Om vänstern och nationalekonomi

Idag skriver undertecknad i den anrika borgerliga tidskriften Svensk Tidskrift. Artikeln baseras på en slags recension i vänstertidskriften clarté, där författarna med allehanda argument och tillhyggen ger sig på nationalekonomi som en ”borgerlig” vetenskap. Slutsatsen är att den sanna vänstern varken kan eller ska befatta sig med nationalekonomi, för den är borgerlig redan i sina Läs mer om Om vänstern och nationalekonomi[…]

Patriotiska miljonärer och politiskt tänkesätt

De flesta har nog hört hur Warren Buffet, denna smutsigt rike man, krävt högre skattesatser för de rika. Argumentet är som hämtat ur en handbok i socialmoralisk politisk korrekthet: staten är i kris, så det är allas vår plikt att hjälpa till – och skattesatsen på ”oss” dollarmiljonärer är för låg. Faktum är att det buffetska uttalandet säger precis vad man skulle förvänta sig från en socialdemokratiskt skolad person: miljonärerna har råd att betala mer, de borde betala mer. Och Buffet säger sig vilja betala mer – och därför ska skattetrycket ökas för de ”rikaste”.

In Times of Crisis…

Den demokratiske karriärpolitikern och högst inflytelserika Rahm Emanuel uttalade att man inte ska låta en kris gå en ur händerna. Tvärtom är en kris en oerhörd möjlighet att få igenom politiska program som man annars inte skulle få stöd för. För Rahm Emanuel är detta något positivt, men för oss vanliga dödliga är det ett uttalande som bör framkalla mardrömmar och göra vuxna karlar till sängvätare. För finns det något mer skrämmande än politiska maktfigurer som ”utnyttjar” kristillstånd för diverse påhitt som det inte ens finns politiskt stöd för annars…?

Och vi ser om och om igen att politiker i praktiken agerar på precis det sätt som Emanuel beskriver, samt att de driver igenom diverse hemskheter när de tror att alla är upptagna av annat. Därav att presidenten i filmen Wag the Dog skapar ett fiktivt krig för att undkomma uppmärksamhet. Och av samma anledning tas terrorismhotet som ursäkt för att helt urvattna medborgares rättigheter och skapa det vi till fullo har nu: en övervaknings- och polisstat. Av precis samma anledning förekommer det ständiga talet om ”hotet” från Iran, vilket riktar allas blickar mot ett i stora drag påhittat hot snarare än statens kris (både ekonomiskt/finansiellt, demokratiskt – och de ständiga krigen).

Det finns mer än dessa enskilda (om än systematiskt förekommande) händelser som tyder på att vi lever i en politikens tidsålder, där den politiska överklassen parasiterar på oss andra. Kommer det som en överraskning att Washington DC numera är den klart rikaste regionen i USA (i invånares inkomst och förmögenhet)? Faktum är att Washington DC är en av världens rikaste regioner. […]

Totalt förvirrad

Den finansiella krisen rör uppenbarligen upp en hel del mystiska åsikter till ytan. Inte minst verkar den ha gett den ekonomikritiska och marknadskritiska etatistvänstern luft under vingarna. Men det är inte enbart negativt, för det tillspetsade debattklimatet gör det möjligt att påpeka flera av de felaktigheter (om inte rena motsägelser) som folk i allmänhet (och etatistvänstern i synnerhet) tar för sanningar.

Ta till exempel Klaus Schwabs debattartikel i Dagens Industri. (Schwab är grundare av World Economic Forum, denna världsomspännande rimlighetssocialistiska organisation som tillerkänns en slags automatisk men tillika mystisk semi-legitimitet i massmedia.) Artikeln förefaller vid första genomläsningen ganska rimlig och författaren informerad, även om budskapet givetvis är att ”lösningen” på ett inte helt uttalat problem är någon slags ”socialism light”. Men läs artikeln igen. Schwab är ju totalt förvirrad.

Faktum är att det inte går att förstå helt vad det är han försöker säga. Det är någon slags kritik mot men ändå inte avståndstagande från kapitalism, ett slags diskussion om marknadens misslyckande men med en tro på marknadslösningar, en regleringsivran med manande till försiktighet. Så hur ska man tolka det Schwab skriver?

Jag hade först tänktskriva ett svar till artikeln och påvisa att det enligt de existerande statliga snedvridningarna av marknaden är rimligt att t ex lärare tjänar långt mindre än chefer (som Schwab mellan raderna framhåller som orimligt). Med en offentlig sektor där staten bestämt vilken utbildning som ska konsumeras, att vi måste konsumera den, samt att lärare godkänns enligt statens (snarare än konsumenternas) regler – då är det också rimligt att lärarna inte betalas mer. För faktum är att de inte tillgodoser konsumenters behov i större utsträckning än deras löner visar – om ens så mycket. […]