Jobbhysterin i den politiska debatten

Det finns få saker som diskuteras så mycket och ofta i den politiska debatten som ”jobben”: regeringens arbetslinje, nivåerna på a-kassan, facket ställer krav på ”rimlig” lön, socialdemokratiska arbetarepartiet, osv. Och liksom alltid i samhällsdebatten blir det totalförvirring mellan vad man talar om, vad man menar, vilka mål man har – och huruvida medlen över huvud taget passar målen.

Liksom politiker i hela världen talar den svenska avarten om att man ska ”skapa” arbetstillfällen. Arbetslösheten måste bekämpas genom allehanda subventioner till företag, statliga ”investeringar” i infrastruktur och utbildning. Men egentligen är det inte så svårt att skapa jobb. Faktum är att det är väldigt enkelt. Ibland omnämns att om man vill ha fler jobb är det bara att förbjuda grävmaskiner, för då måste alla gropar och diken grävas med spadar. Och visst – detta stämmer ju, det skulle bli fler jobb (allt annat lika). Om man vill ha ännu fler jobb så kan man ju också förbjuda spadar, för då måste alla gropar grävas med händerna.

Att skapa jobb är helt enkelt väldigt lätt. Det svåra är det som aldrig nämns, vilket antagligen har sin förklaring. Nämligen frågan om värde. Ett arbete är nämligen ingenting annat än en börda om inte det som utförs har ett faktiskt (marknadsvärderat) värde; om staten skapar arbeten genom att sänka produktiviteten (t ex genom att förbjuda maskiner) så blir varje arbete i verkligeheten en kostnad för hela samhället. […]