Österrikisk ekonomi

Det vi idag kallar österrikisk nationalekonomi, eller österrikisk ekonomi, har en lång historia. Innan den keynesianska revolutionen på 30-talet var österrikisk ekonomi inte långt ifrån nationalekonomins huvudfåra. Därefter gick de skilda vägar.

  1. Vetenskap, inte ideologi

Österrikisk ekonomi är en vetenskap och därmed värdeneutral. Precis som fysik och kemi säger den inget om vad som är rätt och fel, eller bra och dåligt. Somliga tror att österrikisk ekonomi är en frimarknadsideologi men så är det inte. Den hävdar inte att man ska ha fria marknader och låga skatter, men den talar om vad som händer när man har det och när man inte har det. Av ideologiska eller populistiska skäl kan regenter till exempel vilja ha tullar, minimilöner och hyresregleringar. Österrikisk ekonomi har inga invändningar utan förklarar bara att tullar kommer omfördela välstånd från importörer till exportörer, minimilöner kommer orsaka högre arbetslöshet och hyresregleringar kommer skapa bostadsbrist. Teorin ställer lika gärna upp och förklarar varför frihandel leder till välstånd som varför socialism leder till fattigdom.

När man förstått österrikisk ekonomi inser man att staten inte kan förbättra ekonomin utan bara omfördela och förslösa. Då är det lätt hänt att man blir frimarknadsförespråkare eller rentav libertarian. Som kontrast mot den österrikiska ekonomiska vetenskapen är libertarianism frihetlig en moralfilosofi, eller ideologi. Libertarianismen förespråkar fria marknader, av moraliska skäl. Kombinationen österrikisk ekonomi och libertarianism brukar kallas austrolibertarianism.

Den som läst nationalekonomi på universitet kommer i den österrikiska skolan både känna igen sig och inte. Särskilt inom mikroekonomin finns ett överlapp även om utgångspunkten är annorlunda. Vanlig makroekonomi har däremot inte mycket gemensamt med österrikisk ekonomi – eller med verkligheten. Den gängse presentationen av nationalekonomi på universitet tenderar idag att blanda vetenskapen med socialdemokratisk ideologi: ”Gratis skola och sjukvård är bra för det skapar produktivare arbetare; centralbanken bör hålla inflationen över noll; marknaderna bör vara fria för det gynnar ekonomisk tillväxt, men inte alltför fria för då uppstår sociala klyftor”.

En inblick i österrikisk ekonomi

Här är några insikter från österrikisk ekonomi som brukar vara på tvärs med vad ”alla vet”.

  • Arbetslöshet är en politisk konstruktion som orsakas av arbetsmarknadspolitik – det finns oändligt med arbete.
  • När två personer handlar med varandra så gör båda vinst – ingen utnyttjar den andre.
  • När en person lönearbetar för en annan gör båda vinst – ingen blir utnyttjad.
  • Staten kan inte objektivt förbättra ekonomin, den kan enbart omfördela från vissa och ge till andra.
  • De allra flesta monopol skapas av statliga regleringar.
  • Det finns ingen objektiv anledning att ha full sysselsättning som mål  men högre sysselsättning ökar inflödet till Skatteverket.
  • Ekonomisk tillväxt påverkas av hur mycket folk vill jobba kontra göra annat i livet; det finns ingen anledning att försöka stimulera fram tillväxt artificiellt.
  • Politiskt stimulerad tillväxt är inte gratis, det är en form av omfördelningspolitik.
  • Välfärdsstaten skapar fattigdom.
  • Riksbanken bekämpar inte inflation, den orsakar den.
  • Priser stiger inte på grund av giriga kapitalister och arbetare som vill ha högre lön, utan på grund av Riksbankens inflationspolitik.
  • Inflationsmålet är omfördelningspolitik från fattiga till rika.
  • Riksbankens tvåprocentiga inflationsmål är orsaken till våra finanskriser.
  • Man kan inte skapa välstånd eller rädda ekonomin genom att trycka pengar och sänka räntan.
  • En konjunkturell ekonomisk kris orsakas av staten (centralbanken) och löses av sig själv om staten gör ingenting, ju mindre inblandning desto fortare löser det sig.
  • Centralbanker är inte nödvändiga och kan avskaffas.
  • Penningväsendet kan vara oberoende av staten.
  • Import är inte negativt för ekonomin, det är lika viktigt som export.
  • Ju mindre en nation är desto mer är dess välstånd beroende av export och import.
  • En stark valuta är tecken på en välfungerande ekonomi och inget hinder för export.
  • Det finns ingen anledning för staten att göra ingrepp i ekonomin och försvaga valutan för att gynna exporten.

Den österrikiska skolans grundare

Den österrikiska traditionen har långa anor, men namnet kommer av att skolans moderne grundare Carl Menger (1840–1921) var österrikare. Hans lärjungar Friedrich von Wieser (1851–1926) och Eugen von Böhm-Bawerk (1851-1914) var också österrikare. Ursprungligen användes ”österrikisk” i nedsättande bemärkelse som kontrast till den förhärskande tyska historiska ekonomiska skolan. Som om svenska nationalekonomer skämtsamt och nedvärderande skulle kalla en avvikande teori för norsk ekonomi.

Carl Menger grundade skolan genom att lösa ett allvarligt nationalekonomiskt problem. Den klassiska nationalekonomin hade kört in i en återvändsgränd och kunde inte förklara hur priser uppstod. Den ekonomiska vetenskapen var i kris.

Prisbildningens gåta

Det fanns huvudsakligen två sätt att se på prisbildning inom klassisk nationalekonomi men de var lika oförenliga som kvantmekanik och relativitetsteori. Kostnadsvärdesteorin var ett kvantitativt synsätt. Den säger att produktens pris utgörs av summan av faktorernas kostnader. Dessa faktorer delade man traditionellt upp i kategorierna ”jord, arbete och kapital”. Priset är helt enkelt den aritmetiska summan av kostnaderna för jord (dvs. råvaror), arbete (löner) och kapital (vinst till fabriksägaren). Med några enkla motexempel inser man lätt att den här pristeorin är falsk. Betrakta till exempel ett modernt konstverk som tagit tio minuter att kladda ihop. Enligt kostnadvärdesteorin borde det säljas billigt men kan i själva verket kosta motsvarande flera årslöner för en sjuksköterska. Och hur kan samma glas glas vatten säljas för tusentals kronor i öknen men ett inte ens bortskänkas gratis intill en sjö? Hur kan ett hus som kostat miljoner att bygga säljas för en spottstyver i en avfolkningsbygd? Ett annat problem för kostnadsvärdesteorin är att om man spårar förädlingskedjan bakåt så hamnar man till slut i arbete och ursprungliga naturresurser, men teorin kan inte förklara hur priserna på dessa initiala faktorer uppstår.

Enligt kostnadsvärdesteorin blir priset högre om det krävs mer arbete för att tillverka en vara. Om man bortser från jord och kapital och begränsar sig till att huvudsakligen betrakta arbetet övergår kostnadsvärdesteorin i specialfallet arbetsvärdesteorin. Den är lika felaktig som kostnadsvärdesteorin men om man tror på den ligger det nära till hands att tycka att arbetarna ska ha rätt till sin ”rättmätiga andel” av slutproduktens pris. Arbetsvärdesteorin är en grundbult i den kommunistiska övertygelsen. Det lämnas som övning åt läsaren att bevisa att arbetsvärdesteorin är falsk. Felaktiga ekonomiska idéer kan få ödesdigra konsekvenser!

Den andra pristeorin kallas bruksvärdesteorin. Den är kvalitativ och kretsar kring en varas nytta. Teorin säger att ju mer nytta en vara ger ägaren desto högre kommer priset att bli, men den gör inga försök att förklara vad priset ska vara. Ett glas vatten i öknen ger mer nytta än vid en sjö och kommer därför kosta mer. Ett hus i en levande stad ger mer nytta än ett likadant i en avfolkningsbygd. En bil ger mer nytta än en trehjuling. Men inte heller bruksvärdesteorin kan förklara varför ett modernt konstverk kan kosta flera årslöner för en sjuksköterska, eller varför en glittrande diamantring kostar mer än ett glas livsviktigt vatten, eller varför en jämställdhetsminister har högre lön än en byggarbetare.

Prissättningens problem tycktes olösligt och drev nationalekonomer till vansinne.

Carl Menger löser gåtan

I egenskap av ekonomijournalist var Carl Menger intresserad av priser. I sitt dagliga arbete studerade han börskurser, alltså prissättning av aktier. Han ville gärna hitta en modell med konkreta orsaker och mekanismer som kan förklara verkliga priser, det vill säga en kausalrealistisk modell. Genom att vidareutveckla bruksvärdesteorin, vända kostnadsvärdesteorin bak och fram, och foga ihop delarna lyckades han lösa gåtan.

Bruksvärdesteorin kretsar kring nytta. Bättre är att tala om värde, det är mindre laddat. En varas värde är en icke-kvantifierbar, subjektiv, grad av tillfredsställelse av att äga den – huruvida man har praktisk nytta av den eller ej är oväsentligt för ekonomiska resonemang. Det är möjligt att värdera ett modernt konstverk högre än en sjuksköterska. Varför man skulle göra det är en fråga för psykologi och inte ekonomi. För ekonomiska resonemang räcker med att konstatera att om någon värderar X högre än Y skulle han ge bort Y för att få X. En av Carl Mengers stora insikter var att värde avtar på marginalen. Det innebär att man kommer att värdera nästa exemplar av en vara är lägre än det förra. Ett första äpple är man villig att betala tio snäckor för, nästa äpple fem snäckor, därefter bara en snäcka och slutligen vill man inte ha fler äpplen ens om man får dem gratis. Nationalekonomerna William Stanley Jevons i England och Léon Walras i Schweiz upptäckte den avtagande marginalnyttan ungefär samtidigt som Menger men formulerade idén i matematiska termer.

Ett pris är, till skillnad från värde, en kvantifierbar, objektivt observerbar storhet. Om person A betraktar en vara och värderar varan högre än priset kommer han betala priset för att få den. Om person B värderar varan lägre än priset kommer han inte betala priset för att köpa den. Producenten, å sin sida, kommer experimentera med priset och försöka känna av de potentiella köparnas värderingar tills han hittar en prisnivå där han kan sälja så många, till ett sådant pris, att han kan göra önskvärd vinst. En felsatsning kännetecknas av att han inte kan hitta något pris som ger tillräcklig vinst och då får han sluta tillverka varan.

Enligt Menger är denna upptäcktsprocess den kausalrealistiska mekanism som, likt en komplex social kalkylator, omvandlar subjektiva, icke-kvantifierbara värderingar till objektivt observerbara priser. Huvudalgoritmen i kalkylatorn är den avtagande marginalnyttan. Eftersom individers subjektiva värdering av varor avtar på marginalen kommer även de objektiva priser som dessa ger upphov till att avta på marginalen. Detta brukar i skolböckerna illustreras med en fallande pris-/efterfrågekurva – ju högre pris desto färre vill köpa. Det låter självklart, men mekanismen bakom detta var inte självklar. Som sammanfattning av det ovanstående brukar man säga att österrikisk ekonomi är en kausalrealistisk, marginalistisk, subjektivistisk teori.

Ovanstående resonemang visar också att i en (fri) ekonomi är det konsumenterna som håller i taktpinnen och dikterar ekonomins villkor medan producenterna är deras tjänare. Producenterna belönas och bestraffas alltefter sin förmåga att med produkt och pris träffa rätt och tillfredsställa konsumenternas önskemål. På samma sätt som produkten prissätts efter sin förmåga att tillfredsställa konsumenten prissätts råvarorna, arbetet och kapitalet som krävs för att tillverka produkten efter deras respektive förmåga att skapa vinst för producenterna. Och så går prissättningen från konsumenten bakåt genom hela förädlingskedjan till gruvan och sätter priset på naturresurser och arbete. Prisbildning går alltså bakåt i värdekedjan medan kostnadsvärdesteorin utgick ifrån att priserna sätts framåt.

Carl Mengers arbete och lärjungar

År 1876 blev Carl Menger privatlärare åt ärkehertig Rudolf von Habsburg, Österrikes tronföljare. Menger utsågs av dennes far, kejsar Franz Josef, till professor och medlem av överhuset. Menger och Rudolf von Habsburg förblev vänner intill ärkehertigens självmord år 1889. Ärkehertigen var ende sonen och efter hans död övergick tronföljden till hans kusin ärkehertig Franz Ferdinand, vilken sedermera mördades i Sarajevo.

Carl Menger utvecklade banbrytande monetär teori. Han förklarade bland annat hur pengar uppstår ur en bytesekonomi genom att en viss vara i samhället blir ett särskilt uppskattat och slutligen allmänt accepterat bytesmedel. Han fick många politiska uppdrag och bland annat ledde han en kommission för att reformera Österrikes monetära system. Med tiden tröttnade han på politik och hängav sig enbart åt ekonomiska studier. Hans lärjunge Eugen von Böhm-Bahmwerk vidareutvecklade den österrikiska skolan, verkade som Österrikes finansminister under tio år och var en skoningslös kritiker av marxism.

Ludwig von Mises

Österrikisk ekonomisk teori är inte till mycket stöd för politiker som vill motivera ingrepp i ekonomin eftersom den visar att ju mer politisk intervention desto mindre välstånd produceras. I krigstid införs som regel någon grad av kommandoekonomi. Efter första världskriget föll österrikisk ekonomisk teori mer eller mindre i glömska. Ludwig von Mises (1881-1973) återupplivade den österrikiska traditionen och utvecklade viktiga teorier om betalningsmedel och krediter.

Ludwig von Mises löste också konjunkturcyklernas mysterium bland annat med hjälp av en idé om ränta från den svenske ekonomen Knut Wicksell. Mises förklarade att konjunkturcyklerna inte är en medfödd egenskap hos marknaden eller kapitalet, utan att det är centralbanksväsendet som orsakar cyklerna och de tillhörande återkommande ekonomiska kriserna. Detta sker genom att centralbanken trycker pengar för att pressa ner räntan till en onaturligt låg nivå i sin iver att omväxlande stimulera och rädda ekonomin. Prissystemet i ekonomin talar om för aktörerna hur resurserna bäst ska användas. Med onaturligt låg ränta styr ekonomin resurser till sådant som gynnas av låga räntor, ofta fastigheter och finansiell spekulation. Detta urholkar ekonomin, det blir i längden ohållbart och orsakar slutligen ekonomisk kris.

Några egenskaper hos österrikisk ekonomi

Det är värt att peka ut några skillnader mellan klassisk och österrikisk ekonomi.

Först och främst är det frågan om nationalekonomins fundament. Detta är besläktat med matematikers sökande efter matematikens grundvalar. Hur vet vi att 1+1=2? Österrikiska ekonomer är besatta av epistemologi, det vill säga den filosofiska gren som ägnar sig åt kunskapens natur och frågan om vad man faktiskt kan veta. Många nationalekonomer idag försöker efterapa de prestigefulla naturvetenskaperna. De går ut och mäter, samlar data, försöker hitta mönster för att destillera fram ekonomiska lagar, eller åtminstone ekonomiska samband. De använder ekvationssystem och förenklade modeller om till exempel ekonomisk jämvikt och perfekta marknader. Till skillnad från naturvetarna kan de dock inte göra experiment för att testa sina hypoteser. Österrikiska ekonomer tar en annan, aprioristisk, utgångspunk. Man utgår från grundläggande fakta som man på förhand genom introspektion vet är sanna och som det är omöjligt att försöka bevisa med data. Till exempel utgår vi ifrån lagen om avtagande marginalnytta, att äpple nummer 1 värderas högre än äpple nummer 2, utan att försöka bevisa den. Faktum är att österrikare betraktar ekonomiska data som historia; de är möjligen intressant kuriosa, men utan värde för att bygga ekonomisk teori! På samma sätt utgår man inom matematiken från axiom som man inte kan bevisa genom någon som helst datainsamling i världen. Inom euklidisk geometri bevisar man utifrån axiomen till exempel att vinkelsumman i alla trianglar är två räta vinklar (180 grader). Det är meningslöst att gå ut och mäta alla trianglar i världen för att testa detta faktum. Standardekonomi försöker kopiera den gängse naturvetenskapliga metoden – minus möjligheten att genomföra experiment. Österrikarna följer istället samma logik som matematiker.

Med tanke på detta är det ironiskt att österrikisk ekonomi knappt använder någon matematik alls. Den italienske ingenjören Vilfredo Pareto (1848-1923) gav sig in på nationalekonomi i 40-årsåldern. Han är känd för att ha formulerat 80/20-regeln och begreppet paretoeffektivitet. Pareto blev framgångsrik och efterträdde marginalisten Léon Walras som professor i politisk ekonomi vid Lausannes universitet. Som så många andra kvantitativt begåvade individer, försökte han matematisera ekonomisk vetenskap och bidrog med många idéer som sedan kommit att inlemmas i standardekonomin. Med tiden insåg han dock själv att matematiska modeller inte fungerar inom nationalekonomi. I frustration övergav han nationalekonomi och gav sig in på sociologi istället. Man kan säga att Mises gjorde en liknande resa. I sitt sökande efter ekonomins grundvalar insåg han att nationalekonomi bara är summan av alla människors enskilda handlingar för att förbättra sin situation. På samma sätt som Menger insåg att icke-kvantifierbara värderingar kausalt ger upphov till kvantifierbara priser insåg Mises att människors handlingar samspelar i samhället och ger enligt vissa sociala lagar upphov till hela ekonomin. Mises ville från början kalla läran om de ekonomiska lagarna för sociologi men vid det laget var begreppet redan besmittat. Han bestämde sig för att kalla det praxeologi istället.

Frånvaron av matematik inom österrikisk ekonomi beror på att den inte har något att bidra med för förståelse av ämnet. Österrikiska ekonomer sysslar heller inte med kvantitativa förutsägelser. De kan tala om för dig att tio procent högre minimilöner orsakar högre arbetslöshet, och varför det måste bli så, men de kommer inte försöka berätta med hur mycket arbetslösheten ökar.

Österrikiska ekonomer ägnar sig inte åt att motivera och ursäkta politiska ingrepp i ekonomin. Det kan bidra till att skattefinansierade universitet sällan är intresserade av att lära ut de österrikiska perspektiven. En populär syssla inom standardekonomi är att identifiera och undersöka så kallade marknadsmisslyckanden och formulera policy för vad beslutsfattare bör göra för att råda bot på dem. Beslutsfattare ställer gärna upp och rättar till ekonomin – och belönar kreativa förslag. Inom österrikisk ekonomi finns inga marknadsmisslyckanden. Den så kallade ”Marknaden” är ju inget mer än summan av alla individuella handlingar; människors handlingar är vad de är och kan inte klassas som ett misslyckande. Dessutom kan nästan alla ekonomiska fenomen som brukar kallas marknadsmisslyckanden härledas till tidigare politiska ingrepp.

Ett annat exempel är idén om perfekta marknader. Det är egentligen bara ett förenklat antagande om marknader som används som utgångspunkt för vissa standardekonomiska teorier. Exempelvis har alla aktörer på en perfekt marknad har tillgång till samma information samtidigt. Det är givetvis en fullkomligt orealistisk förenkling av verkligheten. Men den idén har sedan fått eget liv och i vissa kretsar förvandlats till ett ideal om hur marknader ska vara. Med utgångspunkt i den förespråkar de att statens uppgift är att se till att marknader är transparenta, att konsumenter skyddas och att finansmarknadernas aktörer tvingas uppföra sig så att marknaderna har allmänhetens förtroende. Även detta skapar en hel del jobb i de akademiska och politiska branscherna. Inom österrikisk ekonomi betraktas ekonomin som en ständigt pågående process. Där pågår ett oupphörligt kreativt bubblande, experimenterande och jagande efter att förstå och tillfredsställa folks ständigt skiftande värderingar. Det blir meningslöst att tala om perfekta marknader eller om åtgärder för att förbättra dem. Österrikiska ekonomer försöker förstå marknadsprocesser men har inga åsikter om huruvida de är bra eller dåliga.

Det kan vara värt att poängtera att österrikisk ekonomi inte förespråkar en materialistisk konsumtionsekonomi, att näringslivet ska gynnas, att billig arbetskraft ska importeras (eller utestängas), att centralbanken ska avskaffas, eller att bankerna inte ska få skapa kreditpengar. Ekonomisk teori har inga åsikter. Libertarianismen har däremot åsikter och rekommendationer om dessa saker.

Avslutningsvis några insikter från österrikisk ekonomi som brukar vara på tvärs med standardekonomi.

  • Arbetslöshet är en politisk konstruktion som orsakas av arbetsmarknadspolitik – det finns oändligt med arbete.
  • Det finns ingen anledning att ha full sysselsättning som mål.
  • Ekonomisk tillväxt är inte objektivt sett nödvändig och det finns ingen anledning att försöka stimulera fram den.
  • Staten kan inte objektivt förbättra ekonomin, den kan enbart ta från vissa och ge till andra.
  • Artificiell (politiskt stimulerad) tillväxt är egentligen bara omfördelningspolitik och inte gratis.
  • Välfärdsstaten skapar fattigdom.
  • Riksbanken bekämpar inte inflation, den orsakar den.
  • Priser stiger inte generellt på grund av giriga kapitalister och arbetare som vill ha högre lön utan på grund av inflationspolitik.
  • Riksbankens tvåprocentiga inflationsmål är orsaken till våra finanskriser.
  • Riksbanken urholkar välståndet och är antagligen den största källan till växande ekonomiska klyftor i samhället.
  • Man kan inte skapa välstånd genom att trycka pengar, trycka ner räntan och trycka upp inflationen – bara omfördela.
  • Centralbanker är inte nödvändiga och kan avskaffas.
  • Penningväsendet kan vara oberoende av staten.
  • En konjunkturell ekonomisk kris orsakas av staten (centralbanken) och löses av sig själv om staten gör ingenting, ju mindre inblandning desto fortare löser det sig.
  • Import är inte negativt för ekonomin, import är lika viktigt som export.
  • Ju mindre en nation är desto mer är dess välstånd beroende av export och import.
  • Det finns ingen anledning för staten att göra ingrepp i ekonomin och försvaga (förstöra) valutan för att gynna exporten.
  • En stark valuta är tecken på en välfungerande ekonomi och inget hinder för export.

Österrikisk ekonomi är ett kraftfullt verktyg för att förstå samhället, förutspå konsekvenser, utvärdera politik och analysera historiska skeenden. Välkommen till Mises-institutet för att lära dig mer.