Kategorier
Blogg

Det är omöjligt att leva som libertarian i Sverige idag, men det är en skyldighet att eftersträva ett fritt samhälle.

Låt oss utföra tankeexperimentet att vi försöker leva oberoende av staten. Vi kan då inte ta anställning på ett ordinarie arbete eftersom det då betalas in arbetsgivaravgifter och inkomstskatt. Vi kanske därigenom finansierar vår egen övervakning genom FRA, upprättandet av en genusplan som vi inte samtycker till eller stöder ett trossamfund som bedriver ”Lawfare” mot kritiska röster och begränsar yttrandefriheten för andra. Härigenom finansierar vi något som vi kanske till och med skulle betala för att slippa, som exempelvis Muslimska Brödraskapets förgreningar i Sverige.  

Tänk er vidare att vi därför, för argumentets skull, börjar arbeta svart för att undvika skatter. Hur skall vi då handla mat och kläder? Säg att vi har barn. Hur skall vi undvika att de går i skola. Om vi reser betalar vi skatt på bensin. Om vi köper mjölk till barnen så betalar vi moms. Om vi bär hem maten i plastpåsar så betalar vi en särskild skatt på detta och om vi tar tåg eller buss betalar vi moms på biljetterna.  

Vi bestämmer oss därför för att bosätta oss i skogen och leva helt utanför samhället. Snart kommer emellertid överheten att knacka på vår hydda och fråga varför vi inte uppfyller skolobligatoriet? När vi svarar att vi ringer tillbaka så kommer vi också för sent på att all telekommunikation är belagd med moms. Vi riskerar att staten tar barnen ifrån oss och hyddan ses som tecken på bristande föräldraskap.

Vi måste därför emigrera. Det är den enda utvägen då hemskolning är förbjuden och vi inte vill förlora vårdnaden över våra barn. Hur skall vi då emigrera utan att betala moms och andra skatter vilka alltså går till saker vi moraliskt ogillar? Vi får då promenera över gränsen till Danmark och söka medborgarskap där. Danmark har dock ett avtal med Sverige och därför blir vi kopplade till Skatteverket i Sverige och får tala med Folkbokföringen. De vill att vi skickar in papper och frågar efter adress. Vi måste då kunna legitimera oss själva och skicka in vissa dokument. Det är moms på frimärken.

Vi måste då inse att det är omöjligt att leva efter libertarianismen idag. Det hade kanske gått när socknarna tillämpade tingsdemokrati, men inte nu. Hur bör vi då tänka om detta?

Inom moralfilosofin är det tydligt att ”bör” alltid implicerar att man ”kan”. I Sverige idag kan man inte leva fullt ut efter libertarianismen och där man inte kan är man inte heller moraliskt förpliktigad. Om du är satt i fängelse och bara kan överleva på fängelsemat så gör du inte moraliskt fel när du äter denna.

Det finns dessutom inte heller en skarp gräns mellan den privata och den offentliga sektorn i Sverige idag. Om staten inte hade varit så utbredd och innefattat så mycket så hade vi sett fler yrken i civilsamhället vilka idag bara finns i staten. Du begår därför inte moraliskt fel om du är offentligt anställd läkare, lärare, terapeut eller något annat yrke som inte är politiskt eller byråkratiskt. Du kan inte leva annorlunda eller utanför systemet i den privata sektorn och samma problem som du möter i Sverige, möter du ju idag över hela världen. Bör implicerar kan.

Vad kan du då göra? Det du kan göra är att leva efter libertarianismen i alla andra avseenden. Du kan tillämpa denna filosofi i ditt privatliv och i relationer. Du kan dessutom kämpa politiskt för en mer frihetlig ordning. Att vara libertarian handlar således om att vilja något politiskt och ekonomiskt och som man därtill tillämpar privat när man kan. Det handlar inte om att vissa yrken idag är bättre eller sämre ur libertariansk synvinkel. Den privata sektorn är inte automatiskt moraliskt bättre idag än den offentliga eftersom vi alla är underordnade samma etatistiska system. Du bör dock undvika att vara en politiker som upprätthåller detta system. Då kan du nämligen inte kalla dig libertarian utan är ett hinder för friheten. Det finns också vissa yrken som inte skulle efterfrågas på en privat marknad eller i ett fritt västerländskt civilsamhälle. Vi vet exempelvis att fattigvård och sjukvård för de sämst ställda fanns och finns i frihetliga civilsamhällen, medan exempelvis genuspedagoger och normkritiker inte fanns och sannolikt skulle ha ett relativt lågt marknadsvärde i framtiden.

 

 

Kategorier
Artiklar

En kritik av konservatismen

Vi är så vana att kritisera vänsterideologier att vi ibland missar de ideologier som brukar räknas som höger. Dessa är i plural och bara inom konservatismen behöver man då, om kritiken skall vara ärlig, förhålla sig till flera olika inriktningar. 

För att börja i någon ände så har den enkla höger-vänsterskalan ifrågasatts under senaste decennier som otillräcklig. Dock lever den kvar i allmän politisk debatt. Varför är den problematisk? Jo, bland annat därför att det är mycket svårt att skilja de ideologier som läroböcker i samhällskunskap ser som yttervänster från ytterhöger på detta spektra, eftersom både kommunistiska riktningar och fascismen tenderar att se lika dana ut när det kommer till tron på en stark och totalitär stat som utövar tvång och våld i syfte att uppnå respektive politiskt ideal. Idealen skiljer sig inte heller så mycket åt. Den ena vill ha det som i Östtyskland, den andra som Salorepubliken i Italien. Mussolini såg sig dessutom inte själv som höger, utan placerade sin ideologi, som var inspirerad av vänstersyndikalistiska tankegångar i fusion med nationalism, i mitten. Mussolini upplevde sig med andra ord som det dåtida Italiens motsvarighet till Annie Lööf som också hon placerar sig i mitten.      

Intresserade av politisk filosofi har därför gjort en annan kartbild där man istället för blott höger och vänster ser på fyra kvadrater och har tagit med vad man kallar ”auktoritära” och ”frihetliga” inriktningar. Detta har varit bättre, men är fortfarande otillräckligt och felaktigt i två avseenden. 

Som libertarian och tillhörande den mest frihetliga politiska filosofin har jag nämligen inga som helst problem med auktoriteter. Jag behöver dessa varje dag. Jag behöver någon som vet hur man lagar mina tänder och vars råd jag följer. Jag behöver någon som vet hur man kör tåg bättre än jag själv och som jag litar på när jag sätter mig på pendeln och så vidare. På samma sätt har jag frivilligt valt att följa råd vad gäller allt från datorer till andlighet, eftersom det helt enkelt finns dem som kan dessa områden bättre än jag själv. De är mina ”frivilligt valda” auktoriteter. Det jag däremot har problem med som libertarian är om någon tvingar mig på ett visst pendeltåg, tvingar mig till en tandläkare som borrar i mina tänder, tvingar i mig mat och tvingar mig att följa en viss religion. Auktoriteter är med andra bara bra om och endast om de är frivilliga. Och det är utifrån samma frivillighet som libertarianer ifrågasätter varför vi bara skall hålla oss till en enda påtvingad fiatvaluta, när marknaden erbjuder fler, och varför vi tvingas betala för tjänster i staten som vi inte vill ha och till och med skulle betala för att slippa få? Jag har exempelvis ingen lust att tvingas att finansiera Muslimska Brödraskapets organisationer och studieförbund i Sverige, men är däremot villig att privat betala för att de förlorar inflytande i vår kultur. 

Den dimension jag saknar på kvadranten är förhållandet mellan politik och kultur, en djupare dimension om man så vill och som gör det politiska spektrat till en kub, men det tar vi vid annat tillfälle.  

Konservatismerna

Det finns olika inriktningar inom konservatismen och man brukar exempelvis tala om socialkonservatism, nationalkonservatism, liberalkonservatism, anarkokonservatism, radikalkonservatism och paleokonservatism. Det finns säkert fler prefix. Intressant är då vad dessa har gemensamt? Varför är jag libertarian och inte konservativ? 

Man måste då ringa in vad alla riktningar inom konservatismen har gemensamt, analysera detta och sedan kritisera det utifrån vad vi har skäl att se som bra och dåligt. Jag kommer även att ta upp vanliga konservativa invändningar mot libertarianismen och kritisera dessa. 

Försöket till en definition av konservatismen och oberoende av riktning är min egen. Det vore intressant om någon har en invändning emot den och om den är för smal eller för bred. 

Konservatismerna är de politiska riktningar som:

Utifrån filosofiska, kulturella och historiska iakttagelser och har en syn på hur samhället och kulturen borde se ut och som samtidigt inte härleder sina uppfattningar från de socialistiska och liberala idéer som fördes fram i och med den franska revolutionen 1789 och som inte heller är anhängare av någon annan idé i revolutionens kölvatten som exempelvis en evolutionsbiologisk socialdarwinism (nationalsocialism) eller en hegeliansk statsnationalism (fascism – nationalsyndikalism) eller en postmodern utveckling/ degenerering av upplysningens och romantikens idéarv (postmodern vänster och postmodern höger /identitetspolitik åt vänster liksom åt höger).

Generellt är dessutom allt konservativt och traditionalistiskt tänkande kritiskt till att man behandlar människan och samhället som fristående från den faktiska historia och kultur vari människan ingår. Detta är ett av de teman som Edmund Burke för fram i Reflections on the Revolution in France. Därför blir historien en källa till politisk lärdom. Alla konservativa hämtar förr eller senare kunskaper från historien för att resonera om nuläge och framtid. Detta betyder inte att alla gånger vill återgå till ett förflutet, utan att man vill dra lärdom av det förflutna. Ett exempel kan ges. Där en socialist eller en liberal resonerar kring individers rättigheter, ser en konservativ inte enbart på individer med lika rätt till något utan vill även förstå vilken grupp individerna tillhör, vad de har för religion och kultur och härleder kunskaper från historien om hur individer med dessa religioner och kulturer fungerat i relation till andra grupper och samhällen.  

Så beskriven innehåller konservatismen mycket som är bra och användbart för politiskt tänkande. Det är bra att se på människan i sin aktuella historiska och sociala miljö och givande att dra slutledningar från konkreta omständigheter. 

Min kritik rör inte detta, utan snarare vad konservatismen inte är och hur den bemöter problem politiskt. 

Vad konservatismerna och oberoende av inriktning inte är, är koherenta och konsistenta moraliska teorier om när våld och tvång får användas och varför. Ingen konservativ åskådning gör reda för frågan om tvång och våld eller skiljer auktoriteter från tvång och våld. Konservativa brukar därför inte heller ha en gräns för hur stor staten kan bli. Socialkonservativa inom Sverigedemokraterna i Sverige idag behöver exempelvis inte lägga ner en enda statlig institution. De vill måhända göra om innehållet i flera institutioner, men de är till sist lika tvångsbenägna som dem de kritiserar. Om skillnader finns med avseende på tvång är de inte grundade på en konsekvent teori. Om en sådan teori finns, vill jag gärna veta hur den ser på tvång och våld eftersom staten per definition är ett våldsmonopol som utövas på en region över tid.  

Problemet med konservatismen är därför inte att man söker lärdomar från historien eller värdesätter sin dåtid, sin familj, kyrkan, monarkin eller något liknande. Problemet är att man inte har en konsekvent moralisk syn på vilka tvångsmedel som får användas. Flera av dessa värden har dessutom vuxit fram i frihet från den stat som många konservativa ser som medel för att uppnå samma värden idag. 

Ett exempel som belyser skillnaden är synen på homosexuella äktenskap. 

Konservativa brukar kritisera homosexualitet och homosexuella äktenskap. De brukar mena att äktenskapet och sexuella relationer borde vara mellan en man och en kvinna. 

En libertarian kan å sin sida ha vilken syn på homosexualitet som han eller hon vill, då detta inte ses som en politisk fråga eller som en fråga som bör leda till lagstiftning. Libertarianen kan både dela den konservativa uppfattningen om att homosexuella äktenskap är fel, men libertarianen kan också anse att homosexuella äktenskap är rätt och till och med mer rätt än heterosexuella äktenskap. 

Där en socialist skulle lösa frågan om homosexuella partnerskap och äktenskap genom att ge dem lika erkännande i staten och tvinga religioner att viga homosexuella par, skulle en konservativ göra en juridisk åtskillnad mellan heterosexuella relationer och homosexuella dito och förbjuda exempelvis Svenska Kyrkan från att viga homosexuella. 

En libertarian tänker å sin sida: Sexualitet angår inte överheten överhuvudtaget (om det inte är fråga om våld och tvång mot exempelvis barn eller våldtäkt) och om en religion eller grupp vill viga homosexuella så får de göra det och om andra inte vill detta så får ingen tvinga dem heller. Analogt får en bagare specialisera sig på bröllopstårtor för homosexuella par, medan en annan bagare tolereras när han eller hon bara bakar bröllopstårtor åt heterosexuella. Marknaden löser problemet och människor får helt enkelt acceptera att man värderar olika.  

Ett annat exempel är från Kanada och Jordan B Peterssons kritik av en lagstiftning som tvingar vissa yrkeskategorier att använda vissa personliga pronomen. Här har vi följande kombination.

  1. Kulturradikaler vill i sann totalitär anda påtvinga människor ett språkbruk (man gjorde även detta i kommunistiska stater under 1900-talet). 
  1. Konservativa vill inte detta, men kanske sviktar på frågan om staten borde ha ett finger med i andra frågor som rör språket (att exempelvis bevara vissa gamla ord i en statssanktionerad utgåva av en ordbok).
  1. Libertarianer menar att staten alltid begår övergrepp om den försöker styra, övervaka och kontrollera hur språket används och att det är fel att använda tvångsmonopolet för att reglera hur individer kommunicerar. 

Konservativa brukar därtill göra vissa fel när de kritiserar libertarianismen. Ett sådant fel är anklagelsen om att libertarianer har en ”atomistisk människosyn”. Faktum är att libertarianismen (i alla fall austrolibertarianismen) inte har en filosofisk antropologi eller människosyn överhuvudtaget. Det vi däremot vänder oss emot är den så kallade statsindividualismen som har uppstått i vår stat där människor är beroende av sin relation med staten via myndigheter och därigenom har blivit oberoende av andra relationer i civilsamhället. I ett mer frihetligt samhälle ökar individens beroende av fungerande relationer i civilsamhället. 

Konservativa brukar även kritisera libertarianismen för vad de ser som en egoistisk moralfilosofi. Detta stämmer inte på all libertariansk filosofi och i synnerhet inte på austrolibertarianismen. Den stämmer på Ayn Rand och objektivismen och vissa andra grupper, men inte på oss andra. Faktum är att Ayn Rand använder samma syn på kapitalisten som marxismen, men drar motsatta slutsatser av detta.  Austrolibertarinismen ser nämligen inte själviskhet som något människan bör eftersträva. Den analyserar däremot ekonomin utifrån att människan agerar i egenintresse. Det är sedan upp till individen vilka mål hon eller han har och om någon har altruistiska mål, är inte detta något negativt. Tvärtom är libertarianer i gemen positiva till välgörenhetsorganisationer då de stärker civilsamhället. 

Konservativa brukar kritisera libertarianismen för att vara utopisk och särskilt austrolibertarianismen för vår voluntaryism eller så kallade ”anarkokapitalism” (jag har alltid ogillat den sistnämnda benämningen, även om jag delar filosofin bakom den). Det är givetvis trevligt att slippa lobotomerad vänsterliberal kritik som ser allt motstånd mot demokratin som ”diktatur”, men lite jobbigt när konservativa tror att vi försvarar ett utopiskt ideal. Det gör vi inte. Vi säger nämligen endast att det är: 

Rättvist om alla respekterade icke-aggressionsprincipen och icke-bedrägeri som grund för alla mellanmänskliga relationer och detta oberoende av vilket samhälle som blir resultatet av denna rättvisesyn.  

Vi målar därför inte upp ett perfektionistiskt samhällsideal och vi tror oss inte ha lösningen på alla problem. Faktum är att vissa, exempelvis politiker, kan få det sämre i ett frihetligt samhälle jämfört med idag men att detta samhälle ändå är eftersträvansvärt. 

Konservativa brukar även beskylla libertarianer för att tillåta omoral genom att lämna allting fritt. Vi libertarianer är ju för:

Legalisering av prostitution (alla äger ju sina kroppar). 

Legalisering av substanser. 

Legalisering av vapen. 

Och att människor får leva efter sin egen filosofi som mycket väl kan vara otrevlig i andras ögon. 

Självklart så stämmer detta, men det finns en skillnad här som många konservativa inte vill kännas vid. 

En libertarian kan anse att substansberoende och promiskuösa relationer är dåligt utan att vilja förbjuda det eftersom förbudet dels medför att människor med beroendesjukdom tvingas in i kriminellt beteende, dels eftersom det inte minskar problemet. Att knark är skadligt behöver inte översättas med att knark skall förbjudas och särskilt inte om förbudet leder till att skadan ökar och människor lider ännu mer. 

Konservativa brukar även kritisera libertarianer för att vara ”republikaner”. Alla libertarianer är inte detta. Tvärtom menar vi ”hoppeaner” att monarki är bättre än både demokrati och republik eftersom en monark äger och har incitament att ta hand om sitt land på längre sikt. 

Flera skribenter och tänkare på Mises internationellt och i Sverige är snarare anakomonarkister och för försvarssamverkan mellan decentraliserade och autonoma regioner.  Vi är också för vad Hoppe kallade ”fysiskt avlägsnande” då ingen individ som agerar aggressivt eller hotar friheten för andra har automatiskt rätt att vara medborgare eller boende i ett fritt samhälle. 

Kategorier
Artiklar

Min väg till libertarianismen

Vår frihet består i att avstå från att ha självständiga åsikter och att uppfatta denna brist på intellektuell självständighet som den rätta attityden.

– Arthur Moeller van den Bruck

Dagens inlägg blir lite mer personligt än vad vi brukar producera på vår hemsida. Idén kom från Klaus Bernpainter som frågade: ”Varför inte skriva om din politiska resa”? Det kanske därför också blir lite kontroversiellt, men vad gör det? Det är i vilket fall ärligt.  

Min politiska utveckling har gått från konventionell moral där jag anammat de politiska idéer som ofta strider mot varandra och som samexisterar inom exempelvis ett politiskt parti, till strävan efter mer grundade resonemang. Den politiska filosofi som jag först tog till mig var en slags värdekonservatism som i sin tur var en respons på hur jag såg på det allmänna tillståndet i Svea Rike och Västerlandet i stort. När jag var 13 tyckte emellertid en vän att jag skulle gå med i MUF, vilket jag dock ångrade ganska snabbt då jag inte var tillfreds med den låga takhöjden för idédebatt inom förbundet. Mellan åldrarna 13 och 17 övergick intresset från partipolitik till politisk filosofi och politisk historia. Jag ansåg att grunden för samhällets och människans problem var av moralisk och andlig/ kulturell natur och att Sverige förlorat både karta och kompass i dessa avseenden. Händelseutvecklingen 1789 uppfattades som början på de politiska ideologiernas vansinnesfärd mot 1900-talets blodbad och människans självförhävelse genom staten. Jag sympatiserade med konservativa politiker internationellt, men fann dem helt frånvarande i svensk debatt. Intresset för filosofi var inte bara politiskt och mynnade till sist ut i både en syn på vetenskap och kunskap, på ontologi och en religionsfilosofi. Jag trodde på Gud men det var inte fråga om ett gudsbegrepp som de flesta är vana vid och som inte har intresserat sig för religion eller teologi. Det handlade nämligen inte så mycket om att det måste finnas en skapare utan om vad som var verkligt och overkligt och att den relativa världen är förgänglig och saknar bestående ”sanning”. Det var ett gudsbegrepp som således var mer influerat av österländska religioner än västerländska, men det var också något som jag tror bidrog till att jag intresserade mig för filosoferna Hegel och Spinoza. På gymnasiet gick jag dessutom omkring och trodde att jag hade förstått Hegels filosofi. Det hade jag inte. Åtminstone inte fullt ut.

Mitt mest kontroversiella moment som 16-åring var när jag skrämde slag på min spansklärare i det att jag under en lektion kläckte ur mig min uppfattning om att Franco i Spanien var en bra och gemytlig politiker och person. Franco hade nämligen lyckats hindra att Spanien blev en kommunistisk lydstat i Västeuropa till Sovjetunionen och gå samma öde till mötes som flera stater i Öst. Han hade dessutom förhindrat slakten på präster och enkla bönder. Hans mindre toleranta sidor kunde jag ha överseende med, tyckte jag, eftersom det var ett svårt politiskt och historiskt läge i Spanien. Jag blev kallad till rektorn och utfrågad om min värdegrund. Jag svarade då att jag närmade mig en konservativ värdegrund och att det fick duga. Rektorn svarade: ”Du får inte störa lektioner med extremistiska utspel så länge du går kvar här.” Jag var samtidigt kritisk till fascismen i Italien och det nationalsocialistiska Tyskland vid denna tid, då jag såg och fortfarande ser fascismen och nationalsocialismen som politiska pseudoreligioner vars uppkomst hade kunnat förhindrats om inte segrarmakterna i det första Världskriget varit så giriga samt om inte Garibaldi förstört de italienska fristående italienska småstaterna och Bismarck strävat mot att centralisera Tyskland.

Jag fick emellertid större sympati från mina lärare i historia och samhällskunskap som tyckte att jag mycket väl kunde fortsätta att hålla mina små ”predikningar” på deras lektioner. De såg det som underhållande för debatten. Min lärare i historia sa: ”Det går rykten om att du är fascist på skolan. Det tror inte jag stämmer, men var försiktig.” När jag väl gick ur gymnasiet hade jag femmor i de flesta ämnen utom idrott och spanska. I idrott hade jag betyget tre. I spanska fick jag betyget 1 (motsvarande underkänt). Jag överklagade inte detta utan var nöjd med att min lärare fått se mig gå kvar i hennes klass tills slutet. Hon hade nämligen velat få mig förflyttad från sin klass på grund av detta utspel. När jag senare läste upp mitt betyg i spanska tog det bara en termin för att beta av gymnasiespanskan. Så kan det gå. 

När jag var 17 hände två relevanta saker parallellt med avseende på min politiska utveckling. Det första var att jag konverterade till den romersk-katolska kyrkan från Svenska Kyrkan och då blev intresserad av thomismen och katolsk sociallära. Det andra var att jag genom min konversion kommit i kontakt med Tage Lindboms krets i Stockholm. Tage Lindboms böcker, varma personlighet och generositet upplevdes som en ljusfyr i mörket. Mina egna små studier i historia och politikens utveckling bekräftades av Lindbom och fick både större djup och bredd. Jag omfamnade mycket av den politiska traditionalismen med själ och hjärta. 

Som traditionalist var jag i stort apolitisk bortsett från vissa områden som jag ansåg särskilt felaktiga redan på 1980-talet. Det tycktes mig som att migrationen skulle kunna få svåra konsekvenser på längre sikt och jag såg svensk abortpolitik som i grunden omoralisk. Det var en slags konservativ inställning om man så vill. 

Efter en militärtjänstgöring på Gotland började jag studera vid Stockholms universitet. Mina studier var i flera skilda ämnen som statskunskap, filosofi, historia, psykologi, nationalekonomi och senare på juristprogrammet och socialt arbete. Jag fick fyra examen till slut och tog ut dem ungefär samtidigt. Jag läste också vidare i filosofi och socialt arbete. Jag valde att arbeta inom socialt arbete eftersom jag dels var intresserad av området och eftersom jag såg det som förenligt med min kristna etik.  

Jag blev senare inbjuden av en bekant som jag nyligen hade lärt känna i ett annat sammanhang att börja skriva på bloggportalen Motpol.nu och fick därigenom en del nya kontakter. Jag hade aldrig skrivit något i dessa sammanhang tidigare och det lät som en rolig sak att prova på. Jag utvecklade härigenom en rätt skarp samtidskritik som till och med gick bortom Tage Lindbom. Min blogg hette ”Fas.Motpol.nu” och på  portalen skrev och skriver fortfarande en av landets bästa bloggare: Joakim Andersen, även kallad Oskorei. Jag hade även under en period stark sympati för vissa vänsteråsikter i ekonomiska och sociala frågor. Parallellt med detta hade jag utvecklats teologiskt och kommit i kontakt med ortodox kristendom. Detta ledde till en konversion och jag har nu varit ortodox kristen i tjugo år och aldrig ångrat detta.

Mina studier i fortsatte och det var huvudsakligen filosofi, psykologi och historia som ledde till en gradvis filosofisk övergång till libertarianism. Via Aristoteles och Kant började jag studera libertarianska filosofer som Robert Nozick, Ludwig von Mises, Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe. Jag övergav emellertid aldrig traditionalismen som livsåskådning och har fortfarande stor behållning av flera av konservativa författare i samtiden. Förenklat hade jag ifråga om politisk teori blivit libertarian, ifråga om ekonomisk syn inspirerad av den Österrikiska ekonomiska skolan och förenade detta med att på andra områden av filosofin inspireras av bland annat Heidegger och Husserl. Ifråga om tro var och är jag Ortodox kristen. För att sammanfatta var jag landat politiskt och kulturellt har jag skrivit ner detta i några punkter:  

  1. Den moderna människans tillvaro framstår som absurd när hon prioriterar kortsiktiga relationer istället för familjebildning, skjuter frågor om dödlighet och det mänskliga varandets begränsningar framför sig och har en infantil dyrkan av det som är snabbt, stort, progressivt och vackert. En dyrkan av det relativa, om man så vill. Identitet har blivit en fråga om konsumtion. Man ”köper sig” eller en väljer en ny identitet ungefär som man byter kläder i en garderob. Denna samtidskritik är riktad mot kulturen och grundas mer på frånvaron av autenticitet än på en libertariansk syn på frihet. Denna åsikt är emellertid förenlig med en libertariansk politisk teori.
  1. Den moderna människan sätter sin tillit till politiska och administrativa system som egentligen ingen kan ha överblick över, men är samtidigt i den senmoderna kulturen utelämnad åt sig själv för att svara på de mer fundamentala frågorna om varats och existensens mening och betydelse. Det som ersatte den kristna kulturen på grund av revolutionerna 1789, 1848, 1917 och 1968 var inte en sekulär utopi utan politiska ersättningsreligioner. Som Nietzsche uttryckte det: Den moderna människan kommer inte längre att tro på Gud men som kompensation bli än mer religiös.
  1. Det är därför inte så att religionen minskat i betydelse i det moderna samhället. Tvärtom har religionerna och gudarna blivit fler då den moderna människan tycks tro på vad som helst. Många av de sekulära religionsutövarnas absoluta tilltro till staten och vördnad inför demokratin har inom partipolitiken i Sverige närmast fått existentiell betydelse. Denna kult av staten och en konstitution har också ”gift sig” med politiska ideologier som går på tvären med vetenskap. Till den moderna världens mytologi hör också tron på ständiga framsteget trots att vi i kulturen knappast kan prata om framsteg utan om olika värderingar och paradigm som avlöser varandra.
  1. Den traditionalistiska kritiken av staten och den naiva tilltron till politikens möjligheter att rädda människan från människan är givetvis i överensstämmelse med libertariansk kritik. Libertarianismen förenar detta med en plausibel teori om grundläggande rättigheter. När jag läste filosofi landade jag till sist i insikten att en utvecklad politisk teori behöver en koherent syn på rättigheter. Min övergång till libertarianism handlade dels om vad vi kan se som behovet av en socialetik och där mitt tänkande påverkades mycket av Immanuel Kants moralfilosofi, dels om insikter från psykologin där tvång och våld orsakar trauma och ofta leder till missbruk och psykiskt lidande. En etik som bestraffar tvång och våld och samtidigt befriar människans kreativitet är också förenlig med en grundläggande traditionalistisk livshållning. 
  1. Det är inte i friheten som vi ser problemen i vår kultur, ekonomi och politik utan i staten och de ideologier som ockuperar den moderna människans livsvärld. Tvärtom ser vi att människan behöver frihet att själv söka realisera sina mål och sitt liv. Privata äganderätter är därför en moralisk grund för samhället att stå på och erkännandet av att alla individer har lika rätt till liv, frihet och egendom leder till att de, i frånvaron av en tvingande stat, också kan realisera alternativa diskurser och idéer än de staten omfattar för tillfället. All mänsklig kreativitet inom vetenskap och kultur förutsätter frihet.
  1. Libertarianismen är även förenlig med traditionella dygder, vilket vi ser i den svenska historien. När människan tillåts att ta eget ansvar efterfrågas nämligen dygder i hennes familj, arbete och grannskap. Dygder som rättrådighet, heder och ärlighet.
  1. Den moderna staten har blivit totalitär i det att dess företrädare lyckats ersätta mänskliga relationer i civilsamhället med en beroenderelation till staten. Beroendet av staten har orsakat en statsindividualism där människor inte längre behöver varandra och utveckla sociala relationer i frihet. Staten är med i varje ekonomisk transaktion, reglerar varje form av arbetsgemenskap och finns med i relationen mellan barn och utbildning och till och med i vårdrelationer. I detta förtvinar mänsklig skaparkraft och frihet. 
  1. Där äganderätter inte erkänns behöver man inte heller fråga människorna om lov när man demografiskt och kulturellt vill göra om deras lokalsamhällen. Istället för en fri migration har denna varit påtvingad. Och istället för en fungerande integration som ju alltid sker lokalt och nära människan, har man bedrivit frågan genom politiska experiment. 

Det är dessutom korrekt att beskriva den stats- och samhällsmodell som socialdemokratin byggde i Sverige som icke-liberal eftersom den utgår från att det mesta skall vara förbjudet från början, men tillåtet efter beviljad ansökan. Du måste ha tillstånd för att ta körkort, byta namn, bygga hus, bedriva jordbruk, starta skola, bedriva omsorg, starta företag, sälja alkohol och så vidare. Staten har dessutom blivit ”terapeutisk” då den agerar kurator för rätt åsikter, rätt normer, rätt värdegrund, rätt inställning till kön, rätt inställning till vissa religioner och så vidare. Denna terapi är en mjuk form av totalitarism. Medborgarna deltar i den i obligatorisk skola och finansierar vad som i grunden är en politisk indoktrinering via skattesedeln.

En stor administrativ apparat har också byggts upp för att administrera välfärdsstaten och en annan för att administrera vad vi kan kalla “koncessionsstaten”. Detta kostar pengar. Därför saknades inte heller fantasi om vilka sätt som staten skulle kunna ta ut skatter.

  1. De flesta av de vänsteridéer som når vårt land i modern tid har först uppstått i Förenta staterna och Frankrike. Så var fallet i synnerhet under 1960-talets vänstervåg. En betydande skillnad mellan Förenta staterna och Sverige är emellertid att vårt land sedan Gustav Vasa genomsyrats av enhetsideologin. Efter reformationen skulle alla vara goda lutheraner. I den moderna staten har istället vissa politiska idéer och normer bildat religionssurrogat. Det är därför som svensk offentlig debatt har haft svårt att hantera och bemöta avvikande åsikter i de frågor där den politiska och kulturella överheten funnit samförstånd. Enhetsideologin i det socialdemokratiska Sverige har gett upphov till en konsensuskultur som steg för steg resulterat i politisk konformism. Vår samhällsdebatt utspelas idag på vänsterradikal mark.  
  1. Vi lever idag i ett samhälle där liberalismens stora berättelser om demokrati, individuell emancipation och rationalitet har övergått i orwellska undantagstillstånd. Det hela gick dessvärre alldeles för lätt. Det räckte med ett virus för att rättfärdiga att grundläggande fri- och rättigheter sattes ur spel.  Demokratin används inte heller längre för att fånga upp värderingar och åsikter hos medborgarna, utan tvärtom för att disciplinera och förändra dem efter politiskt korrekta tankemönster. Diskurs och maktutövning flyter så att säga samman. För vad är politisk korrekthet om inte en förening av diskurs och maktutövning i en kultur som saknar andra distinktioner än just makt för att skilja mellan teorier och åsikter? Fast i vår relativistiska kultur handlar det inte om sant och falskt, utan om krav på renhet ifråga om känslor, associationer och attityder. Och det är här vår kultur befinner sig idag. I avsaknad av både rättigheter, en historisk identitet och en djupare andlig grund än staten och det politiska dör den moderna/ postmoderna individens berättelse med henne själv.
  2. )Vi lever i en stat där konjunkturcykler är en effekt av riksbankens inflationsmål. Att vi har ett system som baseras på inflation leder till att de som får pengar sist i ekonomin också är de största förlorarna. Inflation är så till vida en skatt och skatten är en stöld på värdet av besparingar. Och det är ironiskt att detta helt tycks ha förbigåtts av vänstern. Det är nämligen bara storbanker och storföretag som tjänar på detta system då dessa får pengar först i ekonomin. Den österrikiska ekonomiska skolan är inte teori om vad politiken skall göra med ekonomin utan en vetenskap om vad som händer när politiken, i detta fall penningpolitiken, hanterar ekonomin. Det är staten som genom penningpolitik orsakar konjunkturcykler liksom det är staten som genom finanspolitiken orsakar skevheter på marknaden.
  3. Det svenska välståndet byggdes under första hälften av 1900-talet. Det var arbete, entreprenörskap och ekonomisk frihet som la grunden för välståndet och inte politiken, staten och socialdemokratin. De senare tre har emellertig ägnat sig åt att förstöra och förslösa det välstånd som svenska arbetare och företag byggde upp.

Min politiska vision idag är ett decentraliserat samhälle där individer har full frihet att leva efter sina mål om och endast om de inte tvingar eller bedrar någon annan. Ett samhälle som jag också tror utvecklar traditionella värden och gemenskaper. För att återknyta till min lektion i spanska så står jag således långt ifrån Francos statsbildning och ideologiskt står Centerpartiet och Socialdemokratin närmare den italienska fascismen än en konsekvent libertariansk åskådning.

I historien har vi också flera exempel på lokalt självstyre i Norden. Man kan här inspireras både av våra självägande bönder och av tingsdemokratin. Man kan också inspireras idag av länder som Schweiz och Lichtenstein. Jag har skrivit flera artiklar på Mises.se i dessa ämnen som kan komplettera denna bild. Jag är också för lika fri- och rättigheter för alla individer.  Detta är egentligen självklart i en libertariansk åskådning, men måste förmodligen skrivas i text på grund av den kultur vi befinner oss i.

Kategorier
Artiklar

Kan vi förvänta oss ännu en klassanalys?

Var det egentligen en nyhet när BRÅ nu i veckan presenterade rapporten att barn till utrikesfödda är överrepresenterade i brottsstatistiken? Låt oss tala klarspråk om detta. Om man inte är en golden retriver och spenderat merparten av sitt liv under ett piano i en etagevåning på Strandvägen, har man förmodligen stött på fenomenet med gängvåld och gängbildningar i stadsmiljöer, på skolgårdar och på badstränder. Om man samtidigt inte är politiskt lobotomerad har man också sett ett sådant samband mellan gruppvåldtäkter i gängmiljö, skjutningar mellan gäng, gängvåld riktat mot enskilda minderåriga, förnedringsrån och tortyr på Solna kyrkogård, hedersrelaterat våld och överlappningen mellan vissa kriminella gängmiljöer och IS-resenärer.  

Som vanligt förs sedan en livlig debatt. Politiker och debattörer säger deras mening och vill framstå som att de har förstått problematiken, alternativt förundras de över den och till sist brukar svensk media bjuda in experter som fäller sitt omdöme i saken. In på scenen träder då figurer som Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, eller någon sakkunnig som har läst några kurser i sociologi eller statskunskap. När debatten börjar närma sig den känsliga frågan om överrepresentation på gruppnivå kommer sedan finalen. De grupper som står för merparten av våldet tillhör då inte bara utrikesfödda, de tillhör även en socialt och ekonomiskt utsatt grupp. 

Metodologiskt finns det flera teorier om hur man analyserar sociala fenomen. Det finns teorier som ser till individens berättelse, målsättningar, psykologi och dispositioner. Och det finns strukturella förklaringar som ser på frågor om exempelvis ekonomiska och sociala förhållanden. Det behöver inte påpekas att klassanalys och sociala förklaringar varit populära i Sverige under flera år, även om de givetvis inte stått ensamma.  Strukturella förklaringar som kulturella skillnader är däremot frånvarande om det inte rört kritiska perspektiv på majoritetskulturen. 

Det som påverkar debatten har därför kommit att handla mer om debattörernas psykologiska och emotionella behov av rätt normer och människosyn än om söka förstå varför utrikesfödda står för högre andel av viss brottslighet. Och det ses på förhand som fel arbetshypotes att tänka att minoritetskulturer och religioner har strukturer som påverkar integrationen negativt, liksom baseras på ett tänkande i ”ingrupp” (där exempelvis kvinnors heder skall försvaras och enskilda medlemmar skyddas) och ”utgrupp” (där kvinnor kan ses som ”orena” och enskilda har lägre människovärde). Många debattörer har dessutom svårt att skilja på korrelation och kausalitet. Det vore exempelvis fel att se en kultur eller en religion som den enda kausala orsaken till individuellt beteende då man dessutom bör väga in psykologiska dispositioner, målsättningar och förutsättningar. För det är ju till syvende og sist alltid individer som handlar, även om de är i grupp. Däremot kan gruppen och kulturen påverka individen och detta skulle då förklara korrelationen mellan vissa typer av brott och de kulturella och sociala miljöer som individen ingår i. 

När Rakhmat Akilov begick terrorhandlingen på Drottninggatan så var han inte enbart påverkad av ett negativt beslut om uppehållstillstånd och social utsatthet. Han var även påverkad av sin religion och sin människosyn. Han var påverkad av sin brist på samhörighet och identitet med människorna på Drottninggatan. Frågan är därför inte om en kultur orsakar ett liknande beteende, utan om varför vissa beteenden ofta förekommer inom en kultur. Ytterst är det nämligen individen som bär ansvaret som handlande agent, medan kulturen kan förklara och ge ledtrådar om hur individen resonerar och tänker. 

När man prövar en metodologisk förståelse av sociala fenomen kan man med fördel utgå från sig själv och se hur man själv värderar och tänker. Det finns nämligen en liknande förklaring till varför svensk debatt ser själva diskussionen som känslig och det beror på vår egen politiska kultur där inte bara svensk journalistik på sina håll är agendasättande och värdeorienterad snarare än sakorienterad, utan där även forskning i kriminologi på exempelvis BRÅ tycks ha varit agendasättande. Detta gäller också urvalet i vad BRÅ väljer att forska om. Och det underlättar inte att BRÅ är en politiskt styrd organisation eller att universitet och högskolor i Sverige till största delen är statligt finansierade och att det är politiken som håller i penningpåsen. 

Nyligen uttalade sig Jerzy Sarnecki i debatten om varför utrikesfödda är överrepresenterade rörande vissa brott. Han sa att han inte visste vad det beror på och att detta är något man måste forska om. Vi kan förmoda att han kommer att gå in rätt hårt med en sedvanlig klassanalys. Han brukar nämligen landa i en sådan. Han har haft samma förklaring till överrepresentationen sedan han var doktorand. Skulle Sarnecki ha kunnat bli professor i Sverige om han inte hade en sådan teoretisk ansats? 

Om vi ser mer allvarligt på sakfrågan så har det varit känt under mycket lång tid från Storbritannien och Frankrike att överrepresentationen i brottslighet fortsätter i femte och sjätte generationerna och detta trots integrationspolitik. Det handlar återigen inte om orsak och verkan utan om korrelation. Och det är också intressant att se på de individer i dessa grupper som lyckas välja en annan bana och vad som motiverar dem? Att däremot inte erkänna korrelationen leder däremot till fel slutsatser. 

Källa:   https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sarenecki-den-stora-fragan-ar-vad-det-beror-pa

Kategorier
Artiklar

Tio politiska heresier

Svensk politisk kultur har sedan fyra till fem decennier varit marinerad i perspektiv och politiska tabun som har sin grund i vänsterradikala idéer, klyschor och dogmer. Även den borgerliga högern har med tiden kommit anamma synsätt som i förlängningen är ohållbara för ett fritt samhälle och en fri marknadsekonomi. Nedan listas några av dessa. Som moralisk grund (värdegrund om ni så vill) anges utgångspunkten i den libertarianska principen om icke-aggression. Denna princip innebär att alla handlingar och allt tänkande är tillåtet om och endast om det inte tvingar och bedrar någon annan individ. Tvång definieras i sin tur alltid som en kränkning av individers äganderätt till deras kroppar och egendom. Denna rättighet gäller lika för alla.

Det följer inte av principen om icke-aggression att:

1.) Kulturer är likvärdiga. De är de facto inte likvärdiga med avseende på bildning, estetiska uttrycksformer och komplext tänkande. De kulturer som rättfärdigar tvång och aggression mot individer på grund av en religion eller en politisk ideologi är inte att betrakta som likvärdig en kultur som respekterar individuellt självbestämmande. Kulturer bör värderas utifrån huruvida de respekterar människans frihet och rätt till självbestämmande. De bör också värderas ifråga om hur och på vilka sätt de bidrar till andra kulturella värden. Kulturrelativismen är motsägelsefull då den värderar kulturrelativismen som en högre kulturell uttrycksform än exempelvis den syn på kulturer jag försvarat ovan. Om vi dessutom har kulturella uttryck som rättfärdigar sexuellt våld mot barn är dessa uttryck inte likvärdiga kulturer som respekterar barns kroppsliga och psykologiska integritet. 

2.) Alla människors lika värde. Detta är inte bara en felöversättning från FN:s paroll ”equal in dignity” utan används också på ett felaktigt sätt. Det finns en okontroversiell tolkning av principen som vi bör gå med på, nämligen att alla individer oavsett bakgrund och sexuell läggning, religion och social status har samma människovärde och lika rättigheter. Det är däremot moraliskt felaktigt att inte skilja på människor utifrån deras handlingar. Det är fel att anse att en notorisk massmördare och psykopat har samma människovärde som en vetenskapsman som utvecklar penicillin. Mahatma Gandhi har inte samma människovärde som Josef Stalin. Individer som respekterar fred och frihet har högre värde för samhället än individer som inte gör det. Individer som eftersträvar att använda sina talanger och sin energi till att bli en bättre version av sig själva för andra är dessutom mer värdefulla för ett fritt samhälle än individer som inte gör det.  

3.) Att alla religioner är lika värda. Religioner är på generell nivå olika ifråga om synen på våld, tvång, tolerans och värdering av sanning. Dessa olikheter gör dem mer eller mindre lämpade för ett frihetligt samhälle. Talibanernas version av Islam är inte lika värdefull för ett fritt samhälle som exempelvis Jainismen och Amish och dessa gruppers starka betoning av icke-aggression och tolerans mot oliktänkande. 

4.) Att diskriminering alltid är moraliskt felaktigt. Faktum är att människan diskriminerar hela tiden från valet av livspartner till vem som får arbete ifråga om meriter. Diskriminering kan dock ske på irrationell grund som exempelvis diskriminering utifrån ursprung och funktionsnedsättning. Om en person däremot inte får jobb som brandman för att hon eller han är för svag för att slå in en dörr och detta krävs för yrket är detta en rationell grund.

5.) Att det är fel att värdera sin kollektiva identitet. Det är inte fel att på ett personligt plan värna sin familj, sin socken och i förlängning sin kulturgemenskap. Det är däremot fel att basera en politik i staten på kollektiva identiteter som religion (exempelvis talibanernas eller Ku Klux Klans version av Islamism och kristendom), klass (exempelvis marxism-leninism) och etnicitet (nationalism). Däremot kan patriotism vara en dygd och grund för en kulturgemenskap.

6.) Att frihetens realiserande inte kräver våld i självförsvar. Tvärtom har friheten genom hela mänsklighetens historia inte bara varit ett abstrakt ideal utan en konkret konflikt mot dem som är för slaveri, våld, stöld och dödande. Frihet i praktisk handling innebär kamp mot slaveriet, viljan att lagföra mördare och beredskap att bekämpa psykopater som vill styra andra genom penningpolitik eller som demokratiskt valda politiker. Det bör påpekas att Adolf Hitler hade demokratisk förankring. 

7.) Att frihet är det högsta värdet för människan. Snarare är friheten det grundläggande värdet för sociala, kulturella och politiska relationer. Vad individen värderar högst är friheten ett medel till.

8.) Att det samhälle individer bygger måste vara på sekulär grund. De kan lika gärna vara på en annan grund. Amish är ett exempel. Och de har rätt att uppfostra och hemskola sina barn även om någon inte håller med om innehållet i deras undervisning. Att vilja ha lika utbildning för alla är en totalitär åsikt. Ett fritt samhälle tillåter alla möjliga åsikter och åskådningar om och endast om de inte kränker någon individs liv och frihet.  

9.) Att tvångsvaccination är en fråga om självförsvar. Alla sjukdomstillstånd bör hanteras på samma sätt i ett fritt samhälle. Det är alltid individens eget ansvar om han eller hon väljer sig att exponera sig för andra individer eller inte. Vid mötet med andra sker ofrånkomligen någon form av påverkan. Endast om någon medvetet sprider en sjukdom kan detta vara straffbart. 


10.) Att alla har lika rätt att migrera. All form av migration måste snarare utgå från privata äganderätter och således baseras på ömsesidighet på lokal nivå. Frivillighet är även grunden för lyckad integration. 

Verklig libertarianismen tror varken på fri rörlighet, statlig migration, påtvingad integration, påtvingad vaccination, statliga murar eller på de ideologier som staten propagerar för ovanför deras huvuden. 

De libertarianer som tror på fri rörlighet har aldrig tänkt den frihetliga tanken till dess logiska konsekvens och är ofta fast i ett dikotomt tänkande som står mellan rörelsefrihet och statliga murar. I ett samhälle där allt är äganderätter och samägd egendom, är alltid migrationen något som sker genom lokala överenskommelser.  Äganderätten är de principiella gränserna i ett sådant samhälle och individer har rätt att upprätthålla dessa gränser bäst de vill. Idag tvingar staten människor att lämna Sverige som har all rätt att stanna i landet, exempelvis genom hänvisning till en juridisk formalitet samtidigt som staten ger generella amnestier till exempelvis ensamkommande som fått avslag i domstol på deras asylansökan.  

Äganderätt innebär nämligen en åtskillnad som inte bara bör erkännas i lag, utan dessutom vara grunden för en socialetik för samhället i stort. Och det finns ingenting som borde vara kriminaliserat och som inte involverar äganderätten. 

Kategorier
Artiklar

Vänsterliberal pottsittning

Flera politiska ideologier har inspirerats av en rousseansk människosyn där människan av naturen anses god, men korrumperad av samhället och kulturen. I verkligheten är inte människan god eller ond av naturen, men har en inre skuggsida som hon måste hantera själv och som inte kan botas genom staten eller en politisk ideologi. Den inre skuggsidan finns med i varje samhälle oberoende av statsskick. Om den blommar ut i staten kan den leda till massmord som vi såg under 1900-talet och i stater som Kina och Sovjetunionen. Kriminalitet på individnivå kan i namnet av en ideologi sublimeras och rättfärdigas till något önskvärt för det politiska. Problemet med en rousseansk människosyn är att den ofta använts av politiska ideologier som ämnar frigöra, emancipera, människans godhet, vilket tills nu aldrig har orsakat önskvärda resultat. Tvärtom brukar den leda till död, korruption och slaveri. 

Vi inleder med något så enkelt som en kort upprepning av den libertarianska tanken. Libertarianism är egentligen inte en ideologi utan en socialetik som utgår från att människan bör anses äga sig själv i ett socialt sammanhang. Om människan inte äger sig själv, ägs hon av någon annan människa som i partiets, religionens, statens, företagets, ideologins eller sitt eget namn ser sig som hennes ägare och förvaltare. Hennes kropp är då inte hennes egen och inte heller hennes talanger. Hennes tid står då till andras förfogande och hon kanske då behöver tillstånd av andra för att arbeta, älska, äta, leka, prata och umgås.

Om människan inte äger sig själv betyder det alltid och utan undantag att andra än henne själv har högre rätt till hennes: 

Frihet. Det kallas slaveri.

Egendom. Det kallas stöld.

Liv. Det kallas mord. 

Politiska, ekonomiska och religiösa ideologier som anser att staten, religionen, företaget eller ideologin äger människan är dessvärre mer vanliga i människans historia än respekt för att människan äger sig själv, sin kropp, sitt arbete och sitt liv. Det är kännetecknande för både socialism och fascism, liksom för svensk socialdemokrati och vänsterliberalism att sätta sig över människans rätt till självägarskap.

Rousseau hade en dröm om den ädle vilden som enligt hans tankeexperiment levde i ett vilt tillstånd där äganderätten inte var upptäckt, där jämlikhet rådde och där människans ädla natur var ofördärvad av religion, arv och kultur. Synden kom in i paradiset när människan började säga ”sitt” om saker och ting. När denna enkla tanke sublimeras och skall ingå i mer avancerad filosofi finner vi den ändå i Karl Marx utopiska slutmål för historien. Ett tillstånd där staten vittrar sönder och inte längre behövs och där människan återigen träder in i sitt jämlika tillstånd där privategendomen är upphävd. Idag är det få som tror på denna utopi, men desto fler som delar den rousseanska myten om människans inneboende godhet. 

Som motbild till Rousseau är människan varken god eller ond av naturen. Hon är inte heller en produkt av historien eller sin klass. Tvärtom är kulturen och civilisationen något människan själv orsakar. Äganderätten likaså. Om du arbetar mot lön, känns äganderätten till lönen som något rättvist. Det var ditt arbete och dina talanger som användes. Det var din tid. 

Kultur kommer av det latinska ordet culturare som betyder odling. I detta fall odlar människan sig själv och sina inre talanger och uttrycker dessa genom konst, arkitektur, musik, sedvänjor, kläder, dygder och teknologi. Alla människor är samtidigt bärare av kulturens och civilisationens motpol, av en skuggsida som kan leda både till kaos och till en patologisk ordning genom en totalitär stat. Kaos och totalitarism är två sidor av samma mynt, vilket vi även ser i dagens samhälle där våldet som till stor del är importerat av staten ställer krav på det politiska att expandera statens befogenheter. 

I Europa var det tidigare kristendomen som bistod människan att acceptera sitt eget ansvar för sin inre skuggsida och arbeta med sig själv för att bättre respektera andras liv, frihet och egendom, liksom sin egen värdighet. I dag ges motsvarande sanktion genom en politiskt korrekthet där människan antas god om hon bekänner sig till rätt slags åsikter och värdegrund. 

Det handlar således om en vänsterliberal pottsittning. Om du internaliserat politiskt korrekta attityder och bekänner dig till dessa i sociala sammanhang räknas du av vänsterliberaler och socialdemokrater som ”en av dem”. Självklart kan du vara ett komplett svin mot dina barn och en girig socialdemokrat som utnyttjar välfärdsmedel och ensamkommande för att skapa en personlig förmögenhet. Du ses fortfarande som god. 

När den rousseaunska människosynen blir politisk så blir också människan ett medel för människan. Människan blev ett medel för proletariatets seger i de socialistiska regimerna och hon är ett medel som skattebetalare idag för att emanciperas genom normkritik, mångkultur och radikalfeminism. De politiska konsekvenserna leder med andra ord även denna gång till att människans rätt till självägarskap och självbestämmande upphävs. Och detta samtidigt som överheten låtsas stå på den goda sidan i kraft av sina åsikter. 

Förmodligen är de farligaste människorna dem som anser sig stå på den goda sidan och därför har mer rätt över andras liv och frihet än dem själva. I en politiskt korrekt kultur som vår leder det som nämnts till vänsterliberal pottsittning från dagis till obligatorisk skola och det fortsätter även i vuxen ålder. Exempel på vänsterliberal potträning för vuxna är den skattefinansierade statstelevisionens syn på ”objektivitet” och ”neutralitet” och där de samtidigt skall verka normkritiskt (normerna är vänsterblivna), jämställt (kvotering och kritik av vita män är ideologi och inte en neutral position) och inkluderande (mångkulturella och intersektionella perspektiv är ideologi och inte en objektiv eller neutral grund för analys). 

Kategorier
Artiklar

Frihetliga och konservativa bondeuppror

I Europas historia har vi sett flera bondeuppror i Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Sverige. De mest kända bondeupproren kom till under krig och nöd och då statsmakten sökte tvångsrekrytera soldater, blanda ut silvret i penningarna och ta ut andra skatter på vad bönderna producerade. Ett sådant uppror inträffade 1381. Upproret började då en kunglig officer vid namn John Bampton skulle samla in skatter i syfte att understöda kriget mot Frankrike. 

Ett annat bondeuppror inträffade som bekant i Sverige på 1400-talet då tyska fogdar gjorde anspråk på svenska bönders värv och står omskrivet i Engelbrektskrönikan. Och det var inte ett litet uppror. Borgaren Berndt Osenbrygges brev från denna tid beskriver händelsen: 

”Här i landet är en man vid namn Engelbrekt Engelbrektsson, en svensk född i Dalarna, där koppar och järn brytes. Han har församlat folkskaror på furtio till femtio tusen man och kan säkert få mer när han vill. Under hans ledning har dessa nedbränt och erövrat många städer, fästen och byar. De kommo dragande till Stockholm, på vars ena sida de lägrade sig liksom kättarna utanför Danzig.”

Engelbrekts bondeuppror inspirerade även Biskop Tomas att författa sin kända frihetsvisa från ca 1439. En känd strof i visan är: ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring.” Visan författades under den tid då kyrkan i Sverige fortfarande kunde kallas kristen och frihetlig.

Under 1960-talet blev det populärt med en marxistisk och vänsterradikal historieskrivning som i bondeupproren såg en form av klasskamp. De medeltida bondeupproren uppfattades som en kamp mot adel och förmyndare. Att denna bild är skev och förenklad är uppenbart, då det bönderna alltid motiverades av tvärtom var äganderätten, självbestämmanderätten och således deras frihet att behålla de privata frukterna av deras mödosamma arbete. De svenska bönderna kan sedan inte jämföras med de tyska bönderna vid denna tid. I Sverige har nämligen bönderna alltid varit nära monarkin och kyrkan, medan de var nästintill livegna i det feodala Europa och Ryssland. 

Det kan dessutom ge en missvisande bild att se på både den franska och den ryska revolutionen som något som bara inträffar under ett årtal 1789 respektive 1917. Den franska revolutionen kan till exempel ses som en process som börjar innan 1789 och slutar med fredsfördraget 1815. Ur ett annat perspektiv kan revolutionen från 1789 och 1917 tolkas som en och samma fortlöpande revolution. 

De som gjorde uppror i Vendée var bönder, borgare och adel som tillsammans sökte enhet för att bevara den romersk-katolska trons offentliga ställning i samhället. De ville också ha ökad makt att styra sig själva lokalt och var motståndare till den republikanska enhetstanken. Robespierre iscensatte det första massmordet i modern tid och beordrade att inget människoliv skulle andas i Vendée, alltså inte ens spädbarn. Kropparna ville han dessutom skänka till den moderna vetenskapen. Vi har därutöver förstatligandet av jordegendomar, kyrkobyggnader, kloster, skolor, sjukhus och korporationer, vi har giljotinen, politiska mord och förstörelsen av Frankrikes katolska kulturarv. 1789 var början på den tsunami som skulle mynna ut i 1848 års revolutioner och i revolutionen i Ryssland 1917. Tillsammans satte dessa revolutioner prägel på 1900-talet och företrädarna för de politiska ideologiernas masslakt på människor som inte ”passade in” i deras ideologiska drömlandskap.

Revolutionen 1917 avslutas sedan inte heller detta år utan sträcker sig åtminstone fram till 1935. I likhet med den franska revolutionen förklarade Lenin att all kyrklig egendom skulle konfiskeras av staten. Som andlig motåtgärd gjorde den ortodoxt kristne kyrkoledaren, Patriark Tikhon, tre saker: 

1.) Den 19:e januari 1918 deklarerade Tikhon att bolsjevikpartiets medlemmar var exkommunicerade vilket innebär att de är uteslutna från kyrkans gemenskap (något ironiskt med tanke på att de ledande bolsjevikerna aldrig varit kristna). 

2.) Han gav rysk-ortodoxa biskopar i utlandet mandat att skapa autonoma församlingar och uppmanade människor att söka sig bort från den nya staten. 

3.) Han uppmanade alla ortodoxt kristna att bevara tron intill döden och att bekämpa bolsjevismen. 

Som svar eskalerade förföljelserna. Bara några månader efter patriark Tikhons exkommunicering hade över 1000 präster och biskopar mördats tillsammans med ännu fler församlingsmedlemmar. Vid årets slut hade 579 kloster stängts ned eller demolerats och dess nunnor och munkar mördats. Vi talar här om allt från mindre kloster med ett hundratal residenter till kloster med flera tusen religiösa utövare. Det finns osäkra uppgifter hur många som fick sätta livet till. Mellan 1921 och 1928 fortsatte terrorn. Efter att ha avvisat en vädjan om religionsfrihet och trots folkliga protester mot myndigheternas religionsförföljelser mördades under dessa år 6775 präster. 1921 deklarerade även bolsjevikerna att ateism var nödvändigt för medlemskap i partiet. Lev Trotsky ville få patriark Tikhon mördad, vilket Lenin hindrade eftersom han fruktade för konsekvenserna. Istället satte man Tikhon i fängelse och försökte överta den ortodoxa kyrkan inifrån genom att förändra dess kristna budskap och göra den tandlös och regimtrogen. 1922 gör myndigheterna om klostren på Solovkiöarna till regimens första koncentrationsläger. Koncentrationslägret användes mot ortodoxt kristna utövare och regimkritiker. Mellan 1917-1935 arresterades och mördades totalt 130 000 präster varav 95 000 arkebuserades. 

Det fanns även en tidig resning mot bolsjevismen som påminner om bondeupproret i Vendée. 1920-1921 reser sig nämligen bönderna i regionen Tambov-Oblast och delar av Voronez mot bolsjevismen. Uppskattningsvis deporterades 100 000 bönder och deras familjer och av dessa arkebuseras 15000. Detta var början på Gulaglägren. Gulag kom att bli det största slavläger som världshistorien har sett. Tortyr och skenavrättningar förekom regelbundet. 

Det tragiska med tiden innan revolutionen var att Tsar Nikolaj II:s ministerpresident Pjotr Stolypin genomförde flera av de sociala reformer som gav bönderna rätt till privategendom. Han ville skapa självägande bönder och fortsätta med Tsar Aleksander II:s jordbruksreformer. Dessvärre blev han mördad av kommunisten Dmitrij Bogrov 1911. Stolypin hade dessförinnan utsatts för flera mordförsök.

Det vi ser även här är således något helt annat än ”marxistiska” bondeuppror, utan uppror som är grundade i rätten till privategendom, försvar av frihet och därtill försvar av den kristna tro och kultur de flesta bönder ville fortsätta att utöva. När bönderna i Vendé gjorde uppror mot Jakobinerna bar de det kristna korset på sina banér.

Kategorier
Artiklar

Till socialismens försvar

Vad är gemensamt i allt socialistiskt tänkande om inte viljan att på politisk väg utjämna villkoren mellan fattig och rik och lyfta fram de sämst ställdas intressen? Det som driver socialismen är med andra ord en moral. Ändå så blir dess tillämpning fel när den använder staten. Detta beror på att alla statliga program och projekt till sist baseras på tvånget och monopolet på tvång. När jämlikheten skall implementeras så tvingas även fattig och låg. När socialismen politiskt vill undvika marknadshyror och reglera bostadsproduktionen så inser den inte att den därigenom hindrar byggandet av billiga och enkla bostäder för dem utan ekonomiska medel, samtidigt som den subventionerar hyror för dem som bor och hyr i välbärgade områden. Förbud mot marknadshyror innebär att övermedelklass på Södermalm i Stockholm betalar lika hyra som en arbetarfamilj i någon av miljonprogrammets utkantsområden. Är detta rättvisa? 

Eller ta den offentliga finansieringen av högre utbildningar. Varför skall städaren i villan i Djursholm finansiera juristutbildningen till barnen i huset via skattsedeln? 

Om du misslyckats i skolan och tvingas ta enklare arbeten, är det då rättvist att du finansierar någons juristexamen? Är det rätt att ta ut skatt på plastpåsar från en ensamstående trebarnsförälder? Är det rätt att tvinga ungdomen till rätt normer och värderingar genom dels obligatorisk skola, dels politiskt styrda skolplaner? Är det rätt att Riksbanken bedriver ”socialism för de rika” genom att manipulera fiatvalutans värde, skapa inflation och att således låta dem som få pengar först i ekonomin, det vill säga banker och storföretag, tjäna pengar på att arbetare får pengarna sist? Dessvärre brukar socialister inte ens förstå detta samband. Om du sedan varit aktiv frälsningssoldat men saknar arvingar, är det då moraliskt rätt att Allmänna Arvsfonden finansierar Muslimska Brödraskapets studieförbund i Sverige? Är det rätt att staten finansierar vissa företag och att således nya företag inom samma branscher får svårare att etablera sig? Varför skall den som aldrig ser på Opera tvingas finansiera östermalmsdamers Operabesök? 

Det enda sättet att utjämna villkoren mellan fattig och rik är att låta den fattige få samma rätt till privat egendom och samma erkännande av att han eller hon äger sig själv och sitt eget arbete som alla andra. Det handlar i så fall om att underlätta för alla att kunna äga, kunna arbeta och att skapa marknader där även mindre bemedlade har råd att köpa bostäder och äga.

Vi vet idag att marknadsliberalismen är överlägsen andra ekonomiska modeller på att skapa välstånd även för de sämst ställda. Vi vet att människor i kapitalistiska ekonomier har bättre hälsa, bättre skolresultat och bättre sjukvård än i andra ekonomiska system. 

Men tänk om libertarianismen ändå borde väljas bort? Tänk om man ändå borde välja den slags socialism som vi har i Sverige.    

Vi väljer då socialismen trots att vi vet att libertarianismen är rättvis och mer moralisk. Vi väljer socialismen för att vi inte bara nöjer oss med att alla skall få det relativt bättre, utan också för att jämlikheten har ett egenvärde. 

För vad skall vi med ett bra och rättvist samhälle till? Varför inte låta människor leva i ofrihet även om det är orättvist och omoraliskt? Varför inte medvetet göra så att människor hamnar i tristess, tvingas betala skatt på sina matpåsar, tvingas tvångsintegreras med kulturer som föraktar deras levnadssätt och påtvinga dem obligatorisk skola och normer? 

Varför inte strunta i privat äganderätt och låta människor hyra både sina lägenheter och sina egna kroppar? Varför inte låta folk vara bostadslösa och hemlösa genom regleringar och att man inte tillåter marknadshyror? 

Ja tänk om allt skulle tillhöra staten trots allt? Tänk om lidande och omoral är det som faktiskt tog fram det ädlaste i människonaturen?  Som en libertariansk vän till mig sa: Risken med libertarianismen är att människor får det alltför bra.

Det är kanske trots allt en outhärdlig tanke på att vissa har det bättre än andra, att vissa har högre utbildningar än andra, att vissa blir sjukare än andra och att vissa får vackrare bilar än andra så att det behövs någon eller något som jämnar ut detta. Även om alla fick det bättre genom kapitalismen, kanske socialismen ändå är det som en del faktiskt förtjänar.  

Uttryckt annorlunda: Det där elaka barnet som mobbade dig på skolgården, skall hon eller han få bo i villa eller i ett betongkomplex med integrationsutmaningar, tvingas finansiera akademiska utbildningar hon eller han aldrig kommer in på själv och tvingas återanvända gamla plastkassar i vardagen? Det kanske inte är rättvist utifrån ett politiskt perspektiv, men utifrån ett personligt. 

Om det är bra att tycka illa om att människor är olika vackra, rika, hälsosamma, långa och intelligenta, så kanske ressentimentet är mer värdefullt än det faktum att alla fick det relativt bättre?  

Och då svensk socialism också bedrivit en human fängelsepolitik där våldtäktsmän inte sitter särskilt många år, även om de är återfallsförbrytare och våldtäkten var mot barn, kanske denna politik också passar dem som ogillar barn?

Kategorier
Artiklar

Konservatismen – en analys och kritik från höger.

”Alla känner det vilda svårmod som griper oss vid minnet av lyckligare tider. Hur oåterkalleligt borta är de inte, och vi är på ett obarmhärtigare vis skilda ifrån dem än genom några avstånd. Också framträder bilderna mer lockande i återskenet; vi tänker på dem som på en död älskarinnas kropp, som vilar djupt i jorden och fyller oss med bävan likt en ökenhägring av högre och mer förandligad prakt. Och åter söker våra längtansfulla drömmar uppväcka det förflutna i varje enskildhet. Då kan det förefalla som hade vi inte fyllt kärlekens och livets mått till randen, men ingen ånger kan ersätta det försummade. Ack, att denna känsla kunde bli oss en lärdom för varje lyckans ögonblick. Ännu ljuvligare blir för oss minnet av våra mån- och solår när de ändat i en plötslig förskräckelse. Då först förstår vi, vilken lycklig slump det är för oss människor att få leva i våra små sammanhang, under ett fredligt tak, under vänligt samspråk och med kärleksfull hälsning när morgonen eller natten bryter in. Ack, alltid märker vi för sent hur rikt ymnighetshornet var bräddat.”

Ernst Jünger, På Marmorklipporna. Bo Cavefors Bokförlag AB.1976.

Inledning

Utifrån mina undersökningar har jag kunnat se åtminstone fyra former av konservatism. Den första kan vi kalla fransk, den andra anglosaxisk, den tredje tysk och den fjärde inspirerad av olika idétraditioner som mer betonar andlighet och kultur som utgångspunkt än politik och som brukar kallas “traditionalism”. Om vi härifrån går vidare kan vi se att den franska konservatismen har bakgrund i den politiska händelseutvecklingen efter 1789 och den tyska i motståndet mot Weimarrepubliken. Vi har även en amerikansk konservativ tradition. En av tänkarna här är Russel Kirk, författare till The Conservative Mind. I denna sammanfattar Kirk vad han ser som konservatismens sex “kanon” vilka jag kokat ned och omformulerat till följande: 

1.) Politiska problem är i grunden moraliska och andliga problem. 

2.) Tron på en mångfald av mänskliga uttrycksformer och sätt att vara och existera. Detta leder till en skepticism för de politiska projekt som vill utplåna skillnader och applicera en abstrakt ideologi för alla och envar.

3.) Övertygelsen om att varje samhälle förutsätter att hierarkier uppstår. Man kan se detta som naturliga hierarkier i Hans Herman Hoppes mening. 

4.) Övertygelsen om att frihet och äganderätt är intimt sammanlänkade med varandra.

5.) Tron på hur saker beskrivs i konkreta och historiska realiteter snarare än i abstrakta termer.

6. ) Övertygelsen om att alla förändringar inte nödvändigtvis är bra reformer. En statsmans viktigaste egenskap enligt Edmund Burke är dygden klokhet som ger redskap att kunna skilja mellan dessa.

Ett alternativt försök till indelning är att särskilja den romersk-katolska konservatismen och tänkare som Joseph de Maistre och Juan Donoso Cortés från tänkare som Edmund Burke och Benjamin Disraeli. Historiskt kan vi förslagsvis ha utgångspunkten i det kontrarevolutionära upproret i Vendée mellan 1793 och 1796 där bönder, borgare och adel från regionen i Vendée utkämpade strider mot den revolutionära regimen i Paris i namnet av Gud, konung och rätten till lokalt självstyre. Jakobinen Maximilien Robespierre beordrade så att allt människoliv i Vendée skulle omintetgöras och kropparna doneras till den moderna vetenskapen. Så skedde också och den moderna politiska upplysningen inleddes således med en massaker som kom att upprepas under 1900-talet i kommunistiska stater. Den konservatism vi här kan tala om var inte ideologiskt formulerad, utan kan liknas vid ett uppror för att försvara vissa värden, institutioner och friheter som man ansåg gått förlorade under den franska revolutionen.

Den svenske konservative författaren Tage Lindbom beskrev den franska revolutionen som det etatistiska försöket att bryta ner kristendomen i det offentliga rummet. Ordnar, kyrkor, sjukhus, universitet, skolor och gillen som tillhörde kyrkan i Frankrike övertogs av staten som härigenom öppnade upp för att den nya överheten kunde omforma dessa efter de politiska ideologierna. Visst talade man dessutom om vetenskap, en ny tideräkning och förnuftets triumf över kyrka och Gud, men som Nietzsche senare uttryckte det så innebar bristen på Gud enbart att människan som kompensation tycktes bli ännu mer religiös. 1789-års ordning öppnade för möjligheten att projicera den politiska drömmen på staten. De nya religionernas (de politiska ideologiernas) kyrka blev staten och samhället blev deras församling som skulle utstå både politiska predikningar och tukthus, men också ”frälsas” från det socialt onda och orättvisa i tillvaron (som i socialismen).

Det politiska drömlandskapet som Tage skildrar innebär alltså att företrädarna för de politiska ideologierna, i huvudsak vänsterliberaler och socialister, eftersträvar makten över demos (folket) för att i folkets namn ge dem skatter, lagar och politiska drömmar om en bättre kultur, en mer rättvis värld och en ny mänsklighet.

Det är i synnerhet i böckerna Efter Atlantis och Den Nya Fronten som Lindbom gör upp med sin tidigare intellektuella socialism och det drömlandskap som präglade hans ungdom. Senare beskrev han konservatismen som ett slags uppvaknande i verkligheten. Lindboms uppgörelse handlar lika mycket om 1789 som om den utveckling som följer i den ideologiska upplysningens spår. Den politiska upplysningen svarar också enligt Lindbom mot en ny människosyn där människan inte bara ställs i centrum utan dessutom förkunnas vara oberoende och inte behöva svara inför någon annan än sig själv. Detta innebär också att människan har att söka sin mening i denna världen och genom det politiska. Detta kallar Lindbom för den moderna människans endimensionalitet. Hon tänker och resonerar horisontellt och saknar en vertikal dimension som förmår att också då och då höja henne ovanför frågor om utjämning och framåtskridande. Som ny makthavare har hon emellertid förlorat allt större makt över sitt liv till administrationer och politiker som anser sig representera hennes intressen.

Om vi knyter dessa tankar till vårt samhälle handlar det inte enbart om att överheten lägger sig i ekonomiska transaktioner genom att ta ut skatter och avgifter, det handlar även om att den ideologiska mångfalden på vissa områden kommit att övergå i en enhetsideologi som brukar kallas politisk korrekthet. Idag fångar inte demokratin upp medborgarnas åsikter och värderingar lika mycket som att den ämnar ge en värdegrund åt medborgarna. Staten koloniserar människans inre liv med normer, plattityder och värderingar i syfte att forma den människotyp som efterfrågas av det politiska systemet.

Att försöka fånga in vad allt konservativt tänkande har gemensamt är svårgripbart. Ett förslag är att konservatism är det politiska tänkande som mot bakgrund av kulturella och historiska iakttagelser har en syn på hur samhället och kulturen borde se ut och som samtidigt inte härleder sina uppfattningar från de socialistiska och liberala idéer som propagerades i och med den franska revolutionen 1789 och som inte heller är anhängare av någon annan idé i revolutionens kölvatten som exempelvis en evolutionsbiologisk socialdarwinism (nationalsocialism) eller en hegeliansk statsnationalism (fascism–nationalsyndikalism) eller en postmodern utveckling/degenerering av upplysningens och romantikens idéarv (postmodern vänster och postmodern höger /identitetspolitik åt vänster liksom åt höger).

Generellt är allt konservativt och traditionalistiskt tänkande kritiskt till att man behandlar människan och samhället som fristående från den faktiska historia och kultur vari människan ingår. Detta är ett av de teman som Edmund Burke för fram i Reflections on the Revolution in France. Därför blir historien en källa för politisk lärdom. Alla konservativa hämtar förr eller senare kunskaper från historien för att resonera om nuläge och framtid. Detta betyder inte att man vill återgå till ett förflutet, utan att man vill dra lärdom av det förflutna. Ett exempel kan ges. Där en socialist eller en liberal resonerar kring individers rättigheter, ser en konservativ inte enbart på individer med lika rätt till något utan vill även förstå vilken grupp individerna tillhör, vad de har för religion och kultur och härleder kunskaper från historien om hur individer med dessa religioner och kulturer fungerat i relation till andra grupper och samhällen.

I allt annat hittar vi stora skillnader inom konservativt tänkande. Det finns konservativa som helt vill avskaffa den moderna staten av konservativa skäl och det finns konservativa som tvärtom ser staten som lösningen på alla mänsklighetens problem och vars tänkande närmar sig fascismens. Inom konservatismen finns det tänkare som ser nationen och nationalismen som det högsta av alla värden och det finns konservativa som ser nationalismen som underordnat och till och med oviktigt. Det finns åskådningar som bara anammar en del av konservativt tankegods, medan man i grunden har en annan ideologi.

Trots att många konservativa skulle vända sig emot att sätta en ”ism” på sin politiska åskådning, talar man idag om olika indelningar inom konservativt tänkande som “socialkonservatism”, ”liberalkonservatism”, “nationalkonservatism”, ”paleokonservatism”, “radikalkonservatism” och ”anarkokonservatism”.

Det finns även en åskådning som kallar sig konservativ men som inte är det, nämligen den så kallade ”nykonservatismen”. Av flera skäl lämnar jag därför denna utanför diskussionen i denna artikel.

Den romersk-katolska och ortodoxt-kristna konservatismen

Om vi härifrån går över till den katolska konservatismen finner vi flera likheter mellan katolska konservativa tänkare som Juan Donoso Cortés, Joseph de Maistre och Paul Claudel. Det som förenar dessa är en misstro mot republiken. Till detta ser vi att vissa av dessa författare mer eller mindre också var inspirerade av den romersk-katolska kyrkans uttalanden vid denna tid och påvliga encyklikor som explicit vände sig emot den franska revolutionen och varnade för dess negativa konsekvenser både i och utanför Frankrike. Tendenser till detta från påvligt håll ser vi i påven Leo XIII:s encyklikor Immortale Dei och Tametsi Futura och senare i Pius XI:s Quadragesimo Anno, Divini Redemptoris och Quas Primas; encyklikor i vilka kommunismen å det starkaste avvisas som skadliga för länderna, familjerna och kristna värdegemenskaper.

Eftersom revolutionen i Ryssland i flera avseenden inspirerats av den franska förlagan kan även Konstantin Leontiev, Fjodor Dostojevskij och Aleksandr Solzjenitsyn nämnas redan här. Leontiev försvarade den ortodoxt kristna tron och varnade för att vissa av de politiska upplysningsidéerna skulle kunna leda Ryssland till en revolution eller, alternativt, till att Ryssland samlades kring ortodoxins principer och bli en sista kristen ljusfyr för en värld som fallit i glömska om kristendomen. Han förutspådde också att Tyskland skulle föra två krig mot Ryssland under 1900-talet. I Sverige är Aleksandr Solzjenitsyn allmänt känd för två saker: att han överlevde Gulags slavläger och fick nobelpriset i litteratur. Han är också känd i Förenta staterna som en varm försvarare av frihet. Färre känner till att han också var troende ortodox kristen. Solzjenitsyn såg de kommunistiska massmorden på nära håll, men blev även kritiserad i Väst då han inte omfamnade liberalismen eller den reformvänliga socialismen utan ansåg att endast den kristna tron var hans garanti för att själv inte gå under visavi politiskt totalitarism. Solzjenitsyn kritiserade även den räddhågsenhet han funnit vid högskolor och universitet i Västvärlden, liksom i västerländska media. Han såg att västerländska media och akademier trots friheten var skrämmande eniga i en och samma politiska konformism. När Aleksandr Solzjenitsyn besökte Harvard för andra gången 1978 höll han ett föredrag om bristen på mod i västerländska samhällen. Bristen på mod menar han bli tydlig i en situation där den ekonomiska och sociala ställning som eliter inom politik, journalistik och universitet uppnått ställs mot traditionella dygder som intellektuell hederlighet i en konformistisk kultur:

”För den som kommer från öster där pressen är totalt enhetlig finns ännu en överraskning tillreds: man upptäcker i Väst en samlad strävan efter enhetliga åsikter. Det är en sorts vana inneboende i den samlade västerländska pressen; där finns allmänt godtagna mönster efter vilka man bedömer, där man också kan finna enkla korporativa intressen. Det samlade intrycket av pressen i Väst är inte en mångfald utan ett bedövande samförstånd. Det finns i tidningar och i television en underförstådd och total samklang. Den regerande åsikten är en doktrin som aldrig blir ifrågasatt, aldrig prövad eller uttalad annat än som ett självklart faktum och ingen kliver över dess gräns. Denna torgförda doktrinära åsikt är journalisternas egen uppfinning. Utan att det finns censur i Väst sållas gamla åsikter noga ut från dem som gäller; det finns ingenting som är förbjudet men det som inte gäller kommer aldrig att finna sin väg till tidskrifterna eller böckerna, man kommer inte att få höra i skolan att de finns.”

Anglosaxisk konservatism

Vi kan också tala om en anglosaxisk konservatism som bär likheter med den katolska i kritiken mot jakobinismen, men som är mer orienterad åt klassisk naturrättsteori och inte ser en motsättning mellan ett försvar av familj och kyrka å ena sidan och ett försvar av frihet och privategendom å den andra. Här har vi tänkare som Edmund Burke, Benjamin Disraeli, Russel Kirk och Roger Scruton. Anledningen till skillnaden står bland annat i att liberalismen i Frankrike 1789 var antiklerikal och motståndare till monarkin och kyrkan. Denna form av liberalism ville befria den ”inre människan” från vad man såg som religionens och traditionernas negativa påverkan. Den anglosaxiska konservatismen ville befria människan från statligt tvång och skatter och var mer grundad i Magna Charta än på 1789-års anti-katolska liberalism.

Några återkommande teman är försvaret av familjen, privat äganderätt, lokalt självbestämmande, misstron mot alltför hög grad av centralisering av politisk makt och samtidigt misstro mot en oreglerad marknadsekonomi och en syn på staten som en garant för polisiära, militära men och sociala samhällsbehov. Man är samtidigt motståndare till synen på staten som bärare av progressiva ideal. Roger Scruton grundade två ord som sammanfattar det konservativa försvaret för hem och härd:

Oikofili. Kärleken till sitt lokala hem och det landskap där man har sina rötter och växt upp.

Oikofobi. Föraktet/hatet och kränkningar visavi dem som hyser sådana lojaliteter, en sådan kärlek och har en sådan förankring.

Roger Scruton betonade även behovet av skönhet i människans tillvaro och återkom ofta till detta i sin kritik av modern och postmodern konst och arkitektur.

Konservativ Revolution

Den så kallade tyska ”konservativa revolutionen” var kanske den minst enhetliga av alla försök att fånga in begreppet.  Under samlingsnamnet förekommer nämligen allt från militanta nitzscheanska nihilister som ville ha en hierarkisk soldatstat till katolska konservativa som ville ha ett nytt romersk-katolskt rike med Heliga Tysk-Romerska riket som förebild. Här fanns även individualanarkistiska konservativa som Ernst Jünger (påverkad av indvidualanarkisten Max Stirner) till konservativa nationalbolsjeviker som Ernst Niekisch.

Armin Mohlers verk om denna era och dess tänkare: ”Die Konservative Revolution in Deutschland” karaktäriserar konservatismen som en världsbild som är vidare än blott det politiska. Det gällde att ”spränga pilen”, d.v.s. den liberala upplysningens naiva tro på att all utveckling bara har en enda relation från något lägre till något högre, något dåligt till något bra. Istället betonar han det cykliska, en tid som är utan början och slut. Även Nietzsche skrev  härom: ”Die Mitte ist überall”.

Enligt Mohler är 1789 den värld som den ”konservativa revolutionen” ser som den egentliga motståndaren. Till den konservativa revolutionen (och som skiljer sig från den franska kontrarevolutionen) hör att man angriper grundvalarna för framåtskridandet århundrade och samtidigt inte vill upprätta en slags ancien régime.

Utifrån dessa riktningar ser vi även hur en del tänkare kom att bli radikala motståndare till nazismen medan vissa kom att gå med partiet. Tre motståndare till nazismen och där en avrättades av SA var Edgar Julius Jung (avrättad av SA), kristen och anhängare av en konservativ nationalistisk ordning på kristen grund. Motståndare var även Ernst Jünger som kritiserade nazismen (På Marmorklippornas berg) och Ernst Niekisch som kritiserade nazismen för att vara för liberal.

I den tyska konservativa revolutionen finner vi även Oswald Spengler (känd för boken.”Västerlandets Undergång”), filosofen Martin Heidegger och rättsteoretikern Carl Schmitt.

Personligen har jag en särskild relation till Jünger på grund av hans språk. Faktum är att jag aldrig läst en vackrare prosa än den Jünger använder i boken ”På Marmorklippornas Berg” som skildrar den gamla tyska kulturen och genom symbolspråk kontrasterar den med Tredje riket.

Känd är Jünger även för sin ärlighet och sin blick. I sina Dagböcker från första världskriget (I Stålstormen) där han var frivillig skildrar han svåra mödor men också tillfällen för heroism, samt det rus han som ung man kände när han lyckades kämpa ner fienden. Liknande uttryck blev för mycket för den värld som växte fram efter 1945 och trots Jüngers anti-nazism hade det moderna Tyskland ett tvetydigt förhållande till honom. Mer öppna har vänsterintellektuella varit än exempelvis borgerliga kulturtidskrifter.

I romanen Eumeswille som är en efterkrigsroman skildrar Jünger det konservativa anarkbegreppet. Anark är enligt Jünger en kontrast till anarkisten. Anarken är konservativ, men radikal och farlig även han. Anarken inspireras av historien, rycks sällan med en ny ideologi om det inte är för att den tjänar hans syften. Anarken är inte motståndare till monarken, utan dennes pendang. Andra romaner är byggda på gestalter som: Skogsvandraren och arbetaren.

I Över Linjen skildrar Jünger hur de moderna administrationerna vittnar om en nihilism som slagit följe med systematiken och där lekarna i sadomasochistisk akt som tömt sexualiteten på mening och kärlek påminner om de moderna administrationernas likgiltighet inför det mänskliga.

Jünger återkommer till temat i romanen Heliopolis där bokens protagonist, Lucius DeGeer, inser att det moderna tyranniet i Heliopolis stat skedde utifrån landsfogdens beslut där han satt som spindeln i nätet i en gigantisk kontrollapparat som styrde alla medborgare. Här skyfflades papper från bord till bord, fick en stämpel av avslag eller godkännande av landsfogden och nihilismen upprätthålls på ett mekaniskt vis.

Lucius inser här något fruktansvärt vilket flera av medborgarna i staten inte insett:

Att alla beslut, allt tyranni, allt slaveri, alla mord, alla beslut som reglerade deras tillvaro saknade mål och riktning. De var funktioner i ett system som skalats av alla värden och alla historiska mål. De existerade för sin egen skull. Det enda som fanns kvar var blott adminstrationen och systemet som sådant.

Återkommande konservativa teman

1789 och 1917

Konservativa reagerar mot 1789 av flera skäl. Å ena sidan kan vi se på några specifika historiska skeenden. Vi har jakobinernas och Maximilien Robespierres massmord på sannolikt över 300 000 invånare inkluderande barn och kvinnor i Vendée. Det borde påpekas att det finns olika bedömningar av hur många som fick sätta livet till. Några uppskattar antalet dödade som högre, andra som lägre. De som gjorde uppror i Vendée var bönder, borgare och adel som tillsammans sökte enhet för att bevara den romersk-katolska trons offentliga ställning i samhället. De ville också ha ökad makt att styra sig själva lokalt och var motståndare till den republikanska enhetstanken. Robespierre iscensatte det första massmordet i modern tid och beordrade att inget människoliv skulle andas i Vendée, alltså inte ens spädbarn. Kropparna ville han dessutom skänka till den moderna vetenskapen. Vi har därutöver förstatligandet av jordegendomar, kyrkobyggnader, kloster, skolor, sjukhus och korporationer, vi har giljotinen, politiska mord och förstörelsen av Frankrikes katolska kulturarv. 1789 var början på den våg som skulle mynna ut i 1848 års revolutioner och i revolutionen i Ryssland 1917. Tillsammans satte dessa revolutioner prägel på 1900-talet och företrädarna för de politiska ideologiernas mord på dem som inte passade in i deras ideologiska drömlandskap.

Det konservativa motståndet handlar dessutom inte om något så ensidigt som ett försvar av adelns privilegier och gamla hierarkier utan om vilken djupare kulturell riktning Frankrike skall ha. Det handlar om huruvida Frankrike som tidigare varit en ljusfyr i försvaret av det kristna Västerlandet skulle förvandlas till en sekulär republik. Det handlar om den kristna tron skall förbjudas i kulturlivet och bara vara en privatsak? Än idag är det kontroversiellt att föra på tal om ett sjukhus eller en skola skall få bedrivas i kristen regi eller om centralmakten skall driva allt?

Eftersom Vendée tydligt demonstrerar att människorna på en stor region i Frankrike inte inspireras av den jakobinska ideologin och frivilligt vill underordna sig den ateism och centralism som Robespierre vill påtvinga dem från Paris, har de då inte rätt till liv och frihet?

Den 25 september 1993 var Aleksandr Solzjenitsyn inbjuden att hålla ett publikt anförande på minnesdagen över revolten i Vendée. Hans tal är värt att nämna i detta sammanhang. Solzjenitsyn säger här:

”It would be vain to hope that revolution can improve human nature, yet your revolution, and especially our Russian Revolution, hoped for this very effect. The French Revolution unfolded under the banner of a self-contradictory and unrealizable slogan, ”liberty, equality, fraternity.” But in the life of society, liberty, and equality are mutually exclusive, even hostile concepts. Liberty, by its very nature, undermines social equality, and equality suppresses liberty—for how else could it be attained? Fraternity, meanwhile, is of entirely different stock; in this instance it is merely a catchy addition to the slogan. True fraternity is achieved by means not social but spiritual. Furthermore, the ominous words ”or death!” were added to the threefold slogan, effectively destroying its meaning. I would not wish a ”great revolution” upon any nation. Only the arrival of Thermidor prevented the eighteenth-century revolution from destroying France. But the revolution in Russia was not restrained by any Thermidor as it drove our people on the straight path to a bitter end, to an abyss, to the depths of ruin. One might have thought that the experience of the French revolution would have provided enough of a lesson for the rationalist builders of ”the people’s happiness” in Russia. But no, the events in Russia were grimmer yet, and incomparably more enormous in scale. Lenin’s Communism and International Socialists studiously reenacted on the body of Russia many of the French revolution’s cruelest methods—only they possessed a much greater a more systematic level of organizational control than the Jacobins.”

Samma år som revolutionsåret 1917 inrättade bolsjevikerna ett “Folkkommissariat för Upplysning” där de introducerade ett program för hur man skall dekonstruera och ersätta kristendomen i skolor med marxistisk vetenskap. Uppgiften hamnade på lärarkåren. Även språket förändrades och de ryska ord som användes för Gud och tro gavs en negativ klang. Julfirande och liknande kristna högtider dekonstruerades också. Trots Helige Nikolajs starka ställning i rysk folkfromhet ersatte man honom med Farbror Frost.

Det kan dessutom ge en missvisande bild att se på både den franska och den ryska revolutionen som något som bara inträffar under ett årtal 1789 respektive 1917. Den franska revolutionen kan till exempel ses som en process som börjar innan 1789 och slutar med fredsfördraget 1815. Ur ett annat perspektiv kan revolutionen från 1789 och 1917 tolkas som en och samma fortlöpande revolution. Revolutionen 1917 avslutas sedan inte heller detta år utan sträcker sig åtminstone fram till 1935. I likhet med den franska revolutionen förklarade Lenin att all kyrklig egendom skulle konfiskeras av staten. Som andlig motåtgärd gjorde den ortodoxt kristne kyrkoledaren, Patriark Tikhon, tre saker:

1.) Den 19:e januari 1918 deklarerade Tikhon att bolsjevikpartiets medlemmar var exkommunicerade vilket innebär att de är uteslutna från kyrkans gemenskap (något ironiskt med tanke på att de ledande bolsjevikerna inte var kristna).

2.) Han gav rysk-ortodoxa biskopar i utlandet mandat att skapa autonoma församlingar och uppmanade människor att söka sig bort från den nya staten och..

3.) Han uppmanade alla ortodoxt kristna att bevara tron intill döden och att bekämpa bolsjevismen. Som svar eskalerade förföljelserna. Bara några månader efter patriark Tikhons exkommunicering hade över 1000 präster och biskopar mördats tillsammans med ännu fler församlingsmedlemmar. Vid årets slut hade 579 kloster stängts ned eller demolerats och dess nunnor och munkar mördats. Vi talar här om allt från mindre kloster med ett hundratal residenter till kloster med flera tusen religiösa utövare. Det finns osäkra uppgifter hur många som fick sätta livet till. Mellan 1921 och 1928 fortsatte terrorn. Efter att ha avvisat en vädjan om religionsfrihet och trots folkliga protester mot myndigheternas religionsförföljelser mördades under dessa år 6775 präster. 1921 deklarerade även bolsjevikerna att ateism var nödvändigt för medlemskap i partiet. Lev Trotsky ville få patriark Tikhon mördad, vilket Lenin hindrade eftersom han fruktade för konsekvenserna. Istället satte man Tikhon i fängelse och försökte överta den ortodoxa kyrkan inifrån genom att förändra dess kristna budskap och göra den tandlös och regimtrogen. 1922 gör myndigheterna om klostren på Solovkiöarna till regimens första koncentrationsläger.

Koncentrationslägret användes mot ortodoxt kristna utövare och regimkritiker. Mellan 1917-1935 arresterades och mördades totalt 130 000 präster varav 95 000 arkebuserades. Det fanns även en tidig resning mot bolsjevismen som påminner om Vendée och som Alexandr Solzjenitsyn omnämner i sitt anförande som citerades tidigare. 1920-1921 reser sig bönderna i regionen Tambov-Oblast och delar av Voronez mot bolsjevismen. Uppskattningsvis deporterades 100 000 bönder och deras familjer och av dessa arkebuseras 15000. Detta var början på Gulaglägren. Gulag kom att bli det största slavläger som världshistorien har sett. Massakrer förekom regelbundet på fångarna. Det tragiska med tiden innan revolutionen var att Tsar Nikolaj II:s ministerpresident Pjotr Stolypin genomförde flera av de sociala reformer som gav bönderna rätt till privategendom. Han ville skapa självägande bönder och fortsätta med Tsar Aleksander II:s jordbruksreformer. Dessvärre blev han mördad av kommunisten Dmitrij Bogrov 1911. Stolypin hade dessförinnan utsatts för flera mordförsök.

Nation eller hem

Den nationalism som flera konservativa tar avstånd ifrån idag är den nationalism som uppstod efter den franska revolutionen och som vi ser komma till uttryck i 1848 års revolutioner, i den italienska enhetsrörelsen ledd av Giuseppe Garibaldi, som inspirerades av romantiken och kanske i synnerhet av Johan Gottfried Herder och av 1800-talets biologism. Det är den nationalism som också senare utmanar och söndrar det Habsburgska imperiet och mynnar ut i framväxten av fascistiska partier och rörelser i Europa under mellankrigstiden. Det är en nationalism som också då och då har gift sig med både liberalism och socialism. I Tyskland kallades detta äktenskap nationalsocialism. Jag skulle även säga att Josef Stalin öppnade för nationalism och nationalistisk propaganda i denna moderna mening för att vinna andra världskriget. En slags nationalkommunism om man så vill. I ”Fascismens Doktrin” vars första del högerhegelianen Giovanni Gentile spökskrev åt Benito Mussolini heter det dessutom: ”Allt genom staten, intet utanför staten”. Och mycket riktigt blev Mussolini kritiserad av den romerske påven i encyklikan Non abbiamo bisogno för att han dyrkade staten, hyllade våldet, ville att allt skulle underordnas staten och inte respekterade människans frihet. Vi befinner oss här således långt borta från den ”nationalism” som Nils Dacke gav uttryck för i sin kamp för lokal frihet visavi staten och Gustav Vasa, liksom den som invånarna i Vendée gav uttryck för visavi jakobinerna. Jag skulle till och med säga att jakobinerna har mer gemensamt med fascismen än de har med en frihetlig konservatism. Utöver att fördöma kommunismen i den påvliga encylikan Divini Redemptoris och fascismen i Non abbiamo bisogno fördömdes även nationalsocialismen i Mit brennender Sorge.

Nationalsocialismen fördöms för dess dyrkan av rasen, antisemitism och kult av ledaren. Kommunismen fördöms för att den går emot alla andliga och mänskliga värden. Fascismen fördöms för att den går emot friheten och leder till vad Pius XI kallar för hednisk dyrkan av staten. Av denna anledning är Roger Scrutons begrepp oikofili mer användbart för dagens konservativa tänkande då den dessutom bättre svarar mot den “äldre nationalism”, det vill säga kärleken till sin lokala hembygd, region eller stad. Begreppet handlar mer om kärlek till sitt lokala landskap och sin lokala kultur och dialekt än om frågor som rör ett helt land och en abstrakt “identitet”. Det handlar inte heller om fientlighet mot influenser utifrån eller att man för alltid är fast i sin hembygd. Det handlar snarare om att man vill bevara vissa värden, dialekter och uttryck som man uppskattar där man bor och inte gå miste om dessa. En sådan uppskattning betyder inte heller att man nedvärderar andra uttrycksformer.

Det råder överlag i svensk debatt en stor förvirring om alla dessa begrepp. Idag ses till exempel liberalismen och nationalismen som varandras motpoler. I den franska revolutionen och i de stridigheter som följde under 1800-talet var liberalismen förenad med nationalism i det att man utmanade det konservativa fredsfördraget vid Wienkongressen 1815. Nationalismen i Italien ledd av Garibaldi förenade sig med liberalismen och utmanade de självstyrande mindre italienska staterna och städerna och ville ha “nationell enhet”. Mussolini var en fortsättning på detta italienska projekt. Vidare var upproren 1830 och 1863 nationalistiska och liberala och mot den konservativa ordningen som syftade till fred i Europa. Skandinavismen var både liberal och nationalistisk. Svenska (vänster) liberaler som Gustaf Lallerstedt, August Sohlman och August Blanche hyllade Garibaldi.

Traditionsbegreppet

En konservativ tänkare som Alasdair MacIntyre förklarar traditionsbegreppet inom konservatismen med att dra en parallell mellan det antika arvets bestående bidrag till matematiken. All matematik vilar nämligen på ett arv som har ursprung i antikens hellenska kultur. Man utvecklar nya idéer och perspektiv inom matematiken, men glömmer inte sina rötter och förhåller sig till de lagar och regler som formulerades för tusentals år sedan. När man emellertid ser på samhället och på kulturen idag finner jag inte någon liknande värdering av det arv som gett oss konstarter, katedraler, vetenskaper, som lärt oss att uppskatta friheten och som gett oss ett rättsmedvetande om att alla borde vara lika inför lagen. Istället finner man flera avbrott och i synnerhet i tiden efter den franska revolutionen. Idag är det inte enbart den postmoderna vänstern som tycks ha som utgångspunkt att allt gammalt och västerländskt är förtryckande och alla influenser är välkomna i dekonstruktionen av västerländska traditioner. Oförmågan att stå upp för västerländska värden när rättsnormer och allas likhet inför lagen på sina håll urholkas kännetecknas också av detta.

Ett djupare traditionsbegrepp har den grupp konservativa som brukar kallas ”traditionalister” och som betonar den moderna världens avsaknad av en vertikal och andlig dimension och tendens till materialism och egalitarism. Svensken Tage Lindbom var exempelvis lärljunge till traditionalisten Fritjof Schuon.

Familjen

I den konservativa oppositionen till kommunistiska försök att skapa ”den nya människan”, homo sovjeticus och tendens att nivellera värden och differenser finner vi ett försvar av familjens frihet och familjens rätt att uppfostra barn efter egna normer. I försvaret av familjen ser vi även konservatismens antropologi där människan är mer än en familje- och kulturbefriad social atom, utan tvärtom arvtagare till en släkthistoria och en kulturell miljö. Många konservativa brukar här nämna den gamla romerska och grekiska seden att kunna räkna sina släktled bakåt och där ofta hamna i ett mytologiskt eller heroiskt ursprung. Analogt resonerar konservativa att om ens släkt dött och kämpat för sitt land och sin sak, är rätten till landet något som gått i arv – en princip som gäller alla folkslag.

Kritik

En bestående konflikt mellan libertarianer och konservativa rör tre områden:

1.) Libertarianismen kritiserar konservatismen för dess avsaknad av koherenta principer för socialetiska frågor. Det finns ingen motsättning mellan att ha konservativa värden och att vara libertarian, men det finns en djup motsättning om dessa värden påtvingas människorna via staten. Avsaknaden av en socialt koherent etik leder också till att vissa konservativa kan vara för EU-medlemskap eller svikta kring skälen för ett utträde. Samma sak rör frågan om hur stor staten bör vara.

2.) Ekonomin. Konservativa har uppfunnit alternativa ekonomiska modeller som distributism, korporatism och blandekonomiska modeller i sitt motstånd mot vad man ser som problem med en avreglerad marknadsekonomi. Återigen ser vi därför en tendens till att konservativa anammar socialistiskt tankegods och försvarar de etatistiska övergrepp man avskyr på exempelvis familjepolitikens område.

3.) Etatismen som en del av den politiska lösningen leder konservativa att tolerera vissa ingrepp i individers frihet utan att någon tredje part kommer till skada därav.

Synteser

Politiska synteser mellan libertarianism och konservatism/traditionalism är möjliga då det finns flera beröringspunkter mellan åskådningarna. Det finns också försök till politiska synteser. Två sådana försök är anarkokonservatismen och paleolibertarianismen/ austrolibertarianismen. I flera avseenden är libertarianer som Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe mer konservativa än många av dem som kallar sig konservativa idag. Ett exempel härpå är Hoppes preferens att föredra en arkaisk monarki framför en modern parlamentarisk demokrati, liksom Hoppes konsekventa försvar av den privata äganderätten vilken leder till en kritik av etatistisk migrationspolitik.

Kategorier
Artiklar

John Rawls metafysiska blunder

“Tradition is the democracy of the dead. It means giving a vote to the most obscure of all classes: our ancestors.”

G.K. Chesterton, “Orthodoxy”.

Den vänsterliberala filosofen John Rawls är känd för sitt berömda arbete: ”A Theory of Justice” i vilket han söker abstrahera bort allt som antas skilja människor från varandra som religion, etnicitet, kön, ekonomi, historia, språk etc., för att finna en neutral position som är gemensam för alla individer vilka här, bakom vad han själv kallar okunnighetens slöja, skall finna och välja universella rättviseprinciper för alla människor i samhället.  

Rawls grundläggande avsikt är således att skapa en rättvisefilosofi som är neutral till de differenser som separerar människor från varandra. Många menar att han därtill gått ”längst” i försöket att finna en neutral grund för samförstånd inom ett pluralistiskt samhälle där alla i grunden är olika. Problemet uppstår emellertid av två orsaker: 1.) Rawls ignorerar en stor grupp i dagens pluralistiska samhälle och som inte drar samma gräns för levande och döda som han själv. 2.) Rawls får problem eftersom han utgår från positiva rättigheter och inte från negativa rättigheter. En libertarian kan tillmötesgå det metafysiska problem som Rawls hamnar i eftersom man utgår från negativ frihet och negativa rättigheter. 

Bakgrunden till Rawls resonemang är idén att skapa en integrerad kultur där vissa ”motsättningar” mellan religioner kan samexistera i fred och där medborgarna delar en gemensam uppfattning om rättvis fördelning och resonerar om de principer som skall utgöra grunden för integration. Dock är några av de grundantaganden Rawls gör felaktiga. Jag skall ge två exempel.  Rawls ser en transcendent tro endast som en del av individen, där denna individ själv skall ”lagstifta” om rätt och fel just genom att bortse från sin religion, men där de egna principerna som skall väljas bakom slöjan av okunnighet skall vara mer allmänna än den transcendenta ordning individen anser vara högst. Rawls har m.a.o. inte lyckats skapa den integration har eftersträvar eftersom hans grundantaganden inte är tillräckligt neutrala till djupt olika uppfattningar i det mångkulturella samhället. Jag skall ge ett andra exempel.    

Jag har här valt att kritisera Rawls utifrån en grupp doktriner som kan verka främmande för läsaren. Doktriner som är mycket utbredda hos en del minoriteter i dagens mångkultur. Gemensamt för dessa doktriner är att ”de dödas” andar aktivt är delaktiga i de levandes liv.  Denna för många märkliga föreställning återkommer hos maurifolket, många afrikanska stammar och spiritistiska religioner. Det väsentliga är nu inte denna trosföreställning i sig, utan att den på ett klart sätt visar på inkonsistensen i Rawls teori. Ställd inför Rawls hypotetiska kontraktsituation måste nämligen anhängare av en spiritistisk religion filtrera bort föreställningen om att de döda har politiska och sociala intressen, för att finna ”neutrala” rättviseprinciper. 

Rawls teori förutsätter att ”de döda” helt saknar intresssen i politiska rättvisefrågor, medan t.ex. maurifolket förutsätter att ”de döda” existerar och har liknande intressen (alternativt att denna religions anhängare som blivande döda kommer att ha sådana intressen). 

Min poäng är nu att även om Rawls ändrade på den hypotetiska kontraktsituationen så att den tog hänsyn till en liknande religiös doktrin, är han inte neutral till dem som företräder uppfattningen att de döda inte har intressen i samhällslivet. Detta får konsekvenser för det ömsesidiga samförstånd Rawls försöker uppnå och jag kan inte se hur teorin kan omkonstrueras så att den blir logiskt neutral i detta avseende.

Jag har två förklaringar till varför Rawls misslyckas att få stöd för rättviseteorin genom ett övergripande samförstånd. Den ena förklaringen är att Rawls väljer en metod att utveckla en rättviseteori oberoende av att diskutera relevanta föreställningar i religiösa doktriner. Istället för att t.ex. falsifiera hypoteser i en rättviseteori genom de religiösa doktriner vars anhängare skulle kunna tänkas avvisa teorin på ett teoretiskt plan, väljer han att finna principer som, då de väljs genom en viss metod där individerna uppfattas utanför deras religiösa föreställningar, förstås vara neutrala i relation till olika religiösa doktriner. 

De som är spiritister har en unik invändning mot detta försök, eftersom själva metoden att tänka bort denna föreställning leder till att vissa personer alltså inte blir representerade bakom slöjan av okunnighet.

Rawls väljer att utveckla en teori utanför religiösa doktriner, samtidigt som han vill att anhängarna av dessa skall bekräfta rättviseteorin genom doktrinerna. Här menas att Rawls vill att anhängare av olika resonabla religiösa doktriner skall jämföra hur deras egna religiösa doktriner förhåller sig till rättviseteorin och nå fram till en jämvikt där både rättviseteorin och den religiösa doktrinen är förenliga. Mot bakgrund av ovannämnda invändning verkar detta ha medfört att han inte känner till alla relevanta och möjliga invändningar mot rättviseteorin.

Den andra förklaringen är att Rawls ser rättviseteorin som innehåll som något mer fundamentalt viktigt än frågan om vilka teorin omfattar. Detta är anledningen till varför han i Political Liberalism skjuter frågan om teorins extensivitet åt sidan. Eftersom Rawls eftersträvar att teorin blir bekräftad genom ett övergripande samförstånd borde problemen om teorins extensivitet vara föremål för en större diskussion.

Som jag antydde ovan så kan den libertarianska doktrinen passera kravet på logisk neutralitet i förhållande till de olika föreställningar som individer har över levande och döda. Detta beror på att dessa föreställningar tolereras neutralt inom doktrinen. Det beror också på att libertarianismen bara utgår från negativ frihet.

Skribent, Nikodemus Ungh

Kategorier
Artiklar

Libertarianism bortom höger och vänster

Begreppen ”höger” och ”vänster” är i flera avseenden överspelade i dagens politiska verklighet. De duger inte ens som en infantil positionsbestämning av ”var man står” i olika frågor eftersom andra frågor bortom höger och vänster har blivit politiskt relevanta. Den gamla indelningen uppkom utifrån hur man satt i den franska generalförsamlingen under den franska revolutionen och där reformivrare satt till vänster och konservativa till höger. I denna mening så skulle inte bara dagens socialdemokratiska oförmåga att ändra politisk riktning och hålla fast vid makten utan egentlig ideologisk vilja till större reformer i något avseende, ses som en konservativ kraft i ordets sämsta mening, medan reformivrare däremot skulle ses som vänsterradikala. Om man idag vill detronisera konung Löfven och drottning Lööf och genomföra radikala reformer så skulle ju detta rent krasst räknas som en vänsterradikal åsikt betraktat ur detta perspektiv. Löfven/Lööf håller ju stenhårt fast vid ett konservativt grepp där institutioner inte behöver förändras radikalt i något avseende. Inte minst Migrationsverket. De är dessutom medlemmar av ett politikerfrälse vars konservativa privilegier skyndsamt borde avskaffas. Detta gäller i även för parlamentariker i Europaparlamentet och deras arvoden och förmåner.

En annan konsekvens är att indelningen mellan höger och vänster idag ställer till med problem då den ofta leder till missförstånd och politiska låsningar. Detta beror på att politiska frågor som sprängt vänster-högerskalans endimensionalitet idag också blivit frågor som påverkar folks röstbeteenden. En sådan dimension är dikotomin globalism och nationalism/regionalism/lokalism. Globalism skall givetvis skiljas från globalisering. Med ”globalism” menar jag den politiska viljan att överföra makt till EU, FN och IMF och som exempelvis använder migration och mänsklig klimatpåverkan som argument för ökad centralisering av politisk makt. Globalisering är däremot blott det faktum att individer är sammanlänkade på ett annat sätt idag än för 50 år sedan. Man kan till exempel konstatera att världen idag är ”uppkopplad” och därför också digitalt sammanlänkad idag vad rör information, handel, ekonomiska transfereringar och där det råder en underbar gränslöshet. Vilken vän av frihet är inte för globalisering i denna mening och således motståndare till datalagringsdirektiv från globalister i EU? Men om man alltså är för globalisering, liksom också för avskaffande av tullar och andra mellanstatliga gränser för frihandel, måste man då också av nödvändighet vara för öppna gränser för människor? Är inte det helt olika frågor vid närmare analys?

Den moderna libertarianismens grundare, Murray Rothbard, insåg helt riktigt att gränser för människor är något som bara ”staten” kan öppna, eftersom det i ett helt privatiserat sammanhang alltid finns gränser som uppstått genom den privata äganderätten. Ja, den privata äganderätten omfattar ju då även vägar, gator, torg och mötesplatser. Jag kan således idealt handla med andra länder via frihandel och utbyta information med dem via olika digitala medier och samtidigt vara lokalist och motståndare till att mitt bostadsområde förvandlas till en krigszon för gängvåld, klaner och dödskjutningar. Var ryms denna ”dimension” i dagens höger och vänsterskala?

Likaså kan jag vilja värna klimatet med kärnkraft och hårda straff på dumpning av miljöfarliga ämnen som försurar mark och vatten, utan att behöva åberopa eurokrater. Klimatalarmismen är en vänsterrörelse inte för att ”högern” inte bryr sig om klimatet, utan för att den använder klimatet och klimatalarmism som argument för centralisering av politisk makt och aktivt undantränger liksom försvårar för de lösningar som marknaden erbjuder i form av ny teknologi. Den är med andra ord lika irrationell och emotionell som Miljöpartiet och deras kärnkraftsmotstånd.

En historisk ironi i den gamla höger och vänsterskalan var att den historiska vänstern i Frankrike var kritiska till den moraliska libertinism (inte libertarianism) som drabbat delar av adeln och borgerligheten. Man använde traditionella moraliska värderingar i ansiktet på den ”höger” vars uppgift det var att beskydda samma värderingar genom egen representativitet. Idag räknas samma värderingar som just ”värdekonservativa” och höger.

Det råder dessutom stora missförstånd inom både ”högern” och ”vänstern” vad rör kapitalism och vad vi menar med fri marknadsekonomi. I försvaret av en fri marknadsekonomi försvarar vi libertarianer inte de företag och friskolor vars försörjning kommer från det allmänna. Vi försvarar inte ”privata HVB-hem” som blir försörjda via kommuner och inte heller ”friskolor” som blir försörjda på samma sätt i utbyte mot att de följer Skolverket. Vi försvarar inte ”frihandel” på EU:s villkor, utan ser EU som både onödig för samma frihandel och tvingande genom direktiv om vad som får och inte får säljas liksom hur det förpackas och säljs. Vi ser dessutom den ”fria rörligheter” av individer, varor och tjänster som ett hot mot samma frihet eftersom den inte alls respekterar privata äganderätter och där det just är staten som påtvingar individer en gränslöshet vad gäller inflödet av personer till landet. Detta är inte kapitalism dess motsats om än klädd i ”liberala fåra kläder”.

Finns ens en höger och vänster i svensk politik?

Idag befinner vi oss i ett tillstånd där vänstern (i svensk mening) inte längre förstår socialismen och högern (i svensk mening) inte längre begriper konservatismen och den klassiska liberalismen. Socialdemokratin har gång på gång ställt sig totalt oförstående inför de farhågor som deras traditionella väljargrupp känner inför alla de problem som uppstått i mångkulturens och migrationens spår och högern (M och KD) har under lång tid bedrivit en lika migrationsradikal linje som Miljöpartiet (ett parti Fredrik Reinfeldt dessutom gjorde upp med i samma fråga). Båda M och KD (men också SD) är dessutom för EU och har psykologiska problem att samarbeta med Sverigedemokraterna som i sin tur mest tycks vilja ha tillbaka ett socialdemokratiskt folkhem som det såg ut innan riksdagen beslutade att införa mångkultur som politiskt ideal i riket. Inget parti i det ”konservativa” blocket är idag mer radikala rörande migrationspolitiken än de danska socialdemokraterna. Vidare är inget parti för den fria marknadsekonomins fundament som ju utgår från respekten för privat ägande och inte från individers rörelsefrihet.

Libertarianism bortom höger och vänster.

Det finns i egentlig mening ingen ”högerlibertarianism” och ”vänsterlibertarianism”, enbart libertarianism och det som inte är libertarianskt. Vi finner då att en konsekvent libertariansk position är förenlig med att individer och grupper av individer (häri råder ingen motsättning mellan individ och kollektiv) kan äga jord, mark och vatten tillsammans och att de som inte anser att de kan detta inte heller är libertarianer. Vi ser även att libertarianismen är den åskådning som går längst vad gäller tolerans för differens. Individer får leva libertinskt och i vilka relationer de vill. Detta innebär att hbtq-personer tolereras på samma villkor som heterosexuella, men det innebär även lika stor tolerans för konservativa som anser att de förra lever omoraliskt och uttrycker sådana åsikter. Detta innebär att en religiös församling har rätt att viga exempelvis homosexuella par i lika stor utsträckning som att en annan religiös församling har rätt att exkludera homosexuella par som medlemmar. Libertarianer måste försvara det lokala då de alltid försvarar individens äganderätt över sig själv och hennes rättvist förvärvade egendom. Libertarianer måste således motsätta sig om en stat öppnar gränserna till de områden som individer äger gemensamt eller har historisk rätt till eftersom staten konfiskerat den från deras förfäder under historien. Libertarianer försvarar att individer kan skapa områden som är mångkulturella och libertinska och där individer röker cannabis hur och när de vill, men de försvarar även att individer skapar områden som drivs efter helt andra principer och ideal. Libertarianer kan däremot inte anse att de kulturer som exempelvis svenskar byggt under historien och i frånvaro av en stark nationalstat var ”moraliskt felaktiga” i de avseenden de inte använde våld och tvång. Våra regionala landskapskulturer med deras lokala identiteter visar med andra ord att individer i frånvaro av en stark centralmakt tenderar att skapa konservativa lokala gemenskaper och sammanhang där familjen och kyrkan värderas. Libertarianer kan inte heller motsätta sig organiskt framvuxna ledare och auktoriteter i sådana sammanhang som valts lika frivillig av människorna. Av denna anledning kan en viss form av traditionell monarki ses som en naturlig konsekvens av friheten.

Det finns även områden som idag räknas som vänster som en libertarian måste försvara konsekvent. Detta rör ett konsekvent motstånd mot alla övergrepp mot individer på grund av deras kön, ursprung, funktionsnedsättning och klasstillhörighet. En libertarian måste försvara frivilliga sammanslutningar som fackföreningar och tolerera att individer kan komma samman för att äga markegendom och produktionsmedel gemensamt. Libertarianer måste tolerera att individer frivilligt avsäger sig privat äganderätt och ingår i kollektiv som exempelvis klostergemenskaper och arbetarkollektiv. Allt detta ingår i friheten och baseras på respekten för privat äganderätt. Libertarianismen går därför bortom höger- och vänster i denna mening.

Libertarinismen är, konsekvent tillämpad, transcendent till de politiska motsättningar som idag lamslagit svensk partipolitik.

Av Nikodemus Ungh

Kategorier
Blogg

Sören Kirkegaard och Existentialismens radikala frihetsbegrepp



Frihet är viljan att vara ansvarig för sig själv. -Friedrich Nietzsche

Fotografi efter blyantstegning, ca. 1840 af N. C. Kierkegaard

Det som är gemensamt för den filosofiska riktning som brukar kallas ”existentialism” är betoningen på existensfrågan och att människan alltid är ansvarig inför sig själv för sina handlingar. Att avstå från att vara fri är bara att välja att frivilligt överlåta friheten åt någon annan och därför blir man ansvarig genom vad andra gör i ens eget namn. Människan kommer inte undan friheten och det fria valet.

Människan blir dessutom det hon väljer att bli, vilket inte behöver tolkas som att hon bestämmer sin egen essens, utan snarare att hon med sin frihet kan projicera sitt varande till att bli till och realisera sig själv i framtiden. Hon kan exempelvis bli den atlet hon idag kämpar för att bli. Hon kan projicera sitt varande för att nå egna mål. Hennes varande är inte statiskt. 

Då existentialisterna med namn som Sören Kirkegaard, Friedrich Nietzsche, Fjodor Dostojevskij, Martin Heidegger och Jean-Paul Sartre verkade under en modern tidsera har flera av deras frågeställningar givetvis ställts tidigare i filosofihistorien.

Det var emellertid Kirkegaard som ställde de frågor som senare kom att utgöra själva kärnan i det som kan kallas existentialfilosofin. Kirkegaard skrev i en era där den idealistiska filosofin och den protestantiska teologin hade nått sin höjdpunkt. I Sverige såg samma era Jacob Boström och den ”absoluta idealismen” och i Tyskland hade Friedrich Hegel utvecklat den idealistiska traditionen till vad många i samtiden såg som dess fulländning. Kirkegaard opponerade sig mot idealismens systematiska filosofi och teoribyggen. Istället betonade han den radikala individualismen, återgång till subjektiviteten, den sokratiska metoden att ställa frågor och att söka frihetens korrelation till det djupare värdet om autenticitet. 

Kirkegaard (1813-1855) ställde sig frågan om människan blott kallad att vara konform till andras åsikter, rådande normer, ideologier och trender eller har hon potential till att använda sin frihet till att vara sann mot sig själv och ta ansvar för vad hon vill bli och vara? Frågan rymmer det som inom psykologin kallas individuation och är något som bland annat utforskats av psykologen Gustav Jung. Det Kirkegaard gör och som är viktigt att förstå vid närmandet av hans filosofi är att han överger tänkandet om människan som ett objekt som skall undersökas som sådant och vill komma bort från alla teoretiska abstraktioner om människan för att nå fram till hur det är att vara människa ”på insidan” och hur den egna så kallade ”subjektiviteten” kommer till uttryck. Människans egna upplevda erfarenheter blir således det som har filosofiskt intresse i Kirkegaards filosofi.

Därtill kommer metodologin som Kirkegaard tar från Sokrates och kallar maievtiken och anspelar på ”förlossning”. Kirkegaard, som dog redan 42 år gammal, hade fått en lång akademisk bildning ibland annat klassiska språk. Intresset för grekisk filosofi härstammar från hans egna studier i sokratiska dialoger och annan antik filosofi. Konsten ligger inte i att finna de rätta svaren utan att ställa rätt slags frågor som ”förlossar” eller avtäcker (för att tala med grekerna och Heidegger) sanningen för människan. Istället för att bemöta Hegel med ett alternativt filosofiskt system använder Kirkegaard den sokratiska ironin som pedagogisk metod. Ironin är att anta att den man tilltalar är klokare och visare än man själv är när man ställer frågor och att genom frågorna visa att den man tilltalar inte kan så mycket när det kommer till kritan. Där antiken hade sina sofister som ansåg sig kunna mycket, såg Kirkegaard det som sin uppgift att avslöja samtidens hycklare. Filosofin blev därför en slags mission för att komma fram till sanningen och vad som var verklighet bakom alla påståenden om varat. Och de frågor som ytterst skulle besvaras var vad det innebar att vara människa och kristen?

För Kirkegaard var kristendomen den lära som ställde frågan om den mänskliga existensen på dess spets eftersom den betonar att sanningen gör människan verkligt fri och att denna sanning går att erfara och att den när så sker skänker mening, ”förlossning” och värde.   

Kirkegaard skiljer här ut olika stadier : 

1.)    Det omedelbara (konventionella) stadiet som präglas av att individen styrs av andras normer, idéer, attityder och konventioner.

2.)    Det estetiska stadiet där individen lever för njutningar, sinnesretningar och söker sin egen tillfredsställelse i nuet.

3.)    Den etiska fasen som kan ses som reflektion över om njutning och sinnesretningar verkligen svarar mot mening och autenticitet.

4.)    Den religiösa fasen där etiken söker djupare existentiell och andlig mening i tillvaron och för den egna existensen.

Kirkegaard använde pseudonymer när han beskrev de olika ”stadierna” och de beskrivningar han skildrar vittnar om hans egen utveckling. Intressant är att Fjodor Dostojevskij låter alla dessa stadier representeras av de olika karaktärerna i romanen ”Bröderna Karamazov” och där läsaren själv lämnas med igenkännande frågor. Dostojevskij konfronterar därtill läsaren med vad Jung skulle kalla människans ”skuggsida” och hur denna påverkar mänskliga val.

Centralt i alla stadier står människan med hennes radikalt fria val och där hon blir till summan av de val hon väljer. Så länge hon existerar står hon vidare inför en till synes obegränsad mängd val framför sig. Hon är på sätt och vis ”tvingad till frihet” och kommer inte ifrån att välja. Av denna anledning borde hon välja så att hennes val blir äkta för henne själv och det hon vill vara och utveckla. Och det är bara hon själv som kan förstå vad detta är och blir ansvarig för det. Detta leder till ångest, inte så mycket över konsekvenserna av vad hon faktiskt väljer, utan för att hon kunde ha valt annorlunda och att hon inte lever i ett tillstånd av perfekt visshet inför vad konsekvenserna av hennes val blir. Hon är utlämnad åt att välja, även när hon söker vägledning av andra eller Gud själv. Hon måste själv alltid bära vissheten om att hon valt det hon valt. Hon har här ytterst två vägar enligt Kirkegaard: 1.) Att ”dela ut” existensen åt andra (kanske staten och politiken) att förvalta genom att följa med strömmen och välja konventionen. Att (vilket Kirkegaard själv söker argumentera för) ta språnget på 70 000 famnars djup, att inte känna till konsekvenserna och att ända att välja det som är autentiskt för henne själv.

Istället för att söka fånga in Guds tanke och varande i ett filosofiskt system (vilket är omöjligt) måste vi enligt Kirkegaard betona hur Guds varande framträder för oss själva i den egna ”subjektiviteten”. Det är endast härigenom vi verkligen kan erfara ”sanningen” på djupet. 

Kristendomen skall således inte förstås som ett objekt för undersökning med propositioner och satser utan erfaras ”på insidan”. Ja hela existensen upplevs på samma sätt och de enda ”sanningar” som är av betydelse för individen är de sanningar individen internaliserat och erfar på djupet. Kunskapsteoretiskt utvecklades den metod som ligger till grund för dessa ställningstaganden av Edmund Husserl och fenomenologin. För Kirkegaard liksom för Hedegger skall detta inte tolkas relativistiskt eller som att subjektet bestämmer saningen för sig själv och bara har sin egen sanning. Snarare menar Kirkegaard att det är inför subjektet som sanningen ”avtäcks” och blir relevant. Den kan mycket väl vara gemensam för andra, men den måste upplevas och erfaras av individen själv. Mottot är: ” Ad se ipsum” som betyder ”till sig själv”.

Det var inte bara hos Hegel som Kirkegaard såg sin tids filosofiska problem utan i en västerländsk världsbild som hamnat i kris och där krisen väl fortfarande är rådande än idag? Den filosofiska krisen består av konkurrens mellan samtidens stora idéer som inte tycks haka i varandra. Å ena sidan har vi en newtonsk världsbild (som övergått i samtida fysikaliska teorier) som inte hakar i den kulturella relativismen och som i sin tur inte hakar i etiken och den värld som finns kvar efter ”Guds död” och utropandet av människan till alltings mått (vilket skall skiljas från Kirkegaards egen filosofi). Det finns inte längre en överlappning mellan naturvetenskapens krav på mätbar objektivitet och den relativism som lamslagit exempelvis identitetspolitiken. Debatten om kön och genus är ett exempel. Synen på att kulturer och religioner är rakt av utbytbara mot varandra utan distinktioner är en annan. 

Teologiskt står Kirkegaard mycket nära Östkyrkans teologiska metod genom betoningen på att den andliga sanningen dels går att ”se” på djupet inom människan genom erfarenhet, dels inte i sig är subjektiv och beroende av subjektet utan snarare finns tillgänglig för envar som söker den. Man finner Gud inte i en abstrakt rymd av idéer eller stjärnor utan ”på de 70 000 famnarnas djup”. Jesus sa ju: ”Himmelriket är insides människan”.  Härigenom anses Kirkegaard även stå nära sin samtids romantiska period. Man kan säga att Kirkegaard var för filosofin vad Pre-Refaeliterna var för konsten och vad Fjodor Dostojevskij var för litteraturen.

De som vill läsa honom kan med fördel börja med hans första bok: ”Antingen eller” som gavs ut 1843.