Författare: Nikodemus Ungh

Torbjörn Tännsjö är i Sverige idag den kanske mest framstående filosof som försvarar en form av hedonistisk utilitarism. Andra kända internationella namn som verkar i denna tradition är Peter Singer, som spelar en aktiv roll inom djurrättsrörelsen då han värderar djurens lidande och jämför detta lidande med människors lidande (Singer, Animal Liberation, 2001), Jonathan Glover (Causing Death and Saving Lives, 1990) och Derek Parfit (Reasons and Persons, 1986). Till den moderna hedonistiska utilitarismens grundare brukar räknas Henry Sidgwick och Jeremy Bentham. Utilitarismen har fått sitt namn efter engelskans utility, som betyder nytta. Nyttan, oavsett om denna tolkas hedonistiskt eller inte, bör alltid optimeras.

En hedonistisk utilitarist ser lust (engelska: pleasure) som ett positivt värde och lidande som ett negativt värde. Man kan sedan tala om hedonistisk regelutilitarism enligt vilken man eftersträvar att finna de regler som optimerar mängden lust i världen, och hedonistiska handlingsutilitarister (ismen kommer fortsättningsvis att förkortas som HHU) som i varje enskild handlingssituation (där man kan handla) söker optimera mängden lust i världen. En handling är rätt enligt HHU om och endast om det inte finns något alternativ till den som skulle ge upphov till större mängd lust över lidande. En effekt av att t.ex. hjälpa en person med schizofreni att ta medicinen zyprexa (som används mot schizofrena symptom, t.ex. hörsel hallucinationer) regelbundet kan vara att hon går upp i vikt och mår sämre fysiskt, liksom finner sig vara mindre attraktiv än förut. Att hjälpa henne att ta medicinen för att hon därmed ej skall återfalla i en psykos, är den huvudsakliga grunden varför man hjälper henne. Här väger man de negativa effekterna av att gå upp i vikt och därför må dåligt fysiskt och psykiskt, mot den positiva huvudeffekten att undvika en psykos (och det stora lidande som en psykos skulle medföra). Man drar sedan en moralisk slutsats att man som vårdare borde hjälpa henne, kanske t.om. genom rent tvång, eftersom den positiva nyttan av att underlåta att hjälpa henne är mycket mindre än den positiva nyttan av att hjälpa henne.

Enligt regelutilitarismen är en handling riktig om och endast om den är i överensstämmelse med en regel som är sådan att ingen annan regel, allmänt tillämpad, skulle ha bättre konsekvenser (Tännsjö, 1991, s.41). En vanlig kritik mot den hedonistiska regelutilitarismen är att det är svårt att finna regler som alltid optimerar mängden lust. I en hypotetisk situation, där man utgår från de bästa möjliga reglerna kan man, i alla fall som jag hittills undersökt, alltid finna handlingar som avviker från reglerna och som optimerar mängden lust i den konkreta valsituationen. Annorlunda uttryckt har jag ej sett någon uppsättning regler som alltid i alla situationer optimerar mängden lust, om någon handlar efter dem. En annan variant på utilitarismen är preferensutilitarismen. Här är det en persons egna önskningar som skall gå i uppfyllelse och ju mer önskningar som går i uppfyllelse, desto bättre. En viktig invändning mot preferensutilitarismen är att den ej har en teori om vilka önskningar man borde ha. Om ens egna önskningar t.ex. är av sadistisk natur, borde man kunna ifrågasätta rimligheten i att ha dessa? Detta kan man nu inte, eftersom alla önskningar behandlas indifferent, d.v.s. utan att man gör åtskillnad på bra och dåliga önskningar.

 Fortsättningsvis skall jag koncentrera mig på en form av utilitarism, nämligen HHU, som är den form av utilitarism som Torbjörn Tännsjö utgår ifrån i böcker som Tvångsvård (1999) och Vårdetik (1991). Det vore givetvis mycket intressant att undersöka regelutilitarism och preferensutilitarism. Men jag anser att det räcker med ett exempel från utilitaristisk tradition för att tydliggöra skillnaden mellan en libertariansk icke-våldsetik i artikelform.

Två uppenbara svårheter med att använda HHU som beslutsmetod är dels att det är mycket svårt att få kunskap om alla relevanta omständigheter som behövs för att avgöra vilka konsekvenserna av en handling eller en underlåtelse blir för all framtid, dels för att HHU ofta ställer orimligt höga krav på altruism. Ifråga om altruism säger HHU att du troligtvis (givet att detta optimerar mängden lust i världen och i framtiden) gör rätt i att leva på existensminimum och skänka övriga pengar till välgörenhet, är beredd att skänka dina organ i ung ålder för att en eller fler personer med möjligheter till större lustupplevelser än du själv kan överleva eller kanske ännu värre, att du som läkare skulle göra moraliskt rätt i att ta organ från en patient som är den ende som har organ som passar och som skulle kunna rädda livet på flera andra patienter med goda liv, allt annat lika.

 Svårheten med att kunna se alla konsekvenser av handlingar och underlåtelser talar i sig inte emot HHU:s riktighet. Att en teori inte kan tillämpas med säkerhet, säger ju ingenting om huruvida teorin är moraliskt godtagbar eller sann. Men hur kan man lösa problemet med att det är svårt att få reda på alla omständigheter som krävs för att se effekterna av en handling eller en underlåtelse? Anhängare av HHU brukar här tala om sannolikheter. Vi kan inte vara säkra och därför kan vi handla omoraliskt, men vi kan däremot handla eller underlåta efter sannolikheter vilka vi inser om vi tar hänsyn till alla de moraliskt relevanta fakta som finns att tillgå. Man beslutar då utifrån en princip om maximerat värde. Problemet är här om man överhuvudtaget kan göra korrekta sannolikhetsbeskrivningar. Om vi tillfälligtvis bortser från detta stora problem ser beslutsmodellen ut så här:

1) Gör reda för de alternativ som kan bli aktuella i situationen.

2) Gör för vart och ett av alternativen reda för vilka de olika möjliga utfallen är.

3) Värdera de möjliga olika utfallen.

4) Ta ställning till sannolikheten av de olika utfallen av de olika alternativen

Den förre professorn i praktisk filosofi vid Stockholms Universitet, Lars Bergström, avfärdar numera distinktionen mellan HHU som riktighetskriterium och HHU som beslutsmetod (1996). Bergström menar att utilitarismen som normativ teori inte är möjlig eller önskvärd i praktiskt handlande och därför ointressant. Bakgrunden till denna slutsats är att det är så svårt och krångligt att begreppsbestämma två centrala nyckelbegrepp inom konsekvensialismen nämligen: ”alternativen” till och ”konsekvenserna” av (handlingarna). Och om man ej kan begreppsbestämma dessa går det ej att fastställa handlingars värdeutfall och etiska status, vilket alltså innebär HHU:s kollaps som beslutsmetod. Men Bergström vill fortfarande försvara en ”svag” hedonistisk utilitarism där utilitaristiska principer förvaras gängse andra t.ex. regeletiska principer och då alla har formen av tumregler som endast bör anses giltiga utifrån ceteris paribus klausuler. Dessa klausuler innebär att det är rätt att följa en tumregel, allt annat lika. Vad uttrycket allt annat lika, kan vara, ger Bergström inget svar på, men jag misstänker att han menar att vi ej skall följa en tumregel om det är mycket sannolikt att vi skulle förlora stora värden. Om vi skulle förlora stora värden är allt m.a.o. ”inte lika” i den valsituation vi står inför.  En sådan tumregel kan vara att man i de flesta fall bör respektera individens självbestämmande, så länge det inte är mycket sannolikt att konsekvenserna av detta skulle medföra stort lidande för personen och/eller hennes miljö. Man tror då att denna respekt för självbestämmanderätten medför mer lycka över lidande på lång sikt. Att respektera individens självbestämmanderätt är en vanlig tumregel inom HHU. Mot bakgrund av eutanasidebatten skriver Peter Singer att det faktum att personen själv: ”…vill fortsätta att leva är ett starkt belägg för att hennes liv är värt att leva. Vilka andra bättre bevis skulle det kunna finnas?” (Singer, 1990, s. 140).

Vi ser här således att HHU utgår från människans autonomi som en tumregel och inte som något som alltid är okränkbart såsom i libertariansk filosofi eller enligt principen om Icke-våld. Detta leder till en rad problem som utilitaristiska filosofer har svårt att lösa,  huvudsakligen VEM som har makten över individens autonomi: är det alltid individen själv, som i libertarianismen, eller kan det vara någon annan än individen och i så fall vem eller vad och varför? Utilitarister kan inte ge ett säkert svar på denna fråga och därmed är en av de viktigaste frågorna inom etiken obesvarade och svävar i luften – för det man säger i rent konkret är att det finns omständigheter som medför att andra personer kan ha rätt att döda en individ, förslava en individ och stjäla från en individ oavsett vad samma individ själv har gjort initialt om och endast om detta skulle optimera mängden lust över lidande i världen.

I boken Ethics of Liberty inleder Murray Rothbard med just denna fråga: Vem kan äga individen förutom individen själv? Är det någon annan individ eller ett politiskt system (slaveri i två olika former)? Han drar slutsatsen att det vore absurt om någon annan än individen själv skulle kunna äga indvidens handlingar som han eller hon utför som moralisk agent. För det första så är det endast individen själv som utför dessa handlingar. För det andra kan individen alltid välja att gå emot någon som gör anspråk på att äga henne och som i så fall inte kan sägas uppfylla de rekvisit som vi brukar ställa på ägande  och för det tredje måste en sådan rätt härledas från något och vad skulle detta kunna vara? Det finns därför endast dåliga argument för slaveriet i sig och man måste gå runt frågan om varför man är för slaveri och mord genom att argumentera utifrån externa teorier och idéer som välfärdsstaten eller demokratin.

Vidare är HHU omoralisk då den rättfärdigar varje kränkning av individens liv, frihet och egendom med stöd i att detta skulle vara optimalt bättre för ett flertal. Återigen frågar man vem som har större rätt till individens liv och frihet än individen själv? Ytterligare kan man fråga sig: bättre för vem? Är det moraliskt bra med gladiatorspel där flertalet besökare på Colosseum njuter av våldet mot en individ på arenan? Utilitaristen måste gå med på att individens skyldighet till eventuellt brott mot någon annans liv, frihet och egendom är irrelevant då även konsekvensen av våld mot oskyldigt dömda kan vara moraliskt bra om det gynnar flertalets upplevelse av lust. Den libertarianska etiken skulle däremot alltid säga att det är fel att straffa en person som inte kränkt någon annan person.

Libertarianismens eller icke-våldets filosofi är således ett moraliskt bättre alternativ än utilitarismen då den kan besvara på ett konsistent sätt varför det alltid är fel att straffa oskyldiga snarare än skyldiga personer i straffrättslig mening och kan dessutom besvara frågan om vad som är brott och inte brott utifrån samma princip.

Det är på plats att säga att även Torbjörn Tännsjö har uttryckt viss skepsis mot HHU. I inledningen till boken Hedonistic Utilitarianism (1998) säger han att han varken anser sig kunna slå ut kritik eller bevisa eller ens stödja utilitarismens giltighet, utan vill endast visa att den inte är helt utan stöd. Han försöker även kringgå många av de problem som Bergström nämner, men även här tycks det svårt, för att inte säga omöjligt, att kunna se hur man praktiskt kan använda HHU som beslutsmetod. En vanlig åsikt bland filosofer som försvarar HHU är att teorin i sig har många brister och är svår att tillämpa på praktiska situationer, men att vi ändå borde ansluta oss till den eftersom alla etiska alternativ är sämre. Frågan är då givetvis om de verkligen är sämre? Jag tycker inte det då den inte kan göra reda för den viktiga frågan om ägande. Därför är det inte heller konstigt att HHU passar ihop med teorier som inte heller är konsistenta i andra frågor om äganderätt (som bland många socialistiska teorier inklusive socialdemokratin som har fabianismen som förebild). Torbjörn Tännsjö är själv med i vänsterpartiet.

En kritik från den österrikiska ekonomiska skolan ifrågasätter om det överhuvudtaget går att summera och kvantifiera olika individers lust. I så fall kan man inte säga att åskådarna på Colosseum har en sammanlagt större mängd lust som kan ställas mot gladiatorns lidande. En annan vanlig invändning är kantiansk och ifrågasätter HHU:s syn på vissa människor som medel för andra.