Kategorier
Blogg

Snabbkurs i konjunkturcykelteori

TL;DR: En ekonomi kraschar av samma anledning som en ballong spricker: den har blåsts upp = inflaterats. Om man inte blåser upp kan den inte spricka/krascha och du får behålla jobbet, huset och frun.

Vad blåser upp ekonomin? Centralbankens sedelpress. Alltid. Utan undantag. (Centralbanken bör avskaffas.)

I en centralbanksfri ekonomi

Företag har alltid massor av spännande projekt i skrivbordslådan. Det finns alltid nya produkter att utveckla, fabriker att etablera, gruvor att gräva, fastigheter att bygga, kampanjer att driva och marknader att erövra. De flesta blir dock kvar i lådan för de är olönsamma under rådande omständigheter. Många av dem skulle bli lönsamma och förverkligas om det blev billigare att låna pengar, dvs. om räntan sjönk.

En ekonomisk resurs kan antingen konsumeras eller sparas. Om människor börjar sparar mer och konsumera mindre händer två saker samtidigt:

  • Det frigörs reella ekonomiska resurser (råvaror, arbetskraft) som tidigare gått till konsumtion; det blir alltså ett reellt, fysiskt sparande av ekonomiska resurser.
  • Motsvarande belopp pengar som nu inte använts för konsumtion sparas, utbudet på besparingar ökar och då sjunker räntan.

Viktigt att notera att det fysiska sparande som minskad konsumtion av resurser innebär går hand i hand med sparande i pengar vilket leder till fallande ränta.

Med lägre ränta blir plötsligt en mängd skrivbordsprojekt lönsamma. Företag lånar då de sparade pengarna och köper de sparade resurserna för att förverkliga sina projekt. Den uteblivna efterfrågan på resurser som orsakats av minskad konsumtion kompenseras av ökad efterfrågan från investeringar. Priserna på resurser blir därmed i stort sett oförändrad.

In klampar centralbanken

Det är en helt annan sak när räntan sjunker för att centralbanken kör sedelpressen och inflaterar mängden pengar för att ”stimulera tillväxt”. Det är en räntesänkning utan motsvarande minskning av konsumtion. Icke desto mindre blir många skrivbordsprojekt plötsligt lönsamma och drar igång. Men eftersom inga fysiska resurser frigjorts som vid äkta sparande drivs priserna upp. Vi får ”högkonjunktur”, det vill säga en bubbla. Bubblans prisökningar fanns inte med i skrivbordskalkylerna och det som nyligen såg så lönsamt ut tack vare låg ränta blir ändå olönsamt på grund av stigande priser. Här börjar en kedja av händelser:

  • Förlustbringande projekt leder till att lån inte kan återbetalas.
  • Lån som inte kan återbetalas sätter press på bankernas balansräkningar.
  • Bankerna skyddar sig genom att dra in lån och inte förlänga lån.
  • Det leder till ännu fler konkurser.
  • Du förlorar ditt jobb, ditt hus säljs på exekutiv auktion, din fru och hund lämnar dig.

Konjunkturcykeln orsakas av centralbanker

Vid industrialiseringen märkte människor att ekonomin började svänga. Det var naturligt att dra slutsatsen att konjunktursvängningar måste vara någon mystisk inneboende egenskap i industrialiseringen. Många funderade över sambandet och flera tänkbara förklaringar presenterades. Ett av de mer kreativa bidragen kom från den populäre ekonomen John Maynard Keynes. Enligt honom orsakades svängningarna av ”animal spirits”, det vill säga att människor blev rädda och slutade konsumera.

Ludwig von Mises å sin sida hade lagt märke till att ungefär samtidigt med industrialiseringen inrättades de marxistiska institutioner som kallas centralbanker och deras kärnverksamhet var att manipulera räntan och skicka falska signaler om besparingar till ekonomin. Han härledde, enligt ovanstående resonemang, konjunkturcykeln till dem. Denna förklaring kallas den österrikiska konjunkturcykelteorin (eng: Austrian Business Cycle Theory).

Hur ska man åtgärda en krasch?

Om man vill förlänga lidandet ska man göra som Keynes rekommenderar och som i stort sett alla politiker följer. Enligt Keynes förståelse uppstod kraschen på grund av att konsumenter plötsligt och oförklarligt blev rädda och slutade konsumera. Hans medicin är att staten går in och ersätter den uteblivna konsumtionen med offentlig konsumtion som väg- och brobyggen tills människor ser att det är ingen fara, känner sig lugnade och börjar konsumera igen.

Den österrikiska rekommendationen är som vanligt att man ska inte göra någonting annat än att sluta trycka mera pengar. Problemet har ju orsakats av att företag på grund av konstgjort låg ränta lurats att sätta igång projekt som det inte finns efterfrågan på och resurser till i ekonomin. Ekonomin har blivit skev. Den producerar batterifabriker, vindkraft, grönt stål och andra saker som egentligen inte bär sig. Ekonomin måste återbalanseras och resurserna allokeras till nyttiga verksamheter igen. Detta kan bara ske om sedelpressen stängs av och de förledande signalerna upphör. Den keynesianska ”lösningen” är att staten stretar emot och lockar företaget att fortsätta lägga pengar på batterifabriker, vindkraft och grönt stål.

Kategorier
Blogg

Naiva liberaler förstår inte realismen

I sitt tal till kongressen den 11 september 1991, formulerade President George Bush sin vision om en ny världsordning byggd på internationellt partnerskap och samarbete. Målet var att sprida demokrati, rättvisa och fred till världen. Realismen ansågs ha spelet ut sin roll och var inte relevant i den nya, liberala eran. I stället för att konkurrera om makt skulle världens länder samarbeta med varandra i en liberal ordning, under amerikansk översyn.

Francis Fukuyama fångade det liberala projektets essens i sin berömda bok, Historiens slut och den sista människan. Fukuyama argumenterar för att västerländsk, liberal demokrati och kapitalism har segrat och att människan har nått den ideologiska utvecklingens slutpunkt – historiens slut. Nazismen och fascismen besegrades under första hälften av 1900-talet, och kommunismen under den andra hälften. Därmed finns det ingen annan ideologi kvar, som kan konkurrera med liberalismen. Den enda relevanta utvecklingen som återstår, är enligt Fukuyama, att sprida liberal demokrati till resten av världen.

Liberalismen som teori för internationella relationer är en förlängning av dess syn på individ och stat. Utgångspunkten är naturtillståndet där varje individ har en naturlig rätt att göra det som krävs för att säkra sin egen överlevnad. Men eftersom den naturliga ojämlikheten är begränsad kan den ene inte bli nämnvärt överlägsen den andra, och därför är människan dömd till en evig kamp för överlevnad i ett ”allas krig mot alla,” som Thomas Hobbes uttryckte det. Vägen ut ur naturtillståndet är genom upprättandet av ett samhällskontrakt där varje individ ger upp vissa naturliga rättigheter i utbyte mot beskydd. Det räcker däremot inte med ett kontrakt. Det måste finnas en högre makt med mandat att ingripa mot kontraktsbrott. Denna högre makt är staten.

Inom varje stats territorium är naturtillståndet upphävt. Däremot finns det ingen högre makt som reglerar mellanstatliga relationer. Naturtillståndet finns nu på den internationella arenan. Den är anarkisk. Det här resonemanget är utgångspunkten för de två dominerande teorierna för internationella relationer: realismen och liberalismen. Den mest fundamentala skillnaden mellan de två teorierna är att realismen ser det anarkiska tillståndet som permanent, medan liberalismen utgår ifrån att stater kan underordnas en högre makt, som därmed upphäver anarkin. Man kan säga att det liberala projektet handlar om att tämja den internationella arenan genom instiftandet av en högre makt. Liberalismen som teori för internationella relationer är en projektion av dess syn på individ och stat. Precis som individer anses stater besitta ett antal karaktäristiska egenskaper. Enkelt uttryckt delar liberalismen upp världens stater i ”goda” och ”onda,” utifrån hur väl de efterlever och upprätthåller liberala värden som demokrati och mänskliga rättigheter.

Till skillnad från liberalismen tar inte realismen hänsyn till en stats inre egenskaper eller ideologiska läggning. Statens intresse oavsett karaktär, är makt. Makt är nödvändigt för att garantera säkerhet i en anarkisk värld. Eftersom det inte finns någon internationell auktoritet, och inga universella principer är det upp till de enskilda staterna att värna om sin egen säkerhet. Stater anses vara aggressiva och territoriell expansion begränsas bara av konkurrerande makter. Den här logiken leder till att stater hela tiden måste vara medvetna om den rådande maktbalansen. Detta förstärks av den ovisshet som råder på den internationella arenan. En stat kan aldrig vara säker på vilka avsikter en konkurrerande stat verkligen har. Detta leder till osäkerhet och en besatthet av att öka sin egen säkerhet.

I en värld med två eller fler stormakter gäller realismens spelregler. Stormakterna måste fokusera på sin säkerhet och position i den globala maktbalansen. När kalla kriget tog slut och Sovjetunionen kollapsade upphörde det rådande bipolära systemet med två konkurrerande stormakter och världen blev i stället unipolär, med USA som ensam stormakt. Därmed presenterades USA med den unika möjligheten att uppnå liberal hegemoni.

Liberal hegemoni är en utrikespolitisk strategi som består av tre övergripande aktiviteter. För det första, att sprida demokrati globalt, så att världen till sist består av enbart liberala demokratier. För det andra, att integrera världens stater i ett nätverk av internationella institutioner och avtal. För det tredje, att upprätthålla en överlägsen militär kapacitet, dels för att avskräcka andra aspirerande stormakter, dels för att kunna ingripa militärt i länder för att stävja brott mot mänskliga rättigheter.

Under sin 30-åriga existens har amerikansk liberal hegemoni varit allt annat än framgångsrik. Det amerikanska misslyckandet med att demokratisera Mellanöstern är sedan länge ett faktum. Snarare destabiliserades regionen och nya konflikter med nya aktörer uppstod i det maktvakuum som USA lämnade efter sig. Strategin med att integrera östra Europa i västvärlden genom expansion av Nato och EU har också misslyckats. Det uttalade målet var fred och stabilitet. I stället provocerade man fram en konflikt med Ryssland som utmynnade i invasionen av Ukraina. Liberal hegemoni har gjort världen till en farligare plats än den varit på mer än ett halvt sekel.

Västerländska medier driver naturligtvis narrativet att Ryssland bär hela ansvaret, att Nato expanderade österut för att bemöta rysk aggression och försvara östra Europas demokratier mot en maktgalen diktators försök att återupprätta Sovjetunionen. Det är ett narrativ som tjänar till att hålla den västerländska självbilden intakt, men inte mycket mer än så. Ständiga försök att sprida liberal demokrati, i kombination med expansionen av Nato och EU österut, är konfliktens huvudsakliga orsak. Ryssland varnade vid upprepade tillfällen för konsekvenserna av att expandera Nato österut. Ryssarna protesterade i samband med natoexpansionen 1999 när Polen, Tjeckien och Ungern invigdes som medlemmar. De protesterade igen, 2004 när Baltstaterna Estland, Lettland och Litauen invigdes tillsammans med Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Slovenien.

Demokratifrämjande insatser, inte minst genom aktivt stöd till färgrevolutionerna i Ukraina 2003 och Georgien 2004, i kombination med Nato-expansion och ökad militär närvaro i det ryska närområdet, bidrog till att Ryssland övergick till en mer säkerhetsorienterad utrikespolitik. Putin uttryckte sitt missnöje vid säkerhetskonferensen i München, 2007. Det var den sista försonliga varningen från Ryssland om att Nato behövde dra sig tillbaka ”Nato har placerat sina styrkor vid våra gränser”, sa Putin. Natos expansion ”innebär en allvarlig provokation som minskar det ömsesidiga förtroendet. Och vi har rätt att fråga: mot vem är denna expansion avsedd?”

Nästa år, vid Nato-toppmötet i Bukarest 2008 nominerade George W. Bush två nya länder för medlemskap: Georgien och Ukraina. Länderna uppfyllde inte Natos kriterier för medlemskap. Andra Nato-medlemmar motsatte sig, men efter amerikanska påtryckningar tillkännagavs att båda staterna skulle beviljas medlemskap, dock utan detaljer om när det skulle ske. Det var ett ogenomtänkt drag som inte gav någon ökad säkerhet till Ukraina och Georgien, men gjorde dem till ryska måltavlor. Ryssland agerade kraftfullt med en militär offensiv mot Georgien. Efter segern bröt Ryssland ut två separatistiska regioner och satte dem under rysk kontroll. Invasionen borde ha gett USA och dess Nato-allierade en föraning om hur allvarligt Ryssland såg på fortsatta intrång i den ryska säkerhetszonen. Ändå gick Obama-administrationen vidare med att integrera Ukraina i Nato.

När USA ingrep i Libyen 2011 var det under föresatsen att det handlade om en humanitär insats. Amerikanskt stöd till regimkritiska demonstrationer ledde till ett FN-stött uppdrag för att skydda oppositionella grupper. Det gav i sin tur stöd för regimskifte och ett militärt ingripande som ledde till att Gaddafi avsattes och dödades. Kopplingen mellan demokratifrämjande insatser, militära ingrepp för att skydda oppositionella grupper och åtföljande regimskifte gjorde Putin misstänksam mot USA och dess allierade i Nato. Han såg en övergripande strategi för att avsätta regimer som inte dansade efter Washingtons pipa och det fanns en oro i Ryssland över att USA skulle försöka göra sig av med Putin och hans regim, på samma vis.

Under 2013 och 2014 följde Euromajdan-protesterna. Obama-administrationen bidrog till att störta Ukrainas demokratiskt valda och pro-ryska president, Victor Janukovytj. När regimen föll firades det i väst som en seger för demokratin. USA deltog aktivt i att välja hans efterträdare, vilket gjorde det klart för Ryssland att det handlade om en västfinansierad färgrevolution. Putin svarade omedelbart med att annektera Krimhalvön.

Trump- och Biden-administrationerna fortsatte med att bygga upp den militära närvaron och förde in stora mängder vapen i Ukraina. Dessutom genomfördes gemensamma militärövningar mellan amerikanska och ukrainska styrkor. I slutet av 2021 hade Putin fått nog och utfärdade krav på säkerhetsgarantier från Nato. Natostyrkor som redan hade stationerats vid Natos östra gränser, skulle dras tillbaka. Ukraina fick aldrig bjudas in till Nato och inga Nato-trupper eller Nato-vapen fick placeras på ukrainsk mark. Ryssland markerade att de menade allvar genom att trappa upp den militära närvaron vid gränsen till Ukraina. När Nato avhöll sig från att ge dessa garantier inledde Putin invasionen.

Det uttalade målet med Nato-expansionen österut var att främja varaktig fred och stabilitet i regionen. Resultatet så här långt är två krig och en avgrundsdjup spricka i relationen med Ryssland. Det talar för att liberal hegemoni saknar förmåga att hantera en stormakt som står utanför den liberala världsordningen och som agerar enligt realismens principer. Amerikansk liberal hegemoni är uppenbarligen bättre på att måla upp storslagna visioner, än på att leverera verkliga resultat.

Om och om igen överraskades USA och dess Nato-allierade av Rysslands kraftfulla agerande. Märkligt med tanke på att amerikanska beslutsfattare bara hade behövt se tillbaka på hur deras eget land har agerat i liknande situationer. Faktum är att USA är kompromisslöst i fråga om sin territoriella integritet och tillåter inte att någon främmande makt etablerar närvaro på det västra halvklotet. Kubakrisen 1962 visar exakt hur pass långt amerikanerna är villiga att gå. Det samma gäller i fråga om ideologisk påverkan. Att sprida liberal demokrati runtom i världen anses inte bara vara en legitim verksamhet – det är snarare en moralisk plikt. Sovjetunionen bedrev motsvarande verksamhet. Världen skulle frälsas med kommunism, men amerikanska makthavare visade sig vara fientligt inställda. McCarthyismen under 40- och 50-talen visar hur den amerikanska staten hanterade ideologisk påverkan från en konkurrerande stormakt. Det här är den liberala utrikespolitikens dilemma. Man förbehåller sig rätten att frälsa världen men slår med alla medel tillbaka mot andras försök att göra detsamma. Den liberala drömmen om att skapa fred genom tämjandet av den internationella arenan, leder ironiskt nog till splittring och krig.

Libertarianismen – som till skillnad från liberalismen, varken ser staten som nödvändig eller god – har en bättre strategi för fred, och det är frivillig secession. Kriget i Ukraina hade sannolikt kunnat undvikas om de östra regionerna hade givits möjlighet att förklara sig självständiga. Det är ett misstag att anta att en nationalstat per automatik ”äger” sitt territorium, på samma sätt som en individ äger sin egendom. Privat egendom införskaffas genom frivilliga transaktioner, mellan likvärdiga parter, på en fri marknad. Nationalstatens gränser däremot, har med största säkerhet tillskansats genom våld, eller genom överenskommelser mellan stater, utan att invånarna haft något att säga till om. Att det är just nationalstatens ”territoriella integritet” som i alla lägen ska väga tyngst, saknar grund. Om alla grupper och alla nationaliteter kunde bryta sig loss från en nationalstat och förklara sig självständiga, eller gå med i vilken annan nationalstat som helst, som är villig att ta emot dem, skulle vi få det Murray Rothbard kallar nationer efter samtycke.

Frivillig secession är dessvärre lika oförenligt med den enskilde statsmaktens intressen, som med den liberala världsordningens ideal. Secession innebär decentralisering av politisk makt, när det är centralisering som står på agendan. Förverkligandet av den liberala utopin trumfar pragmatiska lösningar som har potential att rädda tiotusentals liv. Historien visar att inbördeskrig, inklusive massmord på den egna befolkningen, ofta ligger närmare till hands. Det som däremot ligger i statens intresse – mer än något annat – är att upprätthålla kontrollen över sitt territorium, så att det gradvisa plundrandet av den egna befolkningen kan fortgå.

Kategorier
Blogg

Inflationsskolan, del 7: Stagflation och krympflation

Stagflation och krympflation är konsekvenser av inflation och två viktiga begrepp att känna till. De båda är vanligt förekommande symptom men dyker inte nödvändigtvis alltid upp till följd av inflation. 

Stagflation

Myntades av den brittiske politikern Iain Macleod i ett tal 1965. Stagflation är till skillnad från greedflation, och andra teorier, en beskrivning av verkligheten och ett äkta begrepp. Det är en inflationistisk fas som kännetecknas av prisinflation och minskad ekonomisk aktivitet såsom produktion och ökad arbetslöshet. Ekonomin har alltså stagnerat eller hamnat i recession, till följd av en ökad penningmängd som först lett till ökade priser.

När penningmängden ökar så finns det alltid någon som spenderar och mottar de nya pengarna först. Sedan sprids de nya pengarna från person till person, från vara till vara, och från marknad till marknad. Således blir alltid någon eller några (om man vill titta på grupper) sist med att ta emot de nya pengarna. De som spenderar pengarna först kan göra så innan priserna höjts och de som spenderar de sist kommer att göra så med höjda priser och minskad köpkraft (kom ihåg Cantilloneffekten).

De tidiga mottagarna av nya pengar spenderar dessa på varor till samma pris som innan de nya pengarna skapades. Snart har producenterna mindre varor i sin ägo och de ”nyrika” konsumenterna mer. Med mindre varor tillgängliga till de senare mottagarna av de nya pengarna och med högre priser (tack vare penninginflationen) så har dessa nu minskad köpkraft. I och med den minskade köpkraften och höga priserna, faller nu produktionen och arbetslösheten ökar, rent allmänt.

I det fiktiva exemplet jag gav om Cantilloneffekten valde jag att utelämna många händelser för att göra exemplet lättförståeligt och övergripande. Stagflation är en av de händelserna, som beroende på tidigare produktion och ekonomisk aktivitet brukar inträffa.

Krympflation

Som också kallas shrinkflation på engelska beskriver vad som händer när företagare får ökade kostnader till följd av inflation. Företagarna kan antingen höja sina priser (vilket inte uppskattas av konsumenterna) för att kompensera för de ökade kostnaderna, eller så kan de minska innehållet eller storlek eller vikt på de varor de säljer. Om jag säljer chipspåsar à 100g för 20 kronor och mina totala kostnader ökar med 10% så kan jag antingen höja priset på chipspåsarna till 22 kronor eller minska vikten till 90g. Det senare alternativet beskriver krympflation.

Krympflation kan också beskrivas marxistiskt som att producenterna minskar innehållet vilket leder till inflation. Men det är så klart felaktigt av samma anledning som att giriga kapitalister skulle kunna komma undan med att höja priserna och skapa prisinflation.

Även mainstreamekonomer och andra ”mainstreamare” verkar tro att krympflation beror på giriga kapitalister och så här skriver man på sverigeskonsumenter.se i ett inlägg:

”Kriget i Ukraina och andra oroligheter har lett till stigande priser på både el och livsmedel. Många företag behöver höja sina priser, andra gör det ändå. 

Att höja priserna är inte populärt. Istället är det många tillverkare som väljer att minska på förpackningarna – i smyg. Krympflation kallas det och är vilseledande och hindrar oss konsumenter från att göra informerade val.”

Här skyller man också prisinflationen på kriget i Ukraina och påstår att vissa företag höjer priserna trots att de inte behöver. Beskrivningen missar helt och hållet målet och faktum är att sådana här texter vilseleder vanligt folk. Den höga prisinflationen vi ser nu 2022 beror helt och hållet på en ökad penningmängd av centralbankerna. Alla producenter drabbas förr eller senare av inflationen så alla får ett behov av att kompensera för förluster.

Kategorier
Blogg

Inflationsskolan, del 6: Cantilloneffekten

Vad händer när nya pengar letar sig in i ekonomin och spelar det någon roll var de letar sig in först? Redan på 1700-talet besvarade den irländske ekonomen Richard Cantillon i sin bok Essay on the Nature of Trade in General dessa frågor.

Många ekonomer hävdar att pengar är neutrala, en teori som kallas Pengars Neutralitet (eng. Neutrality of Money). De som hävdar att pengar är neutrala menar att en ökning av penningmängden påverkar alla priser lika mycket och samtidigt. Därav menar de också att ökningen av penningmängden inte påverkar pengarnas köpkraft, då priserna skulle öka i proportion till penningmängden.

Cantilloneffekten visar att tidigare nämnd teori är nonsens. Den visar också följande:

1. Att en ökning av penningmängden orsakar störst prisökningar där de nya pengarna injiceras först.
2. Att alla priser justeras oproportionerligt efter ökningen av penningmängden.
3. Att de som tar emot de nya pengarna först tjänar mest på det och de som tar emot dem sist tjänar minst på det.
4. Att det sker en omfördelning av resurser och välstånd och oftast från fattiga till rika.

Som jag nämnt tidigare så finns det ingen ”allmän prisnivå”, då olika priser stiger olika mycket till följd av penninginflation. Genom att ”följa pengarna” kan vi både se i verkligheten och rent logiskt vad som händer när nya pengar förs in i ekonomin. Jag kommer att ge ett förenklat exempel för att ge en bild av hur Cantilloneffekten fungerar.

Lek med tanken att du vore pojken (eller flickan) med guldbyxorna och att varje gång du stoppade ner handen i fickan fick du upp en tusenlapp som skapades ur tomma intet. Vi låtsas för enkelhetens skull att sedlar i olika valörer var enda giltiga cirkulerande betalmedel.

Låt säga att du älskar sportbilar och din hunger för samlandet av dessa vrålåk tycks aldrig kunna mättas. Inför ditt första köp stannar du hemma en hel dag och drar upp sedlar ur fickan som du sedan lägger i en portfölj och beger dig till bilhandlaren och köper en sportbil. Dina vänner blir avundsjuka och givmild som du är så vill du så klart bjuda dina vänner på sportbilar. Så du börjar dra upp fler och fler sedlar och handla allt fler bilar hos olika handlare.

Nu börjar bilhandlarna som märker att det finns en stor efterfrågan på sportbilar höja sina priser och importera hem fler bilar. För några veckor sedan var Nilsson hos Rothbards Sportbilar och hittade en riktigt fin sportbil som han hade tänkt köpa för 1 000 000 kronor. Ett stort köp för Nilsson som sparat pengar länge och även låneförhandlat ihärdigt inför detta köpet. 

Så när Nilsson kommer tillbaka efter att ha ordnat lån och sparade pengar får han en chock när han får se att hans drömbil ökat i pris med 10%. Tack vare guldbyxorna har alltså du kunnat köpa bilar till ett billigare pris än Nilsson som kom för sent till festen.

Hos bilhandlarna är det bara glada miner och affärerna blomstrar. Då de fick mer pengar från guldbyxornas köp har nu ökad köpkraft de också. Somliga utökar sina verksamheter och somliga nöjer sig med att bara höja priserna. Bilhandlarna ökar också sin konsumtion tack vare mer köpkraft. Anta nu för enkelhetens skull att alla bilhandlare älskar golf och börjar köpa nya golftillbehör. Återigen sker samma sak som hände när du och dina vänner köpte sportbilar: priserna höjs och ”guldbyxpengarna” byter händer från dina, till dina vänner och bilhandlarna, vidare till golfbutikerna och så vidare.

De som mottager guldbyxpengarna, eller som ekonomer brukar kalla det — de nya pengarna först blir vinnarna och de som mottager de sist blir förlorarna. Det spelar alltså ingen roll vilken typ av nya pengar som injiceras i vilken marknad först. Cantilloneffekten uppstår alltid vid penninginflation. Oavsett om alla människor vaknade upp med dubbelt så mycket pengar på kontot imorgon så hade Cantilloneffekten ändå uppstått. Det hade bara varit en fråga om var pengarna hamnade först, alltså vem eller vilka som var snabbast med att spendera pengarna.

Ekonomen Arkadiusz Sieroń skriver i sin artikel A Note on Some Recent Misinterpretations of the Cantillon Effect på Mises.org 21/5 2020:

”The whole idea of the Cantillon effect is that during monetary inflation, it’s better to spend money before rather than after price adjustment. Those people who get money first rather than those people who get money last have simply more chances to do it.”

”Coronaflationen”

Den 20 februari 2020 kraschade världens börser till följd av den växande coronapaniken och fortsatte på grund av lockdown-politiken. Samtidigt som staten satte käppar i hjulen för ekonomin genom absurda regleringar, ville de stimulera den. Centralbankernas idé om att stimulera ekonomin är, som känt, genom att skapa mer pengar. Detta gjorde man främst genom köp av värdepapper med skuldpengar och att sänka styrräntan.

De så kallade utökade värdepappersköpen började i mars 2020 och löpte ut 31 december 2021. Om man mäter stängningskurserna sista börsdagen i mars 2020 och sista börsdagen i december 2021 på OMXS30 så ser man att börsen ökade med 166,97% under perioden. I skrivande stund (december 2022) är inflationstakten mätt med KPIF 9,3% och enligt KPI 10,9%.

Samtidigt höll sig inflationen mätt med KPIF mellan -0,4 och 4,1 procent månadsvis mellan mars 2020 till december 2021. I takt med att man lättade på restriktioner, höjde styrräntan och minskade värdepappersköpen så spred sig vinsterna från den finansiella ekonomin (börsen) till den reala ekonomin (varor och tjänster). I och med detta sjönk börsen och KPIF ökade. Även om KPIF är lurigt så kan man ändå få en bild av hur Cantilloneffekten sett ut under pandemin.

I detta riktiga exemplet var Riksbanken ägaren av guldbyxorna, bilhandlarna var aktieägarna och hur pengarna spred sig sedan är omöjligt att följa. Det vi kan säga med säkerhet är att pengarna spred sig ojämnt ut i den reala ekonomin. Följaktligen ska det påpekas att inflationen är inte högre nu med sina 9,3% jämfört med i december 2021 med sina 4,1%. Det enda som har hänt är att pengarna har förflyttats och att priserna har minskat på vissa ställen och ökat på andra ställen. 

Kategorier
Blogg

Inflationsskolan, del 5: Prisstabilitet och inflationsmål

År 1990 blev Nya Zeeland det första landet i världen att införa ett inflationsmål. Tre år senare införde även Riksbanken ett inflationsmål om 2% per år, och idag använder nästan alla världens centralbanker ett inflationsmål som ligger mellan 2-3%.

Så här skriver Riksbanken om inflationsmålet på sin hemsida:

”Det främsta skälet till att Riksbanken, precis som många andra centralbanker runt om i världen, har ett inflationsmål är att det bidrar till prisstabilitet, vilket skapar förutsättningar för god och långsiktigt hållbar tillväxt. Ett trovärdigt inflationsmål fungerar som ett riktmärke för de inflationsförväntningar som finns i ekonomin. Riksbankens inflationsmål är att hålla inflationen mätt med KPIF kring 2 procent per år.”

Den här motiveringen till inflationsmål som bidrar till prisstabilitet är nästan universell. Låt oss titta närmre på motiveringen och dissekera den för att analysera och slå hål på myterna den bygger på.

1. Prisstabilitet är garanterad inflation

Det sägs att på en fri marknad svänger priser kraftigt upp och ner hela tiden. Detta skapar ekonomisk oro för konsumenter och producenter då framtiden blir oviss. Så lösningen måste vara att man med flit ser till att den ”allmänna prisnivån” ökar med 2% varje år. På så vis blir inte framtida priser lika osäkra och vi kan planera vår ekonomi bättre. Men är det verkligen så här? 

Att framtiden är oviss är en självklarhet. Det gäller inte bara ekonomiska händelser. Att en fri marknad skulle innebära häftiga prissvängningar är inte sannolikt. Däremot skulle den innebära något som alla centralbanker fruktar mest av allt: deflation.

Diagrammet nedan visar förändringar i komsumentpriserna i Sverige från 1830-2021. Fram till första världskriget 1914 ser vi att perioder av inflation och deflation pågick i ett sicksackmönster. Under första världskriget skenade inflationen för att sedan följas av en djupare deflation. Återigen vid andra världskriget får vi hög inflation som är vanligt vid krig. På 70-talet ligger inflationen kring 10% årligen och efter inflationsmålets införande ligger inflationen runt 2%.

Det vi kan säga med säkerhet om det här diagrammet är att Riksbanken varit med och påverkat komsumentpriserna med sin penningpolitik under hela perioden. Diagrammet visar helt enkelt förändringar i penningpolitiken. Vi ska också komma ihåg att inflationsberäkningarna och konsumtionen varierat under perioden. Visserligen har vi haft mindre svängningar de senaste 30 åren mellan deflation och ”högre” inflation. Inflationsmålet garanterar dock att vi inte kommer att uppleva ”allmän” prisdeflation mätt med KPIF.

Följaktligen vill jag hävda, liksom ekonomen Murray Rothbard, att prisstabilitet är en eufemism, alltså ett förskönande ord av en bedräglig form av stöld — inflation. Prisstabiliteten är nämligen en garanti för inflation. Med stabila priser menar man alltså att priserna ska öka med 2% per år. Det kanske bara är jag, men ordet prisstabilitet låter i mina öron som att priserna ska hållas på samma nivå (alltså stabila).

Med ett inflationsmål på 2% per år innebär det att pengarna tappar hälften av sin köpkraft efter 35 år. Det är alltså en garanti för att pengarna ska tappa sin köpkraft och att varor och tjänster ska bli dyrare.

2. Prisstabilitet skapar inte ekonomisk tillväxt

En populär teori bland mainstreamekonomer och centralbanker är att spenderade och konsumtion skapar ekonomisk tillväxt. Genom att sänka styrräntan blir det billigare att låna pengar och därmed ökar konsumtionen. Kom dock ihåg att när styrräntan sänks skapas inflation, vilket är detsamma som prisstabilitet för centralbankerna.

Den av inflationen pådrivande  konsumtionen ska alltså öka produktiviteten i samhället och skapa ekonomisk tillväxt. Visserligen ökar produktionen också, men den kan bara öka om det tidigare fanns sparat kapital, produktionsmedel och industrivaror. Det är sparande som möjliggör ekonomisk tillväxt. Även om man med nyskapade pengar kan efterfråga mer varor så kan dessa varor inte skapas ur tomma intet. De skapas alltid av något redan existerande — människor, maskiner, verktyg, etc.

Vidare ökar BNP till följd av inflationen. Att BNP ökar brukar ses av mainstreamekonomer som ekonomisk tillväxt och är det vanligaste måttet på ekonomisk tillväxt.

Den österrikiska skolan, å andra sidan, ser ekonomisk tillväxt som förmågan att tillfredsställa människors behov. Ekonomisk tillväxt möjliggörs av bland annat av innovation, skattelättnader och mindre regleringar i ekonomin. Produktion driver ekonomin och skapar efterfrågan. Genom att effektivisera produktionen kan den öka och således växer ekonomin. Inflation, å andra sidan, skapar inte ekonomisk tillväxt, utan snarare omfördelar tillväxt, vilket vi kommer titta närmre på i nästa del.

3. Inflationsmålet som riktmärke styr inte inflationsförväntningar

Det har hänt förr, det händer nu och det kommer att hända igen: att vanliga människor drabbas av inflationen som inte alls levde upp till deras förväntningar. Problemet med inflationsförväntningar är delvis KPIF. Vanligt folk verkar tro att KPIF motsvarar något slags allmän prisnivå. I själva verket ökar priset på de flesta varor och tjänster vid penninginflation, men prisökningarna fördelas ojämnt.

Det är vanligt att vi förväntar oss en löneökning på 2% varje år för att ”följa inflationen”. Emellertid kan en löneökning på 2% varken köpa fler hus eller aktier. Däremot kan den köpa fler TV-apparater, då priset tenderar att sjunka på dessa varor, till skillnad från hus och aktier som oftast ökar mest.

Även låg- och högkonjunkturer uppstår till följd av inflation. Både vanligt folk, ekonomer och entreprenörer tycks vara lika förvånade varje gång vi går in i en lågkonjunktur till följd av en högkonjunktur.

Kategorier
Blogg

Kulturell praxeologi

På samma sätt som regleringar på en fri marknad leder till felaktiga preferenser och i förlängningen konjunkturcykler, leder politisk korrekthet till felaktiga signaler på den kulturella marknaden av värderingar, åskådningar och idéer. Detta orsakar kognitiv dissonans, brist på vissa idéer i det offentliga samtalet (den öppna marknaden av idéer, värderingar och åsikter) och uppkomsten av politisk korrekthet åt både vänster och åt höger beroende på vilken riktning som dominerar för tillfället. Sedan 1968 är vi dock vana vid att vänstern dominerar kulturlivet och viktar vissa åsikter. Vi ser detta inte minst i dagens ”woke- och cancelkultur”. Detta skapar en kulturell lågkonjunktur där vissa saker inte tillåts yppas och där idédiskussioner lider brist på rikedom och skärpa. Detta beror på att man viktat vissa politiskt korrekta attityder i offentligheten och att människor är rädda att utmana rådande paradigm. Den som ifrågasätter detta välkomnas inte för nya eller alternativa idéer utan stigmatiseras. Detta har sin orsak i att staten finansierar och viktar liknande pedagogiska modeller. Istället för en öppen och fri marknad av olika pedagogiska modeller får vi en reglerad marknad och således brist på vissa pedagogiska alternativ. Det leder till kulturell lågkonjunktur och en försvagning av det kulturella kapitalet. Det är som om staten driver på ett intellektuellt inflationsmål där medborgaren mer förväntas vara anpasslig till ett visst system än att ifrågasätta, utveckla och uppfinna nya idéer.

Människan kan inte välja att inte handla och att tänka är att handla. De idéer som inspirerar tänkandet, liksom åsikter, förekommer på en idémarknad där konsumenten själv väljer vad hon försanthåller och finner trovärdigt. Vissa idéer blir populära i kraft av deras intellektuella tyngd. De är bra produkter i sig själva. Problemet är när staten och wokeartister försöker vikta vissa idéer genom förbud och tvång. Deras egen idéproduktion förenas då med någonting mer vilket påverkar diskurserna. Konsumenterna av idéer kommer då uppleva sig tvingade att offentligt stödja uppfattningar som de egentligen inte omfattar. Därigenom skapas lågkonjunkturer på vissa ”åsiktsmarknader” om exempelvis klimat, integration och ekonomi.

Människan handlar dessutom alltid utifrån mål och måste således söka medel för att nå dessa mål. Hon väljer bland komparativa för- och nackdelar. Vissa medel är ekonomiska, andra är intellektuella och (skulle jag vilja hävda) kulturella. När vissa idéer inte tillåts i en diskurs viktas diskursen inte bara ifråga om mål utan även ifråga om medel. Om målet exempelvis är att främja klimatet och samtidigt garantera ekonomiskt hållbar elproduktion, men ett medel att nå detta inte får diskuteras lika öppet, som exempelvis kärnkraft, påverkar detta även hur marknaden värderar risken för att investera ekonomiskt.

Immanuel Kant lägger den filosofiska grunden för en rationalistisk etik i Sedernas Metafysik. Det är i denna bok vi läser att människan är ett ”mål i sig själv” och således inte får användas som medel för någon annan. Murray Rothbard argumenterar i Ethics of Liberty för att människan äger sig själv och att denna äganderätt innebär att hon inte utan samtycke får användas som medel för någon annan. Vi ser dessutom hur Hans Herman Hoppe använder detta i en diskursetik där varje deltagare måste ses som ett ändamål i sig själv.

Genom woke exkluderas emellertid vissa debattörer från diskursen genom att förlora tillträde till de marknadsplatser där åsikter vanligtvis säljs och köps. Twitter och facebook är två exempel.

Elon Musks köp av Twitter skedde med målet att göra denna plattform mer öppen för en större åsiktsmarknad. Det handlar inte om att förbjuda vänsteråsikter. Däremot kan vi finna en viss ironi i att flera som stöder woke ironiskt nog lämnar arenan sjäva då de misslyckats att exkludera andra.

Kategorier
Blogg

Inflationsskolan, del 4: Konsumentprisindex

Kan man mäta inflation? Och i så fall hur? Då inflation är penninginflation, faller det sig naturligt att det är penningmängden man borde mäta. Vanligtvis pratar man om fyra olika mått för att mäta penningmängden: M0, M1, M2 och M3.

M0 är det snävaste måttet och mäter endast sedlar och mynt hos allmänheten. M3 är det bredaste och mäter samma som M0 fast även skuldpengar och olika värdepappersinnehav och andra lån som centralbankerna har.

Inom den österrikiska skolan talar man om True Money Supply (TMS). Även här finns det olika mått som har presenterats av bland andra Murray Rothbard och Frank Shostak. Gemensamt för TMS är dock att de är bredare än M3 och söker att innefatta alla penningsubstitut.

Guld och silver inflateras naturligt då det grävs upp mer av dem varje år. En onaturlig inflation av guld och silver skulle vara att trycka fler sedlar än vad det fanns täckning för av äkta metall. Med dagens fiatvaluta som i sig är onaturlig hade man kunnat undvika penninginflation helt och hållet. Men givetvis kliar det i fingrarna på makthavarna och som jag nämnt tidigare så tjänar man själv på att öka penningmängden.

Att mäta penningmängden oavsett vad som används som pengar är ett enkelt sätt att påvisa att det sker penninginflation. Om t ex guld hade varit pengar och statistik visade att det bröts x ton guld år 2021 så hade den naturliga penninginflationen varit x/totala mängden guld. Om man då vet att produktionen av guld år 2021 var x men samtidigt ser att TMS, dvs guld+penningsubstitut var större än x, då vet vi att något är fel.

Oavsett om vi vet hur penningmängden förändras så måste den sättas i perspektiv till mängden varor och tjänster, för att kunna mäta prisinflation. Men här kommer kruxet: att mäta prisinflation är svårt och missvisande. Varför då egentligen? Låt oss börja med att titta på hur prisinflation mäts idag:

Det är Statistiska Centralbyrån som mäter inflationen i Sverige efter Riksbankens direktiv. Sedan 2017 mäts inflationen med konsumentprisindex med fast ränta (KPIF). Fast ränta innebär att man räknar bort förändringar i boräntorna.
Konsumentprisindex innehåller tolv huvudgrupper:

1. Livsmedel och alkoholfria drycker
2. Alkoholhaltiga drycker och tobak
3. Kläder och skor
4. Boende
5. Inventarier och hushållsvaror
6. Hälso- och sjukvård
7. Transport
8. Post och telekommunikationer
9. Rekreation och kultur
10. Utbildning
11. Restauranger och logi
12. Diverse varor och tjänster.

Dessa tolv huvudgrupper ska alltså representera en ”allmän” varukorg. Med hjälp av KPI kan man få ett hum om hur penninginflationen påverkar prisinflationen. Det finns dock många problem med KPI. Det första är själva statistiken eller mätningen av inflationen.

Låt oss titta på kategori 3: kläder och skor, som ett exempel. Vilka kläder och skor är det man mäter? Är det alla märken, alla storlekar och modeller? Eller väljer man bara ut varor som ökar minst i pris? Kanske är det så att man väljer att mäta de varor som gör så att man får ett önskat politiskt resultat.

Ekonometri är som byggt för att manipuleras, liksom all annan statistik när den hamnar i maktens händer. Den österrikiska skolan försakar ekonometri och förhåller sig i stället på logiska resonemang kring mänskligt handlande. Därför är KPI meningslöst, även om det så klart kan ge oss en fingervisning om prisinflationen.

Prisinflationens påverkan är individuell

Penninginflationen påverkar priser på olika varor och tjänster olika mycket, vilket ekonomen Richard Cantillon upptäckte redan på 1700-talet. Då alla människor är olika och handlar olika varor så påverkas alla olika mycket av prisinflation.

Prisutvecklingen berör såväl hela konsumtionskategorier som enskilda varor. Oftast ser vi de största prisökningarna på bostadsmarknaden och aktiemarknaden. Det är lustigt att just dessa marknader lämnats ute från KPI. Tekniksektorn är en av de få konsumtionskategorier där vi faktiskt upplever prisdeflation. Detta eftersom den tekniska utvecklingen sker snabbare än vad penningmängden ökar.

Kategorier
Blogg

Inflationsskolan, del 3: Modern inflation

I förra delen tittade vi på hur inflation skapats historiskt och hur hyperinflation kunde möjliggöras med sedlar. I dagens digitala samhälle är det ännu lättare att skapa inflation då pengar skapas elektroniskt. Faktum är att runt 98% av kronan är elektronisk och endast 2% utgörs av kontanter.

I takt med digitaliseringen minskar också användandet av kontanter. Statistik från riksbank.se visar att 2010 betalade ca 39% av svenskarna med kontanter vid sitt senaste köp och 2020 hade antalet sjunkit till drygt 9%.

Teknisk utveckling kan föra med sig både frihet och välstånd om den används rätt. Att kunna skicka betalningar tvärs över jordklotet på nolltid är en lyx som får ekonomin och välståndet att växa ännu mer. Att digitala pengar är smidigt är ett påstående som få skulle motsätta sig. Det vi behöver motsätta oss är dock de befintliga digitala pengarnas natur. Först tittar vi på ett fiktivt exempel på hur pengar och bankverksamhet skulle kunna se ut i ett fritt samhälle. Efter det beskriver jag hur dessa fungerar på riktigt, i dag:

1. På en fri marknad

Guld och silver har historiskt varit överlägsna som pengar och de båda ädelmetallerna har idag samma status som för flera tusen år sedan. Låt säga att centralbankerna aldrig tog makten över pengarna och att silver valdes till pengar av svenska folket. Priset på silver tenderar att öka över tid, då ekonomin växer och utbudet av varor och tjänster ökar fortare än silverproduktionen, (med undantag för då stora silvergruvor upptäckts).

Folket är väldigt nöjda med sina pengar då de lever i en deflationsekonomi där priserna faller. Här finns också banker som möjliggör lån. För att kunna ge ut ett lån i silvermynt eller silvercertifikat (sedlar) så måste bankerna antingen låna ut egna pengar eller andra kunders pengar. Kunderna lockas att förvara pengar på bankerna då de erbjuds sparränta. Ju högre sparränta desto mer villighet att spara. På samma sätt ökar efterfrågan på lån ju lägre låneräntan är.

För att bankerna ska tjäna pengar på sin verksamhet måste ränteintäkterna från lånen vara högre än ränteutgifterna till sparandet. Både sparräntan och låneräntan hade blivit prissatta av marknaden.

När digitaliseringen sedan kom så hade efterfrågan på smidigare betalningar skapat en elektronisk silvervaluta. Bankernas konkurrens hade förhindrat de från att skapa inflation med den nya tekniken. Precis som innan digitaliseringen hade bankerna först behövt äga eller förvara silver för att kunna låna ut det.

2. På en reglerad marknad

Galenskapen med dagens elektroniska pengar har blivit så stor att centralbankerna har börjat omdefiniera begreppet pengar. Suomen Pankki, Finlands centralbank, skriver att ”pengar är skuld” och att ”pengar uppkommer när man tar lån”.
På Riksbankens hemsida skriver man att ”pengar är vad medborgarna i ett samhälle kommer överens om att pengar ska vara.” Vilket är ett sant påstående. Problemet är bara att medborgarna inte har kommit överens om detta, utan snarare att staten har gett centralbankerna monopol på att ge ut pengar.

Den riktiga definitionen av pengar är att ”pengar är ett allmänt accepterat bytesmedium”. Det är sant att 98% av de pengar vi använder i dag är skuld och att de uppkommer i samband med lån. De fungerar även som ett allmänt accepterat bytesmedium. Så vad är då problemet?

För det första så tvingas vi att endast  använda centralbankernas (och affärsbankernas) pengar då alternativ är olagliga.

För det andra så tjänar den som ökar penningmängden alltid på att göra så. Vidare är det i princip kostnadsfritt att skapa skuldpengar och kräver inte mycket arbete. Några musklick och lite knappande på tangentbordet brukar räcka.

Tre vanliga verktyg för att öka penningmängden

Jag ska inte tråka ut läsaren med att gå in i detalj på hur inflation skapas idag. Det viktiga här är att få en inblick i hur det faktiskt sker. Exemplen nedan är därför mycket förenklade.

1. Genom lån hos affärsbanker

Som jag nämnde tidigare så måste en bank i ett fritt samhälle först ackumulera riktiga pengar innan de lånas ut. I dag finns inte ett sådant krav då affärsbanker kan låna ut skuldpengar utöver sin kassa. Ett system som är känt som fractional reserv banking.

Merparten av dagens pengar skapas i det privata bankväsendet när någon tar ett lån hos dem. Varje gång någon tar ett lån hos en bank så skapas nya ”pengar”. Genom en bokföringspost kan bankerna låna ut pengar som inte finns. När bankerna ger ut lån så ökar därför deras skulder lika mycket som deras tillgångar. De utlånade pengarna ”förstörs” sedan när låntagaren betalat av lånet.

2. Genom att ändra styrräntan

Styrräntan, även tidigare känd som reporäntan är den ränta som styr affärsbankernas ränta till sina kunder. Genom att sänka styrräntan ökar efterfrågan på lån då det blir billigare att låna pengar. Viljan att investera ökar också då långsiktiga investeringar helt plötsligt verkar lönsamma ”tack” vare den artificiellt låga räntan. Den låga räntan driver även upp konsumtionen och oftast på fastigheter och reella tillgångar. Räntan är alltså priset på att låna pengar och som känt så köper man mer om priset sjunker. Eller i detta fallet: lånar.

Investerare och konsumenter skyndar att låna pengar när räntan sänks och som jag nämnde tidigare så skapas det nya pengar i och med dessa lånen. När de nyskapade pengarna spridit sig i samhället börjar priserna stiga och då kliver centralbankerna in igen för att ”kyla ner” prisinflationen. Detta gör de genom att höja styrräntan så att viljan till investering och konsumtion ska minska. Priset på att låna pengar höjs och därmed minskar efterfrågan. Förändringar i styrräntan är centralbankernas främsta verktyg för att skapa inflation och att uppnå målet om 2% inflation per år.

3. Genom värdepappershandel

Centralbanker kan köpa (och sälja) värdepapper för att ”stimulera” ekonomin och skapa inflation. USAs centralbank, The Federal Reserve, brukar benämna sina värdepappersköp Quantitative Easing (QE) och sina försäljningar av värdepapper som Quantitative Tightening (QT).

När centralbanker köper värdepapper, oftast sk statsobligationer som är lån till staten, för nyskapade skuldpengar så får detta givetvis en stor effekt på börsen och ekonomin. Det är nämligen väldigt stora summor de handlar för. Från mars 2020 till 31 december år 2021 köpte Riksbanken statsobligationer för totalt 700 miljarder kronor. Vilket fick börsen att stiga till astronomiska prisnivåer. Därefter började man sälja sina innehav och höja styrräntan, vilket ledde till att börsen gick ner och idag är nästan hela världen i recession. Värdepappersköp är ett sätt för centralbankerna att injicera nya pengar i ekonomin. Dessa pengarna sprids senare vilket leder till prisökningar på andra varor och tjänster. Just nu upplever vi prisinflation på de flesta varor samtidigt som börsen går ner. Detta eftersom att det tar tid innan nyskapade pengar kommer ut i ekonomin.

Kategorier
Blogg

Centralbanker påstår sig bevara värdet på pengar genom inflation

Det kan låta som ett dåligt skämt, men flera centralbanker påstår faktiskt detta. På Riksbankens hemsida skriver de: ”Riksbanken är Sveriges centralbank. Vi ser till att pengarna behåller sitt värde över tid…”

Storbritanniens centralbank, Bank of England, gör ett liknande uttalande på sin hemsida, där de skriver: “We guard the value of your money by keeping prices stable.”

Sedan har vi Bank of Canada som skriver: “We are Canada’s central bank. We work to preserve the value of money by keeping inflation low and stable.”

Jag skickade ett mail till Riksbanken angående deras påstående där jag frågade hur de kunde göra ett sådant påstående och hur de definierar begreppet värde. En vecka senare fick jag ett svar där de skrev ”med att pengar behåller sitt värde menar vi att konsumentprisindex (KPIF) ökar stabilt, dvs 2% per år. De flesta andra centralbankerna, som the FED, definierar prisstabilitet på detta vis”.

Visst försöker de flesta centralbankerna lura i oss att vi behöver inflation för att överleva och att priser måste stiga för att hålla i gång ekonomin.

Vad som är fel med centralbankernas påstående

Som ni ser, så påstår de att om konsumentprisindex stiger till följd av en ökad penningmängd så bevaras pengarnas värde (pris). Men om konsumentprisindex stiger, så sjunker priset på pengar. Prisstabilitet definieras av de flesta centralbanker som en ökning av konsumentprisindex med 2% per år.  

Däremot, så ökar inte priset på varorna i konsumentprisindex jämnt, när penningmängden inflateras. Priset på apelsiner, tex, kanske stiger med 1%, medans priset på villor kan kan stiga med 15%. Det ska sägas att hus oftast inte ingår i konsumentprisindex, då de flesta länder räknar hus till kapitalvaror. Detta är så klart fel, eftersom att en varas användning är subjektiv och bestäms av individen som använder den.

Det faktum att pengar inte är neutrala (sprids jämnt), belönar de första mottagarna av de nya pengarna på bekostnad av de senare mottagarna. När nya pengar injiceras i ekonomin, skapar de därför stora prisökningar där de injiceras först. Detta fenomen har fått namnet Cantilloneffekten, efter den irländske ekonomen Richard Cantillon.

Centralbankerna blandar också ihop värde och pris även priset på pengar med priset på KPIF. Vilket kanske inte är så konstigt då centralbanker bygger på felaktig ekonomisk teori. Även om det är vanligt att i vardagstal, även bland österrikare, att kalla pris för värde, så är de två faktiskt olika begrepp.

Pris är ett bytesförhållande mellan varor och/eller tjänster och pengar. Vad beträffar värde, så beskrev Carl Menger begreppet på ett briljant sätt i sin bok Principles of Economics:

“Value is a judgment economizing men make about the importance of the goods at their disposal for the maintenance of their lives and well-being. Hence value does not exist outside the consciousness of men.”

Slutsats

Kungar och regeringar klurade ut tidigt i historien att de kunde utöka sin makt och rikedom genom att skaffa sig ensamrätt på att ge ut pengar. Därav, kunde majoriteten fortfarande värdera fiatvaluta, då regentens pengar var enda lagliga betalmedel och alternativ var olagliga.

Efter att guldmyntfoten suspenderades, behöll centralbankerna normalt sett guld och lät sedlarna cirkulera utan inlösen. Eftersom att den inlösningsbara fiatvalutan fortfarande bara var det enda lagliga betalmedlet så tänkte folk inte så mycket på det.

På sätt och vis skulle man kunna säga att centralbankerna i maskopi med staten bevarar värdet på pengar. Men det enda sättet de bevarar värdet på är att tvinga folk att inte använda några alternativ till pengar och därmed så värderar vi fiatvaluta idag.

Om folk verkligen tänkte på det, skulle de då värdera pengar som minskade i pris eller pengar som ökade i pris? Betänk följande cirkapriser på dessa handelsvaror de senaste hundra åren:

– Den amerikanska dollarn har tappat 94,34%

– Svenska kronan har tappat 96,61%

– Kanadensiska dollarn har tappat 94,05%

– Brittiska pundet är nere 97,08%

Samtidigt har spotpriset på silver ökat med 3033% och spotpriset på guld med 8591%. Det ska tilläggas att priset på guld och silver, stiger på grund av monetär inflation, precis som priset på andra varor. Dock, så fungerar de två ädelmetallerna som ett ”skydd mot inflation” om man räknar inflation med konsumentprisindex. Guld och silver har värderats i tusentals år för sina monetära fördelar, skönhet och användning inom industrin. Fiatvaluta, å andra sidan, värderas för att det är det enda lagliga betalmedlet och för att människor inte förstår grundläggande ekonomi.

Med allt detta sagt så borde ett mer sånt påstående från centralbankerna lyda: ”Vi är en centralbank och vi ser till att pengar fortfarande värderas genom att monopolisera utfärdande av pengar”.

Men det är såklart önsketänkande.

Kategorier
Blogg

Inflationsskolan, del 2: Inflation i historien

Lek med tanken att du var kung eller drottning och hade monopol på att ge ut pengar i form av silvermynt. De vackra silvermynten med ditt ansikte på präglades med olika mått och vikt men gemensamt för dem var att de alla innehöll 90% silver. Givet att du redan tjänar pengar på mynten i form av seigniorage (myntvinst), blir du girig och funderar på om det finns något annat sätt du kan tjäna ännu mer pengar på. Så du får en briljant idé och kommer på att du kan låta dina myntslagare använda 80% silver i de nya mynten i stället för 90%. Då kan du behålla mer silver själv som du sedan kan spendera eller spara!

Att minska ädelmetallshalten i mynt är förmodligen den äldsta formen att skapa inflation på. Den svenska enkronan har till exempel gått från att innehålla 80% silver till 40% silver till nickel och till sist kopparpläterat stål.

Den enklaste formen att skapa inflation innan digitaliseringen var dock med sedlar. Med hjälp av sedlar kunde bankerna behålla mynten och ge ut guldcertifikat till sina kunder. Dessa guldcertifikat skulle enligt lag och god tro gå att lösa in mot guldet. Under en sådan period med guldmyntfot (eller silvetmyntfot) var sedlar helt enkelt ädelmetallscertifikat. På äldre  amerikanska dollarsedlar stod det klart och tydligt ”silver certificate” längst upp på sedeln.

Att en valuta är knuten till guld är inte garanti mot inflation. Bankirerna insåg snabbt att sannolikheten att deras kunder skulle vilja plocka ut allt sitt guld samtidigt var liten. Man kom därför på den briljanta idén att man kunde ge ut fler sedlar än vad det fanns täckning för av guld.

Låt säga att bank A har 1000 gram guld i sin förvaring. För varje gram guld finns en sedel som garanterar att bankens kund kan hämta ut den mängden guld som hans sedlar motsvarar. En dag kommer Karlsson och vill låna fem gram guld. Banken vill gärna behålla sitt guld som reserv och trygghet. I och med detta utfärdar de fem nya sedlar. Nu finns det 1000 gram guld hos bank A och 1005 sedlar hos allmänheten. Låt oss titta på ett verkligt exempel, på hur detta bedrägeri kan sluta:

Året är 1656

Då Stockholms Banco som var Sveriges första bank grundas av Johan Palmstruch. Fem år senare börjar man utfärda sedlar, som blir de första av sitt slag i Europa.
Det ska påtalas att sedlar har funnits långt innan år 1661. I Kina använde man sedlar av läder redan på 600-talet. Det skulle dock dröja tills 997 innan kineserna använde sedlar av papper. Redan då slutade sedeltillverkningen illa på grund av inflation.

Fördelarna med sedlar är många, bland annat på grund av deras bärbarhet och transporterbarhet. Efter att kopparmyntfoten infördes 1624 hade Sverige fått enorma mynt i kopparplåt. De fyrkantiga plåtmynten är idag kända över hela världen och kunde väga upp till 20 kg. (Se bild nedan).

Att sedlar infördes under denna period var högst välkomnat. Sedlarna kallade man för kreditivsedlar och var inte direkt kopplade till insättningarna. Däremot litade folket på att de skulle kunna lösa in sina sedlar mot motsvarande belopp i mynt när de så önskade.

Det dröjde inte länge innan det började klia i fingrarna på de giriga bankirerna och snart började man trycka fler och fler sedlar utan täckning. Detta resulterade i inflation och att sedlarnas pris (”värde”) sjönk. Då minskade också tilliten hos allmänheten och folk började plocka ut stora mängder mynt. Banken hade givetvis inte täckning för alla sedlarna och banken kraschade år 1668. Bankens grundare Johan Palmstruch dömdes samma år till döden, men benådades och blev i stället satt i fängelse.

Hyperinflationen i Weimarrepubliken

Ett av de mest kända exemplen på extrem inflation, är Tysklands hyperinflation mellan 1914-1923. Det hela började en tisdag den 4 augusti 1914 då Weimarrepubliken, som Tyskland kallades då, avskaffade guldmyntfoten. I och med detta byttes riksmarken eller ”guldmarken” ut mot pappersmarken. Bakgrunden var att Första världskriget hade brutit en vecka tidigare och den tyska staten skulle vidta åtgärder för att finansiera sitt deltagande i kriget. Många andra länder, inklusive Sverige, avskaffade guldmyntfoten samma år.

Historiskt sett finns det två nämnvärda sätt att finansiera krig på, antingen genom att höja skatterna eller genom att öka penningmängden. Bland annat Storbritannien valde att finansiera sitt deltagande i Första Världskriget med höjda skatter. Tyskland å andra sidan valde att finansiera det med lån och inflation. Mycket av pengarna som lånades gjordes så av tyska folket själva då man räknade kallt med att vinna kriget.

År 1914 var den totala statsskulden 5,2 miljarder pappersmark och penningmängden var 5,9 miljarder. År 1918, då kriget slutade, hade statsskulden stigit till 105,3 miljarder och penningmängden var 32,9 miljarder pappersmark. Den allmänna prisnivån steg med 115% procent under krigets fyra år och valutans köpkraft halverades.

Efter krigets slut skulle Tyskland betala krigsskadestånd till segrarna Frankrike, Storbritannien och USA. Skadeståndet skulle betalas med antingen guld eller utländsk valuta, då segrarna inte ville godta pappersmarken. Tyska staten började då köpa utländsk valuta för pappersmarken och sedelpressarna gick varma.

År 1923 i januari invaderades och ockuperades industriområdet i tyska Ruhr av franska och belgiska trupper. Bakgrunden var att Tyskland hade anklagats för att inte ha betalat tillbaka skadeståndet i tid och då ville man visa att man menade allvar. Arbetarna i Ruhrområdet arbetade inte under ockupationen och tyska staten lovade att de skulle få lön ändå. För att kunna betala lönerna och täcka upp för förlorade skatteintäkter började man hetta upp sedelpressarna ännu mer. Detta året spårade inflationen ur fullständigt. Från augusti ökade penningmängden från 669,7 miljarder pappersmark till 400 triljoner i november. Pappersmarken blev så värdelös att den användes till att elda med. En limpa bröd kostade ca 250 pappersmark i januari och i november samma år kostade den ca 200 miljarder.

I en ekonomi med en valuta med ett fritt fallande pris gör man allt för att bli av med den så fort som möjligt. Inflation och i synnerhet hyperinflation skapar ett slags rovdjursbeteende som bara ökar inflationen. Kom ihåg samspelet mellan utbud och efterfrågan.

Kategorier
Blogg

Valet 2022 – ”ödesvalet”

Att det är val har knappast undgått något, oavsett politiskt intresse. Partierna slåss nu för just DIN röst eftersom samtliga partier vet exakt hur samtliga problem – eller utmaningar som det numera kallas – ska lösas. Egentligen är det helt fantastiskt att så få människor kan så mycket och vet precis vad vi andra som röstar vill ha och behöver. Om jag ändå bara fullt ut kunde outsourcea alla beslut gällande mig själv, min familj och vår ekonomi till någon annan, vad skönt det hade varit.

Vi ska snabbt gå igenom vad som har sagts i valrörelsen – eftersom jag uppenbarligen lider av självskadebeteende och sett samtliga politiska debatter – och vad jag tror att utgången kommer att bli för svenska skattebetalare.

Från vänster till höger…

Vänsterpartiet (V) vill se ”Sverigepriser” på el genom att reglera priset på el. Om jag inte missminner mig har detta med prisregleringar prövats på andra varor och tjänster med ett minst sagt erbarmligt resultat som följd – i svensk kontext måste man ändå lyfta hyreslägenheter som kan exemplifiera konsekvensen av planekonomi/prisregleringar (för det är samma sak). Vänsterpartiet har också krävt ministerposter för att släppa fram Magdalena Andersson. Alla som besitter lite politisk kännedom vet att Socialdemokraterna (S) egentligen vill hålla socialisterna borta från inflytande eftersom svensken i gemen inte uppskattar Vänsterpartiets rötter och ideologi samt deras skattepolitik – den är rätt förödande för vanligt arbetande folk – och att valet kommer att handla om att släppa fram Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet (MP) och Centerpartiet (C) eller att välja mellan Moderaterna (M) tillsammans med Kristdemokraterna (KD), Sverigedemokraterna (SD) och Liberalerna (L). Då kan man relativt snabbt förstå att V kommer att släppa fram S oavsett ministerposter eller regeringsställning. Detta vet alla, inklusive sossarna som utan några som helst problem kommer att kunna vinna valet i minoritet och ändå kallt räkna med att alla förslag som lutar åt vänster kommer att röstas igenom av V och således Riksdagen. 1991 gjorde Moderaterna samma sak med Ny Demokrati som man visste skulle rösta för skattesänkningar och annat som är traditionell högerpolitik vilket gjorde att man inte behövde plocka in dem i regeringssamarbetet men ändå få igenom sina förslag.

Miljöpartiet vill se att ”politiskt eftersatta områden” – alltså förorter där vi skattebetalare har plöjt ned pengar för att sedan inte se någon som helst vettig eller positiv utveckling – ska få ännu mer skattepengar för att jämställdhet ska uppnås. Eftersom detta redan gjorts i snart 30 år undrar jag hur många miljarder som måste stoppas i detta svarta hål för att få önskat resultat? Förmodligen finns det ingen övre gräns och det gör också att deras innovationskraft gällande att hitta på nya skatter – inte enbart höja de befintliga – är nästintill oändlig. Miljöpartiet har givetvis som ambition att krossa svensk energiförsörjning och svenskt näringsliv – vi ser redan konsekvenserna av deras politik – och att vi ska konsumera mindre, det vill säga leva sämre, än tidigare. Med tanke på den allmänna prisutvecklingen på el och drivmedel kommer svensken att fortsätta att få det sämre ekonomiskt oavsett vilket block som tar hem segern, den bollen är redan satt i rullning tack vare de gröna khmererna.

Socialdemokraterna vill se skärpta straff, ännu mer omfördelning och det ska tydligen vändas på både stenar och tas i med hårdhandskarna. De har svängt i kärnkraftsfrågan, de vill även se en stram migrationspolitik, de ska ”krossa gängkriminaliteten” och de har nu insikten att ”Sverige kan bättre”. Lite oklart vad bättre här innebär – är det bättre än senaste åtta åren, bättre än andra jämförbara länder eller bara bättre än i går? Socialdemokraterna vill också att vi tillsammans ska lösa alla problem – som de har skapat åt oss utan att vi har bett dem om det. Detta är emellertid den enda politiska insikt som jag delvis kan hålla med om – det är civilsamhället som löser problem men det är politiker som skapar dem. Ty det är inte civilsamhället som har lagt ner kärnkraften, det är inte civilsamhället som har släppt in alldeles för många människor som aldrig kommer att försörja sig själva, det är inte civilsamhället som har avväpnats och inte längre kan skydda sig själva, det är inte civilsamhället som släpper ut grovt kriminella efter några få år i fängelse/hotell/semester, det är det politiker som har gjort.

Centerpartiet – moralens högborg. De vill regera tillsammans med Socialdemokraterna, de kan numera också tänka sig kärnkraft (här svänger man 180 grader utan att det för den sakens skull benämns populism). Deras egentligen viktigaste fråga är dock att de är emot Sverigedemokraterna, i övrigt har Centerpartiet varit väldigt otydliga med vad de står för – förutom att de är antirasister. Vilka röstar då på C? Utbildade kvinnor i storstäder, det är inte längre bönderna eller folk på landsbygden som ger C förtroende. Ett parti vars utveckling är mer tragisk än komisk.

Liberalerna vill, i sann liberal anda, förstatliga skolan, sjukvården, tvångskvotera stora delar av föräldraförsäkringen men behålla friskolorna fast reglera dem hårdare. Det som skiljer de här liberalerna åt från dem på Bengt Westerbergs tid är att de numera vill ha en stram migrationspolitik. I övrigt har inga liberala idéer slagit rot hos dem.   

Sverigedemokraterna har på senare år börjat likna ett traditionellt borgerligt parti – de kan numera tänka att både friskolor, NATO, EU och bidragstak är av godo. För att SD dels ska kunna komma in i värmen hos Moderaterna och Kristdemokraterna, dels få reellt inflytande måste man göra avkall på de idéer som deras potentiella väljare håller högt. SD har i början av sin framfart varit ett socialkonservativt parti som innebär att de mestadels påminner om gamla sossarna från 1950-talet. Detta har nu bytts ut mot att påminna om de gamla Moderaterna på 1980- och 1990-talet. Man ska komma ihåg att SD först tog väljare från framför allt Socialdemokraterna men senaste två mandatperioderna har de plockat väljare från Moderaterna vilket gör att partiet förändras både inifrån men också deras väljarbas, då blir det också andra frågor – utöver deras kärnfråga, invandringen – som adresseras.

Kristdemokraterna lyfter vårdfrågan och vårdköerna. Deras svar är… att vården måste förstatligas. Mina tankar går snabbt till Thomas Sowell: ”Antingen betalar du (vård) med pengar eller kö.” Det finns två lösningar – antingen betalar du vad din vård kostar eller så sätter du dig i kön och väntar på din tur om alla har samma avgift för alla olika åkommor. Punkt. KD lyfter också – dock inte lika ofta längre – familjen som den viktigaste byggstenen för att få ett välfungerande samhälle men svensk omfördelningspolitik bygger mycket på att man inte ska vara beroende av sin familj och sina nära och kära, det gör att familjen slås sönder och då får man precis det som Sverige har – ett samhälle fyllt med gnällspikar som måste ha bidrag för att klara sig.

Moderaterna – ett parti som vacklar betänkligt i nästan alla frågor. Moderaterna har gått från att ha haft en tämligen tydlig linje gällande skatter (sänk dem), Public Service (lägg ner den), bidrag (sänk dem), migration (minska den) till att i stället säga sig vara ”Sverige arbetarparti” och skillnaden mellan Sossarna och Moderaterna är i dag nästintill obefintlig. Tragiskt. I detta val vill emellertid M gå fram med minskad invandring (precis som sossarna), de har till med adresserat problemet som uppstår i kölvattnet av alldeles för stor invandring (precis som sossarna), hårda straff (precis som sossarna), gå med i NATO (precis som sossarna), krossa gängkriminaliteten (precis som sossarna) men inte pratat särskilt mycket om sänkt skatt (precis som sossarna). Moderaterna har på sin höjd lovat att inte höja befintliga skatter eller att återinföra gamla skatter som exempelvis fastighetsskatten, värnskatten och inte höja skatten på ISK (investeringssparkonto).

Vad är det då svenska väljare går för öde till mötes söndag 11 september 2022? För det första kommer inte block att få egen majoritet – kanske lika bra? För det andra vill de flesta ungefär samma sak, förutom MP och V, de ”tänker utanför boxen” vilket gör att saker och ting kommer att förbli desamma. Vi kommer inte att ha någon ny kärnkraft utan vi kommer att få bidrag från skattemedel, det vill säga våra egna pengar, för att kunna betala elräkningarna i vinter. Vi kommer fortsatt ha 700 000 invandrare som är helt beroende av bidrag. Vi kommer fortsatt att ha gängkriminalitet och dödsskjutningar, numera även av oskyldiga offer, vi kommer att se sprängningar. Vi kommer se ett utanförskap som ingen politiker i världen kan råda bot på utan extremt auktoritära metoder så som tvångsförflytta folk och bygga sönder villaområden i sann vänster- och miljöpartistisk anda. Vi kommer inte se några större skattesänkningar, vi kommer inte se någon politik som stärker familjen, det kommer inte att trollas fram mer pengar till skolan, vi kommer fortsatt att ha vårdköer och inga av de problem som har skapats senaste decennierna kommer att lösas denna mandatperiod heller, var så säkra.

Men för all del – rösta och hoppas på det bästa. Lycka till Sverige!

Kategorier
Blogg

Den klassiska liberalismen – en sammanfattning från Misesakademin 2022.

Artikeln är en kort sammanfattning av den första föreläsningen på Misesakademin hösten 2022.

Den klassiska liberalismen är en filosofi som spänner vidare än ett försvar av en fri marknadsekonomi då samma marknadsekonomi och syn på människans potential till agens, frihet, entreprenörskap och vetenskap vilar på en särskild syn på samhället och människan. Denna syn, som vi kallar den klassiskt liberala, vilar på en filosofisk antropologi som söker den minsta gemensamma nämnaren för alla människor i en pluralistisk värld. Man finner detta i individen och har följaktligen och av respekt för samma pluralism, individualismen som utgångspunkt för sin samhällsanalys. Den klassiska liberalismen opererar således från början mot bakgrund av en extensiv syn på människor där fler och fler grupper inkluderas i dess politiska och ekonomiska åskådning. Då den är en rättighetsteori vill den klassiska liberalismen tillerkänna lika rättigheter för alla individer oberoende av kön, bakgrund och andra variabler. Samtidigt innebär dess tilltro på individen också ett försvar av individuell skaparkraft. Som individ har människan enligt den klassiska liberalismen potential att skapa, arbeta och veta. Hon bär inom sig fröet till all ekonomisk och vetenskaplig utveckling.

Det är människans skaparkraft och förnuft som övervinner hinder i form av handelsbarriärer. Det är alltid individer som stått bakom de viktigaste uppfinningarna och företagen i vår historia. Det är uppfinnarna och entreprenörerna som medfört att en arbetare idag kan få medicin och digital teknik som är på mer avancerad nivå än den som en direktör kunde få för bara 50 år sedan. Det är entreprenörer och vetenskapsmän som fört fram vår tids digitala revolution, inte stater. Det är företagen som har skapat det välstånd som minskat spädbarnsdödligheten och kan bota svåra sjukdomstillstånd. Det är entreprenörer som Steve Jobs som försett världen med innovativ mobilteknologi. Det är uppfinnare som Thomas Mensah vid det privatägda AT&T Bell Laboratories som uppfann fiberoptiken.

Få känner idag till Containerskeppet: ”Ideal X” som 1956 revolutionerade världshandeln genom att komma på ett sätt att frakta varor interkontinentalt till 30% lägre kostnad. Denna innovation gjorde det möjligt för den globala handeln att ta kvantsprång och för nya företag och arbetstillfällen att uppstå. Det är just liknande innovationer i förening med entreprenörskap som underlättat livet för miljarder människor på vår jord.

Den klassiska liberalismens människosyn och försvar av frihet utvecklades av John Locke och har sin grund i en människosyn där människan som en fri person först utvecklades. I liberalen John Lockes ”Two Treatises of Government” ser vi hur han förhåller sig till två samtidstexter som försvarar ett helt annat samhällsideal än den klassiskt liberala, nämligen Thomas Hobbes ”Leviathan” och Robert Filmers ”Patriarcha”. Locke, som både kunskapsteoretiskt, i sin människosyn och genom sin värdering av mänsklig frihet kom att bryta med Hobbes, försvarar i dessa essäer möjligheten och tilltron till att människan har privategendom och att hon disponerar över denna genom sin frihet och sitt förnuft. Härigenom utvecklar människan en spontan ordning där statens ingrepp i transaktioner och äganderättsförhållanden bara hindrar utvecklingen och välståndet. Adam Smith och Frédéric Bastiat utvecklar detta till ett försvar av det välstånd som skapas genom fria aktörers ekonomiska handlingar.

Den klassiska liberalismen kom mot denna bakgrund att försvara en slags minimal stat, en minarkism, som också kallas nattväktarstat. Staten skulle i deras tänkande fortfarande stå som yttersta garant och skydda individers liv, frihet och egendom. Den skulle också ytterst se till att avtal följdes och upprätthålla en infrastruktur av vägar, tågrälser och hamnar. Allt annat fungerade enligt dem bäst utan statlig intervention. Om människan verkligen ägde sin egendom, hade staten inte rätt att disponera över denna. Statliga regleringar av ekonomin uppfattades med rätta som ett hinder för människans blomstring och det välstånd som skulle komma alla till dels.

Det är alltså denna klassiska liberalism som också Ludwig von Mises försvarar i boken: ”Liberalism”. Mises gör häri en viktig distinktion mellan Liberalismen som politisk åskådning och hur den skiljer sig från religion och livsåskådning. Liberalismen är ingetdera och därför fullt kommensurabel med olika sätt att se på världen och med olika religioner. Dess mål är istället enligt Mises mänsklig framgång och lycka samt tilltron till att denna till sist bara kan identifieras av fria individer genom fria ekonomiska relationer.

Vi kan här också gå till oss själva och den tid vi befinner oss i. Är det verkligen rimligt att andra individer med deras värderingar och ideal bör ha mer rätt att bestämma över vår privategendom än oss själva? Vad är det som säger att politiska representanter som sällan själva är entreprenörer och vetenskapsmän är bättre skickade att förvalta samma entreprenörers och vetenskapsmäns egendom?

Den klassiskt liberala människosynen utvecklades under den första cirkeln mot bakgrund av en vidare diskussion om autonomibegreppet samt om relationen mellan individ och grupp samt förhållandet mellan det enskilda och det universella. Av olika skäl väljer jag att utelämna dessa delar i denna sammanfattning då de kräver en filosofisk förförståelse som gavs under föredraget.

Sammanfattningsvis formulerade de klassiska liberalerna den teoretiska grund som i modern tid mynnat ut i flera libertarianska förgreningar. Det var huvudsakligen Immanuel Kant som teoretiskt lade en intellektuell grund för övergången från klassisk liberalism till libertarianism.

Kvarstående problem som diskuterades på cirkeln är hur ett klassiskt liberalt samhälle kan bestå över tiden, hur teorin förhåller sig till grupper som inte kan ses som autonoma agenter som barn och dementa äldre, hur vi bör se på inflation och hur vi bör se på staten som våldsmonopol? Vilka alternativ finns?  

På kommande cirkel kommer vi att fördjupa oss i övergången från klassisk liberalism till anarkokapitalism via Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe.