Författare: Peter Strömberg

Freedom lover. =)

Kategorier
Artiklar

Råd till dig som är ung och arbetslös

Jeffrey_TuckerVi befinner oss nu i det femte året med en väldigt skral arbetsmarknad för ungdomar. Den senaste arbetslöshetsstatistiken utelämnar återigen de unga från den minskning som rapporteras. De ingår inte ens i ökningen av temporära arbetstillfällen.

USA har bland den högsta arbetslösheten för 20- till 26-åringar i världen. Nära hälften av den amerikanska armén av arbetslösa är under 34. Bland dem som har arbete är det ett enormt gap mellan den förväntade lönen och verklighetens lönebesked. Vilket är precis vad vi kan förvänta oss i en värld som just lämnat en högkonjunktur bakom sig. En undersökning genomförd av Accenture visar att mer än 41 procent av USAs nyutexaminerade akademiker är desillusionerade och saknar användning för sina examenskunskaper i sitt arbete.

Den unga generationen möter utmaningar olika något de flesta nu levande människor har sett. Denna situation kräver nya, anpassningsbara strategier.

Därav mitt brev, nedan, med råd till dig som är ung arbetare.

Kära unga arbetare:

Även utan den ekonomiska kräftgången skulle du ha mött en tuff marknad. Det är för att du kommer till arbetsmarknaden i stort sett tomhänt. Vårt samhälle bestämde för länge sedan att det var bättre för dig att sitta vid skolbänken i 16 år än att samla riktig arbetslivserfarenhet på den marknadsplats som antas anställa dig senare i livet.

Även om det skulle vara lagligt för dig att arbeta från den ålder då du är kapabel att göra det, någonstans mellan 12 och 13 år, har staten instiftat lagar som reglerar lägstalönerna så att marknaden inte har råd med dina tjänster. Du får sedan veta att om du stannar i skolan, kommer du få ett jättebra jobb, med hög lön direkt du är klar med universitetet. Du börjar nu ana att arbetsgivarna inte tycker du har så många gångbara färdigheter och att du ännu inte demonstrerat din fallenhet för att producera.

Det är här vi finner problemets ursprung — man har ljugit för dig i hela ditt liv.

Som barn matades du gång efter annan med slagord om allas jämlikhet. I din barndoms lekar undertrycktes din lust att tävla och vinna, medan värden som att dela med och bry sig om andra framhävdes över allt annat.

Sedan, någonstans i åldern sju till tio förändrades något. Allt det där med att dela och bry sig slutade gälla och ersattes med en värld av äta eller ätas. Du förväntades nu få perfekta betyg, briljera i matematik och naturvetenskap, vara ett mönster i lydnad, stanna vid skolbänken så länge som möjligt. Man berättade för dig att om du gjorde allt detta skulle du klara dig fint framöver.

För en del fungerar detta bra. Men det är bara en liten minoritet människor som är tillräckligt medgörliga för att få ut något av korvstoppningen. Och även bland dessa är det inte alla som får det de blivit lovade. För resten finns det inte ens en plan. De som faller genom springorna förväntas klara sig på egen hand på något sätt.

Hur klarar du dig? Allt handlar om ett lönande arbete. Och det är just den barriären du står inför nu. Du har drivet och du letar efter en institution som sätter värde på det du kan bidra med. Men ett passande parti står inte att finna.

Fundera på varför ett företag anställer någon. Det sker baserat på tron att företaget kommer tjäna mer pengar med den anställde än utan. Företaget betalar dig för att utföra arbete vilket resulterar i att företagets intäkter blir större än de annars skulle bli.

Men tänk noga igenom vad detta betyder. Det betyder att du måste tillföra mer värde än du får ut. För varje dollar du tjänar, måste du möjliggöra för företaget att tjäna en dollar plus något extra. Detta är ingen enkel uppgift. Företaget har kostnader att täcka utöver din lön. Till exempel så kräver staten att företag är försäkrade. Du behöver tränas. Det finns kanske hälsovårdskostnader också. Företaget kommer behöva hantera oförutsedda saker. Allt detta läggs till den börda du innebär för företaget och ökar därför kostnaden för att anställa dig.

Det här innebär att du måste vara mer värdefull än du tror. Varför är jobb med minimilön så svåra? Därför att det är svårt för en oerfaren arbetare att vara värd en så hög lön. Arbetsgivaren måste kunna ta ut så mycket värde som möjligt ur relationen med dig för att det överhuvudtaget skall bli en relation. Det kan inte ske omedelbart eftersom företaget antagligen kommer förlora pengar på dig under dina första månaders anställning helt enkelt för att du är otränad. Du kommer behöva kämpa som en galning bara för att förtjäna ditt uppehälle.

Om du redan förstår denna regel, att du måste tillföra mer värde än du tar ut, vet du mer än de allra flesta unga arbetare. Och detta ger dig ett övertag. Medan alla andra muttrar över arbetsbördan och den låga lönen, har du en aning om varför du behöver skynda så hårt och du kan finna glädjen i detta. Du producerar mer åt företaget än du tar ut. Att konsekvent göra detta är din väg till få försprång. Faktum är att det är nyckeln till livet.

Men för att få försprång måste du vara med och spela från början. Det tjänar inget till att sitta och vänta på det rätta jobbet med den rätta lönen. Glöm alla dina förväntningar. Om något, vad som helst, dyker upp ska du hoppa på det omedelbart. Oavsett vad du fått lära dig är inget jobb för simpelt. Målet är att få in foten. Ja, du har mycket högre löneanspråk och de kommer kanske att besannas en dag. Men inte än.

Det första steget är att få in foten någonstans, för en lön, oavsett vilken. Att oroa dig för att ett sådant arbete, vad det än är, på något sätt är under din värdighet är att gräva en grop åt dig själv. De som är beredda att utföra det ”simplaste” av jobb är de som kan skapa ett gott liv åt sig själva. Att du uppfattar arbetet som ”simpelt” betyder inte att det saknar värde för andra eller för dig. Det saknar verkligen inte värde för dig.

Alla jobb du har lär du dig av. Du lär dig hur du interagerar med andra, hur ett företag sköts, hur folk tänker, hur chefer tänker och hur de som lyckas får försprång jämfört med de som misslyckas. Ett arbete är ett tillfälle att lära, minst lika mycket eller mer än i skolan.

Människors största rädsla är att deras arbete på något sätt skall definiera deras liv. Alltså drar de slutsatsen att ett arbete där de fyller på varor i butikshyllorna på Wal-Mart kommer omdefiniera eller förminska vem de är. Det här är en helt obefogad uppfattning. Ditt arbete är en byggsten i grunden du står på.

För att få något jobb måste du göra mer än att bara slänga in en CV eller posta den på webben. Du måste sticka ut ur mängden. Det betyder att du behöver sälja dig själv som en tillgång. Du måste marknadsföra dig själv (och marknadsföring är den minst uppskattade och samtidigt allra viktigaste av alla kommersiella insatser). Det är inte nedvärderande. Det är en möjlighet. Ta reda på allt du kan om företaget och dess produkter. Efter att du ansökt bör du återkomma upprepade gånger, träffa cheferna, träffa ägarna. Allt med syftet att visa dem hur mycket värde du kommer tillföra deras verksamhet.

Det är inte svårt att lyckas på det här nya jobbet, men det kräver disciplin. Följ ett par enkla regler. Kom aldrig sent. Börja alltid med att göra det som din närmaste chef ber dig göra. Gör det mycket snabbare och noggrannare än han eller hon förväntar sig. När du gjort det, gör några oväntade saker som bidrar till omgivningen. Klaga aldrig. Delta aldrig i kontorspolitik. Var ett föredöme som anställd. Detta är vägen till framgång.

Det handlar inte enbart om att tillföra värde till företaget. Det handlar om att tillföra dig själv värde. Den digitala världen har gett oss alla fantastiska verktyg för att samla på oss personligt kapital. Skaffa dig ett LinkedIn-konto och lägg till ditt arbete till din identitet. Börja bygga det där nödvändiga nätverket. Detta nätverk kommer fortsätta växa i hela ditt liv, det börjar nu och håller på ända till slutet. Det kan vara din allra värdefullaste tillgång utöver din personlighet och dina färdigheter.

Under tiden du gör allt detta utmärkta jobb, behöver du begrunda två möjliga vägar framåt, båda lika framkomliga — avancera på detta företag eller byta till ett annat. Du ska välja den väg som ger dig bäst fördelar. Sluta aldrig leta efter nästa arbete. Det gäller nu och alltid, i hela din livstid.

Ett enormt misstag folk gör är att gå in djupt emotionellt i en institution. Lagen uppmuntrar denna attityd genom att knyta alla möjliga sorters fördelar till det status-quo-arbete du för närvarande har. Du får sjukvårdsfördelar, mer ledigt, schemalagda lönehöjningar och det är alltid enklare att hålla sig till det man känner till. Att göra så är ett misstag. Framsteg kommer via rubbade cirklar och ibland måste du rubba dina egna cirklar för att få dessa framsteg att infinna sig.

Din villighet att saka tryggheten med ditt nuvarande jobb för osäkerheten med ett annat ger dig en fördel. Medelmåttor omkring dig kommer offra alla sina principer och alla sanningar på trygghetens altare. Med väldigt få undantag fruktar folk osäkerheten med en okänd framtid mer än den skenbara tryggheten med det kända status quo. De kommer ge upp alla rättigheter och varenda bit av sina själar för löftet om trygghet (oavsett om den levereras via ett lönebesked eller en beväpnad polis), de kommer till och med gå så långt att de utsätter sig för misär eller lyder en ondsint despot (oavsett om det är en chef eller en diktator). Du kan bryta dig loss ur denna benägenhet, men det kräver mod, risktagande och en medveten satsning på att trotsa konventioner.

Du skall alltid se dig själv som en produktiv enhet som alltid är tillgänglig på arbetsmarknaden. Du kan flytta från institution till institution och ständigt förbättra dina färdigheter och därmed din lön. Var aldrig rädd att testa något nytt eller att kasta dig in i en helt ny arbetsmiljö.

Det är viktigt att du i detta är smart med hur du hanterar dina finanser. Lev aldrig på den nivå som matchar din inkomst. Din levnadsstandard skall i stället matcha din näst bästa möjlighet till anställning, den du nyss lämnat eller den du kanske flyttar till härnäst. Om du håller dig till denna princip, och det kräver disciplin, kommer du förbli fri att välja var du arbetar och att ta större risker. Du kommer samtidigt bygga upp en buffert som kommer väl till pass om något går snett.

Det är klart att det kan finnas fördelar med att stanna på din nuvarande arbetsplats, också om alla omkring dig flyttar hit och dit. Även om detta händer skall du fortfarande betrakta dig själv som tillgänglig på marknaden. Du styr dig själv. Undvik att hamna i tacksamhetsskuld till någon, men förstå också att ingen är skyldig dig ett levebröd. Det är det enda sättet du kan behålla ett nyktert omdöme kring dina karriärvägar.

På varje jobb kommer du lära dig massor om mänsklig etik, psykologi, känslor och beteende. Det mesta av det du lär dig kommer vara upplysande och uppmuntrande. Men en del av det kommer, tyvärr, inte vara trevligt och kan komma som en chock.

För det första kommer du upptäcka att människor i gemen är väldigt obenägna att erkänna fel. De kommer försvara en åsikt eller en åtgärd till det bittra slutet, även om all logik och alla bevis pekar i motsatt riktning. Ärliga ursäkter och genuint menade erkännanden om att någon gjort fel är bland de mest sällsynta händelserna i världen. Det är meningslöst att kräva ursäkter eller att bli stött när de inte levereras. Gå vidare i stället. Du skall heller inte vänta dig att du alltid blir belönad för att du haft rätt. Tvärtom kommer människor ofta förakta dig och försöka sänka dig till sin egen nivå.

Hur hanterar du detta problem? Bli inte frustrerad. Sök inte upprättelse. Acceptera verkligheten som den är. Om det inte fungerar på ett jobb så gå vidare. Sök inte hämnd om du får sparken. Ilska och harm åstadkommer absolut ingenting. Håll blicken fäst på målet med personlig och professionell framgång och avfärda allt som kommer i vägen som avlednings- och störningsmoment.


För det andra, vi vill alla tro att man genom att göra ett jättebra jobb och bli riktigt bra på något kommer kunna skörda personlig belöning. Detta är inte alltid eller ens ofta sant. Om du sticker ut som grymt bra kommer du bli en måltavla för avund från de omkring dig som vid en jämförelse har misslyckats. Det kan ofta skada dina möjligheter att lyckas. Belöning för goda gärningar finns, de frodas till och med, men det är endast genom dina egna initiativ detta gäller och de erbjuds aldrig helt spontant av någon annan individ eller företag. Alla personliga och sociala framsteg kommer för att du, ensam, står emot försöken från alla omkring dig att stoppa dem.

För det tredje, människor tenderar att ha en förkärlek till status quo och de föredrar att följa order och instruktioner. De flesta kan inte föreställa sig hur världen omkring dem skulle kunna bli annorlunda via initiativ och förändring. Om du kan träna dig själv att se en värld som ännu inte finns, att använda din fantasi och kreativitet i ett kommersiellt sammanhang, kan du bli den mest värdefulla personen i omgivningen. Du kanske är bland dem som kan bli riktiga entreprenörer och kapitalister. Du kan till och med förändra världen.

Under tiden du utvecklar och använder dessa talanger, och medan du blir allt mer värdefull för de omkring dig, kom ihåg att du inte är ofelbar. Den kommersiella marknadsplatsen straffar stolthet och arrogans och den belönar ödmjukhet och en lärande anda. Var glad över dina framgångar, men sluta aldrig lära. Det finns alltid mer att veta eftersom världen är i ständig förändring, och ingen av oss kan veta allt. Nyckeln till att lyckas i detta liv är att vara redo att inte bara ändras med världen utan även att ställa sig i frontlinjen för förändringen och driva den.

Från din nuvarande utgångspunkt, arbetslös och med vad som verkar vara ett fåtal möjligheter, ser kanske din framtid hopplös ut. Denna bild är osann. Där finns hinder, ja, men de är där för att forceras av dig och enbart av dig. Världen fungerar inte som man sa till dig att den fungerar när du var ett barn. Acceptera det och ge dig i kast med verkligheten som den är just nu, med intelligens, slughet och charm. Du är en beslutsfattare, och huruvida du lyckas eller misslyckas beror i slutändan på de beslut du fattar.

På många sätt är du ett offer för ett system som har gaddat ihop sig mot dig. Men du kommer ingenstans genom att bete dig som ett offer. Du behöver inte varaett offer. Du har en fri vilja och kapaciteten att styra dig själv. Ja, du äger den mänskliga rättigheten att välja. Idag är dagen då du bör börja utnyttja den rättigheten.

 

Detta är en översättning från Advice to Young, Unemployed Workers. Översättare Peter Strömberg.

 

Kategorier
Blogg

Cervenka rycker ut till oförnuftets försvar

Andreas Cervenka är en gåta. Han påminner mig om hur mycket jag saknar Douglas Adams kompromisslösa försvar av förnuftet. Vi är många som har skrattat högt åt absurda passager i Liftarens Guide till galaxen. Men kanske inte alla förstått att uppskatta ironin i dessa märkligheter? De har nästan alltid udden riktad mot dem som av olika anledningar klänger sig fast vid fullkomligt irrationella trossatser och teorier. Och kanske inte alla hittat fram till böckerna om den holistiska detektiven Dirk Gently? I den första boken förekommer en elektronisk präst/munk från en planet långt borta (eller om det var i en annan dimension). Människorna på den planeten har automatiserat det mesta. Till och med sitt religiösa liv.

Munken i berättelsen om Dirk Gently har något fel på sitt moderkort och tror benhårt på en helt ny sak var tionde minut. Han hamnar, via en lika märklig som lustig kedja händelser, som bara Douglas Adams kunde hitta på, i London. Jag har på senare tid börjat tro att kanske den där munken även lyckats ta sig ur bokens London och numera sitter på Svenska Dagbladet och skriver artiklar om nationalekonomi. Varje artikel från Cervenka stödjer med kraftfullt och blommigt språk en helt annan ekonomisk idé än artikeln före den, som i sin tur gjort slut med linjen i artikeln före den. Och så vidare. Jag har tidigare bloggat om det gåtfulla med Cervenkas samtidigt lysande och förkastliga ekonomiska analyser. Och här på mises.se är jag knappast ensam i den saken.

Men, kanske är dagens märkliga alster, om varför Cypern-krisen skrämmer upp så många höjdare runt om i världen, kulmen? I artikeln slår Cervenka, med full övertygelse, fast att det är förnuftigt att inte följa förnuftet. Exempelvis:

Var det principiellt rätt att låta Lehman Brothers ägare snarare än de amerikanska skattebetalarna ta konsekvenserna [av] ett antal giriga bankirers misstag? Självklart. Ändå var det ett fruktansvärt misstag.

Mind = Blown.

 

Kategorier
Artiklar

Ekonomi för glada fötter

Jimmy ChooGary North föreslog nyligen att att vi räknar upp kapitalismens gåvor, med namn, en efter en, och bjuder in folk att fylla på en lista som skulle bli outtömlig. Mitt tillägg: skor.

Jag har läst en saga om en skomakare och hans fru för barnen i flera år. Paret mäktar inte med att göra tillräckligt många skor för att lyckas tjäna ihop till att få mat på bordet. En morgon när de vaknar finner de ett par fantastiska, färdigmakade skor på arbetsbänken. De ställer upp skorna till försäljning. De säljs omedelbart, betingande ett högt pris. Samma sak händer nästa natt.

Natten efter detta håller de sig vakna och upptäcker att små älvor har fattat sympati för detta hårt arbetande par och de gör skor åt dem som de kan sälja. När paret blivit rika och välmående återgäldar de älvorna genom att göra pyttesmå skor åt dem. På så sätt blir talesättet att ”skomakarns barn har inga skor” satt på skam genom ett ingripande av besökare från fantasins värld.

I dessa tider är precis allt i berättelsen fantasi. Det finns inte längre några skomakare som gör skor (nåja, det finns några som riktar sina tjänster till de med väldigt speciella fotproblem). Det finns de som arbetar med att laga skor och vi kallar dem skomakare av rent nostalgiska skäl.

Om vi tar oss tillräckligt långt tillbaka i tiden, kommer vi finna att under lejonparten av den del av historien vi känner till bestod skor av enbart lindat djurskinn, bark eller löv. Fasen i den ekonomiska utvecklingen som tillät människor att specialisera sig på skomakeri var i sig självt ett stort steg framåt. Ändå har specialistområdet skomakeri idag i sin tur blivit utbytt utom för excentriker som väljer att återuppliva skomakerikonsten och till och med betala för skor gjorda på det sättet (precis som det finns de som gillar vinylskivor).

Vi har alla upplevt att i gammal litteratur upptäcka att olika missöden och draman med skor inblandade spelat en stor roll i det dagliga livet. Vi läser långa beskrivningar om hur skor fallit i bitar och orsakat hemska smärtor, samt hur svårt det var att skaffa sig ett nytt par. De var dyra och väntetiderna långa. Skor är föremål för stor längtan (Askungen), synd (HC Andersens De röda skorna), magi (Dorothy) och lidande (slaget vid Valley Forge). De görs och används för stora händelser i livet: nattvard, konfirmation, bröllop. De inhandlades under omfattande ceremonier. De var klassmarkörer (”icke fler skor än fötter”—Shakespeare om fattigdom). De var föremål för kommentarer, regleringar (överflödsförordningar), avund och brottslighet.

Idag när vi tar tillgängligheten till skor för given kan vi bara fråga oss vad allt ståhej handlade om egentligen. För din information; lite data. I USA köptes det 2 miljarder par skor förra året, mest damskor och sportskor gjorda i Kina. På detta spenderade vi ungefär 0,65 procent av vår budget, en siffra som fallit brant i årtioenden. Detta under en period då den inhemska skoproduktionen sjunkit med 75 procent på tio år.

Angående Kina, som står för 80 procent av importen, vilka intressanta turer detta är! När gamla tiders kapitalister brukade prata om Kina föreställde de sig alla de skor som skulle kunna säljas i ett så folkrikt land. Vem hade kunnat tro att det skulle bli Kina som blev tillverkaren och säljaren av skor till världen? Detta representerar återgången till den ”öppna dörrens” princip som ledde till boxarupproret, bland andra ökända händelser i Kinas historia. Men idag är det vår dörr som är öppen. Medan USAs skoexport i huvudsak går till Mexico.

The history of shoes antar att under medeltiden fanns det damskor och herrskor, båda avskyvärt obekväma, och att det skorna var av antingen låg eller hög kvalitet, för bönder respektive för eliten. Skor var begärliga signaler på social framgång. Det var sant för större delen av historien fram till helt nyligen. Om du går in i en skoaffär idag — och faktiskt säljer till och med min livsmedelsaffär skor — hittar du en oändlig variation, inte framställd av älvor utan av en koordinerad marknadsplats bestående av företag, underleverantörer och fabriker som gör skor för alla världens fötter.

För män finns där arbetsskor (som idag, konstigt nog, betyder skor för hantverkare) som är gjorda med hårda gummisulor, finskor betyder lädersulor eller fuskversionen med läder ovanför en gummisula, kontorsskor i hundratals olika varianter och stilar som de flesta män har och sportskor specialdesignade för att hoppa eller springa med eller för att spela tennis, basket, baseball eller vad som helst. Det finns varuhuskedjor som ägnar sig helt åt att sälja enbart sportskor, men av hundratals och tusentals olika sorter. Och om vi frestas att tro att detta är ett exempel på kapitalistisk överutbud och ompaketering, kan vi springa några mil i skor gjorda för Racquetball (jämfört med hur lätt man springer i riktiga löparskor) och vi upptäcker att det verkligen finns en poäng.

Och priser. Du kan gå till ett miltärt överskottslager och köpa ett utmärkt par svarta finskor för en dollar eller två. Du kan betala mellan 6 och 600 dollar för att par sportskor. Det går att göra så med finskor för herrar också. Det verkar även som att priserna på skor alltid faller, men det är mer troligt att, som alltid i en marknadsekonomi, gårdagens lyxvara blir morgondagens reavara på Big Lots. Om det är statusskor du söker måste du vara snabb för nästa vecka kommer de fattiga ha det som endast de rika hade råd med förra veckan. När det gäller damskor gissar jag att den genomsnittliga konsumenten har mer i garderoben än Marie Antoinette någonsin drömde om att äga.

Det här stämmer för hela världen. Även i de fattigaste länder finns det skor överallt till riktigt låga priser. En av de stora plågorna med att leva i tredje världen brukade vara de smärtor och plågor som kunde härröras till skor av låg kvalitet (om du nu kunde hitta skor över huvud taget). Men så icke längre. Amerikanska kapitalisters ”excesser” som fick entreprenörer att betala arbetare i Kina och Indonesien för att göra skor åt amerikanska konsumenter har lett till överskott som spridit prisvärda skor till alla världens hörn.

Idag har en bonde på åkrarna vid en by i Guatemala skor som medeltida adelsherrar skulle ha bytt till sig mot sina skor gjorda av trä och läder. Till och med tiggare i de stora städerna, som gör sitt bästa för att se ut som om de verkligen behöver en slant, har svårt att hitta skor som ser tillräckligt använda och slitna ut. Istället för att skor som är lappade och lagade med tejp fyller soptunnorna är där enbart milt använda sneakers som man kan få att se ut som nästan nya med lite blekmedel.

Över hela världen är alla skor av extremt hög kvalitet jämfört med förr i tiden. Till och med i min ungdom kan jag minnas att sprinterskor var svarta med vita ränder och hade ett tunt lager gummi i botten som gjorde att du kände varje gruskorn under fötterna. Idag är löparskor spektakulära ting. Med rätt passform sätter de sig på foten med ett sugande ljud, kramar och håller foten, verkar förse dig med jetmotor och skapar en illusion av att du kan springa uppför en vägg och över taket — allt utan att ge dig blåsor ens första gången du använder dem. Och detta för under 40 dollar.

”Kvalitet” är förstås inte det samma som ”håller länge”, vilket är en egenskap som bestäms av konsumenternas önskemål. En handgjord sko på 1800-talet kanske kunde hålla i två generationer, men idag varken behöver eller vill vi ha skor som håller så länge. Liksom vi inte vill att våra hus är byggda att stå lika länge som medeltida kyrkor. Folk vill för det mesta hellre köpa nya skor än att sula om de gamla. Självklart är det så att om du föredrar skor som håller i generationer så finns det sådana också.

Allt detta är nytt för vår tid samtidigt som det är helt nödvändigt för hälsa och välmående. Podiater vet att berätta för oss att ben och ligament i fötterna allvarligt försvagas med åldern, speciellt efter fyrtio. Betänk nu att medellivslängden inte gick över fyrtio förrän 1850 (i USA). Genom hela historien medan skor var usla och sorgliga, behövde de flesta inte oroa sig för försvagade fotben och ligament eftersom de var döda långt innan detta blev ett problem för dem. Men nu när vi lever dubbelt så länge som våra mormorsmormödrar blir det extremt viktigt att vi har skor som behandlar våra fötter med kärleksfull uppmärksamhet.

Vad intressant, vad fantastiskt, att marknadens koordinerande krafter ger oss bekväma, hälsosamma, smärtlindrande skor i samma tidsålder som vi lever länge och därmed behöver än mer sofistikerade sätt att fördröja och på andra sätt hantera kroppens förfall. Det vanliga är att vi hyllar mediciner och sjukhus för våra långa liv men vi borde också ge uppmärksamhet åt så konventionella konsumentprodukter som skor som gör att livet efter fyrtio över huvud taget är värt att leva. När vi går samma väg som allt levande gör borde vi begära att bli begravda, inte i stövlar, utan i Rockports.

Att leva i tider av entreprenörsskap bär med sig den stora ironin att vi inte behöver ägna tankarna åt livets nödvändigheter såsom produktion och införskaffande av skor. Det har befriat oss från ett problem som har förföljt människor i alla tider. Detta så till den milda grad att  det betraktas som lättsinnigt och maniskt att ens skriva om ämnet. Det finns till och med intressegrupper som kräver att det skall finnas färre skor och att de skall vara dyrare. I en värld utan marknader, som den som dessa människor eftersträvar, kommer många saker att saknas, men jag gissar att skor skulle toppa den listan.

Översättning: Peter Strömberg

Kategorier
Artiklar

Säg hej till min välgörare

Av en lycklig slump satt jag förra veckan bredvid en en man som varit min välgörare i hela mitt liv och en stor del av hans liv. Ändå hade vi aldrig tidigare mötts. Faktum är att även fast han betjänat mig troget i tre decennier, brytt sig om mitt välbefinnande och försökt förbättra min levnadsstandard, har han aldrig ens vetat vad jag heter. Han vet det fortfarande inte, för det är lite underligt att bli väldigt personlig med den man sitter bredvid på ett flygplan. Det känner vi alla till. Men jag berättade ändå för honom om hur djupt tacksam jag är för allt han gjort.

Den här mannen ansvarar för marknadsföringen för en av sex fabriker i Nordamerika där man tillverkar coextruderad polypropylen (på engelska, oriented polypropylene, översättarens anmärkning) att användas i förpackningar. Substansen förkortas OPP. Han åker runt till företag som tillverkar saker som drycker och godis och förklarar fördelarna med OPP för dem. Mer om OPP strax.

Den här mannen befinner sig ständigt på resande fot och har en hel hög med bonuskort från flygbolag som bevis. Han är som George Clooney i filmen Up in the Air — en luttrad resenär, gift med sitt arbete. Hans jobb består i att vara företagets ögon och öron i dess förhandlingar med de som vill köpa produkterna. Han verkar inom B2B, business to business, med transaktioner som är osynliga för den konsumerande allmänheten.

Hans ordförråd består av termer från hans industri och är fullt av neogolismer som ingen utanför paketeringsbranschen förstår. Håll upp en påse på två meters avstånd och han kan berätta vad den har för kemiska egenskaper. Han kan förklara varför en påse är lättare att riva åt ena hållet och svårare åt det andra. Han känner till historien, processen, konkurrensen plus namnet på varenda inköpschef i Nordamerika som handlar påsar. Och han älskar att berätta om det.

Vad är hans funktion? Han är den som gör företagets uppfinningar och produkter till en del av våra liv. Utan någon på barrikaderna som verkligen säljer produkten är allt som spenderats på uppfinningen och dess produktion helt poänglöst. Han är gränssnittet mellan det råa materialet och slutprodukten, mannen som har alla svar som knyter ihop produktionsstrukturen från ax till limpa.

Angående hans produkt; du och jag känner båda väl till OPP, även om vi troligen aldrig känt till vad den kallas. Det är materialet som används i påsarna till potatischips. Det är anledningen till att innehållet behåller sin krispighet oavsett temperaturen utanför. Du kan doppa påsen i vatten och inget händer. Luften kan vara het eller kall utan att  chipsen påverkas. Samma material används för att förvara godis som Snickers med samma effekt.

Det är också anledningen till att påsarna kan vara så vackra. OPP älskar tryck. Det är en perfekt canvas för formgivare. Resultatet färgar aldrig av sig på dina fingrar. Trycket bleknar heller aldrig i solen. Den kan återge till och med de mest subtila färgskalor. Du kan trycka ett verk av Michelangelo på OPP och hänga upp det på ett museum.

Det visar sig att friterad potatis har en stor benägenhet att härskna. Du kanske trodde det var kemiska konserveringsmedel som förhindrade detta. Det är en del av svaret, men det är inte hela svaret. Den verkliga anledningen är OPP. Det är vad som stannar degenereringsprocessen. Det här är inte ett problem för andra friterade produkter, som  fläsksvål, varför dessa ofta kommer i genomskinliga förpackningar. OPP är inte genomskinligt, och det är bra. Produkten i påsen gillar inte ljus. OPP håller det stången också.

OPP har andra trevliga egenskaper. Det är nästan helt okänsligt för brytanvisningar, vilket är anledningen till att när du rullar ihop en chipspåse så vecklar den genast ut sig igen till sin ursprungliga form. Detta för att skydda påsens innehåll. Det är därför som påsar med potatischips innehöll mycket smulor på 1960-talet medans chipsen idag är mestadels intakta och perfekta. Du kanske trodde det berodde på att påsen var fylld med luft? Fråga dig då varför luften stannar i påsen. Svaret är återigen OPP. Det försluts helt perfekt. Det här materialet är ogenomträngligt.

Inse att OPP är en petroleumprodukt. Ja, det betyder att materialet är gjort av olja. Det gör att priset varierar tillsammans med priset på olja. När oljepriset går upp kostar dina chips mer, mest beroende på förpackningskostnaden. Detta gör även att OPP-industrin är övertygade anhängare till idén om liberalisering och avreglering av verksamheter för att upptäcka och raffinera olja. Min välgörande marknadschef är väldigt intresserad av detta.

Allt det här är ju väldigt häftigt och underbart. Men låt oss gå till botten med hela grejen. Vad handlar uppståndelsen om? Varför uppfanns OPP, varför marknadsförs det och varför används det så mycket över hela världen? Varför spenderar den här mannen sitt liv på vägarna och varför följer han nyheterna inom industrin så noga? Vad är poängen med allt det här?

Det är av en enda anledning; mitt välbefinnande. Ditt också. Det är för att göra oss nöjda och för att göra våra liv bättre. Producenten producerar för konsumentens skull och det är åt konsumenten alla stadier av produktionen strävar för att hela tiden förbättra produkten. Allt handlar om den där påsen chips du köper tillsammans med din lunchsmörgås. Detta är anledningen till att miljoner människor i OPP-industrin världen över deltar i spelet. Det är därför potatis odlas, skivas, friteras, påsas och skeppas till miljoner och åter miljoner ställen.

Det trista i sammanhanget är att dessa människor inte får beröm för det. Ingen chipspåse deklarerar att ”denna påse tillverkades på Joes OPP-fabrik”. Nej, de är anonyma välgörare i samhället. Ändå, om du köpte en påse chips full med härskna smulor skulle du märka skillnaden. Du skulle bli irriterad på affären som sålde dem, företaget som tillverkade dem och kanske även på det ekonomiska system som tillåter folk att tjäna pengar på att sälja dåliga grejor. Privata OPP-tillverkare förhindrar att detta sker, miljoner och åter miljoner gånger per dag.

Det är du och jag som bestämmer över detta och vi vet inte ens om det. De som tillverkar dessa påsar betjänar oss troget varje dag och vi verken vet om det eller bryr oss. Och på något sett händer allt detta utan en centralplanerare, utan statliga påbud eller statsägda fabriker och utan att smarta människor i toppen styr processen från ax till limpa. Allt som behövs för att detta komplexa och briljanta system skall uppstå är att vi har ett begär, ett sug efter goda potatischips. Resten händer av sig självt, ett självreglerande system som svarar på de allra svagaste signaler.

Alltså. Jag vill skicka ett meddelande till min välgörare som har vigt sitt liv åt att beskriva fördelarna med OPP för matproducenterna. Mitt meddelande är; ”Tack så mycket”. Jag misstänker att jag kanske är den förste konsumenten som säger så, men i min drömvärld vore det miljarder människor som tackade dig och alla som är som du. Ni är alla tjänare i den stora uppgiften att göra världen till en bättre plats att leva i.

Översättning: Peter Strömberg som rekommenderar dig att lyssna på artikeln inläst av Stefan Molyneux (ja, på engelska).

Kategorier
Artiklar

Ett hjärnpyssel som leder vilse

Pussel
Bättre pyssel för hjärnan

På Evolution Blog förser Jason Rosenhouse oss med följande “pyssel för hjärnan”:

Det är augusti månad i en semesterort vid kusten. Regnet faller och den lilla staden är övergiven. Tiderna är svåra. Alla är försatta i skuld. Alla lever på kredit. Så, en dag, kommer en rik turist på besök. Han kliver in på hotellet, lägger en hundradollarssedel på receptionsdisken och fortsätter sedan uppför trapporna för att undersöka vilket rum han vill hyra.

Ägaren till hotellet tar sedeln och pilar iväg för att betala den skuld han har till stadens slaktare. Slaktaren skyndar sig att använda hundradollarssedeln till att bli kvitt sin skuld till grisbonden.  Bonden använder sedeln till att omedelbart göra sig skuldfri gentemot sin underlevarantör av foder och bränsle. Underleverantören beger sig snabbt med sedeln till stadens hora som, i dessa svåra tider, säljer sina tjänster på kredit. Horan raskar sig till hotellet för att med sedeln betala för de rum hon hyrt till sig och sina kunder.

Hotellägaren lägger genast tillbaks hundradollarssedeln på receptionsdisken. Strax efteråt kommer den rika turisten tillbaks nedför trapporna. Utan att misstänka någonting tar han sin sedel och meddelar att han inget av rummen föll honom på läppen. Han lämnar sedan staden.

Ingen tjänade någonting. Ändå är alla i staden kvitt sina skulder och de blickar nu mot framtiden med stor tillförsikt och optimism.

Wow, det är svårt att välja var man skall börja. Det här pusslet kombinerar en ganska löjlig och uppenbar paradox med ett usel makroekonomiskt resonemang.

Lösningen på paradoxen är att staden inte behöver hundra dollar från en extern part för att lösa skuldbördan eftersom fordringarna löper i en cirkel. De kan enkelt sätta sig tillsammans och kvitta alla skulder mot alla fordringar. Eftersom de alla har lika stora tillgångar som skulder kan de balansera allas konton till att bli noll. Turistens hundradollarssedel förser inte stadends invånare med någonting de inte kunde ha klarat ut själva. Anta att du och en vän är skyldiga varandra hundra dollar. I stället för att ge varandra hundra dollar kan ni istället komma överens om att stryka ett streck över era fordringar på en andre.

Låt oss nu titta på det usla makroekonomiska resonemanget. Berättelsen förtäljer att staden genomgår svåra tider men förklarar aldrig hur dessa svåra tider uppstod. Det antyds att befolkningen är pessimistisk som en följd av de samlade skulderna. Genom att jämka bort all skuld tar sig staden ur de svåra tiderna.

Kan detta stämma?

Via den detaljerade beskrivningen av vem som är skyldig vem kan vi sluta oss till att all skuld är lokal inom staden. Hotellägaren har lånat av slaktaren som lånat av grisbonden, och så vidare. Staden är ett stängt ekonomiskt system där alla nödvändiga varor och tjänster produceras och konsumeras lokalt. Människorna kan bara låna från andra invånare i staden.

Under dessa förhållanden har den sammanlagda skulden inga makroekonomiska konsekvenser. För varje gäldenär finns en lika stor fordringsägare. När ett lån utfärdas vägs ökningen av låntagarens omedelbara köpkraft ut av långivarens minskade köpkraft. Ränteutbetalningarna från låntagaren blir inkomster för långivaren. Om någon tar på sig för mycket skuld och inte förmår betala räntor och amorteringar kan långivaren tvångsförsälja lånets säkerhet. Långivarens förlorar sin tillgång. Samma tillgång läggs samtidigt till långivarens balanskonto. Allting kvittar ut. Stadens totala köpkraft flyttar runt bland dess invånare.

Det antyds, men uttalas inte i klartext, att alla har hamnat i skuld för att deras köplust överstigit deras inkomster. De har därför lånat för att kunna upprätthålla sin levnadsstandard. Har de kanske svårt att hantera sina skulder nu när köpfesten är över?

Nej, så kan det inte vara. Om staden är ett stängt ekonomiskt system kan inte intern skuld möjliggöra att hela staden konsumerar mer än den producerar — det kan bara hända om befolkningen lånade från människor utanför staden. Och i just den här staden, även om det inte måste vara så, är det ingen som netto är skuldsatt eller går plus på sina fordringar. Alla har lånat och lånat ut samma summa pengar. Allas kreditbalans är noll. Ingen har ökat sin konsumtion genom att ta på sig skuld.

Om nu affärsfolket i staden tenderar att driva sina företag på kredit och då och då kvittar ut skulder och tillgångar för att undvika krånglet med onödiga kontantöverföringar, säger detta oss precis ingenting om stadens makroekonomiska situation. En kedja av skuld är helt förenlig med en blomstrande ekonomi. Eftersom allas kreditbalans är noll kan dessa skulder kvittas när som helst. Eller så behåller affärsmännen skulderna och betalar ränta från sin inkomst. Netto är allas räntebetalningar noll eftersom räntan de tar in är lika stor som räntan de betalar ut.

Även om berättelsens komponenter inte stödjer hypotesen att stadens befolkning har lånat från någon utanför staden, låt oss snabbt undersöka den möjligheten.

Staden är en semesterort. Detta borde betyda att staden exporterar turisttjänster till världen utanför samtidigt som de importerar varor. Anta att en sådan stad importerar mer varor och tjänster än den importerar, alltså att staden har ett bytesunderskott. Skulle detta förebåda ekonomiska problem? Inte nödvändigtvis. Stadens invånare kan medvetet välja att spendera sina samlade besparingar. Det finns många exempel på behagliga semesterorter dit välbeställda människor åker på äldre dagar och där lever på det de sparat tidigare i livet. En annan möjlig förklaring på utbytesunderskott kan vara ett inflöde av besparingar från världen utanför. Byggherrar i andra städer skulle exempelvis kunna investera i byggandet av nya hotell i semesterstaden. Bytesunderskottet i varor skulle jämnas ut av direkta investeringar från andra orter. Om vi antar att dessa främmande entreprenörer har gjort rätt prognoser när de satsat på nybyggnad av semesteranläggningar kommer detta kapitaltillskott leda till ökade realinkomster och öka mängden arbetstillfällen. När hotellen står färdiga kommer staden kunna ta emot fler turister och öka sin export av turisttjänster. Alltså behöver inte ens utlandsskuld nödvändigtvis peka på makroekonomiska problem.

Berättelsen avslutas med att ”alla i staden är nu kvitt sina skulder och de blickar mot framtiden med stor tillförsikt och optimism.” Sant. Alla har har blivit kvitt sina skulder, men alla minskade även sina tillgångar med exakt samma summa. Författaren hade lika gärna kunnat sammanfatta med att staden nu går en dyster framtid till mötes eftersom alla nu hade färre tillgångar. Eller, minst lika rimligt, att stadens framtidsutsikter var oförändrade eftersom allas finansiella balans nu var precis samma som innan.

Sammanfattningsvis, om det här hjärnpysslet är menat  att förklara något om den finansiella krisen eller den amerikanska ekonomin, så vet då jag inte vad.

Översatt av Peter Strömberg från A Misleading Brainteaser.

Kategorier
Blogg

Smärtsam sanning

Jag är stor anhängare av Andreas Cervenka, kanske den enda tänkande ekonomijournalisten i Sverige som får utrymme i stormedia. I dagens SvD gör han ett tappert försök att beskriva vad räntan egentligen har för funktion. Beskrivningen är smått österrikisk. Det är faktiskt bristen av överensstämmelse med den österrikiska skolans uppfattning om ränta som avslöjar att Cervenka verkligen tänker själv i stället för att låta andra sköta den saken åt honom.

Enligt Cervenka har räntan funktionen att reglera när konsumenten använder sina pengar till just konsumtion. Nu eller i framtiden. Antingen köper man den fina varan, som man inte har pengar till, nu och måste alltså låna till konsumtionen. Eller så skjuter man upp köpet och sparar ihop pengarna. Kostnaden för att konsumera nu i stället för senare är priset på pengar, populärt kallat räntan. Genom att föra in den så ofta missade komponenten, tiden, i ekvationen får Cervenka räntan att bli begriplig för läsare som hittills missat den extremt viktiga detaljen.

Om Cervenka studerat Mises, Hayek, Rothbard eller andra österrikare (jag vet faktiskt inte hur tidigt räntan beskrevs inom skolan, upplys mig gärna) hade han insett att beskrivningen, riktig och viktig som den är, utelämnar en viktig aktör; entreprenören. Räntans funktion är att koordinera konsumtionsmönstret med produktionen av varor. Konsumenter som, på en fri marknad, skjuter upp sin konsumtion och alltså sparar pengar ökar ju samtidigt tillgången på just pengar som vara. Effekten, på en fri marknad, blir att priset (räntan) sjunker. Signalen till entreprenören är, på en fri marknad, omisskännlig; man bör satsa på långsiktiga projekt för att möta den kommande konsumtionen. (Det underlättas ju också av att det är billigare att låna.)

Det är rustad med denna insikt man förstår vilken förödande effekt centralstyrda räntor har på marknaden. Utan den fulla insikten får man, som Cervenka, lätt för sig att:

[Den rådande] konstruktion[en], som bygger på ett symbiotiskt förhållande mellan staten och bankerna, har fungerat som en stark motor för tillväxt.

I verkligheten har konstruktionen med fiatvalutor och centralstyrd ekonomi fungerat som en enorm hämsko på stabil och hållbar tillväxt. Man har bestulit marknaden på dess viktigaste instrument för att få produktion att möta konsumtion med någorlunda precision. I stället har man, med berått mod, lockat producenter att satsa på långsiktigt ohållbara projekt när mindre investeringsintensiva projekt för kortsiktigare avkastning varit det rätta. Och, vice versa, lurat marknadens konsumenter och producenter att satsa kortsiktigare när sparande (för konsumenten) och investeringar (för producenten) varit det klokaste. Resultatet blir en ekonomi som går i våldsamma vågor av osund uppgång följt av smärtsam nergång. Konjukturnedgången har en korrigerande funktion, där ohållbara projekt måste överges och de resurser som går att rädda flyttas över till verksamhet som har en chans att fungera. Centralplanerarna strör i stället salt i såren genom att försöka stimulera igång konjukturuppgången utan den nödvändiga korrektionen. Om man inte inser detta kan man lätt, som Cervenka, inbilla sig att:

för att kompensera bortfallet och rädda tillväxten har det offentliga tvingats låna desto mer.

Ja, det är naturligtvis ordet ”tvingats” jag invänder mot. Det är som att säga att en patient, i dagens Sverige, tvingats åderlåta sig för att bli kvitt en svår stänk av influensa. Åtgärden kan bara förvärra situationen ytterligare. Det är ingen som tvingat det offentliga att låna mer. Det är deras egen brinnande önskan att lova mer än de har råd med genom att enbart använda andras pengar som får dem att beställa nytryckta pengar att låna. Symbiosen står att finna i denna önskan hos politiker kombinerat med skrupelfria ekonomers önskan att ha inflytande. Ekonomerna ger de råd politikerna beställer av dem.

Vad är det som får en synbarligen tänkande individ som Cervenka att tro att centralstyrda räntor någonsin kunnat vara en ”stark motor för tillväxt” och att stater ”tvingats låna” för att ”rädda tillväxten”? Din gissning är lika god som min. Men nu är det jag som sitter vid pennan så du får hålla tillgodo. =) Jag tror att Cervenka, liksom så många andra som studerat nationalekonomi på någon nivå, blivit indoktrinerad med Keynes irrläror. Avprogrammeringen är en långsam och smärtsam process. Bara genom att fortsätta tänka och stegvis lägga bit för bit av pusslet kan man fullständigt klä av den så enhälligt rådande ekonomiska doktrinen. Jag har gott hopp för Cervenka. Karlen tänker ju! Han är inget mindre än en hjälte utrustad med makt över språket och pennan.