Finansmarknader i populärkultur: ‘Margin Call’

Populärkultur-analys på ingång. Ve och fasa, du fagre Mises-läsare; du är nu varnad. Det finns många ikoniska filmer och serier om finansmarknader: Wolf of Wall Street, The Big Short¸Gordon Gekkos Wall Streets-filmer, Other People’s Money och Showtime’s Billions (som jag lyckades klämma under ledigheterna, men den analysen får ni vänta på tills efter nästa säsong). Idag Läs mer om Finansmarknader i populärkultur: ‘Margin Call’[…]

Tecken på depression

Är finanskrisen över? Man kan lätt få för sig att så är fallet om man följer kommentarer av så kallade experter i media och kommentatorer som Paul Krugman. Men det är knappast fallet. Och om manföljer nyhetsrapporteringen med ekonomiska glasögon blir det ganska klart att krisen inte är över samt att politikerna (och keynesianerna)  är nära att Läs mer om Tecken på depression[…]

Cervenka om den långa krisen

Andreas Cervenka skriver på SvD Näringsliv (numera ”Nliv”) om varför krisen ser ut att bli så långdragen: ”Världen är satt i pant”. Dessvärre är det en journalistisk artikel utan särdeles mycket substans. Det är mest snack om swappar och hur finansmarknaden fungerat som en pantbank, vilket tydligen ska ha både skapat krisen och förhindrar en Läs mer om Cervenka om den långa krisen[…]

Om “kvantitativa lättnader”: inga skulder varar i evighet

Inledning Det verkar som att Ben Bernanke har uppmärksammat Göran Greiders krav på en våg av inflation. Som de flesta redan känner till har Fed nyligen aviserat en tredje omgång av “kvantitativa lättnader” (ofta med den kortare benämningen “QE3”). “Kvantitativa lättnader” är som bekant är ett teknokratiskt kodord för injektioner av nya betalningsmedel i ekonomin. Läs mer om Om “kvantitativa lättnader”: inga skulder varar i evighet[…]

Dags för ekonomiskt styckmord?

Vi har tidigare här på mises.se uppmärksammat ekonomiska analytiker (och journalister) och deras minst sagt snurriga resonemang. Man skulle givetvis kunna skriva om detta dagligen, men det blir lätt tråkigt i längden. Dock är det viktigt att påtala fel när sådana upphöjs till ”lösningar” – och inte minst visa vari felen ligger.

I SvD idag kan vi läsa något som från politiskt håll viskats en tid, men denna gång från analytiker. Det handlar givetvis om bankerna som – inte helt oförtjänt – hängs ut som skapare av både krisen och allt ont som hänt både före och efter densamma. Inte minst som många av bankerna idag går väldigt bra (i alla fall i antalet kronor/dollar räknat) så ser många dem som korrupta. Hur skulle de annars tjäna pengar? Så lösningen: stycka upp dem!

Om man är relativt kunnig vad gäller ekonomi framstår lösningen som minst lika dum som problemet. Anledningen till att bankerna stod i centrum av krisen är ju att krisen skapas genom kreditexpansion – och hur sker detta om inte genom bankerna? Och anledningen till att bankerna idag ser ut att gå väldigt bra är ju helt enkelt at man framför allt anammat en keynesiansk ”lösning” på problemet: ännu mer bluffvaluta och krediter på marknaden. Och vilka är det som ger ut dessa krediter? Bankerna. […]

Greklands kris snart över

Media rapporterar om att den senaste tidens demonstrationer urartat och blivit våldsamma. Även om de allra flesta föraktar såväl våldet som förstörelserna, så är sedan gårdagen Aten en sargad stad. Förödelsen är stor. Mängder av byggnader står i brand. Samtidigt är världens blickar riktade mot Grekland och det sparpaket som röstades igenom igår av landets Läs mer om Greklands kris snart över[…]

Paul Krugman attackerar Ron Paul och österrikisk ekonomi

Paul Krugman gör det igen. Den här gången attackerar han Ron Paul och dennes österrikiska ekonomi (antagligen ett gott tecken). Han påstår att Ron endast är konsekvent när han ignorerar verkligheten. Men faktum är att denna verklighet endast demonstrerar hur rätt Ron Paul har.

Krugmans första attack är mot idén att papperspengar är roten till allt ont i ekonomisk politik. Vi kan be romarna, fransmännen, britterna, tyskarna, sydamerikanerna och egentligen vilka andra folk som helst att se till sin historia om just detta och sedan återkomma till oss om vad de lärt sig. Den store ekonomen Joseph Schumpeter skrev att även om man inte tror på guldmyntfotens fördelar, och även om man tror på ”big government”, så skulle man fortfarande vilja ha guldmyntfot för att kunna skydda sig mot den ekonomiska röra som vi har idag.

Krugmans nästa attack – hans bevis mot österrikisk ekonomi – bygger på att penningmängden formligen exploderat (ökat) men att konsumentprisindex bara ökat marginellt. Det är den här sortens ”bevis” som man förväntar sig endast av ens frisör och en nobelpristagare tillika mainstream-makroekonom.

[…]

In Times of Crisis…

Den demokratiske karriärpolitikern och högst inflytelserika Rahm Emanuel uttalade att man inte ska låta en kris gå en ur händerna. Tvärtom är en kris en oerhörd möjlighet att få igenom politiska program som man annars inte skulle få stöd för. För Rahm Emanuel är detta något positivt, men för oss vanliga dödliga är det ett uttalande som bör framkalla mardrömmar och göra vuxna karlar till sängvätare. För finns det något mer skrämmande än politiska maktfigurer som ”utnyttjar” kristillstånd för diverse påhitt som det inte ens finns politiskt stöd för annars…?

Och vi ser om och om igen att politiker i praktiken agerar på precis det sätt som Emanuel beskriver, samt att de driver igenom diverse hemskheter när de tror att alla är upptagna av annat. Därav att presidenten i filmen Wag the Dog skapar ett fiktivt krig för att undkomma uppmärksamhet. Och av samma anledning tas terrorismhotet som ursäkt för att helt urvattna medborgares rättigheter och skapa det vi till fullo har nu: en övervaknings- och polisstat. Av precis samma anledning förekommer det ständiga talet om ”hotet” från Iran, vilket riktar allas blickar mot ett i stora drag påhittat hot snarare än statens kris (både ekonomiskt/finansiellt, demokratiskt – och de ständiga krigen).

Det finns mer än dessa enskilda (om än systematiskt förekommande) händelser som tyder på att vi lever i en politikens tidsålder, där den politiska överklassen parasiterar på oss andra. Kommer det som en överraskning att Washington DC numera är den klart rikaste regionen i USA (i invånares inkomst och förmögenhet)? Faktum är att Washington DC är en av världens rikaste regioner. […]

Hur staten löser problem

Man upphör aldrig att förvånas över hur naiva och barnsligt godtrogna människor är vad gäller staten. Standardreaktionen hos många är att staten inte ljuger, vilket förstås är en farlig inställning. Men även när det uppdagas att staten sopar sanningen under mattan, ljuger oss rakt i ansiktet, eller hittar på direkta hemskheter som skulle kunna drabba Läs mer om Hur staten löser problem[…]

Det ekonomiska oraklet

När Ludwig von Mises varnade för en finanskris på 1920-talet nonchalerades han av ekonomer världen över. Tvärtemot vårt eget bästa fortsätter vi än idag att ignorera denne insuktsfulle österrikare. Mises idéer om hur konjunkturcykler fungerar beskrevs i hans lunta från 1912, ”Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel” (”Teorier om pengar och krediter”). Föga förvånande var Läs mer om Det ekonomiska oraklet[…]

Renässans för Keynes… eller ännu värre?

Man kan lätt få uppfattningen att vi är mitt i en Keynesiansk renässans. Inte minst den politiske propagandisten (och före detta nationalekonomen) Paul Krugman håller Keynes fana högt – och likaså gör Brad DeLong och andra högst verbala akademiska storheter. Att rapporterna om Keynes död var rejält överdrivna, för att parafrasera Mark Twain, har nog Läs mer om Renässans för Keynes… eller ännu värre?[…]

Det eviga minuset

Diskrepansen mellan den politiska viljan och den aritmetiska verkligheten är en utmärkt illustration av den mentalitet som ligger till grund för den skenande statsskulden. Enligt konsensusen mellan politiker, byråkrater och hovekonomer behöver man inte skära ner så mycket att man faktiskt lyckas minska skuldsättningen, det enda man behöver göra är att minska takten med vilken skuldsättningen ökar.