Författare: Rickard Dahlin

Att det är val har knappast undgått något, oavsett politiskt intresse. Partierna slåss nu för just DIN röst eftersom samtliga partier vet exakt hur samtliga problem – eller utmaningar som det numera kallas – ska lösas. Egentligen är det helt fantastiskt att så få människor kan så mycket och vet precis vad vi andra som röstar vill ha och behöver. Om jag ändå bara fullt ut kunde outsourcea alla beslut gällande mig själv, min familj och vår ekonomi till någon annan, vad skönt det hade varit.

Vi ska snabbt gå igenom vad som har sagts i valrörelsen – eftersom jag uppenbarligen lider av självskadebeteende och sett samtliga politiska debatter – och vad jag tror att utgången kommer att bli för svenska skattebetalare.

Från vänster till höger…

Vänsterpartiet (V) vill se ”Sverigepriser” på el genom att reglera priset på el. Om jag inte missminner mig har detta med prisregleringar prövats på andra varor och tjänster med ett minst sagt erbarmligt resultat som följd – i svensk kontext måste man ändå lyfta hyreslägenheter som kan exemplifiera konsekvensen av planekonomi/prisregleringar (för det är samma sak). Vänsterpartiet har också krävt ministerposter för att släppa fram Magdalena Andersson. Alla som besitter lite politisk kännedom vet att Socialdemokraterna (S) egentligen vill hålla socialisterna borta från inflytande eftersom svensken i gemen inte uppskattar Vänsterpartiets rötter och ideologi samt deras skattepolitik – den är rätt förödande för vanligt arbetande folk – och att valet kommer att handla om att släppa fram Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet (MP) och Centerpartiet (C) eller att välja mellan Moderaterna (M) tillsammans med Kristdemokraterna (KD), Sverigedemokraterna (SD) och Liberalerna (L). Då kan man relativt snabbt förstå att V kommer att släppa fram S oavsett ministerposter eller regeringsställning. Detta vet alla, inklusive sossarna som utan några som helst problem kommer att kunna vinna valet i minoritet och ändå kallt räkna med att alla förslag som lutar åt vänster kommer att röstas igenom av V och således Riksdagen. 1991 gjorde Moderaterna samma sak med Ny Demokrati som man visste skulle rösta för skattesänkningar och annat som är traditionell högerpolitik vilket gjorde att man inte behövde plocka in dem i regeringssamarbetet men ändå få igenom sina förslag.

Miljöpartiet vill se att ”politiskt eftersatta områden” – alltså förorter där vi skattebetalare har plöjt ned pengar för att sedan inte se någon som helst vettig eller positiv utveckling – ska få ännu mer skattepengar för att jämställdhet ska uppnås. Eftersom detta redan gjorts i snart 30 år undrar jag hur många miljarder som måste stoppas i detta svarta hål för att få önskat resultat? Förmodligen finns det ingen övre gräns och det gör också att deras innovationskraft gällande att hitta på nya skatter – inte enbart höja de befintliga – är nästintill oändlig. Miljöpartiet har givetvis som ambition att krossa svensk energiförsörjning och svenskt näringsliv – vi ser redan konsekvenserna av deras politik – och att vi ska konsumera mindre, det vill säga leva sämre, än tidigare. Med tanke på den allmänna prisutvecklingen på el och drivmedel kommer svensken att fortsätta att få det sämre ekonomiskt oavsett vilket block som tar hem segern, den bollen är redan satt i rullning tack vare de gröna khmererna.

Socialdemokraterna vill se skärpta straff, ännu mer omfördelning och det ska tydligen vändas på både stenar och tas i med hårdhandskarna. De har svängt i kärnkraftsfrågan, de vill även se en stram migrationspolitik, de ska ”krossa gängkriminaliteten” och de har nu insikten att ”Sverige kan bättre”. Lite oklart vad bättre här innebär – är det bättre än senaste åtta åren, bättre än andra jämförbara länder eller bara bättre än i går? Socialdemokraterna vill också att vi tillsammans ska lösa alla problem – som de har skapat åt oss utan att vi har bett dem om det. Detta är emellertid den enda politiska insikt som jag delvis kan hålla med om – det är civilsamhället som löser problem men det är politiker som skapar dem. Ty det är inte civilsamhället som har lagt ner kärnkraften, det är inte civilsamhället som har släppt in alldeles för många människor som aldrig kommer att försörja sig själva, det är inte civilsamhället som har avväpnats och inte längre kan skydda sig själva, det är inte civilsamhället som släpper ut grovt kriminella efter några få år i fängelse/hotell/semester, det är det politiker som har gjort.

Centerpartiet – moralens högborg. De vill regera tillsammans med Socialdemokraterna, de kan numera också tänka sig kärnkraft (här svänger man 180 grader utan att det för den sakens skull benämns populism). Deras egentligen viktigaste fråga är dock att de är emot Sverigedemokraterna, i övrigt har Centerpartiet varit väldigt otydliga med vad de står för – förutom att de är antirasister. Vilka röstar då på C? Utbildade kvinnor i storstäder, det är inte längre bönderna eller folk på landsbygden som ger C förtroende. Ett parti vars utveckling är mer tragisk än komisk.

Liberalerna vill, i sann liberal anda, förstatliga skolan, sjukvården, tvångskvotera stora delar av föräldraförsäkringen men behålla friskolorna fast reglera dem hårdare. Det som skiljer de här liberalerna åt från dem på Bengt Westerbergs tid är att de numera vill ha en stram migrationspolitik. I övrigt har inga liberala idéer slagit rot hos dem.   

Sverigedemokraterna har på senare år börjat likna ett traditionellt borgerligt parti – de kan numera tänka att både friskolor, NATO, EU och bidragstak är av godo. För att SD dels ska kunna komma in i värmen hos Moderaterna och Kristdemokraterna, dels få reellt inflytande måste man göra avkall på de idéer som deras potentiella väljare håller högt. SD har i början av sin framfart varit ett socialkonservativt parti som innebär att de mestadels påminner om gamla sossarna från 1950-talet. Detta har nu bytts ut mot att påminna om de gamla Moderaterna på 1980- och 1990-talet. Man ska komma ihåg att SD först tog väljare från framför allt Socialdemokraterna men senaste två mandatperioderna har de plockat väljare från Moderaterna vilket gör att partiet förändras både inifrån men också deras väljarbas, då blir det också andra frågor – utöver deras kärnfråga, invandringen – som adresseras.

Kristdemokraterna lyfter vårdfrågan och vårdköerna. Deras svar är… att vården måste förstatligas. Mina tankar går snabbt till Thomas Sowell: ”Antingen betalar du (vård) med pengar eller kö.” Det finns två lösningar – antingen betalar du vad din vård kostar eller så sätter du dig i kön och väntar på din tur om alla har samma avgift för alla olika åkommor. Punkt. KD lyfter också – dock inte lika ofta längre – familjen som den viktigaste byggstenen för att få ett välfungerande samhälle men svensk omfördelningspolitik bygger mycket på att man inte ska vara beroende av sin familj och sina nära och kära, det gör att familjen slås sönder och då får man precis det som Sverige har – ett samhälle fyllt med gnällspikar som måste ha bidrag för att klara sig.

Moderaterna – ett parti som vacklar betänkligt i nästan alla frågor. Moderaterna har gått från att ha haft en tämligen tydlig linje gällande skatter (sänk dem), Public Service (lägg ner den), bidrag (sänk dem), migration (minska den) till att i stället säga sig vara ”Sverige arbetarparti” och skillnaden mellan Sossarna och Moderaterna är i dag nästintill obefintlig. Tragiskt. I detta val vill emellertid M gå fram med minskad invandring (precis som sossarna), de har till med adresserat problemet som uppstår i kölvattnet av alldeles för stor invandring (precis som sossarna), hårda straff (precis som sossarna), gå med i NATO (precis som sossarna), krossa gängkriminaliteten (precis som sossarna) men inte pratat särskilt mycket om sänkt skatt (precis som sossarna). Moderaterna har på sin höjd lovat att inte höja befintliga skatter eller att återinföra gamla skatter som exempelvis fastighetsskatten, värnskatten och inte höja skatten på ISK (investeringssparkonto).

Vad är det då svenska väljare går för öde till mötes söndag 11 september 2022? För det första kommer inte block att få egen majoritet – kanske lika bra? För det andra vill de flesta ungefär samma sak, förutom MP och V, de ”tänker utanför boxen” vilket gör att saker och ting kommer att förbli desamma. Vi kommer inte att ha någon ny kärnkraft utan vi kommer att få bidrag från skattemedel, det vill säga våra egna pengar, för att kunna betala elräkningarna i vinter. Vi kommer fortsatt ha 700 000 invandrare som är helt beroende av bidrag. Vi kommer fortsatt att ha gängkriminalitet och dödsskjutningar, numera även av oskyldiga offer, vi kommer att se sprängningar. Vi kommer se ett utanförskap som ingen politiker i världen kan råda bot på utan extremt auktoritära metoder så som tvångsförflytta folk och bygga sönder villaområden i sann vänster- och miljöpartistisk anda. Vi kommer inte se några större skattesänkningar, vi kommer inte se någon politik som stärker familjen, det kommer inte att trollas fram mer pengar till skolan, vi kommer fortsatt att ha vårdköer och inga av de problem som har skapats senaste decennierna kommer att lösas denna mandatperiod heller, var så säkra.

Men för all del – rösta och hoppas på det bästa. Lycka till Sverige!

I USA varslar man nu om en rätt omfattande lärarbrist i nästan hela landet inför höstterminen. Samma sak har det pratats mycket om även här i Sverige men efter pandemin har lärarbristen bytts ut mot ett överskott på lärare i många kommuner i landet – det är inte alls lika lätt att få en anställning som lärare längre och dessutom kunna krävas nästan vilken lön som helst.

Vilka är då orsakerna till lärarbristen i USA? Varför var det lärarbrist förut i Sverige men nu är det värsta problemet över? Vilka likheter och skillnader finns länderna emellan?

Det som lyfts i USA och även här hemma är lärarlönerna – de är alltid för låga. Man lyfter även den administrativa bördan som något som, förr eller senare, skrämmer bort kompetenta och drivna lärare från yrket både i Sverige och USA. Man pratar även om behovet av respekt för läraryrket och mer hjälp med ”de eleverna med störst behov”, i dagligt tal – stökiga elever.

Varför blir det alltid så här i om ofantlig sektor?

Först och främst bestäms lärarlönerna av hur mycket skatteintäkter som finns att tillgå – här skiljer sig Sverige och USA åt hur man väljer att beskatta. I Sverige är det skatt på arbete som huvudsakligen bekostar skolan eftersom det är kommunerna som driver skolan och deras skatteintäkter är inkomstskatt. I USA ligger delvis fastighetsskatten som grund för intäkterna för skolan. Detta gör att löneläget inte bestäms enligt normala ekonomiska konventioner så som utbud och efterfrågan eller att kompetens styr ens löneutveckling i någon större utsträckning.

En annan intressant reflektion från USA är att snittlönen för landets lärare är cirka 74 400 USD (1) (ca 800 000 SEK/år, valutajusterat 3/9-2022) – strax under snittet för landets samtliga löntagare på 74 700 USD (2) – dvs bra mycket mer än vad svenska lärarkåren har. Genomsnittet för svenska lärare är cirka 440 000 (3) kr per år och det allmänna snittet är 445 200 kr (4). De amerikanska lärarna släpar med cirka 20 procent mot andra akademiska grupper i landet (5) medan de svenska akademikerna tjänar 517 200 kr per år (6).

Den andra faktorn som ofta lyfts i debatten om läraryrket är den administrativa bördan som bara växer och växer. Varför gör den det?

I Sverige beror det på att man har decentraliserat skolan i två omgångar – först genom kommunaliseringen 1991 och sedan friskolereformen (högst omtalat och debatterad) 1992 – vilket har gjort att skolan i dag är ojämlik. I USA har man dessutom helt privata skolor och en djupare boendesegregation än i Sverige (än så länge) vilket gör att klåfingriga politiker måste in och detaljstyra, och för att göra det måste man kunna kontrollera hur det går och detta görs genom fler prov som syftar till att kunna jämföra skolor och sedan allokera resurser utifrån resultaten för att uppnå utopin om jämställdhet. Detta skapar mer administration, det här gäller både USA och Sverige eftersom jämlikhetssträvan är ett övergripande mål med skolan i offentlig regi – alla ska kunna samma saker, tycka ungefär likadant, rösta rätt och vara goda demokratiska medborgare som inte bör ifrågasätta allt för mycket. Visst, man lär ut kritisk teori både i Sverige och USA men det gäller endast att ifrågasätta fakta som att det endast finns två kön, att vita kanske inte alls är roten till allt ont, att det finns biologiska skillnader mellan könen på strukturell nivå som visar sig i hur män och kvinnor väljer yrken, att alla kulturer är inte lika bra (de uppvisar trots allt minst sagt olika utfall) och så vidare. Kritisk teori är således endast applicerbart på vissa områden, inte till exempel att ifrågasätta klimathotet eller invandringens förödande konsekvenser samt välfärdssamhället.

En annan faktor som skrämmer bort lärare från yrket är det stök och den respektlöshet som lärare får utstå – både från elever och föräldrar (och det hänger ju ihop). Lärarfacken i USA menar – med all rätta – att det saknas hjälp med de elever som har störst behov vilket gör att det inte skapas goda förutsättningar att bedriva kvalitativ undervisning i helklass, samma fenomen ser vi i Sverige. Det saknas både kompetens och personal att ta hand om de elever som inte fungerar i ett klassrum tillsammans med 25 andra elever.

 Är då inte lösningen att bara ösa mer pengar på skolan?

Nej.

Det finns inga politiska lösningar på det här problemet – det kommer alltid, under alla betingelser, att vara brist på resurser, både i pengar och personal, i offentlig sektor eftersom det inte finns en naturlig prismekanism för tjänsten att undervisa. Vidare handlar respektlösheten i klassrummet och från föräldrarnas sida om ett samhälleligt fenomen som ingen politiker kan lösa, det bygger på att man har skapat en tilltro till det offentliga och förflyttat ansvaret från familjen till staten – då blir det så här. Mer pengar är således inte lösningen. I Sverige finns inte heller möjligheten att betala för sin skolgång vilket skulle kunna prissätta olika behov bättre. I USA finns det privata alternativ men endast cirka tio procent går i sådana (7).

De flesta som utbildar sig till lärare, vågar jag påstå, gör det för att de vill undervisa och lära barn och ungdomar att läsa, skriva, räkna och tyvärr också sätta en massa värderingar i skallen på dem men ytterst få tycker att den administrativa delen är särskilt produktiv eller skapar bättre förutsättningar för undervisningen – det tar endast tid från att rätta/återkoppla och planera sin undervisning, det säger sig självt att mindre tid till någonting kommer att ge ett sämre utfall. Det handlar alltså om att politiken vill ha kontroll för att uppnå jämlikhet vilket egentligen skapar en sämre skolgång. Den här ojämlikheten kommer dels ifrån att vi har en boendesegregation (gäller i både Sverige och ännu mer i USA) som kommer från den fullt naturliga drivkraften att bo med sina gelikar – och det går åt två håll. Det finns skolor där en minoritet pratar värdlandets språk och där kommer resultaten att vara sämre än skolor där majoriteten pratar svenska respektive engelska. Samma sak gäller skolor i områden där utbildning värderas högst av föräldrar. Enda sättet att komma runt detta på politisk väg är att med auktoritära medel tvinga folk att blanda sig (bussning och lotteri till friskolor i USA – ett system som även lyfts som ett alternativ för Sverige) och bygga sönder villaområden med hyreslägenheter för at ”blanda folk med olika socioekonomiska bakgrunder”, det vill säga göra det svårare att skärma av sig från folk med dåligt inflytande.

En sak som emellertid skiljer sig mellan länderna är att arbetslösheten i USA är väldigt låg – 3,7 procent – medan den är 7,5 procent (juni 2022) i Sverige. Det har skapat andra karriärvägar för de amerikanska lärarna medan de svenska har hittat tillbaka till yrket efter pandemin. Hög arbetslöshet gör att man söker sig till säkra inkomstkällor vilket offentlig sektor är.

Man pratar också om att utbilda fler lärare (och poliser, sjuk- och undersköterskor och så vidare) i Sverige vilket kommer att kunna hålla tillbaka löneutvecklingen ytterligare inom offentlig sektor.

”There are no solutions, only trade offs”

– Thomas Sowell

1.

http://www.salaryexplorer.com/salary-survey.php?loc=229&loctype=1&job=123&jobtype=3

2.

https://www.worlddata.info/average-income.php

3.

https://www.scb.se/lonestatistik/larare/

4.

https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/utbildning-jobb-och-pengar/medelloner-i-sverige/

5.

6.

https://news.cision.com/se/lararforbundet/r/lararnas-loner-fortsatt-langt-efter,c3293482

(7)

New Kid on the Block? A Closer Look at America’s Private Schools

Den gröna omställningen pratas det mycket om – företag, politiker, ledarsidor, investerare, fondförvaltare, företag och ”medvetna” människor gör vad de kan för att visa att de minsann ställer om till grön energi. Grön energi skulle också kunna kallas för ”nyckfull energi”, ”dyr energi” eller ”instabil energi”.

Först och främst är den gröna omställningen något som ingen egentligen har bett om, vill ha eller framför allt har råd med. Det är lätt att visa på varför – elpriserna är en direkt konsekvens av att kärnkraften håller på att läggas ner i Sverige och Tyskland medan andra länder som Frankrike bygger ut kärnkraften för att kunna försörja befolkningen med el året runt. Elpriserna har rusat i landet med flera hundra procent senaste tiden – och den utvecklingen påbörjades innan Putin invaderade Ukraina vilket gör att begreppet ”Putinpriser” givetvis är helt felaktigt. Grafen från SCB visar tydligt att prisuppgången påbörjades innan 2022. Man ska också ställa sig frågan om ett beroende av rysk gas är att föredra före egen fossilfri kärnkraft?

Graf 1

ESG – Environmental, Social, and Governance – bygger på att man inte investerar i pornografi, fossila bränslen (olja) och en massa annat som folk vill ha och behöver (pornografi kanske man inte behöver men många verkar i alla fall vilja ha det lättillgängligt med tanke på utbudet på nätet). Detta har gjort att man – både i Europa och i USA – har slutat att investera i ny oljeproduktion vilket leder till att utbudet sjunker medan efterfrågan kvarstår (uppenbarligen). Diesel- och bensinpriserna är en konsekvens av just den gröna omställningen och ESG-stämpeln som alla vill ha – det tas helt enkelt inte fram någon ny olja eftersom det inte kommer in några pengar för att göra det, olja är inte ESG-stämplat.

Graf 2

Det som alla kunde se på ett tidigt stadium var att när man lägger ner kärnkraften kommer elpriserna stiga kraftigt och om man inte producerar olja för att möta efterfrågan kommer priser på bensin och diesel bli högre, det är hyfsat grundläggande ekonomi.

Biden sade innan valet att USA skulle minska sina utsläpp, sluta köra bilar på fossila bränslen och så vidare. I dag låter det helt annorlunda – nu ska man samarbeta med både Saudiarabien och Iran för att trycka ner priset på oljan eftersom han inte vill förlora nästa val. Det kallas för populism när man vänder kappan efter vinden på det sättet.

Centerpartiet här hemma har varit emot kärnkraften sedan 1970-talet men säger nu att man är för alla olika typer av energikällor. Det är också populism men ”det är ok när vi gör det”.

Sossarna i Sverige var emot kärnkraften på 70-, 80- och 90-talet för att i modern tid ha sagt att man vill lägga ner men på lite längre sikt för att sedan – för att blidka Miljöpartiet – gå med på att lägga ner en del av kärnkraften redan nu med ödesdigra konsekvenser för deras väljarbas (arbetare runt om i landet boendes i villor). Nu när Miljöpartiet hoppade av regeringen är man helt plötsligt för att kunna ha kärnkraft igen. Detta, mina damer och herrar, är också populism.

Det visar också att politiker inte står för något, utan de står för det som de tror ger dem makten för stunden. En del säger att man ska ”rösta rätt” eller ”byt regering i höst så blir allt bra”. Nej, det kommer inte att spela någon som helst roll – bollen mot den gröna omställningen är redan satt i rullning – allt för många företag, investerare, fondförvaltare och så vidare är redan med på tåget och det gör att den svindyra omställningen kommer att fortsätta oavsett hur folkets plånböcker mår av den. Det är trots allt inte företagsledare, investerare, politiker eller ledarskribenter som drabbas hårdast av att bensinen kostar 20 till 30 kr litern eller att en elräkning för en normalstor villa kan ligga på 10 0000 – 15 000 kr för en månad under vintern. För vanligt folk är detta helt katastrofalt och ännu värre för pensionärer som inte heller har någon möjlighet att påverka sin inkomst. Det här bryr man sig inte om, utan det handlar om god retorik och semantik samt att diskrepansen mellan vanligt arbetande folk och de som bestämmer ökar.

Alla sådana här ingrepp i den fria marknaden, som den gröna omställningen innebär genom olika subventioner, punktskatter, lagar och regler som försvårar, eller helt enkelt tvingar bort pengar från olika områden, gör att marknadens principer sätts ur spel. Det kan man också se – oljan har motarbetats i flera år men nu gör den come back eftersom den är efterfrågad. Samma sak med el – för i den gröna omställningen ingår också elektrifiering – som ironiskt nog bli mycket kostsammare när man i samma veva lägger ner kärnkraften när man vill att alla ska köra elbil. 

Om man föreställer sig en direktdemokrati och folk fick rösta med ekonomisk vetskap om konsekvenserna av den gröna omställningen – ingen kärnkraft och ingen olja – skulle valets frågor kunna vara formulerade på följande sätt:
Ja, jag vill se elpriser 200 – 500 procent högre än i dag och jag vill gärna se att bensinen i sinom tid kostar 50 kr litern, minst.

Eller

Nej, jag vill att priset på el och drivmedel går ner som de flesta varor som folk efterfrågar en masse.

Undrar vad folk skulle välja då?

Graf 1:

https://www.scb.se/hitta-statistik/redaktionellt/new-stigande-elpriser-varierar-kraftigt-i-norr-och-soderpage/

Graf 2:

http://www.drivmedelspriser.se/prisstatistik

Efter ett tag med kraftigt stigande inflation – toppen i USA nådde cirka 8,5 procent – har nu Federal Reserve beslutat sig för att strama åt saker och ting genom att bland annat höja räntan. Räntan är en trubbig mekanism som FED har till sitt förfogande för att bibehålla en i deras tycke ”sund ekonomi” – det vill säga en inflation om två procent per år.

Reaktionen på världens börser har inte låtit vänta på sig och många småsparare hamnar nu rejält i kläm när räntan ska återgå till mer historiskt normala nivåer.

Man kan också tydligt se hur räntan påverkar börsens avkastning historiskt.

Eftersom jag själv följer börsens utveckling väldigt noga vet jag att väldigt många analytiker, framför allt i USA, redan sommaren 2020 slog fast att inflationen 1) inte alls kommer att vara övergående och 2) bli mycket högre än vad FED tror. Det är inget man ens behöver diskutera vilka som fick rätt – alla siffror talar sitt tydliga språk.

Federal Reserves Jerome Powell

Första grafen, Graf 1, visar räntan i USA från cirka 1960 till 2020 där man tydligt ser hur den var som högst kring 1980 och sedan dess är i fallande trend och där man under drygt ett decennium legat på nollränta. Det var Lehman Brothers-kraschen hösten 2008 som föranledde FEDs nollräntepolitik.  

Graf 1

Nästa graf, Graf 2, visar hur börsen har utvecklats sedan cirka 1954 fram till i dag. Varje ”candlestick” är ett år (12 månader) för att visa den mer övergripande trenden på börsen senaste cirka 70 åren.

Graf 2

Noterbart är att ”Svarta måndagen” 19 oktober 1987 – världens börser rasade med 20 till 30 procent under kort tid och nedgången på Dow Jones var 22 procent den dagen – syns knappt när man tittar på denna graf, trots att det är en extremt omtalad händelse i börsens historia.

Om vi zoomar in lite (Graf 3) och tittar på utvecklingen från 1980 – då vi i praktiken och övergripande har haft fallande ränta – ser man tydligare vartåt börsen går: uppåt.

Graf 3

Under 1990-talet steg räntorna en aning i USA (se graf 1) – medan räntan var ett mer eller mindre kaos här hemma i Sverige under 90-talskrisen – medan IT-boomen tog fart med start 1995 (vilket också Graf 3 visar tydligt).

Efter att IT-bubblan sprack i mars 2000 ser man hur räntan kraftigt sänks för att ”stimulera ekonomin” för att sedan höjas en aning när ekonomin tog fart igen 2003 (se Graf 1).

Graf 4

Nästa påtagliga ”hack i kurvan” är Lehman Brothers-kraschen hösten 2008 och även där ser man hur räntan korrelerar med börsen och vad som händer när man har sänkt räntan – börsen får fnatt och stiger hejdlöst. När man försökte höja räntan föll börsen och man återgick till lägre ränta igen – och börsen fortsatte uppåt.

Graf 5

Samma fenomen har vi haft sedan Corona-pandemins utbrott – börsen rasade likt IT-bubblan och räntan sänktes återigen vilket fick börserna att gå bananer och sedan FED signalerade att det var dags att höja räntan har luften fullständigt gått ur börsen vilket man tydligt ser i Graf 5.

Graf 6

Det som många nu talar om är rädslan för att vi får en mer regelrätt recession tack vare att man har haft, och i viss mån fortfarande har, problem i leveranskedjorna världen över och för att räntorna nu måste upp till nivåer som kommer att ”bryta ryggen av ekonomin” för att bukt på inflationen som är den högsta sedan 1980 (se Graf 6).

Historiskt sett har FED endast lyckats tre gånger med en mjuklandning när de har höjt räntorna – 1965, 1984 och 1994.

Graf 7

Hur det kommer att gå den här gången kan man endast sia om men med tanke på att FED har haft fundamentalt fel i princip allting hittills skulle inte jag sätta mina surt förvärvade pengar och min tillit till dem. Om man betänker att inflationen verkar ha toppat på 8,5 procent och nu ligger den på 8,3 (se Graf 7) procent och S&P500 har gått ner med 14,14 procent (2022-06-03) bara i år får det i alla fall mig att känna visst tvivel att detta kommer att gå helt smärtfritt.

Varför har inte staten/rättsstaten vägledande principer som går hand i hand med hur folk i allmänhet agerar?

I den senaste Partiledardebatten (2022-05-09) blev SD anklagade för att de ville skicka hem hela familjer om barnen grovt missköter sig. Utspelet kommer i kölvattnet av kravallerna runt om i landet efter Rasmus Paludans koranbränningar. Jimmie Åkesson försökte tillbakavisa dessa anklagelser – vilket vittnar om hur långt vi har kommit i att staten ska agera diametralt annorlunda mot hur folk i allmänhet agerar. Han vågade helt enkelt inte stå för sitt eget partis förslag eftersom det kunde tolkas som rasism (som precis allt annat).

Egentligen kommer den här idén från en invandrare från någon av Stockholms förorter (förmodligen Husby eller Akalla) som blev intervjuad i SvD 2013 efter kravallerna i Husby där han sa att detta skulle upphöra om man skickade hem hela familjerna till de barn som är ute och kastar sten på blåljuspersonal (ett nytt ”svenskt” fenomen). Givetvis har han helt rätt och givet att det snart har gått tio år sedan de kravallerna får man väl ändå konstatera att de åtgärder och insatser som har vidtagits har varit verkningslösa. Löser man inte ett problem på nio år måste man självfallet byta strategi. Som skattebetalare vill man ha resultat om man nu ska tvingas att betala för att det så kallade våldsmonopolet ska kunna utföra sitt uppdrag – ett uppdrag som krävs tack vare att staten har välkomnat folk som många av oss inte bett att komma hit och som dessutom uppenbarligen inte kan bete sig civiliserat eller respektera våra grundlagar. Man har helt enkelt skapat ett problem som man lastar över på skatteboskapet. Tack!

Ett konkret exempel som fler känner sig hemma i: Om min familj bjuder hem en annan familj vars barn lever rövare i vårt hem – har sönder saker och dessutom beter sig illa mot våra barn – kommer vi att ställa föräldrarna till svars för detta. Vi kommer inte heller att bjuda hem dem igen, i synnerhet inte om beteendet ej omedelbart upphör, eftersom man inte vill riskera sina barns hälsa eller att ens hem blir förstört. Man kan säga att vi har fog för att inte bjuda in folk vars barn agerar på ett destruktivt sätt – sådana människor vill man inte ha omkring sig eller sina barn. Även om föräldrarna inte har gjort något fel är det deras ansvar att barnen missköter sig. Det är föräldrarna som borde skämmas och det är de som ska anklagas för vad barnen gör. När barnen sedermera blir vuxna handlar det mer om skammen att man som förälder inte har lyckats bättre än att ens 18-åring springer runt och kastar sten på blåljuspersonalen, men fram till dess är det ett föräldraansvar.

Varför ska då staten agera annorlunda när det gäller nya medborgare som inte alltid (läs: i stort sett aldrig) har varit välkomnade eller inbjudna av befintliga svenska medborgare? Vad säger att staten inte ska agera i enlighet med hur folk agerar i allmänhet i de små sammanhangen, det vill säga att man exkluderar hela familjerna? Anledningen till att man inte vill ha folk i sin närhet som förstör, beter sig dåligt eller där risken att ens barn råkar illa ut, är för att man alltid värnar sin familj och sitt hem och de sina. Klyschan om allas lika värde stämmer helt enkelt inte, eftersom man alltid, under alla omständigheter kommer att värna sina barn högra än andras barn. De föräldrar som inte gör det anser jag är mycket dåliga föräldrar. Enligt politiker kan man inte utvisa hela familjer eftersom då skulle man straffa oskyldiga – men det är så man gör i det lilla sammanhanget – man exkluderar. Antingen gör man det proaktivt för att ens erfarenhet säger någonting eller så gör man det retroaktivt efter att man har varit med om något som gör att man måste exkludera vissa människor. Det är så här man gör på individnivå men när det blir kollektivt – alltså när staten ska agera – frångår man sådana principer och det får konsekvenser.

Sverige är numera ett land där brottsligheten inte alls sjunker i samma takt som i resten av Europa och där allt fler känner sig otrygga. Allt det här kostar pengar, pengar som kommer från skattebetalarnas plånböcker.

”One of the sad signs of our times is that we have demonized those who produce, subsidize those who refuse to produce, and canonized those who complain.”

– Thomas Sowell

Utvisning, indragna medborgarskap (som inte borde ha delats ut alls) och indragna bidrag (borde gälla alla) handlar om signalpolitik och incitamentsstrukturer – man måste visa vad som gäller, vem som bestämmer och hur vi som redan bor här vill ha det. Det är på det sättet som man agerar med sin familj och det borde vara samma principer som gäller staten eftersom folket är de som borde bestämma hur landet ska utvecklas.

“It is amazing that people who think we cannot afford to pay for doctors, hospitals, and medication somehow think that we can afford to pay for doctors, hospitals, medication and a government bureaucracy to administer it.”

• Thomas Sowell

Övriga reformer som numera är befogade är bland annat:

200 miljoner till elevhälsan

250 miljoner per år till sociala barn- och ungdomsförvaltningen

100 miljoner för 10 000 sommarjobb

50 miljoner till tjej- och kvinnojouren efter #metoo

70 miljoner till fritidsgårdar

En miljard till förlossningsvården

Mer pengar till idrotten

100 miljoner för att motverka hedersförtryck

Två miljarder per år för bättre psykvård

250 miljarder för lovaktiviteter,

Subventioner för elcyklar, laddstolpar och solceller

130 miljoner till ungdomsmottagningarna

2.2 miljarder i statsbidrag till socioekonomiskt utsatta områden

500 miljoner för att stärka fritidshemmen

7 miljarder mer till polisen

1.2 miljarder för att hela landet ska kunna leva

50 miljoner per år till arbetet med psykisk ohälsa hos asylsökande och nyanlända barn och unga

390 miljoner för att bättra mottagningen av ensamkommande ”barn” och unga

3.2 miljarder årligen till den största satsningen för fler billiga hyresrätter

Investeringsstöd för billiga hyresrätter

100 miljoner till barn- och ungdomspsykiatrin

4.7 miljarder till sjukvården

Vi ska börja med den mest uppenbara frågan här – varför behövs det ständigt mer resurser till det mest grundläggande i ett fungerande samhälle så som sjuk- och förlossningsvård? Man kan delvis motivera ökningen genom inflationen och dels genom att Sverige får på onaturlig väg allt fler invånare. Man kan också ställa sig frågan huruvida svensk välfärd är eftersatt eller om man ska konstatera att offentlig sektor är ett stort svart ekonomiskt hål som alltid kommer att kunna sluka mer och mer resurser i all oändlighet, oaktat inflationen. Min utgångspunkt är det senare – det finns ingen begränsning i hur mycket pengar som skulle kunna skjutas till eftersom offentlig sektor består av olika delar – sjuk- och äldrevård, skola, utbildning, polis, försvar (eller vad man ska kalla det för?), Försäkringskassan, socialen och så vidare och så vidare. Samtliga delar av offentlig sektor anser självfallet att just deras verksamhet är den absolut viktigaste för att landet inte ska gå under och de vill givetvis ha mer resurser, högre löner, fler medarbetare och dylikt.  

”The first lesson of economics is scarcity: There is never enough of anything to satisfy all those who want it. The forst lesson of politics is to disregard the first lesson of economics.”

• Thomas Sowell

Efter den mer övergripande frågan varför det ständigt är brist på resurser kan man börja titta på vilka delar som kräver mer pengar enligt Socialdemokraterna. Några sticker ut mer än andra – subventioner för elcyklar, laddstolpar och solceller. De som beställer solceller (de är trots subventioner knappast gratis) tillhör gruppen villaägare som i sin tur i regel (i alla fall kring storstäderna) tillhör den övre medelklassen som helt enkelt antingen har råd att betala ur egen ficka eller belånar sitt hus för att kunna finansiera ett solcellspaket (kostnaden ligger i regel på 150 000 kr och uppåt) vilket helt enkelt leder till att arbetare och skattebetalare i bostads- och hyresrätter subventionerar villaägarnas solceller som ger billigare el och på sikt kanske till och med genererar i en förtjänst eftersom man kan sälja av sitt överskott som solcellerna producerar. Återigen är det de som generellt redan har det tämligen gott ställt som nu får skattesubventionerad el.

Angående laddstolparna får man ställa sig frågan var ifrån elen till dem ska komma nu när vi snart saknar kärnkraft och folk kommer med all säkerhet vilja ladda sina elbilar även på vintern när det inte blåser. Elektrifieringen av samhället ska pågå samtidigt som vi ska minska vår elkonsumtion. Och vad gör elcyklar för folkhälsan..?

Det dyker också upp tre budgetposter som ett fritt och välfungerande samhälle definitivt hade klarat sig utan – 50 miljoner till psykisk ohälsa hos invandrare, 390 miljoner för att ta emot barn och unga invandrare och 100 miljoner till att motverka hedersförtryck. De pengarna hade garanterat gjort mer nytta i deras geografiska och kulturella närområden – plus att Sverige hade sluppit alla problem som kommer med en storskalig invandring från framför allt MENA-länder. Det blir bara mer och mer smärtsamt uppenbart att invandring från MENA inte alls är förenligt med västvärldens idéer, kultur, normer och ett någorlunda fritt samhälle. Kostnaderna börjar nu vältras över på skattebetalarna – vilket alldeles för sällan är invandrarna själva – vilket kommer att få konsekvenser genom ett allt mera polariserat samhälle där olika grupper kommer att leva åtskilda och kräva särskilda rättigheter (Den utvecklingen pågår redan från muslimskt håll i landet där de vill ha separata (sharia)lagar). Senaste tidens upplopp runt om i landet – inte de heller gratis att behöva ta itu med – på grund av koranbränningarna vittnar om detta.

Varför lider Sverige helt plötsligt av hedersförtryck? Hur kunde vi hamna där? Och hur kan man fram till att just 100 00 miljoner är summan som ska få ordning på det? Ingen aning faktiskt men något måste man ju lägga pengarna på och det är väl bra att invandring skapar jobb, som det heter numera.

Polisen behöver också sju miljarder och jag menar att ett samhälle som fungerar bra och dessutom fungerar bättre och bättre över tid behöver färre poliser, inte fler. Alla vet varför vi behöver fler poliser, alla vet att satsningen på fritidsgårdar inte kommer att ändra på detta eller att fler billigare hyresrätter eller satsningar på utanförskapsområden kommer att råda bot på den negativa trend vi ser gällande kriminaliteten, brutaliteten, skjutningar, sprängdåd och våldtäkter inte kommer att minska, utan tillta. Inga pengar i världen kommer att ändra på detta – därför kan man kalla dessa satsningar för att stoppa pengar i ett stort svart ekonomiskt hål.

Stödet för billiga hyresrätter väcker frågan – vill vi se fler områden med just billigare hyresrätter? Är det i sådana områden som Sverige frodas? Knappast. Det har också slagits fast av alla från Milton Friedman till Assar Lindbeck att just hyresregleringar omgående leder till en brist på just hyreslägenheter som i sin tur leder till långa köer. Stödet borde således vara att ta bort alla pristak/hyresregleringar för att komma bort från bristen.

”If you put the federal government in charge of the Sahara Desert, in 5 years there´d a shortage of sand.”

• Milton Friedman

Min slutsats när jag läser vad sossarna anser är viktigt i Sverige i dag är det allsköns bidrag till allsköns grupper, de vill att folk hyr och inte äger sina bostäder men de som äger sina villor får pengar från de som arbetar och bor i lägenhet för att kunna få billigare el och på sikt kanske till och med tjäna på sina solceller. De vill lägga massvis med pengar på invandring – och det i sin tur gör att man också måste lägga sju miljarder mer på polisen – och ungdomar ska hänga på fritidsgårdar i stället för sina familjer och vi ska lägga ner kärnkraften samtidigt som samhället ska elektrifieras.

Någonting säger mig att Socialdemokraterna kommer att misslyckas på samtliga punkter förutom att det kommer att krävas mer pengar till polis, invandring och bidrag vilket gör att de fortsatt kommer ha något att gnälla på och kräva fler och högre skatter. Grattis Sverige.

”The experience of the last decades in American education bears out the fact that there are inborn differnces in man´s intellctual capacities that connot be eradicated by any effort of education.

– Ludwig Von Mises

Dessa är sossarnas utbildningsreformer:

• 6 miljarder per år för en jämlikare skola

• Lagförslag att återinföra högskolebehörighet som norm på yrkesprogram

• Läsa-, skriva- och räkna-garanti

• Fler böcker i skolan

• 360 miljoner för läxhjälp åt alla elever

• 500 ”jämlikhetsmiljoner” till skolor med störst behov

• Insatser för att klara av gymnasiet

• Rätt till Komvux för alla

• Minsta barngrupperna i förskolan på 25 år

• 500 miljoner för fler speciallärare och specialpedagoger

• 500 miljoner till fritidshemmen

• 80 miljoner för förskola på obekväma arbetstider

• 150 miljoner till lovskola för alla

• 14 000 fler högskoleplatser

• 5000 fler folkhögskoleplastser

• 2500 platser på yrkeshögskolan

• Ny timplan för att garantera undervisningstid åt alla elever

• Lärarlönelyft och fler lärare

• Fler lokala lärcentra för att kunna utbilda sig i hela landet

• Kunskapslyftet – 93 000 fler utbildningsplatser

Oklart var man ska börja här med tanke på hur världsfrånvända dessa reformer är men vi tar utgångspunkt i jämlikheten.

Socialdemokraterna har haft som uttalat mål att Sverige ska vara jämlikt – på alla plan, i alla hänseenden – men i begreppet jämlikhet utgår man från lika utfall, inte lika möjligheter. Eftersom människor föds olika med olika genetiska förutsättningar för utbildning och förmåga att förvärva akademiska kunskaper kommer ett jämlikt utfall aldrig någonsin materialiseras i ett någorlunda fritt land. Det är en omöjlighet och svenskt/västerländskt utbildningsväsende har visat det gång på gång. Samma fenomen gäller könsfördelning inom olika yrken – kvinnor väljer att arbeta med människor, ofta i offentlig sektor (eftersom det är där de jobben finns) medan män i större utsträckning väljer att studera siffror och teknik och arbetar mer med statistik, ekonomi och i mer klassiska (hantverkar)yrken. Eftersom västvärlden akademiseras i rasande takt – och vi ser på Socialdemokraternas reformer att det arbetet kommer att fortskrida – uppstår det ofta en brist på hantverkare vilket gör att de många gånger har riktigt bra betalt medan man på förljugen manér från akademins sida vill förfäkta att de som arbetar inom offentlig sektor har låga löner för att de är kvinnor medan hantverkare har bra betalt för att de är män. Man glömmer givetvis bort att de flesta poliser är män – än så länge – och har uruselt betalt. Man glömmer också bort att offentlig sektor i mångt och mycket är kommunernas ansvar, och de har ofattbart dåliga ekonomier sedan flera decennier tillbaka – och ingen ljusning är i sikte, i synnerhet inte efter 2017 när de statliga stöden för flyktingmottande drogs tillbaka. Sandviks kommun och Hultsfreds kommun är bra exempel på detta. Uppstår det ett stort behov av hantverkare, elektriker, rörmokare och liknande medan antalet av dessa utövare inte ökar kommer priset per arbetad timme att öka, det är en tämligen basal ekonomisk insikt. En annan påverkansfaktor för de låga lönerna inom kommunerna är att många av de arbetena kräver utbildning på papper men eftersom de tillåter att outbildade ändå arbetar inom yrket kan lönerna på så vis hållas nere. Detta vittnar också om att utbildning för att ta hand om barn eller äldre inte är absolut nödvändigt, det är snarare personliga egenskaper som avgör huruvida man är lämplig eller ej. Utbildning i all ära men ett yrke lär man sig på arbetsplatsen.

Det som dessa pengar kommer att göra är att addera skattemedel till kommunerna i framför allt norr och glesbygd – kommuner som är drabbade av globalisering och EU – där företagen lämnar landet eftersom skattetrycket vida överstiger nyttan för de globala konsumenterna. Nu är vi även i farten med att skrämma bort ännu mer av vår industri tack vare nedläggningen av kärnkraften och de problem som uppstår i kölvattnet av den ”gröna omställningen” som ingen riktigt vet hur den ska gå till, vilken effekt som den kommer att få eller vilket energibehov som kommer att finnas redan om tio år. Dessa kommuner har inga skatteintäkter men är ändå ålagda att ombesörja utbildning för sina invånare, inte heller får privata skolor ta betalt – eftersom det skapar ojämlikhet – vilket gör det ännu svårare för skolorna att få det hela att gå runt. Kommer dessa satsningar då att göra att utfallet mellan kommunerna blir jämlikt? Svaret är givetvis nej. Inga pengar i världen kommer att kunna lösa detta eftersom pengar alltid är en bristvara. Det är inte heller bristen på resurser som avgör om en skola eller kommun presterar bra, det handlar om vilka lärare man anställer och föga förvånande också vilka barn som går i skolorna.

Satsningen på fler lärare och högre löner hänger självfallet ihop – låga löner ger färre lämpliga sökanden till utbildningen men denna reform tar uppskattningsvis cirka 30 år att visa på en positiv effekt. Dessutom är det många som har lärarlegitimation som väljer andra yrken – trots att lärarlönerna har gått upp markant senaste tio åren – av skäl som snarare är kopplade till arbetsmiljön än lönerna. Hur ska man komma runt att kommuner där industrin lämnar området, vilket gör att samhällsservice och utbud av livskvalitativa förutsättningar minskar, kunna locka till sig den kapital- och köpstarka medelklassen? Genom att beskatta sönder och samman alla som flyttar dit eftersom skyhög kommunalskatt alltid är norm bland utflyttnings- och glesbygdskommuner?

Man ser också att sossarnas gamla paradgren – att hålla alla i olika utbildningssatsningar – kvarstår och ökar i kraft i och med dessa reformer. Alla ska bli akademisk medelklass och tro att de får en massa välstånd gratis från staten. Alla är uppenbarligen inte lämpade för högre studier. Många yrken kräver egentligen inte ännu mer utbildning annat än den som sker på arbetsplatsen och allt fler slås ut från arbetsmarknaden när framför allt offentlig sektor kräver mer och mer utbildning för att ge en anställning. Denna iver att utbilda folk slår ut de med sämst förutsättningar att klara mer avancerade utbildningar och yrken, i dagligt tal kallas dessa för ”svaga grupper”, de som sossarna säger sig värna. 

Man ställs inför två val när man ska släpa en allt större andel av befolkningen genom mer utbildning: sänk kraven (och således kvaliteten) eller underkänn fler. Eftersom man inte har någon nytta av att låta folk utbilda sig utan att klara utbildningen hamnar man givetvis i att man sänker kraven vilket i sin tur leder till att en treårig högskoleutbildningen inte slår särskilt högt ute på arbetsmarknaden – allt fler som vill sticka ut från den grå massan behöver studera ännu längre för att få de mest eftertraktade arbetena. Det går aldrig att komma ifrån att man behöver ha vissa kriterier när man sållar ut vilka som arbetsgivare tror mest på, i dagens västvärld är det i mångt och mycket vilken utbildning man har men eftersom man sedan länge har urholkat värdet av ”högre” utbildning tvingas de mest lämpade att studera bra mycket längre än nödvändigt för att sticka ut från mängden. Detta gynnar ingen. Allt fler kommer ut allt senare på arbetsmarknaden och bidrar således mindre till statskassan och de skaffar barn senare vilket leder till att vi får en skev demografi eftersom få svenska familjer har fler än två till tre barn. Vårt system bygger på att de unga försörjer de äldre men när den äldre delen av befolkningen ökar men saknar incitament till att fortsätta att arbeta blir systemet satt i gungning. Det löses genom att man höjer pensionsåldern. Det märkliga med det är att vanliga arbetare som har arbetat med kroppen hela sitt liv inte alls har samma möjlighet att arbeta långt upp i åren medan de med mer akademiska yrken – som också oftast tjänar bättre – klarar av det. Systemet anpassar således efter den högutbildade medelklassen – inte arbetarklassen som sossarna påstår sig vara enda räddningen för. Man har också kommit på den fantastiska idén att införa en garanti att alla barn ska kunna läsa, räkna och skriva vid samma ålder. Något som i praktiken är helt omöjligt att genomföra. Det handlar om att man som lärare och skolan ska sätta in stödinsatser för de barnen som inte kan läsa när de går i årskurs 1. Inga konkreta medel har skjutits till, det är fortfarande kommunerna som ansvarar för grundskolan, det är fortfarande så att barn är olika och somliga lär sig senare än andra, några har dyslexi och kommer således alltid ha svårt med läsningen, andra har ADHD, ADD och andra kognitiva funktionsnedsättningar som kraftigt försvårar och förlänger läs- och skrivinlärningen. Detta arbetar man ideligen med som lärare – eftersom det är det arbetet går ut på: att lära barn att läsa, räkna och skriva – en garanti gör givetvis ingen som helst skillnad i detta avseende. Det här är också ett steg i en mer centraliserad och kontrollerad skola – något som ligger Socialdemokraternas intresse (trots att det var de som kommunaliserade skolan 1991).

Svensk skola har aldrig och kommer aldrig att bli jämlik. Det är en utopi som man kan sträva efter i all oändlighet – och det gör också att resurser alltid kommer att vara en bristvara eftersom målet aldrig kommer att nås. Det gör att man alltid kan skylla på borgarnas minimala skattesänkningar (trots att det är kommunerna som styr och de borgerligt styrda kommunerna generellt lägger mer pengar på skolan och har bättre resultat än röda kommuner), att skolan måste kontrolleras hårdare, fler nationella prov, fler nationella bedömningsstöd och en allt mera likriktad skola. Den här pendeln – mellan centraliserad och ”decentraliserad” skola – har pågått sedan 1842 men svängningarna har kommit tätare och tätare sedan andra halvan av 1900-talet. Varför hittar då inget enhetligt system som man kan vara nöjd med? Varför säger en del att den statliga skolan var bättre än den kommunala (L, SD och Vpk säger det)? Jo, för att svenska enhetsskola/grundskola inte bygger på att man kan ta hänsyn till alla olika slags människor/barn – därför måste en del barn äta medicin för att kunna fungera i ett klassrum, det är därför vissa skolkar/blir hemmasittare, en del inte lär sig ett dugg för att det är för svårt och de tvingas ändå att gå med alla som råkar vara födda samma år, och en del blir uttråkade för att det är för lätt. Skolan och politikens svar på detta är att lärarna ska ”anpassa sin undervisning till eleverna” men det går givetvis inte att göra i någon större utsträckning eftersom samtliga elever i en klass ska nå samma mål samtidigt och dessutom sitta i samma klassrum och göra det. Utrymmet för att anpassa undervisningen är sålunda ytterst begränsat.

“Weighing benefits against costs is the way most people make decisions — and the way most businesses make decisions, if they want to stay in business. Only in government is any benefit, however small, considered to be worth any cost, however large.”
― Thomas Sowell

Det som är ”avgiftsfritt” numera är:

Mediciner för barn

Entré till muséer

Kollektivtrafik för skolelever på sommaren

Tandvård för unga upp till 23 år

Preventivmedel för unga upp till 21 år

Simskola

Sänkta avgifter i musik- och kulturskolan

Avgiftsfri screening för livmoderhalscancer.

En del vill säkert hävda att detta är bra satsningar – vem vill att kvinnor ska dö av livmoderhalscancer och barn inte får mediciner? Nej, det vill inte jag heller. Frågan som man alltid ska ställa sig är vilken nytta hade de här pengarna kunnat göra i stället och i andra sammanhang? Vad hade blivit resultatet om folk hade fått behålla pengarna och själva välja vad de vill lägga dem på? Det är svårt att svara på eftersom det är lätt att visa på vilken nytta skattemedel gör medan det är betydligt svårare att visa vad pengarna hade kunnat göra för nytta.

 “There are no solutions, there are only trade-offs; you try to get the best trade-off you can get, that’s all you can hope for.”

• Thomas Sowell

Politik och ekonomi handlar faktiskt uteslutande om att ”ställa grupp mot grupp”, att välja det ena i stället för det andra. Att låta folk gå på muséum ”gratis” framstår ingalunda som en reform som gynnar just arbetare – en grupp som Socialdemokraterna förment påstår sig företräda – och inte heller kommer nyttan att väga upp kostnaderna – en i sammanhanget liten omkostnad men ack så onödig. Man bör också ställa sig frågan vilka konsekvenserna blir av ”gratis” preventivmedel till unga? I USA har man sett att det som detta ledde till på 1960-talet var att antalet könssjukdomar ökade markant, och att den sexuella revolutionen ledde till allt fler födda utanför äktenskapet och vi ser allt fler ensamstående mödrar. Det betyder att allt fler barn växer upp utan en vuxen manlig förebild och vissa barn och ungdomar skaffar sig förebilder på gatan i stället och helt plötsligt har man skapat andra problem som man ”inte såg komma” trots att statistiken finns där för allmän beskådan.

En satsning på befolkningens tänder – eftersom det uppenbarligen inte går att köpa tandborste, tandtråd, munskölj och tandkräm i affärerna längre (?) – innebär helt krasst att man inte kan satsa på något annat för just de pengarna, inte heller bereds folket att ta eget ansvar för sina tänder eller att skaffa sig en tandförsäkring.

Barns mediciner då, det vill väl ändå alla vara med och betala för? Om så vore fallet – att alla såg det som legitimt att betala för andras barns mediciner – hade en statlig satsning inte varit motiverad för då hade det redan funnits privata och frivilliga organisationer/aktörer som hade ombesörjt detta behov men eftersom staten tillhandahåller det via skattsedeln försvinner sådana incitament – och här går väl den tydligaste linjen mellan etatister och anarkister – vi vill båda ha samma saker (ibland) men ser att det går att lösa på olika sätt.

Kulturskolan – som i regel alltid har så långa köer att det ändå slutar med att de med pengar använder sig av privata alternativ (här talar jag ur egen erfarenhet då jag arbetade som gitarrlärare privat i över tio år) – visar på att pengarna inte räcker till för att täcka behovet. Det slutar trots allt i de flesta fall med privata aktörer, som alltid är billigare sett till den totala omkostnaden, får göra jobbet där kulturskolan inte räcker till. De privata alternativen är billigare för att de är betydligt mer konkurrensutsatta medan kulturskolan mer fungerar som ett tillhåll för dem med tur och framförhållning som kan åtnjuta kulturskolans undervisning på skattebetalarnas bekostnad. Kulturskolan är således en av många ”satsningar” som skulle kunna läggas ned utan att landet skulle gå sönder eller att befolkningen inte längre skulle kunna spela några instrument eller lära sig att dansa.

“The welfare state is the oldest con game in the world. First you take people’s money away quietly and then you give some of it back to them flamboyantly.

– Thomas Sowell

Socialdemokraterna har nu styrt landet – med flera ödesdigra konsekvenser som följd – i snart åtta år. Socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, vill lyfta 100 reformer som de menar har gynnat landet, folket, national- och välfärdsstaten.

Några av ”satsningarna”, som det brukar heta, syftar endast till att höja bidragen:

Barn-, studie-, tandvårds- och barnglasögonsbidrag och ökat flerbarnstillägg är några av reformerna som lyfts fram som någonting positivt.

Det många inte förstår är att detta är skattemedel som den arbetande medel- och arbetarklassen står för, det vill säga de som får tillbaka en liten andel av det som de har betalar in.

Välfärdsstaten kan aldrig skapa någonting, utan den kan endast ge tillbaka lite av vad den har tagit/stulit – välfärdsstaten gynnar inte arbetande människor, utan den är till för dem som inte kan stå på egna ben, i dagens Sverige är det invandrare som i stor utsträckning är arbetslösa och andra människor som helt enkelt saknar de färdigheter, kunskaper och krav som ett avancerat samhälle ställer på sina medborgare. Eftersom (välfärds)staten inte skapar ekonomisk avkastning kan den helt enkelt endast gynna en grupp på en annan grupps bekostnad – det är så en välfärdsstat fungerar – en del vill förfäkta att den påminner om en försäkring men ett försäkringsbolag har helt andra incitament – de måste gå med vinst vilket gör att de investerar försäkringstagarnas pengar för att garantera att det finns pengar att betala ut när nöden kräver det. Välfärdsstaten höjer endast avgifterna (skatterna) i tider av kris – hade ett försäkringsbolag gjort på det viset står det i sinom tid utan kunder och går således i konkurs.

Vidare skapar bidrag – alla sorter – urusla incitament att dels försörja sig och dels att ta hand om sig själv och sin familj. Flerbarnstillägget gör att många familjer som egentligen inte borde skaffa barn alls nu sitter med flera barn än de kan hantera – både ekonomiskt och socialt. Det skapar in sin tur allt fler barn med dåliga förutsättningar i ett samhälle som i mångt och mycket bygger sin framgång på akademiska kunskaper och tillit människor emellan. För att nå framgång krävs både bra gener och att man socialiseras in i en kulturell gemenskap – vilket vi ser att allt färre klarar av, i synnerhet folk som lever i andra etniska enklaver än västerländska/svenska, det är också de som skaffar flest barn, har svårast att försörja dem och dessutom är arbetslösa i störst utsträckning. Bidragen gynnar sålunda folk som bidrar minst – och i mitt tycke även de som har minst rätt till skattefinansierade bidrag.

Studiebidragen leder oundgängligen till att allt fler studerar sådant som inte alls genererar i en framtida anställning – detta är en socialdemokratisk paradgren som implementerades redan på tidigt 1970-talet (en följd av oljekrisen 1973) när ungdomsarbetslösheten var aningen högre än den generella arbetslösheten i landet. Detta anammade också regeringen Bildt (1991 – 1994) under 90-talskrisen där antalet platser på universitet och högskolor fördubblades, från ca 200 000 till 400 000, under ett par år för att förfina arbetslöshetsstatistiken. Det är alltså inte bara Socialdemokraterna som kan agera socialdemokrater – det gör samtliga partier i Riksdagen. I dag studerar cirka 30 procent av befolkningen på universitet eller högskolor och det säger sig självt att många av dem inte kommer att arbeta med det som de har studerat till. Dessutom inser man rätt snabbt att en av tre inte kan vara lämplig för högre studier av god kvalitet med höga krav i en global konkurrens.

Om man hade avgiftsbelagt högre utbildning – eller ännu bättre: all utbildning – hade helt andra incitament skapats som inte bara hade gynnat den studerande, utan samhället i stort, för då hade folk haft betydligt starkare drivkraft att studera sådant som faktiskt ger ett arbete/inkomst efter avslutade studier. Många som studerar i dag gör det i brist på annan sysselsättning eller för att ”det är kul”. Studier ska inte vara en ersättning för annan, mer lukrativ sysselsättning, utan syftar till att man ska lära sig saker för att kunna arbeta. Välfärdsstaten förlorar på två sätt genom att skapa fler utbildningsplatser till utbildningar som inte leder till arbete:

1. Allt flera studerar med hjälp av studiemedel som betalas av den arbetande delen av befolkningen. Det är, som Milton Friedman påpekade redan på 1970-talet, arbetarklassen som betalar för att medel- och överklassens barn ska få ”gratis” högskole- och universitetsutbildningar.
2. Alla dessa studenter är inte heller till någon nytta varken för sig själva eller samhället. Först och främst bidrar de inte till sin egen försörjning, de lever på andra i flera år än nödvändigt och bidrar då inte heller till ”det gemensamma” och i stället för att vara skattebetalare i 50 år är de det – i bästa fall – i 40 år i stället. Man skapar således en förskjutning på 5 till 10 år för många att komma in på arbetsmarknaden eftersom mycket av det som studeras inte leder till arbete och att många arbeten egentligen inte kräver högre utbildning, utan det hade gått alldeles utmärkt att lära sig på det aktuella arbetet som praktikant. Det här får också konsekvenser för barnafödandet som skjuts upp allt längre i åldrarna vilket vi ser i form av allt fler barn med ADHD, autism och andra genetiska svårigheter som är en följd av att vi blir föräldrar allt längre upp i åren.

Om man nu vill värna välfärdsstaten och skatteintäkterna borde allt fokus ligga på att få så många i arbetet så snabbt som möjligt för att kunna beskatta dem så hårt som möjligt och under så många år som bara är möjligt. Det må låta cyniskt men det är precis så en välfärdsstat frodas. En del hävdar då att befolkningen måste vara (hög)utbildad för att vi ska kunna tillhöra den tertiära ekonomiska sektorn (den som avlönas högst, det som i vardagligt tal kallas för tjänstesektorn) medan man glömmer bort att det också leder till att allt fler inte passar in på arbetsmarknaden – vilket vi ser med all tydlighet senaste decennierna när arbetslösheten stiger decennium för decennium. De som inte lämpar sig för avancerade yrken och utbildningar hamnar utanför ekonomin helt och hållet – vilket urholkar arbetande människors plånböcker och det skapar också motsättningar (numera med etniska förtecken) mellan arbetande och icke arbetande människor. En välfungerande och oberoende nation behöver ha arbetstillfällen i både primär sektor – jordbruk – sekundär sektor – tillverknings- och produktionsindustrin – tertiär sektor – tjänstesektorn – men helst också kvartärsektorn – forskning, innovation och kunskap. Allt detta kan inte en hel befolkning vara lämpad för varför man behöver ha arbeten inom alla områden för att få så många som möjligt i arbete. Alla klarar inte av att vara jordbrukare eller elektriker, inte heller klarar alla av att vara akademiker, innovatörer eller ”intellektuella”. Ett samhälle bör bestå av alla delar av dessa sektorer annars kommer, som vi ser, många att slås ut och stå utanför samhället/arbetsmarknaden. Socialdemokraternas vision är att samtliga ska bli akademisk medelklass men eftersom de saknar insikten att alla inte är lämpade för det kommer man att fatalt misslyckas – och de är dyrt, för alla.

Vi ser också att allt fler arbeten som kräver mycket mankraft flyr landet sedan flera decennier och att det gör det ännu svårare att nå ”Europas lägsta arbetslöshet” – det handlar om att världens konsumenter betalar för vår välfärdsstat genom att alla svenska exportvaror som kräver många arbetade timmar blir oproportionerligt dyra. I en global ekonomi finns det således globala priser – antingen har man lägst pris eller bäst kvalitet på sina varor. Givet det faktum att basindustrin flyttar ut och kvar blir den mer avancerade tertiära ekonomin får vi hög arbetslöshet. Och eftersom vi importerar mängder med människor som aldrig någonsin kommer att kunna arbeta inom det högre skicket av den ekonomiska pyramiden skapar ”vi” på sikt ännu högra arbetslöshet vilket i sin tur kräver ännu högre mer bidrag, ännu fler satsningar på allt mellan himmel och jord samtidigt som allt färre försörjer allt fler. Ekvationen är ohållbar.

För vidare läsning:

https://ssu.se/nyheter/100-dagar-kvar-till-valet-100-skal-att-rosta-pa-socialdemokraterna/

https://www.socialdemokraterna.se/var-politik/reformer-och-resultat-sedan-2014

Korrelation mellan priserna på fastigheter och aktier med mängden pengar – som har ökat dramatiskt särskilt under pandemin – är tydlig. I USA har ökningen av mängden pengar skett genom ”helikopterpengar” riktade till de fattiga, tillgångsköp, quantitative easing (QE – underlätta för bankerna att låna ut mer pengar) och historiskt låg ränta – för att rädda de fattiga, vilket alltid är ursäkten för att trycka mer pengar och urholka valutan samt vanligt folks löner. För vilken yrkesgrupp, förutom politiker, har haft en årlig ökning om tio procent senaste 40 åren? Och för att motverka klassklyftorna höjer man skatten på arbete och varor, i synnerhet mat, alkohol, tobak, bensin och diesel, elektronik och kläder. På senare tid har man även lyckats med konststycket att göra elen till en lyxvara.

Ett annat tankeexperiment kan göras för att förtydliga hur tillgångsinflationen påverkar vanligt folk.

Två familjer bildas 1975 där ena familjen flyttar in i en hyresrätt och den andra familjen bygger en ny villa och belånar den till 110 procent och tar de tio procenten som blir över och sätter in på börsen.

Vilken familj har bäst välstånd i dag? Den som bor kvar i sin hyreslägenhet eller den som äger sin villa och dessutom satte in pengar på börsen för snart 50 år sedan? Vi vet alla svaret på den retoriska frågan.

Dagens system, som i mångt och mycket bygger på John Maynard Keynes idéer om att ”stimulera ekonomin i dåliga tider och hålla tillbaka i goda tider”, skapar ett välstånd för de som redan har tillgångar så som fastigheter och aktier medan arbetare i hyreslägenheter faller efter år efter år. Problemet i dag – ekonomi 2.0 – är att vi inte har några bra tider och då håller man aldrig tillbaka utan stimulerar utan avbrott.

Under 1930-talets depression fick dessa idéer fritt spelutrymme och ju mer man försökte rädda ekonomin, desto längre tid tog det att få bukt på eländet. Arbetslösheten var på väg att sjunka redan under hösten 1929 men sedan gav sig regeringen in och påbörjade arbetet med protektionism vilket bidrog till att arbetslösheten inte kom ner under 10 procent på flera år trots att trenden egentligen hade vänt i ett ganska tidigt stadium efter börskraschen. Svarta måndagen 1987 renderade inte i särskilt mycket agerande från regering Reagan och börsen återhämtade sig på två år utan att det egentligen fick några ödesdigra konsekvenser.

När Lehman Brothers gick omkull hösten 2008 fick John Maynard Keynes idéer ånyo nytt liv och har varit i bruk i allra högsta grad sedan dess för att eskalera under pandemin – 80 procent av dollarn har tryckts efter 2019. Den amerikanska inflationen på KPI – alltså borträknat aktier och fastigheter – är nu uppe på sju procent. Till en börjar hävdade man att inflationen var övergående – medan alla inom finans-, aktie- och börsvärlden sa att den kommer att permanentas även om takten kan avta i sinom tid – nu ser vi vilka som fick rätt när även FED och Powell har backat från sitt tidigare uttalande om att inflationen skulle återgå till det mer normala och önskvärda två procent per år (något som man dessutom oftast missar att nå).

Milton Friedman sa redan på 1960-talet att det tar cirka 18 månader innan man ser konsekvenserna att trycka pengar – alltså att priserna i butikerna stiger. Den här gången har det gått aningen snabbare men teorin stämmer tämligen bra än i dag. Nu är det då dags att skruva åt tumskruvarna när allt fler har satt in pengar på börsen och många småsparare kommer nu se sina innehava kraftigt sjunka i värde och således skrämmas bort från marknaden och på sikt missa uppgången som ändå sker över för den långsiktige.

Trots att man vet att ”rädda ekonomin” inte fungerar, eftersom den måste rädda sig själv, får det här konsekvenser för vanligt folk – de blir reellt fattigare av inflation eftersom deras löner aldrig följer den äkta inflationen på 8-10 procent per år och många står utanför både bostads- och aktiemarknaden vilket gör att en stor andel av befolkningen inte får ta del av den uppgång på tillgångar som är en direkt konsekvens av att FED och centralbankerna skapar pengar ur tomma intet.

Många klagar på ”klassklyftorna”, att de rikare bli rikare och de fattigare blir fattigare, att den rikaste procenten äger si och så mycket av världens tillgångar och så vidare och så vidare. Det gör att man beskattar arbete, all konsumtion och allt som vanligt folk är helt beroende av (nu är det elen och drivmedel som får förtydliga min poäng) stenhårt medan skatten på kapitalvinster är förhållandevis låg – samtidigt skulle skyhöga skatter på kapitalvinster leda till att den arbetande människa nästintill skulle ha en omöjlig situation för att skaffa sig en tryggare ekonomisk framtid genom sparande och göra den berömda klassresan.

Ju mer pengar som trycks, desto fattigare blir den arbetande människan medan de som äger fastigheter och mycket aktier blir vinnarna. Om man, som vänstern vill påskina, vill värna de fattiga skulle man strikt vara emot centralbankerna, emot att man kan skapa pengar ur tomma intet och emot alla former av stimulanser från statligt håll. Det är just det här som skapar klassklyftorna. Det är det här som man har att förhålla sig till – ju mer du äger, desto bättre du kommer du att få det.

Don´t Fight the FED

Del 1

Vad menar man med att inte bekämpa Federal Reserve? Kort: lär dig effekterna av FEDs pengatryckande, räntesättning QE (quantative easing) och QT (quantative tightening) investera därefter på börsen för det är de som styr hur börsen går – både i det korta och långa perspektivet.

Det sägs att inflationen beräknat på KPI ska/bör ligga på två procent årligen, anledningen till detta är att folk och framför allt företag inte ska skjuta på sina investeringar och inköp vilket man tror sker i en deflationistisk miljö där man inväntar ett bättre pris. Det ska då leda till att ekonomin stannar av och arbetslösheten stiger.

Vi kan göra ett tankeexperiment för att testa hypotesen genom att föreställa oss ett litet möbelföretag i en deflationistisk miljö:

Företaget bygger trämöbler och försäljningen går bra men om de avvaktar tills priset på trä sjunker kan de tjäna mer pengar eftersom trät är en stor del av deras omkostnader. Så ser hypotesen ut för Riksbanken och centralbankerna runt om i världen. Samtidigt kan möbelföretaget inte bygga några möbler om de inte köper in något virke och de anställda måste då antingen avskedas eller gå sysslolösa med betalning tills virket är tillräckligt billigt/har sjunkit i pris. De anställda som måste avskedas kommer man att behöva återanställa för att kunna återuppta produktionen när priset på virket nått en lägre, mer önskvärd, nivå. Då inser man att antingen måste priset på trä/virke sjunka rejält för att det ska vara lönt att skjuta upp sina investeringar alternativt köper man in virket när behovet finns för att kunna fortsätta sin produktion och sälja möbler. Priset på virke måste helt enkelt sjunka mer än vad lönekostnaderna och kostnader för fabrikslokal och elräkningen är under tiden man inväntar ett bättre prisläge och man måste acceptera att företaget inte gör någon vinst alls under perioden, utan snarare går med förlust. Det är nog ytterst få företag som vill skjuta upp sina investeringar om efterfrågan på deras varor faktiskt är intakt och de vet att de kan sälja sina produkter.

Kort och gott – vi behöver ingen inflation för att överleva, det har gått bra i alla andra tider historiskt utan inflation på konstgjord väg. Dessutom pågår inflation och deflation samtidigt i olika sektorer: datorer, elektronik, prylar och vissa matvaror blir billigare medan mer eftertraktade varor som är svårare att massproducera – och som för tillfälligt är heta – ökar i pris.

Priset på fastigheter och aktier ingår dock inte i KPI – och det är på fastighetsmarknaden och börsen som man ser den äkta inflationen – där man kan se att både fastigheter och börsen har avkastat nästan tio procent årligen senaste 40 åren i Sverige men även i stora delar av västvärlden och tolv procent i USA.

Tittar man ännu längre tillbaka i historien ser man att det var efter Depressionen på 1930-talet som börsen verkligen tog fart i framför allt USA och när man sedan frångick guldmyntfoten 1971 har priserna på både fastigheter och aktier skenat – så även inflationen – egentligen inte bara i USA utan även i Sverige. I dag är det dessutom mycket lättare för gemene man att köpa aktier på världens samtliga börser vilket gör att alla som är exponerade mot den amerikanska börsen/marknaden får ta del av dess framgång och gynnas av FEDs pengatryckande.