Författare: Per Kaufmann

 Svensken må gnissla tänder över politikernas enfald men alltjämt finns en tilltro till politikens möjligheter. Möjligen har denna tilltro naggats i kanten de sista tio åren, men förtroendet för den svenska statens institutioner måste ändå betraktas som världsunik. Det är däremot  osannolikt att samma politikerna som orsakade ”det svenska tillståndet”, skulle ha den politiska viljan att fatta nödvändiga beslut. För ett politiskt parti, oavsett färg, är det alltid lockande att frisera opinionssiffrorna genom att vrida på de statliga bidragskranarna, jämfört med att strida för svåra men nödvändiga beslut.

Det är också så de flesta nog har lärt sig att se på staten, som en välvillig välfärdsinstitution. Välfärdsstaten är dock bara en av många skepnader som staten har haft genom historien. Den bakomliggande funktionen är mer permanent och mer eller mindre oberoende av vem som har tillgång till kranarna.

För att inse att den svenska välfärdsstaten inte är någon universell välgörare behöver vi faktiskt inte titta längre än till folkhemmets arkitekter, makarna Myrdal, och det folkförakt som låg till grund för deras samhällsomdaning som inleddes för drygt 80 år sen. Den enskilde medborgaren reducerades utan betänklighet, till en utbytbar kugge i det statliga maskineriet. Familjen var nödvändig för tillförseln av nya fabriksarbetare, men utöver barnaskapandet skulle ansvaret för fostran och utbildning, så snart som möjligt överlämnas till det offentliga. Familjen sågs i det stora hela som otillräcklig, och dysfunktionell. 

I stora drag handlade det myrdalska paradigmet om centralplanering, ekonomisk omfördelning, insatser för ökat barnafödande, och fostrandet av produktiva arbetare. Makarna myrdal var däremot också inflytelserika i USA, där Gunnar Myrdals The American Dilemma bidrog till en annan utveckling som den paleokonservativa filosofen Paul Gottfried kallar den terapeutiska staten. I sin bok Multiculturalism and the Politics of Guilt visar han hur den amerikanska välfärdsstaten, sedan 1960-talet, i allt högre grad har förkastat den tidigare distinktionen mellan stat och samhälle. Han argumenterar för att västvärldens firande av mångkultur har utarmat den tidigare dominerande, västerländska kulturen och att den amerikanska välfärdsstaten nya kall är att medvetandegöra majoritetsbefolkningen i fråga om mångkulturens förträfflighet. 

Den nya generationens politiska elit är mindre intresserad av ekonomisk omfördelning och mer upptagna med att påverka invånarnas språkbruk och tankar. Offentliganställda tjänstemän åläggs i allt högre grad uppgiften att göra samhället mindre intolerant och fördomsfullt. Genom att hänvisa till en ständigt eskalerande kris med en aldrig sinande våg av intolerans som måste bekämpas, uppstår nya möjligheter för mer kontroll. Vidare menar Gottfried att detta synsätt har ändrat den allmänna förståelsen av liberal demokrati. Medan en traditionella auktoritär stat snarare stoltserar med sin makt, noterar Gottfried att den terapeutiska staten döljer sin auktoritära ambition bakom en mjuk och välvillig fasad.

Det är ett vanligt misstag av invånare i demokratiska samhällen att likställa staten med samhället. Människor som har levt i någon av efterkrigstidens kommunistdiktaturer vet av erfarenhet att staten inte är samhället. Snarare är staten den maktapparat som tjänar sitt uppehälle genom att parasitera på samhället. I Anatomy of the State definierar Murray Rothbard staten som: ”Den organisation i ett samhälle som försöker underhålla ett monopol på våldsutövande inom ett givet territorium.”

När den terapeutiska statens logik nu spiller över på Europa är det hög tid att uppmärksamma den totalitära tendensen som de här processerna för med sig. Det är något också Gottfried noterar när han jämför den terapeutiska staten med begreppet mjuk totalitarism. Det är en mer tillåtande ordning där medborgarna åtnjuter fri rörlighet och kan konsumera fritt, men där språkbruk, värderingar och kommunikation övervakas i hög grad.

Totalitarism är något vi helst förknippar med nazism eller kommunistdiktaturer, men ett totalitärt samhälle kan vara betydligt mer subtilt. En passande definition av totalitarism är, en politisering av hela tillvaron.

De här tendenserna finns omkring oss. Förra året såg ville regeringen villkora den (redan ansatta) akademiska friheten med värdegrundsefterlevnad. Vi kan se hur ett fåtal politiska budskap matas ut i media, film och reklam. Det pågår en politisering av språket och det finns flera exempel på hur filmer, böcker och serietidningar ska ”anpassas” till ett modernare språkbruk. Vidare används hetslagstiftningen till att lagföra medborgare som uttrycker sig frispråkigt. Ett rättsärende om hets mot folkgrupp som uppmärksammas i media leder till att andra låter sig tystas. Bankkonton kan frysas när kontoinnehavaren vägrar svara på frågor. Möjligheten till övervakning är större än någonsin. Det senaste året har vi dessutom sett flertalet demokratiska nationalstater införa hårda restriktioner på grundläggande rättigheter, till stor del utan större protester. Mekanismerna faller på plats. Den fortsatta utvecklingen tänker inte jag sia om. Istället avslutar jag med George Orwells varnande ord, som svar på frågan om 1984 skulle kunna bli verklighet:

”Sensmoralen i den här mardrömslika situationen är enkel. Låt det inte hända. Det är upp till dig.”

När lokalt vindkraftsmotstånd organiseras är det lätt att dras med i kommunpolitikens skeva incitamentsstruktur. Problemet är att fogliga svenskar lätt glömmer att det är politikerna som ska lyssna på folket, och inte tvärtom.

I kommundelen där jag bor finns planer på att uppföra elva vindkraftsverk. Det är en utdragen process som fortfarande är i ett tidigt skede. För att få anlägga en vindkraftspark behöver bolaget i fråga ett miljötillstånd. Inför ansökan genomförs samråd med myndigheter, organisationer och berörda invånare. Synpunkter som framkommer under samrådet sammanställs i en samrådsredogörelse som tillsammans med andra inventeringar och utredningar leder till en miljökonsekvensbeskrivning. Slutligen avgör länsstyrelsen om tillståndet beviljas, men kommunen har veto. Sammanfattningsvis finns det gott om tid att organisera motstånd och tack vare det kommunala vetot finns en också rimlig möjlighet att vindkraftsplanerna grusas.

När jag engagerade jag mig i den lokala föreningen hade arbetet pågått en tid. Kontakt hade etablerats med de politiska partierna, med Naturskyddsföreningen och det lokala näringslivet. Det enda som saknades var invånarna. Var det inte en medborgarrörelse jag hade engagerat mig i? På mötet ägnades en stor del av tiden åt vattendrag, biotoper och smålommens förmodade häckningsplatser. Om vindkraftsverken riskerar att störa smålommens häckningsförfarande finns en möjlighet att även partierna som gillar vindkraft, röstar nej och därför är smålommen viktig, till skillnad från eventuella männsikor som råkar bo i närheten.

Det folkliga missnöjet behövde vi däremot var försiktiga med. Partierna som gillar vindkraft blir nervösa när väljare som ogillar vindkraft uttrycker missnöje. Vi skulle också undvika kontakt med alternativmedia. Sådana kontakter kunde skrämma bort de vindkraftspositiva partierna och även representanter för det lokala näringslivet, med vilka goda kontakter hade etablerats. Utöver detta skulle föreningen avhålla sig från att säga något negativt om vindkraften som sådan, och inte heller skulle några anspråk göras på att ingå i någon nationell gemenskap, återigen för de känsliga partiernas skull. De berörda invånarna skulle informeras om föreningens, verksamhet, men inga missnöjesyttringar, inga möten eller uppståndelse. Det bästa vore om de skrev på namninsamlingen men i övrigt inte ställde till med något som kunde skada föreningens relation med de vindkraftspositiva partierna.

Incitamenten i kommunpolitiken ger oss alltså en medborgarrörelse för smålommar, men utan medborgare. Medborgarrörelsen är emot vindkraft men får inte att prata om det. Det finns flera politiska partier som också är emot vindkraft, men medborgarrörelsen viktigaste uppgift är att inte stöta sig med partierna som är FÖR vindkraft. Jag kan bara hoppas att det går vägen, men för min del blev det alldeles för snurrigt.

Det är varje förälders ansvar att förse sina barn med de verktyg som behövs för att hantera livets utmaningar. En allt större del av det  består av att lära barn att känna igen och försvara sig mot olika former av kommunikativ påverkan. I Sverige har vi för vana att överlåta vi en stor del fostran och upplärning till det offentliga utbildningssystemet. Det är trots allt en rättighet att gå i skolan. Frågan är om skolans intressen är förenliga med familjens, och hur vi ska förhålla oss till det skolan lär ut.

”Du har rätt att få gå i skolan. Det står i barnkonventionen. Grundskolan är och ska vara gratis, obligatorisk och tillgänglig för alla.” Så säger Barnombudsmannen vars uppgift det är att företräda barnens rättigheter. Utbildningsminister Anna Ekström tycker att rätten till utbildning är så viktig att den ”går före föräldrars rätt att bestämma över sina barn.”

Barnens rätt till utbildning tillgodoses idag genom obligatorisk förskoleklass från året då barnet fyller sex, följt av nio års obligatorisk grundskola. I en riksdagsmotion från 2020 föreslog 11 socialdemokratiska riksdagsledamöter att barnens rättighetsportfölj skulle utökas med obligatorisk förskola redan från två års ålder. Innan dess var det gymnasiet som skulle bli obligatoriskt. Makthavarnas vilja att utbilda undersåtarnas barn tycks i det närmaste vara gränslös.

Vad är det då för utbildning som är så viktig att den trumfar föräldrarnas rätt att ”bestämma” över sina barn. Skolverket skriver så här om skolans uppdrag:

”Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.”

Skolan är alltså ett stöd för mig som förälder, men vilket kulturarv är det som ska överföras? Vilka värden, traditioner och kunskaper?

I stället för att läsa läroplaner och andra dokument tillbringade jag en eftermiddag med Utkik Samhällskunskap, en lärobok i samhällskunskap avsedd sjätte klass. Stödet i fråga om ”överförandet och utvecklingen av ett kulturarv, värden och traditioner ”, var svårfunnet. Däremot hittade jag otaliga exempel på övertalningsstrategier och andra typer av kommunikativ påverkan. Ju mer jag läste, desto mer anade jag en helt annan avsikt än att stödja mig i min föräldragärning. Ingen bra grund för ett samarbete.

Vi som är vuxna har förmågan att förstå en text på ett djupare plan. Utom textens objektiva budskap förstår vi betydelsen av det som medvetet utelämnas. Vi förstår att två eller tre separata textdelar kan samverka för att leda tankarna till en slutsats som uttrycks implicit genom textdelarna. Inte nog med det, vi förstår också skillnaden mellan fakta och åsikt. Det gör däremot inte barn. Just därför ska inte barn utsättas för den sortens påverkan.

”Sverige är ett fantastiskt land! Alla har rätt att vara sig själva”, läser jag i ett avsnitt om mänskliga rättigheter i Sverige. Fantastiskt, men vad är i så fall poängen med alla dessa formuleringar som mer eller mindre subtilt, ingjuter eleverna med ideologiskt grundade ståndpunkter? Låt mig svara på min egen fråga. Rätten att vara sig själv är ett fluffigt begrepp som på egen hand inte betyder någonting alls, eller snarare kan det betyda lite vad som helst. Bakom sådana begrepp gömmer sig en ideologisk syn på individ och samhälle. Författarna nöjer sig däremot med det innehållslösa fluffbegreppet och förklarar inte vad de menar. Rätt att vara sig själv i relation till vad? Det är den intressanta frågan och det ska jag svara på, men en sak är säker redan nu. Det handlar inte individens relation till det allmänna. Kring familjelivet tycks det däremot finnas ett och annat problem.

Utom att förklara hur samhället fungerar, lotsas eleverna fram till vissa förutbestämda slutsatser. Om och om igen stöter jag på kommunikativa strategier som förknippas med reklam, marknadsföring och propaganda. Det är ironiskt med tanke på att boken ägnar ett helt kapitel om just detta, dock utan konkreta exempel på hur det faktiskt går till. Ett användbart sätt att identifiera de här övertalningsmetoderna är med hjälp av propagandaanalysens ABC, först publicerad 1937 av amerikanska Institute for Propaganda Analysis. Listan innehåller följande sju övergripande strategier:

”Ett nedsättande omdöme (name calling) får mottagaren att avvisa en idé utan att undersöka dess trovärdighet.”

”En glimmande generalisering (glittering generality) knyter ett budskap till ett positivt laddat ord. Det används för få mottagaren att acceptera ett budskap utan att ifrågasätta dess värde.”

”En överföring (transfer) överför status från någonting omtyckt till någonting annat i syfte att göra det godtagbart.”

”En rekommendation (testimonial) går ut på att låta en aktad person uttrycka sig positivt om en idé, ett budskap, eller en produkt.”

”Gemene man (plain folks) går ut på att avsändaren försöker övertala mottagaren om att de själva, eller deras budskap är ansenligt eftersom det är förankrat hos allmänheten.”

”Korthus (card stacking) staplar upp mängder av sanningar eller osanningar, upplysande eller förvirrande exempel, logiska eller ologiska uttalanden för att ge bästa eller sämsta underlag åt en idé, ett program, en person eller en produkt.”

”Följa med strömmen (band wagon) försöker hänvisa till att en person eller grupp borde göra som alla andra.”

Innan jämställdheten

Lärobokens kommunikativa påverkan bör dessutom ses i ljuset av den bild som målas upp av familjen och hur det gick till ”förr i tiden”. Familjelivet innan 1970-talet verkar nämligen ha varit synnerligen dysfunktionellt. ”Historikerna” har visserligen upptäckt att ”det vanligaste även i äldre tider var att leva i kärnfamiljen med mamma, pappa och barn”. Tänka sig! Familjerna på den tiden var däremot hemska, eländiga och ojämställda – och papporna var elaka. Ändå var det färre skilsmässor förr, vilket var dåligt. Mannen och hustrun fick ju inte skilja sig när de inte kom överens. Det hjälpte att ändra i lagen, men inte tillräckligt. ”Först när det blev vanligt att även gifta kvinnor arbetade utanför hemmet blev det fler skilsmässor.” Så bra!

Och så plötsligt en dag kring 1970 kom jämställdheten. Nu ville papporna umgås med sina barn, och byta blöja. Riksdagen ville gärna att det skulle bli ännu mer jämställt, så papporna fick rätt till tre obligatoriska pappamånader och mammorna till tre månaders obligatoriskt arbete. ”I Sverige har jämställdheten kommit mycket längre än i många andra länder, men fortfarande är det skillnad till exempel på vad mannen och hustrun gör hemma, och hur mycket de tjänar.” Tråkigt så klart, men innan jämställdheten var det verkligen hemskt. ”Pappan i familjen satte sig ofta först och förväntade sig att bli serverad. Det var pappan som bestämde vad det skulle talas om vid måltiden. Barnen svarade artigt och skulle i övrigt hålla tyst. Riktigt så går det nog inte till vid matbordet hemma hos dig idag.” Nu vet vi, utan att det skrivs ut, vilka som bär ansvaret för att det var så hemskt förr i världen. Dessutom vet vi att det är tack vare ”jämställdhet” som Sverige har blivit ett bra land för familjer att leva i. Värdeord som jämställdhet, mänskliga rättigheter och demokrati knyts samman med något positivt, som familjen.

Ett gemensamt demokratibygge

Just demokrati är ett ord som återkommer i alla möjliga sammanhang som inte har någonting att göra med den demokratiska processen.  I ett kapitel om demokrati och politik finns ett avsnitt om demokratiproblem i olika delar av världen. I ett avslutande resonemang om det svenska samhällets brister läser jag att: ”Sverige är inte heller perfekt… kvinnor har fortfarande lägre lön än män”. Påståendet knyter an till styckets avslutande resonemang: ”om 10–15 år är det din tur att hjälpa till med det här demokratibygget”. De här meningarna säger väldigt mycket. För det första att kvinnors i genomsnitt något lägre löner, är ett av Sveriges allvarligaste samhällsproblem. För det andra att löneskillnaden är ett demokratiproblem, snarare än ett utfall av personliga preferenser. För det tredje att det bör åtgärdas genom politiska beslut. För det fjärde att det är just denna fråga barnen bör engagera sig i, och för det femte att vi är inbegripna i ett ”demokratibygge”. Det här är ett exempel på övertalningsmetoden överföring. Ordet demokrati används här för att överföra trovärdighet till vänsterradikala teorier om kön och makt. ”Demokrati är ingenting riksdagen kan besluta om en gång för alla.” Beklagligt, men barnen slipper åtminstone lista ut på egen hand hur demokratin ska byggas. Utkik Samhällskunskap beskriver vad som behöver göras, både i samhället och i hemmet.

Den demokratiska processen är dock inte helt förbisedd. En förvånansvärt bra sammanfattning finns i ett avsnitt om demokrati i skolan. Skolan är nämligen demokratisk, precis som Sverige. Det kallas elevdemokrati! Tillsammans med läraren bestämmer eleverna vilka ordningsregler som gäller i klassrummet, men ”troligen ser det ganska lika ut i hela skolan.” Alla elevdemokratier behöver komma fram till ungefär samma regler, för annars blir det rörigt. Genom klassrådet och elevrådet kan eleverna påverka vilka regler som gäller för hela skolan, men reglerna som redan finns är ändå ganska bra. Det här med demokrati är svårt ibland. Tur att lärarna kan hjälpa så att demokratin blir bra.

Det finns också exempel på vad demokratin kan åstadkomma lokalt. Hur ska till exempel äldreomsorgen se ut i kommunen? ”Ska man låta de gamla bo kvar hemma så länge de vill, eller ska man samla alla på ett och samma ställe?” Är vi bara tillräckligt många kan vi styra och ställa hur mycket vi vill. Till och med vräka envisa gamlingar från deras hem, och samla upp dem där det är praktiskt.

Sverige är fantastiskt

Jag får också lära mig om arbetsmarknaden. Det är tur att Sverige har ”bra regler och lagar” så att arbetarna slipper svälta om de förlorar jobbet. Tack vare mänskliga rättigheter kan inte chefer och arbetsledare behandla sina anställda hur som helst. Vi har dessutom rätt att vara annorlunda och att slippa bli mobbade. Den dag jag väljer att skaffa barn kommer jag att få ”ytterligare ett bevis på att Sverige är ett bra land att leva i. Båda föräldrarna har nämligen rätt att vara hemma när barnen är små”, och därför kan papporna umgås med sina barn. Tänka sig! Det finns däremot ”brister och orättvisor” även i Sverige, men tack vare vårt öppna samtalsklimat ”[kan] orättvisorna och bristerna diskuteras öppet”. Så fantastiskt har vi det i Sverige, och inser du inte det har du helt enkelt inte tittat. ”Du kanske inte tycker att den här beskrivningen av Sverige stämmer helt, kanske inte heller dina föräldrar… Men tittar man ut i världen ser man att Sverige är ett fantastiskt land om man jämför med de flesta andra länder.” Det är alltså bara att titta, men på vad? Vad är det som ska jämföras? Det är ingen lätt uppgift att mäta ”fantastiskt”, och det är nog poängen för så fungerar ett korthus. Företeelser förstärkta av positiva värdeomdömen staplas i följd som underlag för idén om Sveriges förträfflighet. Se bara till att inte lyssna på dina föräldrar om de skulle påstå något annat.

En lärobok som framhäver att Sverige kännetecknas av allas rätt att vara sig själva, borde vara försiktig med anspelningar på att det ibland är lika bra att ge vika för grupptryck. När det gäller medlemskap i fackförbund är det nämligen inte fråga om några rättigheter. Då är det i stället bara besvärligt att stå utanför. Facken är ju så bra. De ”förhandlar för alla och försöker få upp lönerna och göra arbetsplatserna säkra och trygga.” Man måste så klart inte vara med, vi har ju föreningsfrihet. Det kan däremot vara lite besvärligt att stå utanför. ”Ibland kan det nog vara svårt att inte vara med i facket. Låt säga att på en arbetsplats med 25 anställda är 24 med i facket. Då kan det vara svårt att stå emot grupptrycket och inte gå med i facket”. Den här är ett exempel på Följa med strömmen. Syftet är att påverka genom att visa att det är bäst att följa med strömmen. För vem vill bli utsatt för grupptryck? Eller bli utfryst ur den sociala gemenskapen? Det är ett scenario som säkert är bekant för många sjätteklassare.

Läroboken använder också andra strategier för att leda elevernas tankar. Ett sätt är med hjälp av ledande diskussionsfrågor. ”Tänk på de mänskliga rättigheterna och nämn minst en sak som kan bli bättre i Sverige. Nämn sedan minst en sak som du tycker är bra i Sverige?” Reflektioner kring sådant som kunde vara bättre kanaliseras via de mänskliga rättigheterna. Inga utsvävningar här inte! Vad som är bra i Sverige är en till synes helt öppen fråga, men texten ovanför redogör för just det som anses vara bra… eller snarare ”fantastiskt”. Och diskussionsfrågan om yttrandefrihet ska givetvis inte uppmuntra någon att använda sig av den. ”Innebär yttrandefrihetslagen att du får säga och skriva vad du vill om andra människor?” Nej, givetvis är det viktigare att fokusera på yttrandefrihetens gränser.

Strategierna återkommer genom hela boken. ”Ingen vill ha tillbaka den tid när barn hindrades från att gå i skolan eftersom de var tvungna att arbeta.” Notera alltså att barnen ”hindrades” från att gå i skola, men var ”tvungna” att arbeta. En simpel ordlek som knappast finns där i lärande syfte. Det här är ett nedsättande omdöme och alternativen avvisas utan att övervägas. Att de flesta säkert håller med om att barn ska gå i skolan är inte poängen. Barn är inte självständiga och är därför inte heller fria. Frågan är vem som ska har rätt att förfoga över barnens tid. Föräldrars beslut kommer att vara till nytta för den enskilda familjen, medan ett offentligt utbildningssystem tillgodoser andra intressen.

Rätten att vara sig själv

Hur var det då med den där rätten ”att vara oss själva?” Vi som har läst Utkik Samhällskunskap har av någon anledning inte fått lära oss att staten existerar. Ändå framträder den genom hela boken. Det är staten som ger oss rättigheter och gör oss jämställda. Det är tack vare staten som vi kan leva tillsammans i familjer. Hur kan vi behöva rättigheter i relation till en osynlig välgörare? Rätten att vara oss själva behöver vi snarare när vi är hemma med familjen. Vi vet att det är där ojämställdheten uppstår och att jämställdhet är en förutsättning för sann demokrati.

Jag vill inte ta del av det här samarbetet längre. Det lustiga är att jag inte minns den demokratiska process när jag tog ställning till mina barns skolgång. Ändå kan jag läsa att det är tack var demokratin som vi har tillgång till denna fantastiska skola. Faktiskt kan jag inte minnas att jag har tagit något beslut om mina barns skolgång över huvud taget, bortsett från vilken fysisk lokal det är min obligatoriska rätt att skjutsa dem till.

Läroboken lyckas inte heller begripliggöra exakt vad som utmärker den demokratiska svenska skolan från den hypotetiska diktaturens skola. ”Alla skolbarn kan vara glada över att Sverige är så demokratiskt. I diktaturer utser regeringen tjänstemän som har koll på skolorna och ser till så att läroböckerna inte innehåller regeringskritik. Föräldrar som inte tycker om diktatorns skola kan få sparken från jobbet. Så går det verkligen inte till i en demokrati som Sverige.” Svenska läroböcker får visserligen innehålla regeringskritik. Att de sällan gör det visar nog bara att regeringen är så himla bra! Sverige är ingen diktatur, men på grund av jämställdheten behöver regeringen ändå vara med och påverka. Därför finns det tjänstemän som tar reda på vad skolorna behöver för att bli mer jämställda och bra. Sen beslutar regeringen om kursplaner. Det är kursplanerna som avgör vad barnen behöver lära sig och vad läroböckerna ska innehålla. Att följa kursplanerna är obligatoriskt. Att gå i skola och lära sig det som regeringen beslutat om är också obligatoriskt, fast ändå en rättighet.

Bortsett från spår av 68:orna har jag inte sett skymten av något kulturarv. De värden som förmedlas är inte vad jag skulle betrakta som ”ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling.” Kan det vara så att föräldrar inte anses ha kunskap om vilka värden som ska förmedlas till barnen? Är tanken att samarbetet med familjerna snarare bör utformas av offentligt anställda experter? Vi vet trots allt hur det såg ut ”förr i världen”, när familjerna skötte sig själva.

Sammanfattningsvis behöver jag som förälder bli bättre på att värna min familjs integritet gentemot ett utbildningsväsen vars uppgift det är, att motarbeta mig och forma mina barn till något annat än de är. Oavsett vad man tycker om förekomsten av propagandametoder i läromedel så visar deras närvaro med all önskvärd tydlighet att det finns en bakomliggande avsikt om att göra mottagaren positivt (eller negativt) inställd till det aktuella budskapet. Vi utsätts för det här varje dag, inte minst genom reklam. Reklam riktad mot barn är däremot hårt reglerad i Sverige. Varför? Har det något att göra med att barn är särskilt mottagliga för olika typer av påverkan? Det självklara svaret är, ja! Så vad gör de här strategierna i grundskolans läroböcker? 

01/05/2003 Allan Carson

[Från ett papper som först skrevs och trycktes 1991]

De svenska familjernas öde visar sanningen i Ludwig von Mises observation att ”ingen kompromiss” mellan kapitalism och socialism är möjlig. Här visar jag hur välfärdsstatens framväxt kan ses som ett överförande av ”beroende”-funktionen från familjer till statstjänstemän. Processen började i 1800-talets Sverige med socialisering av barnens ekonomiska tid, via skolnärvaro, barnarbete och statlig ålderspensionslagstiftning. Dessa förändringar skapade i sin tur incitament för att skaffa endast ett fåtal barn, eller inga alls. På 1930-talet använde Gunnar och Alva Myrdal den följande ”avfolkningskrisen” till att argumentera för en fullständig socialisering av barnuppfostran. Deras ”familjepolitik”, implementerad under de följande fyrtio åren, tillintetgjorde i praktiken den autonoma familjen i Sverige och ersatte den med ett ”klientsamhälle” där medborgarna är klienter till offentligt anställda. Medan Sverige nu försöker bryta sig ut ur välfärdsfällan, har de gamla argumenten om barnens socialisering kommit till USA.

I sin korta skrift Byråkrati, noterar Ludwig von Mises att den moderna socialismen ”håller individen i snäva tyglar från vaggan till graven,” medan ”barnen och ungdomarna noggrant integreras i ett allomfattande maskineri av statlig kontroll.” I en annan kontext kontrasterar han ”kapitalism” med ”socialism”, och drar slutsatsen att: ”Ingen kompromiss är möjlig mellan dessa två system. I motsats till en populär villfarelse finns det ingen medelväg, inget möjligt tredje system som mall för en permanent social ordning. Mina kommentarer fokuserar på validiteten i det senare uttalandet, sett genom familjernas och barnens öde i den yttersta ”medelvägens” stat, det moderna Sverige. 

När vi vänder vi oss till Sverige finner vi ett klassiskt exempel på byråkratisk manipulation med mål att förgöra statens huvudsakliga konkurrent om mottagande av lojalitet: Familjen. Vid en betraktelse av rivaliteten mellan stat och familj, är det viktigt att förstå att en grundläggande nivå av osjälvständighet är konstant i alla samhällen. I varje mänsklig gemenskap finns spädbarn och barn, åldringar, individer med allvarliga funktionshinder, och andra svårt sjuka. De här människorna kan inte ta hand om sig själva. Utan hjälp från andra kommer de att dö. Varje samhälle behöver ett sätt att omhänderta de som är beroende av andra. Under frihetens domän är det den naturliga institutionen, familjen (kompletterad och understödd av lokala gemenskaper och frivilligorganisationer) som förser dessa ”osjälvständiga” människor med det beskydd och den omsorg som de behöver. Det är onekligen i den självständiga familjen – och endast i familjen – som den renodlade socialistiska principen faktiskt fungerar: från var och en utifrån förmåga, till var och en utifrån behov.

Välfärdsstatens uppkomst kan beskrivas som det kontinuerliga överförandet av ”beroende”-funktionen från familjen till staten; från personer förenade av blodsband, genom giftermål eller adoption, till personer knutna till offentligt anställda. Processen började i Sverige under mitten av 1800-talet, genom byråkratiska projekt som påbörjade nedmonteringen av banden mellan föräldrar och deras barn. Enligt det klassiska mönstret kom det första fastställandet av statens kontroll över barnen på 1840-talet, i och med antagandet av lagstiftning om obligatorisk skolnärvaro. Medan det rättfärdigades som ett medel för att främja bildning och välstånd, handlade den djupare dynamiken om att socialisera barnens tid, genom antagandet att statens funktionärer – Kungariket Sveriges byråkrater – visste bättre än föräldrarna hur barnens tid skulle fördelas, och att föräldrar varken kunde förväntas eller anförtros ansvaret att skydda sina barn mot exploatering.

Nästa steg kom 1912, med lagstiftning som effektivt bannlyste barnarbete i fabriker, och till viss mån på lantbruk. Igen, det underförstådda antagandet var att statens tjänstemän var bättre lämpade att bedöma hur barnens tid skulle fördelas, och mer godhjärtade mot barnen än deras föräldrar var eller kunde vara.

Det sista steget kom ungefär samtidigt, när Sveriges regering implementerade ett program för ålderspension som snabbt blev allomfattande. Den bakomliggande gärningen här, var socialiseringen av ännu en beroendefunktion, i det här fallet, de mycket gamla och svagas beroende av mogna vuxna. I alla tider har omsorg om de äldre varit en familjeangelägenhet. Hädanefter skulle det bli en statsangelägenhet. Den sammantagna nettoeffekten av alla dessa reformer, var att socialisera barnens ekonomiska värde. Hushållets naturliga ekonomi, och det värde barnen hade inbringat till föräldrarna – antingen som arbetare i familjeverksamheten eller som en ”försäkring” för ålderdomen – gjordes av med. Föräldrarna lämnades med kostnaden att uppfostra barnen, men den ekonomiska förtjänst barnen så småningom skulle inbringa, hade beslagtagits av ”samhället”, i bemärkelsen, den byråkratiska staten.

Det förutsägbara resultatet av den här förändringen, vilket en ekonom från ”Gary Beckerskolan” skulle kunna redogöra för, är en avtagande efterfrågan på barn, och det är precis vad som inträffade i Sverige. Från det sena 1800-talets början var svensk fertilitet i fritt fall och 1935 hade Sverige det lägsta födelsetalet i världen, under nolltillväxtnivån där en generation just lyckats ersätta sig själv.

Standardteorin vid demografiska skiften har länge varit att nedgången i födelsetal var en nödvändig, oundviklig konsekvens av modern industrialisering: att incitamenten i en kapitalistisk ekonomi upplöser de traditionella familjerelationerna. Medan det stämmer att industrisamhället utsätter den traditionella familjestrukturen för en ny form av påfrestning, antyder mer sentida forskning att den större utmaningen – i själva verket – kan härledas till statens expansion.

Genom att titta på en rad olika länders erfarenheter spårar Princeton Univerity-demografen Norman Ryder, den centrala gemensamma orsaken till fallande fertilitet, till införandet av offentlig massutbildning. ”Den yngre generationens utbildning har ett subversivt inflytande”, säger han. ”Politiska organisationer, precis som ekonomiska organisationer, kräver lojalitet och strävar efter att neutralisera familjens partikularism. Det pågår en kamp mellan familjen och staten om de ungas medvetanden,” där den obligatoriska statliga skolan tjänar som huvudinstrument för att lära ut medborgarskap, i en direkt vädjan till barnen över huvudet på deras föräldrar. Ryder bekräftar den universella valideten i det svenska exemplet, och tillägger att obligatorisk utbildning höjer kostnaden för barnens föräldrar, förbud mot barnarbete sänker deras ekonomiska värde ytterligare. Därtill klipper statliga socialförsäkringssystem de naturliga banden mellan familjegenerationerna på ytterligare ett sätt, vilket positionerar staten som primär mottagaren av lojalitet.

Medan en nations familjestruktur tillfälligt kan omorganiseras kring den organiska, reproduktiva ”make-maka”-enheten, kommer även det självständighetsfundamentet att upplösas. Slutmålet för statlig intervention, är enligt Ryder, gradvis minskad fertilitet, med ensamma individer mitt i livet, i beroendeställning till regeringen.

De inneboende motsättningarna i den här typen social organisering byggdes upp i Sverige under det tidiga 1930-talet. När födslotalen hade fallit under nolltillväxtnivå, blev Sveriges konservativa desperata över ”avfolkningshotet” och de svenska barnens försvinnande. Dessa röster argumenterade för att orsaken till problemet var andlig stukning, eller kristendomens tillbakagång, eller tilltagande materialism, eller personlig egoism. Ingen – inte en enda själ i den politiska högern – fokuserade på problemen med utbildnings- och sociallagstiftningen under de senaste nittio åren. Så medan ”befolkningskrisen” kokade i Sverige, presenterades ett gyllene tillfälle för demagogi och exploatering.

In i den situationen vandrade två unga svenska samhällsvetare, Gunnar Myrdal och hans fru, Alva Myrdal. Innan fokus riktas till deras nyttjande och utnyttjande av befolkningsfrågan, låt mig säga något om deras bakgrund, och influenserna som påverkade deras arbete.

Byråkratisk paternalism hade en lång historia i Sverige, med rötterna i den statsapparat som etablerades av Vasakungarna vid början av 1500-talet, som vidareutvecklades genom krossandet av det regionala självbestämmandet i kölvattnet av det misslyckade Dackeupproret under 1540-talet. Ändå representerade Myrdalarna någonting nytt, och påtagligt ”1900-tal”. De var samhällsvetare – intellektuella från akademin – hängivna en ny typ av statsaktivism. Som Alva Myrdal själv förklarade: ”Politik har (nu)… bringats under logikens och det tekniska kunnandets kontroll och har i essensen därför tvingats bli ett konstruktivt socialt ingenjörsskap.”

I andra hand, även om vi amerikaner plågats med återkommande utläggningar om ”den svenska modellens visdom” är det viktigt att notera hur mycket av den svenska välfärdsstaten som vilar på amerikanskt experimenterande. Båda Myrdalarna tillbringade två akademiska år 1929-30, de sista månaderna i ”den progressiva eran”, på resande fot genom USA, på stipendier tillhandahållna av Spelman Rockefeller Foundation. Vid den tiden gjorde sociologins Chicagoskola intryck på Alva Myrdal, i synnerhet William Ogburn imponerade på henne med åsikten att staten och skolan oundvikligen hade vuxit på familjens bekostnad; och att familjen stod inför en progressiv ”funktionsförlust” när den drog sig tillbaka från historisk nödvändighet till att uteslutande befatta sig med att fostra personlighet. Alva Myrdal tillbringade också mycket tid vid Child Development Institute of Columbia University och besökte experimentella förskolor och daghem som drevs genom anslag från Rockefeller Foundation. Dessa exempel på socialt föräldraskap gjorde djupt intryck på henne.

För sin del, gjorde Gunnar Myrdals arbete vid Columbia och University of Chicago honom medveten om den enastående politiska potentialen i den begynnande svenska debatten om ”befolkningskrisen.”

I en viktig artikel år 1932, ”Social Policy´s Dilemma”, i den svenska avant garde-tidsskriften Spektrum, satte Gunnar Myrdal fingret på den oundvikliga policy-spaken. Han började med att spåra den europeiska kompromissen innan 1914 mellan ”liberalism-influerad socialism” och ”socialism-influerad liberalism”. Enligt detta arrangemang, menade han, hade 1800-talsliberalismen övergett sin malthusianska pessimism och frimarknadsdogmatism och i stället anammat behovet av reformer för att skydda arbetstagarna; samtidigt hade socialisterna övergivit revolutionen och den massiva omfördelningen av egendom, och uttryckte belåtenhet med stegvisa åtgärder för att stödja arbetarklassen.

Trots att världskriget hade krossat den kompromissen, deklarerade Myrdal att den klassiska liberalismen nu var död och dess följare utspridda. Han argumenterade också för att arbetarrörelsen behövde återradikaliseras, och söka en ny sorts socialpolitik. Under den gamla kompromissen, konstaterade Myrdal, var socialpolitiken symptomorienterad. Den gav stöd till fattiga, eller sjuka. Den nya socialpolitiken, deklarerade han, måste vara preventiv i sin natur. Statsvetare som tillämpade moderna forskningsmetoder, hade nu möjligheten att använda staten till att motverka uppkomsten av sociala patologier. När de baseras på humanorienterade värdepremisser och rationell vetenskap, sade han, leder den preventiva socialpolitiken till ett ”naturligt giftermål” mellan det tekniskt korrekta med den politiskt radikala lösningen. Myrdal pekade specifikt på Sveriges befolkningskris som en möjlighet för rationell sociologisk analys att producera rationella och radikala idéer för statligt framtvingad förändring.

Myrdalarna vidareutvecklade sitt program i den bästsäljande boken Kris i befolkningsfrågan från 1934; en briljant argumenterande skrift som förändrade Sverige i grunden. Medan Sveriges konservativa fortsatte att gnälla om sexuell omoral, pekade Myrdalarna direkt på motsägelserna som skapades av en ofullständig välfärdsstat. Tidigare regeringsingripanden såsom obligatorisk skolnärvaro, förbud mot barnarbete och statlig ålderspension, erkände de, hade berövat föräldrarna på barnens ekonomiska värde. Men kostnaden för barnen fanns kvar i hemmen. Konsekvensen var att barn hade blivit den huvudsakliga orsaken till fattigdom. Givet de incitament som staten ställt upp, drogs personerna som bidrog mest till nationens överlevnad genom att skaffa barn, ned i fattigdom, undermåliga bostäder, undernäring, och begränsade möjligheter till fritidsaktiviteter. Ett frivilligt val mellan fattigdom med barn, eller en högre levnadsstandard utan dem var vad unga par hade att se fram emot. Unga vuxna tvingades försörja pensionärer och behövande genom statens välfärdsprogram, och dessutom barnen som de själva hade satt till världen. Under denna mångfacetterade börda hade de valt att minska antalet barn, den enda faktorn de kunde kontrollera. Resultatet för Sverige, var avfolkning och en framtidsbild av nationens undergång.

Enligt Myrdalarna fanns endast två alternativ. Det första – nedmonteringen av den statliga skolan, barnarbeteslagstiftningen, och den statliga ålderspensionen, i syfte att återupprätta familjens autonomi – ”var ovärdigt att ens diskutera.” Det andra, enda praktiska alternativet, var att fullborda välfärdsstaten och avskaffa befintliga hinder för barnafödande genom att ta bort i princip alla kostnader för födsel och uppfostran. Det verkliga argumentet gick ungefär så här: för att lösa problemet som till stor del orsakades, av föregående statliga interventioner, behövde nu regeringen ingripa fullständigt.

Det innebar ett åtagande till en ny form av välfärdism: ”Det innebär en preventiv socialpolitik, under nära vägledning av målet om att höja nivån på det mänskliga underlaget och samtidigt bedriva en radikal omfördelningspolitik som gör en betydande del av barnförsörjningsbördan till hela samhällets angelägenhet.” Den statliga byråkratin hade aldrig någonsin förfogat över ett sådant mandat. Av ordets blotta natur, ”preventiv” politik, öppnades alla svenska familjer för bidrag, granskning och kontroll. Man kunde aldrig veta var ett problem skulle uppstå, därför behövdes universella kriterier för byråkratiska ingripanden implementeras, som gjorde förebyggande åtgärder möjliga.

Med betoning på detta imperativ, avgjorde Myrdalarna att: ”befolkningsfrågan härmed är omvandlad till det mest effektiva argumentet för en genomgående och radikal socialistisk samhällsomdaning.” Alternativet, sa de utan omsvep, var nationell undergång.

Deras välfärdsprogram omfamnade universella statliga bidrag för barnkläder, en allmän vårdförsäkring, allmän rätt till barnomsorg, statligt drivna sommarläger för barn, gratis frukost och lunch i skolor, statligt finansierat byggande av familjebostäder, födslobonusar som täckte de indirekta konstnaderna förknippade med barnaskaffande, lån vid giftermål, utökad service från statlig mödravård och barnmorskor, ekonomisk centralplanering, och så vidare. Deras mål var, i huvudsak, socialisering av konsumtion, att förse alla familjer med en rationellt bestämd, någorlunda enhetlig uppsättning statliga tjänster, administrerade av offentligt anställda och finansierade genom beskattning av de rika och barnlösa.

Kritik om att deras program, faktiskt hotade familjen fick ett karaktäristiskt trubbigt svar: ”den lilla moderna familjen är nästan… patologisk,” förklarade Myrdalarna. ”De gamla idealen måste dö ut med generationerna som upprätthöll dem.”

Åberopande av frihet och familjens autonomi framkallade likvärdigt bitande svar. Myrdalarna beskyllde föräldrarnas ”falska individualistiska begär” av ”frihet” att fostra sina egna barn för att ha ett osunt ursprung: ”…en stor del av det tröttsamma  patos som försvarar individuell frihet och ansvar för den egna familjen bygger på en sadistisk benägenhet att utvidga denna ”frihet” till en obunden och okontrollerad rätt att dominera andra.”

För att uppfostra barn som är rustade för en socialt samverkande värld, ”måste vi befria barnen från oss själva”, och överlämna dem till statligt certifierade experter för omvårdnad och upplärning. Det kollektiva daghemmet, drivet av statligt kontrollerade experter, snarare än den patologiska lilla familjen, var mer i linje med de rätta målen att utrota samhällsklasserna och att bygga ett samhälle baserat på ekonomisk demokrati.

Till och från mellan 1935 och 1975, vägledde Myrdalarnas familjeagenda, välfärdsstatens utbredning. Perioder av politisk och byråkratisk aktivism – 1935 till 1938, 1944 till 1948, och 1965 till 1973 – avbröts av utpräglat, envist motstånd i den svenska befolkningen, eller av budgetbegränsningar som försenade ett fullständigt genomförande. Ändock, i slutet av processen var de flesta bitarna av Myrdalarnas familjeagenda på plats.

Vilka var de specifika resultaten? När statliga sanktioner hade berövad familjen på alla produktiva funktioner, alla försäkringar och välfärdsfunktioner, och en majoritet av konsumtionsfunktionerna, borde det inte förvåna att färre svenskar valde att leva i familjer. Äktenskapsfrekvensen sjönk till rekordlåga nivåer i jämförelse med andra moderna nationer, medan andelen vuxna som levde i ensamhet sköt i höjden. I centrala Stockholm till exempel, levde vid mitten av 1980-talet, gott och väl två tredjedelar av invånarna i enpersonshushåll. Med barnens kostnader och förmåner helt socialiserade, och med äktenskapets naturliga ekonomiska vinst, eliminerad genom lagstiftning, skildes också barnafödandet från äktenskapet: År 1990 var långt över hälften av alla födslar utomäktenskapliga.

Också barnen åtnjöt som ”rättigheter”, ett stort paket med förmåner givna av staten gav: gratis sjukvård och tandvård; väl tilltagen och billig kollektivtrafik; gratis måltider; gratis utbildning; och till och med statliga ”barnombud” tillgängliga för att ingripa när föräldrar överskred sina gränser. Inte heller barnen behövde längre ”familjen”: I praktiken hade staten blivit den sanna föräldern.

I och för sig, menar Rutgers University-sociologen David Popone att begreppet ”välfärdsstat” inte längre gör rättvisa åt den här formen av totalt personligt beroende av regeringsmakten. I stället använder han beteckningen ”klientsamhälle” för att beskriva en nation ”där medborgarna till största delen är klienter till en stor grupp offentligt anställda som tar hand om dem under hela livet.”

I Sverige är de äldre ”befriade” från att vara beroende av sina vuxna barn: spädbarn, barn, och tonåringar är ”befriade” från att vara beroende av föräldrarna för beskydd och grundläggande uppehälle; vuxna är ”befriade” från meningsfulla förpliktelser både gentemot sina biologiska föräldrar, och gentemot sina barn; och män och kvinnor är ”befriade” från alla de ömsesidiga löften som en gång förkroppsligades genom giftermålet. Den här ”befrielsen” har kommit i utbyte mot ett universellt, allmänt beroende av staten och den nära nog fullständiga byråkratiseringen av det som en gång var familjelivet. Von Mises hade rätt: Det fanns ingen medelväg här: snarare representerar Sverige en mer komplett och därmed mer förtryckande version av den socialistiska hushållsordningen, som is sin omfattning överträffar till och med Sovjetunionen. Men den moderna svenska välfärdsstaten innehåller sina egna motsägelser, problem som nu hamnar i förgrunden.

Till att börja med är välfärdsstatens ”demografiska motsägelse” inte så lätt att eliminera. I en demokratisk ordning är det dem som kontrollerar det större antalet röster som gör den största vinsten. Och även i Sverige är det alltjämt sant att de gamla röstar, men inte barnen. Medan svensk familjepolitik har varit tillräckligt effektiv för att förgöra familjen som en självständig enhet, har den inte lyckats få ett slut på nettoflödet av statliga program och inkomster från de relativt unga till de relativt gamla.

För det andra kan klientstaten aldrig tillgodose hela behovet av omsorg i ett samhälle, helt enkelt eftersom det skulle vara för dyrt. Men samtidigt straffas familjer i välfärdsstaten när de ger vård till sina egna, eftersom de därmed ger upp den offentliga vårdens fördelar; och de belönas med offentlig omsorg endast när de slutar ge familjebaserad vård. Den danske välfärdstjänstemannen Bent Andersen har förklarat problemet så här:

”Den rationellt grundade välfärdsstaten har en inbyggd motsägelse: om den ska kunna uppfylla sina avsedda funktioner, måste medborgarna avstå från att fullt ut exploatera dess tjänster och bestämmelser – det vill säga, de måste bete sig irrationellt, motiverade av informella sociala mekanismer, som hursomhelst har en tendens att försvinna i takt med att välfärdsstaten växer.”

Den här motsägelsen har varit den drivande kraften bakom den senaste tidens uppror mot den moderna klientstaten, ett uppror som började (bland de skandinaviska länderna) i Danmark och Norge genom antistatliga framstegspartiers valframgångar, och som nu har spridit sig till Sverige. Bara förra månaden led de svenska Socialdemokraterna ett omfattande politiskt nederlag när de förlorade makten i det nationella valet till en center-högerkoalition, sammanbunden av ett gemensamt löfte att begränsa välfärdsstaten. Särdeles överraskande var uppkomsten av två nya partier, som för första gången fick flera mandat i Sveriges riksdag.

Det första av dessa – Kristdemokraterna – gjorde det svenska familjelivets sorgliga tillstånd till sin centrala plattform. De efterlyste minskad byråkratisk inblandning i familjerelationerna och ett slut på statliga incitament som uppmuntrar utomäktenskapliga födslar och avråder föräldrar från att på egen hand ombesörja barnomsorg. Det andra nya partiet, Ny Demokrati, kombinerar libertarianska teman med kraftiga skattelättnader, kraftiga bidragsminskningar och ett slut på utländskt bistånd med åtgärder för att stävja invandringen. Tillsammans håller dessa nya grupper den parlamentariska makten i balans. Avskaffandet av välfärdsförmåner har sällan varit framgångsrikt i något modernt land; men för första gången sedan 1930-talet har svenskarna möjlighet att återfå ett visst mått av familjeautonomi och personlig frihet.

Alla tecken tyder alltså på att den svenska modellen, ”medelvägen”, det tredje alternativet, har misslyckats, samtidigt som kommunismen, den andra vägen, har kollapsat i en hög. Dessvärre lever den svenska modellen – och kan snart frodas – här i USA, där just den logik och de argument som Myrdalarna använde på 1930-talet är på väg att nå politisk framgång.

I en skrift från 1991 med titeln When the Bough Breaks, utgiven av Basic Books (det framstående nykonservativa förlaget), skriver ekonomen Sylvia Ann Hewlett: ”I den [moderna] världen är inte barnen bara ”värdelösa” för sina föräldrar, de innebär omfattande ekonomiska utgifter.

Beräkningar av kostnaden för att uppfostra ett barn uppskattas till någonstans mellan $171 000 och $265 000. I utbyte för dylika utgifter, förväntas ’ett barn bidra med kärlek, leenden, känslomässig tillfredsställelse,’ men inte med pengar eller arbete.”

Hon fortsätter: ”Vilket för oss till ett kritiskt amerikanskt dilemma. Vi förväntar oss att föräldrar ska lägga ut enorma mängder pengar och energi på att uppfostra sina barn, när det är samhället som kammar hem de materiella intäkterna. Kostnaderna är privata; intäkterna blir alltmer offentliga… i modern tid är det riskabelt, dumdristigt och grymt att förlita sig på föräldrars irrationella tillgivenhet som garanti för barnens uppfostran. Det är dags att vi lär oss att dela kostnaderna och bördorna som följer av att uppfostra våra barn. Det är dags att ta ett kollektivt ansvar för nästa generation.”

Hewlett fortsätter med att lägga fram en ny politisk agenda för USA, inklusive sanktionerad föräldraledighet, garanterad fri tillgång till barn- och mödravård, statligt tillhandahållen kvalitativ barnomsorg, mer ”utbildningsinvesteringar”, omfattande bostadssubventioner för barnfamiljer, och så vidare.

Låter det bekant? Det borde det: det är precis samma argument och grundläggande agenda som Alva och Gunnar Myrdal ämnade för svenskarna år 1934, låt vara utan deras mer radikala, öppet socialistiska retorik. Icke desto mindre, det här är en bok som fick Proctor and Gamble´s styrelseordförande (pensionerad), Owen Butler, att utrycka: ”Slutsatsen är ofrånkomlig. Om vi inte investerar klokare i våra barn i dag är nationens ekonomiska och sociala framtid i fara.” Detta är också de argument som dominerar den så kallade nya barnpolitiken i Washington.

Samtidigt har ”preventiv socialpolitik” blivit stridsropet för andra amerikanska förändringsförespråkare. Argumenten är bekanta: stöd från statstjänstemännen tidigt i livet är mer ekonomiskt och mer effektivt än stöd senare; ju längre vi väntar innan vi hittar symptom på stress, desto mer kostsamt blir det; ”tidiga interventioner uppvisar samma problem som alla andra investeringar i tillväxt, utdelningarna kommer senare”, etc., etc. Det hela låter rimligt, på sätt och vis, men slutprodukten skulle innebära ett mardrömslikt byråkratiskt styre och den amerikanska familjens faktiska undergång.

I septemberrapporten från U.S. Advisory Board on Child Abuse and Neglect känner vi smaken av den hotande, nya amerikanska ordningen. Denna panel, som uteslutande utsågs av Reagan- och Bushadministrationerna, kallade barnmisshandel ett ”nationellt nödläge”, och tillade: ”Inget annat problem kommer nära dess potential att orsaka eller förvärra en rad sociala missförhållanden.” Rapportens viktigaste slutsats är att de federala och statliga regeringarna har ägnat för mycket tid åt att utreda misstänkta fall av misshandel; i stället bör den federala regeringen fokusera på att förhindra misshandel och försummelse innan det händer. Styrelsen rekommenderar att den federala regeringen omedelbart utvecklar ett nationellt program för ”hembesök” från statliga hälsoarbetare och socialutredare, hos alla nya föräldrar och deras barn, som skulle identifiera potentiella misshandlare och hjälpa dem.

Utöver denna ”välfärdsbyråkrat i varje hem”-metodik, efterlyser styrelsen en ”nationell barnskyddspolitik” där den federala regeringen skulle garantera alla barns rätt att leva i en säker miljö, inklusive tillräckliga medel för verkställande.

Hewlett har naturligtvis rätt om bristerna i den amerikanska välfärdsstaten: vi har socialiserat barnens ekonomiska värde: men vi har lämnat kostnaderna hos de enskilda föräldrarna. USA har år 1991, precis som Sverige 1934, en ofullständig variant av den äkta välfärdsstaten. Hon har också rätt i att detta har ett pris: antalet amerikanska barn som årligen föds inom äktenskapet har stagnerat genom hela 1980-talet, på en nivå som ligger 30 procent under nolltillväxttakten. Amerikaner investerar helt enkelt inte tid och pengar i mer än ett eller två barn, till stor del för att det inte är värt det. (Det är sant att det totala födslotalet har stigit något, men detta beror helt och hållet på den kraftiga ökningen av antalet utomäktenskapliga födslar från 665 000 år 1980 till över 1 000 000 år 1990; dessa födslar verkar vårt välfärdssystem subventionera ordentligt.)

Men det finns ett alternativ till den ”svenska lösningen”. Det är en lösning som Dr. Hewlett avhåller sig från att nämna; och det är den som Myrdalarna för sextio år sedan avfärdade som ”bortom rimlig debatt”. Den lösningen kallas ”ett fritt samhälle”, där vi i stället för att fullborda klient-/välfärdsstaten genom att sträcka ut byråkratiska tentakler runt barnen, i stället nedmonterar det vi redan har gjort. Planen är enkel, radikal och pragmatiskt antibyråkratisk:

Upphör med statligt bemyndigad och statligt kontrollerad utbildning, lämna barnens utbildning och uppfostran till deras egna föräldrar eller vårdnadshavare:

avskaffa barnarbeteslagstiftningen, resonera åter som så att föräldrar och vårdnadshavare är bäst på att avgöra vad som ligger i barnens intresse och nytta, oändligt mycket bättre än någon kombination av statsbyråkrater: och nedmontera socialförsäkringssystemet, lämna beskydd och säkerhet i ålderdomen, än en gång, till individer och deras familjer.

Dessa åtgärder skulle återbörda barnens ekonomiska vinster till föräldrarna, och på så sätt avsluta anti-barnmotsägelsen som vilar i den ofullständiga välfärdsstatens kärna.

De flesta kommentatorer skulle svara att det här är omöjliga, ofattbara åtgärder i det moderna industrisamhället. Med tanke på den moderna världens realiteter eller komplexitet skulle de säga att kaos vore det enda tänkbara utfallet, om vi åtog oss dylika reaktionära ansträngningar. Mitt svar skulle vara att peka på de spridda grupper i USA, som till följd av någon enastående historisk nyck eller ett politiskt mirakel, fortfarande lever i en av våra få kvarvarande ”frihetszoner” och som överlever under en så pass ”omöjlig” regim.

Ett oväntat men intressant exempel skulle vara Amish, som slog sig fria från regeringens anspråk på deras säregna, snäva utbildningsförfarande (nämligen, att barnen endast utbildas av Amish-lärare och bara till och med åttonde klass), som i hög grad nyttjar barnarbete och som undviker sociala trygghetssystem (liksom statliga jordbrukssubventioner) av princip. Amish har inte bara lyckats överleva i en industriell marknadsmiljö; de har frodats. Deras familjer är tre gånger så stora som det amerikanska genomsnittet. I mötet med rättvis konkurrens går deras gårdar med vinst, i ”goda tider och dåliga”.

Deras sparränta är utomordentligt hög. Deras jordbruksmetoder, oavsett miljöstandard, är exemplariska, vilket kännetecknas av ett engagerat förvaltande av jorden och undvikande av kemikalier och konstgödsel. I en tid då antalet amerikanska bönder har minskat kraftigt, har Amishfolkens jordbrukskolonier spridit sig vitt och brett, från basen i sydöstra Pennsylvania till Ohio, Indiana, Iowa, Tennessee, Wisconsin och Minnesota.

Det är antagligen sant att relativt få samtida amerikaner av äkta valfrihet skulle välja att leva likt Amish. Å andra sidan kan ingen vara riktigt säker på hur USA skulle se ut, om medborgarna verkligen befriades från det byråkratiska väldet över familjen, som började införas här för över ett hundra år sedan, i och med uppkomsten av den obligatoriska allmänna skolan.

Jag tvekar däremot inte det minsta om, att under en frihetlig regim skulle familjerna vara starkare, barnen skulle vara fler, och män och kvinnor lyckligare och nöjdare. För mig, är det tillräckligt.

Författare:

Allan Carson