Författare: Nikodemus Ungh

På samma sätt som regleringar på en fri marknad leder till felaktiga preferenser och i förlängningen konjunkturcykler, leder politisk korrekthet till felaktiga signaler på den kulturella marknaden av värderingar, åskådningar och idéer. Detta orsakar kognitiv dissonans, brist på vissa idéer i det offentliga samtalet (den öppna marknaden av idéer, värderingar och åsikter) och uppkomsten av politisk korrekthet åt både vänster och åt höger beroende på vilken riktning som dominerar för tillfället. Sedan 1968 är vi dock vana vid att vänstern dominerar kulturlivet och viktar vissa åsikter. Vi ser detta inte minst i dagens ”woke- och cancelkultur”. Detta skapar en kulturell lågkonjunktur där vissa saker inte tillåts yppas och där idédiskussioner lider brist på rikedom och skärpa. Detta beror på att man viktat vissa politiskt korrekta attityder i offentligheten och att människor är rädda att utmana rådande paradigm. Den som ifrågasätter detta välkomnas inte för nya eller alternativa idéer utan stigmatiseras. Detta har sin orsak i att staten finansierar och viktar liknande pedagogiska modeller. Istället för en öppen och fri marknad av olika pedagogiska modeller får vi en reglerad marknad och således brist på vissa pedagogiska alternativ. Det leder till kulturell lågkonjunktur och en försvagning av det kulturella kapitalet. Det är som om staten driver på ett intellektuellt inflationsmål där medborgaren mer förväntas vara anpasslig till ett visst system än att ifrågasätta, utveckla och uppfinna nya idéer.

Människan kan inte välja att inte handla och att tänka är att handla. De idéer som inspirerar tänkandet, liksom åsikter, förekommer på en idémarknad där konsumenten själv väljer vad hon försanthåller och finner trovärdigt. Vissa idéer blir populära i kraft av deras intellektuella tyngd. De är bra produkter i sig själva. Problemet är när staten och wokeartister försöker vikta vissa idéer genom förbud och tvång. Deras egen idéproduktion förenas då med någonting mer vilket påverkar diskurserna. Konsumenterna av idéer kommer då uppleva sig tvingade att offentligt stödja uppfattningar som de egentligen inte omfattar. Därigenom skapas lågkonjunkturer på vissa ”åsiktsmarknader” om exempelvis klimat, integration och ekonomi.

Människan handlar dessutom alltid utifrån mål och måste således söka medel för att nå dessa mål. Hon väljer bland komparativa för- och nackdelar. Vissa medel är ekonomiska, andra är intellektuella och (skulle jag vilja hävda) kulturella. När vissa idéer inte tillåts i en diskurs viktas diskursen inte bara ifråga om mål utan även ifråga om medel. Om målet exempelvis är att främja klimatet och samtidigt garantera ekonomiskt hållbar elproduktion, men ett medel att nå detta inte får diskuteras lika öppet, som exempelvis kärnkraft, påverkar detta även hur marknaden värderar risken för att investera ekonomiskt.

Immanuel Kant lägger den filosofiska grunden för en rationalistisk etik i Sedernas Metafysik. Det är i denna bok vi läser att människan är ett ”mål i sig själv” och således inte får användas som medel för någon annan. Murray Rothbard argumenterar i Ethics of Liberty för att människan äger sig själv och att denna äganderätt innebär att hon inte utan samtycke får användas som medel för någon annan. Vi ser dessutom hur Hans Herman Hoppe använder detta i en diskursetik där varje deltagare måste ses som ett ändamål i sig själv.

Genom woke exkluderas emellertid vissa debattörer från diskursen genom att förlora tillträde till de marknadsplatser där åsikter vanligtvis säljs och köps. Twitter och facebook är två exempel.

Elon Musks köp av Twitter skedde med målet att göra denna plattform mer öppen för en större åsiktsmarknad. Det handlar inte om att förbjuda vänsteråsikter. Däremot kan vi finna en viss ironi i att flera som stöder woke ironiskt nog lämnar arenan sjäva då de misslyckats att exkludera andra.

Artikeln är en kort sammanfattning av den första föreläsningen på Misesakademin hösten 2022.

Den klassiska liberalismen är en filosofi som spänner vidare än ett försvar av en fri marknadsekonomi då samma marknadsekonomi och syn på människans potential till agens, frihet, entreprenörskap och vetenskap vilar på en särskild syn på samhället och människan. Denna syn, som vi kallar den klassiskt liberala, vilar på en filosofisk antropologi som söker den minsta gemensamma nämnaren för alla människor i en pluralistisk värld. Man finner detta i individen och har följaktligen och av respekt för samma pluralism, individualismen som utgångspunkt för sin samhällsanalys. Den klassiska liberalismen opererar således från början mot bakgrund av en extensiv syn på människor där fler och fler grupper inkluderas i dess politiska och ekonomiska åskådning. Då den är en rättighetsteori vill den klassiska liberalismen tillerkänna lika rättigheter för alla individer oberoende av kön, bakgrund och andra variabler. Samtidigt innebär dess tilltro på individen också ett försvar av individuell skaparkraft. Som individ har människan enligt den klassiska liberalismen potential att skapa, arbeta och veta. Hon bär inom sig fröet till all ekonomisk och vetenskaplig utveckling.

Det är människans skaparkraft och förnuft som övervinner hinder i form av handelsbarriärer. Det är alltid individer som stått bakom de viktigaste uppfinningarna och företagen i vår historia. Det är uppfinnarna och entreprenörerna som medfört att en arbetare idag kan få medicin och digital teknik som är på mer avancerad nivå än den som en direktör kunde få för bara 50 år sedan. Det är entreprenörer och vetenskapsmän som fört fram vår tids digitala revolution, inte stater. Det är företagen som har skapat det välstånd som minskat spädbarnsdödligheten och kan bota svåra sjukdomstillstånd. Det är entreprenörer som Steve Jobs som försett världen med innovativ mobilteknologi. Det är uppfinnare som Thomas Mensah vid det privatägda AT&T Bell Laboratories som uppfann fiberoptiken.

Få känner idag till Containerskeppet: ”Ideal X” som 1956 revolutionerade världshandeln genom att komma på ett sätt att frakta varor interkontinentalt till 30% lägre kostnad. Denna innovation gjorde det möjligt för den globala handeln att ta kvantsprång och för nya företag och arbetstillfällen att uppstå. Det är just liknande innovationer i förening med entreprenörskap som underlättat livet för miljarder människor på vår jord.

Den klassiska liberalismens människosyn och försvar av frihet utvecklades av John Locke och har sin grund i en människosyn där människan som en fri person först utvecklades. I liberalen John Lockes ”Two Treatises of Government” ser vi hur han förhåller sig till två samtidstexter som försvarar ett helt annat samhällsideal än den klassiskt liberala, nämligen Thomas Hobbes ”Leviathan” och Robert Filmers ”Patriarcha”. Locke, som både kunskapsteoretiskt, i sin människosyn och genom sin värdering av mänsklig frihet kom att bryta med Hobbes, försvarar i dessa essäer möjligheten och tilltron till att människan har privategendom och att hon disponerar över denna genom sin frihet och sitt förnuft. Härigenom utvecklar människan en spontan ordning där statens ingrepp i transaktioner och äganderättsförhållanden bara hindrar utvecklingen och välståndet. Adam Smith och Frédéric Bastiat utvecklar detta till ett försvar av det välstånd som skapas genom fria aktörers ekonomiska handlingar.

Den klassiska liberalismen kom mot denna bakgrund att försvara en slags minimal stat, en minarkism, som också kallas nattväktarstat. Staten skulle i deras tänkande fortfarande stå som yttersta garant och skydda individers liv, frihet och egendom. Den skulle också ytterst se till att avtal följdes och upprätthålla en infrastruktur av vägar, tågrälser och hamnar. Allt annat fungerade enligt dem bäst utan statlig intervention. Om människan verkligen ägde sin egendom, hade staten inte rätt att disponera över denna. Statliga regleringar av ekonomin uppfattades med rätta som ett hinder för människans blomstring och det välstånd som skulle komma alla till dels.

Det är alltså denna klassiska liberalism som också Ludwig von Mises försvarar i boken: ”Liberalism”. Mises gör häri en viktig distinktion mellan Liberalismen som politisk åskådning och hur den skiljer sig från religion och livsåskådning. Liberalismen är ingetdera och därför fullt kommensurabel med olika sätt att se på världen och med olika religioner. Dess mål är istället enligt Mises mänsklig framgång och lycka samt tilltron till att denna till sist bara kan identifieras av fria individer genom fria ekonomiska relationer.

Vi kan här också gå till oss själva och den tid vi befinner oss i. Är det verkligen rimligt att andra individer med deras värderingar och ideal bör ha mer rätt att bestämma över vår privategendom än oss själva? Vad är det som säger att politiska representanter som sällan själva är entreprenörer och vetenskapsmän är bättre skickade att förvalta samma entreprenörers och vetenskapsmäns egendom?

Den klassiskt liberala människosynen utvecklades under den första cirkeln mot bakgrund av en vidare diskussion om autonomibegreppet samt om relationen mellan individ och grupp samt förhållandet mellan det enskilda och det universella. Av olika skäl väljer jag att utelämna dessa delar i denna sammanfattning då de kräver en filosofisk förförståelse som gavs under föredraget.

Sammanfattningsvis formulerade de klassiska liberalerna den teoretiska grund som i modern tid mynnat ut i flera libertarianska förgreningar. Det var huvudsakligen Immanuel Kant som teoretiskt lade en intellektuell grund för övergången från klassisk liberalism till libertarianism.

Kvarstående problem som diskuterades på cirkeln är hur ett klassiskt liberalt samhälle kan bestå över tiden, hur teorin förhåller sig till grupper som inte kan ses som autonoma agenter som barn och dementa äldre, hur vi bör se på inflation och hur vi bör se på staten som våldsmonopol? Vilka alternativ finns?  

På kommande cirkel kommer vi att fördjupa oss i övergången från klassisk liberalism till anarkokapitalism via Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe.

Vad händer med en medial och politisk verklighet där symbolfrågor tar över analys? Det rör inte bara inrikespolitiska frågor utan även hanteringen av pandemin och av krisen i Ukraina. När vi dessutom går in i valrörelsen är det viktigt att kunna se vad som är skådespel och symbolpolitik och vad som är verkliga kriser i samtiden och där energikrisen konvergerar med lågkonjunktur, masskjutningar konvergerar med en förvaltningskris och där vi har lagar, regler och förordningar som är anpassade till en annan demografisk situation än den vi fått under de senaste två decennierna. Ifråga om utanförskap talar vi här dessutom inte bara om att man geografiskt och kulturellt kan tala om olika världar i det svenska samhället; det handlar också om ett mentalt utanförskap där vi har en kritisk mängd individer som saknar förmåga och potential att ta del av svenska utbildningar och vara självförsörjande på svensk arbetsmarknad. 

Det man här brukar tala om är så kallade hyperrealiteter där den mediala bilden av konflikter och kriser gör dem abstrakta och hanterbara för att kunna anpassas till mediala rum i syfte att förmedla förenklade budskap.

Masskjutningen som verklighet lyfts upp till en hanterbar nivå där man kan debattera problemet politiskt.  Ett exempel på samma fenomen i närtid är hur pandemin hanterades av olika stater och av WHO. En fråga som var rent medicinsk politiserades och skapade politiska läger när staten och statliga institutioner tog över problemen på en hanterbar politisk nivå. Plötsligt förvandlades därigenom medborgare i länder som införde utegångsförbud till potentiella fiender till det allmänna. Medborgares rättigheter upphävdes genom undantag. Politiserad media demoniserade motståndare till tvång och vaccin och började rättfärdiga tårgas och polisiärt våld. På kort tid var tal om medborgerliga och liberala fri- och rättigheter borta. Vaccindebatten blev en hyperrealitet som ägde rum på en helt annan spelplan än den medicinska grunden. Corona blev farligare än vad den medicinska vetenskapens mest pessimistiska analyser medgav. Restriktioner började på sina håll skapa svält i fattiga länder, arbetslöshet, varsel, nedlagda företag, ökat beroende av alkohol och narkotika och som konsekvenser en större lidande än själva Covid-19. Om det ökade våldet i samhället har en demografisk grundorsak blev analogt dess problematik annorlunda när media omvandlade den till olika politiska positioner om kriminalpolitik. Få ville se att det var migrationspolitiken som orsakat utanförskapsområden, liksom de ifråga om pandemin ville se att det var restriktionerna och inte Covid-19 i sig som orsakat ökat missbruk och ökad fattigdom.  

I böcker som Övervakning och straff (1975) och Vansinnets historia under den klassiska epoken (1961-1972) skildrade den franske postmoderne filosofen Michel Foucault samband mellan diskurs och maktutövning och hur olika sätt att hantera diskurser medförde olika sätt att hantera verkligheten. Om man för över dessa tankar på det som beskrevs ovan, ser man just detta i den diskurs där politisk korrekthet liksom politiserade hanteringar av demografiska problem och pandemier förenas med maktutövning. För vad är exmepelvispolitisk korrekthet om inte en förening av diskurs och maktutövning i en kultur som saknar andra distinktioner än just makt för att skilja mellan teorier och åsikter? Fast i den politiskt korrekta och relativistiska kulturen handlar det inte om sant och falskt, utan om krav på renhet ifråga om känslor, associationer och attityder. Politisk korrekthet har blivit en förväntad mentalitet i media, akademi och politik och det är denna mentalitet som alltså skall hantera både masskjutningar och vaccin.  

I sin skildring av fängelsesystemet i Övervakning och straff kritiserar Foucault bilden av att fängelsestraffen genomgick en humanisering efter upplysningen. I själva verket menar han att fängelserna humaniserades eftersom hela samhället började följa fängelsesystemets logik och där fängelsernas interna rutiner började svara mot den moderna tillvarons strukturer. En av de författare som försvarade fängelsestraffets humanisering var Jeremy Benthamsom förutspådde att det framtida fängelset kommer att byggas som ett panoptikon där den fjärde väggen i fängelsecellen skulle vara vänd mot ett vakttorn så att vakten skulle kunna bevaka varje fånges minsta rörelse. I denna panoptikonmodell ryms enligt Foucault en utopi om ett rationellt ordnat, transparent och kontrollerat övervakningssamhälle. Det går givetvis att dra paralleller till Aldous Huxleys Brave New World (1931), liksom till George Orwells 1984 (1949). Jag menar att delmoment av detta stämmer in på det samhälle vi lever i idag. Vår postliberala politiska kultur har utvecklat tekniker för övervakning av exempelvis vaccinmotstånd, av politiskt inkorrekta attityder i offentliga rum och i klassrummet, av kritik av symbolpolitik och restriktioner och hanterar dissidenter genom social ostracism, politisk exkludering och chikanering. Idag får man underhållning och en politiskt korrekt världsbild levererad på en och samma tevemeny. 

Politisk korrekthet tycks här ha utvecklats till ett slags underhållning och skådespel. En tevedebatt eller en valkampanj är inte längre något som teve rapporterar om utan själva är med om att skapa. Media återrapporterar inte längre endast politik, åsikter och värderingar utan skapar dem i ännu högre grad, liksom den skapar panik över Covid-19 och skapar en internationell skurkstat i Ryssland genom att förenkla debatten. Teve upprätthåller således ett politiskt korrekt normalitetsbegrepp och konstruerar mediala ”hyperverkligheter” där de personer som uttrycker sig måste ta hänsyn till medias diskursiva maktutövning och förväntningar på rena attityder, smaker och känslor. I teve blir kulturmarxismen en uppfostran av en politiskt korrekt mentalitet. 

”I den mediala hyperrealiteten förvandlades rättsstatens misslyckade hanteringar av rena avrättningar på svenska gator till politiska symboler och tabun. Man ville inte se att förutsättningar inte finns eller har skapats för svenska förvaltningar att hantera krisen. Hur kan man till exempel ge kommuner som saknar tvångsmedel i uppdrag att ta hand om återvändande IS-krigare? Det är klart att de i likhet med Stockholm Stad kan hantera frågan symboliskt genom att låta någon socialsekreterare ”skicka brev” till dessa islamister, liksom ”ringa dem” vid behov, men det är ju ingenting som hanterar potentiella terrorhot mot Sverige. Det är ingenting mer än just friterad luft. Det är inte heller humant mot dem som utsattes för deras terror och nu bor i Sverige eller rättvist mot skattebetalare som måste försörja dem. Flertalet skulle betala för att slippa ha dem i landet. Det intressant är att vi därtill har ett läge där också politiken känner till dessa begränsningar, men inte vågar göra tillräckligt, media känner till att vi har dessa problem, men inte vågar tala om dem och där politik och media dessutom vet att andra vet, men inte har viljan att gå utanför de gränser som de satt upp för sig själva. Gränser som fungerade när Sverige var mer kulturellt homogent, men inte idag.

Det är också intressant att se hur ett företag som Ben & Jerry insett att woke och symboler kan användas i vinstdrivande syfte. Oavsett om de har rätt eller fel i denna analys blev själva glassen i detta exempel en politisk symbol förknippad med ett politiskt och normativt idékluster. Genom att handla glassen, handlade du samtidigt politiskt. Du blev deltagare i en hyperrealitet som skapats av företaget och som inte hade med själva produkten att göra.  

Vi lever idag i ett postliberalt samhälle där de stora politiska berättelserna om demokrati, individuell emancipation och rationalitet övergått i orwellskaundantagstillstånd och där värdeladdade ord om “mångfald”, “jämställdhet” och “rättigheter” används som trubbiga slagträn för att trycka ner individuella olikheter, övervaka medborgare ”för deras eget bästa” och motverka frihet och rationella diskussioner.Demokratin används inte heller för att fånga upp värderingar och åsikter hos medborgarna, utan tvärtom för att disciplinera och förändra dem efter politiskt korrekta tankemönster. Diskurs och maktutövning flyter samman.

Den liberala filosof som har haft stort inflytande på debatten om mångkultur heter Will Kymlicka och är amerikansk filosof vars texter ofta används vid akademiska institutioner när mångkultur diskuteras från ett vänsterliberalt och socialdemokratiskt perspektiv. Det är därför värt att känna till ett par djupa motsägelser i Kymlickas resonemang om kollektiva rättigheter.

I boken ”Mångkulturellt Medborgarskap” behandlar Kymlicka aktuella problem kring frågor om nationella och etniska minoriteters rättigheter i moderna västerländska samhällen. Till bokens förtjänster hör att Kymlicka lyckas reda ut många ord och begrepp som ofta används på ett oklart sätt i dagens diskussion. Jag kommer fortsättningsvis att använda Kymlickas egna definitioner.

Inom en stat kan ingå flera nationer beroende på att olika folkslag med delvis olika kulturella historier samexisterat under en viss tid. En sådan stat kallas mångnationell. I Sverige tänker kanske många på samerna när man talar om nationella minoriteter, men även andra grupper har fått sådan status. Den 2 december 1999 fattade Sveriges riksdag beslutet att fem språk skall klassas som nationella minoritetsspråk: jiddisch, finska, meänkieli, romani chib och samiska. Samtidigt fick också judar, sverigefinnar, tornedalingar, romer och samer ett erkännande som nationella minoriteter. Eftersom gränser mellan stater ofta dragits så att de innefattar områden som bebos av tidigare existerande och självstyrande kulturer förekommer mångnationella stater över hela världen.

Som Kymlicka påpekar kan en mångnationell stat också bildas när olika kulturer frivilligt kommer överens om att sluta ett förbund till ömsesidig nytta. Teoretiskt kan även en mångnationell stat uppstå om invandrare inom staten erhåller rätt till nationellt självstyre. Engelsmännen uppträdde t.ex. som en annan nation i sina kolonier. De hade inga planer på att integreras i en för dem främmande kultur utan sökte reproducera England vart de än kom. Med polyetnicitet menas att flera olika etniciteter bor i ett land och att de av olika skäl ej kan kategoriseras som nationella minoriteter. Man tänker här i första hand på flyktingar och invandrare. 

Vissa vill använda begreppet mångkultur för att åsyfta dem som av olika anledningar marginaliserats. De säger att funktionshindrade, homosexuella, transvestiter och ”arbetarklassen” utgör olika kulturer i en mångkultur. I så fall kan även relativt etniskt homogena samhällen som Island klassificeras som mångkulturella. Det är klart att dessa grova kategorier normalt inte gör individer rättvisa. Djupa skillnader förekommer givetvis inom en och samma kultur eftersom människor kan byta religion, självbild, musikstil, klädstil, politisk ideologi, tatueringar, filosofi, världsbild, nation och hårfärg som de behagar. Samtidigt kan vissa åskådningar leda till att man önskar separation från majoritetskulturen. I Sverige vill exempelvis många konservativa och libertarianer inte bli associerade med svensk liberalism och socialdemokrati, men ändå åberopa en djupare identitet med frihetliga värden eller med svenska landskap och deras lokala kulturer.

Det är svårt att skriva om detta ämne utan att tala om det som bara för några decennier sedan präglade diskussionen om minoriteter och etniska grupper. Vi kan nämna ursprungsbefolkningarna i den ”Nya Världen” som exempel. Dessa sågs fram tills nyligen som ”skyddslingar” som var i behov av särskild omsorg och omhändertagande. I den traditionella folkrätten erkändes inte urbefolkningar som tillhörande separata nationer, och man behövde således inte ingå folkrättsliga avtal med dem, eller respektera deras
autonomi. Indianerna i Latinamerika är fortfarande offer för liknande tankegångar och de saknar framförallt den juridiska rätten till sin mark vilket orsakat hänsynslös exploatering och rena stölder. Och i den mån tredje världens människor inte blivit bestulna på sin jordegendom och vill exportera varor till Väst, har våra regeringar än idag tullar som försäkrar att dessa människor hålls nere ekonomiskt.  

Behövs kollektiva rättigheter? 

Kymlicka räknar med tre former av gruppdifferentierade rättigheter, rätten till självstyre, polyetniska rättigheter och rätten till särskild representation.  Enligt FN-stadgan har alla ”folk” rätt till självbestämmande, men dessa folk har dock endast definierats som dem som tillhör självbestämmande kolonier. En nationell minoritet har ej ansetts ingå i denna personkrets.  Federalismen har ofta använts som en metod att skapa utrymme för olika folkgrupper och nationella minoriteter. I 1800 talets USA var det t.ex. fullt möjligt att skapa stater som dominerades av indianer från olika stammar, puertoricaner, chicanos eller hawaiianer. Dessa var i majoritet i sina egna hemnationer. Man fattade beslutet att låta majoritetsprincipen bestämma frågan om ett område skulle klassificeras som en egen stat eller ej.  Därefter drog man orättfärdiga territoriella gränser så att de engelsktalande kom i majoritet, eller fördröjde beslut så att tillräckligt många nybyggare hunnit bosätta sig för att vara i majoritet. Detta skiljer de Förenta Staterna från hur man behandlade de fransktalande i Quebec i Kanada där de sk Québécois fortfarande har stor autonomi att
fatta beslut i frågor som rör den franska kulturens överlevnad.     
                

Med polyetniska rättigheter menas att etniska minoriteter får särskilt stöd för sin kulturutövning. Men det kan även vara fråga om att religiösa minoriteter erhåller undantag från lagar och föreskrifter som missgynnar dem. Det kan röra frågan om rätten till en viss form av slaktmetod för judar och muslimer, rätten att ej närvara vid sexualundervisning i allmänna skolor etc.  Frågan om särskilt representation rör problemet med
att etniska grupper ofta känner att de saknar representation i folkvalda församlingar.  Utifrån dessa gruppdifferentierade rättigheter utvecklar sedan Kymlicka sitt försvar för kollektiva rättigheter.
Men dessa rättigheter skall inte gälla för alla. Kymlicka ställe frågan om varför medlemmarna i vissa grupper skall ha rättigheter till mark, representation, språk etc, som medlemmarna av andra grupper inte har? Svaret på denna fråga rör skillnaden mellan etniska och nationella minoriteter. De senare skall ha rätt till självstyre, medan person som frivilligt emigrerat inte skall ha det. De senare har nämligen valt att flytta till ett visst land och deras framgång blir då beroende av deras integration. Det är därför enligt Kymlicka inte orättvist att inte ge dem samma status som nationella minoriteter. Ett exempel på detta i vår tid skulle kunna vara partiet Nyans försök att få hitflyttade muslimer särskild status som en nationell minoritet, vilket torde vara svårt då det dels rör nyligen hitflyttade, dels rör en religion som någon alltså kan lämna.

Afroamerikaner bildar enligt Kymlicka en tredje kategori eftersom de normalt är integrerade, talar engelska, inte har emigrerat frivilligt och länge saknade rättigheter.  Vad innebär dessa kollektiva rättigheter ifråga om självstyre? Det innebär framförallt att makten delegeras till mindre politiska enheter så att en nationell minoritet inte kan röstas ner eller överbjudas av majoriteten vid beslut som är av särskild vikt för dess kultur. Den nationella minoriteten har ett yttre skydd mot majoritetskulturen och det övriga samhället, ett skydd som för indianernas del i USA och Kanada innebär stor autonomi. Problem som har uppstått rör då kontroversiella frågor om hur dessa indiansamhällen behandlar kvinnor och minoriteter inom gruppen. 
Några indianska grupper har här accepterat tanken på att deras myndigheter skulle kunna ställas till svars vid internationella människorättstribunaler. De avvisar dock tanken på att de skall behöva underkastas den federala domstolen som historiskt har diskriminerat indianerna. Kymlicka nämner att Pueblofolket har upprättat en teokratisk regim som diskriminerar de medlemmar som ej delar stammens
religion.    
            

Hur löser Kymlicka dessa problem mellan yttre skydd och gruppmedlemmarnas individuella rättigheter? Han vill skilja på att nationella minoriteter ges rätten att uttrycka sin etniska identitet och att de skall tillerkännas rätten att inom gruppen förtrycka individuella rättigheter. Kymlicka beskriver de nationella minoriteterna som relativt homogena kollektiv som har att försvara sig visavi ett majoritetssamhälle. Givetvis nämner han problemen med eventuella minoriteter inom minoriteterna, exempelvis religiöst avvikande personer, men han vill fortfarande bevara en kollektivistisk syn. Tänk om en grupp indianer bryter med sin
stam och flyttar till ett separat område för att leva samma slags liv som vita protestanter.  De kanske då vill fortsätta att åberopa sin nationella minoritetsstatus och försvarar sig med att de behållit vissa indianska seder, men förkastat andra. Skall de få det och var skall man dra gränsen? 

Det som dessutom bör ifrågasättas hos Kymlicka är varför andra grupper av individer än just minoriteter i den västerländska hemisfären inte bör tillerkännas samma rättigheter för sitt ursprung som exempelvis indianerna fått i Förenta staterna? Varför inte erkänna lika rättigheter till existens för alla etniciteter? Och
varför då inte dessutom tillåta att de också styr sig själva enligt sina egna preferenser? Mot den liberala universalismen måste man då tillåta exempelvis andra former av styrelseskick. Pueblofolket får då exempelvis rätten att ha en teokratisk regim om de vill.

Som ni märker så haltar resonemanget om kollektiva rättigheter. Det haltar eftersom individer idag ofta har flytande identiteter och inte självklart tillhör samma grupp livet ut. Det haltar eftersom människor tilldelas särskilda rättigheter utifrån sitt ursprung eller påstådda ursprung och inte som individer. Det haltar eftersom varje särskild rättighet som tilldelas en individ för en tänkt gruppidentitet alltid diskriminerar mot andra individer.

Vidare så haltar resonemanget eftersom den minsta minoriteten inte är ett kollektiv utan alltid den enskilde individen. Av denna anledning är det bättre att helt undvika tänkande i kollektiv och istället tillerkänna varje individ och oberoende av identitet, bakgrund, kön och allt annat lika fri och rättigheter. Endast härigenom garanterar man verklig pluralism. Den minsta och givna etiska maximen blir då att var och en får uttrycka sin identitet och tro bäst de vill om och endast om de inte tvingar eller bedrar någon annan. Vi överger då tänkandet i kollektiva rättigheter och försvarar istället friheten som grundvärde för ett pluralistiskt samhälle och då inte bara ifråga om identiteter utan också ifråga om åsikter, ideal och idéer.

Det har förekommit en kritik mot libertarianismen från konservativt håll där argumentet sett ut ungefär så här:

Titta på Big Tech och på sociala plattformar som Facebook och Twitter och se hur dessa till sist viker sig för den högljudda vänstern. Alltså fungerar inte friheten som grund. Vänsterns dominans kräver att man reglerar för frihet.

När företag som Ben & Jerry uppmanade till en miljöpartistisk migrationspolitik, när privata banker började delta i wokesammanhang, när Twitter och Facebook förföljde kritiker med fel åsikter och värdegrund var omedelbart kritiker åt höger där och markerade att den fria marknaden inte fungerade som den borde. Deras lösning: Vi måste överta makten politiskt och reglera fram frihet för högeråsikter.

Austrolibertarianer som Peter Klein förde å sin sida fram andra lösningar. Om ett företag säljer en wokeprodukt, så köp inte av det företaget utan av andra. På marknaden är nämligen konsumenten kung och det enda sättet att skicka en signal till Twitter och Facebook är att sluta att använda deras plattformar.

Denna sanning var givetvis obekväm. Flertalet debattörer som använder Twitter och Facebook har kommit att finna sig i att då och då hamna i det så kallade ”Facebookfängelset” och till och med få sina konton avstängda av anonyma politbyråer som uppenbart agerar selektivt i vad de förbjuder och inte. Exempelvis tillåts hat i vissa fall men inte i andra. Facebook gick också ut med att man ändrat algoritmer för att kunna släppa fram mordiska tankar om den ena sidan i ett pågående krig. Detta tolererade man exempelvis inte vad gäller Islamiska Staten med liknande grymheter mot civila som de vi ser i Rysslands övergrepp på Ukraina.

Förra sommaren sa Peter Klein under ett anförande på Mises University:

” They are private platforms. The best thing we can do is not use them or use platforms that have a different policy. This is where people say “Yeah, yeah, yeah, but they’re so closely connected to the state that they need to be connected to the state.” I mean, if you want to treat a legally private company as part of the state, I’d go for Goldman Sachs or Lockheed or Boeing before I would go for Facebook or Twitter.”

Motargumentet visar svårheten då det än så länge inte finns motsvarande alternativ på marknaden. Dessa plattformar behöver med andra ord konkurrensutsättas, men att själv som individ bidra till detta genom att stänga av sitt eget konto verkar vara svår. Ändå är det den enda nyckeln vi har och som fungerar i längden. Ett alternativ är att finna sig i wokeregler. Detta är dock inte den enda strategin. En annan är att verka för mer avregleringar som möjliggör för nya aktörer att börja konkurrera på marknaden. Liksom med glassbolag som Ben & Jerry kan man alltså köpa sin glass av någon annan glassmakare. Man kan kanske trösta sig med någon av de sorter som den svenska wokevänstern inte lyckats få bort från GB, exempelvis klassikern 88:an. Få svenska barn har ju blivit nazister av glass med hasselnötter på.

Elon Musk kom på en egen lösning på problemet. Han köpte Twitter och genomförde en riktig undersökning om vad marknaden tyckte om yttrandefrihet. Det var också därför han påstod sig ha köpt plattformen. Han blev också snabbt krönt av austrolibertarianer som förkämpe för yttrandefrihet.

Detta visar om inte annat att marknaden till sist hittar utvägar själv. Den behöver inte politisk hjälp. Den behöver mindre politisk inblandning från både höger och vänster. Ett skräckscenario vore om vänsterregeringar avlöstes av högerregeringar vilka förbjöd varandras åsikter genom regleringar på privata medier.

Lösningen är istället denna: Om ett företag vill vända sig till vänstern och erbjuda vänstern glass och ”Safe Spaces” mot åsikter som väcker kognitiv dissonans, så får de göra detta. Det skall å andra sidan vara lätt att skapa alternativa plattformar för andra åsikter eller helt enkelt, vilket vore den bästa lösningen, för friheten som grundvärde och tolerera allt.

Som hoppean kan man avsluta detta resonemang med konstaterandet att regleringar av det fria ordet på en social plattform leder till ett frångående av den rationella diskursen. En deltagare som blir avstängd efter att exempelvis fört fram fakta som av wokebooks politbyrå felaktig tolkas som värdegrund, borde då inte stå ut med kränkningen utan lämna plattformen. Denna plattform är nämligen inte rationell, eftersom den inte använder rationella metoder för argumentation. Det är därför rationellt att lämna den alternativt att lära sig att spela på dess spelplan.

Peter Bistoletti försvarar i denna replik Bitcoin. Repliken är till Benjamin Juhlins artikel ”Därför är Bitcoin en bubbla” Publicerad: 1 Mars 2022, i Smedjan / Timbro.

Författaren representerar inte nödvändigtvis alla uppfattningar på Ludwig von Mises-Institutet Sverige. Vi välkomnar diskussion!

Att Bitcoin (BTC) skulle vara en bubbla är en hypotes som Juhlin inte lyckas med att bevisa. Juhlin har följande kritiska synpunkter på BTC:

• BTC är en bubbla, som kommer kollapsa på grund av att ingen använder BTC, med undantag av kriminella på darkweb.
• IKEA gör livet enklare och roligare och förbättrar människors liv och skapar välstånd, vilket däremot inte BTC gör.
• BTC är volatil och därför inget inflationsskydd.
• BTC går upp i pris på grund av den låga räntan.
• Guld är bra och bättre än BTC.

Huvudtesen att ingen använder BTC kan lätt motbevisas. Det finns över 150 miljoner BTC användare globalt och antalet användare ökar stadigt. Den dagliga globala omsättningen är lite svårbedömd men ligger över 50 miljarder SEK. Därtill kommer all handel med BTC certifikat och BTC ETF:er. Således köper och handlar dagligen miljontals människor med BTC och olika BTC instrument. Förutom att många företag accepterar BTC som betalningsmedel kan man koppla ett BTC konto till ett kort, till exempel Wirex eller Bitpay Mastercard. Med dessa kort kan man köpa varor och tjänster överallt i hela världen där man accepterar VISA eller Mastercard. BTC konton knutet till dessa kort har under den senaste femårsperioden genererat i genomsnitt en årlig avkastning på över 800% eftersom den följer BTC kursen. BTC har i dagens läge gått upp 4114% under senaste femårsperioden. Vad har ett kortkonto hos en Svensk bank under de senaste fem åren genererat för årlig avkastning? Det ständig återkommande argument att bara kriminella använder BTC på darkweb kan avfärdas med hänvisning till Chainalysis Crypto Crime Report 2021. Enligt rapporten anses 0,3% av alla BTC transaktioner vara “olagliga”.

Juhlin jämför också BTC med Ingvar Kamprads marknadsekonomiska ideer. IKEA “gör livet enklare och roligare”,“förbättrar människors liv och skapar välstånd” och “ger en bättre vardag åt de många människor, vilket “nås genom försäljning av en bra produkt till låga priser”. Allt detta låter bra och kan likväl tillämpas på BTC. Miljontals människor har köpt BTC “billig”, fått en bättre vardag och en tryggare framtid med BTC. Livet har helt enkelt blivit enklare och roligare för dem.

BTC är ett kapitalistisk underverk som separerar pengar från staten och som har utvecklats på en fri marknad. Enbart ett begränsat antal BTC kan skapas vilket gynnar sparandet för framtiden. Trots rejäla nedgångar i priset klarade BTC alla kurskorrekturer och har därefter hittat nya “all time high” nivåer. Dessutom kan man sätta jämförelsen mellan BTC och IKEA i ett lite större perspektiv om man till exempel tar in staten och politiken i ekvationen. De som köper BTC eller varor hos IKEA gör det frivilligt. Staten och politikerna tar dina pengar, via skatter, med tvång och med hot om våld. Men vilken politiker förbättrar människors liv och skapar välstånd? Vilken politiker levererar bra produkter till låga priser eller gör livet enklare och roligare? Händelserna under Covid-pandemin och kriget i Ukraina talar ett annat språk. Staten och politikerna är inte bäst på att hantera kriser och ekonomin.

BTC är mycket volatilt och man måste leva med det om man investerar i BTC. Hittills har volatiliteten varit en del av BTC precis som de återkommande kraftiga kursfallen. Men det finns strategier hur man kan hantera volatila finansiella instrument. DCA (Dollar Cost Averaging) är en strategi. Man månadsspara en fast summa vid en fast tidpunkt oberoende av BTC kursen. Eller man gör så kallad “grind trading”. Man köper vid en fast satt kurs under det aktuella marknadspriset (BBM, Buy Below Market) och säljer vid en fastlagd kurs över det aktuella marknadpriset (SAM, Sell Above Market). Datorprogram sköter dessa transaktioner. Volatilitet innebär därför inte automatisk att BTC är en dålig inflationsskydd.

Juhlins diskussion kring inflation, låga räntor och BTC är lite förvirrande. BTC går upp, enligt Juhlin, delvis p.g.a utbud och efterfrågan, delvis på grund av den låga räntan. Den låga räntan är bra för BTC eftersom man söker sig bort från “säkra” papper med låg avkastning till investeringar som BTC med högre risk och högre avkastning. Så länge är jag med i resonemanget, men nu kommer en logisk kullerbytta: en låg ränta förändrar människors tidspreferens, den bli mer kortsiktig. En artificiell låg ränta, påverkad av staten, gör att man tänker kortsiktigt, lever i nuet och går in en högre skuldsättning. Detta syns tydligt efter decennier med låg ränta. Statens, medborgarnas och företagens skulder har aldrig varit högre i ett historiskt perspektiv. Med en “normal” ränta, satt av marknaden och inte av staten, tänker man mer långfristigt eftersom det löna sig att spara för framtiden.

Några ord om Juhlins ljusa framtidsvision för BTC. “BTC har problem nu, men i en avlägsen framtid kan tekniska förbättringar göra transaktioner enkla, billiga och snabbare. Då skulle BTC på allvar kunna förbättra vardagen för många människor, genom att utmana det rådande penningsystemet. Världen skulle få en alternativ i form av pengar som inte kan styras uppifrån”. Detta är precis Satoshi Nakamotos huvudteser. Det är verkligen glädjande att Juhlin ser så positiv på BTC framtid, en framtid som dock finns redan här idag genom Lightning network och atomic swaps. De är fortfarande under utveckling men fungera och ger snabba, billiga och säkra transaktioner med bra anonymitet. Lightning network bör inte avskrivas i några meningar, vilket Juhlin gör. 

Juhlin gillar “det gamla vanliga guldet som finns kvar som en säker och trygg investering”, vilket är bra tänkt. Guld är bra: “man blir inte miljonär över en natt men det lär inte ruinera ägaren”. Men BTC är bättre. BTC är lika säker som guld genom nätverkets uppbyggnad, den är i motsats till guld lättare delbar i små enheter (Satoshis) och väsentlig lättare att transferera runt jordklotet, om så skulle behövas.

Sammanfattning:

Juhlin har inte lyckats styrka att BTC är en bubbla. Hotet mot BTC är staten och bankerna som försöker krossa BTC. Om detta lyckas så är det ytterligare ett steg mot ett totalitär övervakningssamhälle, ett samhälle som George Orwell hade varnat oss för.

Som jag nämnde i introduktionen till denna serie så övertar Ludwig von Mises Immanuel Kants filosofiska distinktioner för att utveckla praxeologin som metod. Därutöver kan vi även se vissa spår av Aristoteles teleologi som endast skall beröras i korthet i kommande artiklar.

Immanuel Kant utvecklar sin kunskapsteori / epistemologi i huvudsakligen två verk: Kritik av det Rena Förnuftet och Kritik av det Praktiska Förnuftet. Man kan se att Kants lära om moral i Sedernas Metafysik också baseras på hans kunskapsteoretiska överväganden och ställningstaganden.

I korthet borde därför konstateras att Immanuel Kants moraliska teori också betytt mycket för den moderna utvecklingen av den klassiska liberalismen och även den mer axiomatiska libertarianska metod som Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe utvecklade. Vi ser en sådan utveckling  kanske i Hoppes härledning av Icke-Aggressionprincipen, IAP från en diskursetik där diskursens rationalitet tycks förutsätta att IAP respekteras då diskursen i  frånvaro av IAP skulle använda tvång och övertyga på andra sätt än genom att appellera till deltagarnas rationella förmågor.

Vad är det då i Immanuel Kants Sedernas Metafysik som bidragit till utvecklingen av den klassiska liberalismen och libertarianismen. Robert Nozick sätter kanske fingret på detta när hans filosoferande om människans självägarskap och rätt till negativ frihet (negativ frihet betyder frihet från tvång) i boken Anarki, Stat och Utopi, konstaterar att vi här kommit in på vad Kant avsåg med människan som ett ändamål i sig själv.

För om människan skall ses som ett mål i sig själv och inte som ett medel för andra, vilket Kants moralfilosofi formulerar som en maxim som skulle kunna bli ett kategoriskt imperativ, så kan vi hamna i en moralteori där varje individ ses som en agent som själv måste formulera sina egna mål och inte vara medel för någon annan.

Det intressanta blir då att eftersom libertarianismen som en etisk modell helt uppehåller sig vid medel för sin etik, vilket kan formuleras som: Jag bryr mig inte om dina politiska mål lika mycket som de medel du anser att du har rätt att använda för att uppnå dem, kan du lätt hamna i Nozicks målneutralitet. Du kan med andra ord försöka förverkliga vilken politisk, religiös eller vetenskaplig utopi du vill om och endast om du inte tvingar någon annan till den. Där medlen alltid utesluter tvång och våld, blir målen i sin tur neutrala. Dock misslyckas Nozick själv att upprätthålla en stringent etik om medlen i det att han landar i ett våldsmonopol och här utgår mer specifikt från en slags modern nationalstat (en av hans stora misslyckanden).

När därför Mises övertar Kants epistemologi så ser vi hur hans praxeologi på sätt och vis kompletterar den politiska teorin som utvecklas senare av hans efterträdare.

För att förstå Immanuel Kants epistemologi måste vi därför känna till lite om följande indelning: Med posteriorisk kunskap menar Kant den kunskap som kommer efter erfarenheten. Denna kunskap utgår alltså från något du erfarit och håller i minnet, även om det är i närtid. Du har exempelvis ett färskt minne att du valde en kaffe framför en latte på Espresso House och att du således gjorde ett val utifrån dina preferenser i det ögonblicket. Du har således kunskap om dina preferenser i närtid. Denna kunskap är erfarenhetsbaserad och alltså posteriorisk. För Mises så är all ekonomisk kunskap som inhämtas på detta sätt därför också ekonomisk historia, eftersom den uttalar sig om vad som redan hänt och baserar sig på minnen och söker rationella samband mellan dessa minnen.

Med apriorisk kunskap avser Kant den kunskap som kommer via förnuftet och således är före erfarenheten. Tänk dig att du befinner dig just nu i en dröm liknande filmen Matrix där hela ditt liv och alla dina minnen inte varit verkliga utan något du projicerat tillsammans med en maskin. Finns det någon kunskap du här kan vara helt säker på och som inte baseras på dina minnen? Ja det finns det enligt Kant. Du kan vara helt säker på det mesta inom matematisk kunskap och logik. Kant skulle även hävda att du kan vara säker på Gud och en korrekt etik. Det du däremot inte kan vara säker på är vilka som är dina föräldrar, vilka som är dina vänner och vad du upplevde när du gick på gymnasiet. Du kan inte vara säker på den svenska grammatiken och kan till och med betvivla att du har rätt erfarenhet av ensamkommandes ålder. Det du däremot kan vara helt säker på är därför apriorisk kunskap. Kunskap som är säker oberoende av erfarenheten. Du kan vara säker på att varje triangel har vinklar som tillsammans bildar 180 grader. Du kan vara säker på att 1+1=2.

Mises menar nu att ekonomisk kunskap också kan härledas från apriori. Hur skall detta förstås? Det betyder att på samma sätt som logiken och matematiken baseras på rationella axiom som vi kan begripa när de väl studeras, kan praxeologin också baseras på rationella axiom.

Kant menar således i Kritik av det Rena Förnuftet att där sinnlig kunskap kan betvivlas och kan vara föremål för debatt och argument mellan individer med olika erfarenheter, kan rationella axiom inte betvivlas utan är i verklig mening universella. Talet 1+1=2 har exempelvis varit sant i alla tider och på alla platser. Talet är sant oberoende av erfarenheten. Det är sant på andra planeter och galaxer. Det kommer att vara sant även när solen slocknat och jorden blivit en livlös planet som konsumeras av ett svart hål. Att en sten alltid faller mot marken kan däremot betvivlas, då detta har med erfarenheten att göra. Detta betyder självklart inte att gravitationskraften inte är sann. Det betyder bara att det vi hittills erfarit inte behöver hända igen. Gravitationen kan exempelvis förändras (av någon outgrundlig anledning) och stenen faller då inte lika självklart mot marken.

Vi kan sedan utveckla detta vidare enligt Kant och det gör vi genom att föra in begreppen analytisk och syntetisk. Syntetisk betyder här att man tillför kunskapen något som beror på subjektets försanthållanden medan analytisk betyder att man inte behöver tillföra något via subjektet. Exempel på en analytisk sats är påståendet: Alla ungarlar är ogifta. Detta påstående är analytiskt eftersom vi genom själva analysen av vad ungkarl betyder kommer fram till att det är fråga om en ogift person.

Ludwig von Mises utvecklar härifrån vad Kant menar med syntetiska apriori genom att grunda praxeologin på påståendet att både mänskligt tänkande och mänskligt handlade har en gemensam nämnare i människans medvetande. På så sätt baseras inte bara vissa former av mänskligt tänkande på utsagor som är syntetiska apriori, alltså på kunskaper där man tillför kunskaper från subjektet men där dessa samtidigt är före erfarenheten. Även mänskligt handlande har enligt Mises denna karaktär.

Jag skulle själv valt att uttrycka det lite annorlunda än vad Mises gör, även om jag menar samma sak och delar hans metod. Jag skulle nämligen säga att tänkandet i sig är en form av handlande. Det är genom handlande och där tänkande är en del som också tänkande och verklighet möts.

När Hans Herman Hoppe kommenterar praxeologins epistemologi i Economic Science and the Austrian Method (2007) drar han därför den korrekta slutsatsen att Mises lyckats överbrygga ett problem hos Kant, nämligen problemet mellan människans medvetande och verkligheten, mellan tänkandet och varat, i det att handlande är det som överbygger dessa och får dem att mötas. Mises påvisar således på vilket sätt som syntetiska apriori kan vara sanna. På så vis ger Ludwig von Mises också ett viktigt bidrag till den kantianska filosofin.

Fortsättning följer.

Den verkliga frågan rörde de kunskapsteoretiska grunderna för vetenskapen om mänskligt handlande och dess logiska legitimitet… Historismen försökte ersätta den med ekonomisk historia och positivismen förordade att den borde ersättas med en bedräglig samhällsvetenskap som tillämpade den Newtonska mekanikens logiska struktur och tänkande. Båda dessa skolor förenades i sitt avfärdande av det ekonomiska tänkandets resultat.

Human Action, sid 4.

Det som ur ett filosofiskt perspektiv är spännande med Ludwig von Mises ”Human Action” är föreningen av en klassisk aristotelisk syn på kausalitet med kantiansk epistemologi (vetenskapsfilosofi). Human Action är inte bara en teori om mänskligt handlande i generell mening och en ekonomisk teori, utan dessutom ett inlägg i samtida filosofisk debatt om hur vi får säker kunskap och vad som orsakar mänskligt handlande.

Där den kantianska traditionen såg på syntetiska apriori (kunskaper som förs samman oberoende av människans erfarenhet) som universaliserbara finner vi i den nykantianska övergången ett ifrågasättande av samma universaliserbarhet. Särskilt de nykantianer som inspireras av Karl Marx som ansåg att varje social klass har sitt eget ”logos”.  Därför vill Mises grunda en ekonomisk teori som är tillräckligt solid för att undvika kritik från historicism, behaviorism, positivism, marxism och liknande teorier. Och det är alltså här Mises introducerar teleologin som en metod som skiljer sig från positivismen och den vid denna tid rådande fysikaliska världsbilden med dess två orsaksförklaringar.

Det som är unikt i Mises epistemologi är således att teleologin ses som ett syntetiskt apriori, att det så att säga är något som vi kan få kunskap om oberoende av erfarenheten. Att människan är målstyrd är således något som vi har kunskap om obeorende av empiriska argument och induktioner.  Människans handlande kan nämligen inte förklaras utifrån ett studie om materiella och effektiva orsakslagar i naturen. Historien kan varken försanthålla eller falsifiera någon generell teori om mänskligt handlande utifrån ett laboratoriemässigt studium av människan (mot behaviorismen). Praxeologin rör inte heller frågan om hur människans logiska, diagnostiska, förmåga har uppstått. Det har ingen betydelse om någon av homo sapiens ”förfäder” resonerade eller inte resonerade i enlighet med en apriorisk kausalitet och teleologi. Det intressanta är att dessa orsaker är förutsättningen för vårt eget tänkande. Vi utgår här och nu från oss själva.

Att sedan studiet av det mänskliga handlandet är aprioriskt (syntetiska apriori) hindrar inte att man applicerar detta på omständigheter som kommer av erfarenheten eller av hypotetiska exempel. Aposterioriska erfarenheter, skriver Mises: ”…merely directs our curiosity toward certain problems. It tells us what we should explore, but it does not tell us how we could proceed in our search for knowledge.” – Human Action, sid 65.

Enligt historicismens postmoderna (dekonstruktivistiska) kusiner idag är således ekonomiskt tänkande (all form av ekonomisk vetenskap) blott uttryck för subjektiva och historiskt avgränsade fenomen. Det finns inga säkra ”lagbundenheter” bakom människans ekonomiska beteenden. Det är ungefär som att säga: Marxismen skulle kunna fungera i Venezuela även om den inte fungerade i Sovjetunionen, Albanien, Kampuchea, Vietnam, Kina och Nordkorea.

Man ser således vad en relativistisk hermeneutik skulle få för effekter på analys av monetär teori och reporäntan. Då det inte finns universella lagar om valutor som exempelvis medger att guldmyntfot eller bitcoin har ett mer stabilt värde, blir det ungefär som att säga: ”De må vara stabila för den kulturen och det företaget, men inte för oss i Sverige.”

Mot detta använder Mises det transcendentala argumentet (från Kant). För om empiricismen har rätt att varje ekonomisk lag endast har en hypotetisk sanning i det enskilda fallet, är även detta ett hypoteteiskt påstående. Alltså är det inte ett empiriskt påstående. – Hans Herman Hoppe: ”Economic Science and The Austrian Method”, sid 56.

Den transcendentala metoden används även i kritiken av historicismen i betydelsen att om det är sant att: ”ekonomiska lagar endast är tids- och subjektberoende” så är denna utsaga i sig endast tids och subjektberoende, det vill säga duger den inte som vetenskaplig proposition. Relativismens påståenden är relativa, de saknar universaliserbarhet. Således är de inte giltiga som utgångspunkt. De är uppenbart falska för vissa människor.

Antropologiskt leder detta till en helt annan människosyn än den som ser individen som ett oskrivet blad (som exempelvis Locke som ser människan som tabula rasa) som befinner sig i en värld där hon klistrar etiketter (namn) på allting (nominalism).

Mises får därtill rätt av en annan slags libertarian som Noam Chomsky i ett enda avseende. Chomskys stora och världsledande bidrag om språk och språkliga strukturer har visat att dessa är medfödda i vår konstitution. ”Logos” – orden – finns så att säga i vår genetiska kod.

Om vi således skall summera Mises filosofiska premisser finner vi:

• 1.) Att människan är en handlande agent.
• 2.) Att teleologiska orsaksförklaringar är den korrekta metoden att förstå mänskligt handlande.
• 3.) Att människans samlande enhet är ett jag (ego).
• 4.) Att människan kan ha kunskap och söka kunskap.
• 5.) Att teleologin är ett syntetiskt apriori – ingår i människans ”konstitution” oberoende av erfarenheten.
• 6.) Att människan kan vara rationell ifråga om medel och mål.
• 7.) Att människan som agent har en fri vilja att välja mål, medel och den mening hon tillskriver dessa.
•  8.) Att praxeologin tillsammans med matematik och fysik vilar på syntetiska apriori i den klassiska kantianska (rationalistiska ) traditionen: Praxeologin liksom matematiken är sann för alla människor i alla tider och överallt.

Det Mises med andra ord säger är att människan är målstyrd och kan inte välja att inte vara målstyrd samtidigt som han säger att hon har en fri vilja att vara rationell mellan de mål hon faktiskt väljer. Föreningen av frihet och rationalitet med teleologi finner vi även i Aristoteles etiska analys i den Nikomachiska etiken där människan, genom att förvärva vissa dygder (som bistår hennes funktionalitet) kan realisera sina moraliska men också intellektuella mål. Där Mises intresserade sig för människans ekonomiska mål, intresserade sig Aristoteles för hennes egen moraliska och intellektuella utveckling.

Civila dör, bostadshus sprängs sönder, barnhem bombas och en humanitär katastrof äger rum i Europa 2022. Orsaken är den ryska invasionen av Ukraina. Hur bör vi förstå bakgrunden till kriget? Självklart är den ryska regeringen ansvarig för det som nu utspelas. Frågan är emellertid vad som varit bakgrunden till Kremls beslut att invadera sitt grannland? En av teorierna grundas på vad som kallas ”Offensiv Realism” och är en den av den nyrealistiska skolan inom Internationell Politik.

En av grundtankarna inom Offensiv Realism är att den internationella politiken av suveräna stater saknar ordning och föder aggressivt beteende. Stater följer enligt denna teori bara folkrätten när det passar dem och är i deras strategiska intressen. När de emellertid ställs inför en valsituation där de måste välja mellan folkrätten liksom konventioner å ena sidan och vad som de tror gynnar deras intressen, så väljer de det senare. Mearsheimer utvecklar denna teori i The Tragedy of Great Power Politics. När vi analyserar staters beteenden och internationella relationer är det därför enligt Mearsheimer till sist meningslöst att tala om rättigheter. Om du är en liten spelare på denna plan är det därför i dina strategiska intressen att hålla dig väl med större spelare. Enligt professor John Mearsheimer är Förenta staterna den nödvändiga orsaken till krigen i Georgien och Ukraina, samt till att Ukraina förlorade Krim och senare Donbass till Ryssland. Hur resonerar han?

Det som är smärtsamt när vi idag ser Ukrainas president Volodomyr Zelenskyij tala inför Förenta staternas kongress är hans vädjanden om hjälp, militärt stöd och humanitär uppbackning. Han har givetvis EU, NATO och Förenta staterna med sig principiellt. Han får politiskt stöd, ekonomiskt stöd, militärt och humanitärt material och moraliskt stöd. Men det är allt. Han ville helst ha mer. Zelenskyij skulle inte ha något emot att NATO förklarade krig mot Ryssland. Han satsade med andra ord enligt Offensiv Realism på andra stora spelare vid sidan om sin granne för att frigöra sig från den ryska björnen.

Det är därför vi enligt Mearsheimer måste gå tillbaka till Euromaidan där det hela började. Förenta staterna gav öppet sitt stöd till Euromaidan och så givetvis även EU. Förhoppningarna var tre:

1. Ukraina skulle förena sig med NATO.
2. Ukraina skulle gå med i EU.
3. Ukraina skulle utvecklas till en liberal västerländsk demokrati (och frigöras från korruption).

Det fanns bara ett problem. Ryssland sa nej och menade det. Ryssland har dessutom kärnvapen. Och Putin har sagt att han inte drar sig från att använda dem.

Enligt Mearsheimer hade Ryssland kunnat svälja NATO:s expansion i de baltiska staterna och i Polen, men drog en bestämd gräns 2006 vid Georgien och Ukraina. Kriget i Georgien handlade om medlemskap i NATO och Georgien förlorade. Dock väckte inte kriget i Georgien samma intresse som kriget i Ukraina på grund av avståndet, men spelarna och händelserna var mycket lika varandra. Ryssland vann alltså och NATO kunde inte göra något. Sedan kom Euromaidan och Förenta staterna gick aktivt ut och stödde maktskiftet. Genom sin aktiva närvaro och sitt stöd ingöt man förmodligen också stora förhoppningar som är helt förståeliga. Äntligen kunde de sista resterna av den postkommunistiska och korrumperade ordningen försvinna. Äntligen kunder beroendet av Ryssland försvinna. Ukraina skulle bli ett normalt land i Europa och förena sig med västerländska ideal. Patriotismen blomstrade.

Det fanns dock ett till problem. Ukraina var enligt Mearshemer inte enat i detta. En stor del av landet och särskilt i dess östra delar var nämligen inte alls lika övertygade om att EU och NATO var självklara alternativ. Ett inbördeskrig bröt ut och pågick mellan 2014 och 2022. Detta inbördeskrig har åberopats av Vladimir Putin som ett av hans skäl för invasionen. Om man skall tro Putin förekom nämligen ett regelrätt massmord på ukrainare i Öst. Enligt det ryska narrativet handlar det dessutom om nazistiska ukrainare som aktivt diskriminerar och utövar våld och mord på ukrainare som har sympati med Ryssland. Separatisterna på Rysslands sida gavs givetvis också militärt understöd från den ryska regeringen. Parallellt gav Ukraina de miliser som kämpade mot separatisterna sitt stöd. Ukraina hade samtidigt stöd av Förenta staterna. Det var ju deras suveräna rätt att ta tillbaka sitt land.

Vi ser således här en upprepning av det Kalla Kriget där Sovjetunionen respektive Förenta staterna stöder var sin sida. Flera inbördeskrig i Latinamerika och Asien gör sig påminda.

Om vi här lämnar Mearsheimer är den väsentliga frågan givetvis om den ryska regeringen har rätt? Svaret måste vara att den ryska regeringen överdriver detta, men att den sida som förnekar att övergrepp ägt rum också har fel. En indikation ges av FN, liksom av Amnesty International och Human Rights Watch. Enligt FN är det 3393 personer som avlidit och över 7000 som skadats på grund av kriget i Östra Ukraina mellan 2014 och 2021. De har alltså dödats på grund av båda sidornas krigföring. I FN rapporten heter det:  

”During the entire conflict period, from 14 April 2014 to 30 September 2021, OHCHR recorded a total of 3,095 conflict-related civilian deaths (1,841 men, 1,065 women, 102 boys, 50 girls, and 37 adults whose sex is unknown). Taking into account the 298 deaths on board Malaysian Airlines flight MH17 on 17 July 2014, the total death toll of the conflict on civilians has reached at least 3,393. The number of injured civilians is estimated to exceed 7,000.”

Förenta Nationernas Rapport.

Enligt Amnesty International och Human Rights Watch har den ukrainska sidan (SBU i rapporten) utfört både tortyr, kidnappningar och mord i regionen. I Amnestys rapport med rubriken ”You Don´t Exist” heter det:

“In three cases detailed in this report the SBU allegedly continued the enforced disappearances, keeping the individuals in unacknowledged detention for periods ranging from six weeks to 15 months. One individual was exchanged, the other two simply released without trial. With regard to two of the individuals, there is no record whatsoever of their detention.

The June 2016 UN report noted that the cases of incommunicado detention and torture brought to their attention in late 2015 and early 2016 “mostly implicate SBU” and specifically mentioned the SBU compound in Kharkiv as an alleged place of unofficial detention.

Based on the research findings detailed in this report, Amnesty International and Human Rights Watch believe unlawful, unacknowledged detentions have taken place in SBU premises in Kharkiv, Kramatorsk, Izyum, and Mariupol. We received compelling testimony from a range of sources, including recently released detainees, that as of June 2016 as many as 16 people remain in secret detention at the SBU premises in Kharkiv. Ukrainian authorities have denied operating any other detention facilities than their only official temporary detention center in Kyiv and denied having any information regarding the alleged abuses by SBU documented in this report.

Most interviewees told Amnesty International and Human Rights Watch they were tortured before their transfer to SBU’s facilities. Several also alleged that after being transferred to SBU premises they were, variously, beaten, subjected to electric shocks, and threatened with rape, execution, and retaliation against family members, in order to induce them to confess to involvement with separatism-related criminal activities or to provide information.”

Amnesty Internationals Rapport: You Don´t Exist.

https://www.hrw.org/sites/default/files/report_pdf/ukraine0716web_2.pdf?fbclid=IwAR14VOMHsaPMPvUq3Xah9qhnAoV84_LKcEenQC3RxOvtJgVY4p9EzdKm708

Precis samma övergrepp har också separatisterna begått mot personer som man misstänkt haft samröre med SBU.

NATO

Nato har en policy att aldrig helt stänga dörren för medlemskap åt något land. Sedan Euromaidan har emellertid den ryska regeringen just efterfrågat en sådan policy av den amerikanska regeringen. De ryska kraven har varit två:

1. Att NATO inte utvidgas till att omfatta Ukraina (och Georgien).
2. Att NATO inte placerar missiler i något av de länder som ligger i Rysslands närhet.

Dessa anspråk tillämpar för övrigt Förenta staterna själva. De kallas Monroedoktrinen. Enligt Mearsheimer ser vi här med andra ord en rysk motsvarighet till denna doktrin.

Vem tjänar på kriget i Ukraina?

Innan Euromaidan var det få som trodde att Ryssland en dag skulle gå in i Ukraina och annektera Krim och en stor del av den östra delen av landet. Frågan är således hur Euromaidan och Förenta staternas stöd till den nya regeringen i Kiev uppfattades i Kreml? Det vi vet är att man explicit motsatte sig denna utveckling och åberopade säkerhetspolitiska skäl.

Detta leder tankarna till frågan om vem som tjänar på kriget. Är det så att Förenta staternas öppna policy är att isolera Ryssland ekonomiskt och socialt från Europa och låter Ukraina ta smällen? 

Det kan synas vara en onödig detalj i sammanhanget, men vad är det som egentligen idag rättfärdigar att Förenta staterna har militärbaser i Europa och exempelvis i Tyskland och  Östeuropa? Är det inte så att den permanenta militära närvaron av Förenta staternas militär behöver en närvarande fiende att bekämpa? Enligt Mearsheimer är denna politik dock ytterst skadlig för Förenta staterna själv. Ryssland har bara en bråkdel av den militära kapacitet som Förenta staterna har. Det man har gjort nu är att driva Ryssland i händerna på den makt Mearsheimer ser som den egentliga utmanaren av amerikansk hegemoni: Kina.

Det är ett cyniskt maktspel som nu äger rum mellan två storspelare i internationell politik. Kostnaderna i mänskliga lidanden är mycket höga.

Pyrrhusseger

I ett sämsta scenario förlorar alla parter på denna konflikt. Ukraina har redan förlorat Krim och den östra delen av landet och riskerar att förlora ännu mer. Den mänskliga tragedin i civila offer går inte att mäta. Förhoppningsvis kommer de inte att förlora mer. Förenta staterna har förlorat en möjlig allierad mot Kina. Europa har förlorat en handelspartner i Ryssland. Och Ryssland har för lång tid framöver förlorat anseende i Europa.

Den enda vinnaren är på sätt och vis Kina som nu kan utnyttja Rysslands ekonomiska beroende.

Därför har John Mearsheimer sannolikt rätt: Alla stater visar ett psykopatiskt beteende

I en libertariansk analys finns det ingen stat som har god moral och baserar sin maktutövning inom landet på rättvisa principer. En stat är monopoliserad våldsutövning på en region över tid. Dess representanter och oberoende av statsskick frånkänner alltid de rättigheter för sina subjekt som man tar sig själva såsom rätten till mord, bedrägeri, stöld (via skatter) och exploatering av andras privategendomar. Det är därför inte förvånande att stater uppvisar samma psykopatiska beteende i internationella relationer, även då det är uppenbart att de själva inte långsiktigt gagnas av beteendet.

Det går sedan givetvis att spekulera i vilka som tjänar ekonomiskt på krig och på militär upptrappning, men då besluten i staten till sist alltid faller på politiker som Putin och Biden så bär de det yttersta ansvaret. Den djupa staten är givetvis värd att granska i detta och det finns anledning att återkomma med en analys som faktiskt följer de ekonomiska incitamenten för krig. För sådana finns. Och i förhållande till politisk och ekonomisk makt tas aldrig större hänsyn till de civila och däribland barn som idag får lida på grund av den ryska invasionen. Den ryska invasionen måste fördömas, men så även Förenta staterna som bär en stor del av skulden för upptrappningen.

Europa befinner sig i det farligaste utgångsläget sedan andra världskrigets slut. Ryssland har anfallit Ukraina på flera fronter och attacken var mer omfattande än vad flera av de mest pessimistiska bedömarna kunde förutse. Krisen måste analyseras från flera nivåer. 

Vi har en militär konflikt där Ryssland brutit mot internationella konventioner och öppet har deklarerat avsikten att angripa Ukrainas militär och att byta ut regeringen i Kiev som den kallar ”nazistisk”. Ukrainas regering leds ironiskt nog av Volodymyr Zelensdkyj som är av judisk bakgrund.  

Vi har en demokratiskt vald president i Ukraina som vädjar till omvärlden om hjälp, men där NATO i nuvarande läge inte vågar gå in med direkt militär intervention. 

Vi har flyktingströmmar från Ukraina och risker för en humanitär katastrof med stort antal civila offer. Konsekvenserna av kriget är inte bara alla som drabbas av militärt våld, utan rör också försörjning, livsmedel, läkemedel och sjukvård från förlossningsavdelningar till palliativ vård. 

Vi har en ekonomisk dimension som drabbar världsekonomin och där Ryssland via sanktioner förlorar en av deras största marknader i EU, men samtidigt har ingått avtal för export av olja och gas till Kina. 

Vi har Kina som kan använda angreppet mot Ukraina och reaktionerna på Ukraina för att gå in militärt i Taiwan.

Volodomyr versus Vladimir

Det är otvetydigt att Ryssland har angripit ett självständigt land i strid mot internationell rätt. Ukrainas regering är otvetydigt legitim och erkänd av det internationella samfundet. Ukraina har folkrättsligt rätt att som suverän stat ingå samarbete med EU och försvarsallians med Nato. En historisk bakgrund till konflikten är emellertid nödvändig för att förstå hur åsiktsmeningarna går isär idag.  

För den ryska regeringen är inte Ukraina som vilket annat land som helst. Man menar sig ha skapat det moderna Ukraina. Även innan Sovjetunionen existerade hade Ryssland militär närvaro på Krim. Ukraina ses därutöver som den plats där det gamla Kievrus föddes. Ryssarna ser sitt dop under storfursten Vladimir av Kiev (980-1015) som början på sin nationella berättelse. Den region som idag ingår i staten Ukraina beboddes av flera folkslag under medeltiden, varav ett stort antal var ruser. Landet beboddes även av tatarer, polacker och andra slaviska minoriteter. Under den sovjetiska eran orsakade Stalin en svältkatastrof för ukrainsk och vitrysk civilbefolkning. I synnerhet drabbades Ukraina i den katastrof som är känd som Holodomor. Mellan 7 och 10 miljoner människor tvingades till svält. Svältkatastrofen var helt påtvingad av sovjetmakten då kommissarier beslagtog all mat. Detta gav upphov till ett stort misstroende mot Ryssland. Senare kom Chrusjtjov att skriva över Krim på Ukraina. Krim var en region som hyste en ansenlig del av sovjetisk vapenindustri under Kalla Kriget. För Chrusjtjov handlade detta mer om en administrativ fråga. I hans värld skulle Ukraina vara i union med Ryssland och de övriga förbundsrepubliker som ingick i Sovjetunionen. 

Efter Sovjetunionens fall hamnade Ukraina i ett särskilt läge. Landet hade en korrumperad och rysk-vänlig ledning som avsattes under folkprotesterna i Maidan. Folket var trötta på korruption och att låta sitt land styras av en marionett kontrollerad av Kreml. 

Frå Ukrainskt perspektiv var Maidan en befrielse. Från ryskt perspektiv var Maidan en katastrof. Maidan kom sedan inte bara att handla om självständighet visavi Moskva. Maidan kom också att innebära två saker som var oacceptabla i det ryska perspektivet: 

1. Maidan och den ukrainska regeringens strävan efter att gå med i Nato utmanade rysk säkerhetspolitik. 
2. En betydande minoritet av Ukrainas befolkning associerade sig med Ryssland, i synnerhet i de östra regionerna. I en undersökning för det välrenommerade ”Republican Institute” gick också åsiktsmeningarna och attityderna till Ryssland isär i Ukraina.

Övergrepp förekom därefter på båda sidor. Ukrainska nationalister och en anti-rysk retorik från den Ukrainska regeringen efter Maidan resulterade i att en stor del av befolkningen uppfattade sig som femtekolonnare och var sannolikt detta också. På Krim och i den östra regionen Donbass var det flera ryssar som ville ansluta sig till Ryssland och öppet gick emot regeringen i Kiev. Konflikter bröt ut, våld och övergrepp förekom på båda sidor och till sist hamnade Ukraina i inbördeskrig. 

Det är uppenbart att presidenterna Vladimir på den ryska sidan och Volodymyr på den ukrainska i detta avseende inte kunde enas. De var två parter i inbördeskriget. Och Ryssland hade redan innan den öppna militära invasionen denna vecka fört krig genom sina utbrytarrepubliker. Båda herrarna är nationalister, båda är kompromisslösa och de saknar helt förtroende för varandra. 

NATO

Det finns flera relevanta områden där Ryssland skiljer sig från västeuropeiska stater. Landet var en av de makter som segrade 1945 och skäms inte över sin historia av ryskhet. De vann andra världskriget men är samtidigt inte demokrater i västerländsk mening. De segrade mot fascismen men är fortfarande inte en liberal makt. Där Tyskland har domesticerats av Förenta staterna och fortfarande har militärbaser tillhörande den makt som besegrade dem för 77 år sedan, har ryssarna inte uppfostrats i demokratiskt universella värden och amerikansk liberalism. Därtill anser sig den ryska ledningen att de har all rätt att vara lika nationalistiska som Förenta staterna, vilket ibland skapar förvirring bland amerikanska bedömare som inte ser detta som lika självklart. 

Rysslands regering betraktar den östra delen av Ukraina som sin säkerhethetspolitiska zon. Detta skiljer Ukraina från exempelvis Baltikum där Ryssland inte reagerade nämnvärt som de gör nu. Ukraina och i synnerhet östra delen av landet är en region som Ryssland inte anser att de militärstrategiskt kan kompromissa om. Alla försök att ändra detta förhållande och att placera Natobaser i den östra delen kommer att angripas militärt av Ryssland och nu har man alltså även angripit ukrainska militärbaser i förebyggande syfte och för brottet att de tagit emot materiel från Nato.  Ryssland ansåg dessutom att Krim var en militärstrategisk nödvändighet efter Maidan och att denna annektering var viktigare än alla ekonomiska sanktioner, hot och förlorade diplomatiska relationer med omvärlden.

Volodymyr har deklarerat att han kan komma att ansluta Ukraina till NATO i framtiden. Detta räckte för Vladimir som skäl för att säga att Rysslands krav inte accepterades. 

De krav som Ryssland ställde på NATO och omvärlden accepterades inte. Ryssland hävdar att deras säkerhetspolitik är hotad. 

Monroedoktrinen och Bushdoktrinen

Att Ryssland ser Ukraina som sin säkerhetspolitiska zon borde inte förvåna Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. Dessa tre länder och i synnerhet Förenta staterna tillämpar liknande säkerhetspolitiska resonemang själva. Storbritanniens militära närvaro på Nordirland och Frankrikes militära operationer i Algeriet är två exempel. I Förenta staternas fall kan vi därtill erinra oss Monroedoktrinen och Bushdoktrinen.

Monroedoktrinen stadfästes av president James Monroe 1823 och grundar sig på flera europeiska staters planer på att ingripa i de latinamerikanska självständighetskrigen till förmån för Spanien och på Rysslands anspråk på Alaska.  

Efter överläggningar mellan Monroes utrikesminister John Quincy Adams och George Canning utfärdades doktrinen som amerikansk policy den 1 december 1823. 

Monroedoktrinen slog fast att europeisk kolonisation eller försök att blanda sig i politiken i den Nya Världen och Förenta staterna var oacceptabel och skulle angripas militärt om nödvändigt. Däremot skulle alla existerande europeiska kolonier accepteras. Förenta staterna skulle i gengäld inte ingripa i konflikter mellan europeiska stater rörande europeiska frågor.  

Monroedoktrinen kom senare att omtolkats för att rättfärdiga Förenta staternas interventioner i syd- och centralamerika. 

I ett tillägg av Theodore Roosvelt 1904, det så kallade Rooseveltkorollariet, fastslogs att Förenta staterna har rätt att ingripa som ”international police power” om stater i Karibien och Centralamerika uppträder ociviliserat. Detta tillägg åberopades flitigt som stöd för Förenta staternas inblandning i Latinamerika under kalla kriget. 

Monroedoktrinen åberopades även när Sovjetunionen placerade robotmissiler på Kuba under den så kallade Kubakrisen. 

Kubakrisen

Kubakrisen var en 13 dagar lång konflikt i oktober 1962 mellan Förenta staterna och Sovjetunionen. Orsaken var att Sovjetunionen reagerat på Förenta staternas robotbaser i Turkiet och avsåg att placera ballistiska robotar på Kuba Efter upptäckten av dessa missiler etablerade Förenta staterna en militär blockad mot Kuba som ledde till flera incidenter som var nära att utlösa ett tredje världskrig. Krisen löstes slutligen genom en överenskommelse där Sovjetunionen offentligt drog tillbaka sina kärnvapen medan Förenta staterna inofficiellt avvecklade sina atomrobotar i Turkiet. 

Mot bakgrund av denna kris etablerades den Heta Linjen mellan Washington och Moskva.

Bushdoktrinen

De viktigaste beståndsdelarna i Bushdoktrinen skrevs ner i National Security Strategy of the United States 2002. Doktrinens mest kontroversiella del är att verka militärt och unilateralt i förebyggande syfta i andra länder i syfte att bekämpa exempelvis terrorism. Bland annat invaderade Förenta staterna Afghanistan och Irak åberopandes bland annat denna doktrin. Man utförde också militära angrepp i Syrien och intervenerade mot den syriska regeringen i detta avseende.

Analys

De militära angreppen mot Ukraina bör fördömas på samma grund som angrepp mot andra länder som inte initierat våld. Natos expansion i Ukraina är emellertid också något som direkt upplevs som ett intrång i Rysslands säkerhetspolitiska intressesfär. En suverän stat som Ukraina har folkrättsligt rätt att söka militärallians med Nato, men man gör detta i medvetenhet om att Ryssland upplever detta som hot mot landets säkerhet och att paralleller här kan dras till andra staters säkerhetspolitik. Parallellt med detta ledde den anti-ryska retoriken från Kiev, liksom inbördeskriget i Donbass till förväntade reaktioner från Moskva. Vladimir har här stegrat konflikten först i retoriken och sedan genom brott mot internationella lagar. 

Kubakrisen visar också samma kompromisslösa inställning som idag är synbar hos den ryska regeringen. De debattörer som inte förstår korrelationen mellan dessa kriser har missbedömt konflikten.

Som frihetlig måste man fördöma den ryska invasionen. Man måste också fördöma NATO:s inställning och stöd till Kiev vilket stegrat spänningen. Och till sist måste man fördöma ryska övergrepp på ukrainsk civilbefolkning på samma grund som man fördömer de ukrainska övergreppen på rysk-ukrainsk civilbefolkning i Donbass. 

Ingen vinner på denna konflikt, utom möjligtvis Kina.

När vi som libertarianer konstaterar att staten i sig, alltså den moderna nationalstaten med dess monopol på hur våldet utövas på en region över tid, i sig är en institutionaliserad och permanent form av förtryck av människans frihet, reagerar konservativa mot denna beskrivning. Det handlar inte så mycket om att de inte kan se eller förstå problembeskrivningen som att de fruktar konsekvenserna av ett statslöst samhälle. Vid närmare analys är det emellertid brott och övergrepp mot människans liv, frihet och egendom som de vanligen påstår bli konsekvensen av anarkin. När vi korrekt förstår detta inser vi således att det är en liknande grund som konservativa använder till statens försvar som libertarianer använder för att vilja avskaffa staten. Konservativa menar att staten behövs för att upprätthålla ordning och skydda oskyldiga. Libertarianer menar att staten stjäl, hotar och bedrar oskyldiga och skapar en demoraliserande effekt på civilsamhället vilket leder till oordning. Ett exempel är dagens Sverige där staten misslyckas upprätthålla ordning, lag och rätt parallellt med att den gör allt annat med medborgarnas och företagens medel och här utövar en omfattande kontroll. Detta skapar demoraliserande och destabiliserande effekter. Vart går de ekonomiska medlen? Vad får medborgarna för pengarna? Finansierar vi inte idag det system som lagt grunden för ”anarki” i betydelsen ökat våld? 

Trots dessa skilda perspektiv finns det samtidigt något som både libertarianer och konservativa värnar. Det är ett välmående civilsamhälle. Det var också när civilsamhället aktivt angreps av den nya republiken i Frankrike som vi kan se att konservatismens som politisk idé egentligen föddes. Konservatismen föddes nämligen som en kritik av den nya politiken och följaktligen den nya staten.  Den svenske konservative författaren Tage Lindbom beskriver exempelvis 1789 som det etatistiska försöket att bryta ner det traditionella europeiska arvet i civilsamhället. Ordnar, kyrkor, sjukhus, universitet, skolor och gillen övertogs av staten som härigenom öppnade upp för att den nya överheten kunde omforma dessa efter de politiska ideologierna. Om man som libertarian kunde rikta kritik mot det äldre styret för dess vid jämförelse lägre grader av statligt våld och tvång, blev det ju knappast bättre när de nya politiska religionerna trädde in och började se staten och dess institutioner som det som skulle uppfylla deras politiska drömlandskap. Som Nietzsche senare uttryckte det innebar bristen på Gud enbart att människan som kompensation tycktes bli ännu mer religiös. 1789-års ordning öppnade för möjligheten att projicera den politiska drömmen på staten. Drömmen om det perfekta samhället blev marxismens religiösa livsnerv. Det var denna dröm som kunde rättfärdiga både staten, diktaturen och våldet som medel i Leninismen och Maoismen.  

De politiska religionernas kyrka blev staten och samhället blev deras församling som skulle utstå både politiska predikningar och tukthus, men också ”frälsas” från det socialt onda och orättvisa i tillvaron (som i socialismen och woke).

Och är det inte också i denna kritik vi som ”hoppeaner” kan förena den konservativa kritiken med en konsekvent libertariansk grundsyn? För om vi knyter dessa tankar till vårt samhälle handlar det inte enbart om att överheten lägger sig i ekonomiska transaktioner genom att ta ut skatter och avgifter, det handlar ju även om att den ideologiska mångfalden på vissa områden kommit att övergå i en enhetsideologi som brukar kallas politisk korrekthet. Idag fångar inte demokratin upp medborgarnas åsikter och värderingar lika mycket som att den ämnar ge en färdig och myndighetsstämplad värdegrund åt medborgarna. Staten koloniserar människans inre liv med normer, plattityder och värderingar i syfte att forma den människotyp som efterfrågas av det politiska systemet. 

Man skall betala skatt och arbeta. Man får opponera sig mot statens ständiga misslyckanden att få bukt med våldet, men man får definitivt inte använda nödvärnsexcess och anklaga systemet som sådant för att vara riggat för ständiga misslyckanden. 

Vad är då konservatismen? 

Att försöka fånga in vad allt konservativt tänkande har gemensamt är svårgripbart. Mitt förslag är att se konservatismen som det politiska tänkande som mot bakgrund av kulturella och historiska iakttagelser har en syn på hur samhället och kulturen borde se ut och som samtidigt inte härleder sina uppfattningar från de socialistiska och liberala idéer som propagerades i och med den franska revolutionen 1789 och som inte heller är anhängare av någon annan idé i revolutionens kölvatten som exempelvis en evolutionsbiologisk socialdarwinism (nationalsocialism) eller en hegeliansk statsnationalism (fascism –nationalsyndikalism) eller en postmodern utveckling/ degenerering av upplysningens och romantikens idéarv (postmodern vänster och postmodern höger /identitetspolitik åt vänster liksom åt höger).

Generellt är i så fall allt konservativt tänkande kritiskt till att man behandlar människan och samhället som fristående från den faktiska historia och kultur vari människan ingår. Detta var också ett av de teman som Edmund Burke förde fram i Reflections on the Revolution in France. Därför blir historien för konservativ en källa för politisk lärdom. Där en socialist eller en liberal resonerar kring individers rättigheter, ser en konservativ inte enbart på individer med lika rätt till något utan vill även förstå vilken grupp individerna tillhör, vad de har för religion och kultur och härleder kunskaper från historien om hur individer med dessa religioner och kulturer fungerat i relation till andra grupper och samhällen.  

I allt annat hittar vi stora skillnader inom konservativt tänkande. Det finns konservativa som helt vill avskaffa den moderna staten av konservativa skäl och det finns konservativa som tvärtom ser staten som lösningen på alla mänsklighetens problem och vars tänkande närmar sig fascismens. Inom konservatismen finns det tänkare som ser nationen och nationalismen som det högsta av alla värden och det finns konservativa som ser nationalismen som underordnat och till och med oviktigt. Det finns också åskådningar som bara anammar en del av konservativt tankegods, medan man i grunden har en annan ideologi.

Exempelvis förenar Sverigedemokraterna konservativa idéer med en klassisk socialdemokratisk välfärdssyn. Denna mix attraerar många väljare till vänster som tröttnat på den politiska drömmen om en vacker och fungerande mångkultur som tycks svåruppnåelig och kanske inte ens är önskvärd för alla. Många arbetare som röstat på socialdemokraterna kanske inte heller är överförtjusta i Miljöpartiets energipolitik. 

Trots att många konservativa skulle vända sig emot att sätta en ”ism” på sin politiska åskådning, talar man idag om olika indelningar inom konservativt tänkande som ”socialkonservatism”, ”liberalkonservatism”, ”nationalkonservatism”, ”paleokonservatism”, ”radikalkonservatism” och ”anarkokonservatism”.

Det finns även en åskådning som kallar sig konservativ men som inte är det, nämligen den så kallade ”nykonservatismen”. Av flera skäl lämnar jag därför denna utanför diskussionen i denna artikel.

Återkommande konservativa teman

1789 och 1917

Konservativa reagerar mot 1789 av flera skäl. Å ena sidan kan vi se på några specifika historiska skeenden. Vi har jakobinernas och Maximilien Robespierres massmord på sannolikt över 300 000 invånare inkluderande barn och kvinnor i Vendée. Det borde påpekas att det finns olika bedömningar av hur många som fick sätta livet till. Några uppskattar antalet dödade som högre, andra som lägre. De som gjorde uppror i Vendée var bönder, borgare och adel som tillsammans sökte enhet för att bevara den romersk-katolska trons offentliga ställning i samhället. De ville också ha ökad makt att styra sig själva lokalt och var motståndare till den republikanska enhetstanken. Robespierre iscensatte det första massmordet i modern tid och beordrade att inget människoliv skulle andas i Vendée, alltså inte ens spädbarn. Kropparna ville han dessutom skänka till den moderna vetenskapen. Vi har därutöver förstatligandet av jordegendomar, kyrkobyggnader, kloster, skolor, sjukhus och korporationer, vi har giljotinen, politiska mord och förstörelsen av Frankrikes katolska kulturarv. 1789 var början på den våg som skulle mynna ut i 1848 års revolutioner och i revolutionen i Ryssland 1917. Tillsammans satte dessa revolutioner prägel på 1900-talet och företrädarna för de politiska ideologiernas mord på dem som inte passade in i deras ideologiska drömlandskap.

Det konservativa motståndet handlar dessutom inte om något så ensidigt som ett försvar av adelns privilegier och gamla hierarkier utan om vilken djupare kulturell riktning Frankrike skall ha. Det handlar om huruvida Frankrike som tidigare varit en ljusfyr i försvaret av det kristna Västerlandet skulle förvandlas till en sekulär republik. Det handlar om den kristna tron skall förbjudas i kulturlivet och bara vara en privatsak? Än idag är det kontroversiellt att föra på tal om ett sjukhus eller en skola skall få bedrivas i kristen regi eller om centralmakten skall driva allt?

Eftersom Vendée tydligt demonstrerar att människorna på en stor region i Frankrike inte inspireras av den jakobinska ideologin och frivilligt vill underordna sig den ateism och centralism som Robespierre vill påtvinga dem från Paris, har de då inte rätt till liv och frihet?

Den 25 september 1993 var Aleksandr Solzjenitsyn inbjuden att hålla ett publikt anförande på minnesdagen över revolten i Vendée. Hans tal är värt att nämna i detta sammanhang. Solzjenitsyn säger här:

”It would be vain to hope that revolution can improve human nature, yet your revolution, and especially our Russian Revolution, hoped for this very effect. The French Revolution unfolded under the banner of a self-contradictory and unrealizable slogan, ”liberty, equality, fraternity.” But in the life of society, liberty, and equality are mutually exclusive, even hostileconcepts. Liberty, by its very nature, undermines social equality, and equality suppressesliberty—for how else could it be attained? Fraternity, meanwhile, is of entirely different stock; in this instance it is merely a catchy addition to the slogan. True fraternity is achieved by means not social but spiritual. Furthermore, the ominous words ”or death!” were added to the threefold slogan, effectively destroying its meaning. I would not wish a ”great revolution” upon any nation. Only the arrival of Thermidor prevented the eighteenth-century revolution from destroying France. But the revolution in Russia was not restrained by any Thermidor as it drove our people on the straight path to a bitter end, to an abyss, to the depths of ruin. One might have thought that the experience of the French revolution would have provided enoughof a lesson for the rationalist builders of ”the people’s happiness” in Russia. But no, the events in Russia were grimmer yet, and incomparably more enormous in scale. Lenin’s Communismand International Socialists studiously reenacted on the body of Russia many of the Frenchrevolution’s cruelest methods—only they possessed a much greater a more systematic level oforganizational control than the Jacobins.”

Samma år som revolutionsåret 1917 inrättade bolsjevikerna ett “Folkkommissariat för Upplysning” där de introducerade ett program för hur man skall dekonstruera och ersätta kristendomen i skolor med marxistisk vetenskap. Uppgiften hamnade på lärarkåren. Även språket förändrades och de ryska ord som användes för Gud och tro gavs en negativ klang. Julfirande och liknande kristna högtider dekonstruerades också. Trots Helige Nikolajs starka ställning i rysk folkfromhet ersatte man honom med Farbror Frost. 

Det kan dessutom ge en missvisande bild att se på både den franska och den ryska revolutionen som något som bara inträffar under ett årtal 1789 respektive 1917. Den franska revolutionen kan till exempel ses som en process som börjar innan 1789 och slutar med fredsfördraget 1815. Ur ett annat perspektiv kan revolutionen från 1789 och 1917 tolkas som en och samma fortlöpande revolution. Revolutionen 1917 avslutas sedan inte heller detta år utan sträcker sig åtminstone fram till 1935. I likhet med den franska revolutionen förklarade Lenin att all kyrklig egendom skulle konfiskeras av staten. Som andlig motåtgärd gjorde den ortodoxt kristne kyrkoledaren, Patriark Tikhon, tre saker: 1.) Den 19:e januari 1918 deklarerade Tikhon att bolsjevikpartiets medlemmar var exkommunicerade vilket innebär att de är uteslutna från kyrkans gemenskap (något ironiskt med tanke på att de ledande bolsjevikerna inte var kristna). 2.) Han gav rysk-ortodoxa biskopar i utlandet mandat att skapa autonoma församlingar och uppmanade människor att söka sig bort från den nya staten och 3.) Han uppmanade alla ortodoxt kristna att bevara tron intill döden och att bekämpa bolsjevismen. Som svar eskalerade förföljelserna. Bara några månader efter patriark Tikhons exkommunicering hade över 1000 präster och biskopar mördats tillsammans med ännu fler församlingsmedlemmar. Vid årets slut hade 579 kloster stängts ned eller demolerats och dess nunnor och munkar mördats. Vi talar här om allt från mindre kloster med ett hundratal residenter till kloster med flera tusen religiösa utövare. Det finns osäkra uppgifter hur många som fick sätta livet till. Mellan 1921 och 1928 fortsatte terrorn. Efter att ha avvisat en vädjan om religionsfrihet och trots folkliga protester mot myndigheternas religionsförföljelser mördades under dessa år 6775 präster. 1921 deklarerade även bolsjevikerna att ateism var nödvändigt för medlemskap i partiet. Lev Trotsky ville få patriark Tikhon mördad, vilket Lenin hindrade eftersom han fruktade för konsekvenserna. Istället satte man Tikhon i fängelse och försökte överta den ortodoxa kyrkan inifrån genom att förändra dess kristna budskap och göra den tandlös och regimtrogen. 1922 gör myndigheterna om klostren på Solovkiöarna till regimens första koncentrationsläger. Koncentrationslägret användes mot ortodoxt kristna utövare och regimkritiker. Mellan 1917-1935 arresterades och mördades totalt 130 000 präster varav 95 000 arkebuserades. Det fanns även en tidig resning mot bolsjevismen som påminner om Vendée och som Alexandr Solzjenitsyn omnämner i sitt anförande som citerades tidigare. 1920-1921 reser sig bönderna i regionen Tambov-Oblast och delar av Voronez mot bolsjevismen. Uppskattningsvis deporterades 100 000 bönder och deras familjer och av dessa arkebuseras 15000. Detta var början på Gulaglägren. Gulag kom att bli det största slavläger som världshistorien har sett. Massakrer förekom regelbundet på fångarna. Det tragiska med tiden innan revolutionen var att Tsar Nikolaj II:s ministerpresident Pjotr Stolypin genomförde flera av de sociala reformer som gav bönderna rätt till privategendom. Han ville skapa självägande bönder och fortsätta med Tsar Aleksander II:s jordbruksreformer. Dessvärre blev han mördad av kommunisten Dmitrij Bogrov 1911. Stolypin hade dessförinnan utsatts för flera mordförsök.

Nation eller Hem

Den nationalism som flera konservativa tar avstånd ifrån idag är den nationalism som uppstod efter den franska revolutionen och som vi ser komma till uttryck i 1848 års revolutioner, i den italienska enhetsrörelsen ledd av Giuseppe Garibaldi, som inspirerades av romantiken och kanske i synnerhet av Johan Gottfried Herder och av 1800-talets biologism. Det är den nationalism som också senare utmanar och söndrar det Habsburgska imperiet och mynnar ut i framväxten av fascistiska partier och rörelser i Europa under mellankrigstiden. Det är en nationalism som också då och då har gift sig med både liberalism och socialism. I Tyskland kallades detta äktenskap nationalsocialism. Jag skulle även säga att Josef Stalin öppnade för nationalism och nationalistisk propaganda i denna moderna mening för att vinna andra världskriget. En slags nationalkommunism om man så vill. I ”Fascismens Doktrin” vars första del högerhegelianen Giovanni Gentile spökskrev åt Benito Mussolini heter det dessutom: ”Allt genom staten, intet utanför staten”. Och mycket riktigt blev Mussolini kritiserad av den romerske påven i encyklikan Non abbiamo bisogno för att han dyrkade staten, hyllade våldet, ville att allt skulle underordnas staten och inte respekterade människans frihet. Vi befinner oss här således långt borta från den ”nationalism” som Nils Dacke gav uttryck för i sin kamp för lokal frihet visavi staten och Gustav Vasa, liksom den som invånarna i Vendée gav uttryck för visavi jakobinerna. Jag skulle till och med säga att jakobinerna har mer gemensamt med fascismen än de har med en frihetlig konservatism. Utöver att fördöma kommunismen i den påvliga encylikan Divini Redemptoris och fascismen i Non abbiamo bisogno fördömdes även nationalsocialismen i Mit brennender Sorge.

Nationalsocialismen fördöms för dess dyrkan av rasen, antisemitism och kult av ledaren. Kommunismen fördöms för att den går emot alla andliga och mänskliga värden. Fascismen fördöms för att den går emot friheten och leder till vad Pius XI kallar för hednisk dyrkan av staten. Av denna anledning är Roger Scrutons begrepp oikofili mer användbart för dagens konservativa tänkande då den dessutom bättre svarar mot den “äldre nationalism”, det vill säga kärleken till sin lokala hembygd, region eller stad. Begreppet handlar mer om kärlek till sitt lokala landskap och sin lokala kultur och dialekt än om frågor som rör ett helt land och en abstrakt “identitet”. Det handlar inte heller om fientlighet mot influenser utifrån er att man för alltid är fast i sin hembygd. Det handlar snarare om att man vill bevara vissa värden, dialekter och uttryck som man uppskattar där man bor och inte gå miste om dessa. En sådan uppskattning betyder inte heller att man nedvärderar andra uttrycksformer.

Det råder överlag i svensk debatt en stor förvirring om alla dessa begrepp. Idag ses till exempel liberalismen och nationalismen som varandras motpoler. I den franska revolutionen och i de stridigheter som följde under 1800-talet var liberalismen förenad med nationalism i det att man utmanade det konservativa fredsfördraget vid Wienkongressen 1815. Nationalismen i Italien ledd av Garibaldi förenade sig med liberalismen och utmanade de självstyrande mindre italienska staterna och städerna och ville ha “nationell enhet”. Mussolini var en fortsättning på detta italienska projekt. Vidare var upproren 1830 och 1863 nationalistiska och liberala och mot den konservativa ordningen som syftade till fred i Europa. Skandinavismen var både liberal och nationalistisk. Svenska (vänster) liberaler som Gustaf Lallerstedt, August Sohlman och August Blanche hyllade Garibaldi.

Traditionsbegreppet

En konservativ tänkare     som Alasdair MacIntyre förklarar traditionsbegreppet inom konservatismen med att dra en parallell mellan det antika arvets bestående bidrag till matematiken. All matematik vilar nämligen på ett arv som har ursprung i antikens hellenska kultur. Man utvecklar nya idéer och perspektiv inom matematiken, men glömmer inte sina rötter och förhåller sig till de lagar och regler som formulerades för tusentals år sedan. När man emellertid ser på samhället och på kulturen idag finner jag inte någon liknande värdering av det arv som gett oss konstarter, katedraler, vetenskaper, som lärt oss att uppskatta friheten och som gett oss ett rättsmedvetande om att alla borde vara lika inför lagen. Istället finner man flera avbrott och i synnerhet i tiden efter den franska revolutionen. Idag är det inte enbart den postmoderna vänstern som tycks ha som utgångspunkt att allt gammalt och västerländskt är förtryckande och alla influenser är välkomna i dekonstruktionen av västerländska traditioner. Oförmågan att stå upp för västerländska värden när rättsnormer och allas likhet inför lagen på sina håll urholkas kännetecknas också av detta.

Ett djupare traditionsbegrepp har den grupp konservativa som brukar kallas ”traditionalister” och som betonar den moderna världens avsaknad av en vertikal och andlig dimension och tendens till materialism och egalitarism. Svensken Tage Lindbom var exempelvis lärljunge till traditionalisten Fritjof Schuon.

Familjen

I den konservativa oppositionen till kommunistiska försök att skapa ”den nya människan”, homo sovjeticus och tendens att nivellera värden och differenser finner vi ett försvar av familjens frihet och familjens rätt att uppfostra barn efter egna normer. I försvaret av familjen ser vi även konservatismens antropologi där människan är med än en familje- och kulturbefriad social atom, utan tvärtom arvtagare till en släkthistoria och en kulturell miljö. Många konservativa brukar här nämna den gamla romerska och grekiska seden att kunna räkna sina släktled bakåt och där ofta hamna i ett mytologiskt eller heroiskt ursprung. Analogt resonerar konservativa att om ens släkt dött och kämpat för sitt land och sin sak, är rätten till landet något som gått i arv – en princip som gäller alla folkslag.  

Kritik

En bestående konflikt mellan libertarianer och konservativa rör tre områden:

1.) Libertarianismen kritiserar konservatismen för dess avsaknad av koherenta principer för socialetiska frågor. Det finns ingen motsättning mellan att ha konservativa värden och att vara libertarian, men det finns en djup motsättning om dessa värden påtvingas människorna via staten. Avsaknaden av en socialt koherent etik leder också till att vissa konservativa kan vara för EU-medlemskap eller svikta kring skälen för ett utträde. Samma sak rör frågan om hur stor staten bör vara.  

2.) Ekonomin. Konservativa har uppfunnit alternativa ekonomiska modeller som distributism, korporatism och blandekonomiska modeller i sitt motstånd mot vad man ser som problem med en avreglerad marknadsekonomi. Återigen ser vi därför en tendens till att konservativa anammar socialistiskt tankegods och försvarar de etatistiska övergrepp man avskyr på exempelvis familjepolitikens område.

3.) Etatismen som en del av den politiska lösningen leder konservativa att tolerera vissa ingrepp i individers frihet utan att någon tredje part kommer till skada därav.

Synteser

Politiska synteser mellan libertarianism och konservatism/traditionalism är möjliga då det finns flera beröringspunkter mellan åskådningarna. Det finns också möjlighet till politiska synteser. Två sådana försök är anarkokonservatismen och paleolibertarianismen/ austrolibertarianismen. I flera avseenden är libertarianer som Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe mer konservativa än många av dem som kallar sig konservativa idag. Ett exempel härpå är Hoppes preferens att föredra en arkaisk monarki framför en modern parlamentarisk demokrati, liksom Hoppes konsekventa försvar av den privata äganderätten.

Det är emellertid viktigt att se de intellektuella och moraliska förutsättningarna för libertarianism och att också tolerera möjligheten av traditionell vänster i ett libertarianskt samhälle. Till skillnad från konservativa ser ju vi libertarianer inget som helst problem med att exempelvis en postmodern marxistisk enklav startar eget och bygger ett samhälle i samhället. Det kan till och med vara en fördel om de koncentreras på ett och samma ställe. De har emellertid rätt att lämnas ifred. Konservativa får inte använda staten för att påtvinga dem en traditionalistisk värdegrund, även om det kan vara lockande.