22 mars 2011

Utbildning

Här samlar vi allt som har att göra med kursen ”Verklighetsekonomi”, av Klaus Bernpaintner i samarbete med KTHs finanssällskap och Ludwig von Mises – institutet i Sverige.

Har du frågor till Klaus eller synpunkter på kursen, är det bara att skriva här, eller maila economics101@mises.se.

Allt kursmaterial kommer även att läggas ut här.

Under fyra kvällar kommer vi gå igenom grundläggande principer som förklarar stora och små skeenden i det mänskliga samspel som kallas ekonomi.

Kursen skiljer sig från vanliga ekonomikurser både till uppbyggnad och innehåll. Den utgår från ett fåtal intuitiva principer, för att stegvis och med logiska resonemang bygga upp komplexiteten i den moderna ekonomin.

Inga specifika förkunskaper behövs, men det annorlunda upplägget ger både den ekonomiske nybörjaren och den som läst ekonomi utbyte från första lektionen. Föreläsaren garanterar att dessa fyra lektioner kommer ge den aktive deltagaren större insikt i verklighetens ekonomi än ekonomiprogrammen på universitet eller handelshögskola. Miniräknare medtages ej.

Se detaljer om uppsatstävlingen här.

Del 1: Klassisk ekonomi och ekonomisk historia

Media

Länklista

 

Del 2: Österrikisk ekonomi

Media

Länklista

 

Del 3: Monetär ekonomi

Media

Länklista

 

Del 4: Interventionistisk ekonomi

Media

Länklista

Alla videos kan hittas under media eller på Vimeo.

För de som har gått igenom kursen (antingen på plats eller via Vimeo) och vill testa sina kunskaper, finns ett test på 25 frågor och en kursutvärdering här.

14 kommentarer till ”Utbildning

  • Pingback: Banksystemet
  • Järfälla den 18 oktober 2019

    Hej Klaus och övriga på mises! En reflektion på Er kurs i verklighetsekonomi.

    Verklighetsekonomi – Nya uttryck, begrepp, rubriker på äldre traditionella ämnen eller fenomen öppnar upp för nya tankebanor hos mottagarna. BRA ordval på rubrik! Verklighetsekonomi som kontrast till akademiska ämnet nationalekonomi (tidigare benämning politisk ”ideologisk” ekonomi). Verklighetsekonomi på politisk och nationell nivå är polemisk! Verklighetsekonomi på individuell-, grupp-, företags- och marknadsnivå är självklar!

    Social verbal kulturvetenskap använder metaforer jämför filosofi och poesi, resonemang i fokus.
    Social aritmetisk kulturvetenskap använder matematik, beräkningar i fokus.

    Ekonomi på individ-, grupp-, företags-, marknadsnivå använder data från bokföring och statistik, för att upprätta framtidsplaner, budget och beslutsunderlag. Praktiskt omfattande arbete dominerar med lite eller inga teoretiska inslag. Cirka 8 miljarder individer och 200 nationer finns på vår planet Jorden. Analys av individers och nationers ekonomi skiljer sig åt! Individuell ekonomi är praktiskt inriktad med bokföring och deklaration, enkel men ibland omfattande. Nationell ekonomi på aggregerad nivå blandar statistik, matematik och ekonomiska historiska funktioner, atomära teorier. En modell är en molekylär teori som består av många atomära teorier. En kulturvetenskaplig modell kan ha en naturvetenskaplig modell som förebild. Att olika vetenskapliga kunskapsområden lånar metoder och betraktelsesätt sinsemellan är inte något fel.

    Ekonomi på mikronivå (atomär nivå) utgår från rationalitet, optimering och matematisk derivering. Utan antagandet och premissen att människor är rationella, går det inte använda matematiska optimala villkor och derivering. Derivering med första ordningens villkor är ”huvudnyckeln” som löser eller låser upp de flesta definierade mikroekonomiska problemen och utmaningarna. Derivering är förändring på marginalen, där marginalen är en ytterst liten förändring, egentligen oändligt liten förändring vilket är obegriplig för ett mänskligt förstånd. Nationalekonomins mikroteori kan ersättas av privat- och företagsekonomiska praktiska metoder samt enkät- och marknadsundersökningar som bearbetas med statistiska metoder.

    Ekonomi på makronivå (molekylär teori) har en särställning utan konkurrens eller konkurrenter. Att verbalt kritisera ämnet makroekonomisk teori är som att kritisera eller skrika mot en vägg på nära håll utan ett reflekterande eko. Det enda seriösa konstruktiva sättet att kritisera, är med en alternativ matematisk makromodell, om man vill åstadkomma förändring och förslag på verklighetsbeskrivning. En modell skall vara korresponderande (verklighetsförankrad), koherent (sammanhängande) och konsistent (logiskt sann).

    Utbud (tillgång) = Efterfråga (användning). Aggregerat utbud av varor och tjänster = inhemsk produktion (BNP = Y) och importerad produktion (M). Aggregerad efterfråga av varor och tjänster = inhemsk användning i privat och offentlig sektor (C + I + G) och export av varor och tjänster (X). Privat konsumtion [C] och investering (I), offentlig konsumtion och investering (G).

    Teoretisk balansidentitet: Y + M = C + I + G + X, denna enkla algebraiska ekvation och ”spelplan” är utgångspunkt och fundament för makromodellering på olika seriösa och professionella nivåer. Statistisk balansidentitet: Y + M = C + I + G + X ± lagerförändring eller lagerinvestering. I teoretiska modeller ingår lagerinvestering i investering (I). Lagerförändring kan betraktas som statistisk restpost. Det är märkligt att denna till synes enkla algebraiska ekvation kan väcka så många känslor, dispyter och verklighetsbeskrivningar av en nations samhällsekonomiska status och tillväxt.

    Samhällsekonomisk jämvikt: BNP [Y(N)] = potentiell BNP [Yp(Np)]. Från statistisk och teoretisk balansidentitet Y = C + I + G + X – M, kan utläsas att BNP (Y) är efterfrågebestämd och styrd av aggregerad efterfråga. Y(N) betyder att BNP är en funktion av sysselsättning (N). Yp(Np) betyder att potentiell BNP är en funktion av full sysselsättning (Np). Full sysselsättning är enligt definition och konvention = arbetskraft (AK) ∙ [1 – jämviktsarbetslöshet (un)]. Uttryck som jämvikt, balans, ekvation, stabilitet, paritet förekommer i olika sammanhang. Jämvikts- och optimeringsvillkor är förutsättning för matematiska funktioner och beräkningar. Det finns oändligt många ojämlika och icke optimala situationer men oftast bara en eller ett fåtal optimala jämviktslägen.

    Jämvikt på varu- och tjänstemarknad: Y + M = C + I + G + X
    Jämvikt på penning-/kreditmarknad: MS = MD och MD = P ∙ (k ∙ Y – r ∙ H)
    Jämvikt på arbetsmarknad: NS = ND = N och N = Np samt Y = Yp
    Jämvikt på internationell räntemarknad: (1 + r) = (1 + r*) ∙ Ee/E
    Jämvikt på kapitalmarknad: S = I
    Jämvikt offentlig sektor: T = TRF + SUB + G + EUU + RS

    Flera jämviktsekvationer integreras i en makromodell och ekvationssystem. För att skapa struktur, ordning och reda i tankearbetet skapas en datormodell. Ett elektroniskt kollegieblock med funktioner är kalkylprogrammet Excel med stor allmän spridning, behärskas av många datoranvändare. Ett kalkylblad består av rader och kolumner, som ger en naturlig struktur och arbetsyta för att registrera indata och samband som underlag för att beräkna utdata.

    Potentiell BNP (Yp) skattas eller beräknas i en olinjär potensfunktion, medan BNP (Y) beräkna i en linjär funktion eller i ett linjärt ekvationssystem. Optimalt ur matematiskt perspektiv eller idealt ur realistiskt perspektiv, eller kompromiss och jämkning mellan optimalt och det bästa möjliga för stunden och i situationen? Det krävs flera omskrivna samband som går in i varandra för att koppla ihop Yp beräknad i olinjär funktion och Y beräknad i linjärt ekvationssystem. Nödvändiga och tillräckliga variabler är inflation (π), förväntad inflation (πe) antas sammanfalla med riksbankens inflationsmål på 2 % (π-mål = πe), arbetslöshet (u), jämviktsarbetslöshet enligt skattning av konjunkturinstitutet på cirka 7 % (un), aktuell sysselsättning (N), full sysselsättning (Np), aktuell prisnivå (P = 1 + π), förväntad prisnivå (PE = 1 + π). Sambanden nedan är inte fristående, utan olika omskrivningar av samma grundvillkor och gemensamt samband mellan BNP, arbetslöshet och inflation.

    P = PE + f ∙ (Y – Yp)/Yp ekvivalent med π =πe + f ∙ (Y – Yp)/Yp
    N = AK ∙ (1 – u) och Np = AK ∙ (1 – un)
    π = πe + g ∙ (u – un), g = ∂π/∂u < 0
    u = un – (1 – un) ∙ (Y – Yp)/Yp
    AS(P) = Y(P) = Yp + Yp/f ∙ (P – PE) Notera att Y(P) är inte lika med Yp!
    AD(P) härleds från efterfråge- och jämviktsekvationer på produkt- och penningmarknad
    Jämviktsvillkor: AS(P) = AD(P), P = allmänt jämviktsprisindex på aggregerad nivå

    Med endast ett drygt tjugotal ekvationer och funktioner som sammanställs i en modell, kan man beräkna BNP, arbetslöshet, inflation, real och nominell växelkurs, bytesbalans, upprätta försörjningsbalans, förändring i realkapital genom investering och depreciering, finansiellt kapital som uppdateras av finansiellt sparande osv. Med en modell är det lättare att kritiskt granska sin egen och andras modeller och verklighetsbeskrivningar.

    Ha en fortsatt trevlig dag.
    Med vänlig hälsning
    Roland Karlin

  • Varför reder inte någon på Mises institutet ut ekonomibegreppen?
    Vill gärna komma i kontakt med Mises men finner inga adresser. Därför kommer här en kommentar som jag funnit ute på nätet.
    Vem orkar skjuta hål på en massa falska antaganden som bygger på ytterst tvivelaktiga grunder?
    En enda fråga intresserar mig, ”inflationen”. Jag kan se inflationen med blotta ögat och dessutom känna den in på bara skinnet. Socialisternas mest utstuderade taktik att plundra medborgarna på deras egendom.
    Men likväl ljuger siffrorna och politikerna blundar och försöker endast överta ”Klimat Gretas” förmåga att se CO2 med blotta ögat? Orsaken till allt elände finner vi hos SCB (statistiska central byrån). Läs bara Vedungs artikel nedan för att förstå hur galet ekonomin presenteras. Begreppen blandas ihop och ingen människa med gott förstånd kan köpa begreppen om ”inflation” ”köpraft” ”penningvärdeförsämring” osv. Svenska folket handlar för kronor och inget annat. Vad kostade ”Ägget” 1945, idag kostar det 2:33Kr/st?
    /Samuel af Ugglas

    Vad bör Riksbankens mål inte vara?
    Av Andreas Vedung | 18 oktober 2019
    Med rekordlåga globala styrräntor, en krona som deprecierats mot omvärlden och en inflationstakt som ej når målet är penningpolitiken i fokus. Andreas Vedung tar upp och bemöter argumenten som förts emot nuvarande ordning.
    I min första artikel argumenterade jag att Riksbankens främsta bidrag till samhällsekonomin är att tillhandahålla ett betalningsmedel vars värde urholkas enligt inflationsregeln 2 %. Jag anförde att Riksbanken slirat på målet under en lång tid genom att hävda att dess uppdrag omfattade kombinerade mål. Men detta har bara gjort det svårare för medborgare att utvärdera Riksbanken. Jag poängterade hur värdefullt tillit är och det vore olyckligt om Riksbanken fick mandat att på eget bevåg rucka på förutsättningarna som finns för samhällets alla privata, offentliga och sociala kontrakt. Min argumentation hindrar inte att debatten om Riksbanken är livlig. Gott så. I denna artikel diskuterar jag några argument som hörs om Riksbanken och dess penningpolitik.
    ”Riksbanken bör värna om kronans köpkraft”
    I takt med att kronan deprecierats gentemot omvärlden har flera röster hörts. Det twittras om kronan som skräpvaluta, det bloggas om hur dyrt det blivit att semestra utomlands och vissa hävdar att svenska företag reas ut till utländska spekulanter. Gemensamt för alla dessa åsikter är en önskan om en Riksbank som överger sitt inflationsmål till fördel för ett växelkursmål. En sådan institutionell förändring vore strukturell och måste synas med lupp, mikroskop och stjärnkikare.
    En fråga som definitivt bör besvaras är mot vilka valutor som kronan borde knytas? Ska kronan knytas mot dollarn, mot euron eller mot en korg av olika valutor?
    En annan fråga som måste besvaras är vilken växelkurs som kronan bör ha mot den eller de valutor som kronan knyts till? Ska kronan växlas över till 9,5, 12 eller 5 kronor per dollar? Vad är en lämplig växelkurs?
    En tredje fråga som måste besvaras är varför Sverige ensidigt ska gå i bräschen för fast växelkurs när nästintill alla ekonomiskt utvecklade länder har flytande växelkurser?
    En fjärde fråga som måste besvaras är varför Sverige överhuvudtaget ska ha en Riksbank när dess betalningsmedel – kronan – ändå är fixerat mot omvärldens valutor? Är det då inte lika bra att vi skrotar Riksbanken, överger kronan till fördel för till exempel euron eller dollarn? Jag vill inte detta, men att överge inflationsmålet och istället ge Riksbanken ett växelkursmål innebär ett avskaffande av Riksbanken.
    En sista fråga som bör besvaras är varför just Riksbanken ska fixera värdet på SEK när det är ytterst få saker som har ett fixt värde över tid och rum? Ljusets hastighet må vara en universell konstant, men varifrån kommer tanken att SEK:s köpkraft kan vara fixerad gentemot EUR, USD, NOK eller DKR?
    Det är olyckligt att många verkar tro att Riksbankens uppgift är att säkerställa billiga semestrar i soligare delar av världen. Varför ska Riksbankens mål vara till fördel för Spanien-, Italien-, Thailand- och Floridaresenärerna och till nackdel för Västerbottens-, Gotlands-, Dalarnas- och Stockholms skärgårdsresenärer? Var kommer denna tanke ifrån? Har Riksbanken själv bidragit till denna uppfattningen om svenska kronans köpkraft i tal och PM på ett sätt som vilselett en stor del av svenska folket? I sådant fall bör Riksbanken snabbt rätta in sig i ledet och tala klarspråk om sitt inflationsmål.
    ”Riksbanken rear ut svenska börsföretag”
    Från tid till annan dyker det upp åsikten att svenska börsföretag ”reas ut” på grund av växelkursen. Många som har denna åsikt är företagsekonomiska forskare som, intressant nog, kommer från Handelshögskolan. Dessa forskare måste då anse att när utländska företagsspekulanter analyserar ett svenskt börsföretag så är börsföretagets ägare inte kapabla att värdera företaget till det höga pris som forskarna själva anser att företaget är värt.
    Häri ligger en intressant tanke som måste bemötas. Varför ska inte ägare av ett börsnoterat företag få sälja sina aktier till andra människor? Om staten, via Riksbankens penningpolitik, vill förhindra utländska människor att äga svenska företag, då borde dels staten kompensera aktieägarna för deras förlust, dels Riksbanken bevilja lån till dessa ”svenska” bolag till extra förmånliga kreditvillkor.
    ”Riksbanken borde höja räntorna så att vi får högre pensioner”
    Ibland hörs röster om att Riksbanken borde höja räntan så att ”det lönar sig att spara” och ”vi kan få högre pensioner”.
    Dessa röster har helt missförstått Riksbankens möjligheter. Riksbanken kan inte göra det ”lönsamt att spara” genom att höja räntan. Det finns många sätt att spara, varav sparande på ett bankkonto är ett alternativ. Det alternativets attraktionskraft kan möjligtvis öka om Riksbanken höjde sin styrränta dramatiskt (säg 5 %), men konsekvensen av en så hög styrränta skulle samtidigt vara förödande för både aktier- och obligationer, vars priser skulle falla kraftigt.
    Huruvida en tillgång är lönsam att spara i beror helt och hållet på vem det är som lånar. Placerar man sin likviditet på en banks transaktions- eller sparkonton får man en låg andel av den ränta som bankens bo- och företagslåntagare betalar. Placerar man pengar i företagsobligationer kan man få högre avkastning men samtidigt måste man acceptera att företagen som lånar pengar kan få betalningsproblem. Placerar man sitt sparande i en billig globalindexfond kan man få ännu högre avkastning, men då måste man acceptera verklig aktierisk, det vill säga företagen kan gå i konkurs.
    Riksbanken kan inte påverka avkastningen på någon tillgång i samhället. Riksbanken kan bara tillhandahålla ett redovisningsmedel med vilket avkastningen beräknas i, men Riksbanken kan inte påverka avkastningen.
    Har Riksbanken i tal och PM vilselett en stor del av det svenska folket att det skulle bli högre pensioner om räntan höjdes? I sådant fall bör Riksbanken snabbt rätta in sig i ledet och tala klarspråk om sitt inflationsmål. Det är verkligen olyckligt om pensionärer blivit så vilseledda.
    ”Riksbanken borde höja räntan i högkonjunkturen så att den kan sänkas i lågkonjunkturen”
    Många vill att Riksbanken ska höja räntan ”i högkonjunkturen” så att den kan sänkas ”i lågkonjunkturen”. Häri ligger ett försåtligt tänkande. Det finns ingen som riktigt vet hur en hög- respektive lågkonjunktur ska definieras. Det finns ingen sådan konsensus. Har vi högkonjunktur när tillväxten är 1, 2 eller 3 %? Är det lågkonjunktur när tillväxten är 2, 1, 0 %?
    Att dividera om definitioner mellan hög- och lågkonjunkturer blir lätt en utmattande övning och risken är stor att man kommer till Ronald Reagans slutsats: ”A recession is when your neighbor is unemployed. A depression is when you are unemployed.”
    ”Sänk målet till 1 % så uppfyller Riksbanken sitt mål”
    Riksbanken har under en längre tid underskridit sitt inflationsmål om 2 %. I sin externa kommunikation hävdar banken annorlunda, men det är enkelt att utvärdera banken genom att gå till SCB och kontrollera inflationen.
    Det tänker jag inte göra här. Istället tänker jag ta upp argumentet att Riksbanken borde få ändra sitt inflationsmål till 1 % istället för 2 %. Då skulle nämligen Riksbanken uppfylla sitt mål.
    Detta vore en väldigt konstig institutionell ordning. Det vore som om Polismyndigheten fick ändra sitt mål om att fånga brottslingar bara för att brottslingarna blivit fler.
    Men låt oss för saken skull se vilka andra centralbanker i världen som har ett lägre inflationsmål än 2 %. Det visar sig att endast Schweiz har ett inflationsmål som understiger 2 %.
    Medan Australien, Kanada, Japan, Norge, Sydkorea, Storbritannien, USA och Eurozonen alla har 2 % som inflationsmål ska Sverige, tillsammans med Schweiz växla ned till 1 % inflation.
    Det kan Sverige visserligen göra, men en sådan institutionell förändring vore verkligen sensationell och det skulle innebära stora förändringar av hur svensk arbetsmarknad fungerar. De återkommande lönekraven i Sverige skulle tvingas växla ned dramatiskt.
    Det kan vara bra med låga lönekrav för att bibehålla svensk köpkraft, men att Riksbanken plötsligt ska kunna förändra en grundpelare i det svenska samhällslivet synes fullständigt överdrivet. Bättre då Riksbanken erkänner sig inflationsmisslyckande och deklarerar att inflationsmålet om 2 % gäller och att penningpolitiken kommer att anpassa sig så länge som inte inflationen varaktigt nått upp dit.
    Varför ska 10,5 miljoner medborgare tvingas ändra sig istället för den 6-hövdade direktionen? Här måste man verkligen ha en känsla för proportionalitet.
    ”SCB:s inflationsberäkningar är fel”
    Inflationen mäts av Statistiska Centralbyrån (SCB). SCB producerar en mängd olika index och varje index består av olika komponenter som viktas samman. Det finns prisindex för olika mejeriprodukter, bränsleslag, frukter, grönsaker, och så vidare
    Det här gör att en möjlighet öppnas för Riksbanken att skylla den dåliga måluppfyllelsen om 2 % inflation på SCB och valet av prisindex. Så här kan det låta från Riksbanken:
    • ”Det är inte Riksbanken som misslyckats, det är SCB”.
    • ”Mäter man inflationen med ett annat index så har Riksbanken lyckats, inte misslyckats”.
    • ”Indexet vi valt som målindex tar inte hänsyn till kvalitetsförändringar”.
    • ”Om vi exkluderar vissa delindex i konsumentprisindexet får vi en annan inflationstakt – kärninflationen”.
    • ”Ränteförändringar föranledda av Riksbanken bör exkluderas från målindexet”.
    Jag underskattar inte svårigheten att mäta inflationen. I en platonskt perfekt värld skulle inflation mätas fullständigt korrekt. Prisförändringar på varenda produkt skulle mätas med digital precision. Så skulle till exempel priskontrollanter av mellanmjölk beakta att priset ändrats på grund av förändringar av ingredienserna som utgör mellanmjölk. Om mängden av ingrediensen molybden ändrats så skulle prisförändringen av mellanmjölk avspegla denna mängdförändring.
    Alla inser att exemplet är skruvat. Samtidigt är det viktigt att Riksbanken inte kan gömma sitt misslyckande bakom statistisk teknik. Visst kan inflationen mätas fel ibland, men inte under en allt längre och längre tid. Det är inte trovärdigt och därför bör Riksbanken sluta skylla sin bristande måluppfyllelse på SCB eller indexteknik.
    Riksbankens mål – 2 % inflation – är ett avsevärt mycket lättare myndighetsmål än vad till exempel Rikspolisstyrelsen har. Medan Riksbanken bara behöver sänka reporäntan och sedan observera utfall hos ett index måste Rikspolisstyrelsen bekämpa brottslingar som inte vill tillfångatas. Handen på hjärtat, är det svårare att få upp inflationen till 2 % eller bekämpa organiserad brottslighet?
    ”Penningpolitiken fungerar inte – man kan inte sänka räntan lägre”
    Vissa anser att penningpolitiken inte fungerar eftersom ”räntor inte kan vara negativa”. De menar att reporäntan nått sin nedre gräns (zero lower bound, ZLB). Därmed kan inte reporäntan sänkas mer och penningpolitiken har nått ”vägs ände”.
    Denna slutsats är det många som landar i. Intressant nog är det vissa storbankers chefsekonomer som kommer till slutsatsen. Här är det viktigt att slå fast att det inte finns något lagbunden nedre gräns för reporäntan. Reporäntan kan sänkas till – 10 % om Riksbanken vill för att nå ett inflationsmål om 2 %. Det finns alltså ingen ZLB. ZLB är en tankefigur, ingen naturlag.
    Men att sänka reporäntan under 0 % medför onekligen dels kommunikativa problem, dels problem för vissa tillgångsslag. Till de kommunikativa problemen hör att det är svårt för alla ”vanliga” människor att förstå varför man ska betala när man ”sparar på banken”?! Att spara är ju en dygd!
    Att spara är förvisso en dygd, men är verkligen bankkonto en sparform? Det är sant att banker marknadsför sina konton som ”sparkonton”, men snarare kan bankernas sparkonton likställas med deponeringsplatser för betalningsmedel man behöver för att täcka utgifter i den omedelbara framtiden. Har man inga sådan likvida utgifter så finns ingen anledning att deponera pengar på bankers konton. En billig globalindexfond är ett bättre sparalternativ.
    Ovanstående resonemang skulle nog många chefsekonomer hålla med om. Det är alltså inte där skon klämmer när de hävdar att Riksbanken inte kan sänka räntan lägre. Så var klämmer skon?
    Låt oss anta att Riksbanken beslöt att överge inflationsregeln 2 %. ”Inflationen får bli som den blir – vi bryr oss inte”. Med denna attityd skulle Riksbanken inte behöva sänka reporäntan. Skulle det vara så allvarligt?
    I Sverige är hushållssparandet högt och om Riksbanken inte höll en låg reporänta skulle deflation snart infinna sig. Med deflation menas fallande priser. När deflationen tar fart och både hushåll och företag börjar förvänta sig fallande priser kommer priserna att falla ännu mer. Då väntar företag och hushåll med sina investeringar eftersom de vet att ju längre tid de väntar desto lägre blir priset.
    Vid varaktig deflation kan uppskjutna investerings- och konsumtionsbeslut bli permanenta och påverka samhällsekonomin kraftigt negativt. Min personliga farhåga är att arbetslösheten stiger så mycket att främlingsfientliga krafter gror och frodas. Marscherande män som präglar stadsbilden istället för barnfamiljer som gör livsmedelsinköp.
    Varaktig deflation är ingen lek. Det är heller ingen räntemiljö som ligger i någon banks långsiktiga intresse.
    Att storbankernas chefsekonomer inte gillar negativa marknadsräntor måste förstås i deras snöda egenintresse. Det ligger i alla bankers intresse att marknadsräntorna är positiva. Positiva räntor ökar bankernas räntenetton. Bankernas räntenetton är den största inkomstposten hos de flesta banker. Det är därför som chefsekonomerna inte gillar negativa reporäntor och gärna slänger ut retoriska dimridåer om ”vägs ände” och ”zero lower bound”.
    Om banker vill öka sitt räntenetto finns det ett mycket enkelt och effektivt knep. De kan sänka inlåningsräntorna under noll.
    Avslutning
    Målet för penningpolitiken bör fortsatt vara 2 % inflation. Riksbanken bör inte få ett vidgat mandat eftersom makt ska spridas. Riksbanken bör inte få flera mål eftersom det blir omöjligt att utvärdera banken. Riksbanken bör inte ha ett växelkursmål eller höja räntan för att det ska bli ”mer lönsamt att spara” eller för att motverka att svenska företag ”reas ut”. Riksbanken bör värna sin trovärdighet och inte skylla sitt misslyckande på SCB eller välja index efter läge.
    Om Riksbanken bidragit till att stora grupper i samhället missförstått penningpolitikens mål och medel genom spretig kommunikation bör banken anstränga sig ytterligare med sin kommunikation.
    ”Inflationsmålet är vårt mål!”
    Andreas Vedung är nationalekonom

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *