staterna är att Förenta staternas mångkultur historiskt uppstod genom att migrerande grupper själva finansierade och arbetade för sitt uppehälle. Det fanns ingen välfärdsstat att migrera till och som skapade incitament. Trots detta och att integrationen för vissa, men inte alla, grupper har gått bättre långsiktigt i Förenta staterna, förekommer stora problem. Putnam är här tydlig med att han även tagit med viarabler som inkomst och klass i sin analys. Alltså, även när dessa tas med, spelar fortfarande och efter mycket lång tid, etnicitet en stor roll för socialt kapital och således för social samvaro och integration.

Slutledningar

Som libertarian försvarar jag fri invandring i en helt annan betydelse än vad som är vanligt bland liberaler idag. Jag anser att invandring kan vara fri enbart då den äger rum frivilligt mellan dem som kommer och dem som tar emot. Det finns här flera exempel på lyckad integration i historien. Berättelser om de valloner som kom till Sverige kan jämföras med dagens samhällsdebatt om integration och utanförskap. En nyckel till att förstå framgången för vallonerna hör ihop med att de som grupp snabbt fick högt socialt kapital. Hur då? Berättelser om vallonerna visar på att de arbetade hårt och ofta hade en hög moral kopplad till arbete och social samvaro. De ville själva integreras. De hade också kulturella normer som var relativt lika de normer som präglade Sverige vid denna tid.

När man frikopplar integration från frihet, ömsesidighet och de normer som människor vill leva efter uppstår problem. De som betalar för andras integration förväntar sig ett beteende som korrelerar till insatsen. De förväntar sig inte att bli ifrågasatta eller överkörda i sina lokalsamhällen. Det är således ett stort problem och knappast fråga om en ”skuld”. Just tänkande i kollektiv skuld är något som leder till permanenta konflikter mellan grupper.

Från ett libertarianskt perspektiv finns det inget egenvärde i vare sig ett homogent eller ett heterogent samhälle som baseras på tvång. Det etniskt homogena Nordkorea eller det forna Östtyskland är lika lite förebilder som en påtvingad och etatistisk mångkultur där människor forceras till nya metaidentiteter. Mångfald är positivt och berikande i den mån den är förenlig med frihet som tycks vara det sociala kapitalets förutsättning. För hur kan förtroende växa genom tvång?

Förtroende mellan etniska grupper kan enbart växa på frivillig väg. Sverige har dessvärre och under flera decennier valt en väg där allt annat tycks ha prioriterats än socialt tillit. Nyamko Sabunis tal om en integrationsskuld är dessutom ställd till fel grupp. Det är inte svenskarna som har en skuld, utan stora enklaver som själva har valt att inte integreras. Det är inte svenskarna eller andra drabbade minoriteter som tvingat fram klankulturer och klanbaserade maffiauppgörelser.

Det sociala kapitalet växer inte genom tänkande i arvsskuld, rasism och konflikter. Det är tvärtom genom att man erkänner behovet av mångfald på individuell nivå, exempelvis i arbetet, som det överbryggande sociala kapitalet kan växa. Detta sker, återigen, i frihet och mellan grupper som vill integreras med varandra. Det sker också genom erkännande av normer som måste utvecklas frivilligt och lokalt och inte komma ”ovanifrån” genom politiska och ekonomiska tvångsmedel.

Under de senaste två decennierna har Sverige valt att genomföra i stora drag Miljöpartiets migrationspolitiska linje i både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. En konsekvens av detta är att 2 400 000 människor har kommit till Sverige och där en mycket stor grupp lever i utanförskap och i beroende till välfärdssamhället. Förutsättningarna för integration och socialt kapital kunde med andra ord vara bättre. Även på lång sikt tycks Sverige ha valt en mycket svår väg som till sist också drabbar individer oberoende av identitet och bakgrund. Tre omedelbara konsekvenser av nuvarande tillstånd är emellertid att:

  1. Det nya socialistiska partiet Sverigedemokraterna har fått fler röster.
  2. Islamismen och den naiva uppgörelsen mellan S och Muslimska Brödraskapet har orsakat att en radikal form av islamism växt i styrka och inflytande.
  3. Det klan- och gängbaserade våldet har ökat.

Man skulle kunna önska ansvariga politiker lycka till, men detta verkar faktiskt inte bekomma dem. Allra minst nuvarande regering.

Kategorier
Artiklar

Konservatism och frihet kräver radikala nedskärningar

Detta är ett tal som hölls för Conservative Future den 16 februari 2009 av Sean Gabb, direktör för Libertarian Alliance. Han förklarar vad som behöver göras om man vill använda demokratiska medel för att återställa friheten.

”Man måste betrakta etablissemanget som lede fi och man måste krossa det.”

Jag vill börja med att berömma ert mod att låta mig tala till er här ikväll. Jag är direktör för en organisation som under 1980-talet jobbade hårt på att försöka ta över Conservative Partys ungdomsrörelse. Libertarian Alliance var hemvist och stöd åt Marc-Henri Glendenning, David Hoile och Douglas Smith, med flera, när det såg ut som att libertarianerna skulle kunna göra med Conservative Party vad trotskisterna nästan gjorde med Labour Party. Tyvärr misslyckades våra ansträngningar. Sedan dess har Conservative Party blivit mer vaksamma mot folk som oss. Det har också, måste jag säga, gjort sig själv allt mindre intressant för ett övertagande.

Jag sa visserligen att jag skulle komma hit och vara oförskämd mot er. Men det skulle vara otacksamt mot er gästfrihet. Eftersom era partiledare konsekvent ignorerat mina råd de senaste tolv åren – och följaktligen varit utan regeringsmakt hela den tiden – finns det ingen anledning att gräma sig över vad som skulle kunna varit. Nu är vi där vi är och jag tror att det vore nyttigt om jag kortfattat sammanfattar mina råd till en framtida konservativ regering.

Detta är inte råd till en regering som kan bildas inom det närmaste året eller så av David Cameron. Jag kan ha fel. Det är möjligt att herr Cameron är en mycket listigare och mer machiavellisk man än jag någonsin föreställt mig, och att han planerar att göra radikala förändringar när han väl har makten. Men jag tror inte han är det. Jag tror att det lilla han lovat att göra också är det absolut mesta han kommer att göra. I vilket fall gör han inget för att skaffa sig det mandat som krävs för att legitimera radikala förändringar. Därför är dessa råd ämnade till en framtida regering av konservativa, snarare än en tänkbar Conservative-regering.

Mitt första råd är att förstå fiendens natur. Om ni får bilda regering kommer ni minst vara i samma läge som Ramsay MacDonald när han bildade den första Labour-regeringen på 1920-talet. Han ställdes inför ett Etablissemang som var i stort sett konservativt. Förvaltningen, medierna, universiteten, storföretagen – alla var fientligt inställda till vad man trodde att han ville göra. De första Labour-regeringarna hade regeringen men inte makten eftersom de inte accepterades av människorna med vilkas hjälp de var tvungna att styra landet. I något mindre omfattning ställdes Clement Attlee och Harold Wilson inför samma begränsningar. En framtida Conservative-regering kommer finna ungefär samma sak.

Under de senaste generationerna har ett nytt Etablissemang eller härskarklass växt fram i detta land. Den utgörs av en lös koalition av politiker, byråkrater, lärarkår, mediafolk och tillhörande näringslivsintressen. Detta är människor som får sin inkomst och status från en uppsvälld aktivistisk stat. De har förvandlat detta land till en mjukt totalitär polisstat. De är inte alltid vänligt sinnade mot en Labour-regering. Men deras naturliga hemvist är Labour Party. De kan tolerera en Conservative-regering – men enbart så länge den arbetar inom det system som berövar vanligt folk deras välstånd och deras frihet. De kommer aldrig gå med på vad som borde vara Conservatives strategi för att åstadkomma en irreversibel maktöverföring från Staten tillbaka till vanligt folk.

En Cameron-regering verkar, som jag sa, villig att försöka samexistera med Etablissemanget. Thatchers regering försökte bekämpa och nedgöra en tidigare och mindre självsäker version av Etablissemanget – men enbart på de fronter där dess policies var mest motarbetade. De vann många slag men vi kan nu se att de förlorade kriget. Till exempel kommer jag väl ihåg striden över avskaffandet Greater London Council (GLC). Det såg vid tiden ut som en stor framgång. Men jag känner inte till någon byråkrat som blev av med jobbet vid GLC som inte omedelbart återanställdes av någon av Londons stadsdelsnämnder eller någon annan statlig myndighet. Och vi vet att Ken Livingstone till slut återinsattes vid makten i London.

Om ni vill vinna slaget om detta land behöver ni hörsamma marxisternas råd. Detta är människor vars mål var onda, vissa rentav omöjliga. Men de var experter på att låta målen helga medlen. De visste mer än vi någonsin förstod om att gripa och behålla makten. Därför säger jag er följande. Om ni någonsin kommer till makten, och om ni vill åstadkomma den irreversibla maktöverföringen till vanligt folk, ska ni ta till er vad Marx sa 1871 efter misslyckandet med Pariskommunen: ”den franska revolutionens nästa försök kommer inte längre, till skillnad från tidigare, vara att överföra den byråkrat-militära maskinen från en hand till en annan utan att krossa den, och detta är en förutsättning för varje riktig folkrevolution…”

Det här betyder att man inte ska försöka arbeta med Etablissemanget. Man ska inte inte försöka jamsa med. Man ska inte försöka strida mot det på smala fronter. Man måste betrakta det som lede fi och man måste krossa det.

Första dagen av er regering ska ni stänga ner BBC. Ni ska ta det ur etern. Ni ska ogiltigförklara dess immaterialrättigheter. Ni ska slänga ut dess personal på gatan. Ni ska inte försöka privatisera BBC. Detta skulle bara flytta fiendens röst från den offentliga till den privata sektorn, där den vore ännu mer effektiv som opposition. Ni måste stänga ner det – och det omedelbart. Ni måste göra detsamma med mycket av förvaltningen. Utrikesdepartementet, en stor del av inrikesdepartementet, myndigheten för rasjämlikhet, allt som har att göra med hälsa och säkerhet och planering och skydd av barn – jag menar en stor del av den offentliga sektorn – dessa ska stängas ner. Om ni inte stängt ner hälften av Staten efter första månaden vid makten håller ni på att misslyckas. Om ni har stängt ner halva Staten har ni tagit ett steg i rätt riktning och är redo för ytterligare nedskärningar.

Låt mig betona att syftet med dessa nedskärningar inte är att spara pengar för skattebetalarna eller lyfta en jättelik byråkratisk börda från deras ryggar – fast de skulle göra även det. Syftet är att förgöra Etablissemanget innan det kan förgöra er. Ni måste riva upp maktens nätverk och de personliga förbindelser som gör dessa människor till effektiva motståndare mot radikal förändring. Om ni gör detta kommer ni inte möta mer protester än om ni gick fram långsamt och halvhjärtat. Återigen, jag minns kampanjen mot Thatchers ”nedskärningar”. Det var inga nerskärningar, förutom i tillväxttakten i statliga utgifter. Man skulle inte kunnat tro det, att döma av den störtflod av protester som vällde in från Etablissemanget och dess underhuggare. Och därför är mitt råd att göra riktiga nedskärningar – och vara beredda att bussa polisen på alla som vågar ställa till med uppror mot er.

Jag kan inte se att ni skulle få några problem med valmanskåren med detta angreppssätt. De flesta Conservative-röstare skulle välkomna skattesänkningar och en återgång till frihet. Och de som blivit av med jobben röstar ändå inte Conservative, varken nu eller någonsin i framtiden.

Jag råder er dock att lämna stora delar av välfärdsstaten i fred. Det är beklagligt men de flesta i detta land gillar idén med avgiftsfri sjukvård, gratis utbildning, pensioner och arbetslöshetsförsäkring. Dessa måste försvinna i långa loppet. Men de måste kortsiktigt behållas för att behålla väljarnas stöd. Deras kostnader och praktiska genomförande bör granskas. Men att skära i välfärdstransfereringarna skulle inte vara politiskt klokt under revolutionens tidiga dagar.

Jag har redan talat längre än jag avsåg. Men det är värt att göra ytterligare poäng. Vi måste se över våra konstitutionella arrangemang. Den brittiska konstitutionen har alltid varit som en bal på slottet för det fina folket dit vanligt folk egentligen inte var välkomna men som ändå fungerade för att skydda vanligt folks liv, frihet och egendom. Vissa delar av denna bal dansar vidare men fyller inte längre sina gamla ändamål. De är ett fikonlöv för en allt dunklare administrativ despoti. Jag var ända tills alldeles nyligen övertygad monarkist. Jag måste nu medge att drottningen har tillbringat det senaste halva seklet med att bryta sin kröningsed vid varje möjligt tillfälle. De enda dokument hon någonsin tycks ha varit ovillig att skriva under är egna checkar. Konservativa måste komma ihåg att vår tradition sträcker sig inte enbart genom Edmund Burke till kavaljererna, men också genom Tom Paine till Oliver Cromwell. Vi lever i en tid då det är nödvändigt att vara radikal för att vara konservativ.

Vill ni ha en Conservative regering som kommer att lyckas? Eller vill ni om 20 år titta på ännu fler dokumentärserier där dagens Conservative-ledare – äldre och säckigare – diskuterar hur det gick fel och hur de blev undanträngda av ännu en Labour-återkomst?

Men nu har jag talat länge nog och jag är säker på att ni har mycket att genmäla. Jag tackar er därför återigen för er generositet i att bjuda in mig och er hövlighet att lyssna på mig.

[En kombination av tystnad och sporadiska applåder]

Källa: https://www.seangabb.co.uk/flc181-text-of-a-speech-given-to-conservative-future-sean-gabb-16th-february-2009

PS. Följ gärna länken till källan för att läsa publikens frågor och Gabbs svar. Underhållning utlovas.

Kategorier
Blogg Mises Ljud

Vetenskap – sanning eller alkemi? Gustaf Söderlind (Freedomfest 2018)

Synen på vetenskap har förändrats över tid. Förr var vetenskapen ett verktyg för fritt sökande människor att finna en objektiv sanning och förändra vedertagna uppfattningar. Men vetenskapen har alltid varit kontroversiell. Idag vill många göra subjektiva tolkningar, ibland för att ge trovärdighet åt politiska uppfattningar.

Gustaf Söderlind är professor I numerisk matematik vid Lunds Universitet sedan 1990. Har bland annat varit ledamot av Teknikvetenskapliga Forskningsrådet 1995-2000, och styrelseordförande i Norges Forskningsråd 2014-2017.

Presentation: Gustaf-Söderlind.pdf

Se föreläsningen här:

Kategorier
Blogg

Misesinstitutet gästar ny podcast

Misesinstitutets fellow Ola Nevander medverkar i podden ”Jobba jobba jobba” av Elin Sobczak, i ett samtal om allt mellan himmel och jord och lite till.

Avhandlas bland annat i avsnittet: handel, libertarianism, pensionssystem och centralbanker.

Kategorier
Blogg

Liberty Toastmasters gästar Bubb.la Premiums medlemsträff

På torsdag kväll, den 4 januari, är det träff i Stockholm för Bubb.la Premium-medlemmar. Denna gång är Liberty Stockholm Toastmasters inbjudna och besökarna kommer att få sig till livs ett litet smakprov i form av ett tal. I detta fall är det undertecknad som skall hålla tal för att lösa projekt nummer tre i den första Toastmasters-manualen. Projektet heter ”Get to the point” och är avsett att öva just det, att komma till saken och att åhörarna efter talet skall veta exakt var det var som var poängen. Talaren skall även försöka nå ut med uppriktighet och övertygelse. Jag hoppas kunna lösa uppgiften väl, och de som är med på torsdag kommer kunna bedöma hur jag lyckades.

Liberty Stockholm Toastmasters är talarklubben där frihetens förespråkare och företrädare över sig att framföra fredens och samarbetets budskap.

Liberty Stockholm Toastmasters ordförande, Anders Larm. Han skall inte hålla tal på torsdag.

Varannan måndag träffas vi i Studiefrämjandets lokaler vid Odenplan och slipar på psykologin, stilistiken, kroppspråket, retoriken, stilfigurerna, rekvisitan, och mycket mer enligt den beprövade Toastmastersmetodiken som kortfattat går ut på att vi tränar inför varandra och och hjälps åt med återkoppling och uppmuntran.

Stämningen på våra möten är mycket vänlig och trygg och vi har alltid väldigt roligt. Klubben är till för alla som vill utveckla sina färdigheter som talare. Vare sig du är nybörjare, eller totalt skräckslagen inför scenen, eller en mycket driven talare som älskar scenen, kommer du kunna utveckla din talarförmåga genom att gå med i vår klubb.

Liberty Toastmasters är liksom Bubb.la Premium även ett socialt andningshål för frihetligt sinnade. Efter våra möten brukar vi vara några stycken som går ut tillsammans och äter en bit mat och skrattar åt staten. Att få umgås med normala människor varannan vecka är i alla fall för mig anledning nog att vara med i klubben.

Du kan läsa mer om torsdagens Bubblaträff, och anmäla dig, här (BBS för Bubb.la Premium-medlemmar, om du inte är medlem bör du åtgärda det bums). Kan du inte komma är loppet alls inte kört för att få ett smakprov på Liberty Toastmasters. Vi välkomnar alltid gäster till våra möten. Kom gärna och prova på! Bästa sättet att kontakta oss och hålla koll på när och var det är möten är att gilla oss på Facebook. Utöver det kommer vi göra ett återbesök på Stockholm Freedomfest 2018.

Angående mitt tal är det nog den radikalaste pamflett jag skrivit; om man använder ordet radikal enligt dess ursprungliga betydelse: av latinets radix, rot. Om vi skall kunna laga det som är trasigt i världen idag behöver vi bryta loss roten till den politiska ordning som råder. En del av marken den förgrenar sig ut till är vid närmare betraktelse förvånansvärt porös. I talet skall jag försöka peka ut ett av dessa fästen, så att vi tillsammans kan börja hugga mot den delen av roten.

Talet heter Utan fredsmaxim, ingen dans och kommer även att publiceras såväl här på sajten som på Mises Ljud.

Kategorier
Artiklar Mises Ljud Skatt

Därför är skatt stöld, inte en fråga om tillit

Det svenska folket har degenererat sedan Nils Dackes tid. Från att ha vetat exakt vad skatt är – vad det är kungens fogdar gör när de samlar in den del av människornas arbete som staten anser sig äga – har skatteboskapet övergått till att försöka intala sig självt att det älskar att bli beskattat. Statens hovpoeter av idag behöver inte arbeta alls lika hårt som deras kollegor av svunna dagar behövde, även om kunskapen om att skatt är, alltid har varit, och förblir, stöld är svår, till och med för staten, att helt radera ut. Än finns det bland oss de som inte försöker inbilla sig att det är något annat. Än finns det bland oss de som försöker påminna andra om att:

”skatt fråntar människor något som är deras.”

För det mesta får vi motståndare till skatt skrika oss hesa på våra egna, i sammanhanget små, plattformar. Lena Anderssons satir på ledarplats i Dagens Nyheter, om när lön blir stöld från staten är ett underbart och fantastiskt undantag.

De vars uppdrag det är att uppmuntra folket att fortsätta anstränga sig för att internalisera statens version av vad beskattning är har inga som helst problem att få utrymme på de bredare plattformarna. Det finns hela mediehus vars enda funktion är just detta. Och SVT och SR behöver inte dra hela lasset själva. Alla huvudfårans stora plattformar gör sig villigt tillgängliga. Det tycks inte ens finnas någon verkshöjdströskel för berättelser som går i linje med vad staten vill trumma ut.

För några veckor sedan fick till exempel historieprofessor Lars Trägårdh stort utrymme på Expressens kultursidor att blanda bort korten kring vad skatt är. Han tar i stort sett hela nyspråksordboken i bruk för att ”bevisa” att skatt inte är stöld utan handlar om tillit. Till och med låtsaskompis Mållgan får vara med, under den orwelliska beteckningen samhällskontraktet. Trägårdh påstår sig vara en vän av tillit, men menar då inte tillit människor emellan, något han uppenbart ser som dåligt. Tillit betyder i hans ordlista att människor underkastar sig staten. När folk i stället synar härskarklassens myter blåser han i Hesa Fredrik och målar med tjocka mörka färger upp skräckscenarier kompletta med grindsamhällen och misär.

Om skatt verkligen var ett uttryck för tillit, skulle människor då behöva tvingas att betala den? Staten är inte samhället, utan den utväxt på samhället som upprätthålls med våldsmonopolet. Människor behöver inte hotas och tvingas till att lita på varandra, eller till att samarbeta och erbjuda varandra hjälp. Skatt är stöld eftersom den tas ifrån oss oavsett om vi vill det eller ej.

En frivillig transaktion karaktäriseras av att det finns en överenskommelse. Anders vill ha något Beata har och erbjuder henne något i utbyte. Om Beata värderar det hon har lägre än det Anders erbjuder, sker utbytet. Både Anders och Beata tjänar på denna transaktion.

Stöld känns igen på att en överenskommelse saknas. Anders tar det Beata har, oavsett vad Beata vill. Anders är vinnare och Beata är förlorare. Om Anders sedan levererar något till Beata som Beata kanske eller kanske inte vill ha ändrar det inte på handlingens karaktär.

Trägårdh är mycket medveten om att definitionen av frivillig transaktion kräver en överenskommelse. Det är därför han tar till den gamla käpphästen ”samhällskontraktet”. Det kontraktet finns inte. Inte ens i den version där skattebetalaren får vårdköer och indoktrinering av sina barn i utbyte mot att bli bestulen. Ett kontrakt är en överenskommelse mellan villiga parter. Att tvinga någon att betala vare sig han tycker om det eller ej uppfyller inte definitionen.

Paradisläckan väckte precis den indignation mot att företagare undanhåller skatt från svenska staten som journalisterna i den statliga televisionen önskade. Representanter för det näringsliv som bygger upp välståndet i samhället hängs ut som vore de skurkar. Men även något annat väcktes; en effekt Uppdrag granskning-redaktionen antagligen inte räknat med: Uråldriga uppfattningar om skattemoral ligger fortfarande och slumrar i folksjälen. Tänk om det är vi människor som äger det vi arbetar ihop, inte staten?

Under hashtaggen #vadfanfårjag påminde folk varandra om att ett land som tävlar om topplacering för skattetryck i världen inte nödvändigtvis levererar social trygghet och välfärd på elitnivå. Även hashtaggen #backaleif tog fart, som ett tack för att Leif Östling artikulerat den fråga som alla som bryr sig om ett välmående Sverige bör ställa sig: Vad man egentligen bidrar till, villigt eller ej, när staten stjäl det allra mesta av det man arbetar ihop.

Uppdrag granskning råkade, i sina försök att säkra betalningsviljan för maktens bevarande, även att tända en eld som istället riskerar att undergräva människors blinda tro på skatt som något fint och häftigt att betala. Påpekandet att skatt är stöld väcker i hettan från denna brand, i stället för den vanliga ilskan och huvudskakningarna, nyfikna frågor från folk som vill veta mer om det resonemanget. Bra då för staten att det finns fler som kan rycka in och sjunga dess lov.

Men hovpoet Lars Trägårdhs försök att kratsa kastanjerna ur elden är betecknande slarvigt och illa underbyggt. Han påstår, till exempel, helt utan att belägga det (varför skulle han behöva det?), att ”individens frihet är större i ett samhälle med starkare stat”. I vilken ordbok återfinns den definition av frihet som skulle göra det påståendet sant? Individens frihet definieras annars som frihet från att utsättas för våld, hot och tvång. Alla råkar vara funktioner som statens makt vilar på.

Fler påståenden som symptomatiskt saknar stödjande resonemang är: att skattesystemet ”skapat gynnsamma förutsättningar för såväl näringslivet som för medborgarna”, att USA är ett splittrat land på grund av att tilliten till den stora staten minskat, att ”ojämlikhet, polarisering och segregering” växer när människor synar samhällskontraktets existens, samt att ”alla – även de rika – har mycket att förlora” om inte en världsomspännande stat tillåts ta över.

Dessa utsagor är dessutom mycket tveksamma till sin sanningshalt. Världen över har välståndet ökat som mest när staternas inflytande varit som minst. Det borde en professor i historia känna till. Men det passar inte in i Trägårdhs världsbild, där ordet ”privat”, som egentligen bara betyder att människor gör något för varandra utan tvång inblandat, skall fulas ned och människor förmås att sträcka sig efter statens hand när de behöver något.

Statens dåliga inflytande på samhället avslöjas av att metoden för att skaffa sådant som man själv tycker är bra är att via ombud använda hot och våld för att tvinga andra att betala för det.

Ett friskt samhälle känns igen på att den som vill att något skall finnas själv arbetar för det, och övertygar andra, via dialog och väl valda argument, att vara med.

—

Tillgänglig på Mises Ljud. Som du väl prenumererar på i din podcastspelare?

Kategorier
Artiklar Mises Ljud

Formulera, förpacka, förkunna – så vinner vi myternas krig

Alla som argumenterar mot staten kommer att stånga pannan blodig mot dess mur av myter. Det hjälper inte hur försiktigt vi lägger fram vår kritik. De vuxna bland undersåtarna är hyperkänsliga och alltid beredda att beskydda staten. Det som skänker staten ett sådant mangrant och ilsket glödande försvar är att den är skicklig på att forma berättelsen om sig själv. Staten behöver sällan använda sitt våldsmonopol. Mytbildning är dess superkraft. Myter håller undersåtarna i schack effektivare än vapen någonsin skulle kunna göra.

Uppdraget att göra staten irrelevant kräver av oss att vi presenterar konkurrenskraftiga alternativ till dess myter, att vi behärskar berättarkonsten. Vi behöver bli virtuoser i att formulera, förpacka, förädla och förkunna vår berättelse.

För att förstå hur viktig berättarkonsten är kan man läsa Sapiens, av Yuval Noah Harari. Det är nämligen just förmågan att berätta som gjort att människan idag behärskar den här planeten. Harari lär oss att för 100 000 år sedan fanns det minst sex människoarter. Den småväxta Homo Florensis höll till i Indonesien. Man hittade Homo Neanderthalis i mellanöstern och Europa. I Asien var människan representerad av Homo Erectus. Ville man träffa representanter för vår art, Homo Sapiens, behövde man ta sig till Afrika.

Idag finns Sapiens över hela världen och alla andra arter av släktet Homo är borta. Detta trots att även de gick upprätt, även de kunde föra samman fingerspetsarna med sina tummar, även de kunde tillverka redskap. De kontrollerade till och med elden. Men allt detta var inte nog för att att ta herreväldet över jorden.

Avgörandet kan istället, enligt Harari, härledas till för 70 000 år sedan. Till den kognitiva revolutionen. Då gjorde en förändring i vårt språk att Sapiens började kunna föreställa sig sådant som inte finns. Till exempel morgondagen, änglar och ett liv efter detta. De andra människoarternas kommunikation toppresterade med saker som ”akta, lejon i antågande” eller ”häng med, jag såg just en stor buffelhjord”. Det är viktiga saker att kunna förmedla, men inte tillräckligt för att skapa det sociala klister som krävs för att hålla samman grupper större än 50 individer. Och det räcker absolut inte för att forma allianser mellan stora samhällen. Med språkets förmåga att abstrahera kan Sapiens berätta om nationen, om gud, mänskliga rättigheter och mycket annat som gjort det möjligt för oss att göra gemensam sak med miljontals andra, utan att ens ha mött dem.

Människan är alltså som art mottaglig för pretentiösa berättelser. En egenskap som staten skickligt utnyttjar för att så rädsla och skörda lojalitet. Murray Rothbard pekar i Statens anatomi ut de viktigaste verktygen för statens bevarande. Han nämner bland annat myten om att utan staten existerar bara kaos. Samt även myten att:

Statens härskare är stora och visa män. De “styr med gudomlig rätt”. De är “de ädla” bland män. De är “experterna”. De är mycket större och visare än de goda, men enkla undersåtarna.

Vad är staten ens? Består den inte enbart av myt? Larken Rose tycks vara av den åsikten. Han menar att staten står och faller med en specifik myt. Han kallar den den farligaste vidskepelsen av dem alla: Tron att en grupp människor kan ha rätt att skada andra människor.

Rothbard och Rose visar att ingredienserna i statens berättelser är så skramlande tomma och så urbota dumma att ingen vuxen skulle gå på dem. De behöver planteras in tidigt, och staten riktar därför mycket medvetet in sig på barnens sinnen, vilket gör den urstark. Den ser stundtals oövervinnelig ut. Jag misstänker att staten kommer att plåga mänskligheten för all dess framtid. Det är kanske lika bra att vi ger upp och går hem?

Nej, självklart inte! Vi kan besegra staten; inuti oss själva. De flesta som hör denna uppmaning har redan gjort det. Statens myter biter inte längre på oss. Det är när vi blir tillräckligt många som vunnit denna inre strid, som vi är starka nog att hävda vårt utträde. Vår kärlek till friheten kräver därför att vi blir skickligare på att hjälpa andra att våga släppa sargen. Vårt viktigaste verktyg för det är förmågan att forma vår berättelse, att väva våra myter.

Innan någon av oss helt släppte taget om statens, med lögner indränkta, snuttefilt behövde vi ersätta dess myter med vår nya gemenskaps berättelser. Det är för att myten är ett kraftfullt verktyg för att bygga tillit. Jag tror, att utan tillit går vi under. Vi kollapsar känslomässigt. Så när vi inte längre litar på staten behöver vi lita på något annat.

Vi behöver lita på oss själva och på våra medmänniskor. När vi väljer våra berättelser, bör vi därför väga in hur väl de bygger tillit. Jag har några förslag som baserar sig på att vi har en rik tillgång i vår uppslutning bakom äganderätten. Den utgör ett ramverk av tillit som minimerar konflikt och skapar förutsättningar för spontan ordning. Den förankrar också icke-aggressionsprincipen. Där har vi ett utmärkt startpaket av myter: äganderätten, den spontana ordningen och icke-aggressionsprincipen.

Nästa steg är att börja utnyttja våra berättelser bättre: Måla ut dem till gripande sagor. Väv in dem i era samtal. Försitt aldrig chansen att påminna om dem. Om våra barn skall ha en chans att uppleva frihet måste vi gå segrande ur den här striden. Det här är myternas krig. Må den med bäst berättelse vinna!

—

—

Författarens kommentar: Jag gick med i Liberty Toastmasters i augusti i år. Jag stormtrivs! Ovanstående var min andra talaruppgift. Det blir lätt små manifest när jag skriver tal. ?

Kategorier
Blogg Radio Mises

100: Michelle, Maggan, Gudrun, Göbbels

Varför är så många usla idéer så populära? Och varför är frihetliga idéer så impopulära? Det kan ha att göra med vilken finess de prånglas ut. Anders Larm, Niklas Nordling och Peter Strömberg från Liberty Toastmasters tar med retorikens verktygslåda till studion och visar upp de viktigaste instrumenten. Det visar sig att frihetens vänner har mycket att lära av frihetens fiender. Vi får också se ett ”Table Topic” tillredas och serveras i realtid.

Kategorier
Blogg

Kort introduktion: Blockkedjan och Bitcoin

Vi har tagit oss tiden att förklara i lekmannamässiga ordalag vad blockkedjeteknik innebär – och exemplifierar det med Bitcoin.

Dessutom kostar vi på oss lite anti-statlig propaganda.

https://www.youtube.com/watch?v=2UYN1S85Cuk