Följande anförande hölls vid det årliga mötet hos HL Mencken Club i Baltimore, den 22 oktober 2010.
Jag blir ofta tillfrågad om varför det finns ett behov av en oberoende eller icke-korrigerad höger. Täcker inte Sean Hannity, Sarah Palin och Rich Lowry alla våra behov? Varför skulle vi skapa en högerrörelse när Fox och de där medelålders människorna som marscherar runt vid Tea Parties med maskeradbutiksperuker gör vårt jobb? Varför ge ammunition till demokraterna genom att visa att vår sida är splittrad? Vi borde samarbeta så att vi kan mörbulta Nancy Pelosi och Harry Reid i nästa månads omröstning om Obamacare.
Att till fullo ge sig i kast med denna fråga skulle kräva mer än en tiosidig redogörelse. Det finns faktiskt inget sätt att ta sig an den utan att i det här fallet vara en hegelian. Det var den store tyske filosofen Hegel som hävdade att de sanna definitionerna av koncept och rörelser ovillkorligen är genetiska. Sådana definitioner kan inte hanteras ordentligt om vi inte går tillbaka till ursprunget av det som definieras. Ett träd är inte det som det först tycks vara, utan det objektets historia, från tiden då det var en fröplanta. På samma vis går det inte att förstå var vi befinner oss vid den nuvarande tidpunkten utan att lägga märke till var vi befann oss tidigare. Det nuvarande tillståndet hos varje institution och rörelse återspeglar en dialektisk process fylld med stridigheter. Det är endast när, enligt Hegel, stridande krafter kan föras samman i en permanent syntes som de inneboende motsägelserna blir lösta. Innan den punkten blir nådd, måste dialektiken fortsätta, som en nödvändig del av det som håller på att formas.
Det är inte min avsikt att prygla er med hegelianska koncept. Utan snarare att föra fram högerns oavslutade dialektik, för en förståelse av varför vi inte tillhör den auktoriserade ”konservativa rörelsen” och varför den rörelsen har blivit ett eko av vänstern. Tillåt mig då att börja med denna generalisering: Under den andra halvan av 1900-talet vann den andra sidan, sett från vårt perspektiv, nästan överallt i västvärlden. Men den vänster som segrade var inte den gerontokrati och garnisonssocialism som associeras med Sovjet-styre. Denna vänster hade inte mycket gemensamt med ockupationsarméer i pösiga byxor, med ineffektivt distribuerade varor och tjänster, och med en arsenal av kärnvapenmissiler. Vänstern som triumferade var en sant radikal sådan, och den firade sina segrar i västländer som ansträngde sig för att praktisera mer egalitära former av demokrati.
Oavsett om det rör sig om den amerikanska medborgarrättsrörelsen och de konsekvenser den kom att få för feminister, homosexuella, transvestiter, och de illegala, framväxten av antifascism och tiers-mondialisme i Frankrike, Italien, Spanien och Nederländerna, eller tyskars morbida upptagenhet av sitt odemokratiska förflutna och oroande sonderweg, så har den postkommunistiska vänstern haft en konstant uppgift. Den försöker att rätta till det förgångnas orätter, och i synnerhet de orätter som skylls på den vita kristna, indoeuropeiska civilisationen.
Det kan vara överflödigt att här gå igenom kännetecknen hos denna vänster, eftersom de flesta av er är medvetna om vad det är som beskrivs. Jag kan också rekommendera min bok The Strange Death of Marxism,[1] som visar hur den nuvarande vänstern skiljer sig från både marxism i teorin och kommunism i praktiken. Denna rörelse är vanligtvis refererad till som kulturell marxism, och den befinner sig nu i krig med allt som inte är tillräckligt radikalt i den sociala sfären. Dess anhängare klandrar det borgerliga samhället för sådana fördärvligheter som ”rasism”, ”sexism”, ”homofobi”, och fasorna hos Hitlers tredje rike. Denna postmarxistiska vänster vädjar till västvärldens dåliga samvete för att ha hållit alla andra nere och för att inte ha stridit med tillräcklig hängivenhet mot ”fascism”.
Även om denna vänster i Europa försvarar kommunistregimer och typiskt tonar ner brotten som begicks av Stalins Ryssland, så är den inte främst intresserad av socialism. Den är framför allt intresserad av att rekonstruera samhället, att integrera västerländska nationalstater i globala organisationer och att öppna västerländska länder för tredje världen-invandring och att popularisera icke-kristna eller icke-judisk-kristna religioner. För de som kan ha lagt märke till det, så har EU blivit ett betydelsefullt instrument för detta önskade sociala experiment i Europa.
Där denna vänster överlappar kristen teologi, är i dess betoning av skuld och behovet av botgöring. Men de kristna attityderna har återanvänts till en ersättningsteologi, en som utvecklar en kult av revolutionära helgon och offer, och en som producerar en liturgisk kalender centrerad kring politiskt korrekt åminnelse. I denna ersättningsteologi förväntas förövargrupper uppvisa en ovillkorlig botgöring gentemot de som anses vara historiska offer.
Denna postmarxistiska vänster började ersätta kommunismen som den huvudsakliga vänsterideologin i västvärlden innan sovjetimperiet föll. Redan på 1960-talet hade en ungdomskultur som förkastade borgerliga uppförandestandarder och som befann sig i nära allians med antikoloniala tredje världen-revolutionärer slagit rot i Europa. Energi började flöda, i de stora kommunistpartierna i Frankrike och Italien, bort från traditionella partikadrer mot unga radikaler. Den framväxande eliten var hängiven bekämpandet av diskriminering av kvinnor och invandrare och marginaliseringen av homosexuella mer än den var hängiven nationaliseringen av produktionskrafter. Även om den gryende ordningen blev tydligare efter de våldsamma demonstrationerna av soixante-huitards i Paris i maj 1968 och organiseringen av röda brigader i Tyskland och Italien, så fanns det tecken på ett vaktombyte innan dess.
I ett insiktsfullt verk, Sognando la rivoluzione: La sinstra italiana e le origini dei sessantottanti, visar den milanesiske politiske historikern Danilo Breschi hur kommunistiska ungdomsorganisationer och arbetarstrejker föll i händerna på det som det gamla gardet kallade för ”dekadenta borgerliga ungdomar”. Medan de som dök upp för strejker på 1960-talet i Turin, Genua, Milano, Bologna och andra städer i det nordliga industribältet var självutnämnda antikapitalist-radikaler, rekryterade från Katolsk aktion, trotskistiska fraktioner, och etniska minoriteter, så var den verkliga agendan för under-30-demonstranterna mer ambitiös – men även mer genomförbar. Det var en social-kulturell förvandling som skulle styras ovanifrån. Långtida förespråkare för marxism, som filmmakaren P. P. Pasolini och Marx-forskaren Lucio Colletti, rasade mot dessa usurpatorer, och de krävde utkastandet av dem från respektabla vänstersammankomster. Colletti gick så långt som att ringa polisen för att slänga ut dessa ”dekadenter” från sitt kontor; och Pasolini såg deras agitation hos den italienska vänstern med växande farhågor och refererade till deras yttranden som en ”verbal sjukdom”.
Denna postmarxistiska, antiborgerliga vänster hade mindre sympati för kommunistpartier än den har för andra socialistgrupper, och den har kommit speciellt bra överens med de gröna. Då de gröna ändrade sitt fokus från miljövård till att fylla västerländska länder med tredje världens fattiga och att främja alternativa livsstilar, så blev de omöjliga att särskilja från den postmarxistiska vänstern. Vid slutet på det kalla kriget så hade kommunismen, i västvärlden, blivit obsolet eftersom den kulturmarxistiska vänstern hade tagit dess plats och eftersom denna ersättningsvänster formade den vänstra sidan av det politiska spektrumet i Västeuropa.
Kommunistpartierna i Frankrike, Italien och Tyskland fortsatte att fungera som en av flera bastioner för kulturmarxism men vanligtvis inte som dess vitala centrum. En liknande process utspelade sig, långsammare, i sovjetimperiet. Under näsorna på kommunistämbetsmän i Östtyskland, kom kulturradikaler – och, mest framträdande, Stasi-informatören och den nuvarande ledaren för det tyska partiet för den demokratiska vänstern, Gregor Gysi[2] – i smöret. DDR:s kollaps tillät dessa radikaler att sluta sig samman med dem i väst som verkade för samma antiborgerliga projekt, nämligen: homosexuella och feministiska rättigheter, att tjata om fascistiska faror, och att förvandla nationalstater till filialer av en global managerial regime.
Man skulle kunna försöka utmana slutriktningen på mitt argument genom att insistera på att detta inte har någonting att göra med Fox eller Glenn Beck. Den konservativa rörelsen utger sig för att vara antivänsteristisk. Den hånar glorifieringen av islam och värnar västerländska demokratiska och feministiska idéer; och den försvarar suveräniteten hos den amerikanska staten mot internationella organisationer. En välbetald GOP-satiriker, Mark Steyn, klandrar faktiskt européer och kanadensare nonstop för att de tillgodoser antivästerländska fanatiker. Jag skulle därför inte kunna påstå att våra officiella konservativa representerar kulturmarxistiska eller liberala kristna besynnerligheter.
Faktum är att jag påstår just det.
Och jag skulle vilja understryka den ytterligare poängen att det som skiljer vår auktoriserade höger-center från den postmarxistiska vänstern, i Europa och inom den amerikanska och kanadensiska vänstern, mestadels är kvantitativt. Medan vänstern verkar för politisk korrekthet utan om och men, uttrycker den konservativa rörelsen detsamma i en mindre extrem skepnad. Men båda grupperna återspeglar i varierande grad samma allmänna kulturella rörelse. I likhet med vår vänster och i likhet med den dominanta ideologin i Västeuropa, är våra konservativa publicister i åldern mellan 30 och 50 år marinerade i en vänsterkultur. Och resultatet är att alla av dem tror saker som vuxna på 1950-talet, inklusive kommunistsympatisörer, knappt skulle ha begripit.[3]
Det skulle inte vara någon överdrift att säga att Sarah Palin, som är en frispråkig förkämpe för antidiskrimineringslagar för kvinnor, är mer socialt radikal än vad franska och italienska kommunistledare var för sextio år sedan. Medan gammeldags KP-medlemmar ville ha en centralstyrd ekonomi och höll på Sovjet-sidan i det kalla kriget, till skillnad från Sarah, så var de inte ivriga att bestraffa sexister. Och de brydde sig inte ett dugg om homosexuella, förrän den tidpunkten då kommunistpartier befann sig under belägring av den postmarxistiska vänstern. Det är otänkbart att kommunister från den eran skulle ha följt Jonah Goldberg, Charles Krauthammer, John Podhoretz, den neokonservativa New York Post och WSJ i att bejaka statsgenomdrivna ”homosexuellas rättigheter”. Två historiker som har intresserat sig för kommuniströrelserna i Frankrike och Italien efter andra världskriget, Annie Kriegel och Andrea Ragusa, skildrar en partiledning som, till och med i strid med sig självt, hörde till en borgerlig tidsålder. De understryker graden till vilken kommunistpartier förkroppsligade de sociala attityderna hos kyrkan som den såg ut innan Andra Vatikankonciliet.
Acceptabla kritiker av den muslimska invasionen av Europa som Steyn och Christopher Caldwell riktar in sig mot (och detta måste noteras) ett specifikt europeiskt experiment i mångkulturalism. Amerikas villighet att ta in och naturalisera praktiskt taget vem som helst stör inte dessa kritiker; vårt stora tält kan, får man anta, härbärgera långt fler än de vi redan har. Genom att förklara oss vara en ”propositional nation” som hålls samman av mänskliga rättigheter och tron på universell demokratisk jämlikhet, så öppnar vi våra dörrar för världen, eller åtminstone för dem i världen som bejakar vår universalistiska troslära.
Jag har också under de två senaste årtiondena lärt mig, tack vare rörelsekonservativa celebriteter: att Martin Luther King uttryckligen agerade som en konservativ kristen teolog när han gick i spetsen för medborgarrättsrevolutionen; att homosexuellt äktenskap, när det förstås korrekt, kan utgöra ett konservativt ”familjevärde”; och att vi är förpliktade att konvertera muslimerna till vår nuvarande uppfattning om kvinnors rättigheter och homosexuellas rättigheter. Det är precis de idéerna som gör oss ”västerländska”; och om vi verkligen värdesätter glanspunkterna hos vår civilisation, som började existera under någon nylig fas av senmoderniteten, så borde vi jobba för att överallt sprida våra höga ideal. Lika relevant är att de som har utmanat våra läror om mänskliga rättigheter – och högst upprörande, 1800-talets kontrarevolutionärer – egentligen var ”liberaler”. Annars hade dessa feletiketterade konservativa omfamnat den amerikanska trosläran om demokratisk jämlikhet!
Ett slående exempel på hur djupt vänsteristiska tankemönster har påverkat högern kan skönjas i William F. Buckleys svar på attackerna i den liberala/neokonservativa pressen mot ”antisemiterna” Joe Sobran och Pat Buchanan. I National Review i december 1991 och mars 1992 och i hans efterföljande In Search of Anti-Semitism, skiljer Buckley mellan de som är antisemiter av övertygelse och de som är ”kontextuellt”antijudiska. Hans nyckeldistinktion går tillbaka till den marxistiska föreställningen om att vara en ”objektiv reaktionär”, vilket innebär någon som utmanar kommunistpartiets preferenser. Buckleys argument-från-kontext påminner likaledes om anklagelsen i Europa mot de som utmanar mångkulturalismen, om att de banar väg för nynazister.
Från denna ståndpunkt, så spelar det ingen roll huruvida man säger någonting som är objektivt korrekt. Vad som räknas är att inte uppröra vissa VIP-personer. I Buckleys resumé så har varken missdådarna eller offren någonting att göra med den europeiska Förintelsen. Katastrofen placeras framför dörren till vem som helst som låter sig skrämmas till att ta emot den. Dessutom så påverkar skulden i det här fallet amerikanska kristna, som krävs visa föreskriven finkänslighet gentemot vissa speciella amerikanska judar. Det finns surrogatoffer och surrogatförövare, de förstnämnda varande Buckleys middagspartners och de journalister som kände sig upprörda, och de sistnämnda varande de som fällde anstötliga yttranden men som inte hade någonting att göra med nazistförbrytelser. Förövare måste drivas bort från sidorna på National Review och ut ur det belevade samhället. De är eller var ekvivalenterna till vad kommunisterna brukade kalla ”sociala fascister”och det som de europeiska väktarna av PK betraktar som ”fascistoidiskt”. Sådana antisociala figurer är kontextuellt farliga och måste därför ostraciseras så att de inte gör skada.
Observera att våra båda kontextuella antisemiter inte medverkade till våld mot judar, mer än europeiska kritiker av muslimsk invandring eller tyska akademiker som ifrågasätter sitt lands exklusiva skuld för varje större krig försöker starta pogromer. De har helt enkelt kommit på kant med vissa elitgrupper, genom att återöppna en obekväm debatt. Den konservativa rörelsen spelar detta spel genom att förklara varje fråga som den inte vill ses tas upp som varande stängd för alltid. Sådana frågor inkluderar nu, bland en myriad av andra saker, att på något vis opponera sig mot större delen av lagstiftningen som kongressen drev igenom på 1960-talet.
Det som återstod i den konservativa rörelsen från 1950-talet genom 1980-talet var antikommunism. Amerikanska konservativa förespråkade under hela denna period motstånd mot kommunistisk expansion och betraktade i allmänhet sovjeterna som utgörande ett ont imperium. Men rörelsens argument mot det onda imperiet förvandlades genom årtiondena, från att försvara västerländsk civilisation mot en gudlös fiende till att stå upp för globala demokratiska värden mot en reaktionär homofobisk rysk fiende.
Och dessa växlande anledningar till ett antisovjetiskt ställningstagande berättar en hel del om rörelsens drift åt vänster. Denna drift blev en påtvingad marsch efter det att de neokonservativa steg till makten, och dess konsekvenser hjälper till att förklara varför det finns en oberoende höger. Vi, mer än andra, har gjort motstånd mot den postmarxistiska vänstern. Vi befinner oss fortfarande i krig med de kulturella och politiska krafter som omformade vänstern på 1960-talet; i kontrast till oss har den konservativa rörelsen förlikats med dessa krafter – medan den med eftertryck förnekar det som har hänt.
Den auktoriserade konservativa rörelsen har arbetat för att fördunkla denna sanning. ”Västvärldens seger”i det kalla kriget placeras in i en påhittad serie av konservativa triumfer, som går från Reagans ”konservativa revolution” på 1980-talet genom Bush II:s presidentskap. I Heritage Foundations försköning hörde till och med Clinton-presidenturen till en ”fortgående konservativ revolution” som började med Reagan och kulminerade i Dubyas demokratiska korsfarande. Liksom Reagan och Bush I och II, ska Clinton visst ha praktiserat fiskal konservatism och främjat amerikanska koncept om mänskliga rättigheter, om än inte lika effektivt som sina republikanska rivaler. Det har även funnits ”goda” européer som befrämjade denna konservativa marsch, inklusive en i andra avseenden normal vänsterist gällande sociala frågor, Tony Blair, som slöt upp vid Bush-administrationens sida. Thatcher och Kohl var två andra vänner, som stödde oss under det kalla kriget. Den tyske kanslern Kohl var inställsam nog, det vill säga, ”konservativ” nog i den nuvarande besynnerliga bemärkelsen, att säkerställa att hans lands enande skulle utgöra ett övergående stadium i hans lands sammangående med en internationell entitet. ”Konservativ” utanför USA innebär att agera i linje med neokonservativa policys.
Rörelsekonservativa har även applicerat ”K”-etiketten på saker som inte har någonting att göra med någon genuin höger. Demokratisk jämlikhet och moderat feminism är två sådana favoritvärden som den konservativa rörelsen har gjort anspråk på. Konservativa tankesmedjor har även återuppfunnit självetiketterade vänsterister som män och kvinnor tillhörande högern. Återuppfinningarna av King, Joe Lieberman, och Pat Moynihan som ”konservativa” hjältar exemplifierar alla denna vana. Och sådana manipulationer har sin användning. Rörelsen kan hävda att den klarar sig bra, till och med när vänstern triumferar.
Konservativa publicister har även rekonstruerat 1960-talet, genom att skilja dess kulturradikalism från dess politik. Även om otäcka hippies, berättas det för oss, förorenade luften genom att inte borsta sina tänder och genom att röka gräs, producerade 1960-talet även lagreformer som hade behagat Edmund Burke. Det var 1964 års medborgarrättslagar som, enligt Jonah Goldberg, skänkte vårt land ekonomisk frihet – för första gången. Och 1965 års lag om röstningsrättigheter var ännu en ”konservativ” milstolpe, eftersom den federala regeringen därefter såg till så att alla medborgare skulle kunna rösta. Det som faktiskt skedde var att den höll vissa delar av landet under kontinuerlig federal övervakning, så att den svarta befolkningen inte föll under vissa förväntade röstningsnivåer. Att rösta på ett av, eller båda, våra institutionaliserade partier är trots allt en ”konservativ” åtgärd. Och, kan man anta, ju fler personer av annorlunda pigmentering som röstar, desto mer ”konservativa” blir vi. Och lika viktigt: 1965 års invandringsreform fyllde USA med en ”konservativ”katolsk väljarkår, och fördelarna (eller konservatismen) med den har ännu inte fastställts.
På 1950-talet och 1960-talet hyste de konservativa markant annorlunda åsikter. Medan de inte hade något till övers för de som ockuperade universitetsbyggnader eller tog droger, så var de minst lika missnöjda med den erans politiska reformer. Inte ens i sina vildaste drömmar skulle de flesta av dem ha kunnat föreställa sig att sådana långtgående försök att attitydmässigt och etniskt göra om vårt land en dag skulle förklaras vara konservativa. Och jag skulle vilja föra fram den uppenbara poängen att man inte behöver applådera Jim Crow-lagar (och för min del gör jag inte det) för att notera att åtgärder som vidtogs för att stoppa ”diskriminering” har skapat en permanent statlig tvångströja från vilken vi troligtvis inte kommer att frigöra oss. Det fanns inget ”konservativt” med de kongressbaserade och byråkratiska åtgärder genom vilka den tvångströjan konstruerades.
Men dagens konservativa rörelse handlar om att bevara 1960-talet. Den har gjort det årtiondets omvandlande lagstiftning till hörnstenen av ”konservativ” politik. Och sedan var det den där andra diskutabla triumfen för högern. Det var tydligen så att sovjetimperiets kollaps hörde till en serie konservativa segrar i västvärlden, associerade med Reagan, Thatcher, och deras efterträdare. Men Sovjet-hegemonins slut i Östeuropa framkallade inte det ideologiska skifte som ibland tillskrivs det. Sovjeterna lämnade den historiska scenen efter det att en radikalare vänster hade tagit över; och detta inträffade i allra högsta grad i västvärlden, som aldrig hade drabbats av ödet att befinna sig under en sovjetisk ockupation. Denna ersättningsvänster omformade kommunistorganisationer långt innan sovjetimperiets kollaps, och i dess mildare form så kom den att bestämma den allmänna politiska kulturen i de västerländska länderna – inklusive den hos en omvandlad amerikansk höger.
Man kan inte färdigställa berättelsen om varför det finns en oberoende höger utan att även se till den större bilden. Vi är en del av den bilden, lika mycket som de som nu står emot oss. Men till skillnad från de rörelsekonservativa som faktiskt känner till sanningen, så är vi inte benägna att manipulera fakta. I västvärlden fanns det inga konservativa segrare i det kalla kriget; sådana segrare, om de existerade, var Östeuropas återuppvaknade nationer. Och även dessa förtjänta segrare kan hotas av moraliskt nederlag, om vänstern som har triumferat i västvärlden – inklusive detta land – fortsätter att vinna mark.
_________________________________________
Översättarens anmärkningar:
[1] Det stod ”The Strange Death of European Marxism” i originaltexten, men boken heter, mig veterligen, The Strange Death of Marxism.
[2] Vad jag vet leder Gregor Gysi dock inget parti för närvarande.
[3] I originaltexten stod det: ”And the result is something that all of them believe things that adults in the 1950s, including Communist sympathizers, would barely have understood.” Jag gissar att ”something” inte borde vara med här, men det kan också vara så att någon form av skiljetecken borde följa efter ”believe”.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.alternativeright.com/main/the-magazine/how-the-left-won-the-cold-war/
