Författare: Nikodemus Ungh

I ”Mänskligt Handlande” förklarar Ludwig von Mises valet av vetenskaplig metod och där han skiljer ut sin egen metodologi, som baseras på Immanuel Kants axiomatiskt deduktiva och rationalistiska filosofi, från positivism och historicism. Alla empiriska undersökningar av ekonomi är ju, mot positivismen, undersökningar i dåtid och alltså ekonomisk historia. Att däremot axiomatiskt härleda ekonomiska slutsatser från axiom, intuitioner och erfarenheter i ekonomi är grunden för vad Mises kallar praxeologi. När Ludwig von Mises utvecklar sin teori om mänskligt handlande ser vi emellertid en ytterligare filosofisk röd tråd som, även om Mises själv skiljer ut mänskligt handlande från etiken, kan härledas till Aristoteles som först introducerar teorin. Människan, menar nämligen Aristoteles, är styrd av sina mål. Hon är en handlande agent som agerar utifrån subjektiva mål, konstaterar i sin tur Mises. Det som skiljer Aristoteles teleologi inom exempelvis den Nikomachiska etiken från ekonomin som vetenskap ligger däremot i det att etiken handlar om vilka mål människan borde ha, medan ekonomin som vetenskap enligt Ludwig von Mises inte värderar målen i sig.

Vem var då Aristoteles? Aristoteles föddes 384 fKr i Stageiraoch började läsa vid Platons Akademi som 18-åring. Efter Platons död lämnade Aristoteles Akademin för att på begäran

av kung Filip II bli Alexander (den stores) privatlärare. Han grundade också sin egen motsvarighet till Akademin som han kallade Lyceum. Talande för Aristoteles inflytande på Västerlandets vetenskapliga utveckling var att hans teori om Universum ändrades först på 1500-talet (Newton, Copernicus, Galileo) där man gick ifrån Aristoteles geocentriska världsbild (jorden är i centrum i solsystemet) till en heliocentrisk och mekanisk världsbild. Aristoteles klassificeringssystem inom biologi korrigerades först av Carl von Linné och delar av hanslogik gäller fortfarande som så kallad formallogik. Inom politisk filosofi använder man fortfarande Aristoteles distinktioner mellan Aristokrati, Monarki och Demokrati.Aristoteles var inte för demokrati borde kanske tilläggas. Mycket av dagens vetenskapliga terminologi härstammar från Aristoteles. Inom kunskapsteorin så har hans teori, här kallad kritisk realism, fortfarande inflytande. Inom moralfilosofin fick Aristoteles teori om dygder en liten renässans med de så kallade ”kommunitarianerna” eller ”kommunitärerna” (gemenskaparna) som Charles Taylor och Alisdair MacIntyre. 

Om vi ser på den kristna eran så inleds denna med en lutning åt platonsk filosofi, även om man inte kunde acceptera delar av Platons lära för att senare och i synnerhet i och med Thomas av Aquino mer och mer utgå från Aristoteles. Det var också Aristoteles bidrag till den romersk-katolska teologin som i hög grad bidrog till skolastiken och de mer systematiska försöken att förstå världen. 

Det som emellertid händer i filosofihistorien och med filosofer som Bacon, Hobbes och Newton var att den Aristoteliska telologiska metoden, som även användes inom biologi och fysik innan Newton, ersattes med en annan syn på kausallagar. Där Aristoteles biologi menade att även ett blomfrö har en ”ändamålsenlighet” att gå från frö (potentialitet) till blomma (aktualitet) så sökte den nya synen på kausalitet en enklare orsak-effekt förklaring till blommans utveckling. Vilken effekt har exempelvis fotosyntesen? Vad blir effekten om fröt inte får tillräckligt med vatten. Om det nya sättet att se på kausalitet bidrog till det vetenskapliga språnget, innebar det förändrade synsättet också att synen på etik och mänskligt handlande förändrades. Hos filosofen Hobbes ser vi hur mänskligt handlande blott är effekter av motsvarigheten till nerver och biologiska strukturer. Människan handlar på stimuli. Hobbes trodde paradoxalt nog på att människan hade en slags fri vilja som bestod av att människan inte var påverkad av krafter utanför sig själv i sitt handlande. Dock ser vi teleologin som metod inom etiken försvagas och till sist försvinner helt. Alasdair MacIntyre skriver i ”History of Ethics” att upplysningsetiken därför av nödvändighet utvecklades mot utilitarism. Om han har rätt i detta är omtvistat. Det vi däremot kan konstatera är att den aristoteliska dygdteorin ersattes av andra etiska filosofier. 

En tragedi i sammanhanget är att endast en tredjedel av Aristoteles skrifter har bevarats för eftervärlden. En stor del förstördes i samband med de islamska erövringarna och bränderna av Alexandrias och Konstantinopels bibliotek. En del av Aristoteles skrifter hade däremot redan  översatts av greker i det helleniserade Mellanöstern till arabiska och kom att bidra till den så kallade islamska guldåldern. 

Aristoteles var tvungen att utveckla en helt egen terminologi för sin filosofi. Därför innehåller flera av hans böcker många terminologiska förklaringar vilka gjort honom svår att översätta. Ett exempel på ett sådant begrepp, vilket är viktigt för metafysiken är essens vilket han förstår som det något verkligen är. Essens är av latinets esse och den grekiska motsvarigheten hos Aristoteles är to ti ên einai. Föreställ dig att du är i ett halvmörkt rum och ser något som ser ut som en orm på golvet. Du ställer frågan till dig själv: vad är det? Du tänder lampan och ser att det inte är (essensen) en orm, utan en centerpartist som krupit in i jakten på barn i huset. Ormen visade sig således inte vara en orm. Åtminstone inte i biologisk mening. 

I Aristoteles ”Organon” (Ὄργανον – medium, medel) vill Aristoteles utveckla de första principerna och logiska systemen för att härifrån deduktivt genomföra vetenskapliga härledningar. Han menar att slutsatser om enskilda ting (inklusive) människor kan härledas deduktivt. De första principerna kan emellertid inte härledas från något annat utan är axiomatiska – självförklarande och evidenta utifrån sig själva. Detta synsätt påverkade empirismens genombrott i anglosaxisk filosofi där man talade om hypotetiska första principer. Och det påverkade även Kant och således indirekt, Ludwig von Mises.  

Under 1500-talet skrev Francis Bacon ”Novum Organum” där han radikalt modifierar Aristoteles metod. Bacon var ute efter kausala lagar i naturen. Aristoteles söer å sin sida inte lagbundenheter utan essenser i naturen.

Det finns idag fyra huvudriktningar inom epistemologin: 

1.) Rationalism som är idealismens fortsättning (Platon).

2.) Empiricismen (våra sinnen ger kunskaper).

3.) Aristoteles: Rationalistisk empirism (fusion av idéerna, kategorierna med empiriska härledningar och samspel mellan deduktion och induktion).

4.) Skepticism (kan vi lita på våra sinnen, kan vi lita på vår logik, våra intutioner och omvänt – vad har vi för skäl (rationella skäl) att inte lita på dem?

Ett exempel på en metod som Aristoteles använder är det som kallas ”syllogismer”. En syllogism inleds med ett generellt påstående, konstaterar sedan att något faller innanför definitionen och drar sedan en deduktiv slutsats. 

Ett exempel: Alla ungkarlar är ogifta. Tobias är en ungkarl. Alltså är Tobias ogift. 

Om vi härifrån går in mer specifikt på politiken och etiken skriver Aristoteles att människan dels är en ”zoon politicon” – ett socialt eller ett politiskt djur, dels ett tänkande djur. Hennes sätt att vara, hennes essens, är att leva socialt och att tänka. Hon har således både en intellektuell och en social / politiskpotentialitet. Därför delar Aristoteles in dygderna (karaktärsegenskaperna) i moraliska och intellektuella dygder.

Dygderna förenas sedan med en teleologi. De moraliska dygderna skall göra människan ”funktionell” som samhällsvarelse och i relation till yrken och karaktärsutveckling. De intellektuella dygderna skall utveckla hennes förståelse av omvärlden. Sedan menar Aristoteles att det högsta målet (telos) för människans dygder är eudaimonia– en slags kvalitativ och intellektuell lycka. Aristoteles gör en åtskillnad mellan denna form av lycka och vad en hedonist skulle kalla ”lust”. Den lycka människan borde eftersträva, menar Aristoteles, är den som kommer av att hon förverkligat sin ”natur”. Denna teori är idag ifrågasatt i synnerhet inom postmodern teoribildning som förnekar att något som en mänsklig natur eller essens existerar. 

Hur når man då dygder i allmänhet enligt Aristoteles? Aristoteles svar är att dygder uppnås genom vana. Om du exempelvis är ett intelligent djur och har som vana att söka intellektuell kunskap och aktivitet så når du intellektuella dygder. Om du däremot har som vana att inte tänka, utan att istället bara vara en representant för den rådande normen, tenderar du att inte utveckla intellektuella dygder. Aristoteles verkar också vara anhängare av idén om den mänskliga viljans frihet (filosofisk voluntarism).  Betydelsen av filosofisk voluntarism är att människan har en fri vilja, vilket inte skall förväxlas med den politiska filosofi som jag råkar dela och som säger att människan borde vara fri att göra vad hon vill om och endast om hon inte tvingar eller bedrar någon annan.

Aristoteles etik svarar mot hans filosofiska antropologi som han skriver om i ”Om Själen” (grek: Psyche). Den vegetativa själen har enligt Aristoteles blott reproduktion och föda som telos (vilket alla djur inklusive människan delar med växtriket). Den sinnliga själen har sinnena och rörelsen som telos (detta delar människan med djuren). Den rationella själen har förnuftet och intellektet som telos (detta utmärker människan som specie/ genera). En liknande hierarkisk syn på människan finner vi inom stoicismen vars filosofi redan omnämnts i tidigare artikel på Mises.se. 

Det är självklart viktigt att också konstatera att Aristoteles dygdteori är förenlig med den politiska filosofin libertarianism, men att den självklart inte följer av denna. Man behöver alltså inte vara anhängare av Aristoteles teori om dygder för att vara libertarian. Däremot ser vi hur Aristoteles teleologi bidragit till utvecklingen av praxeologin inom Österrikisk metod, samt att Aristoteles öppnar för både deduktion och induktion som metoder inom epistemologin. 

Avslutningsvis är också Aristoteles intressant då han tycks försvara privat äganderätt. Privat äganderätt gör människorna lyckligare än gemensam egendom, menar han (och avviker här från Platon). Privat äganderätt kultiverar även dygden generositet enligt Aristoteles. Medelklassen bör sedan utgöraen balans mellan klasserna i samhället.

Allmänt kan sägas om dygdteori och karaktärsetik att den inte står i logisk motsättning till libertariansk rättighetsetik eller den diskursetiska härledning av Icke-Aggressionsprincipen som utvecklades av Hans Herman Hoppe. Du kan alltså vara libertarian och anhängare av en dygdetik utan problem, men du kan också vara anhängare av libertarianismen utan att samtidigt vara anhängare av en dygdteori. 

När detta är konstaterat kan vi se att exempelvis flera nordiska dygder som ärlighet, rättrådig vandel, heder, arbetssamhet och ära också förekommit i decentraliserade och frihetliga nordiska kulturer.

Dagens inlägg handlar om stoicismen, en filosofi som kan ha relevans för oss idag. Vad var då stoicismen? Stoicismen är en filosofi som än idag till namnet blir igenkänd av många. Man talar till och med om en stoisk personlighet och brukar då åsyfta en person för vilken reservation och självbehärskning är framträdande dygder. Man bör då också tillägga att stoicismen var mer än en livshållning och etik då den även hade en syn på kunskap och ontologi. 

Stoicismen uppstod ca 310 fKr och företräddes av kända filosofer som Epiktetos, Zenon (av Kition), Krysippos, Seneca, Marcus Autelius och Epiktetos. Namnet kommer från grekiskans pelarhallar där de stoiska filosoferna samlades: Stoa poikile. Deras bidrag inom etiken prisades av de kristna filosoferna som såg den stoiska livshållning förenlig med den kristna karaktärsetiken. 

Stoicismen är en förening av tre stora idéer:

1.) Cynism – vi bör se människan och samhället för vad det är, utanför normer, konventioner (politisk korrekthet) och förutfattade meningar. Detta ideal stämmer även överens med en kausalrealistisk syn på ekonomi. Cynismen som ideal vill inte se människan genom en ideologisk prisma eller ideologi. Hon framträder som ett varande och inte som en mänsklighet, en humanism eller något annat.

2.) Apathia är dygden att frigöras från att låta verklighetens lyckliga och sorgliga stunder påverka oss. Stoikern utvecklar apathia till sina känslor. Känslor skall inte påverka rätt omdöme och rätt värdering av de omständigheter och skeenden som möter en. Som dygd är den stoiska dygden apathia ett uttryck för att förnuftets klara blick skall regera omdömet och vår relation till omvärlden. Förnuftet skall i sin tur underordnas naturens lagar. Moralisk ondska anses bero på negativa passioner och känslor som rädsla, vrede, högmod och lögnaktighet. Detta uppfattas som stridande mot naturen.

3.) Naturen uppfattas som något ordnat och eftersom det finns en högre ordning i bakgrunden så skall man ta allt som kommer av naturen som det kommer.

Stoicismens metafysik

Vi ser således hur viktigt begreppet ”natur” är. Naturen och dess ordning ses närmast som besjälat och ett enhetligt vara. 

Naturen har enligt stoicismen två aspekter: En aktiv och en passiv. Den passiva är naturens materiella ordning. Den aktiva är att det finns ett högre medvetande som aktivt formar naturen till en rationell helhet. Det gudomliga logos som aktivt formar naturen rationellt leder till en panteism eller en panenteism (det gudomliga genomsyrar allt och naturen ses därför som något gott). Naturen inkluderar hela kosmos och universum. Allt är besjälat aktivt av ett Logos, ett medvetande som är ett med materien. När den mänskliga själen dör återförenas den med den kosmiska världssjälen. Gud, Naturen och Kosmos är eviga.

Stoicismens metafysik är således en monism. Allt är ett. Verkligheten är en. Det finns inte en abstrakt idévärld och en materiell värld. Det finns inte heller en ”orörd rörare” som hos Aristoteles. Allt är snarare natur och naturen är en enhet och besjälad av en kosmisk själ som stoikerna kallar Gud.

Ett liknande tänkande finner vi även hos mellan- och nyplatonikerna och hos de kristna filosoferna – de tidiga kyrkofäderna. Flera kyrkofäder refererar ofta till stoiska filosofer som Epiktetos och Seneca. En annan likhet med den kristna filosofin är att stoicismen tar avstånd från gnosticismen som förkunnade att materien var ond och att själen var god. Denna gnosticism återkommer underupplysningen i Europa men då är det samhället, kapitalet, den västerländska kulturen och kyrkan som ses som något ont.

Stoicismen avvisar både Platons idélära och Aristoteles formlära. Istället finns det endast enskildheter. Människan har inte heller en potentialitet utan är en ständig ”aktualitet” som är med sitt varande hela tiden som agent och skaffar sig kunskap. Naturen skapar avtryck och intryck på människans (blanka själ). Detta leder till en slags korresponderande syn på kunskap. Naturen skapar bilder/ avtryck på själen som i sin tur representerar naturen genom idéer och åsikter.

Det enda vi har kunskap om är de intryck, perceptioner (phantasia) och idéer som vi fått utifrån och som i bästa fall korresponderar mot en ”verklighet”. Härifrån ställer man två krav på kunskap som korrespondens. Distinkta idéer och tydlighet, precision. Desto mer vi således kan specificera och precisera våra idéer, desto bättre kan vi klargöra sanningens relation, korrespondens, med verkligheten. Detta tänkande återkommer senare hos John Locke. Vi ser hur denna tanke även inspirerat samhällsvetenskaper som ekonomi där precisa definitioner är nödvändiga och där klarhet i resonemang och logiska idéer efterfrågas. Åtminstone i den Österrikiska ekonomiska skolan.

Stoicismens etik

Naturen har ur ett stoiskt perspektiv en självbevarelsedrift. Njutning och avsmak är biprodukter av naturliga handlingar och inte självändamål. Man borde inte träna för smärtans skull, utan för styrkan och hälsan. Man borde inte äta för njutningens skull, utan för hälsan. Eftersom människans natur har potential att vara rationell så bör människan överordna förnuftet sina känslor och eftersträva att ta alla med- och motgångar som uttryck för naturens lagar. Hennes känslor kan här inte bidra till en korrekt verklighetsbild.

Stoicismens etik leder till vad människan borde vara det vill säga en slags dygdetik. Den ställer frågor som: Hur bör människan vara i förhållande till mot- och medgångar? Hur bör man vara som vän? Vilken karaktär kan bäst hantera tillvarons växelspel? För en stoiker är lidande inte något ont i sig utan kan tvärtom forma en bra karaktär.  

Naturen kan i sig inte vara ”pervers” i betydelsen stridande mot sig själv, men människan som inte följer sin rationella natur kan bli pervers genom att inte överordna förnuftet sina passioner och känslor. Njutning är för människan ett irrationellt förhållningssätt till naturen. Stoikerna vill istället utveckla en distans där med- och motgångar inte påverkar omdömet. Om du själv inte åsamkat dig lidande så är behöver du inte rätta till det. Det kommer då av naturen. Om du själv är orsak till lidandet (för dig själv och andra) bör du rätta dig själv för att bättre handla i enlighet med naturen. Man kan även här se en viss likhet med Sokrates inställning i dialogen Georgias där Sokrates menade att det vara bättre att lida ont av andra än att göra ont mot andra, eftersom den som gör ont har en sjuk själ. 

Stoicismens politik

Eftersom människan etiskt skall efterlikna Logos och låta förnuftet styra känslorna och passionerna och efterhärma den naturliga ordningen, skall politiken skapa denna ordning. Hos de romerska stoikerna såg man imperiet som den struktur som skapade ordning och rättvisa i en mörk värld som styrdes av barbarer, mörker, passioner, klantänkande och känslor av hat och rivalitet.

Stoicismen kan i denna mening förena en cynisk världsbild med kravet på att ordna den ”barbariska” världen genom förnuftet och leda allting till ordning och harmoni med naturens lagar. Imperialism kan rättfärdigas från att de högre karaktärerna och staterna bör styra och underordna de kulturer som styrs av lägre drifter.

Värdet för oss idag

Utifrån en stoisk syn på det politiska så regeras vi idag av individer som alltför ofta sätter sina känslor och personliga intressen bakom politiskt handlande och omdöme. Alltför mycket i vår tid kan ses som bristande karaktärer hos dem som fattar viktiga beslut och har reell makt. Samtligt kan stoicismens betoning på cynism och dygd bistå oss att hantera denna verklighet och bemöta den rationellt utan att låta oss bli nedslagna av negativa känslor som uppgivenhet och missmod. Vi kan istället se hur dessa dygder är kompatibla med våra intressen för en mer rationell ekonomi och ett samhälle som sätter frihetliga värden högre än vad som är politiskt korrekt och känsloladdat.

Ett lästips i detta sammanhang är Epiktetos ”Enchiridion” samt Senecas ”Brev”. 

Många trodde att det kalla kriget mellan Sovjetunionen och Förenta staterna tog slut någon gång runt 1989-1990 då sovjetsystemet kollapsade. I själva verket har både Ryssland under Putin och NATO fortsatt det kalla kriget. Förenta staternas intervention i Serbien, konflikten mellan Georgien och Sydossetien, Ukrainakrisen, konflikten mellan amerikanska och ryska intressen i Syrien och det som nu utspelar sig mellan Polen och gränsen mot Vitryssland visar att konfliktytorna finns kvar om än att spelarna och spelreglerna delvis förändrats. Man kan också notera att Ryssland blivit alltmer offensivt i dessa konflikter, inte bara ifråga om retorik utan också utifrån inställningen till omvärlden. Detta är oroande i sig men inte föremål för denna artikel. Vi står nämligen inför något långt mer allvarligt eftersom vi nu riskerar att hamna under ett globalt tyranni. Tyranniet betyder i detta fall två saker; dels att stater inte längre är förutsägbara i deras tvångsåtgärder och repression, dels att informationsflödet regleras och således kunskapsöverföringen och människors kommunikation. I det första fallet handlar det om statliga ad hoc strategier mot pandemin, kraven på vaccinpass och begränsningar i mötesfriheten, rörelsefriheten och yttrandefriheten. Redan nu kommer automatiska meddelanden som hänvisar till en myndighet upp när man diskuterar pandemin eller vaccinet på Facebook. Redan nu agerar Facebook och andra internationella företag repressivt mot deras egna kunder med gillande från politiken. 

Det som står på spel är inte bara friheten på internet, utan det främsta värnet mot förlusten av frihet på andra områden. Friheten på internet det viktigaste kommunikationsvapen som håller auktoritärt och etatistiskt vanvett borta eller åtminstone försvårar för dess tillämpning. Det finns en anledning till att militären i Myanmar (Burma) först censurerade internetdelning och stängde ner kommunikationen via mobiltelefoner i landet. Internet var nämligen det största hindret mot införandet av diktatur då befolkningen kunde mobilisera demonstrationer via digitala medier. Internet är en anarkistisk ordning, ja ordning, som skapar en fri marknad för idéer och åsikter på samma sätt som en helt avreglerad ekonomi skulle skapa en direkt kommunikation och en optimal prissättning mellan kund och företag. Statliga mellanhänder och moraliserande politiker behövs lika lite på internet som de kan bidra till en bättre värld genom regleringar på den övriga marknaden. 

Idag kunde man dock läsa på femtejulistiftelsens hemsida att man vill ändra EU:s fördrag och likställa terrorbrott med åsikter på internet. Det man påstår sig vilja komma åt är ”hot och hat” på internet. Problemet med denna ambition är att det till sist alltid blir ideologer som kommer att definiera vad som är hatbrott och vad som är hot. Vi lever redan nu i en genompolitiserad kultur som sjukförklarat hur vissa män pratar (mansplaining), hur män sitter ner (dominerande kroppsställningar), som använder uttryck som ”toxisk maskulinitet” på saker de ogillar och som slänger sig med en märklig metafysik som ser osynliga strukturer överallt vilka påstås vara förtryckande, även om den som förtrycker inte inser det själv och den som drabbas av förtrycket inte själv upplever det så. Det är denna slags kommissarier vars personlighetstyp vi historiskt kunde finna hos både Gestapo och Stasi som kommer att söka liknande befattningar. Idag parasiterar denna människotyp på allmänna skattemedel som normkritiska konsulter som köps in av myndigheter och skolor. Deras kast återfinns alltid där ideologi kallas vetenskap och ”teoretiska perspektiv”. Självklart är politikerkasten i EU positiv till att begränsa friheten i detta avseende. De ser ju sig själva som den goda anständighetens försvarare. Det finns ingen bortre gräns för det goda de anser sig kunna implementera med tvångsmedel. 

Tänk då att detta kommer samtidigt som Österrike infört vaccintvång (snart hela EU) och man i Sverige överväger att införa vaccinpass för att kunna åka i kollektivtraffik eller besöka en restaurang. Det civila samhället går in i ett krigsliknande tillstånd, eller något som påminner om en fientlig ockupation och där medborgare måste bevisa deras identitet upprepade gånger när de vistas utomhus. Och det slutar givetvis inte med en gräns om 100 personer. Snart kommer även krav på att du måste ha vaccinpass för att handla i matbutiken och besöka sjukhus. Du kanske rentav kommer att vägras vård, utbildning och arbete. 

Staten kan införa ett liknande tyranni på ett relativt lätt sätt. Det räcker att hänvisa till arbetsmiljön för exempelvis barnmorskor för att vägra en ovaccinerad att föda på förlossningsavdelningen. Arbetsmiljöfrågor har en överordnad status i svensk kultur och övertrumfar alltid friheten. Tänk då på lärares arbetsmiljö? Tänk er arbetsgivarens och arbetskollegornas arbetsmiljö? 

Kombinationen av vaccin och vaccinpass med att du begränsas på internet från att ens kritisera och belysa problem med vaccinpassen är inte långt borta. Det var helt otänkbart för två år sedan, men inte idag. Det är inte bara det att du får en foliehatt i vissa sammanhang, vilket man får räkna med, utan att du aktivt censureras och raderas från sociala medier. Du kanske till och med bli lagförd för spridning av ”falsk information”. För i förlängningen handlar ju ”hat och hot” också om vad någon ideolog tycker är gott och rätt. Så urholkas friheten steg för steg i namnet av den ”goda viljan” och den ”den goda arbetsmiljön”. 

Problemet är att dagens politiker i gemen saknar ett metaperspektiv om frihetens förutsättningar och värde. Självklart är sanning och rätt något i sig eftersträvansvärt, men för att kunna leva i ett öppet samhälle måste man tolerera det man ogillar och avskyr. Insikten är nämligen att staten inte är rätt instans att avgöra vare sig vetenskaplig sanning eller vad som är bäst för den enskilde individen och dennes leverne eftersom staten förenar vetenskap liksom ideologi med sitt tvångsmonopol. Vetenskap, liksom exempelvis normkritisk ideologi och identitetspolitik, blir tvingande vilket hindrar vetenskaplig utveckling liksom nya normer att växa fram. Individer måste nämligen tolereras att tänka och handla fel i andras ögon. Det är inte bara viktigt för deras psykologiska utveckling utan är också den grund på vilken samhället som helhet utvecklas.

The great non sequitur committed by defenders of the State…is to leap from the necessity of society to the necessity of the State.

• Murray Rothbard

När vänsterpartiet fick bestämma vem som blev statsminister och sverigedemokraterna fick bestämma statsbudgeten och statsministern själv sedan bara var statsminister i sju timmar, kan man ställa frågan om detta verkligen är dåligt för landet? Det kanske är dåligt för staten, men av detta följer inte att det är dåligt för samhället.  

Behöver vi en regering? Mår landets ekonomi sämre av att vi saknar statsminister? Fungerar inte allt från tåg och infrastruktur till företagande och arbetsliv som innan? 

Frågan som borde ställas är: Vad gör staten bättre än civilsamhället och vad har staten övertagit från civilsamhället och hade gjorts bättre av privata aktörer? Sverige har världens dyraste sjukvård om man ser till befolkningsstorleken, men långt ifrån världens bästa sjukvård. Våra skolor följer samma centraliserade planer, men vi når inte upp till de högre kunskapsnivåerna i jämförelse med andra länder. Vi har ett mycket kostsamt offentligt rättsväsende, men vi har samtligt mycket låg andel uppklarade brott. Vi har haft relativt stor migration till den svenska välfärden, men har samtidigt högre arbetslöshet bland grupper som bott flera år i Sverige i jämförelse med våra grannländer. Och så vidare. 

Gör verkligen pengarna som går in till det offentliga som skatteintäkter större nytta än om individer själva valt att köpa och investera i dessa tjänster på en marknad? 

Frågan kan ställas annorlunda:

Tänk dig att allt du får av staten idag är ett paketerbjudande på en marknad av paketerbjudanden. Det paket du i så fall köper av staten och där dagens skola, sjukvård, rättsväsende och myndigheter med mera ingår kostar dels arbetsgivaravgifter, mervärdesskatt, bensinskatt, tobaksskatt, alkoholskatt och andra skatter som du i så fall är villig att ge för att behålla denna paketlösning. Tänk dig nu att detta paket nu konkurrensutsätts av privata lösningar, försäkringar och alternativa paketerbjudanden. Skillnaden är att det är det civila samhällets företag som nu erbjuder skola, sjukvård, polisiärt beskydd, pensionsförsäkringar, brandförsäkringar och försäkringar vid arbetslöshet. Det du betalar in är de också skyldiga att betala tillbaka. Du kan även bestämma att en viss procent även omfattar individer som inte betalat någon försäkring överhuvudtaget. Du kan själv välja att vara generös med dina privata medel utan att en politiker går in som konsult och mellanhand.  

Intuitivt kommer kostnaderna att minska och tjänsterna att effektiviseras då företag börjar att konkurrera om dem. De kan också skräddarsys till vad du faktiskt efterfrågar. Du kanske inte väljer en paketlösning där du blir bestraffad bara för att du bor i glesbygden och måste köra bil eller traktor varje vardag. Du kanske inte har någon plan att läsa på högskolor och universitet och behöver då inte heller betala för andras utbildning. Du vill förmodligen ha en bra sjukvård och är villig att välja ett försäkringserbjudande som även inkluderar dem som inte har råd. Civila lösningar skulle förmodligen med tiden visa sig mer effektiva på alla dessa områden. 

Vidare skulle du kunna få välja vissa paket som avreglerade bostadsmarknaden och tillät nyproduktion. Det skulle stå varje markägare fritt fram att bygga bostäder även för uthyrning. Bostads- och hemlöshetsproblematiken skulle i hög utsträckning försvinna då det skulle löna sig att bygga mindre bostadsmoduler för hyresgäster som efterfrågade lägre hyror.

Den stora skillnaden mot idag är att du i utbyte mot denna frihet inte skulle kunna välja politiker som avskaffade friheten för andra. Du skulle vara tvungen att stå ut med att vissa individer också fick det bättre än du själv. 

Ett tankefel många gör som tror att staten skall lösa problem för de sämst ställda är att de tror att politiken och statens tvångsmonopol är den bästa lösningen för social rättvisa. I en demokrati betyder detta att vissa partier som står för den sociala rättvisan får mer röster än andra partier. Den självklara frågan är då varför inte samma altruism mot de sämst ställda skulle kunna utövas i civilsamhället direkt? Varför måste altruismen utövas genom det statliga tvånget? Behöver du som individ ett extra samvete hos en politiker för att kunna handla moraliskt? 

Varför tillåts dessutom inte hemskolning och olika utbildningsalternativ som bättre motsvarar behov och efterfrågan? Bara civilsamhället kan vara tillräckligt flexibelt för att anpassa olika utbildningsverksamheter till vad föräldrar, elever och lärare faktiskt efterfrågar. 

Detta alternativ kan kallas ”administrativ secession”. Det är en secession där man tolererar att individer fortfarande väljer att betala och köpa tjänster av nuvarande politiska system, men där systemet blir konkurrensutsatt och man som individ och medborgare kan välja att istället köpa samma tjänster av privata företag i utbyte mot lägre skatter. De som vill ha kvar det gamla systemet har således ingen rätt att tvinga någon att vara kvar i deras lösningar. 

Istället för ett monopol på alla de tjänster som idag tvångsfinansieras via staten, får du alltså marknadslösningar. Och om du är osäker på vad du själv skall välja kan du alltså utse dina egna privata politiker och ledare för dig själv som i utbyte mot konsultlön (politikerlön) väljer tjänster åt dig och till och med håller olika brandtal på beställning. En del konsulter kanske blir så tacksamma att de håller riktade politiska tal på din femtioårsfest. 

Låter detta radikalt? Det är det inte. När man väl förstår att politiken egentligen består av individer som anser sig veta bättre än medborgarna hur en stor del av medborgarnas och företagens pengar skall spenderas, så inser man att man har att göra med en slags konsulter med tvingande anspråk. De tar också mycket i arvode för sina åsikter och konsulttjänster. De menar ju att de representerar dig som medborgare. Det är därför det kallas ”representativ demokrati”. Problemet är bara att alla medborgare idag inte känner att de representeras politiskt och att det paket som konsulterna erbjuder blivit så pass kostsamt och ineffektivt att de behöver konkurrensutsättas.

Ett alternativ till ”administrativ secession” är att man helt enkelt avvecklar nuvarande system helt och hållet och decentraliserar den politiska och ekonomiska makten från EU och stat till individerna och företagen. De som tidigare röstat på exempelvis Centerpartiet kan då bygga sin politiska vision lokalt och ta betalt för detta. De har å andra sidan ingen rätt att tvinga utomstående från att bosätta sig i deras samhälle och att fira Pride. 

Egentligen är denna form av secession den mest trovärdiga på lång sikt. I Storbritanniens fall började det med Brexit.

Henrik Jönsson och Mattias Karlsson har under senare tid skrivit idépolitiska alster vilka bör sättas in i ett större sammanhang om framväxten av ett konservativt block i svensk politik. Då Karlsson skrev sin artikel som svar på Jönssons, har jag valt att analysera dem mot denna bakgrund. 

Är nationalism bara av ondo och en kvarleva från nationalsocialismens tidevarv, eller rymmer den också något positivt och konstruktivt?

Bakgrunden till frågan är uppenbar. Å ena sidan står Sverige inför en mycket svår utmaning till följd av att både borgerliga och rödgröna regeringar under decennier valt att bedriva en grön migrationspolitik, å den andra tycks nationalismen ge uppslag till olika lösningar på dessa problem men är själv associerad med ännu större problem av apokalyptiska proportioner och svåra mänskliga lidanden. Orsakerna till migrationspolitiken har varit både humanistiska och framtidsoptimistiska där man i stort utgått och utgår från att människor från olika världsdelar är utbytbara med varandra och att de därför kommer att integreras till de sociala och ekonomiska sammanhang rom råder i det nya landet med stöd och ekonomiska medel från välfärdsstaten. Tal om att människor är olika har tolkats som rasism som i sin tur har associerats med nationalsocialismen. Nationalsocialismen har associerats med Förintelsen och vem vill då vara kritisk till mångfald och idén om likhet? 

Det finns också flera lösningar på detta dilemma som har presenterats i svensk debatt. 

Den klassiska socialdemokratiska lösningen på dilemmat.

En lösning på dilemmat är givetvis att förneka att det finns något som helst problem med vad jag i första meningen ovan kallar ”utmaning”. Man kan undvika att tala om enskilda fall som tyder på att problemen faktiskt finns. Man kan tala om ”utsatta områden” och hänvisa till skola och skolpolitik och förebyggande sociala satsningar. Man kan undvika att ge vissa uppdrag till BRÅ och att främst göra klassanalyser. Man kan samla ekonomer som förklarar hur ökad ekonomisk tillväxt är beroende av ökat utbud av arbetskraft. Man kan tala om att problemen vi ser snarare beror på andra problem och som har med manlighet, strukturer och socioekonomiska förutsättningar att göra. Och man kan prioritera andra politiska sakfrågor än just ”problemen”. Detta fungerar till en viss gräns, men blir också svårare desto fler människor som blir utsatta för grov brottslighet och desto fler som hamnar i ett långvarigt beroende av välfärdsstaten utan att själva ha bidragit till den.  

Den konservativa lösningen på dilemmat. 

En annan lösning är att säga att problemen finns och att vilja undvika associationer med nationalsocialismen. Man börjar då tala om en ”öppen svenskhet”. Man hänvisar till israeliska konservativa tänkare som Yoram Hazoni och översätter hans bok: ”Virtue of Nationalism” till svenska. Man gör rent i det egna huset och städar undan personer som kan associeras med den farliga nationalismen, men behåller ändå idéerna om nationalstaten och välfärden och kallar sig socialkonservativ. Med socialkonservatismen som nytt varumärke försöker man å ena sidan att närma sig Moderaterna och Kristdemokraterna och samla dessa till en ny konservativ höger och å den andra att ta avstånd med all kraft man har, ja från tårna, mot personer som associeras med felaktig nationalism. Man kan även tänka sig samarbete med Liberalerna på ett hörn och man ser gärna att Centern fortsätter att vänsterprassla så att man slipper galenskapen. 

Är inte denna form av konservatism i så fall en ny form av kollektivism som blir ett problem för andra borgerliga väljargrupper? 

Moderaterna och Timbro måste nu hantera tre problem. Det första problemet är det reinfeldtska arvet. Det finns moderater som fortfarande tycker att Reinfeldts linje var bra och som inte vill se att det var denna linje som bidrog till att M förlorade valet. Det andra problemet är att man förlorar väljare till det ”socialkonservativa” partiet och själv måste konfrontera samma slags dilemma som beskrivits ovan. Man har därför inte velat associera sig med Sverigedemokraterna och flera medlemmar ifrågasätter fortfarande om Sverigedemokraterna verkligen är rumsrena och fria från nationalsocialism? Det tredje problemet är den ekonomiska politiken och liberalismen. Det är uppenbart att ”liberalism” för en moderat ideolog historiskt mer har inneburit en fiskal högerpolitik än en välfärdslinje. Det var också detta område som gjorde Fredrik Reinfeldt populär då han kunde förena en fiskal högerpolitik med välfärdsstaten. Lösningen blev ”arbetslinjen”. Problemet mynnar då till sist ut i hur mycket ”kollektivism” som Moderaterna tål?

Henrik Jönsson

Vi vet vad Henrik Jönsson tycker om detta. I en artikel i Smedjan 2021-11-05 skriver Jönsson:

”Auktoritära gemenskapers baksida uttrycks i form av polarisering och bristfälligt personligt ansvarstagande. Detta exemplifierades förtjänstfullt genom historieläraren Ron Jones experiment ”Tredje vågen” 1967. Experimentet var ett försök att förklara den folkliga uppslutningen kring tredje rikets fascistiska ideal genom att skapa en auktoritär och elitistisk elevrörelse. På fem dagar växte Jones karismatiskt paketerade rörelse till över 200 anslutna elever, varav flera spontant organiserade sig i olika typer av auktoritära försvars- och livvaktsförband – innan Jones konfronterade dem med deras totalitära förlaga i Nazityskland. Även den mest välpaketerade kollektivism kan omärkligt snabbt anta totalitära former. Foto: ur Die Welle (2008), tysk spelfilm baserad på Ron Jones verkliga experiment. Kollektivismen står således primärt inte i konflikt med individualismen, utan med det fria valet i sig – och detta oavsett om kollektivismen uttrycks i form av socialistisk planekonomi, fascistisk korporativism eller som auktoritär nationalism.Den yttersta konsekvensen av alla dessa uttryck för kollektivism är samma typ av stagnans: en fallande förmåga till individuellt ansvarstagande, utebliven innovationsbenägenhet och oförmåga till ekonomisk förnyelse. Den som vill försvara den västerländska civilisationens välstånd gör därför klokt i att betrakta kollektivismen som sin fiende, och marknadsliberalismen som sin vän – för hisnande krav och ideologiska önskemål riskerar annars att snabbt återbörda oss alla till vår påvra fiskestuga.”

Problemen med kollektivism åt höger associeras alltså med nationalsocialismen och Tredje riket och förklaras som kapitalismens och den individuella skaparkraftens fiende. Kollektivismens fara är nämligen att den hotar det fria valet då den inordnar individen i en auktoritär idé. Denna kan uttryckas åt vänster, som vi sett i kommunistiska diktaturer, men kollektivismen kan också uttryckas åt höger som i nationalsocialismen. 

Nationalism ses alltså här inte som uttryck för en dygd eller något som skapar positiva värden, utan som negationen av individuell skaparkraft. Vi hamnar således i nationalsocialismen igen, alltså det som är själva farhågan från det första dilemmat. Är vi alltså tillbaka där vi började? Finns det ingen lösning på dilemmat som undviker Förintelsen och auktoritär fascism?  

Mattias Karlsson / Oikos

Mattias Karlsson som är en av grundarna av den konservativa tankesmedjan Oikos tillika sverigedemokratisk ideolog, svarar Henrik Jönsson på Oikos hemsida. Syftet med artikeln är att dels att bemöta Henrik Jönssons farhågor, dels att visa på att socialkonservatismen också utgör ett bättre alternativ till Henrik Jönssons libertarianism (nyliberalism – min anmärkning). 

Karlsson skriver: 

” Min kritik börjar där alla ideologier börjar och delas: i den grundläggande analysen av människans natur.

Som en utlöpare av liberalismen delar libertarianismen också liberalismens grundläggande människosyn, som i korthet skulle kunna sammanfattas med att människan i grunden är god och rationell, men att vi bortsett ifrån det föds som blanka blad: ett tabula rasa.

I kontrast till detta menar konservatismen att människan föds med ett antal egenskaper, och att vi redan från grunden bär med oss såväl destruktiva som konstruktiva egenskaper och instinkter. Vi kommer heller aldrig att helt kunna undertrycka de destruktiva egenskaperna helt. Därmed kan vi och de samhällen som vi skapar heller aldrig bli fullkomliga.

Libertarianismens böjelse för tabula rasa och dess överdrivna och felaktiga tro på människan som i grunden överskuggande god och konstruktiv, leder i förlängningen till utopism, till dogmatism, och till en rad felaktiga analyser, prioriteringar och lösningar.”

Här har Karlsson inte följt med i libertariansk debatt. Idén om Tabula Rasa framfördes av John Locke, men har också en tidig liberal kritiker i Thomas Hobbes som såg människan som ond av naturen och därför vill använda den liberala idén om ett socialt kontrakt för att underordna olika individuella motsättningar en slags stat. Man behöver nu inte dela John Lockes människosyn som libertarian och för att försvara individuell frihet. Libertarianismen är nämligen inte en perfektionistisk ideologi. Vi behöver inte tro på att vi får en perfekt värld när vi lämnar individer i frihet. Det vi däremot tror oss få är en värld som är mer rättvis och bättre i överensstämmelse med människans frihet och skaparkraft. Denna värld kan vara sämre ur vissa synvinklar än den värld vi lever i idag, även om den över lag kommer att leda till en allmän välståndsökning och en högre grad av vetenskaplig och teknologisk utveckling.

Karlsson fortsätter:  

”Nationalstaten är den institution som demokratin och rättsstaten växt fram ur. Den har skapat solidaritet och förbrödring mellan miljontals människor som egentligen inte känner varandra, och har därmed höjt nivåerna av social tillit. Det har i sin tur motverkat inre våldsamheter, korruption, bidragit till ett livskraftigt civilsamhälle och gett goda grundförutsättningar för näringslivet.

Den svenska nationalstatens framväxt har delvis skett organiskt och underifrån, men inte bara. Processen har även innehållit kollektivistiska åtgärder där gemenskapens intressen i vissa fall satts före enskilda individers.

Resultatet av denna process blev ett av de friaste, tryggaste och mest välmående samhällen som någonsin existerat på jorden.”

Karlsson vill som konservativ ideolog försvara nationalstaten och ser den som något som växt fram organiskt och bidragit till utvecklingen av svensk ekonomi. Resultatet är enligt Karlsson ett fritt, tryggt och välmående samhälle. Att Karlsson här tycks ha missat Gustav Vasas bloddrypande slakt på bönder som försvarade rätten till självbestämmande, bondetågen mot den centraliserade staten, övergreppen på dalmasar, norrlänningar, smålänningar, skåningar, samer och gutar och centraliseringen av all politisk makt till Stockholm genom järnhand, är lite häpnadsväckande. Det är helt enkelt mycket nationalstatsromantik i denna del.  Han har å andra sidan också fel analys av det svenska välståndet. Henrik Jönsson har nämligen i denna del helt rätt i hur svenskt välstånd skapades och landet utvecklades från ett fattigt jordbrukssamhälle till en modern industrination. Detta skedde inte tack vare den centraliserade staten, utan trots den centraliserade staten och i ett tillstånd med låga skatter på företagande och frånvaron av regleringar av marknader och företag. Det var under denna gyllene era, mot slutet av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet, som de största svenska industrierna skapades. Små företag hindrades därefter aktivt att expandera och investera kapital genom tillväxt. Svenskt näringsliv ser fortfarande ut som ett snapsglas som är smalt på mitten och bredare på botten och i toppen. 

Karlsson varnar bara i en mening för auktoritär kollektivism och har missat vad Jönsson och Timbro egentligen är oroliga inför: 

”Marknadsekonomin är viktig och skyddsvärd, men till skillnad från friheten eller äganderätten inte som ett mål i sig självt, utan som ett medel för att uppnå ett gott liv och ett gott och harmoniskt samhälle för så många som möjligt…Vägen framåt ligger vare sig i radikal frihetlig individualism eller i auktoritetsbunden kollektivism. Den ligger inte heller i doktrinär modernism eller doktrinär reaktion. Den ligger i balansen och den gyllene medelvägen däremellan.”

Karlsson har således missat att marknadsekonomi just är den enda ekonomi du kan få om du konsekvent försvarar att den privata äganderätten och friheten är mål i sig själv, men det är åtminstone positivt att han inte önskar en fullskalig auktoritär högerkollektivism. Han ger dock inga exempel eller förslag, vilket man borde kunna önska av en ideolog, på var gränserna för staten och statliga regleringar går. 

Analys. Vi behöver i så fall en frihetlig konservatism. 

Karlsson adresserar alltså inte Jönssons och Timbros farhågor och Jönsson gör själv misstag i artikeln, vilket förklarar varför Karlsson angriper libertarianismen som sådan. Jag vill nu adressera några av misstagen hos skribenterna. 

1. Att ställa individualism mot kollektivism är en dikotom syn på människan och samhället. Detta är inte bara sant vad gäller metodologi, utan också sant för att göra komplexa sammanhang rättvisa. Å ena sidan måste vi utgå från att människan är både en individ och en samhällsmedlem samtidigt och å den andra måste vi förena individuell frihet med sociala band och lojaliteter. Vi hittar lösningen på detta faktiskt i kristdemokratisk människosyn och deras personalism. Just person är ett bra begrepp då det förenar individ och social varelse i ett och samma ord. Individen får sitt arv, sitt språk och sin kontext i en social miljö som individen är beroende av för att bli till som människa och för att överhuvudtaget kunna uttrycka sin individualitet. Å andra sidan kräver all individuell utveckling samtidigt autonomi, frihet och förmåga till individuation. En hållbar syn på människan är således inte att hon är en ”Tabula Rasa”. En mer nyanserad människosyn bekräftas även av språkforskningen då vi tycks genetiskt programmerade för att utveckla ett språk och där språket i sig är socialt. Jag tror inte att Jönsson skulle ha något emot denna beskrivning. Problemet är att han å andra sidan inte nämner den i sin artikel och ställer blott individen mot kollektivet.

2. Båda herrarna har fel rörande nationalism. Nationalism behöver varken ha med staten, kollektivet eller en auktoritär politisk åskådning att göra. Jag vänder mig däremot mot begreppet då det just är associerat med ideologi. Istället skulle jag hellre använda vad Karlssons husguru, Roger Scruton, kallade ”oikofili”. Oikofili betecknar här något som Nils Dacke faktiskt upplevde i sin kamp mot Gustav Vasa, nämligen en kärlek till sitt hem, sitt landskap, sin socken och socknens fränder i grannsocknarna. Det är detta som egentligen är essensen i sammanhanget. Svenskar har olika lokala kulturer som vi kan kalla svenska och som uttrycks genom lokala dialekter, landskap och socknar. Svenska finns som språk och Sverige ingår i en kulturgemenskap som präglats av kristendom, romersk- och germansk rätt och klassisk filosofi och vetenskap. Europa är byggt på tre symboliska kullar: Akropolis, Kapitolium och Golgatha. Men detta kan inte tvingas fram och har ingenting med staten att göra. 

Staten är tvärtom det som förvränger den naturliga oikofilin genom att göra den kollektivistisk och högerauktoritär. Staten gör oikofilin till en politisk ism. Och när denna statliga ideologi utmanas av vänstern, blir alternativet en annan form av kollektivism vilken vi idag kallar för mångkultur och identitetsvänster. 

Oikofilin går därför att förena med människan som person. Den får och kan inte tvingas fram och vi måste tolerera att individer lämnar sin hembygd och söker sig till nya sammanhang. Om dessa med tiden får hemlängtan kan vi däremot se detta som uttryck för oikofili. Jag tror just att oikofili är det många svenskar också känner när de idag ser utvecklingen i landet. 

3. Jönsson har rätt i sin analys av frihet och ekonomi, Karlsson har rätt i att också konservativa värden skyddar friheten, men drar fel slutsatser av detta. Den enda konservatism som kan försvara friheten är den som baseras på och utgår från personen, hennes lokala gemenskaper och som respekterar hennes äganderätt och frihet att också bestämma vem som träder in i hennes grannskap. Det är också den enda libertarianism som har förmåga att bestå med tiden eftersom den erkänner att människan behöver vissa värden och vissa sociala dygder för att kunna bevara sitt liv i frihet över tid. Friheten kräver inte en modern nationalstat, men däremot ett socialt sammanhang med konservativa värden och strukturer som individen skapar tillsammans med andra. Vägen till detta går genom politisk och ekonomisk decentralisering. 
4. Lösningen på det dilemma som artikeln inleddes med är alltså att erkänna att det finns en nationalism som inte bara är nationalsocialismens och den auktoritära kollektivismens motpol, utan också ett uttryck för just individuell frihet och rätten till självbestämmande och självförsvar. Problemen som vi befinner oss i har skapats och importerats av staten då en kollektivistisk ideologi ersatts av en annan. Högern är rådvill om hur dessa problem skall hanteras då man varit mer pragmatiska än principiella och mer opportunistiska än konsekventa utifrån sina grundövertygelser. I den mån socialkonservativa kommer att samarbeta med den borgerliga högern krävs dock en större öppning för frihetlig konservatism i de borgerliga och socialkonservativa smedjorna. Mina frågor är:

Skall Oikos bara ha en socialkonservativ (sverigedemokratisk) profil som tankesmedja? 

Skall Timbro uttrycka en konservatism som går bortom kristdemokratin och kanslihögern? 

Libertarianismen är inte en teori om dygder utan en teori om rättigheter eller om etiska axiom som kan styrkas genom intuition och diskursetiska modeller, eller en politisk teori som värderas utifrån krav på koherens och tillämpbarhet. Man kan därför närma sig libertarianismen från flera håll och förena den med andra teorier som intellektuellt ”pekar” på dess giltighet eller åtminstone ser den som det minst dåliga alternativet. Detta är emellertid filosofernas argument för att finna en politisk teori. Historiskt liksom i litteraturen finns det en större mångfald av ”vägar” till den tolerans som libertarianen vill uttrycka politiskt. 

Den klassiska dygdetiken är förenlig med libertarianismen även om man kan vara libertarian utan att vara anhängare av en specifik teori om dygder. Ändå har moderna filosofer som exempelvis Alasdair MacIntyre, nyaristoteliker och känd för boken After Virtue, påvisat behovet av vissa dygder för att en gemenskap skall kunna bestå över tid. Alla former av mänsklig gemenskap förutsätter nämligen att dess medlemmar i vissa situationer är ärliga mot varandra. Ärlighet betraktas här som en dygd det vill säga som en karaktärsegenskap som uppnås genom att man tränar sin karaktär. 

Aristoteles såg funktionalistiskt på moraliska dygder. I den Nikomachiska etiken ser vi hur moraliska dygder jämförs med andra områden som en individ ”tränar på”. Om du exempelvis vill bli en god cyklist måste du öva dig på att cykla. Du vinner inte Tour de France om du bara cyklat ett par gånger tidigare. Du behöver öva på att cykla, precis som en yrkesutövare förväntas bli bättre inom sitt yrke i takt med att praktisera det. På samma sätt tänker Aristoteles om goda karaktärer som han också sammankopplar med en ”funktionell människa”. En dygdig person ”fungerar” på rätt sätt i ett givet sammanhang. 

Dygden ärlighet finns på en nivå redan ”inbakad” i libertarianismens generella motstånd mot bedrägeri i samband med avtals ingående. Bedrägeri rentav kan ses som en aggressionshandling och ett brott mot det som gör en diskurs rationell. Om du däremot ser på sanning som en egenskap som gör individer funktionella i ett socialt sammanhang, ser du ärlighet som den korresponderande karaktärsegenskapen som svarar mot sanning som socialt eller diskursivt och rationellt värde. En ärlig person bedrar inte andra och är därför funktionell i ett socialt sammanhang som exempelvis kontraktskrivande eller äktenskap. 

Det finns emellertid fler dygder som gynnar ett frihetligt samhälle. En sådan dygd som är förenad med icke-aggression är att vara en person som tolererar att individer tänker och värderar olika och har olika trosuppfattningar. Då vi idag lever i ett samhälle där vissa anser att individers känslor kan och bör begränsa andra individers friheter kan man då säga att individer bör träna sig i att acceptera andras åsikter även om dessa ”känns fel”. De grupper inom vänstern som sysslar med ”woke” och kräver att andra använder rätt pronomen, liksom inte skämtar politiskt inkorrekt, är i själva verket inte funktionella för en öppen diskussion. De är för hämmade av sitt känsloliv, medan ett fritt samhälle förutsätter att individer utvecklar förmåga att se på och analysera politiska problem även ur kontroversiella perspektiv. En individ som exempelvis ropar på tvång och bestraffning mot politiskt inkorrekta åsikter borde först ha tränat sin karaktär för en politisk miljö där individer faktiskt tycker och tänker olika. 

Historiskt ser vi också att de relativt fria och decentraliserade gemenskaper vi finner i den nordiska historien betonade vissa dygder för gemenskapens och socknens sammanhållning. Utöver ärlighet finner vi här exempelvis begrepp som ära och rättrådighet. Om du lever i en gemenskap kräver den också att du försvarar den med ära. Ära i strid, rättrådighet mot sin granne liksom respekt för grannens egendom och privatliv gynnar helt enkelt den gemenskap som upprätthåller frihetliga värden. 

Man kan således säga att libertarianismen som teori inte behöver en specifik teori om dygder, men att utövande av vissa dygder däremot otvetydigt gynnar ett frihetlig samhälle liksom en rationell diskurs. Det är åtminstone inte till frihetens nackdel om individer tränar sig på att vara ärliga i ekonomiska och sociala interaktioner eller när de undersöker verkligheten i diskussion. 

Och i vanlig ordning vad frihet beträffar borde den nordiska historien både inspirera till dygder som man kan se gynna friheten, liksom till vad man också bör undvika att idealisera i dessa avseenden.

Den konstform som Lars Vilks ägnade större delen av sitt konstnärskap åt kallas processkonst och innebär att betraktaren blir en del av konstverket genom sina reaktioner, omdömen och åsikter. Rondellhunden var härigenom något som lyckades skapa en skärningspunkt i mitten där två starka åsikter och politiska teorier går isär i svensk debatt: vår yttrandefrihet där rätten att smäda en religion ingår och rätten att inte bli kränkt som minoritet, liksom rätten att vara fredad och ha det allmänna som ett så kallat ”safe space” eller skyddat rum för obehagliga åsikter och konstformer. Rondellhunden skapade således processer och jag har tidigare skrivit om Moderna Museets vägran att ta in Rondellhunden med hänvisning till värdegrunden. 

Att museet i själva verket är rädda för attacker är faktiskt ytterst relevant i sammanhanget. Det är nämligen inte enbart detta verk av Lars Vilks som hotas. I dagarna gick partiet Nyans ut med en debattartikel i Göteborgs Posten med rubriken: ”Nimis är en symbol för islamofobi och borde brännas ner.” Bakom artikel står partiordföranden Mikail Yükselt. Yüksel skriver: 

För många, däribland muslimer, är det ett elände att se Nimis stå kvar. Det har kommit att symbolisera normalisering och acceptans av islamofobi och rasism i samhället. Därför bör Nimis omgående brännas ner…

På vilket sätt Nimis skulle vara ett uttryck för islamofobi och rasism framgår däremot inte av artikeln. Nimis har ju inga som helst religiösa motiv utan är en installation som Vilks började bygga på 1980-talet och för att då skapa andra processer där konstverket utmanade svensk lagstiftning om bygglov, bestämmelser rörande nationalparker och problem kopplade till allemansrätten. Nimis skapade processer, fast inte rörande religion och yttrandefrihet. 

Intrycket man får av Yüksels debattinlägg är således att det är fel på konstnären. Det är Lars Vilks som man vill klämma åt och dessutom genom att bränna ner hans konst. Associationerna går till nationalsocialismens bokbål. Ett obekvämt konstverk är ju i sammanhanget att likställa med obekväm litteratur. Och där man bränner böcker bränner man ju snart också människor. 

Det Mikail Yüksel, liksom Mehmet Kaplan före honom och som också kritiserade Rondellhunden, missat med yttrandefriheten är att man antingen omfattar den i dess helhet eller inte alls. Det går nämligen säkert att hitta någon individ som känner sig kränkt av det mesta, exempelvis ICA-reklam eller av att se Stefan Löfven på bild i TV. Poängen är just att man måste tolerera det som är obekvämt och som man inte håller med om. Man måste exempelvis tolerera att åsikterna går isär rörande ens egna trosuppfattningar. Man är fri att kritisera Lars Vilks konstverk om man vill, men man har inte rätt att bränna ner den.

I ett samtal med en före detta muslim menade hon att vissa muslimer har svårt att hantera yttrandefrihet som rör kritik av Muhammad och att detta beror på Sura 33:57 som säger att den som förolämpar Muhammad är fördömd både i detta livet och i det tillkommande och har att vänta ett förödmjukande straff. Frågan är då vad ”förolämpning” innebär i sammanhanget. Det tolkas förmodligen på olika sätt av olika grupper, men uppenbarligen så räknas alltså Rondellhunden av tillräckligt många vara just en förolämpning. 

Lars Vilks är inte ensam. Salman Rushdie, författare till Satansverserna, fick en fatwa emot sig och ett pris på sitt huvud. I Satansverserna hade Rushdie utgått från en känd sura där Muhammad bortförklarar en ”uppenbarelse” han fick i Kaaba där han erkände de arabiska gudarna Al-Lat, Uzza och Manat. Muhammad påstod senare att det var Satan som inspirerat honom att recitera dessa verser, men att Allah reviderat det hela i efterhand. Man kan läsa en del av detta i surorna 53:19-22.  Muhammad tog tillbaka sin bekännelse.  Intrycket Rushdie problematiserar rör ju då att Muhammad hade svårt att skilja på vad som kom från Allah och vad som kom från Satan och om det fanns fler verser i Koranen som kunde ifrågasättas på samma grundval? En annan som blev mordhotad var Theo van Gogh som gjorde filmen Underkastelse. Theo valde dock att undvika beskydd och blev mördad på en gata i Amsterdam. I sammanhanget bör också nämna hoten mot Jyllansposten och massakern på tidningen Charlie Hebdo. 

Ett aktuellt exempel på temat yttrandefrihet rör Speakers Corner i London som sedan 1855 varit en bastion för yttrandefrihet. Speakers Corner är beläget vid Hyde Park, nära Marble Arch. 1872 fick platsen skydd av det brittiska parlamentet som en fast diskussionsplats och bland de mest kända besökarna och talarna finner vi Karl Marx, Vladimir Lenin, George Orwell och William Morris. Det har stundom gått mycket hett till på platsen, men polisen har tolererat debatt och diskussion då det enda kravet är att talarna får uttrycka sin ideologi, religion eller åsikt utan ingripande. Under senare år har platsen också rymt heta debatter mellan islamska grupperingar och kristna. 

Storbritannien är i detta avseende ett föregångsland för öppen debatt och diskussion. Trots att landet står i politisk, social och ekonomisk skuld till kämpar som Tommy Robinson, är landet känt för att ha försett Västvärlden med Magna Charta och ett tidigt försvar för yttrandefrihet. Tommy Robinson och det rättshaveri som hände med honom är kanske snarare ett tecken på att yttrandefriheten ligger djupt i den brittiska andan.

När emellertid Speakers Corner möter fenomenet med salafitiska grupper som ökat sin närvaro på den brittiska scenen, och andra islamistiska enklaver, har problem uppstått. Kristna talare blir ständigt avbrutna och har blivit hotade i sina hem. Polisen har fått gripa in vid flera tillfällen när den islamska narrativet ifrågasätts eftersom deltagarna på plats har haft svårt att hålla fysiskt våld borta från verbalt meningsutbyte.

Nyligen blev en kvinnlig kristen predikant attackerad med kniv på Speakers Corner. Orsaken tycks vara att hon bar en T-shirt till stöd för Charlie Hebdo. Den kvinnliga predikanten heter Hatun Tash och är känd från flera debatter vid Speakers Corner där hon utmanat Islam på kristen grund. Hon har bland annat påtalat att det finns över 20 versioner av Koranen och ifrågasatt koranens urkunder. Hon är själv konvertit från Islam till kristendomen och arbetar hårt för att uppmärksamma muslimer på de mer problematiska delarna av Muhammeds liv och islams historia.

Respekterade Muhammad yttrandefrihet? Det är känt att Muhammad beordrade mord på samtida som kritiserade honom i sång. Ett sådant mord skedde på Muhammeds order mot poeten ʻAṣmāʼbint Marwān som hade förolämpat Muhammed efter att hans män haft ihjäl ledarna för hennes egen stam. Enligt islamska källor skall en sympatisör till Muhammed vid namn Umayr bin Adiy al-Khatmi ha mördat henne samtidigt som hon ammade sitt spädbarn. Umayr hade enligt islamska källor tagit barnet från hennes famn och skurit halsen av
henne.

Det som också är intressant är efterspelen på sociala medier. De islamska sympatisörerna för knivattacken är på sina håll fler än dem som kritiserar attacken. Andra kända islamska debattörer har sedvanligt förnekat att det var en äkta muslim som attackerade Hatun. Liknande positiva tongångar hördes när Lars Vilks omkom i bilolyckan. Flera sidor fylldes med glädjerop i kommentarsfälten.

Muhammad lät även beordra mordet på sin egen skriftställare som skrev ner hans uppenbarelser då denne avvek från islam och konstaterade att Muhammed hittade på allt. Hans namn var Abdullah Ibn Sad Ibn Abi Sarh. Han var historiens förste ex-muslim.

Av just denna anledning är det påkallat att alltfler står upp för yttrandefriheten. Och detta inbegriper Moderna Museet. 

Efter att ha läst Catarina Kärkkäinens artiklar om liberalism och konservatism på Timbro, samt sett henne försvara några av sina teser och idéer på Riks (Sverigedemokraterna), borde något mer sägas från vår sida. 

Vi kan börja med elefanten i rummet. Både Riks och Timbro är rädda för en viss slags liberalism och en viss slags konservatism. Därför kretsar diskussionen om dessa politiska idériktningar innanför ett förutbestämt ramverk. Roger Scruton, som både Timbro och Sverigedemokraterna ibland refererar till, är därför en tänkare som diskussionen naturligt graviterar mot. Släng på en dos Burke till konservatismen och en dos Hayek till liberalismen och du får något som kan kallas ”liberalkonservatism”. Sannolikt går Timbro här i samma trappsteg som Moderaterna vilka politiskt alltmer tvingas samarbeta med Sverigedemokraterna och lämna Reinfeldts arv bakom sig. Roger Scrutons konservatism är rumsren nog då den kan gifta sig med vad Kärkkäinen ser som goda liberala idéer om en rättsstat som försvarar och utgår från individuella fri- och rättigheter och demokrati. Till detta kan fogas lite konservativa idéer om värdet av gemenskaper och historisk kontinuitet. Liberalkonservatism med andra ord. 

Det är i sammanhanget trots allt imponerande att Kärkkäinen accepterar ett idéburet samtal med Sverigedemokraterna via Riks. Redan här visar hon faktiskt mod och att hon tillhör en yngre generation som inte lider av samma beröringsskräck som en del äldre timbroiter för vilka allt konservativt direkt associeras med antingen Francos Spanien eller nazismen. Det ett litet steg för oss andra, men ett stort psykologiskt steg för Timbro.  

Den som studerat politisk filosofi och fördjupat sig i både konservativt och liberalt tänkande kan givetvis hoppas på högre verkshöjd och större djup än att bara vara upptagen med anglosaxisk och amerikansk konservatism. Till verkshöjden kan man inte undvika att ta med samtida tyska konservativa tänkare. Och man borde även ha råd att titta lite på Frankrike. 

Om man gör detta vad gäller konservativt tänkande hittar man nämligen flera beröringspunkter mellan både Edmund Burke och Roger Scruton och vad som förenar kontinentala konservativa strömningar. Man ser rentav en röd tråd i allt konservativt tänkande. Denna tråd kan kanske bäst definieras utifrån vad konservatismen inte är. Konservatismen är inte en rousseansk människosyn och den utgår i synnerhet inte från att det är civilisationen och den västerländska kulturen som fördärvat människan. Tvärtom så förenas alla konservativa jag studerat i övertygelsen om att det trots alla religionskrig och allt elände i den västerländska civilisationen ändå är något i vår kulturhistoria som till sist mynnat ut i ett försvar av mänsklig skaparkraft. Mer fundamentalt avgörande blir då att frånvaron av en västerländsk kultur sannolikt också leder till en förlust av den kultur där liberala fri- och rättigheter uppstod. 

I kondenserad form handlar konservatismen därför om att förstå människan som något mer än en odelbar entitet och att dessutom se henne som ett varande i tiden, som en person med en historia och en framtid. 

Det konservativa motståndet mot den franska revolutionen var dessutom inte bara konservativt. Om man förstår denna historia och har läst om den, i synnerhet via upproren i Vendée och de kontrarevolutionära franska och spanska tänkarna, finner man nämligen att motståndet mot den auktoritära politiken som utgick Paris inte bara handlade om ett konservativt försvar av en katolsk fransk identitet. Det handlade också om rätten till självbestämmande och motstånd mot den allmänna värnplikten och mot ett påtvingat statligt medborgarskap. 

Den 25 september 1993 var Aleksandr Solzjenitsyn inbjuden att hålla ett publikt anförande på minnesdagen över kontrarevolutionen i Vendée, vilket han också gjorde. I sitt anförande säger han: 

” I would not wish a ”great revolution” upon any nation. Only the arrival of Thermidor prevented the eighteenth-century revolution from destroying France. But the revolution in Russia was not restrained by any Thermidor as it drove our people on the straight path to a bitter end, to an abyss, to the depths of ruin. One might have thought that the experience of the French revolution would have provided enough of a lesson for the rationalist builders of ”the people’s happiness” in Russia. But no, the events in Russia were grimmer yet, and incomparably more enormous in scale. Lenin’s Communism and International Socialists studiously reenacted on the body of Russia many of the French revolution’s cruelest methods–only they possessed a much greater a more systematic level of organizational control than the Jacobins. We had no Thermidor, but to our spiritual credit we did have our Vendée, in fact more than one. These were the large peasant uprisings: Tambov (1920-21), western Siberia (1921). We know of the following episode: Crowds of peasants in handmade shoes, armed with clubs and pitchforks, converged on Tambov, summoned by church bells in the surrounding villages– and were cut down by machine-gun fire. For eleven months the Tambov uprising held out, despite the Communists’ effort to crush it with armored trucks, armored trains, and airplanes, as well as by taking families of the rebels hostage. They were even preparing to use poison gas. The Cossacks, too–from the Ural, the Don, the Kuban, the Terek–met Bolshevism with intransigent resistance that finally drowned in the blood of genocide. And so, in dedicating this memorial to your heroic Vendée, I see double in my mind’s eye–for I can also visualize the memorials which will one day rise in Russia, monuments to our Russian resistance against the onslaught of Communism and its atrocities. We have all lived through the twentieth century, a century of terror, the chilling culmination of that Progress about which so many dreamed in the eighteenth century. And now, I think, more and more citizens of France, with increasing understanding and pride, will remember and value the resistance and the sacrifice of the Vendee.”

Anledningen till detta långa citat är givetvis att det finns en uppenbar korrelation mellan bondeupproren i Vendée i samband med den franska revolutionen och bondeupproren i Ryssland mot bolsjevikerna. Konservatismen kan nämligen i och med dessa uppror inte förstås som ett menlöst försvar av blott traditioner och nedärvda kulturgemenskaper, utan också som något proaktivt för just frihet och för att stärka grundläggande fri- och rättigheter visavi regimer som alltmer frångår dessa rättigheter. 

I Sverige finns vissa paralleller med bondeupproren mot Gustav Vasa, men det mest väsentliga i sammanhanget är nutiden. Vi lever idag i ett samhälle som formats av socialdemokratin och där ett halvt sekel av både kulturella och sociala experiment orsakat ett beroende mellan individ och stat och där man å ena sidan formellt upprätthåller individuella fri- och rättigheter och å den andra har löst upp den grund på vilka dessa fri- och rättigheter en gång växte fram. 

Socialdemokratin har systematiskt genom sockensammanslagningar, skattepolitik, välfärdsprogram, mångkulturens införande och den politiska styrningen av utbildningsväsendet där barn från daghem till universitet skolas in i vänsterparadigm och påbjudna normer, dels ersatt alla naturliga band mellan människor och gemenskaper med det enda accepterade bandet mellan individen och staten, dels gjort de lokala sammanhang där individer bor och lever sina liv alltmer alienerande. Uttryckt i mer akademiska termer har det sociala kapitalet sjunkit. Förtroendet mellan medborgarna har minskat och individen är hänvisad till myndigheter och byråkratiska strukturer. Statsindividualism i förening med mångkulturella experiment, massinvandring och påbjuden politisk korrekthet har förenats med en stor välfärdsstat för alla och en gränslös skattepolitik. 

Timbro har i detta avseende främst reagerat mot hur denna politik drabbar svenskt näringsliv, skattebetalare och svensk ekonomi, medan Sverigedemokraterna fokuserat på effekterna av mångkultur, massinvandring och debattklimatet som sådant. Då dessa områden alltmer uppfattas höra ihop i svensk politik och där man ser hur de nya invånarna i utanförskapsområden huvudsakligen röstar på röda partier, alltfler svenskar upplever en korrelation mellan svensk migrationspolitik och framväxten av utanförskapsområden och kriminalitet och där skatter tas ut för en politik som allt färre faktiskt efterfrågar, kan man se hur dessa frågor också lett till ett närmande mellan politiska partier och där idépolitiken utgör en väsentlig del. 

Det man emellertid saknar i Kärkkäinens analys är de områden där den historiska konservatismen var sammansmält med liberala och antiauktoritära värderingar. För att sammanställa dessa områden skriver jag dessa i punktform: 

Individualism och dygd. Ett fritt samhälle förutsätter individer som stärker varandra och som tillåts att skapa ett civilsamhälle som alltmer gör staten onödig. Dygdetik och försvar av individuella fri- och rättigheter är inte varandras motsättningar. I det gamla svenska och nordiska samhället förenades frihet och lokalt självbestämmande med dygder som heder, rättrådighet, ärlighet och flit. Dessa dygder stärkte individen och friheten. 

Rättsstaten och demokratin. I Sverige har rättsstaten och demokratin använts mot individuell frihet och mot privata äganderätter. Det liberala i liberalkonservatismen borde därför hitta andra stödpelare och sådana finner vi historiskt i ett decentraliserat samhälle där makten ligger så nära individerna och deras gemenskaper som möjligt. Om liberalismen förenas med en konservatism som vill stärka staten så sker detta alltid på bekostnad av ett frihetligt civilsamhälle. 

Ekonomi och politik. En stat som har som penningpolitiskt mål att försämra valutans värde och som finanspolitiskt mål att reglera marknaden, uppbära skatter och utjämna välstånd, skapar detta också ett svagt civilsamhälle och orsakar ekonomisk försämring. Om liberalismen skall vara stärkt av konservatismen måste den låta konservativa principer och ideal ersätta staten och statens regleringar.

Det paradoxala med vår position på Mises.se är därför att vi tycks vara mer konservativa än Sverigedemokraterna i vår värdering av europeisk och västerländsk kultur och identitet och samtidigt mer liberala än Timbro rörande frihet och liberala värden. Vår konservatism är nämligen inte bara framtidsvänlig utan därtill förankrad i den nordiska historien och kulturen.  

Den libertarianism som Ludwig von Mises-Institutet i Sverige företräder är ifråga om konsekvenser mer konservativ än Sverigedemokraterna och samtidigt mer liberal än Moderaterna. Vi har exempelvis färre problem med den svenska monarkin än med den svenska parlamentarismen. Det samhälle vi tror blir konsekvensen om människor lämnas ifred och tillåts äga sin egen mark är ett samhälle som värderar traditioner, familjegemenskap och fattar beslut lokalt. Vi räds inte att tillämpa libertarianismen konsekvent på frågor som rätten att äga yxor och andra vapen för självförsvar, rätten att högt värdera europeisk kultur, nödvändigheten av repatriering av individer som kulturellt och demografiskt hotar friheten och andras liv och rätten att vörda Gud utan att samtidigt behöva tro på ett politiskt korrekt evangelium. En sak vi å andra sidan aldrig gör är att kompromissa med ett konsekvent skydd för alla individers rätt till frihet och privat egendom och följaktligen en helt avreglerad marknadsekonomi som härleds från den privata äganderätten. 

Om Ivar Arpi därför kan kallas ”yxhöger” av Annika Strandhäll efter att ha citerat Ernst Jünger på Twitter så kan man fråga vad hon skulle säga om vår åsikt att varje laglydig individ borde ha rätt att möta fienden vid tröskeln med en automatkarbin? Vi menar att det förr inte brukade vara kontroversiellt att morfar hade en hagelbössa på gården. På den tiden var problemet varg, medan de rovdjur som härskar och springer fritt på sina håll i dagens Sverige är snäppet farligare. 

Annika Strandhäll tillhör den slags svenskar som tror på staten och systemet. Dessa reflekterar sällan över frågor om självförsvarsrätt och rätten till fredande av liv och egendom. Problemet med att överlåta skydd av medborgare på staten är till att börja med att staten inte är närvarande när du blir rånad eller utsatt för våldtäkt. Om någon tränger sig in i ditt hem under en så kallad ”homeinvasion” är du idag maktlös om du inte har vapen till hands och ofta räcker då inte yxa eller kniv. Vi har alltså ett problem med tidsaspekten. Statens polis och rättsväsende är reaktivt då den ingriper efter att brott ägt rum. Vapeninnehav är proaktivt då det ger skydd innan brott äger rum. Och de enda som inte äger vapen i ett samhälle där vapen är förbjudet är just dem som följer lagen. Kriminella följer inte lagen, vilket gör att medborgare utan vapen saknar reella möjligheter att freda sig mot mycket av det våld som brer ut sig idag. Ironiskt nog är mycket av detta våld också konsekvenser av den politik som Annika Strandhäll företräder. Om vi som därför försvarar rätten till självförsvar kan kallas ”yxhöger” kan vi kalla Annika Strandhäll för ”våldtäktsvänster”.  Våldtäktsvänstern handlar i så fall inte bara om att man ignorerat att våldsbenägenheten är högre bland personer med föräldrar som är födda utrikes, förbjudit vapen för laglydiga medborgare att försvara sig själva, betraktar våldsbrott och våldtäkter som en klassfråga, har låga straff och straffrabatter och till och med vill finansiera återvändande IS-resenärer med svenskt välfärd. Det handlar också om att man haft lång tid på sig att åtgärda dessa problem, men saknat vilja, mod och förmåga. Våldtäktsvänster således. Man är politiskt likgiltiga för att Sverige har högst antal våldtäkter per invånare i Europa. 

Vem var då Ernst Jünger som citerades i Tweeten?  Den som läser om Ernst Jüngers liv slås snabbt av insikten att alla de bilder av en krigare eller en soldat som levererats av amerikansk filmindustri inte kommer i närheten av det slags liv Ernst Jünger levde. Han blev över hundra år gammal och hans långa liv såg den ryska revolutionen, två världskrig och Berlinmurens fall. Som ung man tog Jünger värvning i den franska främlingslegionen och var sedan frivillig frontsoldat i första världskriget där han dekorerades med den högsta utmärkelsen i strid för sitt hjältemod, Pour le Mérite. Han mottog även Järnkorset av första klassen. 

Under mellankrigstiden tillhörde Ernst Jünger den så kallade ”radikalkonservativa” falangen i Tyskland och kallade sig ”nationalrevolutionär”. Under nationalsocialismen var han motståndare till regimen och såg den som andefattig och vulgär. Under efterkrigstiden utformade han i författarform en konservatism som syftade att bevara den inre friheten i en kultur som saknade värde, traditioner och förankring i det högre än mänskliga. Han utvecklade ett konservativt ”anarkbegrepp” i romanen Eumeswille. Senare började Jünger att experimentera med droger och skrev romanen ”Psykonauterna – rus och droger”. Han var lika ärlig här som i ”Stålstormen” där han skildrar sina upplevelser som soldat i första världskriget. Han moraliserar aldrig när han skriver om sina inre upplevelser, vilket i sammanhanget är befriande. 

Mot slutet av sitt liv konverterar Ernst Jünger till den romerska katolicismen och berättar om sina andliga erfarenheter från mötet med Gud i skyttegravarna och hans andliga erfarenheter efter att ha besökt ett Benediktinkloster. 

I jämförelse med klassiska texter från Roms kristnande vilka beskriver hur romerska legionärer sökte sig till klosterlivet efter militärtjänstgöring, kan man se en liknande andlig resa i Ernst Jüngers liv. I kriget konfronterade han sin egen skuggsida och den del inom sig själv som ger utrymme för heroism och det högre än mänskliga. Detta skildras av Jünger i termer av självuppoffring och förmåga att visa skonsamhet parallellt med stridsvilja och mod där så är nödvändigt. Liknande ideal där mod och krigskonst förenas med barmhärtighet mot nödlidande och sjuka genomsyrade också de kristna riddarordnarna under medeltiden.  

Då vi lever i en tidsera som raskt tycks vilja upplösa det Europa som Ernst Jünger försvarade mot både nationalsocialism och liberal positivism, utgör hans liv också ett föredöme i termer av existentiella möjligheter att överleva och överskrida de andliga och moraliska begränsningar som format den kultur vi lever i idag.  

Om detta sedan borde kallas ”yxhöger” så får det väl göra det. På sätt och vis representerar Annika Strandhäll en av de människotyper som Ernst Jünger tycks ha bekämpat existentiellt under hela sitt liv. Vilken materiell rikedom och politisk makt kan sedan mäta sig med den rikedom som präglade Jüngers liv?  Han använde friheten till att bli till i existentiell mening och de omständigheter han levde i tillät honom att göra det. 

Den libertarianism som utgår från principen om icke-aggression samt grundas på idén om att individen äger sig själv och sin rättvist förvärvade privategendom leder, konsekvent tillämpad, till ett sammansvetsat etiskt synsätt på alla mellanmänskliga relationer. Det gäller lika mycket om relationen är av ekonomisk art, det vill säga handlar om produktion och konsumtion av varor och tjänster, som kulturellt utbyte, familjebildning och andra sociala interaktioner.

Utifrån detta kan vi härleda en frihetsuppfattning där våld aldrig får initieras i något led om och endast om det inte rör självförsvar. Det som är kontroversiellt för många är att libertarianismen ser neutralt på vem som initierar våldet. Det har nämligen ingen betydelse om den som initierar våld är rik eller fattig, är uppbackad av en demokratisk majoritet, har en socialt respektabel titel, anser sig ha fått mandat av högre makter eller åberopar vetenskaplig expertis. Våld, tvång och bedrägeri är alltid fel i sig självt när det initieras. I våldets ställe förordas just frihet, dialog och avtal som grund för social interaktion. Allt blir därför tillåtet enligt denna socialetik förutom tvång och bedrägeri.

Detta leder i sin tur till slutsatser som många kan ha svårt för initialt, trots att de går med på den etiska grunden för teorin. Det har exempelvis ingen betydelse om staten genom en ny lag som tvingar medborgare att frånsäga sig egendom har en demokratisk majoritet bakom sig. Faktum är att majoriteter genom hela världshistorien dessutom har haft moraliskt fel. Majoriteten hade fel när den ansåg att slaveriet var bra i Förenta staterna, fel när den röstade fram Adolf Hitler och NSDAP och fel när den röstade för medlemskap i EU. Varför hade majoriteten fel i dessa exempel? Svaret är att den hade fel eftersom den röstade fram våld och tvång mot enskilda och minoriteter. Den borde inte ha fått rösta om att vissa grupper hamnade i slaveri eller i koncentrationsläger. Varför? Därför att alla individer har äganderätt till sina liv och sin rättvist förvärvade egendom. Samma sak kan sedan sägas om vetenskapliga och religiösa auktoriteter. Det har ingen betydelse om du anser dig vara språkrör för medicinsk expertis eller om gudarna har satt en tratt i ditt öra och talar direkt till dig som deras unika språkrör och profet: Du har fortfarande inte rätt att tvinga enskilda och gå emot deras självbestämmanderätt.

Det som är kontroversiellt för många är att även den egna kroppen är privategendom. Det betyder att du får använda denna hur du vill om du inte tvingar andra. Du får använda den för att inta substanser som inte är bra för dig enligt vad medicinsk expertis tycker och du får använda kroppen för exempelvis sexuella tjänster oberoende av vad socialliberaler tycker. Jag kan givetvis som privatperson avråda från detta och påtala riskerna med en destruktiv livsföring, men jag har inte rätt att hindra någon från att leva ett sådant liv. Missbruk är som exempel ingenting som man kan straffa bort utan en sjukdom som kräver att den som är drabbad själv vill och är motiverad att minska eller att sluta inta droger och alkohol.

Det finns nu en ideologisk purism i detta som försvarar en konsekvent tillämpad libertarianism i alla avseenden. Detta innebär att det enligt vårt synsätt faktiskt inte finns ett enda undantag från när icke-aggression och individens äganderätt bör respekteras. Det är också detta som skiljer libertarianska purister från exempelvis klassiska liberaler eller nyliberaler med mer konsekvensialistiska etiska alternativ. Även om konsekvenserna av att principen om icke-aggression skulle leda till att människor blev mindre lyckliga, är det enligt vårt sätt att se på saken fortfarande rätt att tillämpa dessa principer konsekvent.

Många libertarianer som går över till så kallad ”alternativhöger” eller till vänsterliberala grupper har därför också övergivit övertygelsen om att initiation av våld mot individen alltid är fel. Du kan exempelvis inte vara libertarian samtidigt som du anser att vissa kollektiv och identiteter skall ha mer rättigheter än andra, allt annat lika. Alternativt försöker de förena libertarianismen med perspektiv som inte kan härledas från den libertarianska filosofin. Detta kallas ”tjock libertarianism” och är i sig inte fel. De flesta libertarianer har nämligen en libertariansk politisk grund och andra synsätt och preferenser parallellt. Det är dock viktigt att kunna skilja på vad som är libertarianism och vad som inte är det i den egna världsbilden. På Ludwig von Mises-institutet i Sverige råkar det exempelvis vara så att många medlemmar också har konservativa åsikter rörande kultur, familj och landets utveckling. Det som är viktigt är här att även alternativa åsikter är välkomna.

För att leka med tanken så kan du exempelvis vara konsekvent libertarian, försörja dig genom prostitution, mobilisera arbetare i en fackförening, delta i ett frihetligt fackeltåg för att privatpersoner skall ta emot fler flyktingar och anse att svensk allmogekonst är något fult och att arkitekthögskolans arkitekturstil, den så kallade brutalismen, skall spridas på flera håll i riket. Du får givetvis räkna med en del mothugg, men du är inte ”mindre” libertarian för att du har dessa åsikter och en sådan livsstil. Många av de företeelser som libertarianer kritiserar i detta, kritiseras för att de påtvingas och tvångsfinansieras. En sak är å andra sidan viktig att ha i åtanke i detta och det är vår ”hoppeanska” åsikt om att individer och grupper som bryter mot icke-aggressionsprincipen eller har en ideologi och religion som inte respekterar alla individers frihet, fysiskt kan avlägsnas från land och rike.

Libertariansk purism betyder egentligen att vi är konsekventa inom vårt paradigm och således tolererar mångfald.