För att slippa göra klart lumpen påstod Hultqvist att han var pacifist. Det var det enda sättet man kunde komma undan vapentjänstgöring, så för den lögnaktige var det vad denne fick dra till med.
Pacifism är en fredlig livsfilosofi. Som Jeff Riggenbach konstaterar är alla pacifister anarkister och alltså våra allierade i vår strävan efter frihet. Men Hultqvist var inte pacifist. Han var tidigt engagerad i politiken och det är inte en fredlig väg. Att vägra använda våld själv, men slåss om kontrollen till statens våldsmonopol är hyckleri och feghet och synnerligen opacifististiskt.
Idag viftar Hultqvist undan frågan om hur han undslapp lumpen som oviktig för om han är lämplig som försvarsminister eller ej.
– Det har ingen betydelse för min nuvarande tjänsteutövning, säger försvarsministern till SvD.
Men är frågan oviktig? När han tillträdde ljög han om hur det gick till, så åtminstone då tycks han ha bedömt frågan som viktig. Vi kan också anta att han ljög om att han var pacifist; det är helt enkelt det troligaste eftersom det var enda vägen ut och han var lagd åt politik, alltså våldsbaserade lösningar. Någon som har så lätt för att ljuga får betraktas ha en lögnares personlighet.
Utifrån ovanstående blir min bedömning av Hultqvist lämplighet som minister att han är mycket lämplig. Att ljuga är politikerns modus operandi. Liksom att gärna tvinga andra göra skitjobbet som man själv anser sig för fin för att göra. Hyckleri och feghet får också räknas till pluskontot för någon med detta föraktliga yrke.
De i särklass vanligaste ”argumenten” för skatt kan alla sammanfattas ungefär:
Men hur skulle vi kunna ha X utan skatter?
Där X är något som den skattevurmande personen tycker är extra fint. Frapperande ofta handlar oron om vägar.
Eftersom det är tjatigt att ständigt behöva bemöta just detta ”argument” och svaren ofta blir enahanda och/eller smått irriterade, har vi nu ritat en bild som vi hoppas skall kunna användas som svar de dagar vi inte orkar formulera svaret vänligt och förstående för tiotusende gången.
Visst är den så enkel att till och med någon som gått i svensk skola borde kunna förstå den?
Testa diagrammet genom att byta ut X mot någon av dessa braiga saker:
Vägar (bäst att få det undanstökat från start)
Mat
Hjälp till de som inte har råd med mat
Smarta telefoner
Hjälp till de som inte har råd med smarta telefoner
Sjukvård
Hjälp till de som inte har råd med sjukvård
Opera
Hjälp till de som inte har råd med opera
Skor
Hjälp till de som inte har råd med skor
Skydd mot brott
Hjälp till de som inte har råd med skydd mot brott
Utbildning
Hjälp till de som inte har råd med utbildning
Skydd för politiker mot konkurrens från främmande makt
Hitta gärna på egna exempel och testa hur de fungerar i diagrammet. Om du stöter på ett exempel som diagrammet inte verkar fungera på så rapportera i kommentarsfältet.
Vad har en fyrårings fråga om vad pengar är, färgglada pumpaformade ballonger, Alexandra Pascalidou och en värmlänning med en mjuk röst och ett kall gemensamt? Så här i Halloween-veckan vill jag påminna om en berättelse där allt detta finns med. Den handlar om hur viktigt det är att ta barns frågor på allvar och om att kapitalismen och entreprenörerna behöver vårt aktiva stöd:
Tack för alla glada hejarop sedan vi berättade om att vi är redo att publicera de fyra första kapitlen av Mänskligt handlande, den svenska översättningen av Ludwig von Mises mästerverk Human Action. 2016 är dock inte det år då alla tekniska problem är övervunna och robotorna helt redo att ta över allt. Så här en liten rapport om krux och strul och några små tips om hur du kan komma runt dem.
Sponsorer som inte nåtts av utskicket
Som vi berättade i morgonen uppdatering har vi skickat ut ett mejl till alla som var med och sponsrade översättningskampanjen med sina pengar. Vi har sedan fått återkoppling från sponsorer som inte sett mejlet och vill påminna om att ni sponsorer i så fall skall höra av er till humanaction@mises.se. Här är några saker som kan ha gått snett:
Vårt mejl hamnade i skräpkorgen – kollat i skräpkorgen?
Du använder Gmails prioriterade inkorg som sorterat vårt mejl under reklamfliken – kollat de olika flikarna i din prioriterade inkorg?
E-postadressen du använde när du deltog i insamlingskampanjenär en annan en den du använder idag – hör av dig till humanaction@mises.se om vilken e-postadress du vill använda så ändrar vi i våra listor
Något annat – här av dig till oss så försöker vi fixa så det blir rätt
Det här gäller såväl sponsorer som prenumeranter på nyhetsbrevet: Vill du vara extra säker på att inte missa uppdateringar vi mejlar ut om så lägg till humanaction@mises.se i din kontaktboken för din e-posttjänst. Det ökar chansen att våra mejl inte sorteras undan i skräpkorgen, etcetera.
Knepigheter med yhetsbrevet
Vi har även fått rapporter om att det inte fungerat att skriva upp sig på nyhetsbrevet. De problemen bör vara åtgärdade nu så försök gärna igen:
Notera att om du varit med och sponsrat projektet är du automatiskt rekryterad till nyhetsbrevet.
Hjälp oss med korrektur
Det är roligt att konstatera att några av de som fått de första kapitlen redan börjat läsa. Extra bra att ni hört av er till oss när ni hittat fel! Det är ju en stor fördel med att kunna släppa ut kapitlen vartefter de är översatta (och granskade och rättade och granskade igen och …) att vi får fler ögon på fel som envisas med att hänga kvar.
Hjälp till att sprida kunskap om österrikisk ekonomi
Berätta för era vänner om Mänsklig handlande och tipsa dem om mises.se. Ju fler som förstår grunderna i ekonomi desto tryggare blir världen.
Vi har idag glädjen att berätta om att vi känner oss tillräckligt klara med introduktionen och de fyra första kapitlen av den svenska översättningen av Human Action, Mänskligt handlande, för att låta fler läsa. De färdigöversatta kapitlen är skickade, i form av ett pdf-dokument, till er som var med om att sponsra projektet i crowdfunding-kampanjen.
Har du sponsrat, men inte fått mejlet? Hör i så fall av dig till humanaction@mises.se. Men innan du gör det, kolla att mejlet inte råkat hamna i skräpkorgen. Använder du gmails prioriterade inbox bör du även kolla under de andra flilkarna.
Är du medlem i Misesinstitutet kommer du att få tillgång till allt det översatta materialet om en vecka. För övriga gäller det att följa med vad som händer på Mises.se extra noga ett tag framöver. Vi kommer att publicera introduktionen och det första kapitlet nästa vecka, och sedan, med en veckas mellanrum, släppa kapitel två till fyra.
Det här inleder en ny, mycket synligare, fas i översättningen av Human Action till svenska. Vi har hittills grävt ned oss djupt i det mycket omfattande översättningsarbetet, och nästan inte berättat någonting om hur det fortskrider. Nu kommer vi ge er så mycket insyn i projektet vi bara kan. Det kommer främst ske genom att vi på bloggen kommer berätta om översättningsarbetet. Till exempel hur vi fått förhandla och lirka för att hindra Klaus från att kuppa in ordet hen i den svenska översättningen, och vad vi valt att göra i stället. Andra saker ni kan vänta er är kraftfulla Mises-citat vartefter vi översatt dem. Med mera; det kommer bero en hel del på vad som får mest uppskattning från er läsare.
Förutom den ökade transparensen kommer vi, när fjärde kapitlet är publicerat, att fortsätta med att släppa kapitel för kapitel vartefter de är översatta. Men räkna med att det kan ta tid mellan släppen. Vi kommer inte kunna fortsätta i en takt av ett kapitel per vecka. Det är ett långt mycket mer omfattande arbete med att översätta denna fantastiska bok än vi någonsin kunnat föreställa oss. Med de erfarenheter vi nu har kan vi konstatera att vi var för alltför optimistiska i våra första föreställningar om hur översättningen skulle gå till.
Som många av er vet samlade vi för två år sedan in 50 000 kronor för att bekosta en översättning av Human Action till svenska. När vi började projektet hade vi ambitionen att bli klara och publicera relativt omgående. Men det visade sig att översättningen vi fick inte höll måttet. Under sommaren 2014 avslutade vi samarbetet med översättaren, efter att han fått hälften av pengarna och då levererat 628 sidor av 881. (Resterande hälften har staten tagit en hel del av och det som är kvar sparar vi tills vi vet vad de bäst används till.) Översättningsprojekt är sedan den sommaren helt ideellt.
De 628 sidor vi fick har krävt, och kräver, en stor insats för att få ordning på, men de har utgjort en tydlig start. Vi är flera som har jobbat så gott som varje dag för att kunna färdigställa denna bok. Och det är bara att inse att det kommer fortsätta på det viset ett bra tag till. De sidor som saknades efter att den första översättaren lämnade projektet har vi översatt, men översättning är bara en liten del av arbetet. Efter det återstår granskning på granskning och åter granskning. Som ni förstår är det ett föga glamoröst arbete, men det är också oftast mycket givande och ibland väldigt roligt och vi ser fram emot att berätta om det löpande.
Stort tack till alla som kommit med glada tillönskningar under tiden. Det har behövts! Ett än större tack till er som ursprungligen gav av era pengar för att göra översättningen möjlig. Det innebär för oss en förpliktelse att föra detta i hamn.
För att vara säker på att du inte missar milstolpar i översättningen av den hittills viktigaste boken i den ekonomiska vetenskapens historia bör du prenumerera på nyhetsbrevet.
Många analytiker behandlar politik och statligt regerande som ett utbytessystem. Ta till exempel systemet i det feodala medeltida Europa, där godsherren bytte beskydd av trälarna mot att de arbetade på hans ägor och försåg honom allehanda andra tjänster, avgifter och skatter. I moderna demokratier betalar människor skatter i utbyte mot beskydd, allmän ordning och diverse förmåner och tjänster som staten förser dem med. Nåja, det går i alla fall att tänka på upplägget på detta sätt.
Även om detta synsätt innehåller ett korn av sanning, ser verkligheten helt annorlunda ut. Där har vi en dominerande härskare med monopol på tvång och våld som prackar på sitt styre på de som bor i vad han hävdar är hans territorium. Detta utan frivilliga, tydligt uttalade kontrakt och samtycke. Det påstådda utbytet är snarare helt teoretiskt än något vi ser utövas i det politiska och sociala livet.
Som jag ser utbytet i nutida demokratiska stater, består det i att folket ger upp många av sina naturliga rättigheter och friheter till staten i utbyte mot rätten att få rösta på några parametrar kring hur och av vem systemet skall styras. Rösträtten ger en blek och livlös möjlighet att påverka systemet eftersom människorna som väljs in att styra inte kan hållas ansvariga för de lögner de använt för att locka till sig rösterna som behövdes för att ta dem till makten. Det är år mellan de allmänna valen och när det är dags för en oansvarig härskare att bli omvald har denne haft möjligheten att gång på gång ställa omgivningen inför fullbordat faktum efter fullbordat faktum. Verkligt ansvarsutkrävande är omöjligt när de styrda redan låtit härskaren komma undan med så mycket så många gånger.
Dessutom fixar alltid de vid makten systemet på ett otal sätt för att försäkra sig om att bli omvalda. Det spär ut utkrävandet av ansvar än mer. Vid en närmare granskning bleknar det politiska utbytet som systemet påstås representera så mycket att vad vi har kvar mycket mer liknar auktoritärt styre än något som utförs av några folkvalda ”allmänhetens tjänare”. Modern demokrati, du kan inte existera utan att vilseleda och bedra.
Socialismen
kommer
att bli en
stor vila
en utsövdhet
i världen.
Alla (som i fyra fem stycken) på Twitter blev som galna och ville påminna Greider om att socialism tyvärr alltid innebär sista vilan för miljontals människor. Vi vill inte vara sämre:
Stridsropen skallar just nu bland intresseorganisationerna för att just deras medlemmar ska slippa höjda skatter. Men vad är det de gör när de samtidigt kräver att ”alla andra” ska betala? Borde vi inte i stället hålla ihop? Hur kunde det bli så här? Skatter som är så bra! Eller är det kanske ett väldigt förutsägbart fenomen vi nu observerar?
Att solidariskt dela på bördor är vackert och sympatiskt. Ensam är inte stark och vi behöver gemenskaper och samarbeten för att ha ett robust samhälle. Men det är bara vackert så länge det sker frivilligt. När solidariteten är påtvingad, och bördorna sådana som krossar de svagaste, kommer vi att få splittring där vi i stället behöver förbrödring. Ett sådant klimat uppmuntrar ett beteende där människor försöker skydda sig själva genom att peka ut andra som borde ta mer av bördan än man själv.
Mannen på bilden har bara delvis med artikeln att göra.
Skatter skadar alla privata verksamheter, även om det självklart drabbar olika företag på olika sätt. Om man sorterar alla företag efter hur nedläggningshotade de är av skattetrycket kommer man, för en given höjning av skatterna, att kunna dra en linje där företagen på ena sidan linjen kommer att klara sig, medan de på den andra går under. Tänk dig en större skattehöjning och linjen flyttar sig så att antalet företag på nedläggningsidan blir allt fler.
Innan det visat sig vilka som klarade sig från nedläggning vid en viss höjning, är det många företag som har anledning att oroa sig för sin fortsatta existens. I en miljö med en regering som på löpande band presenterar nya skatter och skattehöjningar kommer vi att hitta väldigt många företagare som måste ställa sig frågan om de kommer att behöva kasta in handduken. Det är lätt att föreställa sig med vilken förfäran de följer regeringens utspel. De har satsat sitt sparkapital, eller tagit lån och arbetat dag och natt för att uppfylla sin nu hotade dröm.
Det hör dock inte till entreprenörens natur att ge upp lättvindigt. En förutsägelse man därför kan göra är att när staten drar åt tumskruvarna med fler och högre skatter, ofta i sällskap av fler och strängare regleringar, kommer vi att se många små företags intresseorganisationer öka sina aktiviteter i att bilda opinion för att avvärja faran. Tyvärr kommer vi även se att den frivilliga solidariteten slängs överbord. De som känner faran för nedläggning kommer att försöka få undantag för sig själva samtidigt som de ger klartecken för att skatterna skall drabba andra.
Låt oss titta lite närmare på just alkoholskatteexemplet: I fredags gav Sveriges Oberoende Småbryggerier, i en debattartikel, röst åt sina medlemmars oro över att inte kunna ta verksamheten till nästa steg, eller kanske till och med tvingas lägga ned den, till följd av den planerade ökningen av alkoholskatter.
Småbryggeriernas oro är fullt befogad. Skattehöjningen riskerar, som de konstaterar i debattinlägget, att ”kväva ett gryende hantverksskrå i sin linda”. Deras medlemmar tillhör gruppen företag som är extra ömtåliga för höjningar av skattetrycket; kategorin små företag, bland vilka många befinner sig i startskedet av sin verksamhet. Men småbryggerierna är knappast ensamma i denna utsatthet. Tvärtom.
Bland deras olycksbröder och -systrar hittar vi många företag som vänder sig till konsumenter som ska betala för sig med redan hårt skattade medel. Det är företag på den redan avfolkade landsbygden. Det är småbönder, bagerier, restauranger, verkstäder, skribenter, fotografer, filmare, biografer, butiker, tillverkningsföretag, caféer, hantverkare, matproducenter, hotell och service. Dessa företag är viktiga för många fler än de som startade dem. De ger ofta många unga människor deras första arbetslivserfarenhet och en start på karriären.
Man kanske ska ha överseende när Sveriges Oberoende Småbryggerier glömmer att nämna detta fina sällskap. Men när de även föreslår att regeringen skall gå vidare med de höjda alkoholskatterna, men enbart riktade mot de stora bryggerierna, är en förtvivlad protest ändå på sin plats. Att de större aktörerna har bättre marginaler innebär inte att de är immuna mot skattehöjningens effekter. Även här kommer det att skäras i verksamheten och även här kommer projekt att kvävas i sin linda när skatten höjs.
Att grupp ställs mot grupp är alltså en lika förutsägbar som tragisk bieffekt av att staten kräver ut ”sin” höga andel av vad andra har skapat. Istället för att se den totala skadan som skatter orsakar allt företagande, och protestera mot det, svarar många drabbade reflexmässig med att skydda sig själva och försöka förmå staten att hellre slå ner på andra. Att läsa Småbryggeriernas debattartikel blir som att läsa sagan om de tre bockarna Bruse: ”Nej, ack nej, ta inte oss som är små. Ta storbryggerierna i stället, de är runda och feta och tjocka!”
Det blir extra tragiskt om man ser bortom det omedelbara. Det som på ytan ser ut att gynna småföretagarna får vid en närmare granskning effekten att de små företagen drabbas hårdast. Avsaknaden av principiell hållning leder alltför lätt till förslag om specialregler, vilket i sin tur resulterar i tröskeleffekter och ökad regelmassa, och sådant är de små företagen extra illa rustade att hantera. Utanför sagan om bockarna Bruse är det självmål att vädja om speciallagstiftning till förmån för de små och svaga, för vi kan inte ens hoppas på att storbocken kommer att kunna stånga tillbaka trollet ned i ån.
Låt inte staten slå in dessa kilar i våra led. Att försöka föra över skattebördan på andra är ojuste och osmart. Kampen mot skatter och regleringar måste föras till förmån för alla privata företag i Sverige, såväl de stora som de små, såväl de som driver verksamhet med goda marginaler som de för vilka en skattehöjning är spiken i kistan.
Vi har sagt det förr, och det kan inte sägas för ofta: Politikerföraktet är en bristvara i Sverige.
Därför är det väldigt befriande och hoppingivande att höra Martin Eriksson ta bladet från munnen på bästa sändningstid. Det här är för viktigt för att linda in i mjuka formuleringar och oroa sig för ömma tår. Bättre då att, som Martin, rakt av konstatera att det här med att politiker skulle vara samhällets intellektuella elit är lögn och förbannad dikt. De är motsatsen. Politiker, riksdagsmän, politiskt korrekta journalister och akademiker är samhällets bottenskrap. Dags att människor struntar i, och helt slutar lyssna på, dem och i stället lever sina liv efter eget huvud och måttstockar de själva väljer.
I onsdagens debatt mot Andrew Kliman gav Per Bylund ett exempel på win-win i frivilligt utbyte med en bagare som enbart hade en hammare och som använde den för att handla med en snickare som enbart hade mjöl. Argumentet (kom ihåg att detta är i en debatt mot en person som vill förbjuda fri handel) stärks av att även resten av samhället tjänar på utbytet eftersom snickaren nu kan använda sin kompetens bättre och bagaren kan producera bröd.
På detta var Andrew Klimans svar att han i och för sig höll med om att både bagaren och snickaren tjänade på utbytet, men att det inte alls var säkert att samhället tjänade på det. Per hade nämligen glömt bort tredje man i sitt exempel. Det finns de som inte vill att människor skall kunna utbyta varor och tjänster fritt, och dessa blir lidande när det sker. Jag skojar inte med er. Lyssna själva på debatten och inse att detta faktiskt var ett argument som framfördes. Följande kommentar till detta är klockren, tycker jag:
If your only tools are a hammer and a sickle then every problem looks like a capitalist.
