Kategorier
Författare: Peter Strömberg
Freedom lover. =)
Det är valrörelse och doften av rädsla ligger tung över Konungariket Sverige.
Man skulle kunna tro att vi som räknar oss som frihetliga skulle passa på att få ut det enda som är möjligt att få ut ur politiken: underhållning.
Nejdå. Och icke. Förutom att de frihetliga forumen fylls med enkäter om vilka partier medlemmarna tänker rösta på så drivs det även regelrätta valkampanjer. Självklart för det Klassiskt Liberala Partiet, men det hejas även på en del andra alternativ och det tävlas längs en skala av frihetlighet, som om det ens vore möjligt för partier att tävla mot en sådan måttstock.
Liksom alla valrörelser är denna en orgel med tusentals olika toner av fruktan där politikerna trycker på tangenterna och deras kampanjorganisationer trampar in luften. Orolig för din pension? Samma politiker som med hög precision sett till att du har all anledning att vara det, lovar dig nu att de skall fixa så att din ålderdom inte blir i fattigdom. Bekymrad över att dina anhöriga inte får cancervård i tid? Låt den som orsakade den situationen ta hand om det.
Detta är dock exempel på frågor som lyser med sin frånvaro bland politikernas samtalsämnen mellan valen. Doften av rädsla som tätnar när vi närmar oss valritualens klimax har ett annat innehåll. Den består av substanser som hålls sjudande sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Alla år. Det är de frågor som det går att krama panik och svår ångest ur. Frågor som politiker kan spinna till verkligt stora hot.
För att ge sig hän i valkampanjande krävs det tydligen rejält stora hot för att mobilisera några nämnvärda mängder av de som ser sig som libertarianer. Klassiskt Liberala Partiet har kampanjat i flera valrörelser nu utan att se ut att växa nämnvärt. Bland partier har de stuckit ut genom att de försökt använda hopp i stället för rädsla som verktyg. I denna valrörelse har de tyvärr vikit av en del från hoppets väg i ett försök att rida ångestvågen och börjat röstfiska med rädsla som bete. Men jag gissar att de fortfarande uppfattas som på tok för fredliga för att locka speciellt många libertarianer in i politiken.
Hos libertarianer verkar det suga till ordentligt i valrörelsetarmen först när det står något så allvarligt som ett kulturkrig för dörren. Notera ordet krig där, det är centralt. Krig är motsatsen till fred, och ett ord som ofta tas till när det skall odlas och destilleras fram pur rädslosubstans.
Exakt vad kulturkriget går ut på avstår jag från att referera det här, eftersom det saknar relevans för den poäng jag vill driva hem. Jag nöjer mig med att konstatera att en del upplever hotet så reellt och så allvarligt att det är ett läge där principer måste läggas åt sidan:
Först tar vi hand om detta hot, annars finns det ändå snart ingen frihet kvar att försvara. När vi avvärjt den hotade förödelsen kan vi åter ta upp, marknadsföra och försvara våra fredsprinciper.
Hotet är så stort att om du inte är beredd att rucka på dina principer nu så har du bekänt färg – du är en fiende. Vi befinner oss vid den sista strofen i Imperiets Var é vargen?
Som en levande lavin kommer hungriga djur
över vidden hörs deras tjut
och vinden sjunger ett mollstämt dur
människa, är du för eller mot till slut?
Men om människan skall pausa arbetet för sina värden varje gång ett tillräckligt stort hot kommer rullandes ned från bergsväggarna skulle hon inte få göra annat. Det skulle alltid vara paus. För det råder sannerligen aldrig brist på hot stora nog att förgöra allt vi håller kärt.
Pågår det inte ett kulturkrig så håller de hemska människorna på att förstöra planetens klimat, eller så är de på väg att bli allt för många för att kunna försörjas av jordens sinande resurser. Rädslan för befolkningsökningen generellt ledde bland den svenska härskarklassen till en oro för kvaliteten i folkmaterialet, och sterilisering av tiotusentals svenskar över flera decennier.
Alternativt håller automatiseringen på att utplåna alla möjligheter för människor att få arbete. Just detta hot återkommer ständigt eftersom det alltid är ett helt nytt läge. Den automatiska vävstolen! Robotorna! AI! Singulariteten ter sig sannerligen oundviklig.
De flesta sådana här hot är våra följeslagare genom historien. Även om de då och då tappar en del av sin luft, ligger de och lurar och förses med respirator ute i folklagren. Där samlar de kraft. Där väntar de på rätt tillfälle att åter resa sig i hela sin fruktansvärda längd. Som judehotet. Eller, rent generellt alla kollektivistiska uppdelningar av människor efter grova attribut som kön, hudfärg och sexuell läggning. Detta är den näring som just i dessa tider göder hatet hos krigarna för social rättvisa.
Krigare. Krig är ett återkommande tema när det gäller att uppvigla till principlöshet. Därför har vi de förödande krigen mot droger, terrorismen och mot fattigdomen.
Tyvärr kan vi även konstatera att hot stora nog ofta leder till att enorma arméer mobiliseras för att begå massmord. Mord är annars något de allra flesta anser vara emot deras principer, men i krig får dessa principer flyga och fara. Principer är för fredstid. (Kanske).
För människor som inte har principer mot mord kan det vara andra principer som får ge vika när de trummar igång krig på grund av stora hot. Så var det för Abraham Lincoln, för vilken hotet om att de södra staterna skulle lämna unionen fick honom att bryta mot sina vidriga principer om att svarta är underlägsna vita och inte värda att befrias från slaveriet:
My paramount object in this struggle is to save the Union, and is not either to save or to destroy slavery. If I could save the Union without freeing any slave I would do it, and if I could save it by freeing all the slaves I would do it; and if I could save it by freeing some and leaving others alone I would also do that. What I do about slavery, and the colored race, I do because I believe it helps to save the Union.
Inbördeskriget (som det så eufemistiskt kallas) ledde till att besinningslöst och urskiljningslöst våld släpptes lös över människorna på kontinenten och till att över en halv miljon mördades. Vad kan få annars fredliga människor att göra så mot varandra? Rädsla. Riktigt hur Lincoln och hans kumpaner lyckades få så många i unionen så rädda har jag svårt att begripa. Men över en halv miljon döda kan berätta för oss att det lyckades dåtidens politiker mycket bra med. Liksom politiker i alla tider lyckas förfärande bra med denna uppgift.
Det är när vi blir ordentligt uppskrämda, när fruktan griper tag i våra hjärtan, och mängden lösningar ser ut att krympa till enbart en som våra principer sätts på prov. Allt för många gånger har mänskligheten dragits ned till nollpunkten av att politiker lyckats plantera tillräckligt mycket rädsla i människornas sinnen för att principerna skall ställas på hyllan.
Men nej! Vi står inte inför ett så allvarligt läge att vi måste våldföra oss på våra principer. Nu, liksom alltid, är det ett så allvarligt läge att vi mangrant måste ställa oss upp och försvara dessa principer mer passionerat än någonsin förr!
Politik är aldrig svaret för att stilla vår oro eller mota våra hot.
Det är valrörelse och månen vandrar rödgul och full över dårhuset Sverige.
Man skulle kunna tro att vi i den frihetliga rörelsen skulle passa på att luta oss tillbaks och skratta åt spektaklet. Le åt att etatisterna lägger sådan vikt vid, och blir så entusiastiska över, vilket parti eller vilka politiker som skall få nöjet att härska över dem och råna dem blå de kommande fyra åren.
Men icke. De libertarianska forumen fylls med enkäter om vilket parti man som frihetlig bör rösta på. Bland svaren kan man se i stort sett alla partier representerade, och bland kommentarerna en tävling i fantasifulla motiveringar.
Jag minns hur jag baxnade när Johan Norberg skrev rusigt lyriskt om Annie Lööfs tillträde som partiledare för Centerpartiet. Oj, vad frihetligt det partiet skulle bli nu! Han var lycklig som ett litet barn med pengar i fickorna i en godisaffär. Men det var ändå en nyliberal och gick lätt att skrattande vifta undan. Nu är det alltså motsvarande nonsens i de libertarianska leden.
Och diskuteras det inte vilket parti som är mest frihetligt är det pamfletter och argument för varför det är så viktigt att rösta. Vi som inte röstar och berättar om motiven för det får veta att:
Det är därför ni aldrig kan vinna
Påpekar man den enskilda röstens meningslöshet och minimala chans att påverka något alls får man veta att man misslyckades med statistikkursen i skolan.
Förutom att jag tycker detta är ett mysterium tycker jag att det är förfärligt. Hur skall vi komma vidare som frihetsrörelse om så stora andelar av oss sitter fast med ena eller bägge fötterana i den gyttja som är partipolitik? Jag vet att leden fyllts på mycket de senare åren, och det är nog för optimistiskt av mig att räkna hela den nya skaran som allierade, men detta som utspelar sig just nu är deprimerande.
Staten har oss benhårt fast i sin väv av myter. Enbart staten kan lösa problem, speciellt om det är extra stora problem som staten själv skapat.
Vi behöver bryta oss lösa från denna föreställning. Hur ska vi kunna skapa en friare värld åt våra barn om vi själva fortfarande vänder oss till politiker när det drar kallt runt benen?
Fler artiklar på ämnet rösta som publicerats på Mises.se (alls ej komplett lista):
[hoops name=”vote-or-die”]
Att man skall slippa ta konsekvenserna av överenskommelser man inte ingått är en så kallad dagisregel. Inte dagisnivå som i omoget, utan dagis som i att det är självklart. Barn förstår det. Det behöver inte förklaras. Vi är födda med vetskapen om utsagans sanning. Den är universellt förstådd.
Människor hittar på alla möjliga sorters lekar. Roliga, fåniga, otäcka, elaka, snälla, spännande, tråkiga. Vi gör det i alla skeden av livet. Som små barn är vi oftast extra fantasifulla och hittar på våra egna lekar. I takt med att vi blir äldre ärver vi lekar allt mer. Vem hittade på Burken egentligen? Ingen vet, men generation efter generation barn har förgyllt tiden med den leken.
I takt med att vi blir äldre står även allt mer på spel för de som är med och leker. Nåväl, även yngre barn hittar på lekar med allvarliga konsekvenser, men förhoppningsvis har vuxna vett nog att kliva emellan och hjälpa barnen att undvika följder de inte är mogna att bedöma. Med åren eskalerar generellt leken i vad man riskerar om man är med. Vuxna ges inte tillfälle att hjälpa oss. Ryska posten är oskyldig nog. Klädpoker också, om man inte spelar det med psykopater.
Men det finns mycket obehagliga lekar också. Som Kammen. Spelat den? Man turas om att ge den andra chansen att ta kammen där den vilar ovanpå ens handrygg, vända den med vassa änden nedåt och slå till en hårt, hårt på knogarna. Direkt den andre tar kammen får man enligt lekens regler rycka undan handen. Rycker man för tidigt har den andra rätt till ett straffslag, där man inte har rätt att rycka röra handen.
Själv har jag snabbare reflexer än de flesta och kom alltid ur Kammen-aktiga lekar med mindre blodiga händer än lekkamraten. Men idag har jag svårt att förstå varför jag någonsin var med på dessa sjuka överenskommelser. Gruppdynamik är mycket knepigt att förstå, och alldeles speciellt då bland pojkar i yngre tonåren.
Jag tror att de flesta av oss varit med om att lekar spårat ur, eller i alla fall att man haft anledning att kraftigt omvärdera sitt beslut att vara med. Återigen, gruppdynamik och det faktum att det finns människor som inte är snälla gör att det nästan ingår i att växa upp att då och då få ångra att man gav sig in i en del lekar. Men om reglerna varit öppna och kända så håller ändå de flesta med om att man får skylla sig själv om det inte går som man vill, eller till och med om man gör sig måttligt illa.
”Den som ger sig in i leken får leken tåla”
Det är inbyggt i oss. Det behöver inte förklaras. Alla förstår det. Du behöver visa att lekens regler var okända för dig och att lekkamraterna fuskade för att kunna få mer än en gnutta empati om du har klagomål på utfallet.
Likaså är det en tyst, allmänt känd och accepterad överenskommelse att om någon inte givit sig in i leken så är det inte okej att låta denne lida konsekvenser av denna lek. Så gör bara mobbare och även om omgivningen ibland låter det ske så är det illa sett och det behövs bara att någon tar sig modet att peka ut överträdelsen för att mobbarna skall få sin fribiljett indragen.
“Den som inte ger sig in i leken behöver inte leken tåla.”
Vad jag vet finns det bara ett undantag från denna universellt delade norm. Endast en situation när denna av naturen givna regel sätts å sidan av annars helt vettiga människor. Ja, jag pratar om politiska val. Då ger folk fullständigt fan i om du frivilligt gått med i leken eller inte. En första vibb av att det inte står riktigt rätt till i huvudet på människor i valtider är de märkliga reglerna som gäller för de som deltar i leken.
”En röst på X är en röst på Y!”
Och om någon dristar sig till att använda en i spelet ingående mekanism som att rösta blankt så är det också en röst på Y. Eller på X. Eller på Z eller på något annat av alla de usla alternativen. Men riktigt hur knäppt det står till får man klart för sig först när man dristar sig till att berätta att man inte tänker rösta. Då får man vilda blickar och som ett brev på posten får man veta att:
“Om du inte röstar har du inte rätt att klaga!”
Även fast valresultatet med garanti kommer betyda att man blir hotad, bestulen och får sina mänskliga rättigheter grovt kränkta på otaliga andra sätt, har man alltså inte rätt att klaga om man inte deltar i ritualen där det skall avgöras vem som skall hota dig, stjäla från dig och kraftigt kränka dina mänskliga rättigheter de kommande fyra åren. En helt unik, pervers, regel gäller i denna situation:
”Om du inte ger dig in i leken får du leken tåla.”
Fler artiklar på ämnet rösta som publicerats på Mises.se (alls ej komplett lista):
[hoops name=”vote-or-die”]
Kategorier
Mysteriet med orden skatt och stöld
Glöm Yanny eller Laurel. Ett mycket större mysterium gäller hur människor när de lyssnar till ordet stöld, får för sig att de hör ordet skatt.
Det kallas inte för intet för stöldmysteriet!
Hälsningar från skattepolitiske talesmannen.
Skatt är stöld. Att stjäla andras egendom är högst olämpligt, liksom det är omoraliskt och brottsligt. Men det finns hjälp att få. Där sanning talas.
Om du vill ha information om rätt och fel i din samvaro med dina medmänniskor kan du vända dig till skattepolitisk talesman vid Misesinstitutet eller till Skatt är stöld (hittas på Twitter och Facebook).
Kategorier
Utan fredsmaxim, ingen dans
Och Jesus sade: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna.”
Det här är den kristna versionen av den gyllene regeln: ”Vi bör behandla andra så som vi själva vill bli behandlade.” Ett vida spritt maxim som har spårats så långt som 4000 år bakåt i tiden, till det antika Egypten.
De flesta skriver automatiskt under på denna regel. Den tycks självklar som levnadsdevis för alla goda människor. Många anser den så bra att de tycker att all mänsklig samvaro bör baseras på den. Det är till exempel vad Karen Armstrong föreslår i Charter for Compassion. Armstrong är religionshistoriker och har funnit maximet i i stort sett alla religioner. Jag skulle kunna räkna upp otaliga varianter, men nöjer mig med två utöver Jesus:
Islam säger: ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv.”
Jainismen använder en negativ formulering: ”I lycka och lidande, i glädje och sorg, bör vi se på alla varelser som vi ser på oss själva och bör därför avstå från att tillfoga andra sådana skador som vi inte önskar tillfoga oss själva.”
Det verkar som att detta med att regeln är uråldrig och uppträder överallt, i kombination med att den verkar så uppenbart god, har gjort att den helt har undgått ifrågasättande. Men ifrågasättas bör den! För om vi människor följde den gyllene regeln, så som den är formulerad, skulle vi göra varandra illa. Andra vill oftast inte bli behandlade på samma sätt som man själv vill bli, eftersom de inte är som man själv är.
Tyvärr lider vi redan av att denna regel efterföljs. Människor som tycker att det känns bra att tvingas betala skatt för saker de gillar har till exempel inga problem med att tycka att även andra skall tvingas finansiera dessa saker. Det bryter inte mot jainismens bud om att inte skada andra på sätt man inte önskar att bli skadad själv.
Och de politiker som känner obehag inför tanken på spontan dans, kan använda den gyllene regeln för att förbjuda andra detta nöje. Trist för oss som gillar att dansa. Att den gyllene regeln har följts, är föga tröst.
Det är i viss mån möjligt att förstå andra människors behov genom att ta avstamp ur våra egna, och därifrån sträcka ut vår empati. Men att andra verkar bete sig likt oss själva, kan få oss att dra felaktiga slutsatser om att de är som oss själva. Denna missuppfattning orsakar besvär utöver skatt och tyranniska förbud. Det leder till frustration, missförstånd och gräl. Färre bra saker blir gjorda på ett bra sätt.
Det är dags att lansera en uppdaterad gyllene regel. Den bör formuleras något i stil med: ”Sträva efter att behandla andra så som de vill bli behandlade.” Vi kan kalla det för fredsmaximet.
I negativ form är fredsmaximet mycket likt icke-agressionsprincipen: ”Gör inte mot andra sådant de inte vill att du gör mot dem.”
Det är svårare att följa denna regel än den Jesus gav oss. Med hans maxim räcker det att vi vet vad vi själva tycker om, men för att behandla andra som de vill bli behandlade behöver vi göra oss omaket att förstå dem. Då räcker det inte med att förstå sig på människor generellt, vi behöver förstå den individ vi vill behandla väl. Vi måste se henne, och lyssna mycket noggrant, på just henne. I någon mening behöver vi försöka bli henne. Genom att låta våra öron växa till satellittallrikar och sträcka ut våra empatiska morrhår kan vi föreställa oss att vi är i hennes skor, och se världen med hennes ögon.
En ansträngning för att förstå hur någon annan fungerar ökar samtidigt våra kunskaper om oss själva, vilket är jättebra, eftersom självkännedom är viktigt när man ska följa fredsmaximet. För även om du lyckats ta reda på hur någon annan vill bli behandlad, kommer du att agera genom det filter som är din personlighet. Du uppfattar att du gör på ett visst sätt, men du gör i själva verket på ett annat vis.
Det kan jämföras med att med pil och båge försöka träffa en fisk som vilar en bit under vattenytan. Ljuset bryts mellan luften och vattnet. Pilen kommer därför inte att träffa det den ser ut att peka på, oavsett hur stadig skytt du är. Bara genom att känna till hur stor brytningen är kan du rikta om för säker träff. Bara genom att känna dig själv kan du rikta om och kompensera rätt för jagfiltrets brytning.
När vi bemödat oss om att förstå den andre, och lärt oss mer om oss själva, ökar våra chanser att vi behandlar vår medmänniska så som hon vill bli behandlad och inte gör något mot henne som hon inte vill att vi skall göra. Våra amorpilar har nu en större chans att göra gott, och de löper mindre risk att åsamka skada
Genom att följa fredsmaximet; att alltid försöka behandla andra så som de vill bli behandlade, kan vi bidra till en bättre värld. Dels genom hur vi beter oss mot andra, dels med det exempel vi ger andra att följa.
De som ansluter sig till vår modell kommer tycka att det är mycket bättre att använda argument och dialog för att uppmuntra andra att finansiera de saker de gillar, än att via ombud använda hot och våld för att tvinga andra att betala för dem.
Och i vår version av Matteusevangeliet skulle Jesus kunna säga: ”Om eder nästa viljen dansa, skolen I låta henne dansa; ty detta är lagen och profeterna”.
Texten ovan är en transkibering av ett tal som Peter Strömberg framförde på bubb.la-träffen den 4 januari 2018, i Stockholm. Du kan se talet här (och lyssna på det på Mises Ljud).
Det här kan vi anta att svensk media inte kommer rapportera om: Wikileaks publicerar ett brev där NY Times nationell säkerhets-reporter, Scott Shane, förvarnar Hillary Clintons stab om kommande publiceringar kring innehållet i dokument läckta av Wikileaks.
Det är ett sådant svek mot allt vad en journalistisk organisation säger sig stå för att i en parallell värld, där media är undersåtarnas vakthund mot makten, skulle helvetet bryta lös och huvuden rulla. NY Times hade med detta avslöjande satt sin sista potatis. I den värld vi lever i sopas det under mattan, och de som gör det behöver inte oroa sig för att avslöjas.
En populär konspirationsteori är att gammelmedia samarbetar med makten så att nyheter skall passa den rådande ordningen. Liksom med så många andra konspirationsteorier har Wikileaks visat att denna var sann. Det blir nu tydligare varför såväl de med den politiska makten som de som enligt sin egen berättelse är satta att bevaka den härskande klassen är så ivriga med att ta kontrollen över vad som är falska nyheter och faktaresistens.
Blott den sant faktaresistente kan undgå att se att kejsaren är naken, att hans ståtliga kläder är fejk, att hans glittrande smycken och regalier består enbart av stinkande lögner, om än skickligt vävda.
På torsdag kväll, den 4 januari, är det träff i Stockholm för Bubb.la Premium-medlemmar. Denna gång är Liberty Stockholm Toastmasters inbjudna och besökarna kommer att få sig till livs ett litet smakprov i form av ett tal. I detta fall är det undertecknad som skall hålla tal för att lösa projekt nummer tre i den första Toastmasters-manualen. Projektet heter ”Get to the point” och är avsett att öva just det, att komma till saken och att åhörarna efter talet skall veta exakt var det var som var poängen. Talaren skall även försöka nå ut med uppriktighet och övertygelse. Jag hoppas kunna lösa uppgiften väl, och de som är med på torsdag kommer kunna bedöma hur jag lyckades.
Liberty Stockholm Toastmasters är talarklubben där frihetens förespråkare och företrädare över sig att framföra fredens och samarbetets budskap.
Varannan måndag träffas vi i Studiefrämjandets lokaler vid Odenplan och slipar på psykologin, stilistiken, kroppspråket, retoriken, stilfigurerna, rekvisitan, och mycket mer enligt den beprövade Toastmastersmetodiken som kortfattat går ut på att vi tränar inför varandra och och hjälps åt med återkoppling och uppmuntran.
Stämningen på våra möten är mycket vänlig och trygg och vi har alltid väldigt roligt. Klubben är till för alla som vill utveckla sina färdigheter som talare. Vare sig du är nybörjare, eller totalt skräckslagen inför scenen, eller en mycket driven talare som älskar scenen, kommer du kunna utveckla din talarförmåga genom att gå med i vår klubb.
Liberty Toastmasters är liksom Bubb.la Premium även ett socialt andningshål för frihetligt sinnade. Efter våra möten brukar vi vara några stycken som går ut tillsammans och äter en bit mat och skrattar åt staten. Att få umgås med normala människor varannan vecka är i alla fall för mig anledning nog att vara med i klubben.
Du kan läsa mer om torsdagens Bubblaträff, och anmäla dig, här (BBS för Bubb.la Premium-medlemmar, om du inte är medlem bör du åtgärda det bums). Kan du inte komma är loppet alls inte kört för att få ett smakprov på Liberty Toastmasters. Vi välkomnar alltid gäster till våra möten. Kom gärna och prova på! Bästa sättet att kontakta oss och hålla koll på när och var det är möten är att gilla oss på Facebook. Utöver det kommer vi göra ett återbesök på Stockholm Freedomfest 2018.
Angående mitt tal är det nog den radikalaste pamflett jag skrivit; om man använder ordet radikal enligt dess ursprungliga betydelse: av latinets radix, rot. Om vi skall kunna laga det som är trasigt i världen idag behöver vi bryta loss roten till den politiska ordning som råder. En del av marken den förgrenar sig ut till är vid närmare betraktelse förvånansvärt porös. I talet skall jag försöka peka ut ett av dessa fästen, så att vi tillsammans kan börja hugga mot den delen av roten.
Talet heter Utan fredsmaxim, ingen dans och kommer även att publiceras såväl här på sajten som på Mises Ljud.
Det svenska folket har degenererat sedan Nils Dackes tid. Från att ha vetat exakt vad skatt är – vad det är kungens fogdar gör när de samlar in den del av människornas arbete som staten anser sig äga – har skatteboskapet övergått till att försöka intala sig självt att det älskar att bli beskattat. Statens hovpoeter av idag behöver inte arbeta alls lika hårt som deras kollegor av svunna dagar behövde, även om kunskapen om att skatt är, alltid har varit, och förblir, stöld är svår, till och med för staten, att helt radera ut. Än finns det bland oss de som inte försöker inbilla sig att det är något annat. Än finns det bland oss de som försöker påminna andra om att:
”skatt fråntar människor något som är deras.”
För det mesta får vi motståndare till skatt skrika oss hesa på våra egna, i sammanhanget små, plattformar. Lena Anderssons satir på ledarplats i Dagens Nyheter, om när lön blir stöld från staten är ett underbart och fantastiskt undantag.
De vars uppdrag det är att uppmuntra folket att fortsätta anstränga sig för att internalisera statens version av vad beskattning är har inga som helst problem att få utrymme på de bredare plattformarna. Det finns hela mediehus vars enda funktion är just detta. Och SVT och SR behöver inte dra hela lasset själva. Alla huvudfårans stora plattformar gör sig villigt tillgängliga. Det tycks inte ens finnas någon verkshöjdströskel för berättelser som går i linje med vad staten vill trumma ut.
För några veckor sedan fick till exempel historieprofessor Lars Trägårdh stort utrymme på Expressens kultursidor att blanda bort korten kring vad skatt är. Han tar i stort sett hela nyspråksordboken i bruk för att ”bevisa” att skatt inte är stöld utan handlar om tillit. Till och med låtsaskompis Mållgan får vara med, under den orwelliska beteckningen samhällskontraktet. Trägårdh påstår sig vara en vän av tillit, men menar då inte tillit människor emellan, något han uppenbart ser som dåligt. Tillit betyder i hans ordlista att människor underkastar sig staten. När folk i stället synar härskarklassens myter blåser han i Hesa Fredrik och målar med tjocka mörka färger upp skräckscenarier kompletta med grindsamhällen och misär.
Om skatt verkligen var ett uttryck för tillit, skulle människor då behöva tvingas att betala den? Staten är inte samhället, utan den utväxt på samhället som upprätthålls med våldsmonopolet. Människor behöver inte hotas och tvingas till att lita på varandra, eller till att samarbeta och erbjuda varandra hjälp. Skatt är stöld eftersom den tas ifrån oss oavsett om vi vill det eller ej.
En frivillig transaktion karaktäriseras av att det finns en överenskommelse. Anders vill ha något Beata har och erbjuder henne något i utbyte. Om Beata värderar det hon har lägre än det Anders erbjuder, sker utbytet. Både Anders och Beata tjänar på denna transaktion.
Stöld känns igen på att en överenskommelse saknas. Anders tar det Beata har, oavsett vad Beata vill. Anders är vinnare och Beata är förlorare. Om Anders sedan levererar något till Beata som Beata kanske eller kanske inte vill ha ändrar det inte på handlingens karaktär.
Trägårdh är mycket medveten om att definitionen av frivillig transaktion kräver en överenskommelse. Det är därför han tar till den gamla käpphästen ”samhällskontraktet”. Det kontraktet finns inte. Inte ens i den version där skattebetalaren får vårdköer och indoktrinering av sina barn i utbyte mot att bli bestulen. Ett kontrakt är en överenskommelse mellan villiga parter. Att tvinga någon att betala vare sig han tycker om det eller ej uppfyller inte definitionen.
Paradisläckan väckte precis den indignation mot att företagare undanhåller skatt från svenska staten som journalisterna i den statliga televisionen önskade. Representanter för det näringsliv som bygger upp välståndet i samhället hängs ut som vore de skurkar. Men även något annat väcktes; en effekt Uppdrag granskning-redaktionen antagligen inte räknat med: Uråldriga uppfattningar om skattemoral ligger fortfarande och slumrar i folksjälen. Tänk om det är vi människor som äger det vi arbetar ihop, inte staten?
Under hashtaggen #vadfanfårjag påminde folk varandra om att ett land som tävlar om topplacering för skattetryck i världen inte nödvändigtvis levererar social trygghet och välfärd på elitnivå. Även hashtaggen #backaleif tog fart, som ett tack för att Leif Östling artikulerat den fråga som alla som bryr sig om ett välmående Sverige bör ställa sig: Vad man egentligen bidrar till, villigt eller ej, när staten stjäl det allra mesta av det man arbetar ihop.
Uppdrag granskning råkade, i sina försök att säkra betalningsviljan för maktens bevarande, även att tända en eld som istället riskerar att undergräva människors blinda tro på skatt som något fint och häftigt att betala. Påpekandet att skatt är stöld väcker i hettan från denna brand, i stället för den vanliga ilskan och huvudskakningarna, nyfikna frågor från folk som vill veta mer om det resonemanget. Bra då för staten att det finns fler som kan rycka in och sjunga dess lov.
Men hovpoet Lars Trägårdhs försök att kratsa kastanjerna ur elden är betecknande slarvigt och illa underbyggt. Han påstår, till exempel, helt utan att belägga det (varför skulle han behöva det?), att ”individens frihet är större i ett samhälle med starkare stat”. I vilken ordbok återfinns den definition av frihet som skulle göra det påståendet sant? Individens frihet definieras annars som frihet från att utsättas för våld, hot och tvång. Alla råkar vara funktioner som statens makt vilar på.
Fler påståenden som symptomatiskt saknar stödjande resonemang är: att skattesystemet ”skapat gynnsamma förutsättningar för såväl näringslivet som för medborgarna”, att USA är ett splittrat land på grund av att tilliten till den stora staten minskat, att ”ojämlikhet, polarisering och segregering” växer när människor synar samhällskontraktets existens, samt att ”alla – även de rika – har mycket att förlora” om inte en världsomspännande stat tillåts ta över.
Dessa utsagor är dessutom mycket tveksamma till sin sanningshalt. Världen över har välståndet ökat som mest när staternas inflytande varit som minst. Det borde en professor i historia känna till. Men det passar inte in i Trägårdhs världsbild, där ordet ”privat”, som egentligen bara betyder att människor gör något för varandra utan tvång inblandat, skall fulas ned och människor förmås att sträcka sig efter statens hand när de behöver något.
Statens dåliga inflytande på samhället avslöjas av att metoden för att skaffa sådant som man själv tycker är bra är att via ombud använda hot och våld för att tvinga andra att betala för det.
Ett friskt samhälle känns igen på att den som vill att något skall finnas själv arbetar för det, och övertygar andra, via dialog och väl valda argument, att vara med.
—
Tillgänglig på Mises Ljud. Som du väl prenumererar på i din podcastspelare?
Alla som argumenterar mot staten kommer att stånga pannan blodig mot dess mur av myter. Det hjälper inte hur försiktigt vi lägger fram vår kritik. De vuxna bland undersåtarna är hyperkänsliga och alltid beredda att beskydda staten. Det som skänker staten ett sådant mangrant och ilsket glödande försvar är att den är skicklig på att forma berättelsen om sig själv. Staten behöver sällan använda sitt våldsmonopol. Mytbildning är dess superkraft. Myter håller undersåtarna i schack effektivare än vapen någonsin skulle kunna göra.
Uppdraget att göra staten irrelevant kräver av oss att vi presenterar konkurrenskraftiga alternativ till dess myter, att vi behärskar berättarkonsten. Vi behöver bli virtuoser i att formulera, förpacka, förädla och förkunna vår berättelse.
För att förstå hur viktig berättarkonsten är kan man läsa Sapiens, av Yuval Noah Harari. Det är nämligen just förmågan att berätta som gjort att människan idag behärskar den här planeten. Harari lär oss att för 100 000 år sedan fanns det minst sex människoarter. Den småväxta Homo Florensis höll till i Indonesien. Man hittade Homo Neanderthalis i mellanöstern och Europa. I Asien var människan representerad av Homo Erectus. Ville man träffa representanter för vår art, Homo Sapiens, behövde man ta sig till Afrika.
Idag finns Sapiens över hela världen och alla andra arter av släktet Homo är borta. Detta trots att även de gick upprätt, även de kunde föra samman fingerspetsarna med sina tummar, även de kunde tillverka redskap. De kontrollerade till och med elden. Men allt detta var inte nog för att att ta herreväldet över jorden.
Avgörandet kan istället, enligt Harari, härledas till för 70 000 år sedan. Till den kognitiva revolutionen. Då gjorde en förändring i vårt språk att Sapiens började kunna föreställa sig sådant som inte finns. Till exempel morgondagen, änglar och ett liv efter detta. De andra människoarternas kommunikation toppresterade med saker som ”akta, lejon i antågande” eller ”häng med, jag såg just en stor buffelhjord”. Det är viktiga saker att kunna förmedla, men inte tillräckligt för att skapa det sociala klister som krävs för att hålla samman grupper större än 50 individer. Och det räcker absolut inte för att forma allianser mellan stora samhällen. Med språkets förmåga att abstrahera kan Sapiens berätta om nationen, om gud, mänskliga rättigheter och mycket annat som gjort det möjligt för oss att göra gemensam sak med miljontals andra, utan att ens ha mött dem.
Människan är alltså som art mottaglig för pretentiösa berättelser. En egenskap som staten skickligt utnyttjar för att så rädsla och skörda lojalitet. Murray Rothbard pekar i Statens anatomi ut de viktigaste verktygen för statens bevarande. Han nämner bland annat myten om att utan staten existerar bara kaos. Samt även myten att:
Statens härskare är stora och visa män. De “styr med gudomlig rätt”. De är “de ädla” bland män. De är “experterna”. De är mycket större och visare än de goda, men enkla undersåtarna.
Vad är staten ens? Består den inte enbart av myt? Larken Rose tycks vara av den åsikten. Han menar att staten står och faller med en specifik myt. Han kallar den den farligaste vidskepelsen av dem alla: Tron att en grupp människor kan ha rätt att skada andra människor.
Rothbard och Rose visar att ingredienserna i statens berättelser är så skramlande tomma och så urbota dumma att ingen vuxen skulle gå på dem. De behöver planteras in tidigt, och staten riktar därför mycket medvetet in sig på barnens sinnen, vilket gör den urstark. Den ser stundtals oövervinnelig ut. Jag misstänker att staten kommer att plåga mänskligheten för all dess framtid. Det är kanske lika bra att vi ger upp och går hem?
Nej, självklart inte! Vi kan besegra staten; inuti oss själva. De flesta som hör denna uppmaning har redan gjort det. Statens myter biter inte längre på oss. Det är när vi blir tillräckligt många som vunnit denna inre strid, som vi är starka nog att hävda vårt utträde. Vår kärlek till friheten kräver därför att vi blir skickligare på att hjälpa andra att våga släppa sargen. Vårt viktigaste verktyg för det är förmågan att forma vår berättelse, att väva våra myter.
Innan någon av oss helt släppte taget om statens, med lögner indränkta, snuttefilt behövde vi ersätta dess myter med vår nya gemenskaps berättelser. Det är för att myten är ett kraftfullt verktyg för att bygga tillit. Jag tror, att utan tillit går vi under. Vi kollapsar känslomässigt. Så när vi inte längre litar på staten behöver vi lita på något annat.
Vi behöver lita på oss själva och på våra medmänniskor. När vi väljer våra berättelser, bör vi därför väga in hur väl de bygger tillit. Jag har några förslag som baserar sig på att vi har en rik tillgång i vår uppslutning bakom äganderätten. Den utgör ett ramverk av tillit som minimerar konflikt och skapar förutsättningar för spontan ordning. Den förankrar också icke-aggressionsprincipen. Där har vi ett utmärkt startpaket av myter: äganderätten, den spontana ordningen och icke-aggressionsprincipen.
Nästa steg är att börja utnyttja våra berättelser bättre: Måla ut dem till gripande sagor. Väv in dem i era samtal. Försitt aldrig chansen att påminna om dem. Om våra barn skall ha en chans att uppleva frihet måste vi gå segrande ur den här striden. Det här är myternas krig. Må den med bäst berättelse vinna!
—
—
Författarens kommentar: Jag gick med i Liberty Toastmasters i augusti i år. Jag stormtrivs! Ovanstående var min andra talaruppgift. Det blir lätt små manifest när jag skriver tal. ?
Statens vikigaste myt är förvånansvärt enkel att genomskåda.
Jeff Deist:
Socialliberaler hatar att höra att skatt är stöld, att staten är tvång och att varenda lag och reglering är ett löfte om våld mot den som inte rättar in sig i ledet.
Det kränker dem på ett känslomässigt plan, eftersom hela deras världsbild är baserad på myten om samhällskontraktet.
