Det man ser och det man inte ser, del 1

Läsaren måste försöka se att det inte bara finns två, utan tre, personer i det lilla drama jag har presenterat. Den första är Jacques Bonhomme, som representerar konsumenten som på grund av förstörelsen bara får åtnjuta en sak i stället för två. Den andra, glasmästaren, visar oss producenten som tjänar på olyckan. Den tredje är skomakaren (eller vilken annan företagare som helst) som förlorar lika mycket på samma olycka.

Japan: En krossad ruta

Efter naturkatastrofen i Japan är det många som drar slutsatsen att den kraftigt ökade efterfrågan som följde i dess spår ändå förde något positivt med sig, såsom ökad sysselsättning och ökad produktion. Börstjänarens Henrik Hallenborg redogör för en gammal ekonomisk vanföreställning, som Frédéric Bastiat bekämpade redan i mitten av 1800-talet. En gammal vanföreställning Jordbävningen och Läs mer om Japan: En krossad ruta[…]

Nej, jordbävningen var inte bra för Japans ekonomi

Nej, påståendet är precis så absurt som det låter och illustrerar på ett utmärkt sätt att nationalekonomi egentligen bara är sunt förnuft. Om något låter som en motsägelse så är det oftast en motsägelse. Om något låter vansinnigt så är det oftast vansinnigt. Även om det är nobelprisvinnande ekonomer och framstående tidsskrifter som påstår det.

Skulle ett krig ta oss ur lågkonjunkturen?

Välståndet ökar när människor har möjlighet att delta i utbyten som de tror kommer vara ömsesidigt gynnsamma. Producerandet av nya varor som konsumenterna vill köpa är början på denna process. När vi i stället lånar från framtida generationer för att betala för varor och tjänster som inte har någon koppling till konsumenternas önskemål så ger vi inte individerna friheten att göra de saker som de själva tror kommer leda till att de får det bättre. Och vi ger verkligen inte denna frihet till de som dör i vårt “ekonomiförbättrande” krig.