Ludwig von Mises-Institutet i SverigeMises Ljud är vår satsning att tillgängliggöra Misesinstitutets i det närmaste outtömliga innehåll även i ljudform.
Du kan följa Mises Ljud på
Nedan listar vi material på mises.se som vi även gjort tillgängligt i ljudformat.
Denna vecka har vi publicerat vårt andra avsnitt av vår mini-podd: ”Fördjupningar” – denna gång pratar Benjamin och Jon om Murray Rothbards ”Vad har staten gjort med våra pengar”.
Dessutom två kapitel från Magnus ur Walter Blocks ”Att försvara det oförsvarbara”.
Mycket nöje!
Idag har vi precis släppt vårt första diskussionsavsnitt i Mises Ljuds regi. Idén går ut på att diskutera och fördjupa sig i artiklar som vi har valt att publicera på Mises Ljud.
I det första avsnittet diskuteras del ett av George Reismans artikel om ”Produktion vs konsumtion”. Vi hoppas att det ska uppskattas.
Fördjupningsavsnitten kommer ut i samma podcast som artiklarna, sök på ”Mises Ljud” i din pod-spelare.
(Du kan lyssna på artikeln via vår podcast Mises Ljud – bläddra ner för direktlänk)
Om det någonsin skulle göras en Hollywoodfilm om ett ekonomivetenskapligt genombrott skulle upptäckten av det socialistiska kalkyleringsproblemet vara det givna ämnet. Denna historiska episod hade allt. En ung socialist vid namn Friedrich Hayek som får problemet förklarat för sig och inser att socialismen är intellektuellt bankrutt. Ludwig von Mises, huvudpersonen i sagan, som redan innan grundandet av Sovjetunionen förutsåg misären och kaoset som skulle finnas däri, i en tid när alla var fullt övertygade om att socialismen erbjöd en mer rationell ekonomi. Filmens bad guy, socialisten Oscar Lange, som kommer att visa sig vara en djupare karaktär än vad tittarna först trodde när han föreslår att statyer ska resas till Mises ära. Ekonomi blir inte mer spännande än såhär.
Eftersom det är omöjligt att inte fascineras av det socialistiska kalkyleringsproblemet används det ofta som trumfkort av österrikare i olika debatter. Men för att vi ska kunna hänvisa till det på ett meningsfullt sätt måste vi förstå vad det verkligen innebär. Detta ska denna lilla artikel hjälpa till med.
Egentligen är det socialistiska kalkyleringsproblemet ganska enkelt. Det är bara en specifik tillämpning av det större fenomenet som går under namnet ekonomisk kalkylering, vilket dock kräver en mer ingående förklaring.
Den första svårigheten ligger i att det beskrivs på så många olika sätt. Moderna österrikare associerade med Mises Institute menar att Mises talar om det på ett sätt och Hayek om det på ett annat, men samtidigt ger Mises sitt stöd till Hayeks tolkning i Human Action på vissa ställen men inte på andra.
Med den reservationen vill den nuvarande författaren beskriva fenomenet såhär: Ekonomisk kalkylering är produktionsberäkningar med hänsyn till andra människors värderingar. Det är viktigt att inte fokusera så mycket på ”kalkyleringen”, det handlar sannerligen inte om alla typer av beräkningar, utan just det ”ekonomiska”, där vi med hänsyn till andra människors värderingar försöker använda de tillgängliga resurserna på bästa sätt.
Mises använder själv ett exempel med produktionen av vatten. När vi tar oss an problemet att försörja en stad med vatten används vanligtvis två lösningar. Antingen fraktas vatten långa sträckor i akvedukter, eller så genomförs en kemisk reningsprocess av vatten som finns närbeläget. Varför producerar vi inte vatten i fabriker? Det skulle säkert vara en ren baggis att göra det, rent kemiskt. Slå ihop några molekyler och ta vara på restprodukten så har vi producerat lite vatten. Men varför gör man inte detta? Jo, för att människor, konsumenter, sätter ett högre värde på andra saker som kapitalvarorna och arbetskraften som krävs för att bygga och driva vattenfabriken skulle kunna användas till. Det är en fråga om ekonomi, om människors subjektiva värderingar, inte om teknik eller kemi.
I praktiken går det till så att entreprenörer betraktar de nuvarande priserna på konsumentvarorna, gör en bedömning över hur de kommer att förändras till framtiden. Utifrån sin bedömning köper de sedan producentvaror. Priserna på dessa speglar därmed priserna på konsumentvarorna och således ingår en subjektiv komponent i dem. De kanske ser att parasoll säljs för 25 kronor styck just nu, men de tror att vi kommer att få en ännu bättre sommar nästa år och att parasoll då borde kunna gå för 40 kronor. De är således beredda att köpa produktionsvaror för ett sammanlagt pris av någonstans under 40 kronor (vi bortser för enkelhetens skull från ränta). Ibland gör de misstag, naturligtvis, men vi har att göra med en process av intellektuell arbetsdelning där de som är bäst tenderar att få mer resurser över tid, vilket ger bättre resultat.
Om vi inte hade ekonomisk kalkylering skulle vi inte ha vinster och förluster. Entreprenörer skulle inte veta när de har lyckats tillgodose konsumenternas önskemål på bästa sätt. De skulle famla i mörkret. Utan vinst och förlust och utan ekonomisk kalkylering skulle produktionen inte kunna styras mot konsumenternas efterfrågan.
När vi har gått igenom detta är det enkelt att förklara vad det socialistiska kalkyleringsproblemet är. I vår förklaring ovan är det entreprenörer som i en intellektuell arbetsdelning överför priserna på konsumentvaror till priserna på producentvaror. (Närmare bestämt överför de penningpriserna på konsumentvaror till penningpriserna på producentvaror, eftersom ekonomisk kalkylering bara kan göras med pengar.) Men i ett kommunistiskt samhälle kan detta inte ske. Producentvarorna kan inte byta händer, de kan inte köpas eller säljas, eftersom de alla ägs av en enhet. Således kan inte penningpriser för producentvaror uppstå. Centralplaneringsbyrån är dömd att famla i mörkret. Även om den skulle vilja producera de varor som konsumenterna efterfrågar mest intensivt skulle den inte veta vilka dessa är.
I slutet av filmen dör Mises, spelad av Leonardo DiCaprio, omgiven av sina nära och kära. Innan de såg filmen hade tittarna förväntat sig ett sorgligt slut, Mises dör trots allt tjugo år innan den upplösning av Sovjetunionen som han påstås ha förutspått. Men under filmens gång, där de fått den ekonomiska kalkyleringen noga förklarat för sig, inser de att varje dag i Sovjetunionen bevisade det Mises sagt, att utan ekonomisk kalkylering och privat ägande av produktionsmedlen är det omöjligt att veta om det som produceras också är det som konsumenterna efterfrågar som mest.
Synen på vetenskap har förändrats över tid. Förr var vetenskapen ett verktyg för fritt sökande människor att finna en objektiv sanning och förändra vedertagna uppfattningar. Men vetenskapen har alltid varit kontroversiell. Idag vill många göra subjektiva tolkningar, ibland för att ge trovärdighet åt politiska uppfattningar.
Gustaf Söderlind är professor I numerisk matematik vid Lunds Universitet sedan 1990. Har bland annat varit ledamot av Teknikvetenskapliga Forskningsrådet 1995-2000, och styrelseordförande i Norges Forskningsråd 2014-2017.
Presentation: Gustaf-Söderlind.pdf
Se föreläsningen här:
En av vår tids största ofriheter är försörjningen med livsmedel. Den styrs av ett knappt dussintal globala företag som är världens största industri och understöds av livsmedelsmyndigheterna i många länder. I och med att matproduktionen har industrialiserats har den gjort maten billigare. Men det har också gett upphov till en kost som människokroppen inte är genetiskt anpassad för. Tillsammans med livsmedelsmyndigheters rekommendationer har det lett till en pandemi av metabola sjukdomar.
Lars Bern är en av grundarna bakom den nystartade Riksföreningen för metabol hälsa och är en av sveriges mest namnkunniga libertarianer. Hans meritlista är minst sagt gedigen både inom privat näringslivsverksamhet och inom vetenskapen där han bland annat har varit ledamot i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin och Kungliga Vetenskapsakademins miljökommitté.
Titta på Lars Berns föreläsning inklusive frågestund här:
Eller lyssna på Mises Ljud (finns även på iTunes samt andra podd-spelare):
Så här i valtider slåss politikerna om vad exakt staten bör göra härnäst. Och det handlar nästan alltid om att stärka välfärdsstaten. Generellt sett ser ”högern” till hur systemet fungerar och föreslår att det ska effektiviseras så att färre resurser går till spillo (dvs vi får mer för pengarna). ”Vänstern”, å andra sidan, vill stoppa in fler resurser i maskineriet så att det blir mer ”ut” i andra änden. Bägge läger är med andra ord i någon utsträckning missnöjda med hur välfärdsstaten fungerar.
Libertarianer utmärker sig genom att inte bara hävda att vissa delar av välfärdsstaten fallerar, utan att systemet som sådant inte fungerar (eller inte kan fungera) och är omoraliskt. Men det kräver ett specifikt perspektiv för att komma till sådana libertarianska slutsatser, ett perspektiv som få icke-libertarianer delar.
En bättre analys utgår ifrån vad man faktiskt försöker åstadkomma med välfärdsstaten och, utifrån dessa mål, utvärderar den. Och då blir analysen faktiskt en helt annan. Medan riksdagspartierna käbblar om hur välfärdsstaten ska reformeras eller förstärkas så bör frihetsvänner istället påpeka att den fungerar – och dessvärre fungerar väl.
I en ny rapport från Cato Institute dras följande slutsats: att efter 50 år av den amerikanska statens ”krig mot fattigdom” (War on Poverty) har fattigdomen i USA nästan helt suddats ut. Med andra ord: detta politiska åtagande har uppnått det mål som utfästes. Programmet var alltså framgångsrikt.
Vad är det då som skett? I korta ordalag har USA följt Sverige och andra europeiska länder och infört en omfattande välfärdsstat, vilken syftar till att omfördela resurserna i samhället: den tar från de rika och ger till de fattiga. Phil Gramm och Bob Ekelund sammanfattar resultatet i Cato-studien i en artikel i Wall Street Journal, där de visar att skillnaderna i ”botten” av inkomstfördelningen i det närmaste suddats ut.
Gramm och Ekelund delar in den amerikanska befolkningen i lika stora femtedelar sorterade på inkomst och jämför den genomsnittliga nettoköpkraften i vardera femtedel. Nettoköpkraft är här inkomst efter att skatt betalats samt med tillägg av allehanda bidrag och offentliga stöd. Det är med andra ord ett sätt att mäta den totala andel pengar som ett hushåll har att röra sig med.
Vad visar då denna statistik? Jo, att fördelningen av köpkraft mellan femtedelarna är i det närmaste densamma för dem i de tre understa femtedelarna. Den lägsta femtedelen (de 20% av befolkningen med lägst löner) tjänade totalt sett bara 2,2% av alla utbetalda löner, men har efter skatter och bidrag 12,9% av köpkraften. Relativt resterande befolkningen gör alltså välfärdsstaten att de ökar sin köpkraft med i det närmaste sex gånger. De i den näst lägsta femtedelen tjänade 7% av lönerna, men har 13,9% av köpkraften – en dubblering. Och de i femtedelen i mitten tjänade 12,6% av lönerna men har i slutänden 15,4% av köpkraften.
Med andra ord, den som har en förvärvsinkomst som är bland de 20% lägsta i landet har i stort sett lika mycket köpkraft som den som ligger i mitten av löneligan trots skillnader i löneinkomst.
Dessutom: de 60% av befolkningen med lägst löner har högre relativ köpkraft än de har löner. För de övre femtedelarna gäller motsatsen: den översta femtedelen tjänar 57,7% av lönerna men har ”bara” 39,3% av köpkraften; för den näst översta är siffrorna 20,5% respektive 18,6%. Det sker alltså en ganska omfattande omfördelning där de som har högst inkomster genom höga och progressiva skatter betalar för att de med lägst inkomster ska kunna åtnjuta köpkraft som överstiger – ibland, som för den understa femtedelen, vida överstiger – inkomsten.
Det är alltså fel att hävda att välfärdsstaten inte fungerar, för det gör den otvivelaktigt. I den mån målet är att skapa jämlikhet så åstadkoms detta. Kanske kan det göras mer effektivt, som högern efterfrågar. Kanske kan ännu mer omfördelas den vägen, som vänstern vill. Men det är knappast så att välfärdsstaten – i USA, till råga på allt – är ett misslyckande.
Att välfärdsstaten fungerar är emellertid inte en anledning att vara för den. Det finns mycket som fungerar så som det är tänkt, men som ändå är skadligt och destruktivt. Så är det med välfärdsstaten: den fungerar genom att förgöra. Och då menar jag inte att den förgör ”de rika” genom att omfördela inkomsten till dem som, enligt gängse politisk retorik, är ”mer behövande”. Det är välfärdsstatens (p)åverkan på samhällskroppen, normerna och moralen som är det egentliga – och stora – problemet.
Problemet är att välfärdsstaten är att dess effekt på samhället är godartad så länge den inte gör någon verklig skillnad. Eller, för att uttrycka det annorlunda: välfärdsstaten fungerar så länge ingen är beroende av den. För om de som idag är i den lägsta femtedelen skulle bete sig på samma sätt om de inte fick till dels köpkraft omfördelat från de som tjänar mer, då skulle de fortsatt försöka förbättra sin situation: de skulle jobba hårdare, kanske skaffa ett extra jobb, spara mer, dra ned på kostnaderna – för att därigenom kunna lyfta sig själva och sina familjer.
Men välfärdsstaten förändrar beteenden. Den som inte tjänar pengar men ändå åtnjuter hyfsad köpkraft – och som dessutom, vilket skräcksiffrorna från USA visar, inte kan öka sin köpkraft genom att öka sin inkomst – har mindre anledning att försöka öka sin lön, kvalificera sig för bättre jobb, osv. Den som idag är ”fattig” i USA ökar inte sin levnadsstandard mer än marginellt även om inkomsten ökar till strax över medel för landet! Varför skulle man då kämpa?
Den naiva vänstern hävdar att människor ändå vill, att de försöker, samt att de känner en stolthet i att tjäna sitt levebröd. Det stämmer, men inte under ett system som omedelbart snor åt sig de förbättringar man jobbat till sig. Det Cato-rapporten visar är att för 60% av amerikaner spelar det egentligen ingen roll hur mycket de försöker – de har i stort sett samma levnadsstandard ändå.
Detta leder inte bara till att färre försöker skapa sig ett bättre liv genom hederligt arbete. Det leder också till att många, med rätta, börjar se ned på dem som inte har ett arbete att gå till. Man behöver ju trots allt inget jobb för att få samma levnadsstandard som den som ”slavar” 40 timmar i veckan. Om man då har ett jobb som man går till, och kanske försöker förbättra sin situation, men inte får något för det hårda arbete – då ligger det inte långt bort att man riktar skulden för detta på andra.
Delvis skyller man kanske dem som verkligen åker snålskjuts på systemet, vilket ofta varit fallet i Sverige (där en sund arbetsmoral länge överlevde trots välfärdsstaten – man skulle ”göra rätt för sig”). Men delvis skyller man dem som är en belastning men verkligen behöver hjälp: handikappade, sjuka, lågutbildade eller utan värdefulla färdigheter, samt nyligen inflyttade som inte behärskar språket. Resultatet blir att de som systemet syftar till att hjälpa blir offer för det: de blir inte bara utstötta av andra, utan mister också sin förmåga att tjäna egna pengar. De blir beroende av systemet.
Det är en bra fråga. Men det har sina anledningar. Så fort en välfärdsstat etablerats finns det också vinnare på systemet. De som inte vet bättre skulle antagligen hävda att ”de fattiga” är vinnare eller att ”samhället” vinner på att det blir minskade motsättningar mellan fattiga och rika. Men det är oerhört ignorant.
I en demokrati finns det framför allt tre grupper som anser sig vara vinnare på att välfärdsstaten existerar, och som därför antagligen också stödjer den – om inte helhjärtat och högröstat vurmar för den.
En är de som är fattiga, sjuka, osv, samt minoriteter som har svårt att få jobb. Det är i det närmaste omöjligt för dem att få jobb under en välfärdsstat, vilket gör att de är i beroendeställning. Enkel matematik gör gällande att utan bidragen skulle deras ekonomi inte gå runt, så det är inte så konstigt att de vill ha den kvar.
En annan är den naiva och empatiska vänstern, som så gärna vill ”hjälpa till” (under hot, givetvis, för annars är det inte ”riktig” solidaritet – tvi vale för allmosor!). De kommer alltid att vara för och stödja välfärdsstaten, för de vill så gärna hjälpa de som inte kan. Och dessa ser ju faktiskt ut att inte kunna alls efter att välfärdsstaten införts och omintetgjort samtliga möjligheter för dem att tjäna sitt eget levebröd. Till denna grupp kan vi också räkna de politiker som både moraliskt och ekonomiskt (se tredje gruppen) tjänar på att ”erbjuda” en välfärdsstat.
Den tredje gruppen är den som redan tillskansat sig fördelar och som medelst politiska kontakter tjänar ytterligare på att politiken tar över ekonomin. Det är allt från dem som har företag som blir utvalda som leverantörer till de statliga systemen till dem som får flotta tjänster som generaldirektörer och allehanda småchefer i de gigantiska byråkratier som förgäves försöker ratta välfärdsstaten. Samtliga har positioner som de antingen fått genom att de varit rätt positionerade gentemot den politiska makten eller haft något att erbjuda politiker i utbyte mot speciella privilegier.
Denna tredje grupp tjänar på regleringarna för att de är (eller gjort sig till) ”insiders” och därmed, med politiska medel och kontakter, manövrerar ut och utestänger konkurrenter. Med andra ord, de tjänar pengar på att vara det fåtal utvalda som fortsätter att bedriva verksamheter i en ekonomi som välfärdsstaten för ”jämlikheten” reglerar. Förvisso förlorar de delvis genom den progressiva beskattningen, men det är inte sällan som det finns möjlighet för den yttersta toppen att undvika beskattning. Och man ska inte heller glömma att dessa ”insiders” inte hade tjänat några pengar, i alla fall inte i närheten av lika mycket, om inte det politiska systemet skapat vinnare och förlorare.
Så resultatet är en befolkning som i allt större utsträckning blir beroende av (och därmed kräver förstärkning och utbyggnad av) systemet, en politisk klass som lever gott på det system de är satta att ratta (eller, för dem i lägre rang i partierna, siktar på en karriär i den politiska toppen), samt en svågerkapitalistisk klass som tjänar enorma pengar på speciella överenskommelser med politiken.
Förlorarna är dem som inte ges chansen att stå på egna ben, att tjäna sitt eget levebröd.
Så nog fungerar välfärdsstaten. Den fungerar ypperligt: den är nödvändig för dem som är beroende av den, den tjänar dem väl som styr över den och kan nyttja den för politisk makt, och den är en god inkomstkälla för dem som inte har några skrupler i affärslivet.
1962 fick Sverige sin första läroplan, Lgr62, och detta innebär slutet för parallellskolesystemet. Här kan man säga att centraliseringsprocessen kulminerar för att sedan sakta gå mot en ”decentralisering” igen. Decentralisering sätts inom citationstecken på grund av att författare och forskare i Sverige inte har förstått vad decentralisering de facto innebär – att skjuta över makten från stat till kommun innebär inget ökat inflytande för medborgare. När var det senaste du röstade om hur skolan i din hemkommun ska bedrivas? När röstade du för vad läroplanen ska innehålla? När var det senaste gången du kände att du hade någon som helst makt över det som händer i skolan? Man kan argumentera för att vi i dag – med det ”fria” skolvalet – kan rösta med fötterna, det vill säga byta skola om det inte passar, men byta till vad? En annan skola med samma krav, samma läroplan, samma summa pengar för varje elev – skolpengen som slås fast av varje enskild kommun – och samma undermåliga synsätt på undervisning? Det är ingalunda något fritt val det handlar om här.
När grundskolan var införd visade det sig emellertid att bedriva undervisning i så pass heterogena klasser var ett bekymmer, det spelade ingen roll hur engagerade lärarna var – undervisningen fungerade inte, ambition och utfall korrelerade inte den här gången heller.
Under 1960-talet såg man ett behov av förändringar i läroplanen; i Lgr69 blev högstadiet mer teoretiskt inriktat och läroplanen hade ett större fokus på jämställdhet inom familjen och i samhället i stort. Eleverna skulle tänka mer kritiskt, i John Deweys anda, i synnerhet om könsroller. (Vem är inte bättre skickad än staten är berätta för undersåtarna hur vi ska tänka?)
Både 60- och 70-talet präglades av en stökig skola där skolk och vandalism var vanligt. Det man kommer fram till då i SIA-utredningen, var att skolan skulle ta ännu större ansvar över individen – nu skulle även skolan ombesörja aktiviteter innan och efter ordinarie skoltid. Lärarna skulle inte längre bara ansvara för undervisningen, utan de skulle ha ett holistiskt ansvar för barnen. Med andra ord kommer man återigen fram till att det inte fungerade och svaret var då i sedvanlig ordning mer av samma dysfunktionella idéer som tidigare inte hade fungerat.
I regel följer detta ett mönster: 1) Någon har en idé om hur alla ska göra. 2) Idén blir verklighet och visar sig inte fungera för alla. 3) Man beslutar att införa kontroller och regler för att driva på utvecklingen åt rätt håll i tron om att ett system ska fungera lika bra för alla oavsett förutsättningar i övrigt. Detta gällde 1842 och det gäller 2018. I dag handlar det om utfallet i resultat och betyg – alla ska nå samma mål oavsett genetiska förutsättningar eller andra omständigheter som påverkar människors förmåga till studier. Eftersom svensk skola i dag saknar den insikten att lika utfall är en utopi kommer kontroller, regler, värdegrundsarbete och byråkratin att fortsätta att öka i all oändlighet eftersom vi aldrig någonsin kommer att nå målet om att alla får samma resultat.
Detta är djupt illavarslande eftersom det hämmar folk som faktiskt har bra förutsättningar att förvärva mycket kunskap, vilket i sin tur leder till en degenerering av hela utbildningsväsendet, vilket vi också ser på universitet och högskolor – kvaliteten och kraven sänks ideligen vilken i sin tur kräver mer och längre utbildning för dem som faktiskt besitter akademisk begåvning.
Under slutet av 1960-talet, när sprickorna i välfärdsbygget började uppenbara sig, blev den nationella politiska diskursen allt mer radikal – från marxistiskt håll argumenterades det för att skolan skulle främja en samhällsförändring i riktning mot mer demokrati och mer jämställdhet. Samma grupp fick också stort inflytande över pedagogiken och utformningen av skolan. Under samma decennium nåddes man av insikten att grundskolans iver till jämställdhet hade fallerat eftersom att cirka 40 procent av eleverna gick i specialundervisning – systemet upprätthöll klasskillnaderna i stället för att bryta upp dem. Man beslutades således om ett starkare lokalt inflytande för att kunna allokera resurser efter behov (var känner man igen det ifrån?). Konsekvensen av allt detta är ”flumskolans” inträde i och med Lgr80 – 1980 års läroplan.
Som en parantes kan nämnas att den dåvarande skolministern – sedermera statsminister – Olof Palme menade att skolan som instrument var till för att avskaffa klassamhället.
På 1970-talet började man se problemen med den statliga skolan – den var för stelbent och eleverna hamnade mellan stolarna på grund av att systemet inte fungera lika bra för alla, en insikt man kan tycka borde varit uppenbar. Man efterfrågade således en mer decentraliserad skola – mera makt åt kommunerna och invånarna, mindre makt åt staten, alltså en starkare subsidiaritetsprincip. Här gick man mot ett större kommunalt inflytande genom att bland annat förespråka mål- och resultatstyrning i stället för den tidigare regelstyrningen. Eftersom både högern och 68-vänstern drog åt samma håll – ett större individfokus – i den här frågan var det rätt självklart att en decentraliseringsprocess tog fart. 1981 beslutades det att det övergripande ansvaret för skolan låg hos staten men ansvaret för genomförandet låg hos kommunerna, det vill säga ungefär på liknande vis som skolan utvecklades under slutet av 1800-talet – staten ser till att resurserna finns och kommunerna ansvarar för utförandet
[hoops name=”alla-175-år”]
Lyssna på Mises Ljud:
Marie Karlsson och Pia Heintz Svensson kommer från olika bakgrunder och har båda gjort samma yrkesval, att vara hemmamamma. De har brutit mot normen att lägga ut fostran på entreprenad och istället valt att vara hemma med sina barn för att kunna ge dem trygghet och sunda värderingar.
Marie är hemmamamma åt tre döttrar mellan 7 och 14 år. Pia var hemmamamma åt sju barn som idag är i åldrarna 13-32 år.
Titta på Youtube:
Eller lyssna på Mises Ljud:
På slutet av 1800-talet kom krav på reformer – både från socialdemokraterna/arbetarrörelsen och från liberalerna. Båda ville minska kyrkans inflytande, ge alla barn möjligheten att gå i skolan och se till individen i stället för att folk tillhörde sin sociala position/klass. Skolans längd utökades ytterligare och kontrollen och kraven ökade.
Liberalen Fridtjyv Berg introducerade idén om en bottenskola (enhetsskola) – sedermera grundskolan. Enligt honom skulle varje barn få förverkliga sina mål och drömmar utan att klasstillhörighet skulle förhindra dem från detta. Liberalerna och arbetarrörelsen gick således ihop angående utbyggnaden av en enhetsskola/bottenskola och om ett minskat kyrkligt inflytande. Detta mynnade ut i 1919 års undervisningsplan som syftade till att anpassa undervisningen till barns ålder och att minska kristendomens inflytande, till exempel förbjöds katekesundervisningen.
Det var demokratiseringsprocessen som tog fart under 1900-talets inledning som sedermera ledde till en enhetsskola där demokratiska fostran ingick – en växande medelklass ledde till ökade krav på rösträtt, minskat kyrkligt inflytande och ”en skola för alla”. Läsebok för folkskolan från 1868 användes ända in på 1940-talet som ett steg i nationaliseringsprocessen varför då också demokratisk fostran var viktigt.
1927 påbörjades processen att avskaffa parallellskolesystemet, men det visade sig vara lättare sagt än gjort – allmogens barn förväntades fortfarande att arbeta och bidra till familjens försörjning. Återigen blev diskrepansen mellan ambition och utfall stor på sina håll i det avlånga landet.
Kyrkans inflytande minskade sakta och 1935 lagstadgades att skolan flyttades från den kyrkliga till den borgerliga delen av kommunen. Några år senare hade kyrkan helt förlorat kontrollen över skolväsendet. Staten gick således segrande ur den kampen.
Under den socialdemokratiska hegemonin på 1920- och 1930-talet sköts det till mer resurser till folkskolan – utgifterna ökade med 100 miljoner åren 1920 – 1940, från 46 till 150 miljoner (oklart huruvida detta är justerat för inflation).
Demokratiseringsprocessen fortskred allt jämnt och det demokratiska styrelseskicket krävde en skola som förberedde medborgarna att delta i det offentliga. Här kom John Dewey in i bilden med sina progressiva idéer om pedagogik, utbildning och skola. Enligt honom skulle barn lära sig kritiskt tänkande, learning by doing och utbildningen skulle genomsyras av en demokratisk värdegrund i stället för att skolan lär ut absoluta sanningar och grundläggande färdigheter. Hans idéer präglar skolan än i dag i stor utsträckning.
1936 förlängdes skolan ytterligare med ett år till sju år.
Efterkrigstiden präglades av idén om en skola som fostrar barnen i demokratisk anda och John Deweys progressiva tankar fick stort inflytande över skolan och den svenska pedagogiken. 1950 beslutades att införa en nioårig grundskola i hela landet för alla barn 7 – 15 år i mångt och mycket baserat på Fridtjyv Bergs idé om en bottenskola för alla. Detta testades till en början för att se om grundskolans elever kunde prestera lika bra som realskolans – realskolan var den delen av parallellskolesystemet där överklassens barn gick. Realskolans elever uppvisade bättre resultat på samtliga tester. Efter det konstaterandet genomfördes införandet av den nioåriga grundskolan som vi känner den i dag.
[hoops name=”alla-175-år”]
Lyssna på en inläsning av artikel via Mises Ljud:
Från Freedomfest 14 maj 2017.
Skulle du klara av en period av arbetslöshet, vattenkontamination, kollaps i matförsörjningssystemet eller något ännu värre? Beredskap för att överleva kriser, både mindre och större är en viktig del av den personliga friheten. Myndigheter säger att vi bör ha resurser för att klara 72 timmar. Vad säger erfarna preppers?
En Svensk Prepper (svenskprepper.se) bloggar på ämnena prepping, krisberedskap och personlig frihet. Han talar om vikten av din operationella säkerhet (opsäk), att vara adaptiv i ett ständigt skiftande samhälle såväl på internet som i din fysiska närmiljö. Efter att ha tillbringat en längre tid utanför Sverige så har han fått starka frihetliga tendenser, inte minst sedan han återkom till ett Sverige som ”verkade ha hamnat i okontrollerad spinn”. Han är uppväxt på den ljusblå sidan av 90-talets MUF och FMS och kallar sig idag libertarian.
Titta på Youtube:
Eller lyssna på Mises Ljud-podden:
Sverige och Schweiz hade ungefär samma förutsättningar under senare delen av Europas industrialisering. Båda länder höll sig utanför kriget och hade industrin intakt. Länderna hade ungefär samma befolkningsmängd och befolkning med liknande kulturell bakgrund. Båda ligger med närhet till stora exportmarknader i Europa. Båda blev framgångsrika till en början men hur gick det sedan? Stellan Abrahamsson diskuterar likheter och skillnader, orsak och verkan mellan två politiska system.
Stellan Abrahamsson har bott i Schweiz i sju år. Han driver en konsultbyrå som hjälper finansiella institutioner att efterleva Sveriges och EUs alltmer komplicerade finansreglementen. Han har också arbetat på Finansinspektionen i Stockholm.
Ladda ner presentationen här:
Du kan titta på videon på Youtube:
Eller lyssna på föredraget i Mises Ljud-podden:
https://soundcloud.com/mises-se/36-stellan-abrahamsson-schwerige-eller-sveitz-freedomfest-2018/
Stellan föreläste om bankregleringar på Freedomfest 2015. Rekommenderas!
Och glöm inte Stellan på Radio Mises.
Även om det fanns liberala tankegångar om att alla barn skulle lära sig att läsa, skriva och räkna, handlade 1842 års folkskolestadga snarare om disciplinering av en allt större underklass. Jordbruksreformerna, alltså förbättringarna inom jordbruket, under första hälften av 1800-talet hade lett till att det fanns allt fler backstugesittare, jordbruksarbetare, torpare och inhysehjon. Dessa fattiga människor behövde tuktas, och eftersom hela samhället hade sekulariserats var den nya statsreligionen demokrati, därav att folk behövde ”demokratiseras”. Allmogen utgjorde ett hot mot den rådande ordningen och därför behövdes undervisning som syftade till disciplinering, underkastelse samt demokratisk och nationalistisk fostran.
Det var de fattigaste familjerna som hade det svårast att leva upp till statens förväntning om att alla barn skulle gå fyra år i skolan – dessa barn förväntades att hjälpa till med jordbruket och sköta enklare sysslor i hemmet för familjens överlevnad. Detta ledde till att många barn bara gick i skolan på halvtid, så kallad deltidsläsning – det innebar att vissa skolor fick dela på lärarna och att vissa barn bara gick några dagar i veckan eller ett par månader åt gången. Diskrepansen mellan ambition och utfall är ett återkommande inslag i svensk utbildningshistoria.
Även socknarna/kommunerna var inte helt övertygade om förträffligheten med folkskolestadgan – många socknar/kommuner ville att den skulle rivas upp eftersom staten ålade socknarna/kommunerna en stor ekonomisk börda när de blev tvingade till att axla ansvaret över utbildningen, med andra ord var situationen då som nu mycket påfrestande för många kommuner med statliga påbud.
1846 infördes skolinspektionen – kvaliteten skulle säkras. Anledningen var att många kommuner inte levde upp till statens förväntningar och skolinspektionen var ett faktum redan efter fyra år med statlig skola i kommunernas regi. Under 1860-talet infördes folkskolebyrån. Syftet var att öka kontrollen över skolan samtidigt som behovet av en nationell fostran hade ökat i och med nationalstatens och nationalismens framväxt.
Trots att staten fick ett större inflytande över skolan ökade även kyrkans makt över densamma i och med kommunreformen 1861; kommunerna ersatte socknarna. Kommunerna delades upp i en kyrklig och en borgerlig del där den kyrkliga tog hand om skolan, kyrkans makt ökade således över skolan tack vare detta.
Folkskolestadgan innebar emellertid inte skolplikt, den kom först 1882 där antal timmar också utökades från fyra till sex. På 1800-talet ökade staten på sin styrning av skolan trots att det huvudsakliga ansvaret låg på kommunerna. Anledningen var att staten inte alltid gillade hur kommunerna bedrev och finansierade skolan. Det här ledde dels till utökade statsbidrag – 20 procent 1870 till 30 procent vid sekelskiftet 1900 – och dels till utökad kontroll av skolan, dess undervisning och om normalplanen (1878) följdes. Normalplanen kan ses som en föregångare till efterkrigstidens läroplaner.
Enligt lag skulle varje socken se till följande:
Fokus låg emellertid på Katekesen och Bibeln – med andra ord misslyckades man per omgående med sin ambition.
Man ska inte heller överskatta beslutet om folkskolestadgan eftersom ett beslut inte per automatik leder till lokaler, lärare eller en etablerad skola – det är medborgarna som ser till att det sker. Eftersom den svenska befolkningen redan kunde läsa och skriva, var vana vid husförhör och dessutom själva insåg vikten av att förvärva dessa kunskaper föll det sig naturligt för många, men inte alla, att skicka sina barn till skolan, det skulle med största sannolikhet ha skett utan tvång, men då utan statliga påbud om vad och hur detta ska läras ut. Dessutom utan den dyra byråkratin som följer med statliga investeringar och åtaganden. Marknaden hade redan satt den utbildningsbollen i rullning och argumentet att staten såg till att alla fick utbildning är missvisande – det hade folk kunnat se till själva men då utan en nationalistisk fostran och en försvenskning av alla medborgare. Hade skolan blivit mer marknadsanpassad hade vi möjligtvis haft olika typer av skolor i dag som hade haft ett bättre lokalt förankrat utbildningsväsende som med största sannolikhet hade gynnat just landsbygden, vilket då som nu var Sveriges fattigaste kommuner.
I ett fritt samhälle får folk själva välja hur de vill spendera sin tid eftersom tid är pengar, och man kan säga att humankapital också är en resurs – en resurs som tar tid, alltså kapital, att förvärva. Om man som enskild individ inser vikten av att kunna läsa, skriva eller förkovra sig i jordbruk eller dylikt kommer man att skola sig inom detta område, det i sin tur leder till att ens resurser, i detta fall tid, läggs på det som man anser sig ha störst vinning för i framtiden, beslut tas a priori av individen – alltså vilken framtida avkastning kommer jag att få av detta beslut – som Ludwig von Mises påpekar i sin bok Human Action. När staten gick in och tvingade barn att gå i skolan förintades den möjligheten för den enskilda familjen att fatta beslut om hur man vill allokera sina resurser. En fattig familj som väljer mellan att få sitt jordbruk att fungera med hjälp av sina barn ställs då mellan att välja mellan skola för barnen eller svält. Svält är inte ett bättre alternativ hur bra det än må låta i en samhällelig och politisk diskurs om: ”en skola för alla” eller ”gratis skola”. Denna likriktning som folkskolestadgan innebar ledde till att de fattigaste fick det svårast att leva upp till förväntningarna, de fattigaste kommunerna lyckades inte infria de kraven staten hade och folks resurser lades inte där de gjorde mest nytta för den enskilde; resurserna lades på det som staten ansåg var bäst – disciplinering och nationalism, inte att gynna marknaden och handeln vilket med största sannolikhet låg i folkets intresse. Samma “utmaning” har vi i dag med ett utbildningsväsende som har mycket dålig förankring på arbetsmarknaden, i synnerhet högre utbildning – om man nu verkligen kan kalla det för “högre” utbildning?
[hoops name=”alla-175-år”]
Lyssna på denna artikel på Mises Ljud-podden.