Österrikisk ekonomi

Nationalekonomi är vetenskap, inte ideologi

Nationalekonomi är en vetenskap och är därmed värdeneutral. Precis som fysik och kemi säger nationalekonomi bara hur saker och ting fungerar men inget om vad som är rätt/fel och bra/dåligt.

Det är åtminstone så det borde vara. Dessvärre är nationalekonomi inte en vetenskap. Det finns många olika överlappande och motstridiga skolor som till exempel klassisk nationalekonomi, neoklassisk, keynesiansk, neokeynesiansk, med flera. Många nationalekonomer gillar dessutom att frottera sig med politiken och det gör att det ibland blir svårt att skilja på vad som är ideologi och vetenskap.

Österrikisk nationalekonomi är ytterligare en nationalekonomisk skola. Förutom att den är sin egen teori särskiljer sig anhängare av österrikisk nationalekonomi kulturellt. De tenderar att vara ovilliga att anpassa sina förkunnelser efter politikers önskemål. De håller sig hellre till sin vetenskap än uppfinner teorier som kan ursäkta politisk inblandning i ekonomin. Ludwig von Mises själv sade i slutet av sitt liv att det enda han ångrar är att han inte varit ännu mer oresonlig.

Oviljan att vara med och ursäkta politiska ingrepp gör att österrikisk ekonomi har fått ryktet att vara en frimarknadsideologi. Men så är det alltså inte, den är ingen ideologi. Den hävdar inte att man ska ha fria marknader och låga skatter, men den talar om vad som händer när man har det och när man inte har det. Av ideologiska eller populistiska skäl kan regenter till exempel vilja ha tullar, minimilöner och hyresregleringar. Österrikisk ekonomi har inga invändningar, utan förklarar bara att tullar kommer att omfördela välstånd från importörer till exportörer, minimilöner kommer att orsaka högre arbetslöshet och hyresregleringar kommer att skapa bostadsbrist. Ekonomisk teori ställer lika gärna upp och förklarar varför frihandel leder till välstånd som varför socialism leder till fattigdom.

Österrikisk ekonomi och libertarianism

När man förstått österrikisk ekonomi inser man att staten inte kan förbättra ekonomin utan bara omfördela och förslösa. Då är det lätt hänt att man blir frimarknadsförespråkare eller rentav libertarian. Som kontrast mot den österrikiska ekonomiska vetenskapen är libertarianism en moralfilosofi, en ideologi. Till skillnad från österrikisk ekonomi förespråkar ibertarianismen fria marknader. Det är värt att notera att libertarianismen förespråkar fria marknader av moraliska skäl, inte för att de skapar störst välstånd. Kombinationen österrikisk ekonomi och libertarianism brukar kallas austrolibertarianism.

En inblick i österrikisk ekonomi

Här är några insikter som österrikiska ekonomer brukar framhålla och som brukar vara på tvärs med vad ”alla vet”.

• Arbetslöshet är en politisk konstruktion som orsakas av arbetsmarknadspolitik – det finns alltid oändligt med arbete som behöver utföras.
• När två personer frivilligt handlar med varandra så gör båda det för att de anser sig vinna på det – ingen blir utnyttjad; det är möjligt att någon part i efterhand ångrar sig eller visar sig ha blivit bedragen, men det är inte en fråga om ekonomiskt handlande.
• Samma när en person lönearbetar för en annan. Båda parter i avtalet anser sig vinna på det; i efterhand är det möjligt att  arbetsgivaren eller arbetstagaren känner sig besviken, men det är en annan fråga.
• Staten kan inte objektivt förbättra ekonomin, den kan enbart omfördela från vissa och ge till andra.
• De allra flesta monopol skapas av statliga regleringar.
• Det finns ingen objektiv anledning att ha full sysselsättning som mål – men högre sysselsättning ökar inflödet till Skatteverket.
• Ekonomisk tillväxt påverkas av hur mycket folk vill jobba kontra göra annat i livet; det finns ingen anledning att försöka stimulera fram tillväxt artificiellt.
• Politiskt stimulerad tillväxt är inte gratis, det är en form av omfördelningspolitik.
• Välfärdsstaten skapar fattigdom.
• Riksbanken bekämpar inte inflation, den orsakar den.
• Priser stiger inte på grund av giriga kapitalister och arbetare som vill ha högre lön, utan på grund av Riksbankens inflationspolitik.
• Inflationsmålet är omfördelningspolitik från fattiga till rika.
• Riksbankens tvåprocentiga inflationsmål är orsaken till våra finanskriser.
• Man kan inte skapa välstånd eller rädda ekonomin genom att trycka pengar och sänka räntan.
• Svängningar mellan hög- och lågkonjuktur orsakas av statens centralbank; en lågkonjuktur löser sig själv, ju mindre statlig inblandning desto fortare går den över.
• Centralbanker är inte nödvändiga och kan avskaffas.
• Penningväsendet kan vara oberoende av staten.
• Import är inte negativt för ekonomin, det är lika viktigt som export.
• Ju mindre en nation är desto mer är dess välstånd beroende av export och import.
• En stark valuta är tecken på en välfungerande ekonomi och inget hinder för export.
• Det finns ingen anledning för staten att göra ingrepp i ekonomin och försvaga valutan för att gynna exporten.

Det kan vara värt att poängtera att österrikisk ekonomi till exempel inte förespråkar en materialistisk konsumtionsekonomi, att kapitalet ska gynnas, att billig arbetskraft ska importeras, att bankerna räddas, att centralbanken ska avskaffas, eller att bankerna inte ska få skapa egna pengar. Ekonomisk teori har inga åsikter. Libertarianismen har däremot synpunkter om dessa saker.

Den österrikiska skolans ursprung

Den österrikiska skolan uppstod inte plötsligt och långt ifrån alla dess idéer är unika. Vissa härstammar ända från antiken. En av de mer kända nationalekonomerna inom klassisk nationalekonomi är Adam Smith (1723-1790). Han skrev det inflytelserika verket ”Om nationernas välstånd”. Adam Smith brukar oförtjänt kallas nationalekonomins fader men han populariserade ett antal viktiga idéer som bidragit till västvärldens välståndsutveckling:

• Ekonomi är till skillnad från krig inte ett nollsummespel – alla kan vinna samtidigt.
• Tullar och handelshinder skyddar inte en nations välstånd utan gör den fattigare.
• Ekonomisk tillväxt gynnas av specialisering, arbetsdelning och handel.
• En ekonomi behöver inte styras. Entreprenörer kommer att upptäcka och utföra vad som behövs i strävan efter vinst. Ett fritt samhälle styrs av en ”osynlig hand”.

Dessa idéer står även den österrikiska ekonomin bakom. Men den klassiska nationalekonomin hamnade inför ett till synes olösligt problem, bland annat på grund av Adam Smith själv: Den kunde inte förklara något så grundläggande som hur priser uppstod. Den ekonomiska vetenskapen hamnade i en djup kris.

Österrikaren Carl Menger (1840–1921) publicerade 1871 sin skrift ”Nationalekonomins grunder”. Han hade löst problemet och den österrikiska skolan var född. Mengers lärjungar Friedrich von Wieser (1851–1926) och Eugen von Böhm-Bawerk (1851-1914) var också österrikare. Det är efter Menger och hans lärjungar som den österrikiska skolan fått sitt namn. Ursprungligen användes ”österrikisk” i nedsättande bemärkelse som kontrast till den förhärskande tyska historiska ekonomiska skolan. Precis som om svenska nationalekonomer skämtsamt och nedvärderande skulle kalla en avvikande teori för norsk ekonomi.

Prisbildningens gåta

Det fanns huvudsakligen två sätt att se på prisbildning inom klassisk nationalekonomi: kostnadsvärdesteorin och bruksvärdesteorin. Förutom att de var bristfälliga förklaringar av verkligheten var de var lika oförenliga som kvantmekanik och relativitetsteori.

Kostnadsvärdesteorin

Det här är en kvantitativ modell. Den säger att produktens pris är summan av produktionsfaktorernas kostnader. Inom klassisk ekonnomi delade man upp produktionsfaktorerna i kategorierna ”jord, arbete och kapital”. Priset blir summan av kostnaderna för jord, arbete och kapital, det vill säga råvaror, löner och vinst till fabriksägaren. Om råvarorna kostar 50, lönerna 30 och fabriksägaren kräver 20 i vinst kommer slutprodukten kosta 50+30+20=100. Man inser ganska lätt att den här pristeorin inte håller. Visst kan producenten sätta prislappen 100 på varan, men vad är det som säger att den går att sälja för 100? Eller varför inte för mer än 100? Vad kapitalisten vill ha betalt för varan är inte detsamma som vad vad priset faktiskt blir. Den här teorin kan alltså inte förklara verkliga priser.

Teorin förutsätter också att priset på faktorerna är känt. Men hur vet man om priset på arbete är 150 eller 2000 per timme? Och hur förklarar man priset på ursprungliga råvaror? Även om teorin förklarar att en järnplåt kostar 25+15+10=50 per kilo, hur förklarar man varför järnet som någon tagit direkt ur naturen och saknar produktionshistoria kostar 25 per kilo?

Arbetsvärdesteorin, ett specialfall av kostnadsvärdesteori

Kostnadsvärdesteorin har orsakat enormt lidande för mänskligheten. Den säger att priset på en vara måste bli högre ju mer arbete som krävs för att tillverka den. Om man då fokuserar på arbetet och bortser från jord och kapital övergår kostnadsvärdesteorin i vad som kallas arbetsvärdesteorin. Därifrån är steget inte långt att hävda att arbetarna ska ha rätt till ”sin rättmätiga andel” av slutproduktens pris. Arbetsvärdesteorin är en grundbult i den kommunistiska bekännelsen och har miljontals människors liv på sitt samvete. Det är ingen liten historisk ironi att att Marx tog grunden till sin ekonomiska teori från frimarknadsekonomen Adam Smith!

Hur ska sedan arbetarnas rättmätiga andel fördelas fördelas? Rimligen i enlighet med den arbetstid var och en bidragit med. Vår tids diskussioner om lönegap mellan män och kvinnor, liksom krav på ”lika lön för lika arbete”, följer i rakt nedstigande ned från arbetsvärdesteorin. Felaktiga ekonomiska idéer får katastrofala följder.

Det lämnas som övning åt läsaren att bevisa att arbetsvärdesteorin är lika falsk som kostnadsvärdesteorin den är sprungen ur.

Bruksvärdesteorin

Den andra huvudsakliga pristeorin är bruksvärdesteorin. Ett problem för kostnadsvärdesteorin är att eftersom priset enbart bestäms av hur varan producerats kan den inte kan förklara varför priset i verkligheten kan variera med omständigheterna. Ett och samma glas vatten kan säljas för en förmögenhet i en öken men inte ens ges bort gratis intill en källa. Bruksvärdesteorin tar fasta på varans nytta och säger att priset bestäms av hur mycket nytta den ger. Ett glas vatten gör mer nytta i öknen än vid en källa och kommer därför att vara dyrare. Det är en kvalitativ teori, den säger bara om något kommer vara dyrare eller billigare, men inte exakt vad priset kommer bli. Tyvärr är även bruksvärdesteorin ofullständig. Den kan till exempel inte förklara varför en vacker men onyttig diamant kostar mer än ett glas livsnödvändigt vatten.

Prissättningens problem tycktes olösligt och drev nationalekonomer till vansinne. Somliga ledsnade, övergav den ekonomiska vetenskapen och ägnade sig åt annat.

Carl Menger löser gåtan

Som ekonomijournalist var Carl Menger van vid att studera priser. I sitt dagliga arbete studerade han börskurser, alltså prissättning av aktier. Han observerade att priser inte alls uppstår på det sätt som akademiker föreställde sig. Han funderade över de konkreta orsaker och mekanismer som ger upphov till verkliga priser; han sökte alltså en kausalrealistisk modell. Genom att vidareutveckla bruksvärdesteorin, vända kostnadsvärdesteorin bak och fram, och foga ihop delarna lyckades han lösa gåtan.

Från bruksvärde…

Bruksvärdesteorin kretsar kring nytta. Bättre är att tala om värde, det är mindre laddat. En varas värde är en icke-kvantifierbar, subjektiv, grad av hur mycket man vill ha den – huruvida man har praktisk nytta av den eller ej är oväsentligt för ekonomiska resonemang. Det är uppenbarligen möjligt att värdera en diamant högre än ett glas vatten trots att den praktiska nyttan är mindre. För ekonomiska resonemang behöver man inte veta varför någon värderar en vara på ett visst sätt. Även om man inte kan sätta tal på psykologiska upplevelser kan värden jämföras. Att värdera Y högre än X innebär att man skulle ge bort X för att få Y.

… till avtagande marginalnytta

En av Carl Mengers stora insikter var att nytta, eller värde, avtar på marginalen. Det innebär att man kommer att värdera nästa exemplar av en vara lägre än det föregående. Ett första äpple är man villig att betala tio snäckor för, nästa äpple fem snäckor, därefter bara en snäcka och slutligen vill man inte ha fler äpplen ens om man får dem gratis. Lagen om den avtagande marginalnyttan kan ses som en vidareutveckling av bruksvärdesteorin. Den har utökats till att inte bara jämföra nyttan mellan två olika varor X och Y, utan även till att jämföra nyttan mellan X och ytterligare ett X. Nationalekonomerna William Stanley Jevons i England och Léon Walras i Schweiz upptäckte den avtagande marginalnyttan ungefär samtidigt som Menger men de försökte formulera förhållandet i matematiska termer.

Producenten prövar priser

Ett pris är, till skillnad från ett värde, en kvantifierbar, objektivt observerbar storhet. Utomstående kan se hur mycket pengar som betalas vid ett köp. Om person A betraktar en vara (Y här ovan) och värderar den högre än priset (X) kommer han betala priset för att få den. Om person B värderar varan lägre än priset kommer han inte att betala priset för att få köpa den. Producenten kommer experimentera med priset och försöka förstå av de potentiella köparnas värderingar tills han hittar en prisnivå där han kan sälja så många, till ett sådant pris, att han kan göra önskvärd vinst. En felsatsning kännetecknas av att han inte kan hitta något pris som ger tillräcklig vinst. Det är samhällets signal till honom att han ska sluta slösa våra resurser på att tillverka den varan.

Ekonomin är en priskalkylator

Enligt Menger är denna prisprövningsprocess den mekanism som, likt en oerhört komplex social kalkylator, omvandlar subjektiva, icke-kvantifierbara värderingar till objektivt observerbara priser. Huvudalgoritmen i kalkylatorn är den avtagande marginalnyttan. Varje ytterligare vara på marknaden kommer behöva ett lägre pris för att hitta en köpare. Detta brukar i skolböcker illustreras med en fallande efterfrågekurva – ju lägre pris desto fler vill köpa. Det låter kanske lika självklart som att solen går upp på morgonen, men att förstå mekanismen bakom detta var inte självklart.

Som sammanfattning av det ovanstående brukar man säga att österrikisk ekonomi har en kausalrealistisk, marginalistisk, subjektivistisk pristeori.

Den bakvända kostnadsteorin

Ovanstående resonemang visar också att i en (fri) ekonomi är det konsumenterna som håller i taktpinnen och dikterar ekonomins villkor medan producenterna är deras tjänare. Producenterna belönas och bestraffas alltefter sin förmåga att med produkt och pris träffa rätt och tillfredsställa konsumenternas önskemål. På samma sätt som produkten prissätts efter sin förmåga att tillfredsställa konsumenten prissätts råvarorna, arbetet och kapitalet som krävs för att tillverka produkten efter deras respektive förmåga att skapa vinst för producenterna. Och så går prissättningen från konsumenten bakåt genom hela förädlingskedjan till gruvan och talar om att järnet ska kosta 25 per kilo och arbetet 200 per timme. Prisbildning går alltså bakåt i värdekedjan medan kostnadsvärdesteorin utgick ifrån att priserna sätts framåt.

Planering, det socialistiska alternativet till ekonomi

En liten utvikning om varför priser är så viktiga. Priser är ekonomins nervsystem. De dirigerar användningen av resurser i enlighet med konsumenternas högst prioriterade önskemål. När ett pris går upp är det en signal till producenter att ett nytt önskemål har uppstått. Producenter rusar dit för att tillfredsställa önskemålet och tjäna sig en hacka. Socialism innebär att de styrande inte är nöjda med att låta priser vägleda producenter. De tycker kanske att ett visst pris är orättvist och ger för dåligt med röster i valet. De har en bättre idé: planering. Myndigheter får i uppdrag att bestämma vad folket gillar för mat, kläder, bostäder, vård, skola och omsorg. Detta brukar leda till brister inom vissa områden, överskott inom andra, dålig service, låg kvalité, svarta marknader och korruption. Problemet uppges ofta vara svårigheten att kalkylera fördelningen av de miljontals olika produktionsfaktorerna men om man bara hade mer personal och tillräckligt bra datorer skulle man kunna räkna ut det optimalt.

Hade man tillräckligt med personal, datorer och komplett information om hela mångfalden av alla konsumenters önskemål skulle man i bästa fall kunna modellera hela samhället och prissystemet i datorn. Men då behövs kanske inte planeringen eftersom det hade varit enklare att låta konsumenterna dirigera produktionen via prissystemet på naturligt sätt.

Carl Mengers fortsatta arbete

År 1876 blev Carl Menger privatlärare åt ärkehertig Rudolf von Habsburg, Österrikes tronföljare. Menger utsågs av dennes far, kejsar Franz Josef, till professor och medlem av överhuset. Menger och Rudolf von Habsburg förblev vänner intill ärkehertigens självmord år 1889. Ärkehertigen var ende sonen och efter hans död övergick tronföljden till hans kusin ärkehertig Franz Ferdinand, vilken sedermera mördades i Sarajevo.

Efter att Carl Menger löst prisbildningens gåta utvecklade han banbrytande monetär teori; han förklarade hur pengar uppstår ur en bytesekonomi genom att en viss vara i samhället blir ett särskilt uppskattat och slutligen allmänt accepterat bytesmedel. Han fick många politiska uppdrag och bland annat ledde han en kommission för att reformera Österrikes monetära system. Med tiden tröttnade han på politik och hängav sig enbart åt ekonomiska studier. Hans lärjunge Eugen von Böhm-Bahmwerk vidareutvecklade den österrikiska skolan, verkade som Österrikes finansminister under tio år och var en hård kritiker av marxism.

Ludwig von Mises

Österrikisk ekonomisk teori är inte till mycket stöd för politiker som vill motivera ingrepp i ekonomin, eftersom den visar att ju mer politisk intervention desto mindre välstånd. I krigstid tenderar politiken att ta över och införa kommandoekonomi. Det gjorde att österrikisk ekonomisk teori mer eller mindre föll i glömska efter första världskriget. Böhm-Bahwerks student Ludwig von Mises (1881-1973) återupplivade den österrikiska traditionen och räddade den från att falla i glömska.

Den österrikiska konjunkturcykelteorin

Mises gjorde egna viktiga bidrag till den österrikiska skolan. Med den österrikiska konjunkturcykelteorin lyckades han förklara hur konjunkturcykler uppstår. Han använde sig av en idé om ränta från den svenske socialradikale nationalekonomen Knut Wicksell. Konjunkturcykler är inte en inneboende egenskap hos fria marknader eller industrialismen. Det är det statliga centralbanksväsendet som orsakar dem och de tillhörande ekonomiska kriserna.

Normalt talar prissystemet om för producenter hur folket vill att samhällets resurser helst ska användas. När centralbanken trycker pengar för att pressa ner räntan och stimulera ekonomin kortsluts prissystemet. Resurser styrs om till sådant som gynnas av låga räntor, till exempel fastigheter och finansiell spekulation. På sikt urholkar detta ekonomin, det blir i längden ohållbart och leder till ekonomisk kris. Det är vanligt att tro att centralbanker är det yttersta uttrycket för kapitalism, men i själva verket är de en marxistisk institution (se det Kommunistiska manifestet).

Det socialistiska kalkyleringsproblemet

Formuleringen av det socialistiska kalkyleringsproblemet är ytterligare ett av Mises bidrag. Det förklarar varför socialistiska ekonomier är fattiga. Det handlar återigen om angrepp på ekonomins nervsystem. För att priser ska signalera konsumenters önskningar måste priser få bildas av konsumenters agerande på fria marknader. Ett pris som kommenderats av en planeringsbyråkrat förmedlar ingen information om brister, överskott eller folks önskemål.

Det sker till exempel när staten tar över och planerar sjukvården, utbildningsväsendet eller matproduktionen. Priset för att laga ett hjärtfel blir inte längre en fråga mellan läkare och patient utan en fråga för byråkrater. Istället för att priserna talar om hur många hjärtan som behöver lagas försöker byråkraterna planera utbudet av operationer utifrån gissningar eller ideologisk övertygelse. Om byråkraterna bestämmer sig att styra om resurserna till att bekämpa en pandemi eller för att bjuda på korrigerande ingrepp uppstår det brist på hjärtoperationer. Inom skolväsendet kommer resurser styras till ideologiskt motiverade utbildningar snarare än vad som faktiskt efterfrågas. Att samhällets dyrbara resurser styrs om till saker som inte efterfrågas är definitionen av slöseri och slöseri är skapar fattigdom. 

Några egenskaper hos österrikisk ekonomi

Den som läst nationalekonomi på universitet kommer i den österrikiska skolan både känna igen sig och inte. Den gängse presentationen av nationalekonomi på universitet tenderar idag att blanda vetenskapen med socialdemokratisk ideologi: ”Gratis skola och sjukvård är bra för det skapar mer produktiva arbetare; centralbanken bör hålla inflationen över noll; marknaderna bör vara fria för det gynnar ekonomisk tillväxt, men inte alltför fria för då uppstår sociala klyftor”. Det är värt att peka ut några egenskaper hos österrikisk ekonomi som skiljer sig från typisk samtida nationalekonomi.

Rationalitet

Epistemologi

Österrikiska ekonomer är besatta av epistemologi, det vill säga den filosofiska gren som ägnar sig åt kunskapens natur och frågan om vad man faktiskt kan veta. Detta påminner om matematikers sökande efter matematikens grundvalar. Hur vet vi att 1+1=2?

En stor del av dagens nationalekonomiska forskning försöker efterapa de prestigefyllda naturvetenskaperna. Man går ut och mäter, samlar data, förlitar sig på ekonometriska matematiska metoder för att hitta mönster i hopp om att ur dessa kunna destillera fram ekonomiska lagar eller åtminstone något samband. Man använder matematiska modeller om ekonomisk jämvikt, perfekta marknader och andra förenklande antaganden och försöker formulera sina insikter matematiskt. Till skillnad från naturvetenskaperna går det dock inte att göra experiment för att testa hypoteser – ekonomiska händelser är unika – och det är svårt att kontrollera för oönskade faktorer.

Österrikiska ekonomer tar en annan, en aprioristisk, utgångspunk. Det betyder att de utgår från grundläggande förhållanden som man på förhand vet är sanna genom se in i sig själv och som det är omöjligt att bevisa med data. Till exempel utgår de ifrån lagen om avtagande marginalnytta som nämndes tidigare, utan att försöka bevisa den. De utgår ifrån att äpple nummer 1 värderas högre än äpple nummer 2. Faktum är att österrikare betraktar ekonomiska data som historisk kuriosa, visserligen intressant, men utan värde för att bygga ekonomisk teori!

På samma sätt utgår man inom matematiken från axiom som man inte kan bevisa med all datainsamling i världen. Inom euklidisk geometri bevisar man utifrån axiomen att triangelns vinkelsumma är två räta vinklar (180 grader). Det är meningslöst att gå ut och mäta alla trianglar i världen för att testa detta faktum. Konventionell nationalekonomi försöker kopiera den naturvetenskapliga metoden – fast utan möjligheten att genomföra experiment. Österrikarna följer istället samma logik som matematikerna.

Frånvaro av matematik

Med tanke på detta är det ironiskt att österrikisk ekonomi knappt använder någon matematik alls. Den italienske ingenjören Vilfredo Pareto (1848-1923) gav sig in på nationalekonomi först i 40-årsåldern. Pareto blev framgångsrik och efterträdde marginalisten Léon Walras som professor i politisk ekonomi vid universitetet i Lausanne. Han är känd för att ha formulerat 80/20-regeln och begreppet paretoeffektivitet. Som så många andra kvantitativt begåvade individer med ingenjörssinne försökte han göra matematik av ekonomisk vetenskap. Han bidrog med idéer som kommit att inlemmas i konventionell nationalekonomi. Med tiden insåg han dock själv att matematiska modeller inte fungerar inom nationalekonomi. I frustration övergav han ämnet och gav sig in på sociologi istället.

Man kan säga att Mises som föddes 33 år efter Pareto genomgick en liknande utveckling. I sitt sökande efter ekonomins grundvalar insåg han att nationalekonomi är summan av alla människors enskilda strävan för att förbättra sin situation och att dessa inte kan beskrivas matematiskt. Istället för att ge upp, som Pareto, omfamnade Mises denna insikt. Menger hade förstått hur subjektiva värderingar ger upphov till objektiva priser. Mises såg hur människors handlingar enligt ekonomiska lagar ger upphov till hela ekonomin. Han ville från början kalla läran om de ekonomiska lagarna för sociologi men vid det laget var begreppet redan upptaget. Han bestämde sig för att kalla det praxeologi istället. Pareto hade övergett nationalekonomin för sociologi; Mises insåg att nationalekonomi är ”sociologi”.

Frånvaron av matematik inom österrikisk ekonomi beror alltså på att den inte har något att bidra med för förståelsen av ämnet. Österrikiska ekonomer sysslar inte med kvantitativa förutsägelser. De kan tala om för dig att tio procent högre minimilöner orsakar högre arbetslöshet, och varför det måste bli så, men de kommer inte försöka berätta med hur mycket arbetslösheten ökar.

Finns inga marknadsmisslyckanden

Österrikiska ekonomer ägnar sig inte gärna åt att motivera och ursäkta politiska ingrepp i ekonomin. Detta är antagligen en bidragande faktor till att skattefinansierade akademier sällan är intresserade av att lära ut de österrikiska perspektiven.

En populär syssla på akademierna är att hitta och undersöka så kallade marknadsmisslyckanden och formulera politik för vad beslutsfattare bör göra för att råda bot på dem. Exempel på marknadsmisslyckanden kan vara trafikstockning eller miljöföroreningar. Beslutsfattare ställer gärna upp och ”rättar till” marknadsmisslyckanden med nya lagar och skatter och belönar kreativa förslag med anslag och prestige.

Inom österrikisk ekonomi finns inga marknadsmisslyckanden. Den så kallade Marknaden är inget mer än summan av alla individuella handlingar; människors handlingar är vad de är och kan inte klassas som ett misslyckande. Dessutom kan nästan alla ekonomiska fenomen som brukar kallas marknadsmisslyckanden härledas till tidigare politiska ingrepp.

Marknader duger som de är

Ett annat exempel är idén om perfekta marknader. Den är ett förenklat antagande om marknader som används som utgångspunkt för många nationalekonomiska teorier. Ett av kriterierna för en perfekt marknad är att alla aktörer har tillgång till samma information samtidigt. Så är det givetvis inte på riktiga marknader. Men idén har fått eget liv och i vissa kretsar förvandlats till ett ideal om hur marknader ska vara. Med utgångspunkt från detta ideal kan man förespråka att statens uppgift är att se till att marknader är transparenta, att konsumenter skyddas och att finansmarknadernas aktörer tvingas uppföra sig för att upprätthålla allmänhetens förtroende. Detta skapar en hel del jobb i de akademiska och politiska branscherna.

Inom österrikisk ekonomi betraktas ekonomin som en ständigt pågående process. Där pågår ett oupphörligt kreativt bubblande, experimenterande och jagande efter att förstå och tillfredsställa folks ständigt skiftande värderingar. Självklart har alla aktörer olika information; det driver utvecklingen framåt. Med det synsättet blir det meningslöst att tala om imperfekta marknader eller om åtgärder för att förbättra dem. Österrikiska ekonomer försöker förstå marknadsprocesser men har inga åsikter om huruvida de är bra eller dåliga.

Alla har nytta av österrikisk ekonomi

Österrikisk ekonomi är ett kraftfullt verktyg för att förstå samhället idag, analysera historiska skeenden samt utvärdera framtida konsekvenser av politiska förslag.

• En investerare har nytta av österrikisk ekonomisk teori för att förstå konjunkturcykler och bubblor.
• Föräldrar har nytta av kunna utvärdera huruvida ett nytt politiskt förslag försvårar ”livspusslet”.
• En sjukvårdsbyråkrat kan lära sig att ju mer han släpper prissystemet fritt, desto effektivare fungerar verksamheten.
• En historiker kan få nya ledtrådar till historiska skeenden genom att förstå hur inflation skapas och orsakar ekonomiska klyftor och social oro.
• En vänsterpartist kan lära sig hur det centralbankssystem han förespråkar omfördelar välstånd från arbetare till kapitalet.
• En punkrockare kan använda det för att förstå exakt hur staten och kapitalet sitter i samma båt.

Välkommen till Mises-institutet för att lära dig mer.